Posted tagged ‘genus’

Genusterroristen slår till – ”Vet ni vad det blir…?”

21/12, 2013

Nyfödd Disa

Den 19 oktober 2013 blev jag fyrabarnsfar, efter att ha varit trebarnsfar i snart 18 år. Det är en ganska radikal utveckling, inte minst med tanke på att många av mina vänner i min egen ålder, vissa även yngre, redan har fått barnbarn. Det är dock ett synnerligen önskat och efterlängtat barn, och det allra första för min hustru Jennie, så det är en rakt igenom lycklig tilldragelse som skänker hela familjen mycket glädje. Vår lilla bebis har dessutom tre entusiastiska storasyskon som alla älskar sitt nyaste lilla syskon.

Alla mina fyra barn

Det kan dock komma lite som en chock att upptäcka hur desperat många håller fast vid mossiga och föråldrade könsstereotyper, och allra mest i sammanhang där de är alldeles särskilt irrelevanta, som när man ska få en bebis. Det händer alltsomoftast att vi får anledning att tappa hakan över de ofattbart reaktionära och fördomsfulla reaktioner och frågor man ofta får som blivande förälder. Det är som att det just då blir som allra viktigast att bli dum i huvudet.

”Du kan väl ändå inte sätta rosa kläder på en pojke?” Jodå, jag har fått sådana kommentarer, lustigt nog samtidigt som jag själv har burit en rosa skjorta. Och jag är ju ändå en rätt stor och skäggig karl. Men det går tydligen bra. Inkonsekvensen är surrealistisk. Det är som att det är alldeles särskilt viktigt att impregnera just små barn med könsstereotyper. Stor karl + rosa skjorta = O.K. Liten pojke + rosa sparkdräkt = helt oacceptabelt, eller i alla fall rebelliskt och kontroversiellt. Jag får inte ihop det.

Disa i blå kläder

Vår skarpa skepsis mot genusklichéer har fått andra rätt lustiga konsekvenser också. Av vänner och släktingar fick vi inga blå kläder alls, och inga rosa heller, sannolikt i någon slags kombination av respekt för vår genusneutrala grundattityd, men förmodligen också för att slippa förväntade sura kommentarer. Gröna, lila, gula, mönstrade och bruna kläder. Men för säkerhets skull inga rosa. Eller blå. Detta är förstås också rätt larvigt, eftersom vi aldrig någonsin har haft synpunkter på färgerna blått och/eller rosa i sig. Självklart kan både flickor och pojkar ha såväl rosa som blå kläder.

Ett område där genusklichéerna står som spön i backen är leksaksaffärer, och i än högre grad klädbutiker. Även för mycket små barn har man delat upp det i kläder för pojkar och kläder för flickor, vilket känns alldeles osedvanligt mossigt och stereotypt. Före puberteten är pojkar och flickor inte så pass olika i sina kroppstyper att det motiverar en åtskillnad. Och riktigt illa blir det när flickor förväntas ha på sig söta men opraktiska och synnerligen lekovänliga kläder, medan man till pojkar serverar tuffa och stryktåliga plagg. Tröttsamt är bara förnamnet. Men butikspersonalen är inte alltid värst. Föräldrar kan vara riktiga genusmonster…

”Vilket papper ska vi välja till Linus present, tycker du, lilla gubben?”
”Det röda!”
”Nääää, Linus är ju en pojke, han vill säkert inte ha det röda! Ta det där roliga med pistoler och dödskallar på istället!”

Den ständigt återkommande första frågan när man aviserar en graviditet är förstås ”vet ni vad det ska bli?”, som vore just könet det viktigaste av allt, och det är irriterande nog. När det var som värst med allt tjat om huruvida bebisen hade kommit än, och vilken sort det var (väldigt nära födseln) publicerade jag denna Facebookstatus – alla förstod inte skämtet:

Till alla som undrar: enligt det senaste ultraljudet så visade sig bebin vara en elefant, så det tar nog tre månader till. Hen får heta Ganesha.

Jag kan verkligen ärligt säga att det spelade absolut ingen roll alls för mig om jag skulle få en pojke eller flicka, eller för den delen någon med obestämt kön, så det brydde vi oss inte om att ta reda på innan. Vafan, det ser man väl när ungen kommer ut, eller hur? (vi noterade att sjukhuspersonalen blev en smula konfunderade över att vi inte brydde oss om att omedelbart kolla om det var en med snippa eller snopp – underliga människor…)

Som vanligt när något är enerverande och ständigt återkommande så hittade jag på en skön strategi för att sätta frågarna rejält på pottkanten. Och så föddes Genusterroristen. Genusterroristen kommer sannolikt att dyka upp fler gånger här på TantraBlog. Om du uppfattar det som ett hot eller som ett löfte är helt upp till dig. Here we go:

”Vet ni vad det ska bli?”
”Nja, men vi hoppas förstås att det ska bli ett litet barn.”
”Ja, det förstås, men vilken sort?”
”Sannolikheten är hyfsat hög att det blir en homo sapiens sapiens.”
”Meh! – jag menar förstås om det blir en tjej eller kille!”
”Det kan man ju i ärlighetens namn inte veta förrän om ett par-tre år när barnet självt talar om det. Könsidentiteten är ju genetiskt hårdkodad, och då är det ju dumt att projicera ett genus på barnet innan man vet säkert.”
”Åh, vad jobbig du är! Jag menar förstås vilket kön!”
”Kön? Menar du om barnet har en snopp eller snippa?”
”JA!”
”Men… varför är det så viktigt? Det känns som att du har ett överdrivet intresse för min bebis könsorgan. Är det en fetisch du har, eller? Små bebisgenitalier?”
”Ghaaaaa!!!”

Där tappar frågaren lusten att fortsätta fråga, tro mig. Själv gapskrattar jag sadistiskt inombords, men hoppas förstås också att mina elaka (men högst relevanta) motfrågor inspirerar till ifrågasättande av idiotiska normer.

Keruber

Utvecklingen är dock positiv. Fler och fler begriper den här problematiken, och fastnar inte i gamla klichéer. BB Stockholm är HBT-certifierat, och det märks. Där fick vi inga korkade frågor om kön, och inga fördomsfulla antydningar om barnets eventuellt ”manliga” eller ”kvinnliga” egenskaper. På Danderyds sjukhus fick vi följaktligen ett mycket bra bemötande. Inga rosa eller blå tekoppar beroende på utseendet på det nyfödda barnets könsorgan – jodå, sånt finns fortfarande. På ett sjukhus serveras te i könsmatchande koppar till föräldrarna efter födseln. I rosa servis om de har fått en dotter, och blå servis om de fått en son. Japp, du läste rätt. De delar ut tekoppar med olika färg beroende på huruvida ungen har snopp eller snippa. På riktigt. Inte aprilskämt.

Men inte på BB Stockholm, alltså. Inte ens enbart blå eller röda nålar på anslagstavlan där nyfödda barn aviseras – där fanns en uppsjö med nålar i alla möjliga färger. Vårt barn fick en gul nål. Det finns hopp.

Födelsetavla

tunn linje

Mer om genus:
Alla dessa olika kön – min egen teori om fem olika genusskalor.
Är det okej att önska kön på sitt barn? från bloggen ”Mina Sanna Ord”.

Dekorrand

Alla dessa olika kön…

20/03, 2011

Kvinnligt?

Det finns en allmän uppfattning om att manlighet och kvinnlighet är enkla saker att fastställa, två poler, två sorter, två kön. Män och kvinnor. Punkt. Och detta omgärdas gärna med kvasivetenskapliga omdömen om vad som är ”naturligt”, genetiskt betingat, biologiskt förklarbart – eller för den delen med hjälp av lite s.k. genusvetenskap. Eller varför inte lite religion?

Denna extremt svartvita världsbild har dock luckrats upp lite, lite, och allt fler accepterar (motvilligt) att det finns variationer. Det finns t.ex. homosexuella och heterosexuella. Och det finns bisexuella, något som faktiskt många homosexuella har haft svårt att acceptera – ”nu får du väl fan ta och bestämma dig – är du homo eller hetero?” – och så jävla mycket längre än så har de flesta inte kommit. Nånstans måste man ju ändå dra gränsen. Eller?

Men människan är inte binär. Det finns inte bara svart och vitt. Det är en hel skala. Och när man inser att skalan inte bara är en gråskala, från svart till vitt, utan hela färgpaletten, då inser man komplexiteten i det vi kallar kön, genus, könsroller och preferenser. Och för att komplicera det hela än mer, så skiftar detta på olika nivåer av livet. Och det skiftar även vid olika tidpunkter i livet, beroende på vad man identifierar sig med, känner och vill.

Androgyn

För att förtydliga de olika nivåerna, så kan man dela upp det i fem kategorier. Det är förstås inte vattentäta skott mellan dessa nivåer. De flyter in i och påverkar varandra, och min kategoriindelning kan förstås också revideras; den är högst godtycklig, utifrån mina egna reflektioner. Alla dessa nivåer har också flytande skalor (även biologiskt kön, som förutom den fysiska utrustningen även inbegriper testosteron- och östrogenbalans i kroppen), och vissa kan också variera beroende på dagsform eller ändrade yttre omständigheter.

    1. Biologiskt kön
    2. Självupplevd genusidentitet
    3. Projicerad genusidentitet (hur omvärlden uppfattar dig)
    4. Roller (hur du väljer att agera utåt)
    5. Sexuell preferens

Föreställ dig att du sätter in dig själv på en skala från det manligaste manliga till det kvinnligaste kvinnliga. Var ställer du dig? Tänk dig att denna skala är en linje i ett rum, och i detta rum befinner sig låt oss säga ett trettiotal andra individer av varierande kön/genus. Du kanske har en kropp och en yttre utstrålning som ser väldigt maskulin ut i omgivningens ögon, men du själv känner dig kanske inte alls så maskulin, utan kanske snarare mer neutral, i balans. Så du ställer dig på den manliga sidan, men ganska nära mitten.

Men de andra männen envisas med att klämma sig in mellan dig och mitten, och plötsligt befinner du dig längst ut på den maskulina skalan, trots att du inte själv hade placerat dig där (detta är ett självupplevt scenario på en tantrakurs jag var deltagare på för en tid sedan – helt fascinerande).

Alternativt ställer du dig längst ut mot kanten av ”manskalan”, för du känner dig jävligt maskulin, men så kommer det ett antal testosteronbiffar och pressar in dig mot mitten. Vad var det som hände? Varför hamnade du inte där du kände att du hörde hemma? Varför vill de andra placera dig på en del av skalan som du själv inte kan identifiera dig med? Vad är egentligen manligt, vad är egentligen kvinnligt, och vilka yttre och inre kvaliteter avgör detta?

Sanningen är att genus är en högst relativ och komplex företeelse, och kan variera väldigt mycket på olika nivåer hos varje enskild individ, från fysiskt kön via genusuppfattning till sexuella preferenser. Till att börja med har du en fysisk utrustning, en kropp som kan vara utrustad med manligt könsorgan, alternativt kvinnligt könsorgan. Eller någonstans mittemellan (förekommer också). Därtill kan det variera rätt så rejält beroende på om du är testosterondominant eller östrogendominant, eller kanske t.o.m. har en balans mellan dessa. Och det finns stora skillnader som inte nödvändigtvis har att göra med om man har ett utåtriktat könsorgan, alternativt ett inåtvänt.

Manlig och kvinnlig hjärna

Sen kommer vi till självupplevelsen, som är av mer mental/emotionell natur. Detta kan dock också ha biologiska orsaker. Att somliga är transsexuella, alltså upplever sig vara i fel kropp, påstås av vissa forskare att det har sin orsak i att reptilhjärnan utvecklas olika hos pojkar och flickor, men att man därför på grund av allehanda olika skäl kan ha en kvinnohjärna i en manskropp – och vice versa. Då kommer man att känna sig främmande för sin egen kropp, eftersom den inte stämmer med ens självupplevelse. Man kan också vara transsexuell utan att nödvändigtvis vilja korrigera det biologiska könet. Det är inte lika viktigt för alla transsexuella hur kroppen ser ut, så länge de får bli accepterade som det genus de identifierar sig med. Det är alltså inte samma sak, vilket kan vara viktigt att komma ihåg som en aspekt av genusideniteten.

HijirasTranssexuella har alltid funnits. Här i Norden betraktades sejdkarlarna som väldigt konstiga och genusöverskridande, och i Storbritannien har man hittat gamla vikingagravar fulla med ”kvinnoattribut” (klänningar, nålhus, smycken etc.) respektive ”mansattribut” (häst, sköld, svärd, spjut, etc.), och följaktligen drog arkeologerna slutsatsen att det var just kvinno- och mansgravar. Men med modern DNA-teknik har man sett att den som var begravd i ”mansgraven” var kvinna, och vice versa – i alla fall beträffande biologiskt kön. Idag hade de alla kanske fått en operation betald av Landstinget. Och i Indien har vi de s.k. hijiras – kvinnor födda i manskropp, som i praktiken utgör en egen social grupp. Så det är ingen modern företeelse.

ArdhanarisvaraMytologins värld har även den en hel del spännande att bjuda på. Vår egen nordiska gudaskara har många sköna berättelser som rör sig kring ämnet – Loke är queerguden par preference, och älskar att förvandla sig till alla möjliga varelser, med varierande genus. Odins häst Sleipner, den åttafotade, kom till av att Loke förvandlade sig till ett sto och lät sig betäckas av en ovanligt stark häst, ägd av en murbyggande jätte. I Trymskvädet lyckas Loke lura Tor, machoguden framför alla, in i en situation där han tvingas klä sig i kvinnokläder och t.o.m. gifta sig med jätten Trym, för att få tillbaka sin hammare, under förespegling att Tor i själva verket är Freja. I den indiska mytologin hittar vi också flera liknande exempel. Genusöverskridelser är alltså ett tämligen internationellt och tidlöst fenomen.

En dimension är hur vi uppfattas av vår omgivning. Där har förstås den fysiska utrustningen betydelse. Ser jag väldigt kvinnlig ut, alternativt har väldigt manliga attribut, så kommer jag generellt sett att betraktas så av omgivningen, alldeles oavsett vilken självupplevelse jag har. Jag kanske känner mig som en riktig mjukis, älskar kuddar och rosa, heminredning, kläder, konståkning och matlagning – jag kanske t.o.m. gillar smink. Men min kropp ser ut som den generiske macho-mannens. Då kommer jag sannolikt att uppfattas som väldigt manlig, oavsett hur jag känner mig. Såvida jag inte talar med en väldigt ljus röst, och gungar på höfterna när jag går. Det kommer att uppfattas som komiskt och motsägelsefullt, förstås, och många kommer att utgå från att jag är homosexuell – trots att de sexuella preferenserna faktiskt inte har ett smack med genusidentifikation att göra.

Men det finns en sida till av detta, och det är de roller vi spelar. Människans främsta överlevnadsfunktion är att anpassa sig. ”Survival of the fittest” betyder inte ”de starkaste överlever” – det betyder att de som är bäst på att anpassa sig till rådande omständigheter är de som överlever. Alltså väljer vi de roller som passar bäst i olika sammanhang, det som ger oss bästa förutsättningarna för överlevnad. I detta ingår status i gruppen samt bekräftelse från din närmaste omgivning. En homosexuell man som bor i New York och arbetar som kostymdesigner på en teater på Broadway kan t.o.m. ha nytta av att bete sig som en fullt utblommad fjolla, med alla manér som det innebär, medan samme man i en starkt homofob miljö högst sannolikt kommer att anpassa sitt yttre framträdande till att likna andra maskulina män.

Murray Hill & Linda Simpson

Det är också enklast att spela den roll som man har bäst förutsättningar för rent fysiskt, eftersom det är det intryck de flesta får. Ser man ut som en liten mjukis är det förstås mycket lättare att välja rollen av att vara en sådan, och ser man ut som en bufflig björnman med stora muskler och hårig kropp är det förstås enklast rent socialt att leva upp till denna föväntan. Det betyder dock inte att det är ens innersta identitet. Är det alltför stor skillnad på omgivningens förväntningar utifrån individens yttre företräden och dennes inre identifikation kan detta förstås leda till emotionella komplikationer.

Utanför alla dessa aspekter finns också de sexuella/emotionella preferenserna. Vi kan vara heterofila, homofila, bifila, ambifila, omnifila, eller ett tjog andra preferenser, allraminst. Men detta har alltså inte ett dugg med könsidentiteten att göra. På så sätt blir det alltså alldeles logiskt att en människa född i manskropp (en ”man”) kan identifiera sig som kvinna – men inte en heterosexuell kvinna, utan en lesbisk kvinna. Det kan låta hemskt tillkrånglat, men det är det inte. Det vore mer tillkrånglat att försöka pressa in denna person i en mall som inte passar personen.

Masculine woman, or feminine man?

Vi måste helt enkelt erkänna att vi människor är mycket mer komplexa än vi kanske tror. Vi är inte binära. Vi är inte bara män eller kvinnor. Vi är inte bara maskulina eller feminina. Vi är inte bara hetero eller bara homo. Vi är oändligt mycket mer än så. Den dagen vi har accepterat dessa steglösa skalor och skillnader fullt ut, och erkänt alla människors rätt att utforska sin egen identitet, att komma till uttryck för sin specifika kombination – utan dömanden och hierarkisk klassificering – den dagen har vi kommit betydligt närmare ett jämlikt samhälle, där alla får samma möjligheter att förverkliga sig själva och sina drömmar.

tunn linje

Mer om genus, HBT och transsexualism:
RFSL, International Gay and Lesbian Association (ILGA), Kate Bornstein (författare till boken Gender Outlaw), Lukas Romson (vill du veta mer så har Lukas en helt fantastisk länksida), Hanna Söderström

Liberaldemokraterna

Dekorrand


%d bloggare gillar detta: