Hur fel det kan bli…

Förbjudet för politiker?

Vår nyviktorianska svenska sexualsyn blir allt galnare, mer och mer uppskruvad, skräckslagen, neurotisk och traumatiserad. Symptomen haglar – osäkra men spektakulära våldtäktsanklagelser, fällande av ministrar på lösa anklagelser om sexköp, gredelina kuvert, fällande domar för barnpornogafiinnehav (när det egentligen rörde sig om japanska serieteckningar!), och mycket, mycket mer.

Bristande sans och förnuft leder till ett eskalerande vansinne utan proportioner, inte minst eftersom den propagandistiska, kristna moralivrarorganisationen ECPAT sedan länge har ett oproportionerligt stort inflytande över politiken, liksom de homofoba sexualneurotikerna Kristdemokraterna, som lagt ett moralistiskt lock över alla hbt- och sexpositiva förslag i parlamentet. Det enda alla verkar vara överens om är att just SEX är det farligaste, mest förnedrande och vidriga som någonsin kan drabba en människa. Neuros, någon?

Vi är tyvärr inte ensamma om vansinnet. Ett land som i vissa avseenden är ännu tokigare än Sverige är Australien. Jag läser i DN att en minister i Australiens regering nyligen avgick, på grund av anklagelser om porrsurfning. Med hjälp av ett nätfilter ska det statliga organet, Department of Parliamentary Services, ha registrerat stora mängder träffar på porr- och spelsajter från Sydneys regionala parlamentsbyggnad.

Men det visade sig vara fel. Nätfiltret har även registrerat besök på nyhetssajter som porr- eller spelsurfning, i den grad det har funnits klickbara länkar till dylika sajter på nyhetssidan i fråga. Alltså har besök på nyhetssajter givit statistik för porrsajter.

Är detta porr, och därmed också förbjudet för politiker?

Det finns så mycket som är fel med det här, att jag inte vet var jag ska börja. Varför ska politikers nätsurfande registreras? Varför ska någon människas nätsurfande över huvud taget registreras någonstans? Det finns gränser för offentlighetsprincipen också. Jag får inte se på när ministrar går på muggen, bevakade av noggrant utplacerade webbkameror. Jag har inget intresse av att följa vilka sajter politiker surfar på. Nån jävla måtta på utfläkandet får det vara – ska även politikers nätsurfande publiceras offentligt, så kan de ju inte sköta sitt arbete ordentligt. Självcensur är inte bra – det leder till bedrägligt beteende, och jag vill hellre ha ärliga politiker.

Och varför ska en minister avgå för att han eventuellt har porrsurfat? Jag fattar det inte. Om ministern har misskött sitt uppdrag, misslyckats med sina och den politiska majoritetens målsättningar, det är giltiga skäl. Men vilken slags underhållning en minister konsumerar, det är verkligen en privatsak som vi andra inte har med att göra. En minister är en offentlig person, ja, men även en minister är en människa, och måste tillåtas att ha en privat zon, precis som vilken annan medborgare som helst.

Nu diskuteras nätfilter i Australiens parlament, sån där skit som vi redan har fått i Sveriges Riksdag, på grund av de förstoppade erotofoberna Kristdemokraterna. Hur tänkte de egentligen? Ska man inte lita på att Sveriges folkvalda parlamentariker kan ta ansvar för sitt eget nätsurfande? Är det verkligen demokratiskt försvarbart att censurera och filtrera riksdagsledamöternas nätaktiviteter?

”Om inte regeringar kan få till det med sina egna it-avdelningar, hur ska vi någonsin lita på ett rikstäckande, obligatoriskt nätfiltersystem som grundar sig på en hemlig lista av förbjudna sajter som sammanställts av politiker?”
– David Higgins, News.com.au

Nästa fråga – varför är just porrsurfning så farligt? Jag porrsurfar då och då. Jag gillar porr, om den är bra. Herre Frej, jag har ju t.o.m. en egen porrsajt – Cirkus Eros! Min grundinställning är att porr är gott och nyttigt. Men det är svårt att hitta bra porr, så då måste man leta lite. Om jag hamnar i riksdagen kommer jag naturligtvis inte att ändra mina vanor. Hinner jag med en liten paus en stund, och hittar en sajt med vackra erotiska bilder eller filmer, så njuter jag förstås gärna av att titta på dem. Varför inte?

Vi är sexuella varelser, och att titta på andra som har sex, i verkligheten eller på bild (eller film), är en fullkomligt naturlig, frisk och sund aktivitet, inget att skämmas för. Vi är liksom genetiskt betingade att gilla sex. Det är så bara. Så jag uppmuntrar gärna våra parlamentariker att titta på mycket porr – då kanske de tänker mer på sex än på hur de ska utöva makt över andra. Make Love Not War.

Detta är bara en av många anledningar till att vi pirater självklart kommer att ha ett eget IT-system och egna servrar i riksdagshuset. RIksdagens IT-avdelning suger, både hårdvaran och mjukvaran är hopplöst obsolet, och vi pirater vägrar självklart konsekvent att låta någon annan filtrera vår kommunikation. Det gör vi bäst själva. Eller inte alls.

Mer kärlek i politiken!

Porr är gott och nyttigt!

Att Piratpartiet kommer in i Riksdagen är faktiskt akut, och oerhört viktigt för att bevara demokrati, kunskap, kreativitet, rättssäkerhet, allmänmänskliga rättigheter och personlig integritet.