Jag vill i denna text referera till den klassiska klichén att kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt.
Ett hett ämne är omskärelse på gossebarn. Eller könsstympning, vilket man nu föredrar. Vågorna går höga i diskussionerna, och alla har förstås rätt. Tycker de/vi. Jag är personligen en skarp motståndare mot omskärelse av spädbarn. Det är en grym och vidrig tradition.
Men det betyder INTE att jag tycker att det är lämpligt att lagstifta om det.
Men detta inlägg i debatten handlar alltså egentligen INTE om omskärelsen, utan om lagstiftning som sjuka. Det där att reglera allt möjligt i lag är just det – en typisk politikersjukdom. Särskilt populistiska politiker, som konsekvent struntar i konsekvensanalys och logik, så länge det vinner röster.
Många går tyvärr på lurendrejeriet, och så fort något dyker upp som man kan tycka är dåligt, tror många att lösningen är lagstiftning.
”Om vi bara förbjuder det, så försvinner det.”
Alla som vet det minsta om lagstiftning och rättsskipande vet att detta är en illusion.
**********************************************
Min personliga uppfattning är att det är absolut fel att utsätta barn för medicinskt ej motiverade kirurgiska ingrepp med oåterkalleliga konsekvenser. Det är inte helt riskfritt vid själva ingreppet, och beroende på hur man räknar så får flera pojkar irreparabla skador – en beräkning jag har läst ger resultatet att minst hundra barn om året dör i bara USA av detta ingrepp.
Därtill anser jag att det är fel att utsätta barn för detta ingrepp utan att de någonsin får chansen att själva välja, utan att ge godkännande, utan samtycke. Religionsfrihet ger människor rätt att välja själva vilken religion de vill praktisera, eller inte praktisera – att utföra religiösa riter mot barn som bara är drygt en vecka gamla anser jag strider mot barnets religionsfrihet. Personligen ser jag denna ”Omskärelse” som ett grovt, blodigt, sexuellt övergrepp mot ett litet försvarslöst spädbarn, därtill med oåterkalleliga fysiska skador.
I egenskap av att vara lärare på området sex och samlevnad, och politiskt engagerad i ämnen rörande sexuella rättigheter, kroppslig autonomi och integritet, är jag självklart motståndare till denna påtvingade stympning också, som bevisligen kan leda till sexuella problem – inte bara för mannen, utan även för eventuella kvinnor som den omskurne mannen har sex med. Förhuden skyddar ollonet i egenskap av inre organ, och omskärelsen förvandlar ollonet till ett yttre organ. Förhuden fungerar också som glidmedel, och en omskuren kuk kan alltså bidra till hårdare slitage mot kvinnans inre slemhinnor, liksom ollonet kan skopa ut slidsekret och göra slemhinnorna torrare.
**********************************************
En annan sak som också är en viktig aspekt av detta, är frågan om samtycke. Samtycke har blivit en helig ko i den nutida debatten, något som jag å ena sidan gillar, eftersom jag har propagerat för samtycke i många herrans år, och redan som späd tonåring vände mig emot kollektivistiska, tvingande ideologier – för att de bygger på tvång och inordning, något jag alltjämt är en skarp motståndare till. Jag lär sedan många år tillbaka även ut tekniker och former av kommunikation för att stärka samtycke och frivillighet i all interaktion människor emellan.
Samtycke och frivillighet är bra skit, och jag använder gärna avsaknaden av samtycke som en av flera orsaker till varför jag är motståndare till omskärelse. Men jag är också djupt medveten om att samtycke faktiskt är ett väldigt nytt koncept, som inte alls är så självklart som många ”moderna” människor tycks tro. Faktum är att företeelsen samtycke knappt har funnits över huvud taget, under större delen av människans historia. Alla har tvingat varandra, blivit tvingade, ägda, kontrollerade, styrda, instängda i former.
Det är alltså ganska inkonsekvent att klaga på judar och muslimer för att de omskär sina gossebarn, när vi i ett modernt land som Sverige fortfarande har skolplikt, värnplikt, skatteplikt och andra tvång. Vad tar ett barn mest skada av? Att få en liten bit förhud avskuren, eller 10 år i tvingad skolgång? Följt av värnplikt? Det kan vara bra att reflektera över. Vi kan skryta med stora ord om Mänskliga Rättigheter, men glömma att olika rättigheter faktiskt kan krocka med varandra, och vi kan även missa att vi själva hindrar andra från att få välja själva i frihet hur de vill leva sina liv.
Jag skulle föredra om judar och muslimer lade omskärelsen till en senare ålder, då pojkarna kan välja att ge samtycke till ingreppet eller ej – kanske till Bar Mitzvah, kanske senare. Det tycker jag vore en snygg kompromiss. Men det är inte min sak att styra över.
**********************************************
Detta är som sagt bara vad jag tycker om omskärelse, och det är jag noga med att påpeka. Jag har många judiska vänner, och kan gärna ta diskussionen med vem som helst, när som helst, och jag kommer att lyssna på motargument. Jag är fullständigt medveten om att jag INTE är allvetande, och kan ha missat viktiga argument som jag kanske inte ens har hört.
Det här är kanske det mest provocerande från mig i denna diskussion:
Vad jag än tycker om omskärelse, anser jag att det i dagsläget är fel att införa förbudslagar mot ingreppet. Det låter kanske motsägelsefullt – och ja, det är det. Tough shit. Livet är inte så enkelt som vi gärna vill att det ska vara. Jag ska förklara varför.
Den första anledningen är förstås att judar har blivit utsatta för överstatligt förtryck i tusentals år, och har trakasserats, misshandlats, fördrivits, mördats, torterats, skambelagts – och mycket mer än så – ända in i modern tid, än idag. Att då införa en förbudslag mot just judar (ja, även muslimer, men det är mer akut för judar, då det är reglerat i biblisk lag), gällande något som uppenbarligen ses som något oerhört centralt i kulturen, är faktiskt respektlöst, och rejält blint och dövt.
Vi kan tycka att något är jävligt dåligt, men att förbjuda är inte alltid den bästa vägen att åtgärda problemet. Det kan t.o.m. förvärra situationen. Man reser till ett annat land, bara. Eller gör det i smyg, hemma i källaren. Och med Sveriges regerings riktigt usla track record vad gäller relationen till den judiska kulturen, samt till Israel, så ska vi nog dämpa brösttonerna en smula.
**********************************************
Min övertygelse är att all lagstiftning borde ha skademinimering som primärt mål. Plus att lagstiftning ska finnas för att skydda oss mot andra – inte mot oss själva. Vi måste i detta också förstå att förbud mot något vi inte gillar, inte nödvändigtvis är den mest konstruktiva åtgärden.
Som ett exempel – många av oss som är för legalisering av droger är inte alls drogromantiker, men vi är för skademinimering. Vi kanske inte ens gillar bruket av droger – men vi hävdar att den repressiva lagstiftningen runt droger är mer skadlig än drogerna. Repressiv lagstiftning minskar inte bruket, men gör det farligare, och ger mer incitament till kriminalitet.
Återigen – detta är alltså INTE primärt ett inlägg i diskussioner runt vare sig drogpolitik eller omskärelse, utan om strategier för politiska förändringar. Är förbud verkligen den bästa vägen?
Jag skulle våga påstå att de största och viktigaste förändringarna i varje samhälle sker på helt andra nivåer än i lagstiftande politiska församlingar. De är som regel sist på bollen. Förändringarna sker på gräsrotsnivå först, och när alla redan är hyfsat överens, så stiftar politikerna en lag, och sen tar de åt sig äran för det. Som t.ex. lagen mot barnaga. Svenskarna var redan överens om att det var dåligt när lagen infördes. Men politiker (som Birgitta Dahl) tog åt sig äran, som politiker gärna gör.
Man kan vara mot något utan att vilja införa förbud.
Senaste kommentarer