En seger för yttrandefrihet och demokrati

Man kan tycka vad man vill om Geert Wilders, men just nu är han en hjälte. En osannolik sådan, måhända – Wilders är en särdeles slemmig typ, en superopportunist och skicklig retoriker som vunnit politiskt inflytande med islamofobiska uttalanden, en rätt dålig film, och allt som ger uppmärksamhet och mediatid. Han är en god provokatör, vår hjälte Wilders. Han vill ha yttrandefrihet, men vill förbjuda koranen, stoppa moskébyggen och sparka ut muslimer från Holland. Och det känns ju inte så liberalt.

Så varför är Wilders en hjälte nu då? I januari 2009 inleddes en rättsprocess emot Geert Wilders, då han blev åtalad för hatbrott för upprepade offentliga diskriminerande uttalanden mot muslimer, som t.ex. den islamkritiska filmen Fitna. Efter två års processande, utbyte av korrupta domare och allehanda galenskaper, samt en fullkomligt lysande slutplädering av Wilders själv, ett retoriskt mästerverk, så kunde rätten så sent som i förra veckan inte komma till något annat beslut än ett frikännande.

I en demokrati får det inte vara förbjudet att kritisera en religion, lika lite som det får vara förbjudet att kritisera en politisk ideologi. Att Wilders blev frikänd i rätten är med andra ord en STOR seger för yttrandefrihet och demokrati i Europa. Tack, Geert, för att du tog den striden.

Det är en skön paradox att de som blir våra frihetshjältar ofta är människor vi absolut inte skulle bjuda hem på middag, och ibland kanske vi till och med skulle byta trottoar om vi mötte dem på gatan. Det är nämligen inte de politiskt korrekta, goda och vackra människorna med tjusiga åsikter som sätter yttrandefriheten på prov. Det är de vulgära och hatiska politikerna, de religiösa tokstollarna, de mest perversa författarna som skriver de vidrigaste berättelserna, porrproducenterna, de galnaste konstnärerna med tourettes syndrom – gränsöverskridarna och provokatörerna som gör oss andra rädda och/eller chockerade, de som fyller oss med avsmak.

Det är dessa som yttrandefriheten är till för, och det är också de som utkämpar de hårdaste striderna. Och vi måste ibland acceptera att det som borde vara allas vår gemensamma kamp utkämpas av människor vi aldrig skulle bjuda hem, eller ens ta i hand. Det är en ödmjukhet vi måste känna.

Jag gillar inte heller Wilders åsikter – man jag slåss gärna för hans rätt att få ha dem. Hur hemsk Wilders än är, så är de radikala islamister som vill stoppa människor från att få yttra sig, de som vill tysta Wilders, tusen och åter tusen gånger värre. Det är viktigt att behålla proportionerna här. Om Wilders hade blivit fälld skulle det kunna utlösa en fruktansvärd utveckling i Europa, just det som de värsta islam-alarmisterna varnar för. Demokratin måste försvaras – mot alla som hotar den; religiösa fanatiker, korrumperade politiker, moralister, paternalister och alla andra fiender till det fria ordet. En intressant fråga har ställts under denna process – hur många islamister har åtalats för diskriminering och hatiska uttalanden mot icke-muslimer?

Om Jimmy Åkesson hade blivit utsatt för samma slags åtal här i Sverige, så hade jag skyndat till hans försvar, med skärpa och kraft. Inte för att jag på något sätt delar hans syn. Tvärtom. Eller kanske just för att jag inte delar hans syn på världen. Men han har samma rätt som alla vi andra att få ha och uttrycka åsikter, oavsett hur förkastliga jag eller alla andra än må tycka att de är. Sen kan vi mötas på torget och jämföra våra åsikter, öppet och fritt. Den som argumenterar mest framgångsrikt må vinna.

Fler om Geert Wilders:
Big Government, The Guardian, Geert Wilders egen hemsida, Geert Wilders på Wikipedia, Torbjörn Jerlerup

Bajs i grytan

Så har vi fått in nynazister i riksdagen. Plötsligt rasar 1.000-tals människor ut på gator och torg och protesterar. Lite sent påtänkt kanske? Att starta facebook-grupper eller demonstrera mot nynazisterna, är dock rätt meningslöst, och till syvende och sidst rent trams. Enligt den demokratiska ordningen har vi nu ett sådant parti i riksdagen, och då måste vi gilla läget, och agera därefter.

Att nynazisterna blev så stora att de t.o.m. kom in i riksdagen är förstås olyckligt, men vi måste göra en nykter analys av varför det kunde ske. Det besvärliga är att vi då måste inse att det faktiskt inte är de som är det största problemet. Vi borde istället fundera på vad vi själva har gjort för fel. Kanske det är oss själva vi ska demonstrera mot istället? Fast… det förutsätter ju självreflektion och ödmjukhet, och det är kanske för jobbigt?

Att hetsa mot Sd, och påstå att de är orsak till mer främlingsfientlighet, är faktiskt precis lika dumt som Sd:s svartmålning av invandrare muslimer. Sd bär inte hela skulden, annat än att de rider på en våg av missnöje med den förda politiken. Och eftersom väldigt få politiker har pratat klarspråk om invandringen får Sd tolkningsföreträde. Avsaknaden av visioner öppnar alla dörrar för än mer dumhet. Gammelpartierna ska inte slå sig för bröstet i självgod arrogans – vänstern och sossarna har minst lika många lik i garderoben som Sverigdemokraterna. Enda skillnaden är att vi har vant oss vid deras liklukt.

Den största missen är att ingen (eller åtminstone väldigt få) har debatterat med Sd och granskat deras frågor ordentligt. Ofta har de analyserats fullkomligt felaktigt, t.ex. som ett extremhögerparti, när de egentligen är nästan exakt som socialdemokrater, fast från 1970-talet. Mainstream-media och andra politiska partier har ignorerat dem (och nu verkar det som att de fortsätter samma misslyckade taktik och gör allt de kan för att alltjämt låtsas som att de inte finns). Att denna arrogans nu slår tillbaka med full kraft är rätt så uppenbart. Man har fokuserat på fel grejer.

När Jimmie Åkesson fick en helsida i Aftonbladet förra hösten, så hade han kunnat skriva om deras visioner och politik på en mängd olika områden. Men det fanns ju bara ett område som var mer intressant än allt annat, och det vara att hata islam. Så det var det han skrev om. Det säger rätt mycket om partiet och dess fokus.

Det finns något djupt paradoxalt i att man å ena sidan tycker att det är helt rätt att sparka ministrar från gammelpartierna, för att de inte har betalt TV-licensen, och att många vanliga medborgare faktiskt kan bli upprörda över sådant – på riktigt – samtidigt som ledande Sverigedemokrater uppenbarligen kan komma undan med de mest otroliga dumheter, som öppen rasism, naziflaggor, bokbål och liknande företeelser. Kanske för att ingen kan tro att sådana överdrifter kan vara på riktigt, i snälla mellanmjölks-Sverige, där alla tycker likadant. För… så illa kan det väl ändå inte vara? Men det kan det.

Det finns Sverigedemokrater högt upp i hierarkierna som skriver nazisthälsningar i e-brev till partikamrater, som förnekar förintelsen på nazistiska forum, som gillar historierevisionism, som påstår att invandrare har en aggressiv gen, som donerat pengar till nazistiska våldsorganisationer, som beskriver islam som en pedofilsekt på nazistiska forum, som varit (och kanske fortfarande är) medlemmar i det nazistiska partiet Nationaldemokraterna, som beskriver homosex som likvärdigt med pedofili och djursex, som… Ja, det är bara början. Det finns mycket, mycket mer.

Invandringen beskrivs av nynazisterna som ett jätteproblem, vilket är något de har tjatat om i många år. Och precis som med andra lögner, som man tjatar om, år ut och år in, så blir de till slut etablerad sanning. Men nu säger de plötsligt att de inte vill kasta ut invandrarna. Och det är väl fint? Men ska man verkligen tro på deras ord? Vi utgår från att de etablerade politikerna har dolda agendor, saker de inte säger, så varför ska vi plötsligt ta för givet att ett gammalt nazistparti inte har det? Men eftersom gammelpolitikerna fortfarande är lika visionslösa som tidigare, så kan vi nog tyvärr förvänta oss ett närmande till Sd:s idéer. I brist på egna idéer får de väl ta nynazisternas…

Sverigedemokraterna tjatar gärna om att de inte alls är rasistiska, inte alls är nazister, men jag tillåter mig att betvivla detta, kraftigt. Sd har sitt direkta ursprung i den nazistiska rörelsen BSS (jag bråkade med de här filurerna redan på slutet av 1980-talet, alltså), och många medlemmar finns kvar sedan många år tillbaka. Det är inte särskilt länge sedan medlemmar i Sd brände judiska böcker, bar naziuniformer, viftade med högerarmen och skrek ”Sieg Heil”.

När Jimmie Åkesson gick med i partiet pågick detta för fullt, och det tog några år till innan brunskjortorna hade åkt in i garderoberna. Jimmie gjorde en svensk version av David Duke och hans reformation av Ku Klux Klan i början av 1970-talet. Men tyvärr tror jag att brunskjortorna och ridstövlarna står kvar i garderoben, i väntan på ”bättre” tider. Vad var det som fick Jimmie Åkesson en gång i tiden att välja just detta parti? Trots brunskjortor och Sieg Heil? Eller… var det kanske just det som attraherade honom?

Naturligtvis finns inget uppenbart rasistiskt eller nazistiskt kvar i Sd:s partiprogram. Sånt har de gjort vad de har kunnat för att rensa ut. Men jag tror som sagt att partiets själ fortfarande är densamma. Ur min synvinkel är Sd fortfarande nynazister, och jag kommer att fortsätta att rubricera dem som det, till dess att jag har fått ovedersägliga bevis för att de verkligen inte är det. Det har sagts förr, och behöver uppenbarligen sägas igen – vi svenskar är alldeles för godtrogna och medgörliga. Och vi har ett väldigt kort minne.

Det finns många debattörer som anser att det är dumt och otidsenligt att tala om Sd:s nazistiska bakgrund, och att vi bör fokusera på vad de vill just nu, som om deras förflutna inte fanns. Själv anser jag att det är extremt historielöst och hopplöst naivt. Det händer ju alltjämt att en och annan företrädare för Sd låter tungan snubbla, och så ramlar det ut en och annan groda. Grodor i bruna skjortor med armbindel. Så varför ska vi plötsligt lita på dem, bara för att de har kostym och slips, och har röstats in i riksdagen? Det bevisar ju egentligen bara en sak, och det är att de har bedrivit en fantastisk reklamkampanj, och att de har lyckats övertyga en tjugondel av det svenska folket att rösta på dem, kanske med falska förespeglingar.

För mig känns Sd lite som en maträtt, som i sin ursprungliga form innehöll en stor mängd bajs. Men nu har de pillat bort allt bajset, och fyllt på med flera jättenyttiga ingredienser, så nu går det bra att äta den, fast det är samma gryta. Eller…?
…Smaklig måltid?

Nu har jag ägnat en stor del av detta blogginlägg åt att dissa Sverigedemokraterna. Men nästa fråga som kommer upp, är förstås hur de gamla riksdagspartierna ska hantera det nya partiet i riksdagen. Ska de minska ner platserna i utskotten, och fortsätta med mobbningstaktiken? Först kan man ju fråga sig – hur bra har det funkat hittills?

Det är dags att ta den demokratiska skeden i vacker hand, öppna dörren för samarbete i de frågor där Sd faktiskt redovisar vettiga åsikter, ta diskussionerna, ta debatterna. Låta Sd ta sitt parlamentariska ansvar. Eller som Jan Guillou så riktigt påpekar – inget kan skada SD mer än en öppen och saklig debatt. Då kommer alla eventuella mörkerkrafter fram i ljuset.

Och framför allt – dra en tydlig gräns vid Sd:s främlingsfientliga politik, särskilt deras nyanslösa muslimhat. Bemöt allt nynazisterna säger i dessa frågor med argument och idéer, aldrig personangrepp och mobbing! Och framför allt – intelligenta frågor. Bästa taktiken med sverigedemokrater är nämligen att låta dem prata. Ge dem mer rep, så hänger de sig själva.

Som en liten bonus ska jag dessutom göra en kortversion av vad Magnus Betnér redan tidigare har gjort, något som jag kritiserar andra för att inte göra i tillräckligt hög grad – förklara varför Sverigedemokraterna har fel i frågan om invandringen.

Invandringspolitikens största problem är inte egentligen invandringen, utan det att vi har ett bidragssystem i Sverige, som inte alls är anpassat för den nya världen, med all migration och snabba folkrörelser. Så när folk kommer hit kan vi inte hantera det, utan låser in alla nykomlingar i läger (som vi dessutom tvingar kommunerna att inrätta, vilket leder till att flyktingarna blir hatade från första stund!). Sen gör vi dem till vingklippta bidragsknarkare, och hur blir det då?

Sveriges ekonomiska system är inte anpassat för en stor invandring, så i praktiken försätter det oss i en situation där vi måste välja. Antingen fortsatt invandring och ett totalt förändrat skatte- och bidragssystem, eller så måste vi stänga gränserna för att försvara vårt gamla socialdemokratiska välfärdssystem. Sd:s politik är alltså den logiska och ofrånkomliga konsekvensen av en totalt visionslös socialdemokrati som inte har anpassat sig till vårt nutida, mer dynamiska och lättrörliga samhälle.

Vi behöver invandringen, av en hel mängd olika skäl. Sverige har varit ett utpräglat invandringsland sedan vikingatiden, och det har till allra största delen varit av godo. Vi har fått hit hantverkare och andra yrkeskunniga som har berikat oss på många sätt. Alla verkligt framgångsrika kulturer är pluralistiska på ett eller annat sätt, öppna för nya idéer, ny teknik, nya metoder. Nya människor.

De invandrare som kommer hit i vuxen ålder är dessutom en superbonus, eftersom de inte har kostat Sverige något i barnomsorg eller skola. De kan börja jobba direkt. Har de dessutom en god utbildning så är det en ännu större vinst för oss.

Att brottsstatistik är något som Sd gillar är uppenbart. Intressant nog kan man få fram samma överrepresentation av kriminella i andra grupper än invandrare. Socialgrupp 3, t.ex. Men det talar man inte så högt om, eftersom det är Sd:s främsta rekryteringsbas. Vad man missar är att en förkrossande majoritet av alla invandrare OCH svenskar faktiskt är laglydiga människor som vill göra rätt för sig, arbeta, försörja sin familj och bidra till samhället. Ett samhälle där inte alla får plats är felkonstruerat.

Varje ny person är en tillgång. Det sägs att det inte finns jobb till alla nya invandrare, men det är ju rent skitsnack och bristtänkande. Låt dem starta nya företag, låt dem jobba med vad helst de vill jobba med som kan ge en slant. För varje tusental nya människor i vårt land så har vi också tusen till som vill köpa mat, kläder, skor, hus, bil, tandläkarvård, kursverksamhet, möbler, telefoner – kort sagt allt det där som vi brukar konsumera. Och så kan de generera mer vinst för oss andra – och varandra. Det är så människors samhällen fungerar, när de fungerar som bäst.

Varje ny person som kommer till Sverige är en vinst.
Eller i alla fall en möjlighet till vinst – om vi inte sumpar chansen…

Läs Jon Voss utmärkta artikel om Sd:s ideologi.
Läs även gärna Paulina Neuding & Johan Lundberg i en artikel om invandringen i DN Debatt och Johan Ingerös kommentar i NEO!
Torbjörn Jerlerups länksamling ”Argumenten mot Sverigedemokraterna och Nationaldemokraterna” är också värd att studera.
En lång och läsvärd artikel om Sd på Sagor från livbåten.
Sverigedemokraterna.de är en självklar källa till saklig kritik mot Sd.

Att Piratpartiet kommer in i Riksdagen är oerhört viktigt för att återskapa och förnya demokratin, och försvara värden som kunskap, kreativitet, rättssäkerhet, allmänmänskliga rättigheter och personlig integritet.

PIRATPARTIET BEHÖVS I RIKSDAGEN – RÖSTA RÄTT 2014!