Posted tagged ‘Rättssäkerhet’

Piratpartiet – en garant för demokrati och yttrandefrihet

17/09, 2010

Min artikel i Newsmill

Så här i slutspurten av valkampanjen fick jag och Hugo Heden, en skön kompis, in en artikel i Newsmill, och så tyckte jag att den ska läsas av så många som möjligt, och därför lägger jag upp den här på bloggen också. Vassego å läs!

tunn linje

Internet är en av de största landvinningarna i mänsklighetens historia, ett fantastiskt redskap för demokrati, kunskapsspridning, kulturutbyte och utvecklad infrastruktur över hela världen. Tyvärr vill starka krafter inom såväl statsmakt och näringsliv reducera Internet till något som går att styra och kontrollera. Detta är en större fara mot frihet och demokrati än de flesta har förstått.

Varför talar Piratpartiet så mycket om internet?

Internet är en av de största landvinningarna i mänsklighetens historia, och har förändrat hela världens infrastruktur. Internet är det bästa organ för demokrati och jämlikhet som någonsin uppfunnits. Det är ett världsomspännande blodomlopp för samtal, politik, kultur och kunskap. En enorm myllrande basar där alla människor i världen på sikt kommer kunna kommunicera med alla.

Detta stärker demokratin, där all makt skall utgå från folket. En öppen idédebatt kan forma argument och idéer som hur samhället skall skötas och utvecklas. Internet ger större möjligheter för alla att vara med och påverka. För att detta skall fungera måste medborgerliga rättigheter respekteras även på internet. En mångfald i värderingar och infallsvinklar måste accepteras och respekteras. Man måste kunna kommunicera, söka information och publicera texter fullt anonymt om man behöver det. Brevhemlighet och budbärarimmunitet måste värnas.

Men starka krafter vill något annat. Stater och regeringar är styrda av rädsla och okunskap, och de vill censurera, övervaka och registrera allt som sker. Sverige är inte ensamt om detta. Liknande tendenser finns i andra EU-länder, men även i stater som t.ex Iran, Saudiarabien och Kina. Underhållningsindustrin och andra kommersiella krafter skulle föredra om internet vore en TV-liknande multimediakanal, eller ett maximalt kontrollerat och övervakat elektroniskt shoppingcentrum. Staten och kapitalet mot folket – igen.

Klåfingriga politiker med överdrivet kontrollbehov vill gärna ha förbud mot att människor skyddar sin privata kommunikation, genom att kryptera den, för om de gör det kan de ju inte avlyssnas. Samma politiker vill ha identitetskontroll och registrering för att över huvud taget få använda nätet, vare sig man är hemma, på internetkafé eller på annan plats. Endast statligt godkända aktörer med utgivarbevis skall kunna publicera information eller sätta upp en web-plats, ungefär på samma sätt som TV fungerar idag.

Detta skulle få den myllrande basaren som är internet att tystna.

Piratpartiet vill att Sverige skall visa vägen och vara en informationspolitisk spjutspets.
En frihamn för demokrati och yttrandefrihet – pionjärer in i en ny tid.

Piratpartiet är internets politiska gren.

Carl Johan Rehbinder, riksdagskandidat för Piratpartiet
Hugo Heden, medlem i Piratpartiet

tunn linje

Att Piratpartiet kommer in i Riksdagen är faktiskt akut, och oerhört viktigt för att bevara demokrati, kunskap, kreativitet, rättssäkerhet, allmänmänskliga rättigheter och personlig integritet.

PIRATPARTIET BEHÖVS I RIKSDAGEN!

Piratpartiet - rösta pirat den 19 september!

Dekorrand

Att offra barnen på rättfärdighetens altare

5/08, 2010

Children

Mitt i hela den här uppskruvade debatten om barnpornografilagar och pedofiler, har många faktiskt glömt något väldigt viktigt. Barnen. Något som fullkomligt har försvunnit från kartan är nämligen det faktum att barn har en egen sexualitet, som mitt i denna oproportionerligt överdrivna skräck för pedofiler blir fullkomligt manglad och totalt orespekterad.

Allt som har med barn och sex i kombination att göra skapar uppenbarligen panik, nuförtiden. Om den enda respons många barn får från oss vuxna är projicerad skam, skräck och förnekelse (hur goda intentioner vi än har), så måste vi ställa oss frågan – hur friska blir dessa stackars barn i synen på sin egen sin sexualitet då, när de växer upp? Och vem har egentligen utsatt barnen för det värsta övergreppet?

Barn är också sexuella varelser. Barn tycker att det är härligt att springa runt nakna, att pilla på sitt kön, onanera, att kladda med färg på kroppen, att kramas, pussas, gosa, att utforska sina kroppar och allt skoj man kan göra med dem. Barn leker sexlekar med varandra. Det ser som regel inte ut som när vuxna leker sexlekar, men likheterna kan ibland vara slående. Skrämmande för somliga – de som helst vill se barn som totalt oskuldsfulla, asexuella varelser med sockervadd bakom öronen och änglavingar på ryggen. Små keruber utan synd.

Barn som pussas

Betänk bara det lilla språkliga faktum att vi fortfarande använder hopplöst föråldrade och värdeladdade begrepp som ”oskuld” om dem som ännu inte har vunnit erfarenheten att ha haft penetrativt sex. När du har haft sex är du inte längre oskuld. Du har då förlorat oskulden – och vad kommer sen – jo, skuld, förstås. Begreppet o-skuld antyder självklart sin motsats, i att alla som har haft sex, om än bara en enda gång, lever i skuld, i synd och skam. Allt detta för att indoktrinera oss till att sex är farligt, skamligt och dåligt – för att det gör oss alla lättare att styra, att ha makt över. Hur sekulariserade vi än har blivit, styrs vi alltjämt av gamla kristna, sexualneurotiska ideal. Borde det inte vara dags att lämna sådant skrot bakom oss?

När barnen kommer i puberteten, så ändrar sexlekarna som regel karaktär. Onanerandet tilltar, och ”riktigt” sex blir mer intressant. Många får sina första erfarenheter av sex med andra redan i tidiga tonåren – det knullas friskt i en del flick- och pojkrum. Allt detta är självklart, friskt och härligt på alla sätt och vis. Men med vår alltmer restriktiva lagstiftning kan alltså även de tonåringar som följer lagen för ”byxmyndighet” bli brottslingar, så fort de får för sig att dokumentera sina sexlekar.

Female masturbation

Detta har redan blivit ett stort problem i USA, där tonåringar tar nakenbilder av sig själva med sina mobiltelefoner, och skickar till sina pojk- och flickvänner (så kallat ”sexting”) – och följaktligen har ett stort antal ungdomar blivit anklagade för distribution och innehav av barnpornografi, och de blir därmed stämplade för många, många år framåt som sexbrottslingar. Och detta på grund av bilder som de själva har gjort, av sig själva och varandra. Jag trodde verkligen inte att en svensk regering kunde få för sig att importera något så vansinnigt till Sverige – men med den kristna sexhatarlobbyorganisationen ECPAT som pådrivande faktor är uppenbarligen allt möjligt.

Barnporrbegreppet har därmed urvattnats, devalverats och betydelseförskjutits, till den grad att ungdomars sexliv demoniserats och skambelagts ytterligare, och ofta t.o.m. kriminaliserat (de ungdomar man påstått sig vilja beskydda). Och det spelar ingen roll att intentionen med lagarna inte är att skada ungdomarna. Det är lagens bokstav, och den kommer förstås att upprätthållas. Den absurda (men juridiskt korrekta) domen mot mangasamlaren är ett mycket tydligt exempel på detta.

Barn matar knullande känguru

Innan vi börjar skrika ”Barnporr! Förbjud allt!”, bör vi faktiskt noga definiera vad som är barnpornografi, hur den kan påverka betraktaren, vilken nytta ett förbud kan ha (annat än att moralisera över ”fel” slags sexualitet, som t.ex. väldigt unga människor som har sex med varandra). Det kan hända att vi faktiskt kastar ut barnet med badvattnet, bokstavligen, om vi låter skräck och moralpanik styra våra beslut.

Barnporr är ett extremt laddat begrepp, och tyvärr blir det ofta väldigt svårt att föra en sansad diskussion i ämnet just därför. Jag kan förvisso verkligen sympatisera med, och dela den starka känsla som många ger uttryck för, i sin iver att försvara de utsatta barnen. Jag har själv tre barn, som förvisso är rätt stora nu, men jag vet hur aggressiv jag kan känna mig bara vid tanken på att någon skulle göra något ondsint mot mina älsklingar.

Man jag kan bli lika ilsk över tanken på att mina tonåringar faktiskt själva skulle kunna bli anklagade för barnpornografibrott, om de leker med sina kameramobiler tillsammans med sina respektive pojk- och flickvänner, i sitt eventuella utforskande av sin egen sexualitet. Att vissa aspekter av ungdomars lekfullhet nu plötsligt är kriminaliserade är också ett oacceptabelt övergrepp mot våra barn – fast på ett sätt värre, eftersom det är samhället/staten som vill moralisera över deras sexualitet, och straffa dem för att leka med och ge uttryck för sin sexualitet på ”fel” sätt. Att det finns illvilliga, egoistiska och samvetslösa individer som vill njuta på andras bekostnad vet vi, och dem ska vi bekämpa – men när det är samhället som administrerar övergreppet blir det ett så mycket större svek. Vem ska man då lita på?

”Hade jag som barn blivit utsatt för sexuella övergrepp, och om detta blivit dokumenterat och spritt på internet och andra kanaler som en handelsvara, hade jag känt mig kränkt av att veta att polis och åklagare sitter och bläddrar i serietidningar istället för att jaga riktiga förövare och stödja riktiga offer.”
– Tim Davidssson, på Newsmill

Jag vill noga påpeka att jag självklart tycker att spridning av barnpornografiska bilder även fortsättningsvis skall vara strängt förbjudet – under förutsättning att definitionen på barnpornografi är mer specifik än nu. Att fotografiskt dokumenterade sexuella övergrepp mot prepubertala och minderåriga barn räknas dit torde vara självklart. Sen måste man ha en djupgående, faktabaserad beslutsprocess för hur hanteringen av alla gränsfall skall ske. Jag tror nämligen inte att den skärpta lagstiftningen som nu diskuteras är särskilt effektiv i kampen mot utnyttjande och övergrepp mot barn, av flera anledningar.

Istället för att fånga de verkliga brottslingarna, de som skapar barnpornografiska bilder genom att faktiskt dokumentera verkliga övergrepp mot barn, och istället för att effektivt arbeta för att stänga ned de hemsidor som sprider dessa bilder, lägger rättsväsendet ner resurser och tid på totalt irrelevanta ärenden – som t.ex. de som innehar tecknade bilder av barn, som eventuellt kan tolkas som erotiska. Redan rätt små barn lär sig att skilja på fantasi och verklighet, och det är förstås helt vansinnigt att bestraffa innehav av fantasibilder som inte ens har föregåtts av en kränkning av någon levande människa.

Man behöver inte vara särskilt liberal för att inse detta. Madeleine Leijonhufvud, professor emeritus i straffrätt, har inte gjort sig känd för att ha en särskilt sexliberal inställning generellt, men i just denna fråga instämmer hon faktiskt med mig och många andra debattörer, i det att tecknade bilder inte borde räknas som straffbar barnpornografi. Det är helt enkelt inte rätt. Och jag kan instämma i professor Leijonhufvuds tankegång kring att all faktisk förmedling av barnpornografiska bilder, d.v.s. de bilder som verkligen är dokumenterade övergrepp mot barn, bör fortsätta att vara förbjuden, på samma sätt som häleri är ett brott som följer på en stöld.

”Barnpornografilagen bör enbart omfatta dokumenterade övergrepp på barn. Jag delar Piratpartiets krav på att serieteckningar inte bör vara barnpornografibrott.”
– Madeleine Leijonhufvud

Vi måste se hela frågan i ett större perspektiv. Vi vill motverka övergrepp – så långt är väl alla helt överens. Men med en inskränkt informationsfrihet (Innehavsförbud för viss information), och en utökad definition av begreppet barnpornografi (till att gälla samtliga som är under 18, eller ser ut att vara under 18), motverkar vi inte längre övergrepp. Vi öppnar istället dörren för en annan form av övergrepp, där vem som helst (ja, du också!) kan få sitt hem stormat av poliser (rensade bokhyllor, beslagtagna mobiltelefoner, datorer och hårddiskar), där din 18-åriga dotter kan bli anmäld för barnpornografiinnehav, eftersom hon innehar bilder av sig själv och sin pojkvän, tagna innan hon själv fyllde 18 (och kanske några mangaböcker i bokhyllan). Vem blir då utsatt för ett övergrepp, egentligen, och av vem?

Ett stort problem med en inskränkt informationsfrihet är att rättsäkerheten blir lidande, och osäkerheten hos allmänheten blir större. I syfte att undvika ett litet, litet antal eventuella kränkningar, utsätter vi istället hela samhället för en potentiellt betydligt värre kränkning, långsiktigt sett. Och de som kommer att ta mest skada av detta är barnen. Naturligtvis måste man kunna diskutera eventuella gränser för vilken slags information som faktiskt kan vara olämplig att inneha, men det är inte alldeles säkert att just lagstiftning alltid är den allenarådande lösningen på alla problem.

En annan mycket allvarlig konsekvens av innehavsförbudet är att polisen inte längre kan få tillförlitliga tips. En mycket viktig informationskälla för polisen i allt deras arbete är just tips från allmänheten. Enskilda uppmärksamma och vakna personer kan bidra med mycket viktig information i lösandet av olika brott. Men om redan innehavet av en viss information är olaglig (eller ”kanske” olaglig), så vill ju ingen låta polisen veta ens att man har varit i kontakt med denna information. Då kan man ju själv råka illa ut. Är du alldeles säker på att allt ditt mjöl är rent? Vem bestämmer vilket mjöl som är rent? Det mjöl som var godkänt för något år sedan kanske plötsligt har blivit smutsigt, utan att du visste det.

First Rule of Japanese Porn

Ingen blir faktiskt kränkt av en bilds existens (även om många påstår det), så länge ingen vet att den finns, så länge den inte sprids till andra, precis lika lite som någon blir kränkt av dina tankar – om dina tankar och fantasier stannar i din hjärna. Bilder av barn som blir utsatta för övergrepp skall naturligtvis inte figurera på nätet, eller någon annanstans där de kan bidra ytterligare till barns lidande, alldeles oavsett vilka övergrepp det än handlar om. Personligen tycker jag att det är minst lika illa att utsätta barn för bilder av grovt misshandlade eller döda barn, som andra former av övergrepp. Men vad du har i dina byrålådor kan faktiskt inte skada någon, så länge det stannar i byrålådan. Informationsfriheten bör alltså försvaras, så långt det är absolut möjligt. Och polisens resurser måste riktas mot de verkligt kriminella, de som faktiskt begår svåra övergrepp mot försvarslösa barn.

Detta är ett oerhört känsligt ämne att diskutera, eftersom det väcker så starka känslor. Men med tanke på den senaste tidens händelser kommer vi inte ifrån den här diskussionen, som vi nu faktiskt måste ta, hur besvärande den än är. Och vi måste hålla våra upprörda känslor i schack, och faktiskt bemöta den viktigaste frågan av alla – hur skyddar mest effektivt vi våra barn mot övergrepp (utan att bieffekten blir en annan slags övergrepp)? Hur ska vi på bästa sätt skapa en situation där barnen kan leva i en atmosfär av trygghet och kärlek?

Jag har inte alla svaren på alla frågor. Jag vet inte om jag har rätt i alla mina resonemang. Jag kan inte vara tvärsäker, särskilt inte i frågor som handlar om så allvarliga saker som våra barns liv, hälsa och välmående. Det finns inga absoluta sanningar. Men ingen, absolut ingen, allra minst barnen, tjänar på pajkastning, verbalt krig, smutskastning och upprörda gräl om rätt och fel, moral och synd. Vi måste diskutera, forska, komma fram till något som är så nära en sanning som man kan göra, utan att någon ska behöva komma i kläm. Och vi måste komma ihåg vilka det är vi faktiskt vill skydda.

tunn linje

Andra som bloggat om den idiotiska barnpornografilagen och dess tragiska konsekvenser:

Tim Davidsson på Newsmill, Anna Troberg på Newsmill, Simon Lundström, Oscar Swartz, Serietecknaren Tinet Elmgren, Serietecknaren Åsa Ekström, 之乎者也, 之乎者也, 之乎者也, 之乎者也, 之乎者也, 之乎者也, Marcus Fridholm, Göran Widham, Göran Widham, Göran Widham, Rick Falkvinge, Christian Engström, Johanna Sjödin, Johanna Sjödin, Johanna Sjödin, Henrik Alexandersson, Per Hagwall, Per Hagwall, Per Hagwall på Newsmill, Hans Egnell, Hans Egnell, Hans Egnell, gothbarbie, gothbarbie, gothbarbie, Anders Widén, Anders Widén, Anders Widén, Anders Widén, Deepedition och Deepedition, Erik Laakso, Mina Moderata Karameller, Caspian Rehbinder, Torbjörn Jerlerup, Åke Forsmark, Oh The Irony!, Per Pettersson, Avva, Juristens funderingar, Ravenna, Liberati, Fröjdh.se, Farmor Gun i Norrtälje, Piratpartisten Johan, Seriebibliotekarien, Emil Isberg, Jan Myrdal; Expressen, Carl-Michael Edenborg; Aftonbladet Kultur, Expressen Ledare, My Bergström; Expressen Debatt, DN Bok, Arbetarbladet, P3 Nyheter, Nyheter 24, UNT, Piratpartiet

tunn linje

Att Piratpartiet kommer in i Riksdagen är faktiskt akut, och oerhört viktigt för att bevara demokrati, kunskap, kreativitet, rättssäkerhet, allmänmänskliga rättigheter och personlig integritet.

pirat_blogbanner

Dekorrand

Jag skiter fullkomligt i Pirate Bay, men…

14/09, 2009

tpb_logo_censur

…vad som händer just nu är helt absurt. Rättsrötan blir alltmer tydlig, och den tillit som vi medborgare borde kunna känna för vårt rättssystem blir alltmer urholkad. Stockholms Tingsrätt beslöt nyligen att en Internetleverantör, Black Internet, inte längre får förmedla Internet till The Pirate Bay, eftersom The Pirate Bay tillhandahåller en mängd länkar till s.k. torrents för nerladdning på sin hemsida, och en del av denna nedladdning utgör möjligen brott mot upphovsrättslagen – därför vill den amerikanska mediamaffian att Black Internet ska sluta förmedla Internet till The Pirate Bay – annars får de böta jättebelopp.

Det är som om tingsrätten skulle förbjuda posten att dela ut brev, eftersom en hel del förmedling av narkotika och stöldgods sker genom posten. Eller som att förbjuda Telia att hålla med Internetuppkoppling, eftersom så många brott kan begås med hjälp av Telias utrustning. Eller som att förbjuda vägverket att tillåta biltrafik på landets vägar, eftersom det körs stulna bilar på dem. För att inte tala om alla fortkörningar och andra trafikbrott. Det är fullkomligt vansinnigt. Allt vad rättssäkerhet heter är nu utsålt som en jävla loppmarknad, och allt är uppköpt av amerikanska mediabolag. Kom och köp konserverad gröt.

I Metro beskrivs brevhemligheten som ett problem för polisen, eftersom just Posten faktiskt är Sveriges främsta distributionskanal för narkotikaklassade preparat. Men nu är det så, att om polisen upplever denna brevhemlighet som ett problem, så har de faktiskt missförstått sin uppgift. Deras uppgift är att upprätthålla lagen, inte att ifrågasätta, tänja och bryta mot den när det underlättar deras arbete. Nej, ändamålen helgar INTE medlen. Särskilt inte i så känsliga frågor som privatliv och integritet. Dessa lagar är långt viktigare att upprätthålla, än eventuella brott mot statens narkotikalagar.

En av riskerna med att lösa upp gränserna för integriteten på nätet, är att den snart kan sprida sig till den analoga verkligheten (och det kan gå fortare än vi tror). Vi kan helt förlora brevhemligheten (som vi har haft som helig lag sedan 1700-talet i Sverige), eftersom polisen tycker att det är viktigare att kolla brev och paket efter eventuell narkotika än att försvara enskild individs rätt att inte få sin post kontrollerad. Och så förlorar vi den delen av privatlivet också.

Det finns förstås alltid en drös idioter som öppet och glatt kommer med det alltför tjatiga ”rent mjöl i påsen-argumentet” – ”Om man har rent mjöl i påsen har man inget att frukta!” Men – tänk om staten plötsligt bestämmer att det du tror är rent mjöl, plötsligt inte är det längre? Då ligger du illa till, min vän…

Vad säger du då om alla dina brev skulle öppnas i en central myndighet för att kolla att de inte innehåller otillbörlig information? Om alla dina telefonsamtal avlyssnas, registreras och arkiveras, liksom alla dina SMS och e-brev? Om myndighetsutövare när som helst kan komma hem till dig och gå genom alla dina bokhyllor, dina datorer, läsa dina dagböcker, ta tempen, blodprov och väga dig – på statlig anmodan? Sätta in övervakningskameror i ditt hem, för att ha koll på att du inte bryter mot någon ordningsstadga i ditt hem? Avkräva dig legitimation så fort du ska resa med tåg, flyg, taxi, bil, buss eller tunnelbana – eller för den delen så fort du kliver ut på gatan? Skulle du tycka att allt detta var helt O.K., så länge du har ”rent mjöl i påsen”?

papierenbitte

Nu tror du kanske att jag är en foliehatt, en konspirationsteoretiker som ser onda maktkonspirationer överallt. Nå, så är inte fallet. Det behövs inga världsomspännande konspirationer. Det behövs bara en skön mix av mänskliga drivkrafter som makthunger, girighet, dumhet och rädsla. Den som kan blanda dessa i en explosiv cocktail kan plötsligt få oerhört mycket makt, även i ett demokratiskt land. Det, om något, har historien bevisat. Om man kan muta och hota folk till att göra som man vill, till och med domstolar, poliser, förtroendevalda och mediafolk, så finns det inte så många hinder kvar till oinskränkt makt.

Faktum är att väldigt många av de exempel jag radade upp redan har blivit verklighet. I Storbritannien finns redan kameraövervakning i tusentals hem, och fler ska det bli. Så fort du ska kliva på ett flygplan blir du utsatt för en ”säkerhetskontroll”, som förstås int ehar ett skit med säkerhet att göra. Det handlar bara om att vänja folk vid att bli kontrollerade. Och nu följer SJ med på tåget (förlåt ordvitsen – kunde inte låta bli). Nya lagar kan göra att straffet döms ut direkt, före rättegång, och att du kanske kan få rättslig prövning i efterhand. Den gamla fina principen att varje medborgare betraktas som oskyldig tills dess att man befunnits skyldig i domstol vill man alltså sätta ur spel i EU-parlamentet. Och domstolarna dömer som sagt på synnerligen osäkra grunder i många fall.

Det är onekligen ett mycket märkligt fenomen, detta att svenska domstolar lägger sig platt för utländska medieföretag, så platt att all rättsäkerhet i praktiken åkt i soptunnan. Man måste fråga sig – vem vinner på detta? Vem ligger med vem? Vem har fått fina mutor/elaka hot/både och? Vem vill göra oss alla till rättslösa, potentiella kriminella? Resultatet blir hur som helst att vi alla blir kollektivt rövknullade av regering, rättsväsende och utländska ekonomiska intressen.

Så det har anordnats demonstrationer, igen, mot dessa rättsliga galenskaper. Det lär dock inte dröja länge förrän våra domstolar tabbar sig igen, och det kommer att demonstreras igen. Och de enda som verkar bry sig är – Piratpartiet. Varför är det bara ett parti av alla partier som över huvud taget ens har förmågan att se att det kan vara ett problem med urholkad rättssäkerhet? Eller att man i allt högre grad betraktar medborgarna som misstänkta brottslingar som måste avlyssnas och kontrolleras?

Det vore förvisso hälsosamt för Piratpartiet, rent strategiskt sett, att inte låta sig sammanlänkas med The Pirate Bay i den grad folk i allmänhet verkar göra, eftersom det bekräftar bilden av Piratpartiet som ett litet tramsigt enfrågeparti som bara tar ställning för ”lata kriminella som inte vill betala för något som alla vi andra betalar för”, men i denna fråga är övertrampet så flagrant att jag förstår och stödjer Piratpartiets engagemang. Det ÄR onekligen en risk Piratpartiet tar, när de anordnar demonstrationer mot tingsrättsdomen, och det blir just därför alldeles särskilt viktigt att visa vad demonstrationerna verkligen handlar om. INTE TPB, inte illegal fildelning – men rättssäkerhet och budbärarimmunitet. Viktiga begrepp som förtjänar mer uppmärksamhet.

Vi har de makthavare vi förtjänar. Vi måste själva erövra vår frihet.

fascismposter

P.S.
Ja, jag vet att jag är lite efter alla andra med denna kommentar, men jag är fan inte TT, jag har ett arbete att sköta, och jag har inte hur mycket tid som helst att blogga på, hur kul och viktigt jag än må tycka att det är. Men frågan är faktiskt så viktig, att den har en relevans långt bortom det som är dagsaktuellt, och därför tyckte jag att det kunde vara bra att nysta lite till i ämnet. Ibland måste man tjata, tjata, tjata om saker och ting innan det händer nåt, så det gör jag nu.

tunn linje

Andra som skriver om samma ämne:
Johanna Nylander i Expressen, Rick Falkvinge, Rick Falkvinge, Rick Falkvinge igen, Deepedition och många, många fler

Dekorrand

Sätt hela Sverige i fängelse när ni ändå håller på…

1/04, 2009

prison

Politiken i vårt kära fosterland tycks gå ut på att kriminalisera varenda människa, utom möjligen de allra mest välartade och lydiga medborgarna. Dem kan man å andra sidan skuldsätta, och då har man dem under kontroll också. Att öka kontrollen av medborgarna, samtidigt som man omger dem med ett ogenomträngligt virrvarr av paragrafer, gör att ingen kan leva ett normalt liv utan att någon gång bryta mot någon lag.

Och när man blir ertappad med ett lagbrott (vilket många förr eller senare blir, fullkomligt godtyckligt), har man två val – antingen står man på sig, bråkar, överklagar, eller ger fan i det, låter det inte påverka en. Eller så står man ödmjukt med mössan i hand, skrapar med foten och ber om ursäkt, ivrigt och underdånigt intygande att man aldrig kommer att göra så igen. Och eftersom vi inte har likhet inför lagen i denna vår åsiktsdiktatur, så kommer den ångerfulle undan med en liten smäll på fingrarna, medan den upproriske straffas hårt.

De som öppet kritiserar ordningen kan granskas, och då hittar man snart något att slå ner på, vilket förvandlar kritikern till en kriminell. De som uppriktigt ångrar sig och ber om ursäkt är effektivt förslavade, och de som kör en vals, spelar ångerfull, förvandlas till lögnare. Till slut har vi skapat en nation bestående av slavar, lögnare och kriminella.

Lydnad är överordnat allt annat. Ordnung mußt sein. Därför är det nog bäst att sätta fotboja med GPS på varenda människa som bor i Sverige (nu finns det ju såna där fina chip som man kan operera in under huden!), ta DNA-prover på alla och spara dem i hemliga register (som är tillgängliga för alla myndigheter och privata bolag), och så kan vi öka på kameraövervakningen, övervakningen av Internet, teletrafik och e-post, och dessutom kan vi ersätta alla kontanter med plastkort med spårbara chip, så att varenda inköp registreras i en databas.

Inget av detta är science fiction. All teknik finns redan för att göra detta i stor skala. Och det har redan börjat. På ofattbart kort tid har regeringen och riksdagen släppt genom vansinneslagar, så tokiga att om man berättar för folk vad de innebär i praktiken, så är det få som tror att det är sant. FRA, IPRED, Datalagringsdirektivet, ACTA och mycket annat. Men politikerna som skapat dessa lagar följer förstås Goebbels fina princip – ska man ändå slå i folk en lögn, så ska man göra det storslaget, och ge dem en jättestor lögn när man ändå håller på.

Århundradets värsta aprilskämt är nu IPRED, som gick igång just idag. Väldigt få verkar ha fattat vad denna nya lag faktiskt innebär i praktiken, för vanliga, hyggliga människor. I debatten kring IPRED har det pratats mycket om omoraliska fildelare som bara vill konsumera kultur gratis, när debatten egentligen borde handla om de vittgående konsekvenserna för samhället i stort, rättssäkerheten och privata företags rätt att bedriva privat polisverksamhet. Privata bolag får större befogenheter än polisen i sin jakt på fildelare, den enskilde individens integritet och rättsäkerheten urholkas ännu mer.

Gratis är gott, säger fildelningskritikerna raljerande, och tycker att det är omoraliskt att vilja ha kultur gratis. Men vi kan alla ta del av enorma mängder kultur alldeles gratis varje dag – via TV, radio, tidningar (t.o.m. gratis tidningar, som Metro, QX, Nöjesguiden m.fl.), Internet, bibliotek, utomhuskonserter, väggmålningar, offentlig konst, arkitektur, vissa muséer och mycket annat. Det är i själva verket en högst begränsad del av den kultur som produceras som faktiskt kostar pengar, och så har det alltid varit. Och dessa gränser är flytande. Att dela ut gratisprover har alltid varit världens bästa reklam. Därför är det inte konstigt att många anser att det är en mänsklig rättighet att få ta del av den kultur vi lever i – annars är vi inte en del av den. Två miljoner svenskar fildelar redan, eftersom den nya tekniken gör det enkelt att göra just det. Och den samlade kommersiella kulturkonsumtionen har inte minskat de senaste åren – tvärtom. Så huvudargumentet mot fildelning håller inte för närmare granskning.

Upphovsrättsmaffian tjatar om att fildelning är stöld, fast det ju inte är det. Rent juridiskt är illegal fildelning definitionsmässigt ett upphovsrättsbrott, men inte stöld. I början av DVD-filmer tvingas man se en lögnaktig filmsnutt där fildelning jämförs med bilstöld och väskryckning, något som förstås är fullkomligt felaktigt. De stora mediabolagen ylar om att de förlorar pengar på olaglig fildelning, och precis som Facit, som gick i konkurs eftersom man inte ville anpassa sig till ny teknik, så kan de mediabolag som inte vill anpassa sig till teknikens utveckling också gå i konkurs. Och det kommer de att göra. Det är i längden ingen bra affärsidé för ett mediabolag att tjäna pengar på rättsprocesser mot just dem som konsumerar media.

Men även detta är irrelevant. Detta handlar till syvende och sidst inte om fildelning. Du kan vara en stark försvarare av upphovsrätt och lika stark motståndare till (illegal) fildelning, och ändå är IPRED en dum och farlig lag. Du kan hamna i kläm ändå. Rättssäkerheten är kraftigt hotad. I andra länder (som t.ex. FInland och Danmark), där liknande lagstiftning införts, har människor råkat ut för fruktansvärd utpressning, oskyldiga blir dömda, folk begår självmord, hela deras ekonomi krossas – fullkomligt felaktigt och oproportionerligt.

Ett scenario: Någon laddar ner ett antal filmer på ditt öppna nätverk, utan att du vet det. Det kan vara en granne, eller någon som sitter i en bil utanför ditt hus, som lånar ditt nätverk. Om du inte vet om du har lösenordsskyddat eller öppet nätverk, så ligger du illa till. Du kan bli föremål för en utredning, som du inte känner till, och plötsligt en dag kliver kronofogden in i ditt hem, tar alla dina datorer och hårddiskar, belägger ditt hus med kvarstad och lämnar en stämning. Eftersom detta är ett civilrättsligt mål har du inte rätt till advokathjälp, och du måste bevisa din oskuld, eller betala hundratusentals kronor i skadestånd. Detta kan hända vem som helst, godtyckligt, och det är inte en skräckvision. Vi har redan sett det hända, i Finland och Danmark.

IPRED-lagen har som konsekvens att misstänkta fildelare lämnas ut till företag som som anser sig fått sin upphovsrätt kränkt genom fildelning. Den misstänkte hålles ovetande om detta under en månads tid. Under denna tidsperiod kan upphovsrättsinnehavaren spärra den misstänktes bankkonto och förbereda en privat husrannsakan mot honom eller henne – även om personen är oskyldig. Ditt bankkonto kan alltså spärras utan din vetskap, bara på basis av en misstanke att du har fildelat. Du kan då inte betala dIna räkningar, som t.ex. hyra eller amorteringar, och kan följaktligen bli vräkt från din bostad – fortfarande på basis av en misstanke. Du behöver alltså inte vara fälld för något brott. Är detta rättssäkerhet? Jag bara undrar.

barcode_tattoo

Det är alltså inte sant att ”den som har rent mjöl i påsen har intet att frukta”. Den som är oskyldig har i själva verket allt att frukta, eftersom den som anklagas måste bevisa sin oskuld, en process som kan kosta hundratusentals kronor bara det. Denna lag verkar i själva verket specialdesignad för att oskyldiga ska drabbas, och den enda orsaken jag kan tänka mig till detta är att det är avsikten. Folk ska skrämmas till tystnad och passivitet. Makthavarna ser att Internet är farligt för deras maktmonopol, och därför vill man begränsa Internet, kontrollera Internet, och helst av allt utplåna Internet helt och hållet.

Att denna lag godkändes måste bero på en av några få saker:

  1. Politikerna är okunniga idioter, som röstar enligt partipiskan, utan att fundera på konsekvenserna
  2. Politikerna är komplett galna
  3. Politikerna är del i en konspiration som syftar till att förvandla Sverige till en fascistisk diktatur.

Välj själv vilket som verkar värst… Kanske är det en kombination av alltihop, vem vet.

Det är verkligen dags att sätta stopp för denna klåfingrighet. Det är inte medborgarna som ska granskas, det är makthavarna. Sätt de dolda kamerorna, internetbevakningen, brevspionaget och hårdgranskningen på våra politiker istället, så får de se hur kul det är.

tunn linje

Andra som skriver om samma sak:
Emma Opassande i Aftonbladet, Henrik Alexandersson på Second Opinion och i Expressen, Christian Engström (här också, och här), CUF-ordföranden på politikerbloggen, Anna Troberg på Newsmill, SvD, Blogge Bloggelito, Harald Åberg, Soundness in a soundless world, MinaModerataKarameller

Dekorrand


%d bloggare gillar detta: