Hur fel det kan bli…

Förbjudet för politiker?

Vår nyviktorianska svenska sexualsyn blir allt galnare, mer och mer uppskruvad, skräckslagen, neurotisk och traumatiserad. Symptomen haglar – osäkra men spektakulära våldtäktsanklagelser, fällande av ministrar på lösa anklagelser om sexköp, gredelina kuvert, fällande domar för barnpornogafiinnehav (när det egentligen rörde sig om japanska serieteckningar!), och mycket, mycket mer.

Bristande sans och förnuft leder till ett eskalerande vansinne utan proportioner, inte minst eftersom den propagandistiska, kristna moralivrarorganisationen ECPAT sedan länge har ett oproportionerligt stort inflytande över politiken, liksom de homofoba sexualneurotikerna Kristdemokraterna, som lagt ett moralistiskt lock över alla hbt- och sexpositiva förslag i parlamentet. Det enda alla verkar vara överens om är att just SEX är det farligaste, mest förnedrande och vidriga som någonsin kan drabba en människa. Neuros, någon?

Vi är tyvärr inte ensamma om vansinnet. Ett land som i vissa avseenden är ännu tokigare än Sverige är Australien. Jag läser i DN att en minister i Australiens regering nyligen avgick, på grund av anklagelser om porrsurfning. Med hjälp av ett nätfilter ska det statliga organet, Department of Parliamentary Services, ha registrerat stora mängder träffar på porr- och spelsajter från Sydneys regionala parlamentsbyggnad.

Men det visade sig vara fel. Nätfiltret har även registrerat besök på nyhetssajter som porr- eller spelsurfning, i den grad det har funnits klickbara länkar till dylika sajter på nyhetssidan i fråga. Alltså har besök på nyhetssajter givit statistik för porrsajter.

Är detta porr, och därmed också förbjudet för politiker?

Det finns så mycket som är fel med det här, att jag inte vet var jag ska börja. Varför ska politikers nätsurfande registreras? Varför ska någon människas nätsurfande över huvud taget registreras någonstans? Det finns gränser för offentlighetsprincipen också. Jag får inte se på när ministrar går på muggen, bevakade av noggrant utplacerade webbkameror. Jag har inget intresse av att följa vilka sajter politiker surfar på. Nån jävla måtta på utfläkandet får det vara – ska även politikers nätsurfande publiceras offentligt, så kan de ju inte sköta sitt arbete ordentligt. Självcensur är inte bra – det leder till bedrägligt beteende, och jag vill hellre ha ärliga politiker.

Och varför ska en minister avgå för att han eventuellt har porrsurfat? Jag fattar det inte. Om ministern har misskött sitt uppdrag, misslyckats med sina och den politiska majoritetens målsättningar, det är giltiga skäl. Men vilken slags underhållning en minister konsumerar, det är verkligen en privatsak som vi andra inte har med att göra. En minister är en offentlig person, ja, men även en minister är en människa, och måste tillåtas att ha en privat zon, precis som vilken annan medborgare som helst.

Nu diskuteras nätfilter i Australiens parlament, sån där skit som vi redan har fått i Sveriges Riksdag, på grund av de förstoppade erotofoberna Kristdemokraterna. Hur tänkte de egentligen? Ska man inte lita på att Sveriges folkvalda parlamentariker kan ta ansvar för sitt eget nätsurfande? Är det verkligen demokratiskt försvarbart att censurera och filtrera riksdagsledamöternas nätaktiviteter?

”Om inte regeringar kan få till det med sina egna it-avdelningar, hur ska vi någonsin lita på ett rikstäckande, obligatoriskt nätfiltersystem som grundar sig på en hemlig lista av förbjudna sajter som sammanställts av politiker?”
– David Higgins, News.com.au

Nästa fråga – varför är just porrsurfning så farligt? Jag porrsurfar då och då. Jag gillar porr, om den är bra. Herre Frej, jag har ju t.o.m. en egen porrsajt – Cirkus Eros! Min grundinställning är att porr är gott och nyttigt. Men det är svårt att hitta bra porr, så då måste man leta lite. Om jag hamnar i riksdagen kommer jag naturligtvis inte att ändra mina vanor. Hinner jag med en liten paus en stund, och hittar en sajt med vackra erotiska bilder eller filmer, så njuter jag förstås gärna av att titta på dem. Varför inte?

Vi är sexuella varelser, och att titta på andra som har sex, i verkligheten eller på bild (eller film), är en fullkomligt naturlig, frisk och sund aktivitet, inget att skämmas för. Vi är liksom genetiskt betingade att gilla sex. Det är så bara. Så jag uppmuntrar gärna våra parlamentariker att titta på mycket porr – då kanske de tänker mer på sex än på hur de ska utöva makt över andra. Make Love Not War.

Detta är bara en av många anledningar till att vi pirater självklart kommer att ha ett eget IT-system och egna servrar i riksdagshuset. RIksdagens IT-avdelning suger, både hårdvaran och mjukvaran är hopplöst obsolet, och vi pirater vägrar självklart konsekvent att låta någon annan filtrera vår kommunikation. Det gör vi bäst själva. Eller inte alls.

Mer kärlek i politiken!

Porr är gott och nyttigt!

Att Piratpartiet kommer in i Riksdagen är faktiskt akut, och oerhört viktigt för att bevara demokrati, kunskap, kreativitet, rättssäkerhet, allmänmänskliga rättigheter och personlig integritet.

Erotisk arkeologi

Det har företagits utgrävningar vid Motala Ström. Och så fann man ett objekt som kunde tolkas som en sexleksak – från stenåldern. Bilderna visar ett föremål som onekligen starkt påminner om en penis, och den logiska slutsatsen i detta fall är att det antingen är ett religiöst kultföremål, alternativt ett sexhjälpmedel (om det nu inte är något helt annat…).

Det är förstås oerhört viktigt att komma ihåg att man naturligtvis inte hade samma syn på sexualiteten under bronsåldern som vi har idag, och med mycket stor sannolikhet hade man en extremt mycket öppnare och mer liberal inställning till mänsklig sexualitet än vi har idag. Etablerade forskare på området sexualhistoria brukar dela in kulturer i fyra olika nivåer – de sexuellt uppmuntrande, de sexuellt tillåtande, de sexuellt restriktiva och de sexuellt repressiva. Gissa vilken kategori vårt ”moderna” samhälle hör till?

I den ena sidan av skalan har vi de samhällen som aktivt uppmuntrar till sex, som något högst önskvärt och bra, och som verkligen inte behöver gömmas undan. Historiskt sett har detta funnits på många ställen, som i Sumerien, Egypten, i delar av det förkristna Norden, samt i senare tid Hawaii och andra söderhavskulturer. I vår tid finns det förmodligen bara kvar någon enstaka indianstam i Amazonas som fortfarande upprätthåller en sådan tillåtande kultur. Mer komplexa samhällen som det gamla Rom platsade mer i kategorin tillåtande. Det uppmuntrades inte lika aktivt, men sågs som en lika självklar sak som att äta, dricka, sova, och erotiska motiv kunde betraktas som lika självklara i konsten, i heminredning och i offentligheten som vilka andra motiv som helst.

De restriktiva kulturerna präglas av just restriktioner. Sex är liksom O.K., men bara under vissa specifika sammanhang, och på vissa sätt. Och så har vi de repressiva kulturerna, i vilka sex ses som något dåligt, farligt, syndigt och ont under alla omständigheter. Vår västerländska, kristna kultur hör till den sista kategorin. Ibland, när västerlänningar periodvis eller lokalt är väldigt ”lössläppta”, händer det att man blir lite mer restriktiv snarare än repressiv, och därmed lite mer tillåtande, låt vara med tydliga gränser (fransk adel på 1600-talet, Aleister Crowleys Sex Magick-grupp, nutida swingersklubbar). Men som defaultläge är den kristna västerländska kulturen skarpt repressiv.

Allra värst var denna repressiva kultur i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Efter det mer lössläppta 1970-talet är vi nu, i början av 2000-talet, inne i en nyviktoriansk backlash. Pendeln har slagit åt andra hållet, efter 1970-talets experimentlusta, öppenhet och leklynne. Intressant nog har våldtäktsfrekvensen aldrig varit så låg i Sverige som 1975, men nu har frekvensen av våldtäkter och andra sexuella övergrepp ökat till extrema nivåer. Statistiskt sett går det att se ett tydligt samband mellan sexualpositivism och låga frekvenser av våld och övergrepp överlag, medan sexualnegativa samhällen genererar mer våld och övergrepp av alla slag.

I en sexualrepressiv kultur betraktas sex först och främst som något ont, något farligt, riskfyllt och äckligt, något som bör döljas för omvärlden eftersom det är skamligt och motbjudande. Och framför allt måste man skydda barnen. Utgångspunkten är att barn självklart tar skada av att få kunskap om sex, genom att t.ex. läsa om det, se det på bild, eller värst av allt – se människor ha sex i verkligheten. Detta betraktas allmänt som särskilt skadligt – redan att se andra människor nakna verkar farligt, men sex är som sagt jättefarligt! Detta synsätt är karakteristiskt för repressiva kulturer. Och naturligtvis kan man inte acceptera att barn också är sexuella varelser.

En sak jag reagerade på när jag såg bilderna av den nyfunna stenåldersfallosen, och läste artiklarna om den, är att det här föremålet verkar väldigt litet för att vara en dildo, eller för den delen en G-punktsstav.
Om dess fulla längd är ca 12 cm, så kan det bli svårt att använda den på ett praktiskt sätt. När jag jämför den med moderna G-punktsstavar är de som regel minst 20 cm. Det krävs alltså rent tekniskt lite längd för att få plats med en hand också.

Men så slog det mig att bronsålderssamhället faktiskt kunde ha haft just en uppmuntrande sexualkultur. Den genomsnittliga coitarchen (första samlaget) rent historiskt sett, för flickor, har som regel varit vid ca 10 års ålder (för pojkar vid ca 11). Det betyder att debuten i många samhällen har skett tidigare än så. Det kan alltså vara så fint ordnat att att detta är en liten övningspenis för en liten flicka, kanske i 7-8-årsåldern. Ett litet träningsredskap för ett barn att utforska sig själv med rent sexuellt, alltså. Så enkelt kan det vara.

Jag tänkte först att om jag skriver detta offentligt (extremt icke-PK – men historiskt korrekt), så får väl folk hjärtflimmer och livmoderframfall, och så blir jag beskylld för allehanda obehagligheter (eftersom vi ju lever i en extremt sexualneurotisk, repressiv kultur) – men sånt har ju inte hindrat mig förr, så det får gå ändå. Jag propagerar inte för något, varken för eller emot, utan kommer bara med en kvalificerad gissning utifrån mitt sexualhistoriska intresse. Jag bygger alltså mitt antagande på fakta. Men det är förstås bara ett antagande.

De som är mer kunniga än jag kan säkert komma fram till vad detta föremål faktiskt är. Det är dock min erfarenhet att även de mest lärda historiker och arkeologer kan vara starkt influerade av den världsbild som är vår tids syn, och att man därför kan missa det mest uppenbara. Detsamma har t.ex. skett med vikingatida ”kvinnogravar” och ”mansgravar”, där man utifrån fördomar om genus bara har tagit hänsyn till föremålen i graven, och därmed ibland bestämt fel kön på den begravda. Och det sexualhistoriska perspektivet är tyvärr gravt underrepresenterat i vår tids historieskrivning – något som man emellertid inte borde bli förvånad av, med tanke på att vi hör till en av världshistoriens mest sexualrepressiva kulturer…

Andra som skriver i ämnet:
SvD, Motala & Vadstena Tidning, Zac