Jag kandiderar härmed till Piratpartiets riksdagslista

Människosamhället bygger på relationer, på möten mellan individer, kommunikation, tankar, känslor, allt det vi skapar utifrån detta, och de överenskommelser vi gör för att kunna leva tillsammans i fred och sämja. Och det största av allt, det som driver oss framåt, det som håller oss levande, det som vi alla vill ha och vara i – är faktiskt Kärlek.

Kärlek är inte rosa moln och fluff. Kärlek är högst konkret. Kärlek är att ta ansvar i alla sina relationer, i vardagen, i livet, att ibland bortse från sina egna behov för att tillfredsställa andras behov. Kärlek är att vandra i skönhet med respekt och vördnad för alla människor, allt levande på jorden. Kärlek är att följa sin innersta sanning, att göra det man allra helst vill göra, leva som man allra helst vill leva, att möta omvärlden med öppet hjärta. Jag anser att det finns alldeles för lite kärlek i politiken idag – och det vill jag ändra på.

Som riksdagsledamot för Piratpartiet vill jag naturligtvis arbeta för de frågor som ligger Piratpartiets hjärta närmast, eftersom de också ligger mitt hjärta nära. Det är också viktigt att ständigt fördjupa, ifrågasätta, se helheten och sammanhangen i dessa frågor. Jag vet att jag är en god inspiratör, en katalysator, en som öppnar ögon och vänder upp-och-ner på sådant som de flesta anser vara självklart. Det är helt enkelt mycket intressantare att fråga varför, än att föreläsa om vad som är rätt och fel. Hur ska piratpolitik faktiskt omsättas i praktisk handling i det politiska arbetet? Det vill jag gärna medverka till att vi får reda på, i skarpt läge.

Vi vet alla vilka frågor Piratpartiet arbetar för. Det jag vill tillföra är det som kanske inte alla har tänkt på, de nya perspektiven, de annorlunda synvinklarna, oväntade konsekvenser av en helt ny politisk rörelse, en ny förståelse på bred front av de utmaningar och möjligheter som vårt samhälle står inför i framtiden. Jag vill påverka, med mänskliga möten, gränsöverskridande samarbeten och kreativa lösningar, och skapa förutsättningar för att vår politik ska få önskad genomslagskraft. Jag känner att jag där har en pedagogisk uppgift att fylla.

Jag tycker inte att det är rätt att ett litet fåtal giriga människor ska få ändra ett helt lands lagstiftning, och korrumpera dess rättssystem för sin egen vinning, och samtidigt skapa mer oro, mer osäkerhet, mer otrygghet och mer inskränkningar i människors frihet. Jag tycker inte att det är rätt att ett litet fåtal giriga människor använder otidsenliga lagar för att på bekostnad av andra människors hälsa och liv tjäna några slantar till. De upphovsrättslagar och patentlagar vi har idag främjar inte kreativitet och utveckling – de stoppar upp flödet. Det vill jag ändra på.

Internet är grovt underskattat. Internet är utan tvekan det bästa demokratiredskapet som sett dagens ljus, någonsin. Aldrig tidigare har människan uppfunnit ett så fantastiskt instrument för kommunikation över gränser, för ALLA. Internet är fred, Internet är gränslös kommunikation, Internet är världens största mötesplats, där alla kan finna vänner, nyttokontakter, information – och kärlek. Internet som en fri plats för kommunikation och utbyte måste skyddas.

Internet är jämlikt, och ger alla möjlighet att delta i och påverka det samhälle vi lever i – globalt. Detta skrämmer förstås skiten ur makthavarna, eftersom de inte gärna släpper ifrån sig sin makt. Därför måste vi försvara ett fritt Internet, med näbbar och med klor. Det är utan tvekan det allra bästa vi kan göra för att inte bara bevara demokratin, utan för att fördjupa, bredda och stärka den demokratiska tanken i praktiken. Över hela världen.

Trygghet är viktigt. Men verklig trygghet åstadkommes inte först och främst med lagar och förbud, poliser, övervakning, avlyssning, säkerhetskontroller och paranoia. Övervakning och kontroll kan ge en illusion av säkerhet, men verklig trygghet kommer genom relationer. Trygghet är en känsla, en upplevelse, och den tillgodoses först och främst genom anknytning till andra människor, till familjen, till de närmaste vännerna, till vetskapen om att jag är omgiven av människor jag känner, på ett eller annat sätt.

Som riksdagsledamot för Piratpartiet vill jag fortsätta att arbeta för det jag redan arbetar för, ständigt, sedan många år tillbaka. Ett samhälle med respekt för medborgarna, som alltid måste få ha högsta bestämmanderätt gällande sina egna liv – det ska inte staten ha. Ett samhälle som bygger på respekt, nätverkande och positiva relationer, ett samhälle i vilket medborgarna alltid skall åtnjuta 100 % tillit som goda, empatiska och ärliga människor, till dess att motsatsen bevisats.

Det behövs inte fler ungdomsförbundsbroilers i politiken. Det behövs inte fler likriktade, självgoda, kissnödigt inställsamma karriärister och röstningsfår i lagoma kostymer. Det behövs riktiga människor, med livserfarenhet, mogna tankar, nyfikenhet och integritet, som kan tänkas ge några år av sitt liv till det parlamentariska arbetet, det visionära, det upprätthållande, det pliktfyllda tjänandet av människorna i det land vi bor i.

Det behövs inte fler oförvitliga nykterister, korrekta ja-sägare med pressveck och portföljer i rätt färg. Det behövs (skarpa) vildhjärnor, rebeller, kreativa visionärer, problemlösare, folk som kanske har en och annan fläck, ett och annat fel, en och annan prick i något register. Vilken sant levande människa har inte det? Misstagen gör att vi växer och lär oss. Människor som aldrig gör fel gör sällan rätt.

Det behövs inte fler maktmän och maktkvinnor, som söker överlägsenhet och undersåtar, som vill skapa ”det perfekta samhället” efter eget huvud, eller gamla ideologier. Det behövs inte fler som vill styra, straffa, manipulera och bestämma över andra, som en kompensation för egna själsliga brister. Det behövs mogna, ödmjuka, flexibla, lyhörda, kreativa fredssträvare, kärleksfulla och empatiska människor med respekt för människors egen förmåga, samt en önskan att göra verkligt gott.

Det behövs inte fler som slickar uppåt och sparkar nedåt – det behövs män och kvinnor med integritet och eftertanke, med förmåga till långsiktigt och lateralt tänkande, med tålamod och ihärdighet, självövervinnelse och en önskan att komma överens för allas bästa.

Det är billigt att gnälla och klaga. Det kostar faktiskt ingenting. Utom möjligen din självrespekt – om du inte gör något av din klagan. Jag har alltid levt efter principen att om det är något jag inte gillar, något jag tycker är dåligt, så får jag väl göra det bättre själv. Och just så gör jag redan, på många områden i mitt liv.

Nu gäller det vårt land, och hur det förvaltas av våra folkvalda riksdagsparlamentariker. Det duger inte. Jag är missnöjd. Jag tycker inte att de gör tillräckligt bra ifrån sig. Men gnäll hjälper ju inte. Så då får jag väl göra det bättre själv då.

Därför ställer jag upp som kandidat för Piratpartiet, om jag kan få det förtroendet av dig som är medlem i samma parti.

Foto: Jennie Rehbinder (båda bilderna)

Läs gärna Emma Opassandes bloggpost ”Den perfekta politikern existerar inte”

Tyvärr verkar det bara finnas ett enda politiskt parti som tar frågor om privatliv, integritet, rättssäkerhet och allmänmänskliga rättigheter på allvar – Piratpartiet – så detta parti stödjer jag helhjärtat, på vilket sätt det än blir.

Vansinniga sexlagar – i Sverige och övriga världen

Något som aldrig slutar fascinera mig är hur skräckslagna vi ”moderna” människor är när det handlar om sex. Sex verkar vara det farligaste som finns på jorden, och de regler och lagar som omger sexualiteten kan uppenbarligen bli hur galna som helst – allt för att skydda oss stackare från detta hemska, detta syndiga, farliga, skamfyllda, läskiga som är kroppens livskraft, kroppens fortplantnings- och njutningsmedel.

Knäppa lagar som reglerar sexlivet för oss stackars syndiga människor som inte begriper bättre, kan man hitta uppsjöar av. En del är mest komiska eller bara fåniga, som att det är tillåtet att ha barbröstade butiksbiträden i Liverpool, England, men bara i butiker som säljer tropiska fiskar.

Det är dock tillåtet att vara naken var som helst på offentliga platser i Spanien – som t.ex. på stan i Barcelona eller Madrid, och både män och kvinnor får vara barbröstade i New York City. Och det är väl bra. På enstaka ställen kan man se en positiv utveckling. Tyvärr är det ont om sådant, och mer vanligt med mer eller mindre bisarra restriktioner. Framför allt är det väldigt stora skillnader från land till land, vad som betraktas som olagligt, allmänfarligt och omoraliskt. Inkonsekvent? You bet.

Uncovered: Women In Word and Image – Topless in NYC - foto av Jordan Matter

Det är dock förbjudet att köpa sexleksaker i Alabama, och i Washington D.C. är missionären den enda tillåtna samlagsställningen. Alla andra är förbjudna (vem kontrollerar det?). I Washington State är det förbjudet att ha sex med en kvinna som är oskuld – t.o.m på bröllopsnatten! Man måste alltså åka till en annan stat på bröllopsresa, annars blir det inget göka där… I Romboch, Virginia, är det förbjudet att ha sex med ljuset tänt. Man undrar… får man låta solen lysa in genom fönstren?

I Bahrein får en läkare inte titta direkt på en kvinnas kön när han undersöker henne, men det går bra att titta via en spegel. Muslimer får över huvud taget inte se på en död människas genitalier. Inte ens en begravningsentrepenör eller läkare. Könet måste alltid täckas med en tegelpanna eller en träbit. Och om man onanerar i Indonesien kan det ge dödsstraff, med halshuggning (alltså – varför?!).

I Guam är det förbjudet för en flicka att gifta sig om hon är oskuld, och därför finns det män som har som sitt arbete att deflorera oskulder (Yeah, it’s a dirty work, but someone has to do it). I Santa Cruz, Bolivia, är det olagligt för en man att ha sex med en mor och hennes dotter samtidigt. Och i Cali, Columbia, får en kvinna endast ha sex med sin man, och första gången det sker (typ på bröllopsnatten) måste hennes mor vara med i rummet och bevittna att det går rätt till. Om detta känns konstigt ska man veta att det under sen medeltid var vanligt i vissa delar av Europa att hela brudföljet hängde med in i sovkammaren för att bevittna brudparets första samlag, så att man verkligen visste att de var gifta på riktigt.

En älg försöker betäcka en falsk buffel - men det är i alla fall inte på en gata i Fairbanks, Alaska, så det får passera...

Och det är inte bara människor som omfattas av dessa sexregleringar. I Fairbanks, Alaska, är det förbjudet för älgar att ha sex på gatan, man inte får knulla med piggsvin i Florida, och i Ventura County, California, får hundar och katter inte ha sex utan officiellt tillstånd. I Utah är det tillåtet att ha sex med djur, men du får inte ta betalt för det. Ajabaja! Och i Kingsville, Texas, är det förbjudet för grisar att ha sex på den statliga flygplatsen.

I flera länder i Mellanöstern får man absolut inte äta ett djur man har haft sex med. I Libanon går det alldeles utmärkt för en man att knulla med ett får, men bara om det är en tacka. Är det en bagge så är det så förbjudet att det är dödsstraff på det. Den institutionaliserade homofobin expanderar sig alltså även till djurvärlden.

Pan sätter på en getabock - skulptur från Pompeii

Man kan skratta åt en del av det här, men det finns också lagar som när de upprätthålles kan bli riktigt skrämmande. Och det instiftas nya lagar, som får de gamla knaslagarna att verka riktigt vettiga. I Georgia, USA, var det straffbart med upp till 20 års fängelse om man hade haft oralsex eller analsex – ända fram till 1998. Och detta gällde även gifta par. Hur man nu hade tänkt sig att kontrollera laglydigheten vet jag inte. Men även detta har gamla anor sedan medeltiden, då t.o.m. gifta par kunde bli brända på bål för samma försyndelser.

En kvinna bränns på bål - kanske för att hon brutit mot någon sexlag?

Att just Georgia har denna attityd beträffande oralsex har tyvärr fått katastrofala konsekvenser. Så sent som 2005 blev Genarlow Wilson, en 17-årig gosse, dömd till 10 års fängelse, eftersom en 15-årig tjej utförde oralsex på honom. Frivilligt. Hon har konsekvent ihärdat i att vittna att hon ville suga av honom. Men det hjälps inte – i Georgia är lägsta tillåtna ålder för sex 16 (vilket innebär att flickan inte ansågs vara kapabel att bedöma huruvida hon faktiskt ville ha sex – vlket hon alltså skulle ha om hon bodde i ett annat land – t.ex. Sverige, eller för den delen Portugal, där lovlighetsåldern för sex är 13), så Wilson blev dömd för sexuellt utnyttjande av barn.

Det bisarra i situationen är att om han bara hade knullat med henne så hade straffet blivit mycket lägre. Men det fanns ett kryphål i lagen, som åklagaren utnyttjade. Och så åkte han in i buren. Sen blev det ett sånt jävla liv kring den domen, så efter två år fick han faktiskt komma ut. Men det är illa nog att han blev dömd. Det kan ha haft betydelse att flickan var vit, och pojken var svart. Men inte utfärdar väl domstolar i sydstaterna rasistiska domslut?

En lokal politiker i Massachusetts propagerade för att det skulle vara förbjudet att göra porr med äldre och handikappade. Tanken var att skydda de handikappade och äldre som skulle kunna tänkas bli utnyttjade av samvetslösa porrfilmare. Men man glömde alla de handikappade och 60-plussare som VILL göra porrfilm med sig själva. De räknades inte.

Gamla människor har väl inte sex? Uschiamej! Det förbjuder vi!

En 14-årig flicka i New Jersey fotograferade sig själv, naket och erotiskt, och lade upp bilder på MySpace. Det resulterade i att hon själv blev åtalad för såväl innehav som distribution av barnpornografi, vilket gör att hon hamnar i ett nationellt register för sexualbrottslingar (20 år framåt), och måste anmäla sig till polisen var hon än flyttar, eftersom hon hamnar i samma kategori av ”sex offenders” som våldtäktsmän, folk som förgripit sig på barn och liknande – hon fär en skamstämpel för livet, bara för att hon ville bjussa lite lekfullt på sig själv till sin pojkvän. Samma öde hotar en stor mängd tonåringar som inte gjort något värre än att fotografera sig själva och varandra med mobilkamera, för att sen skicka bilderna till pojk- och flickvänner.

Intressant nog vill Thomas ”Stasi” Bodström införa liknande lagar i Sverige. Bodström och den kristmoralistiska organisationen ECPAT lobbar för att innehav av erotiska bilder med ”barn” under 18 skall räknas som innehav av barnpornografi. Så om Pelle & Lisa, 17 och 16, tar sexiga bilder på varandra, så får de inneha bilderna själva (men absolut inte dela med sig till andra). I samma ögonblick som Pelle fyller 18, måste han dock radera alla bilder (inklusive bilderna med honom själv!), annars kan han alltså bli åtalad och fälld för innehav av barnpornografi. Skulle man dessutom få till det med ett ”tittförbud” (som en del tokskallar vill ha), så får alltså Lisa titta på bilderna (av sig själv och Pelle), men det får alltså inte Pelle. Låter det lite krångligt? Tänk då när Lisa fyller 18. Då måste hon också radera alla bilder, för att inte själv riskera åtal. Och om hon inte får titta på dem, hur ska hon då veta vilka hon måste radera? Något är riktigt, riktigt konstigt här…

Tonårstjej som testar gränser och leker med sin sexualitet - eller distributör av barnpornografi?

För att inte tala om de två barn som blev åtalade för våldtäkt i Utah – på varandra. Flickan, 13, hade sex med sin pojkvän, 12 (båda hade sex av egen fri vilja) och följaktligen betraktades båda som offer för sexövergrepp mot minderårigt barn, och båda betraktades samtidigt som förövare och våldtäktsmän. Knepig situation rent juridiskt. Helt absurt i praktiken. Det enda jämförbara rent juridiskt skulle väl vara duellanter, som kan vara både förövare och offer samtidigt. Men det är ju inte riktigt samma sak att skjuta på varandra som att få sig ett skjut…

Här hänger vi otäcka homosexuella - de bryter ju mot Guds lagar!

I många länder över hela världen är homosexuella handlingar förbjudna – särskilt i muslimska länder, t.o.m. i en jämförelsevis högt utvecklad kulturnation som Iran, där man bisarrt nog avrättar bögar medelst hängsnara i lyftkran. Utomäktenskapligt sex bestraffas med stening, men däremot är muslimska kvinnor enligt Koranen tvungna att alltid låta sin man komma till om han har lust. Legaliserad våldtäkt, alltså. Så det är inte bara komiska och lustiga lagar som reglerar sexlivet här i världen. Religion kan åstadkomma extremt mycket skada, även i civiliserade länder.

Sverige är inte undantaget från listan med länder försedda med absurda lagar som hör hemma i ett annat århundrade. Det är å ena sidan tillåtet med striptease, dansföreställningar i vilka dansörerna/dansöserna klär av sig på ett sexigt och eggande sätt – men de får inte klä av sig underkläderna och visa könet. Det är strängeligen förbjudet att ta av sig den sista lilla stringtrosan. Det går dock alldeles utmärkt att dansa helt naken (och visa könet) om det är på Dansens Hus och kallas ”kultur”, Då är det O.K. Eller att posera naken för konstnärer. Då kallas det croquis, och modellmåleri, och det är godkänt. Det är ju också kultur. Ser jag ett klassperspektiv här?

Är detta konst, eller spekulativ porr? Får man göra så här?

Du får inte ha sex på scen, enligt svensk lag. Det som avses är då s.k. Live Show, något som var populärt på sexklubbar på 1970-talet, där man kunde se uppträdanden med par (eller flera) som knullade på scen, som underhållning. Detta förbjöds med tiden, och är fortfarande förbjudet. Men det är alltså tillåtet att göra exakt samma sak framför en filmkamera och visa upp den, eller sälja den i massupplaga. Frågan är om det skulle vara åtalbart om det ingick ett alldeles äkta, högst synligt samlag i en teaterföreställning, eller i samband med en konstnärlig happening på ett galleri. Det vore onekligen intressant om någon vågade sig på att pröva denna gräns.

Sex på scen - brott mot lagen eller kul underhållning? Vad tycker du?

En vidareutveckling av denna fråga – låt oss anta att ett par tantralärare håller en kurs för par. Låt oss vidare anta att det som ett av många moment i kursen ingår undervisning om hur olika samlagsställningar kan påverka sexlivet. Frågan är då – får kursledarna, alternativt ett par assistenter, visa samlagsställningar (förekommer på en del tantrakurser) för kursdeltagarna då? Liksom… live? Är det ett lagbrott? Räknas det som olaga sexuell aktivitet?

Eller går gränsen vid penetration? Om pedagogerna, alternativt pedagogernas assistenter fejkar, och skippar penetrationen, är det juridiskt sett O.K.? Å andra sidan – är det pedagogiskt lämpligt? Och, allvarligt talat, om det nu skulle vara just där gränsen går – varför i helvete då? Var går gränserna egentligen? Vem sätter dessa gränser, och varför? Är inte lagar till för att skydda medborgarna mot sådant som är skadligt och/eller farligt? Och på vilket sätt skulle något av de exempel jag nämner här vara farligt för någon enda människa?

Pedagogik eller porr? God sexualupplysning eller skadliga aktiviteter?

Det är inte tillåtet att betala för sexuella tjänster i Sverige. Eller, ja, det är förstås också en gränsfråga. Om jag betalar en ung kvinna eller man för att suga av mig, så är det ett brott mot sexköpslagen. Men om jag ställer upp en filmkamera och filmar hela förloppet, och säljer filmen som en DVD, så är det plötsligt tillåtet, eftersom det då skyddas av yttrandfrihetslagstiftningen. Porrfilmsinspelning är alltså tillåtet. Och jag måste då ställa frågan – på vilket sätt gör en filmkamera i rummet att ett ”hemskt och läskigt brott som förnedrar kvinnor” plötsligt förändras till att inte vara ett brott alls? Dubbelmoral, någon?

Det finns ju en och annan som arbetar som sexterapeut, eller som en del kallar sig; ”sex-surrogat”. Det är ju en terapeutisk tjänst, som inte alls handlar om att bara sälja sex, men som förstås innehåller sex som en viktig komponent, fast ur ett mer pedagogiskt/terapeutiskt perspektiv, i syfte att hjälpa klienten att bygga upp ett självförtroende och en per positiv självbild. Det kan vid en första anblick verka märkligt att en sådan person inte vill kalla sig prostituerad, men det finns faktiskt en klar logik i detta. Det skulle tyvärr ändå, rent juridiskt, högst sannolikt bli åtalbart i Sverige, som ett brott mot sexköpslagen, att anlita en sådan sexterapeuts tjänster.

Massage är ju ett intressant gränsfall. Om en helt vanlig, klassisk massage vid ett tillfälle råkar göra mig otroligt upphetsad, är det då plötsligt att betrakta som en sexuell tjänst? Om en massör ger mig genital massage, ej i syfte att ge sexuell tillfredsställelse, men för att lösa upp muskelspänningar i bäckenbottenmuskulaturen, är det att betrakta som en sexuell tjänst? Eller går gränsen vid att jag får en orgasm, och kanske en utlösning?

Erotisk, tantrisk massage – legitim terapi eller illegal prostitution?

Och varför skulle det plötsligt vara så hemskt att en massör ger sin klient en orgasm? För det första är det bevisligen hälsosamt med orgasmer. Så varför sätter man en juridisk gräns just vid utlösning? Och för att göra det hela mer komplicerat – orgasm och utlösning är ju två helt olika reflexer i kroppen, så om man får det ena, men inte det andra, vilket räknas då? När blir det olagligt? Om jag ger tantrisk massage (mot betalning), och stimulerar sexuell energi i hela kroppen, utan att min klient får orgasm, är det O.K.? Men… vore det inte väldigt bra för jämställdheten om både kvinnor och män får uppleva en underbar massage, med en ”happy ending”?

Om det är beröring av könet som är olagligt, så blir det väldigt jobbigt för urologer, androloger, gynekologer, läkare, sjuksjöterskor, personliga assistenter, tatuerare m.fl. att göra sitt jobb. Om det är sexuell upphetsning, i samband med en terapeutisk behandling, som är olagligt så är det ju något som varken terapeut eller klient kan styra över. Låt oss anta att jag är extremt lättstimulerad, och får en spontan utlösning hos andrologen – blir andrologens yrkesutövning ett brott då?

Eller låt oss anta att jag ligger i en sjuksäng med brutna armar och ben. Jag kan ju fortfarande bli lika kåt som vanligt, men jag kan inte göra något åt det. Så kommer en snäll sjuksköterska, som ska tvätta mig med svamp över hela kroppen, eftersom jag inte kan tvätta mig själv. Och där ligger jag, sexuellt frustrerad, blottad inför henne, och med en enorm erektion. Om sjuksköterskan då är en verkligt god och snäll sjuksköterska som känner medkänsla, och förbarmar sig över mig, och runkar av mig lite fint efter tvätten – är hon en förhärdad brottsling då? Eller är det jag som blir åtalad, eftersom jag har utnyttjat henne sexuellt? Eller kan sjukhuset, som betalar hennes lön, åtalas för koppleri?

Gruppsex – härligt, lekfullt och lärorikt, eller moraliskt förkastligt?

Vad jag vill påvisa med alla dessa exempel är att de allra flesta sexlagar i praktiken bygger på otroligt otydliga och flytande gränser, som dessutom är moralistiskt motiverade, och att man därför helt enkelt borde skippa de gränser som ändå inte går att dra. Att försöka pressa in onyanserade, fyrkantiga och moralistiska sexlagar i ett samhälle som är alldeles för komplext för att denna lag ska kunna tillämpas på ett vettigt sätt är helt enkelt inte konstruktivt. Sex är i sig inte farligt. Alltså finns det ingen anledning att förbjuda sex, oavsett om det är gratis eller mot betalning.

Den enda vettiga gränsdragning som jag över huvud taget kan tänka mig är helt enkelt samtycke. Allt som vuxna människor (vad gäller sex så räknas man ju som vuxen vid 15 års ålder i Sverige) gör med varandra, som inte innehåller något tvång, som bygger på fullt samtycke mellan alla inblandade parter, är faktiskt helt vansinnigt att förbjuda. Det är inte realistiskt, inte respektfullt, inte ansvarsfullt. Bara dumt.

Jag längtar efter den dag då vi kan diskutera sex (och ägna oss åt sex) på ett lika oneurotiskt och självklart sätt som vi diskuterar (och ägnar oss åt) andra ämnen, som mat, resor, relationer, bilar, sport, hobbies, arbete – livet över huvud taget. Jag längtar efter den dag då vem som helst som vill ska kunna bada och sola naken var som helst, utan att upprörda människor kommer fram och skriker ”tänk på barnen”. Jag längtar efter den dag då vi vuxna kan förmedla en avslappnad, ansvarsfull och realistisk syn på sexualitet och kroppen till våra barn, att vi lever som vi lär och förbereder de unga på ett lyckligt liv.

SEX ÄR INTE FARLIGT!!! KAN NI ÄNTLIGEN FATTA DET??

Erotisk konst, gestaltande lust och glädje, eller förnedrande porr?

Andra som skriver om samma ämne:
Laura Augustin, Isabella Lund, Petra Östergren, Är sex arbete? – en vetenskaplig lunta av Susanne Dodillet, och många, många fler…

Sexcoachutbildning – andra gången gillt!

Det är nu dags för nästa årskull i den helt unika och revolutionerande utbildningen Sexsibility-coachutbildningen, arrangerad av Lorenzo Stiernqvist och hans företag Starspray. Nästa kurs börjar den 8 oktober i år, och det finns fortfarande plats för ett fåtal studenter.

Utbildningen är inspirerad av tantra och tao, men också av helt nutida tekniker och attityder gällande sexualitet och relationer. Kursen handlar inte bara om att få ett bra sexliv, utan att uppleva livet på ett nytt sätt. Målet är att du ska känna dig mer levande, kunna njuta mer, säga ja till livet – och sedan kunna stödja andra att uppleva samma sak.

Under tre terminer får du möjlighet att träna dig på att våga vara nära, släppa på skam, skuld och blockeringar, så att du får mer tillgång till din inre värld och kan möta andra på en djupare nivå.

Du möter ett Dream Team – Johan Ekenberg, Pia Struck, Hariprem & Gitama, Ylva Franzén, Charlotte & Anam, Lorenzo Stiernquist & Shanti Limnell, Barbara Carrellas, m.fl. – alla dessa lärare gästspelar vid ett eller flera tillfällen för att ge deltagarna en mängd olika kunskaper och erfarenheter inom detta gränslösa fält.

Även denna gång är vi med som gästlärare, liksom vi har varit med ett par helgpass under den första kursen, som fortfarande pågår en termin till. Vi höll två kurshelger, en för snart ett år sedan, då vi riktade in oss på sexuell urkraft, med djuriska drifter, kraftdjur, trumresa, trumdans, kroppsmålning m.m., och under den andra kurshelgen i våras, fokuserade vi på hängivenhet, ceremonier och Helig Magisk Sex. Detta kommer vi även att göra med den nya gruppen som börjar nu i oktober.

Utbildningen syftar till att deltagarna ska bli erfarna lärare inom sexualitet och närhet. Lärare som har släppt på många av sina egna blockeringar och hämningar, som vet hur man gör för att känna sig mer levande, hur man får ett fantastiskt sex- och kärleksliv och som kan guida andra att också hitta dit. Vad som är särskilt intressant med detta är att ett väl fungerande kärleksliv smittar av sig på allt annat i livet. Ett bra sexliv höjer livskvaliteten, hälsan och allmäntillståndet.

Utbildningen är öppen för alla, men vänder sig i första hand till dig som vill arbeta med andra kring sex och närhet t.ex. som Sexsibility-coach, coach inom andlig sexualitet, sexcoach, sexrådgivare, sexterapeut eller liknande. Om du redan arbetar som sexolog, terapeut, andningspedagog, coach eller med någon form av kroppsbehandling kan du integrera det du lär dig under utbildningen med den verksamhet du redan bedriver idag. På så sätt kan du ge ett bättre stöd till dina klienter som har problem kring sexualitet och närhet. Dessutom kan du som Sexsibility-coach hitta nya målgrupper att vända dig till.

Kursdeltagarrespons:
Nu kan du också se tre korta filmer där deltagare från den nu pågående Sexsibility-coachutbildningen berättar om vad den betytt för dem.

Kolla in dessa länkar:
Starspray
Sexsibility-coachutbildningen
Lorenzo Stiernqvist på FaceBook

Läs gärna också om sommarens Sexsibility-festival blev!

Och förstås – läs gärna mer om våra kurser!

Jag skiter fullkomligt i Pirate Bay, men…

…vad som händer just nu är helt absurt. Rättsrötan blir alltmer tydlig, och den tillit som vi medborgare borde kunna känna för vårt rättssystem blir alltmer urholkad. Stockholms Tingsrätt beslöt nyligen att en Internetleverantör, Black Internet, inte längre får förmedla Internet till The Pirate Bay, eftersom The Pirate Bay tillhandahåller en mängd länkar till s.k. torrents för nerladdning på sin hemsida, och en del av denna nedladdning utgör möjligen brott mot upphovsrättslagen – därför vill den amerikanska mediamaffian att Black Internet ska sluta förmedla Internet till The Pirate Bay – annars får de böta jättebelopp.

Det är som om tingsrätten skulle förbjuda posten att dela ut brev, eftersom en hel del förmedling av narkotika och stöldgods sker genom posten. Eller som att förbjuda Telia att hålla med Internetuppkoppling, eftersom så många brott kan begås med hjälp av Telias utrustning. Eller som att förbjuda vägverket att tillåta biltrafik på landets vägar, eftersom det körs stulna bilar på dem. För att inte tala om alla fortkörningar och andra trafikbrott. Det är fullkomligt vansinnigt. Allt vad rättssäkerhet heter är nu utsålt som en jävla loppmarknad, och allt är uppköpt av amerikanska mediabolag. Kom och köp konserverad gröt.

I Metro beskrivs brevhemligheten som ett problem för polisen, eftersom just Posten faktiskt är Sveriges främsta distributionskanal för narkotikaklassade preparat. Men nu är det så, att om polisen upplever denna brevhemlighet som ett problem, så har de faktiskt missförstått sin uppgift. Deras uppgift är att upprätthålla lagen, inte att ifrågasätta, tänja och bryta mot den när det underlättar deras arbete. Nej, ändamålen helgar INTE medlen. Särskilt inte i så känsliga frågor som privatliv och integritet. Dessa lagar är långt viktigare att upprätthålla, än eventuella brott mot statens narkotikalagar.

En av riskerna med att lösa upp gränserna för integriteten på nätet, är att den snart kan sprida sig till den analoga verkligheten (och det kan gå fortare än vi tror). Vi kan helt förlora brevhemligheten (som vi har haft som helig lag sedan 1700-talet i Sverige), eftersom polisen tycker att det är viktigare att kolla brev och paket efter eventuell narkotika än att försvara enskild individs rätt att inte få sin post kontrollerad. Och så förlorar vi den delen av privatlivet också.

Det finns förstås alltid en drös idioter som öppet och glatt kommer med det alltför tjatiga ”rent mjöl i påsen-argumentet” – ”Om man har rent mjöl i påsen har man inget att frukta!” Men – tänk om staten plötsligt bestämmer att det du tror är rent mjöl, plötsligt inte är det längre? Då ligger du illa till, min vän…

Vad säger du då om alla dina brev skulle öppnas i en central myndighet för att kolla att de inte innehåller otillbörlig information? Om alla dina telefonsamtal avlyssnas, registreras och arkiveras, liksom alla dina SMS och e-brev? Om myndighetsutövare när som helst kan komma hem till dig och gå genom alla dina bokhyllor, dina datorer, läsa dina dagböcker, ta tempen, blodprov och väga dig – på statlig anmodan? Sätta in övervakningskameror i ditt hem, för att ha koll på att du inte bryter mot någon ordningsstadga i ditt hem? Avkräva dig legitimation så fort du ska resa med tåg, flyg, taxi, bil, buss eller tunnelbana – eller för den delen så fort du kliver ut på gatan? Skulle du tycka att allt detta var helt O.K., så länge du har ”rent mjöl i påsen”?

Nu tror du kanske att jag är en foliehatt, en konspirationsteoretiker som ser onda maktkonspirationer överallt. Nå, så är inte fallet. Det behövs inga världsomspännande konspirationer. Det behövs bara en skön mix av mänskliga drivkrafter som makthunger, girighet, dumhet och rädsla. Den som kan blanda dessa i en explosiv cocktail kan plötsligt få oerhört mycket makt, även i ett demokratiskt land. Det, om något, har historien bevisat. Om man kan muta och hota folk till att göra som man vill, till och med domstolar, poliser, förtroendevalda och mediafolk, så finns det inte så många hinder kvar till oinskränkt makt.

Faktum är att väldigt många av de exempel jag radade upp redan har blivit verklighet. I Storbritannien finns redan kameraövervakning i tusentals hem, och fler ska det bli. Så fort du ska kliva på ett flygplan blir du utsatt för en ”säkerhetskontroll”, som förstås int ehar ett skit med säkerhet att göra. Det handlar bara om att vänja folk vid att bli kontrollerade. Och nu följer SJ med på tåget (förlåt ordvitsen – kunde inte låta bli). Nya lagar kan göra att straffet döms ut direkt, före rättegång, och att du kanske kan få rättslig prövning i efterhand. Den gamla fina principen att varje medborgare betraktas som oskyldig tills dess att man befunnits skyldig i domstol vill man alltså sätta ur spel i EU-parlamentet. Och domstolarna dömer som sagt på synnerligen osäkra grunder i många fall.

Det är onekligen ett mycket märkligt fenomen, detta att svenska domstolar lägger sig platt för utländska medieföretag, så platt att all rättsäkerhet i praktiken åkt i soptunnan. Man måste fråga sig – vem vinner på detta? Vem ligger med vem? Vem har fått fina mutor/elaka hot/både och? Vem vill göra oss alla till rättslösa, potentiella kriminella? Resultatet blir hur som helst att vi alla blir kollektivt rövknullade av regering, rättsväsende och utländska ekonomiska intressen.

Så det har anordnats demonstrationer, igen, mot dessa rättsliga galenskaper. Det lär dock inte dröja länge förrän våra domstolar tabbar sig igen, och det kommer att demonstreras igen. Och de enda som verkar bry sig är – Piratpartiet. Varför är det bara ett parti av alla partier som över huvud taget ens har förmågan att se att det kan vara ett problem med urholkad rättssäkerhet? Eller att man i allt högre grad betraktar medborgarna som misstänkta brottslingar som måste avlyssnas och kontrolleras?

Det vore förvisso hälsosamt för Piratpartiet, rent strategiskt sett, att inte låta sig sammanlänkas med The Pirate Bay i den grad folk i allmänhet verkar göra, eftersom det bekräftar bilden av Piratpartiet som ett litet tramsigt enfrågeparti som bara tar ställning för ”lata kriminella som inte vill betala för något som alla vi andra betalar för”, men i denna fråga är övertrampet så flagrant att jag förstår och stödjer Piratpartiets engagemang. Det ÄR onekligen en risk Piratpartiet tar, när de anordnar demonstrationer mot tingsrättsdomen, och det blir just därför alldeles särskilt viktigt att visa vad demonstrationerna verkligen handlar om. INTE TPB, inte illegal fildelning – men rättssäkerhet och budbärarimmunitet. Viktiga begrepp som förtjänar mer uppmärksamhet.

Vi har de makthavare vi förtjänar. Vi måste själva erövra vår frihet.

P.S.
Ja, jag vet att jag är lite efter alla andra med denna kommentar, men jag är fan inte TT, jag har ett arbete att sköta, och jag har inte hur mycket tid som helst att blogga på, hur kul och viktigt jag än må tycka att det är. Men frågan är faktiskt så viktig, att den har en relevans långt bortom det som är dagsaktuellt, och därför tyckte jag att det kunde vara bra att nysta lite till i ämnet. Ibland måste man tjata, tjata, tjata om saker och ting innan det händer nåt, så det gör jag nu.

Andra som skriver om samma ämne:
Johanna Nylander i Expressen, Rick Falkvinge, Rick Falkvinge, Rick Falkvinge igen, Deepedition och många, många fler…

Skön kommentar till svininfluensahysterin…

För några år sedan fick man cancer av chips, och så fick Livsmedelsverket (eller vilken i mängden av alla hundratals statliga myndigheter det nu var) sin kvart i rampljuset – och så hoppades de på några fler fräsiga skattemiljarder, förstås. Nu har det kommit något nytt att skriva om – och så har alla fått spatt. De har drabbats av den amerikanska mediahypen kring en vanlig influensa. Mediaanka kallas det.

Stora rubriker om folk som dött i influensan täcker våra löpsedlar. Senast skrevs det om tre gravida kvinnor som dött – i USA! I ett land som bebos av nästan 300 miljoner människor lyckas man hitta tre (3!) gravida kvinnor som har dött av den här svininfluensan. I alla fall påstår man det. Vem kollar de uppgifterna? Jag tror att fler dör av häftiga nysningar varje år, bara i USA. Eller vilken konstig sjukdom som helst.

Det dör hundratals människor av influensa i Sverige varje år, liksom folk dör av allsköns mer eller mindre allvarliga sjukdomar, i kombination med dåligt immunförsvar, allmänt nedsatt hälsa, depression och dålig livsvilja, hög ålder och skörhet, eller någon annan anledning. Alla dör, nån gång, av något – kan ni fatta det?

Dramatiska ord som ”svininfluensa” är naturligtvis säljande, och så kan Expressen skryta lite till med ökande upplagesiffror. Det vore enormt intressant att följa pengarna bakåt, och se om det möjligen finns ekonomiska intressen i de läkemedelsföretag som säljer influensavaccin, som också har ägarintressen i något eller några större mediabolag. Det vore förstås en alldeles underbar kombination, som skulle förklara varför det har blivit en sådan uppståndelse kring just denna influensa.

Vem ska man tro på, tro på, tro på när, tro på när det är så här – skaldade Tomas DiLeva för många år sedan, och det är en synnerligen bra fråga, i masspsykosernas tidevarv. Att tänka själv, känna själv och fatta egna beslut är lika viktigt som alltid, och som tur är lever vi just nu i en tid då det fortfarande är hyggligt möjligt. Till dess att vi återigen låter våra myndigheter ta ett (h)järngrepp om våra medvetetanden, med ny teknologi, nya övervakningsformer, nya kontrollorgan och nya styrmekanismer.

Det är lätt att bli konspirationsteoretisk när alla verkar gadda sig samman för att staten ska få sticka nålar i samtliga medborgare, och spruta in kvicksilverhaltiga substanser i våra kroppar, medusiner som samma stat dessutom har betalat miljarders miljarder för, till ett privat läkemedelsföretag. Det känns nästan lite som att makthvarna använder denna influensa för att kolla av hur medgörliga och lättmanipulerade vi är egentligen. Det antyds att om vi inte vill vaccinera oss, så är vi osolidariska med våra medmänniskor. Jo, man tackar, ja.

Många har redan haft denna influensa, och den har inte varit mer besvärlig än någon tidigare influensaepidemi – snarare tvärtom. Så varför denna plötsliga hysteri? Varför ska vi plötsligt springa till våra vårdcentraler och vaccinera oss? Av nationalekonomiska skäl? Knappast. Av solidaritet med våra medmänniskor? Inte heller särskilt trovärdigt.

Det blir alltmer tydligt att man inte kan lita på statliga myndigheter, att man inte kan lita på politiker och andra makthavare, att de stora institutionerna bör undvikas i görligaste mån. Sjukvården kollapsar, skolorna blir allt farligare för våra barn, rättsväsendet är helt korrupt, regeringen vill göra om varenda medborgare till en övervakad, avlyssnad, misstänkt brottsling, och hela skiten håller på att halka i havet. Det hela ser ut som en riktig dystopi, en undergångsvison av värsta slag.

Men jag ser det som en möjlighet, en anledning till positivt tänkande och handlande. Vi måste sluta lita på Staten, sluta förlita oss till de stora institutionerna, sluta hoppas att Myndigheterna ska hålla oss i handen när det blåser. Vi måste börja bygga våra egna system igen, gå tillbaka till ett mer organiskt och mänskligt sätt att leva, ta hand om varandra, låta hjärtat styra lika mycket som hjärnan, vandra i skönhet med Kärleken som ledstjärna snarare än politiska ideologier, följa våra hjärtan snarare än skrikiga tidningsrubriker.

VI behöver hitta tillbaka till oss själva igen, vara med våra nära och kära, arbeta mindre för folk vi inte har någon relation till, och ta hand om oss själva och våra familjer. Ge fan i att sätta barnen i dagis eller kommunala skolor, dessa lydnadsinstitut för att göra om fria individer till duktiga kuggar i samhällsmaskineriet, och skapa våra egna system lokalt istället. Lita på att föräldrar (och andra nära anhöriga) är de främsta experterna på sina barn, eftersom ingen är mer engagerad i deras väl och ve än just föräldrarna, lita på barnens egen drift att lära sig, lita på kärleken och livet självt som drivkraft.

För – om vi inte kan lita på kärleken som drivkraft, vad ska vi då lita på? Den dagen vi tappar tron på kärleken till vår nästa, och tilliten till oss själva, kan vi packa ihop och dö allihop. Klart slut.

Och jag orkar fan inte länka till alla tidningar och bloggare som skriver om svininfluensahysterin, för det är så många…

Finns det bara ett enda politiskt parti – Piratpartiet – som försvarar privatliv och integritet?

Den slutgiltiga provokationen – Blogges död

Blogge Bloggelito är död. Det vill säga, Niklas Doughertys bloggar-alter ego har lämnat nätet, och kvar finns bara en text på en jpeg-bild, som förklarar varför bloggen är nerlagd. Och jag måste erkänna att jag blir alldeles bestört. Skitförbannad, faktiskt – vilket förstås är den optimala hyllningen till bloggosfärens värsta provokatör…!

Har karljävuln inte fattat betydelsen av sitt eget avtryck i bloggosfären? Hur har han mage att förvägra oss sina fantastiska och inspirerande alster? Hur kan den där jäveln sitta i flera år och skriva saker som får hela bloggosfären att sjuda, mängder av människor att tänka och inspireras i nya tankebanor, provoceras till egna ord och handlingar – och sen bara stänga av alltihop? Vilken jävla sti! Så ansvarslöst! Hur egoistisk får man vara egentligen?

Så här skriver Blogge/Niklas på sin blogg, ordagrant:

A tout le monde

Blogge Bloggelito is no more. Bloggen har sedan länge passerat gränsen för relevans, och fyller inte längre någon funktion. Vad som från början var en programmeringsuppgift på fritiden blev sedermera till ett gift, ett slags bekräftelsebehov och ett sug efter att provocera. Det var kul, det var lärorikt, det var intressant, det gav många fina kontakter och insikter.

Numera är bloggen mest en parodi på sig själv och har sedan länge passerat bäst före-datum. Det som en gång var roligt är numera rätt trist och faktiskt en börda. Jag har sagt vad jag vill säga, testat vad jag vill testa och utforskat vad jag vill utforska. Systemen fungerar trots allt!

Jag har inget nytt att tillföra i detta begränsade och beprövade format. Jag behöver andra utmaningar och ny stimulans. Jag måste gå vidare. Jag säger inte adjö, utan snarare: vi ses här och där! Under andra former, i andra sammanhang och under andra omständigheter.

Varken mer eller mindre. Detta är allt vad som finns på platsen för Blogges blogg. Hundratals med informativa, inspirerande, irriterande, förargande, skrattretande artiklar – borta, som om de aldrig funnits. För att inte tala om alla tusentals kommentarer som skrivits in efter hans texter. Blogges blogg är samhällshistoria, ett ovärderligt tidsdokument som borde sparas för all framtid.

Jag har en av Niklas artiklar på min hemsida Cirkus Eros, men det är förstås en fjärt i vinden jämfört med allt han har producerat genom åren. Att allt detta material plötsligt inte finns tillgängligt för allmänheten känns brottsligt, skrämmande och obehagligt. Vem försvinner härnäst? Av egen vilja, eller för att någon myndighetsperson anser det vara lämpligt?

Så jag skriver en del av detta blogginlägg som ett brev riktat direkt till Blogge himself, och hoppas att han läser det, hoppas att han tar sitt ansvar som medmänniska och kulturpersonlighet, hoppas att han lägger upp bloggen igen på något sätt, eller åtminstone publicerar några av sina riktiga höjdare som bok, för oss fans att glädjas åt. Det vore en verklig kulturgärning värd en alldeles speciell hyllning.

Hej Blogge/Niklas!

Min förvåning var stor när jag försökte länka till dig i ytterligare ett blogginlägg. Jag blir alldeles bestört! Blogges blogg nerlagd? Det är inte möjligt! En av Sveriges viktigaste bloggar, som har rört om i grytan på ett sätt som få andra bloggare har lyckats med. Inte alltid helt korrekt, inte alltid genomtänkt, men alltid med edge, alltid med en provokation som irriterar, förargar, inspirerar, manar till skratt – och ilska.

Jag känner en enorm tacksamhet för allt det arbete du har lagt ner på din blogg, alla de texter du har publicerat, och den effekt ditt bloggande har haft på oss andra bloggare. Det är inte helt säkert att jag skulle ha börjat blogga, eller åtminstone inte för så pass länge sedan, och kanske inte lika provokativt, om det inte vore för dig.

Din blogg är inte bara ett privat experiment längre – det är ett viktigt kulturdokument. Det är faktiskt inte schysst att bara ta bort den utan ens en förvarning. Det är lite som om en författare plötsligt skulle rensa bort alla sina böcker från samtliga bibliotek, och klippa ut alla artiklar ur alla tidningar som författaren har skrivit i – om det vore möjligt.

Jag funderar lite på varför du gör som du gör, om det är den slutgiltiga provokationen, eller om du vill visa hur det kan bli om man tystar en röst i det digitala samhället (i vilket det ju rent faktiskt går att med några musklick radera en hel författarproduktion, så länge den finns på nätet).

Jag ber dig gärna på mina bara knän om att du gör din blogg tillgänglig igen, åtminstone som ett arkiv, med tydlig info om att det inte längre går att kommentera, att bloggen är avslutad, etc. Det skulle bli en gärning av stor betydelse för många av oss som regelbundet har följt din blogg.

Sänd mig åtminstone en CD-skiva med bloggen på, eller lägg upp bloggartiklarna på en hemlig sida, så att vi kan arkivera och spara de artiklar som vi uppskattat mest genom åren – Pleeeeease!

Som sagt – på mina bara knän…

Jag hoppas verkligen att Blogges försvinnande från nätet är en övergående provokation, en tillfällig nyck, ytterligare ett experiment, begränsat i tid. Jag hoppas att Niklas förstår värdet av sitt bidrag till den politiska debatten, värdet av sitt höga tonläge (som inspiration för oss andra mer försiktiga skribenter), och värdet av all den faktakunskap som Niklas besitter i en mängd ämnen, och som han effektivt redovisat på sin blogg.

Blogges plötsliga försvinnande ger onekligen debatten kring upphovsrätten ett helt nytt perspektiv. Är det verkligen rätt att ta ifrån folk något som liksom har blivit allmänhetens egendom? Hur skulle det se ut om jag skrev en sång, som folk lyssnar på och sjunger, men som plötsligt inte fanns tillgänglig? Då skulle den sjungas vidare, för när den väl finns ute i etern kan jag inte längre hävda exklusiv äganderätt till den. Så vem äger egentligen Blogges texter? Bara Blogge själv? Eller har vi andra rätt att ta del av texterna, på samma sätt som vi kan läsa nästan allt som publicerats i Sverige på Kungliga Biblioteket, oavsett vad författarna önskat?

Franz Kafka ville att allt han skrivit skulle brännas efter hans död. Hans vän och författarkollega Max Brod bröt mot denna vilja, och så har vi fått ta del av hans fantastiska litteratur. Om hans skrifter skulle ha blivit brända (som ju upphovsmannen, Kafka själv, faktiskt uttryckligen önskade), så hade ingen känt till honom idag. Hans gåva hade aldrig nått allmänheten. Hade det varit mer respektfullt mot Kafka än att publicera hans verk mot hans vilja? Vad hade vi tyckt om Max Brod?

Sir Richard Burton översatte Kama Sutra, Tusen och en natt, Den parfymerade trädgården och en mängd andra orientaliska skrifter, ofta med erotiskt innehåll. Han var över huvud taget en extremt intressant person (läs gärna mer om honom på Wikipedia!) Vid sin död lämnade han efter sig en ny, färdig översättning av Den parfymerade trädgården, samt allehanda andra högintressanta skriftverk, men hans änka fann dem så moraliskt fördärvliga att hon brände alltihop. Det hade hon formellt sett rätt att göra – men var det rätt ur ett allmänmänskligt perspektiv? Självfallet inte, och hon fick hård kritik för sitt tilltag redan i sin livstid.

Blogges tilltag att radera sig själv från nätet sätter strålkastarljuset på två saker – vad är egentligen allmän egendom, intellektuell allemansrätt, och vad blir konsekvenserna av en sådan tanke? Och – vad händer när viktiga media inte finns på arkiv för framtiden? Vem har sparat Blogges artiklar, förutom han själv? Och – hemska tanke – om han själv skulle få för sig att radera allt? Hur gör Kungliga Biblioteket med nätburen media?

Och frågorna går även åt andra hållet. Vad händer om staten går in och blockerar eller raderar sajter? Vad händer om diverse myndigheter vill utplåna spåren av en obekväm röst, och allt som finns ligger på nätet – inte på papper i tusentals medborgares bokhyllor? Med modern teknik och centrala serverdatabaser är sådant möjligt i mycket högre grad än förr. Vem spar intressanta hemsidor och texter på flera av varandra oberoende servrar?

Kanske är Blogges avhopp från bloggosfären menad just som en sådan tankeställare. Ett nytt formidabelt experiment, involverande bloggosfärens mediala förmåga att påverka. Eller så är det bara ett egoistiskt hugskott, en självupptagen människas totala ointresse av andras behov och önskemål. Vad det än är, så har Blogge gjort ett outplånligt intryck på de flesta av oss som läser och skriver på bloggar, särskilt då ideologiska och politiska sådan.

Kanske är det dags för ett webmuseum, en jätteserver där gamla hemsidor lagras för att kunna beskådas i efterhand. http://www.webmuseum.org – det vore väl nåt? Att kunna glutta in och ta en titt på hur Apples hemsida såg ut 1996 – det vore väl intressant? Alla de spännande och faktaspäckade hemsidor som har försvunnit på grund av innehavarens ointresse, eller tillfälliga oförmåga att betala webleverantörsräkningar – det vore väl en kulturgärning att skapa ett sådant digitalt museum? Där skulle Blogges blogg ha en självklar plats bland de intressantaste bloggarna.

Har SJ också drabbats av kontrollmani?

Med svartabörshandel som förevändning skapar nu även SJ ett kontrollsystem – för registrering av resenärer. För att få köpa biljett måste du visa legitimation, och din biljett är personlig. Dina persondata lagras sedan i en databas. Min första fråga är självklar – varför? Vad vill de egentligen? Vem rycker i trådarna? Vad är det verkliga syftet? Inte fan kan det väl bara vara svartabörshandeln?

Om SJ säljer fler biljetter kan det knappast vara ett problem att de säljs vidare. Kanske vill SJ att folk ska betala mer, så att de har en ombokningsmöjlighet? Är SJ helt enkelt bara överdrivet giriga?

Återigen ska den stora skötsamma majoriteten behöva ta smällen för något som en liten, liten grupp människor gör. Förutom att jag inte kan se något problem i att folk köper något och säljer det vidare med vinst, så är det faktiskt inte moraliskt godtagbart att behandla samtliga resenärer som potentiella lurendrejare. Det är både kränkande och meningslöst. Inte ens i gamla DDR behövde resenärer regelmässigt visa ID-handlingar, eller för den delen i dagens Kina.

Det kan förstås vara så enkelt att det bara finns en god (men ogenomtänkt) intention bakom, och att de som har beslutat detta helt enkelt är korkade. Förmodligen är det precis så. Men de har glömt att allt kan missbrukas, och det som kan missbrukas blir ofta just – missbrukat. Att kräva legitimation för en tågbiljett är verkligen extremt överdrivet. Det är otillbörlig kontroll och maktmissbruk.

Man kan ju alltid hävda att det är frivilligt att åka tåg. Visst. Och det är frivilligt att åka till jobbet, frivilligt att äta och dricka, frivilligt att klä på sig när det är kallt. Men jag ser en utveckling där fler och fler undviker både flyget (som alltjämt har sina idiotiska, patetiska kontroller utan någon som helst säkerhetsinverkan) OCH tåget, och att de tar sin bil istället (om de har en), för att slippa bli kontrollerad ända in i ändtarmen så fort man ska vända sig om.

Återigen detta virtuella spekulum, uppkört av myndigheter och monopolföretag i lilla Sverige, där alla bara tackar och bockar och lider tyst, med knuten näve i fickan. Gapa och svälj, är den ständiga uppmaningen från allehanda idioter som vill kontrollera alla i sin omgivning. Och så vänjer sig folk sakta vid mer kontroller, mer registrering, mer bevakning, mer maktmissbruk. Och till slut blir det en självklar sak – Papiere, bitte!

Kanske SJ bör införa metalldetektorer, röntgenkameror, uniformerade vakter med stora hundar, övervakningskameror vid varje säte, avlyssningsmikrofoner, bagagekontroller och förbud mot vätskeförpackningar? Det har man ju redan (eller vill ha) på alla flygplan! Hur många resenärer tror SJ att man får då?

Makthavare skyller ofta på säkerhet när de inför hårdare kontroller av medborgarna. Men det handlar givetvis inte om medborgarnas säkerhet. Ingen blir säkrare av att bli kontrollerad, avanonymiserad, scannad, taggad, avläst, GPS-markerad. Ingen. Det mest effektiva sättet att öka sin personliga säkerhet är anonymitet. Att omgivningen INTE vet vem du är. Anonymitet, möjligheten att välja att vara anonym är en absolut förutsättning för att kunna upprätthålla ett demokratiskt samhälle med respekt för varje medborgares integritet.

Vad än syftet är med denna vansinnesåtgärd, så är det verkligen på sin plats att sätta ner foten nu, och påtala för de klåfingriga tågnissarna på SJ att det är INTE O.K. att registrera medborgares resor i ett demokratiskt samhälle. Patetiskt nog använder de ansvariga på SJ usla argument som ”på flyget och på Systemet måste man ju också visa leg. Jaha? Och bara för att unga människor av alkoholpolitiska skäl måste visa leg på Systemet (jag har aldrig någonsin behövt visa leg på Systemet), och bara för att man fortfarande lever med en kollektiv psykos inom flygbranschen, så ska dumma och integritetskränkande beslut också fattas av SJ?

Lägg ner, gör om, låt folk leva i fred!

Tidningar som skriver om detta:
SvD, SvD igen, DN

Bloggare som skriver om samma ämne:
Mark Klamberg, Pär Ström, Leo Erlandsson, Tomas Jonsson, Ravenna, Scaber Nestor, Cornucopia, Sidvind, Staufener, Oscar Swartz

Finns det bara ett enda politiskt parti som försvarar privatliv och integritet?

Exhibitionistiskt kärlekspar sökes!

Jag har fått i uppdrag att göra en film, och behöver tre skådisar/aktörer. Ett någorlunda ungt par (ca 20-30), samt en medelålders person som ska spela läkare (man eller kvinna). Det är i all enkelhet en pedagogisk instruktionsfilm i hur man använder ett visst sexhjälpmedel för män, i syfte att motverka prematur ejakulation (för tidig utlösning). Produkten som ska säljas är en kombination av detta hjälpmedel och en instruktions-DVD.

Som gammal teaterräv står jag för manus, regi och produktion, och så jobbar jag ihop med ett par professionella dokumentärfilmare, så ambitionen är självfallet att det ska bli hög seriös nivå på filmen i fråga. Det ingår naturligtvis i budgeten att alla som medverkar ska få ett gage. Detta är ingen flamsig amatörproduktion – vi vill att nivån på slutresultatet ska vara hög. Därför premierar vi hyfsade skådespelartalanger framför allt.

Det finns ett färdigt grundmanus, och snart finns en budget. Vi bör snart arrangera någon slags provfilmning. Så hör av er redan nu, om ni är intresserade. Vi behöver alltså ett par som naturligtvis inte måste vara ett kärlekspar i verkligheten, men som kan agera som ett kärlekspar. Det betyder att även du som är singel kan söka en roll – dock inebär det förstås att du måste kunna agera intimt med en partner, som om ni faktiskt vore ett kärlekspar. Det kommer att bli vissa intima och erotiska scener, och du som vill vara med bör inte vara rädd för att vara naken framför en kamera.

Detta är alltså INTE en porrfilm. Det är en instruktionsfilm (ska i praktiken gå att sälja på Apoteket). Dock vill vi göra filmen så snygg, rolig, sexig och inspirerande som möjligt, samtidigt som den är pedagogisk och informativ. Alltså är det inte kukstorlek eller graden av exhibitionism som är avgörande meriter för medverkan, utan att du har en karaktär som passar för din roll, och att du funkar som skådis.

Skicka mig ett e-brev om du är intresserad:
calle@rehbinder.se
Skriv gärna någon rad om varför du tror att just du skulle vilja vara med i vår film, samt om du har någon merit, någon erfarenhet av medverkan i film.

Fördomar och okunskap om hemundervisning

Aldrig hade jag väl kunnat ana att ett till synes så litet och begränsat ämne som hemundervisning skulle kunna väcka så starka känslor, när jag skrev mina två tidigare blogginlägg i frågan – Mer socialfascism från låtsasliberalerna och Var finns Piratpartiet när vi behöver det?, men det senare inlägget har slagit alla rekord i kommentarer på min blogg – i skrivande stund har jag 190 kommentarer efter ett och samma blogginlägg. Detta ämne väcker uppenbarligen starka känslor och stort engagemang! Så nu skriver jag ett tredje inlägg i samma fråga, och det är säkerligen inte det sista.

Aftonbladet publicerade igår (2009-08-31) en synnerligen aktuell artikel om hemundervisning, skriven av två centerpartistiska riksdagsledamöter, Maria Kornevik och Stefan Tornberg, med rubriken Barn lär sig mer av hemskolning, och den innehåller ett koncentrat av i stort sett samma uppgifter som jag har redovisat i mina tidigare blogginlägg. Det är en saklig och resonerande artikel, med en tydlig inriktning mot enskilda individers ansvar och valmöjlighet. Särskilt glädjande är det att det ät två riksdagsledamöter som står för artikeln i fråga. Ämnet är alltså hetare än jag vågat hoppas på.

Något som dock verkligen skrämmer mig är kommentarerna nedanför artikeln i Aftonbladet. Många av dem visar upp en fantastisk okunskap om föräldrars betydelse för barnen, övertro på statens förmåga, och flera i det närmaste paranoida föreställningar om att hemundervisande skulle leda till religiös indoktrinering och pedofili.

Att man generellt har en sådan syn på föräldrar är verkligen skrämmande, och att man tror att staten skulle vara bättre på att ta hand om barnen än deras föräldrar är rena Orwell-dystopin. Beklämmande är också tendensen hos många av dem som kommenterar, att de så lättvindigt kan förespråka förbud, utan att ha det minsta på fötterna. Lika deprimerande är att föräldrar idag verkar ha fått ett så dåligt självförtroende att de inte försvarar sitt föräldraskap.

Man kan tycka att det verkar logiskt att utbildning sköts bäst av utbildade lärare, men det stämmer faktiskt inte. Det finns massor med forskning på området, och den är tydlig och klar. Rena fakta. För det första är lärarutbildningen i Sverige under all kritik, och dessutom har de flesta lärare alldeles för många barn att ta hand om, vilket förstås bidrar till eländet. Det behöver inte vara lärarna det är fel på, men själva institutionen. Att ha en eller två personer som ska styra inlärningsprocessen för 25-30 barn är helt enkelt inte konstruktivt.

Men framför allt har de flesta idag helt missförstått själva lärandeprocessen hos barn, vilket innebär att skolan idag hos många barn snarare levererar en destruktiv process än ett uppbyggligt lärande. Det finns alltså all anledning att se med nyfikenhet, ödmjukhet, lyhördhet och läraktighet på de föräldrar som valt att ge sina barn det som de själva bedömer vara den bästa uooväxten, och effektivaste bildningen. Det faktum att barn får vara med sina föräldrar, som självklart kan erbjuda en mer individuellt anpassad bildning, och framför allt – ett personligt engagemang.

Kommunala skolor som finns i samma kommun som friskolor uppvisar bättre resultat än de kommunala skolor som finns i kommuner som saknar friskolor som alternativ. Friskolorna erbjuder inte bara konkurrens, men snarare ett komplement, och även inspiration. Finns det fler alternativ måste man tänka till lite. Och de som presenterar alternativ har ofta gjort just det. Tänkt till. Och därför har de ofta inspirerande och nyskapande idéer, som även smittar av sig på den kommunala skolan. Och jag hävdar att en aktiv föräldraledd undervisning kan erbjuda minst lika mycket (förmodligen mer) inspiration och idéer, till såväl friskolor som kommunala instanser.

Det finns absolut inga bevis för att behöriga lärare generellt skulle vara bättre kunskapsförmedlare än obehöriga lärare. Och det finns faktiskt ingen forskning alls som kan bevisa att föräldrar generellt sett skulle vara sämre lärare för sina barn heller. Tvärtom finns det en enorm mängd forskning som på visar motsatsen – att de barn som har fått föräldraledd utbildning är mer motiverade, bättre socialt tränade, att de generellt har bättre studieresultat än skolutbildade barn, att de är mer harmoniska, mer läraktiga och bättre rustade för vuxenlivet.

Jag tror inte att föräldraledd undervisning kan ersätta all skolundervisning. Det är inte det vi diskuterar nu. Det som är den stora frågan är att regeringen i sitt förslag till en ny skollag i praktiken gör det mycket svårare, kanske i praktiken omöjligt, att välja föräldraledd undervisning som alternativ, och det är INTE accaptabelt. Särskilt inte med tanke på att ingen har kunnat påvisa några allvarliga brister i den föräldraledda undervisningen, inga skador, inga problem som man kunnat undvika i skolundervisning. Alltså är det huvudlöst och fullkomligt galet att förbjuda.

Endast ett land i hela Europa förbjuder hemundervisning. Tyskland. Det förbudet infördes 1938. Vi vet alla vem som bestämde då. Tyska medborgare får alltjämt politisk asyl i USA på grund av denna restriktiva lag.
Är det så vi ska ha det i Sverige? Att svenskar får politisk asyl i USA?
Tänk en gång till innan ni förbjuder något som hör till de mänskliga rättigheterna.

Forskning och statistik om föräldraledd undervisning:
Christian W. Beck (norsk professor i pedagogik)
Education Policy Analysis Archives
Home Schooling: From the Extreme to the Mainstream (Frazer Institute, Pdf)
Paula Rothermel, School of Education, University of Durham
Performance in home schooling, UNESCO

Det finns mer, men detta kan räcka rätt långt till att börja med.