Bajs i grytan

Så har vi fått in nynazister i riksdagen. Plötsligt rasar 1.000-tals människor ut på gator och torg och protesterar. Lite sent påtänkt kanske? Att starta facebook-grupper eller demonstrera mot nynazisterna, är dock rätt meningslöst, och till syvende och sidst rent trams. Enligt den demokratiska ordningen har vi nu ett sådant parti i riksdagen, och då måste vi gilla läget, och agera därefter.

Att nynazisterna blev så stora att de t.o.m. kom in i riksdagen är förstås olyckligt, men vi måste göra en nykter analys av varför det kunde ske. Det besvärliga är att vi då måste inse att det faktiskt inte är de som är det största problemet. Vi borde istället fundera på vad vi själva har gjort för fel. Kanske det är oss själva vi ska demonstrera mot istället? Fast… det förutsätter ju självreflektion och ödmjukhet, och det är kanske för jobbigt?

Att hetsa mot Sd, och påstå att de är orsak till mer främlingsfientlighet, är faktiskt precis lika dumt som Sd:s svartmålning av invandrare muslimer. Sd bär inte hela skulden, annat än att de rider på en våg av missnöje med den förda politiken. Och eftersom väldigt få politiker har pratat klarspråk om invandringen får Sd tolkningsföreträde. Avsaknaden av visioner öppnar alla dörrar för än mer dumhet. Gammelpartierna ska inte slå sig för bröstet i självgod arrogans – vänstern och sossarna har minst lika många lik i garderoben som Sverigdemokraterna. Enda skillnaden är att vi har vant oss vid deras liklukt.

Den största missen är att ingen (eller åtminstone väldigt få) har debatterat med Sd och granskat deras frågor ordentligt. Ofta har de analyserats fullkomligt felaktigt, t.ex. som ett extremhögerparti, när de egentligen är nästan exakt som socialdemokrater, fast från 1970-talet. Mainstream-media och andra politiska partier har ignorerat dem (och nu verkar det som att de fortsätter samma misslyckade taktik och gör allt de kan för att alltjämt låtsas som att de inte finns). Att denna arrogans nu slår tillbaka med full kraft är rätt så uppenbart. Man har fokuserat på fel grejer.

När Jimmie Åkesson fick en helsida i Aftonbladet förra hösten, så hade han kunnat skriva om deras visioner och politik på en mängd olika områden. Men det fanns ju bara ett område som var mer intressant än allt annat, och det vara att hata islam. Så det var det han skrev om. Det säger rätt mycket om partiet och dess fokus.

Det finns något djupt paradoxalt i att man å ena sidan tycker att det är helt rätt att sparka ministrar från gammelpartierna, för att de inte har betalt TV-licensen, och att många vanliga medborgare faktiskt kan bli upprörda över sådant – på riktigt – samtidigt som ledande Sverigedemokrater uppenbarligen kan komma undan med de mest otroliga dumheter, som öppen rasism, naziflaggor, bokbål och liknande företeelser. Kanske för att ingen kan tro att sådana överdrifter kan vara på riktigt, i snälla mellanmjölks-Sverige, där alla tycker likadant. För… så illa kan det väl ändå inte vara? Men det kan det.

Det finns Sverigedemokrater högt upp i hierarkierna som skriver nazisthälsningar i e-brev till partikamrater, som förnekar förintelsen på nazistiska forum, som gillar historierevisionism, som påstår att invandrare har en aggressiv gen, som donerat pengar till nazistiska våldsorganisationer, som beskriver islam som en pedofilsekt på nazistiska forum, som varit (och kanske fortfarande är) medlemmar i det nazistiska partiet Nationaldemokraterna, som beskriver homosex som likvärdigt med pedofili och djursex, som… Ja, det är bara början. Det finns mycket, mycket mer.

Invandringen beskrivs av nynazisterna som ett jätteproblem, vilket är något de har tjatat om i många år. Och precis som med andra lögner, som man tjatar om, år ut och år in, så blir de till slut etablerad sanning. Men nu säger de plötsligt att de inte vill kasta ut invandrarna. Och det är väl fint? Men ska man verkligen tro på deras ord? Vi utgår från att de etablerade politikerna har dolda agendor, saker de inte säger, så varför ska vi plötsligt ta för givet att ett gammalt nazistparti inte har det? Men eftersom gammelpolitikerna fortfarande är lika visionslösa som tidigare, så kan vi nog tyvärr förvänta oss ett närmande till Sd:s idéer. I brist på egna idéer får de väl ta nynazisternas…

Sverigedemokraterna tjatar gärna om att de inte alls är rasistiska, inte alls är nazister, men jag tillåter mig att betvivla detta, kraftigt. Sd har sitt direkta ursprung i den nazistiska rörelsen BSS (jag bråkade med de här filurerna redan på slutet av 1980-talet, alltså), och många medlemmar finns kvar sedan många år tillbaka. Det är inte särskilt länge sedan medlemmar i Sd brände judiska böcker, bar naziuniformer, viftade med högerarmen och skrek ”Sieg Heil”.

När Jimmie Åkesson gick med i partiet pågick detta för fullt, och det tog några år till innan brunskjortorna hade åkt in i garderoberna. Jimmie gjorde en svensk version av David Duke och hans reformation av Ku Klux Klan i början av 1970-talet. Men tyvärr tror jag att brunskjortorna och ridstövlarna står kvar i garderoben, i väntan på ”bättre” tider. Vad var det som fick Jimmie Åkesson en gång i tiden att välja just detta parti? Trots brunskjortor och Sieg Heil? Eller… var det kanske just det som attraherade honom?

Naturligtvis finns inget uppenbart rasistiskt eller nazistiskt kvar i Sd:s partiprogram. Sånt har de gjort vad de har kunnat för att rensa ut. Men jag tror som sagt att partiets själ fortfarande är densamma. Ur min synvinkel är Sd fortfarande nynazister, och jag kommer att fortsätta att rubricera dem som det, till dess att jag har fått ovedersägliga bevis för att de verkligen inte är det. Det har sagts förr, och behöver uppenbarligen sägas igen – vi svenskar är alldeles för godtrogna och medgörliga. Och vi har ett väldigt kort minne.

Det finns många debattörer som anser att det är dumt och otidsenligt att tala om Sd:s nazistiska bakgrund, och att vi bör fokusera på vad de vill just nu, som om deras förflutna inte fanns. Själv anser jag att det är extremt historielöst och hopplöst naivt. Det händer ju alltjämt att en och annan företrädare för Sd låter tungan snubbla, och så ramlar det ut en och annan groda. Grodor i bruna skjortor med armbindel. Så varför ska vi plötsligt lita på dem, bara för att de har kostym och slips, och har röstats in i riksdagen? Det bevisar ju egentligen bara en sak, och det är att de har bedrivit en fantastisk reklamkampanj, och att de har lyckats övertyga en tjugondel av det svenska folket att rösta på dem, kanske med falska förespeglingar.

För mig känns Sd lite som en maträtt, som i sin ursprungliga form innehöll en stor mängd bajs. Men nu har de pillat bort allt bajset, och fyllt på med flera jättenyttiga ingredienser, så nu går det bra att äta den, fast det är samma gryta. Eller…?
…Smaklig måltid?

Nu har jag ägnat en stor del av detta blogginlägg åt att dissa Sverigedemokraterna. Men nästa fråga som kommer upp, är förstås hur de gamla riksdagspartierna ska hantera det nya partiet i riksdagen. Ska de minska ner platserna i utskotten, och fortsätta med mobbningstaktiken? Först kan man ju fråga sig – hur bra har det funkat hittills?

Det är dags att ta den demokratiska skeden i vacker hand, öppna dörren för samarbete i de frågor där Sd faktiskt redovisar vettiga åsikter, ta diskussionerna, ta debatterna. Låta Sd ta sitt parlamentariska ansvar. Eller som Jan Guillou så riktigt påpekar – inget kan skada SD mer än en öppen och saklig debatt. Då kommer alla eventuella mörkerkrafter fram i ljuset.

Och framför allt – dra en tydlig gräns vid Sd:s främlingsfientliga politik, särskilt deras nyanslösa muslimhat. Bemöt allt nynazisterna säger i dessa frågor med argument och idéer, aldrig personangrepp och mobbing! Och framför allt – intelligenta frågor. Bästa taktiken med sverigedemokrater är nämligen att låta dem prata. Ge dem mer rep, så hänger de sig själva.

Som en liten bonus ska jag dessutom göra en kortversion av vad Magnus Betnér redan tidigare har gjort, något som jag kritiserar andra för att inte göra i tillräckligt hög grad – förklara varför Sverigedemokraterna har fel i frågan om invandringen.

Invandringspolitikens största problem är inte egentligen invandringen, utan det att vi har ett bidragssystem i Sverige, som inte alls är anpassat för den nya världen, med all migration och snabba folkrörelser. Så när folk kommer hit kan vi inte hantera det, utan låser in alla nykomlingar i läger (som vi dessutom tvingar kommunerna att inrätta, vilket leder till att flyktingarna blir hatade från första stund!). Sen gör vi dem till vingklippta bidragsknarkare, och hur blir det då?

Sveriges ekonomiska system är inte anpassat för en stor invandring, så i praktiken försätter det oss i en situation där vi måste välja. Antingen fortsatt invandring och ett totalt förändrat skatte- och bidragssystem, eller så måste vi stänga gränserna för att försvara vårt gamla socialdemokratiska välfärdssystem. Sd:s politik är alltså den logiska och ofrånkomliga konsekvensen av en totalt visionslös socialdemokrati som inte har anpassat sig till vårt nutida, mer dynamiska och lättrörliga samhälle.

Vi behöver invandringen, av en hel mängd olika skäl. Sverige har varit ett utpräglat invandringsland sedan vikingatiden, och det har till allra största delen varit av godo. Vi har fått hit hantverkare och andra yrkeskunniga som har berikat oss på många sätt. Alla verkligt framgångsrika kulturer är pluralistiska på ett eller annat sätt, öppna för nya idéer, ny teknik, nya metoder. Nya människor.

De invandrare som kommer hit i vuxen ålder är dessutom en superbonus, eftersom de inte har kostat Sverige något i barnomsorg eller skola. De kan börja jobba direkt. Har de dessutom en god utbildning så är det en ännu större vinst för oss.

Att brottsstatistik är något som Sd gillar är uppenbart. Intressant nog kan man få fram samma överrepresentation av kriminella i andra grupper än invandrare. Socialgrupp 3, t.ex. Men det talar man inte så högt om, eftersom det är Sd:s främsta rekryteringsbas. Vad man missar är att en förkrossande majoritet av alla invandrare OCH svenskar faktiskt är laglydiga människor som vill göra rätt för sig, arbeta, försörja sin familj och bidra till samhället. Ett samhälle där inte alla får plats är felkonstruerat.

Varje ny person är en tillgång. Det sägs att det inte finns jobb till alla nya invandrare, men det är ju rent skitsnack och bristtänkande. Låt dem starta nya företag, låt dem jobba med vad helst de vill jobba med som kan ge en slant. För varje tusental nya människor i vårt land så har vi också tusen till som vill köpa mat, kläder, skor, hus, bil, tandläkarvård, kursverksamhet, möbler, telefoner – kort sagt allt det där som vi brukar konsumera. Och så kan de generera mer vinst för oss andra – och varandra. Det är så människors samhällen fungerar, när de fungerar som bäst.

Varje ny person som kommer till Sverige är en vinst.
Eller i alla fall en möjlighet till vinst – om vi inte sumpar chansen…

Läs Jon Voss utmärkta artikel om Sd:s ideologi.
Läs även gärna Paulina Neuding & Johan Lundberg i en artikel om invandringen i DN Debatt och Johan Ingerös kommentar i NEO!
Torbjörn Jerlerups länksamling ”Argumenten mot Sverigedemokraterna och Nationaldemokraterna” är också värd att studera.
En lång och läsvärd artikel om Sd på Sagor från livbåten.
Sverigedemokraterna.de är en självklar källa till saklig kritik mot Sd.

Att Piratpartiet kommer in i Riksdagen är oerhört viktigt för att återskapa och förnya demokratin, och försvara värden som kunskap, kreativitet, rättssäkerhet, allmänmänskliga rättigheter och personlig integritet.

PIRATPARTIET BEHÖVS I RIKSDAGEN – RÖSTA RÄTT 2014!

Magplask & bloggkoma

Jag har inte bloggat på över en vecka, vilket är en lååååång paus för att vara jag. Valresultatet är förstås den huvudsakliga anledningen. Vårt magplask har inneburit att jag har behövt växla spår, byta inriktning, fokusera på min företagsverksamhet och familjen, det vanliga livet utanför politiken. Och det har helt enkelt gjort att jag inte har haft tid att blogga. Plus att jag inte har vetat var jag ska börja nånstans. Men nu börjar jag här, med vår totalt misslyckade valkampanj.

Att Piratpartiet körde i diket å det bestämdaste är ingen nyhet vid det här laget. Vi misslyckades kapitalt, vår kampanj var helt dysfunktionell och därmed värdelös, och det måste vi äga. Nu handlar det om att gilla läget och samla ihop oss inför framtiden. Många är synpunkterna på varför det gick som det gick, den ena mer fantasifull än det andra – eller snarare, tyvärr, den ena mer fantasilös än den andra.

Somliga skyller på namnet – att vi borde heta något annat. Fail. Valresultatet har inte ett skit med namnet att göra. Då skulle vi knappast ha fått över 7 % i EU-valet förra året, om det vore orsaken. Så vitt jag vet hette vi nämligen Piratpartiet då också. Hade vi hetat ”Skit dig i näsan” så hade jag förstått invändningen. Kan ett nynazistiskt parti komma in i riksdagen, så kan vi det också, alldeles oavsett namn.

Andra skyller på att vi har ett för smalt program, att vi borde bredda oss och bli socialliberaler eller nåt. Fail igen. Vårt smala program är faktiskt fortfarande en styrka. Men vi behöver fördjupa förståelsen för den inneboende bredden i de få frågor vi hanterar. Våra programpunkter kan breddas så att de sipprar in i alla politiska områden, på ett eller annat sätt. Det behöver vi utforska.

Vi har blivit totalt ignorerade av de andra politiska partier, och därmed media. Detta stämmer. Men det är fail ändå, för vi hade kunnat motverka det om vi hade varit lite smartare. Vi missbedömde totalt det politiska motståndet, och kraften i den rena, råa makthungern hos de etablerade partierna. De skåpade ut oss fullständigt genom att skickligt ignorera oss, och vi lät dem göra det. För att vi är amatörer, och de är proffs. Vi kan inte skylla ifrån oss, och måste helt enkelt bli duktigare på att bedriva politiskt spel.

Vi skulle ha utmanat de andra partierna, provocerat fram reaktioner, sparkat upp sand i ögonen på dem, irriterat, varit kaxiga, bråkat som fan. Då hade vi fått uppmärksamhet från media. Media är bara megafon, och därför kan vi inte skylla på media att de inte skrev om oss. Vi var helt enkelt inte tillräckligt intressanta, och vi fattade inte hur vi skulle göra oss mer intressanta. Ansvaret för att göra Piratpartiet synligt är fortfarande helt och hållet vårt eget.

Vi har inte synts alls i det offentliga rummet. Det är ytterligare en faktor. Vi har lagt ner massor av tid och arbete på att dela ut en och en halv miljon opersonliga och intetsägande flygblad (eller hur många det nu var…), och det har uppenbarligen varit mer eller mindre bortkastat. Vi borde ha satsat mycket mer på affischering, till exempel. Då syns man hela tiden.

Vi har inga pengar. Sant. Och svenska valrörelser är otroligt dyra. Faktum är att denna valrörelse har partierna bränt mer pengar än vad som gick åt under USA:s senaste presidentval, i absoluta tal! Men har man inga pengar måste man vara smart. Och man måste utnyttja andras resurser. Sånt borde särskilt vi pirater fatta… Att utnyttja media, att få andra partier att prata om oss, att kort sagt provocera fram gratisreklam är något vi måste bli mycket, mycket duktigare på – inte minst med tanke på att vi blir tvungna att ordna alla våra valsedlar till rksdagsvalet 2014 också.

Politik är en publiksport. Det har jag tjatat om i över ett år, och nu är det fan dags att vi fattar det på riktigt. Alltså ska vi utmana våra motståndare på deras planhalva, som irriterande duellanter, sträcka ut tungan, sparka dem på smalbenen, smiska dem i rumpan (gärna med en lila piska!) få omgivningen att skratta åt dem – då kan de till slut inte ignorera oss. Och blir de förbannade – då har vi redan vunnit.

Några förslag på slagkraftiga slogans som vi borde ha använt:

PIRATPARTIET – BÄTTRE PÅ MILJÖPOLITIK ÄN MILJÖPARTIET!
PIRATPARTIET – BÄTTRE PÅ FEMINISM ÄN FI!
PIRATPARTIET – BÄTTRE PÅ SKOLPOLITIK ÄN FOLKPARTIET!
PIRATPARTIET – BÄTTRE PÅ KULTURPOLITIK ÄN FOLKPARTIET!
PIRATPARTIET – BÄTTRE PÅ SOLIDARITET ÄN VÄNSTERPARTIET!
PIRATPARTIET – BÄTTRE PÅ FRIHET ÄN MODERATERNA!
PIRATPARTIET – BÄTTRE PÅ TILLVÄXT ÄN MODERATERNA!
PIRATPARTIET – BÄTTRE FÖR FÖRETAGANDE ÄN CENTERN!
PIRATPARTIET – BÄTTRE PÅ JÄMLIKHET ÄN SOCIALDEMOKRATERNA!
PIRATPARTIET – BÄTTRE PÅ ETIK ÄN KRISTDEMOKRATERNA!
PIRATPARTIET – BÄTTRE PÅ INTEGRITET ÄN ALLA ANDRA PARTIER!
PIRATPARTIET – BÄTTRE PÅ INFORMATIONSPOLITIK ÄN ALLA ANDRA PARTIER!

Ju mer provocerande vi är, ju mer arga våra kombattanter blir – desto bättre för oss. Det är dags att vi lär oss hur man slåss på den politiska arenan. Vi kan inte gå upp i en boxningsring, få på näsan och sen klaga över att det gjorde ont. Det gör ont, face it! Men den som slåss hårdast, skickligast, uthålligast och bäst – den vinner. Slag under bältet är inte tillåtna, och kan ge poängavdrag, men använt på rätt sätt, med måtta och slughet, kan det bidra till att man vinner matchen. Nästa val – då jävlar är det envig – och då ska slungan fram.

Det tog 27 år för Kd att komma in i riksdagen, 21 år för Sd. Mp behövde bara 7 år, och då fick de hjälp av en massa döda sälar. Men då kom de in för tidigt, och var inte redo för riksdagen – så de åkte ur kommande val, men lärde sig av misstagen och kom in igen. Och då gjorde de rätt, så pass att de fortfarande sitter kvar i riksdagen. Vi var helt enkelt inte redo i år. Men om fyra år kanske vi är det, om vi fokuserar på rätt saker.

Vi kan börja redan nu. Om vi bestämmer oss för att inleda ett lågintensivt, ständigt pågående gerillakrig mot de övriga partierna, och blir de där irriterande jävla piratflugorna som hela tiden kommer in och ställer till det, så krattar vi arenan inför de TVÅ val som äger rum 2014. Och det behöver vi göra. Vi måste få skrattarna på vår sida. Vi måste dra ner brallorna på etablissemanget. Vi måste få slipsnissarna och dräktdrakarna i kanslihuset att rya och rasa, och bli skitförbannade på oss. Då har vi redan vunnit.

Nu finns denna bloggpost, kraftigt redigerad och kompletterad, också som en artikel på Newsmill:
Därför körde Piratpartiet i diket

Andra som skriver om Piratpartiets valförlust:
Oscar Swartz, Emma Opassande, Jacob Hallén, Stenskott, Olof Bjarnason, Dexion, Vänsterteknik

Att Piratpartiet kommer in i Riksdagen är oerhört viktigt för att återskapa och förnya demokratin, och försvara värden som kunskap, kreativitet, rättssäkerhet, allmänmänskliga rättigheter och personlig integritet.

PIRATPARTIET BEHÖVS I RIKSDAGEN – RÖSTA RÄTT 2014!

Piratpartiet behövs i Riksdagen!

Det är verkligen viktigt att Piratpartiet kommer in i Riksdagen nu. Vi behövs där – om detta råder ingen tvekan. Att rösta på Piratpartiet är helt enkelt en mycket välinvesterad röst. Inga andra partier tar integritetsfrågorna, informationspolitiken och yttrandefriheten på allvar, och inga andra partier förstår på djupet den moderna teknikens möjligheter.

Vi pirater har kämpat i motvind länge, inte minst med tanke på hur media har struntat i oss (ofta till förmån för Sd, av någon outgrundlig anledning), men under sommaren har vi ändå fått stöd från alla möjliga håll, ofta helt oväntat. Tunga politiska opinionsbildare från flera olika läger, både inne i Riksdagen och utanför, puffar starkt för oss, och vi släpps steg för steg in i det politiska rummet. Fler och fler ser att vi är seriösa medspelare, och att vi har något viktigt att bidra med. Och under sommaren har flera politiker från andra partier aviserat att de tänker rösta på Piratpartiet. Vissa har till och med tagit steget att byta parti.

Vi har också fått erkännande för vårt mod, eftersom Piratpartiet bemöter frågor som ingen annan vågar – som t.ex. barnpornografilagen. Man kan tycka att det är en obetydlig och perifer fråga, i jämförelse med våra huvudfrågor – delad kultur, fri kunskap och skyddad integritet – men när innehav av serieteckningar kan bestraffas, och oskyldiga människor drabbas av ett icke-brott – då har det gått alldeles, alldeles för långt, och vi måste säga stopp. Särskilt när inga andra partier gör det – vilket förstås i sig är ytterligare ett bevis för att vi behövs i Riksdagen.

Vi får ibland vad jag tycker oförtjänt kritik för att vi fortfarande är mer aktivister än politiker. Men detta är något som jag faktiskt tycker är väldigt bra. När politiker får korn på något de inte gillar, tillsätter de utredningar, skickar kommunikéer, pratar, skriver och förhandlar. Aktivister handlar. Aktivister går ut i den fysiska verkligheten och agerar för att förändra, direkt.

När Piratpartiet sköter driften av Wikileaks och förmedlar bandbredd till The Pirate Bay, när pirater bygger trådlösa och krypterade nätverk vid Irans gräns, för att Irans motståndsrörelse ska kunna kommunicera med omvärlden – då är det politisk aktivism.

Det bästa är förstås en kombination av politik och aktivism. Då kan man verkligen åstadkomma storslagna ting. Det är därför min förhoppning att Piratpartiet kan fortsätta att upprätthålla denna aktivistbas, och inte förlora sig i politikens korridorer. Kanske vi till och med kan ha lite aktivism inne i riksdagen, som t.ex. att ha egna servrar och ett helt eget IT-system – inne i Riksdagen. Spännande… 🙂

Men det viktigaste skälet att rösta på Piratpartiet, anledningen till att vi behövs i Riksdagen, är just detta att politiken är på väg åt fel håll i en del väldigt viktiga frågor. Det finns för närvarande inget parti i riksdagen som tar dessa frågor på allvar. Miljöpartiet och Vänsterpartiet har piratkopierat våra frågor, och det tycker vi förstås är jättebra. Men tyvärr kan man inte lita på vare sig Mp eller V, eftersom de sitter i knät på Socialdemokraterna, och därför kommer dessa viktiga frågor att få låg priorietet.

Vi är helt enkelt de enda som går att lita på i integritetsfrågorna.

Piratpartiet har ett valmanifest, i tre delar, representerande de tre hörnstenarna i vår politik – integritet, kunskap och kultur.
Här kan du ladda ner och läsa valmanifestets tre delar!

Att Piratpartiet kommer in i Riksdagen är faktiskt akut, och oerhört viktigt för att bevara demokrati, kunskap, kreativitet, rättssäkerhet, allmänmänskliga rättigheter och personlig integritet.

Piratpartiet – en garant för demokrati och yttrandefrihet

Så här i slutspurten av valkampanjen fick jag och Hugo Heden, en skön kompis, in en artikel i Newsmill, och så tyckte jag att den ska läsas av så många som möjligt, och därför lägger jag upp den här på bloggen också. Vassego å läs!

Internet är en av de största landvinningarna i mänsklighetens historia, ett fantastiskt redskap för demokrati, kunskapsspridning, kulturutbyte och utvecklad infrastruktur över hela världen. Tyvärr vill starka krafter inom såväl statsmakt och näringsliv reducera Internet till något som går att styra och kontrollera. Detta är en större fara mot frihet och demokrati än de flesta har förstått.

Varför talar Piratpartiet så mycket om internet?

Internet är en av de största landvinningarna i mänsklighetens historia, och har förändrat hela världens infrastruktur. Internet är det bästa organ för demokrati och jämlikhet som någonsin uppfunnits. Det är ett världsomspännande blodomlopp för samtal, politik, kultur och kunskap. En enorm myllrande basar där alla människor i världen på sikt kommer kunna kommunicera med alla.

Detta stärker demokratin, där all makt skall utgå från folket. En öppen idédebatt kan forma argument och idéer som hur samhället skall skötas och utvecklas. Internet ger större möjligheter för alla att vara med och påverka. För att detta skall fungera måste medborgerliga rättigheter respekteras även på internet. En mångfald i värderingar och infallsvinklar måste accepteras och respekteras. Man måste kunna kommunicera, söka information och publicera texter fullt anonymt om man behöver det. Brevhemlighet och budbärarimmunitet måste värnas.

Men starka krafter vill något annat. Stater och regeringar är styrda av rädsla och okunskap, och de vill censurera, övervaka och registrera allt som sker. Sverige är inte ensamt om detta. Liknande tendenser finns i andra EU-länder, men även i stater som t.ex Iran, Saudiarabien och Kina. Underhållningsindustrin och andra kommersiella krafter skulle föredra om internet vore en TV-liknande multimediakanal, eller ett maximalt kontrollerat och övervakat elektroniskt shoppingcentrum. Staten och kapitalet mot folket – igen.

Klåfingriga politiker med överdrivet kontrollbehov vill gärna ha förbud mot att människor skyddar sin privata kommunikation, genom att kryptera den, för om de gör det kan de ju inte avlyssnas. Samma politiker vill ha identitetskontroll och registrering för att över huvud taget få använda nätet, vare sig man är hemma, på internetkafé eller på annan plats. Endast statligt godkända aktörer med utgivarbevis skall kunna publicera information eller sätta upp en web-plats, ungefär på samma sätt som TV fungerar idag.

Detta skulle få den myllrande basaren som är internet att tystna.

Piratpartiet vill att Sverige skall visa vägen och vara en informationspolitisk spjutspets.
En frihamn för demokrati och yttrandefrihet – pionjärer in i en ny tid.

Piratpartiet är internets politiska gren.

Carl Johan Rehbinder, riksdagskandidat för Piratpartiet
Hugo Heden, medlem i Piratpartiet

Att Piratpartiet kommer in i Riksdagen är faktiskt akut, och oerhört viktigt för att bevara demokrati, kunskap, kreativitet, rättssäkerhet, allmänmänskliga rättigheter och personlig integritet.

PIRATPARTIET BEHÖVS I RIKSDAGEN!

Därför ska man rösta pirat

Ännu en informativ och trevlig film om varför Piratpartiet är ditt bästa val till Riksdagen 2010. Lyssna på argument från Rick, Joshen, Anna, Gun, Johanna, Mårten och mig om medborgarrätt och informationspolitik. Filip Montgomery har jobbat hela sommaren med att intervjua och klippa ihop de här små trevliga filmerna, och detta är den senaste i raden.

Inget av riksdagspartierna bryr sig om frågor om medborgarrätt, integritet och informationspolitik, och det enda sättet att få dessa frågor upp på bordet är att Piratpartiet kommer in i Riksdagen. Man kan tycka att frågor om vård, skola, omsorg och jobb är viktigare, men de nu rådande blocken för en i det närmaste identisk politik på dessa områden – tråkigt nog för båda blocken också en mer eller mindre identisk politik i att avskaffa ditt privatliv och trampa på dina medborgerliga rättigheter.

Att Piratpartiet kommer in i Riksdagen är faktiskt akut, och oerhört viktigt för att bevara demokrati, kunskap, kreativitet, rättssäkerhet, allmänmänskliga rättigheter och personlig integritet.

PIRATPARTIET BEHÖVS I RIKSDAGEN!

Jag blir glad och stolt!

Varje dag sedan man fick börja förtidsrösta har jag fått allehanda meddelanden, via SMS, e-post, Facebook, på bloggen – från personer som inte bara röstar på Piratpartiet, men de kryssar även mig personligen. Det känns naturligtvis helt fantastiskt underbart, och samtidigt uppfordrande. Jag ska leva upp till det här, och då får jag faktiskt skärpa till mig. Och kanske särskilt nu, medan det fortfarande är extremt osäkert om vi har en chans att komma in i riksdagen.

Kvinnan på bilden här ovan har också en blogg, som heter Purpur, och på den har hon självmant lagt upp en banner med reklam för Piratpartiet, och för att personkryssa just mig. Samma banner som jag gjorde till RFSL:s hemsida. Dessutom med en motivation till varför hon röstar på mig:

Calle Rehbinder – för att jag tröttnat på att blocken måste kompromissa bort sin politik, för att jag vill ha min integritet ifred och för att jag vill se riktiga, personliga och kärleksfulla människor i Riksdagen med politisk PASSION! Politikerföraktet är utbrett. Låt oss ändra på det med ny, frisk luft i valet 2010.

Det är så att man får tårar i ögonvrårna…

Att Piratpartiet kommer in i Riksdagen är faktiskt akut, och oerhört viktigt för att bevara demokrati, kunskap, kreativitet, rättssäkerhet, allmänmänskliga rättigheter och personlig integritet.

PIRATPARTIET BEHÖVS I RIKSDAGEN!

Calle Filibuster vid Expressens valstuga

I lördags talade jag vid Expressens valstuga på Sergels Torg, liksom en mängd politiskt engagerade har gjort och gör varje dag fram till valet. Partiledare och ministrar, förstås, men även mindre kända, och mer oprövade partipolitiskt engagerade personer (som jag). Expressen har tagit ett väldigt kul initiativ när de har ställt upp denna valstuga, där man kan hämta information om alla riksdagspartier (och seriösa utmanare, som F! och Piratpartiet). Dessutom har de en scen och mikrofoner, så att politiska talare kan nå ut till förbipasserande medborgare – flera stycken varje dag!

Som gammal teaterapa, rutinerad estradör och rampluder i största allmänhet, har jag inga problem att äntra en scen och prata på – och jag kan vara hyggligt underhållande när jag väl kommer igång. Detta är inte skryt, utan ren yrkesstolthet – det vore helt enkelt förskräckligt om jag med mina tre års teaterutbildning och flera decennier som föredragshållare och pedagog inte skulle kunna fånga en publik…

Då kan ni förstå min förtjusning när den ansvarige Expressenreportern (Anna Bäsén) glatt konstaterade att jag hade långpratarrekordet av alla som över huvud taget hade pratat från Expressens lilla Speaker’s Corner. En timme och tio minuter. Jag fick många frågor, och ingen stoppade mig. En alldeles tvättäkta filibuster, på min ära!

Som grädde på moset hade jag också en trogen publik, i min son Caspian, men också riksdagsledamoten Camilla Lindberg och hennes gode vän Hugo, samt min vapendragare och hovfotograf Jonathan Rieder Lundkvist (som för övrigt har tagit alla bilderna i denna bloggpost) – ett eget entourage är bra att ha med sig om man vill få folk att stanna och lyssna. Uppenbarligen lyckades jag hålla en hyfsat intressant och underhållande nivå på pratet, för det fanns en hel drös som stannade, och några få lyssnade nästan hela tiden.

Natten före samma lördag hade Svenska Dagbladet publicerat Camillas och min artikel om datalagringsdirektivet, och Camilla lovade att dyka upp vid Sergels Torg, när det var min tur att valtala. Camilla hade förstås lite bus i bakfickan, och utmanade mig att gå med i Folkpartiet istället. Och så friade hon. Ja, det gjorde hon faktiskt! Hon friade å Folkpartiets vägnar, till Piratpartiet. Stor humor. Nu måste jag erkänna att jag nog inte tror att hon har mandat för det, men det var onekligen spektakulärt. Men jag fann mig, svarade ja till Camilla (å mina egna vägnar), men nej till Folkpartiet (å Piratpartiets vägnar). Kul kul.

Det blir faktiskt fler tillfällen för prat vid Expressens valstuga. Nu på lördag klockan 15.00 ska jag prata igen, och så på söndag klockan 11.00. Kom gärna och ställ skitjobbiga frågor – utmana mig, var besvärlig. Det blir roligare så. 🙂

Att Piratpartiet kommer in i Riksdagen är faktiskt akut, och oerhört viktigt för att bevara demokrati, kunskap, kreativitet, rättssäkerhet, allmänmänskliga rättigheter och personlig integritet.

PIRATPARTIET BEHÖVS I RIKSDAGEN!

Hur fel det kan bli…

Förbjudet för politiker?

Vår nyviktorianska svenska sexualsyn blir allt galnare, mer och mer uppskruvad, skräckslagen, neurotisk och traumatiserad. Symptomen haglar – osäkra men spektakulära våldtäktsanklagelser, fällande av ministrar på lösa anklagelser om sexköp, gredelina kuvert, fällande domar för barnpornogafiinnehav (när det egentligen rörde sig om japanska serieteckningar!), och mycket, mycket mer.

Bristande sans och förnuft leder till ett eskalerande vansinne utan proportioner, inte minst eftersom den propagandistiska, kristna moralivrarorganisationen ECPAT sedan länge har ett oproportionerligt stort inflytande över politiken, liksom de homofoba sexualneurotikerna Kristdemokraterna, som lagt ett moralistiskt lock över alla hbt- och sexpositiva förslag i parlamentet. Det enda alla verkar vara överens om är att just SEX är det farligaste, mest förnedrande och vidriga som någonsin kan drabba en människa. Neuros, någon?

Vi är tyvärr inte ensamma om vansinnet. Ett land som i vissa avseenden är ännu tokigare än Sverige är Australien. Jag läser i DN att en minister i Australiens regering nyligen avgick, på grund av anklagelser om porrsurfning. Med hjälp av ett nätfilter ska det statliga organet, Department of Parliamentary Services, ha registrerat stora mängder träffar på porr- och spelsajter från Sydneys regionala parlamentsbyggnad.

Men det visade sig vara fel. Nätfiltret har även registrerat besök på nyhetssajter som porr- eller spelsurfning, i den grad det har funnits klickbara länkar till dylika sajter på nyhetssidan i fråga. Alltså har besök på nyhetssajter givit statistik för porrsajter.

Är detta porr, och därmed också förbjudet för politiker?

Det finns så mycket som är fel med det här, att jag inte vet var jag ska börja. Varför ska politikers nätsurfande registreras? Varför ska någon människas nätsurfande över huvud taget registreras någonstans? Det finns gränser för offentlighetsprincipen också. Jag får inte se på när ministrar går på muggen, bevakade av noggrant utplacerade webbkameror. Jag har inget intresse av att följa vilka sajter politiker surfar på. Nån jävla måtta på utfläkandet får det vara – ska även politikers nätsurfande publiceras offentligt, så kan de ju inte sköta sitt arbete ordentligt. Självcensur är inte bra – det leder till bedrägligt beteende, och jag vill hellre ha ärliga politiker.

Och varför ska en minister avgå för att han eventuellt har porrsurfat? Jag fattar det inte. Om ministern har misskött sitt uppdrag, misslyckats med sina och den politiska majoritetens målsättningar, det är giltiga skäl. Men vilken slags underhållning en minister konsumerar, det är verkligen en privatsak som vi andra inte har med att göra. En minister är en offentlig person, ja, men även en minister är en människa, och måste tillåtas att ha en privat zon, precis som vilken annan medborgare som helst.

Nu diskuteras nätfilter i Australiens parlament, sån där skit som vi redan har fått i Sveriges Riksdag, på grund av de förstoppade erotofoberna Kristdemokraterna. Hur tänkte de egentligen? Ska man inte lita på att Sveriges folkvalda parlamentariker kan ta ansvar för sitt eget nätsurfande? Är det verkligen demokratiskt försvarbart att censurera och filtrera riksdagsledamöternas nätaktiviteter?

”Om inte regeringar kan få till det med sina egna it-avdelningar, hur ska vi någonsin lita på ett rikstäckande, obligatoriskt nätfiltersystem som grundar sig på en hemlig lista av förbjudna sajter som sammanställts av politiker?”
– David Higgins, News.com.au

Nästa fråga – varför är just porrsurfning så farligt? Jag porrsurfar då och då. Jag gillar porr, om den är bra. Herre Frej, jag har ju t.o.m. en egen porrsajt – Cirkus Eros! Min grundinställning är att porr är gott och nyttigt. Men det är svårt att hitta bra porr, så då måste man leta lite. Om jag hamnar i riksdagen kommer jag naturligtvis inte att ändra mina vanor. Hinner jag med en liten paus en stund, och hittar en sajt med vackra erotiska bilder eller filmer, så njuter jag förstås gärna av att titta på dem. Varför inte?

Vi är sexuella varelser, och att titta på andra som har sex, i verkligheten eller på bild (eller film), är en fullkomligt naturlig, frisk och sund aktivitet, inget att skämmas för. Vi är liksom genetiskt betingade att gilla sex. Det är så bara. Så jag uppmuntrar gärna våra parlamentariker att titta på mycket porr – då kanske de tänker mer på sex än på hur de ska utöva makt över andra. Make Love Not War.

Detta är bara en av många anledningar till att vi pirater självklart kommer att ha ett eget IT-system och egna servrar i riksdagshuset. RIksdagens IT-avdelning suger, både hårdvaran och mjukvaran är hopplöst obsolet, och vi pirater vägrar självklart konsekvent att låta någon annan filtrera vår kommunikation. Det gör vi bäst själva. Eller inte alls.

Mer kärlek i politiken!

Porr är gott och nyttigt!

Att Piratpartiet kommer in i Riksdagen är faktiskt akut, och oerhört viktigt för att bevara demokrati, kunskap, kreativitet, rättssäkerhet, allmänmänskliga rättigheter och personlig integritet.

Våga vägra datalagringsdirektivet!

Tillsammans med Camilla Lindberg (Fp) har jag skrivit en artikel om något som alla partier utom Piratpartiet har valt att hålla knäpptyst om – datalagringsdirektivet Vi skickade först artikeln till DN, men de hade ”platsbrist”. Egentligen gillar de inte Piratpartiet. Men SvD tog in artikeln, och nu finns den att läsa på SvD.se.

Camilla är en av synnerligen få politiker i riksdagen med ryggrad (hon var som bekant den enda i hela Alliansen som röstade nej till FRA-lagen). Att inget av de etablerade partierna vill prata om detta fruktansvärt repressiva EU-direktiv är en stor skandal. Det ingrepp i medborgarnas integritet och privatliv som denna teledatalagring innebär är helt ofattbar i sin omfattning, och förvandlar Sverige till en polisstat, med allt mer kontroll över invånarna.

Och här kommer artikeln:

Datalagringsdirektivet är en del av en samhällsutveckling där staten i allt högre grad registrerar och övervaka oss medborgare. Även om intentionen kan vara god, är övervakning och kontroll kontraproduktiv. I ett samhälle där människor kan yttra sig, kommunicera och ta del av information utan att avlyssnas, censureras eller registreras kan de påverka det politiska livet och ta väl underbyggda beslut. Fungerar inte detta urholkas demokratin som system.

Datalagring innebär att information om alla dina telefonsamtal, sms, e-brev och internettrafik lagras i minst två år framåt. Det kommer att gå att ta reda på exakt var du befann dig vid varje ögonblick de senaste två åren, eftersom all information sparas.

Enligt Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, artikel åtta, anges att ”var och en har rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens”. Datalagringsdirektivet innebär ett kraftigt avsteg från denna princip, och tvingar fram fullkomligt orimliga kränkningar av varje enskild medborgares integritet och privatliv, inte minst med tanke på vad som kan hända när sådan information missbrukas. Vi får ett samhälle där mänskliga relationer och grundläggande demokratiska värderingar som yttrandefrihet och meddelarfrihet äventyras. Medierna måste kunna bedriva grävande och granskande journalistik utan att begränsas av digital övervakning.

I Sverige har vi haft brevhemlighet i flera hundra år. Det är ett brott att öppna andras brev utan deras tillåtelse. Ett brev som kommer hem i brevlådan är oläst, oöppnat och oregistrerat av myndigheter och postverk. Telefoner avlyssnas inte om det inte föreligger misstanke om brott. Medborgarna har en grundlagsskyddad rätt till att kunna kommunicera förtroligt med varandra, och de som gör så skall inte bli misstänkliggjorda eller avkrävas förklaring. Detta har länge ansetts som en fundamental och omistlig del av ett demokratiskt samhälle. Med FRA-lagen och datalagringsdirektivet överges denna tradition.

I Sverige har vi dröjt med beslutet, men nu skall datalagringsdirektivet införas – eftersom det är ett EU-direktiv. Det är dock inte nödvändigt. Den så kallade artikel 29-gruppen, som består av alla nationella datatillsynsmyndigheter i EU-medlemsstaterna, menar att trafikdatalagringen strider mot Europakonventionen. Det tyska parlamentets utredningstjänst och den europeiska datatillsynsmannen har kommit fram till samma slutsats. Flera tunga instanser kritiserar alltså detta direktiv.

Sverige ska inte låta sig skrämmas till lydnad av EU-kommissionen. Vi är inte ensamma om att fördröja detta ovanligt dyra och dåliga verktyg för att motverka brott, och det finns goda skäl till det.

Internet är en av de största landvinningarna i mänsklighetens historia, och har förändrat hela världens infrastruktur. Internet är det bästa verktyg för demokrati och jämlikhet som någonsin uppfunnits. Detta måste vi ta vara på. Sverige skulle åter kunna bli ett föregångsland, en blomstrande åker för företagande, inte minst inom IT-sektorn. Med Islands helt nya informationspolitik som spjutspets, och ett starkt nej till datalagringsdirektivet, skulle de skandinaviska länderna kunna bli en frihamn för yttrandefrihet, pionjärer in i en ny tid.

Socialdemokraterna drev igenom datalagringsdirektivet i EU, med Bodström som en av arkitekterna. Alliansens politiker har inte vågat sätta ner foten, utan har bara sopat problemet under mattan. Men det finns fortfarande modiga och visionära ledamöter i alliansen, som gärna samarbetar med Piratpartiet i riksdagen, för att stoppa datalagringsdirektivet och skapa en reell frihamn för yttrandefrihet.

Camilla Lindberg, riksdagsledamot (FP)
Carl Johan Rehbinder, riksdagskandidat (PP)

Camilla Lindberg är riksdagsledamot för Folkpartiet, och var den enda i Alliansen som röstade nej till FRA-lagen. Camilla anser att datalagringsdirektivet är ett minst lika grovt övergrepp mot den personliga integriteten som FRA.

Carl Johan Rehbinder är riksdagskandidat för Piratpartiet, som har delad kultur, fri kunskap och skyddad integritet som främsta frågor. Piratpartiet fick ett uppsving i och med protesterna mot FRA, och ser datalagringsdirektivet som en minst lika viktig fråga. Att få kommunicera fritt och okontrollerat måste vara en grundpelare i en demokrati.

Kommentarer till denna artikel, på andra bloggar:
Nej till datalagring.se, Henrik Alexandersson, Anders S. Lindbäck, Scaber Nestor, Full Mental Straightjacket, Liberati, Beelzebjörn, Calandrella, Free and thinking, Jesper, Markus ”Lake” Berglund, Satmaran

Mer om Datalagringsdirektivet:
SvD, Christian Engström (typ allt han har skrivit om datalagringsdirektivet), Floodis – Free The Mind, Aftonbladet, Aftonbladet, Olof Bjarnasson, Stopp datalagringsdirektivet (Norge)

Att Piratpartiet kommer in i Riksdagen är faktiskt akut, och oerhört viktigt för att bevara demokrati, kunskap, kreativitet, rättssäkerhet, allmänmänskliga rättigheter och personlig integritet.

PIRATPARTIET BEHÖVS I RIKSDAGEN!