Att försvara vårt kulturarv

Så var det då återigen dags att försvara ett kulturarv. Vi hedningar slogs för Mjölner på 1990-talet, och den striden vann vi. Men nu är det dags igen, som sagt. Den nazistiska grupperingen NMR (Nordiska Motståndsrörelsen), de där flaggviftande dilettanterna i fula kläder, frustrerade klantarslen med låg IQ, som fick massor av media när de dök upp i Almedalen, har valt att använda runan Tyr som sin symbol.

Som ett eko i dalen dyker den populistiska, politiska eliten och megafonmedia utan hjärna också upp och exploaterar runan, genom att skrika högt att Tyrrunan är nazistisk. Detta är förstås historielös idioti, och respektlös okunskap. Så det blev dags för att skriva en protestartikel, något som Svenska Dagbladet omedelbart gillade, och lade ut artikeln så fort de kunde, redan den 29 september, dagen före en stor nazistisk demonstration i Göteborg. den 30 kom artikeln även ut i papperstidningen. Aftonbladet ville också ha artikeln, men SvD kom före. Kul att vara lite populär nån gång då och då.

Det var jag som skrev artikeln, men jag fick med mig flera undertecknare – nuvarande ordförande i Samfundet Forn Sed Sverige, rådsgydjan samt tre tidigare ordförande (mig inkluderad). Fin uppställning, med andra ord.

Här följer artikeln:

”Tyrrunan är inte en nazistisk symbol”

För oss nordiska hedningar är runorna värda respekt och vördnad. Vi blir arga och kränkta när omgivningen går på nazisternas hatiska propaganda, och tror att de har rätt att äga våra symboler – som vi ser som goda och kraftfulla, skriver representanter för Samfundet Forn Sed Sverige.

DEBATT | NAZISTER
På 1990-talet började flera nynazistiska grupper använda fornnordiska symboler, i tron att de kunde göra dem till sina egna. Då handlade det framför allt om Mjölner – Tors hammare – och vissa runor, som till exempel Odalrunan. Flera journalister talade vitt och brett (och felaktigt) om att torshammaren var en nazistisk symbol, och vissa ropade på förbud. Detta stötte lyckligtvis på patrull. De flesta som gått i svensk skola vet nämligen att Tors hammare inte alls är en nazistisk eller rasistisk symbol, utan en god symbol för gudomligt beskydd mot nidingar och illdåd, samt mot missväxt och dålig skörd.
Debatt

Samtidigt som historielösa och obildade opinionsbildare satt i tv-rutorna och ondgjorde sig över fornskandinaviska symboler, blev torshammaren Sveriges vanligaste smycke. Guldfynd sålde Mjölner på löpande band. Vanligt folk gick inte på propagandan, gjorde en tyst revolution och försvarade hammaren mot att kidnappas av nazisterna – genom att bära den. Samma fenomen skedde med svenska flaggan, som under en tid uppfattades som närapå direkt rasistisk, togs tillbaka med råge efter ett Fotbolls-VM, där Sveriges framgångar gjorde att glada sportentusiaster fyllde parker och torg med svenska flaggor. Efter den manifestationen blev det svårt för hatiska grupper att göra anspråk på flaggan.

Nu ser vi samma sak hända igen. Fast nu är det Tyrrunan som blivit den ”nya” symbolen för ondskan. Tyrrunan är å ena sidan bara ett gammalt skrivtecken, men den representerar också guden Tyr, som står för rättvisa, rättssäkerhet, sanning, mod, rättrådighet och självuppoffring för det allmänna goda. Tyr offrar sin hand i Fenrisulvens gap, för att det ska gå att fjättra den glupande hungriga och ständigt växande ulven, och därmed rädda världen. Tyr står på intet sätt för de destruktiva och våldsamma värderingar som nazister gärna omfamnar. Att tro att runor är nazistiska för att nazister använder dem är lika dumt som att tro att man är nazist om man kör Mercedes, har en diskmaskin från Siemens och kläder från Hugo Boss.

Ja, nazisterna på 1930-talet använde runor, svastikan, och flera andra kraftfulla symboler, som i de kulturer symbolerna stals från generellt representerar något gott. Men det gör inte att symbolerna är nazistiska i sig. Bara om man låter dem ta dem. Men man ska inte ge bort makten över uråldriga symboler till folk som använder dem i mörkrets och skräckens tjänst. Mjölner, valknuten, runorna, är kraftfulla symboler, och därför är det särskilt viktigt att inte demonisera dem, eftersom det är just det dessa ondskans lakejer önskar.

För oss nordiska hedningar är runorna värda respekt och vördnad. Vi som aktivt praktiserar den forna seden blir irriterade, arga och med all rätt kränkta – inte främst på grund av nazisternas tilltag, utan för att omgivningen så lätt går på deras hatiska propaganda, och tror att nazisterna har rätt att äga våra symboler, som vi uppfattar som goda och kraftfulla. En bättre väg är att inte låta nazisterna vinna, inte förbjuda symbolerna – vi tar dem tillbaka. Vrid runorna ur händerna på nazisterna, genom att använda dem – med respekt, tolerans och kärlek.

Bruse LF Persson
ordförande i Samfundet Forn Sed Sverige

Emma Hernejärvi
rådsgydja i Samfundet Forn Sed Sverige

Carl Johan Rehbinder
tidigare ordförande i Samfundet Forn Sed Sverige

Henrik Hallgren
tidigare ordförande i Samfundet Forn Sed Sverige

Mikael Perman
tidigare ordförande i Samfundet Forn Sed Sverige

Läs artikeln på Svenska Dagbladets egen hemsida! »

Vår mångkulturella jultradition – God Jul!

Det finns en vanföreställning hos en del historielösa människor att julen är en alldeles särskilt svensk högtid. Det finns en lika spridd missuppfattning att julen är kristen – eller för den delen att den är enbart strikt nordisk-hednisk. Alla har fel. Eller så har alla rätt – samtidigt. Julen är nämligen den mest blandade av alla våra traditioner. Och kanske är den paradoxalt nog just därför typiskt svensk.

Vår mest multikulturella högtid är julen. En modern svensk jul är en blandning av urtida fornnordiska seder, då man firade solvändan med att dricka jul och äta skinka, för att inte tala om presentutdelning från de antika romerska saturnalierna, lite allmänt kristet mischmasch som julkrubbor och julotta, tecknade amerikanska filmer med tjattrande ekorrar, tomteverkstäder och spanska folksagor, maträtter från halva jordklotet, gran från Tyskland, samt ett turkiskt helgon.

För att inte tala om lussefirandet, i vilket man firar ett katolskt helgon med tysk vinglögg med arabiska kryddor, och bullar smaksatta med saffran skördat av berber i Atlasbergen. Men den svenska julmusten vinner fortfarande över Coca-Cola på julen. Dock är även julmusten en import från Tyskland. Så vad är svenskt egentligen?

Alla firar jul. Kristna firar jul (förutom en del puritanska grenar som inte firar jul eftersom den är så okristlig), judar firar jul (i alla fall om juden är bög, är med i en bok av Jonas Gardell, heter Paul, och gillar att pynta sin lägenhet med glitter), hedningar firar jul, ateister firar jul, japaner firar jul – alla firar jul. Julen firas helt på egna meriter och inte av någon annan anledning att det är just jul.

Julen är en röd tråd i mitt bloggande. Jag började blogga för exakt fem år sedan, den 24 december 2007. Min allra första bloggpost fick heta ”Make Love, Not War – Älska Mer, Kriga Mindre!”, och var en programförklaring som jag fortfarande tycker stämmer hyfsat bra. För mig har mitt bloggande varit ett uttryck för många av mina intressen – från sex och relationer till konst och foto, från religion och filosofi till politik och ideologi. Allt får plats.

2008 skrev jag för första gången om julen, i en bloggpost som jag kallade ”God Jul – den mest hedniska av högtider!”. Det var en hyllning till vårt nordiska julfirande, och dess hedniska rötter.

Samma jul skrev jag en skämtsam filosofisk betraktelse om tomtens existens i sinnevärlden – den fick heta ”Jultomtens existens hotad?”. Denna text är en metafysisk kommentar till en ofta förekommande text som skulle bevisa varför tomten inte kan existera – och jag gör alltså det motsatta. Check it out.

2009 skrev jag om julen igen, i en kortare text som fick heta ”Endast i Skandinavien firar vi jul” – en betraktelse över att vi just i Norden behöll det förkristna ordet ”jul” på denna högtid, trots kyrkans försök att annektera allt hedniskt och presentera det som kristna seder.

2010 bjöd jag på illustrationer – julkort jag tecknat genom åren, till olika uppdragsgivare. Bloggposten fick heta Julkort jag ritat genom åren, helt enkelt. Många skojiga tomtar har det blivit genom åren…

Det konstigaste julkortet jag någonsin skapat bjöd jag på förra året, 2011. Det fick heta ”Liten julhälsning från TantraBlog!”, och är en Photoshopredigering av en redan från början rätt knasig bild – den blev en riktig rysare. Tro det eller ej, men denna bild har jag haft som bakgrundsbild på min dator under en rätt lång period. Den gör mig glad.

Det har blivit en hel del om julen på min blogg genom åren, och det gäller alltså även i år. Det känns kul att bloggen nu går in på sitt sjätte år, även om jag det senaste året har varit ganska sporadisk i mott skrivande. Till viss del får det skyllas på Facebook å ena sidan, men också att jag har varit engagerad med andra bloggar under året, som Världens fulaste bilar och År 50. Men TantraBlog lever vidare. Hur länge får framtiden utvisa.

GOD JUL OCH GOTT NYTT ÅR!

Foton & illustrationer:
Första bilden av Jan Dahlqvist.
Alla andra bilder av Carl Johan Rehbinder.

Ord om sed – ny bok ute nu!

Under några år var jag ordförande i Sveriges Asatrosamfund. Det ledde till att jag från år 2002 erbjöds att hålla en rad morgonandakter i Sveriges Radio, P1, i programmet ”Vid dagens början”. Tanken med detta helgmorgonprogram är att ge utrymme för andra världsåskådningar än traditionell svensk lutheransk kristendom. Och när man har haft muslimer, buddhister, zoroastriker och ett antal andra mer eller mindre perifera åskådningar representerade, så kom någon slutligen till insikt om att det kanske vore fint om även en representant för den mest urnordiska traditionen kunde få komma till tals. Livsåskådningsredaktionen på Sveriges Radio blev uppenbarligen nöjda och glada, för efter denna första gång blev det ytterligare ett antal morgonandakter.

Alla blev förstås inte lika glada. I somliga mer chauvinistiskt kristna kretsar muttrades det surt, och argast av alla var förstås Sievert Öholm, som dundrade om skam, skandal och kulturskymning – visserligen bara i den perifert sekteristiska tidskriften Dagen (som ingen vettig människa bryr sig om), men det fick onekligen ett visst underhållningsvärde. Och det var lite komiskt att bli personligen påhoppad av herr Öholm som likvärdig med nazister, när just vikinga-fetisch-nynazister är de som hatar oss i Sveriges Asatrosamfund allra mest. Jag har för länge sedan tappat räkningen på hur många hotbrev, hatbrev och arga artiklar som skrivits till mig och om mig i dessa mentalt handikappade kretsar.

Men jag var inte först på plan med hedniska morgonandakter i radio. Mikael Perman, min företrädare på ordförandeposten, var före mig även i detta, och inledde denna tradition några år före mig, och samfundets nuvarande ordförande, Henrik Hallgren, har fortsatt efter mig, och återkommer emellanåt alltjämt i detta respektabla radioprogram. Tillsammans har vi tre hitintills hållit över 20 radioandakter genom åren, och det får väl sägas vara hyfsat respektabelt för en liten obskyr förening för nordiska hedningar. 🙂

Nu finns alla dessa radioprogram samlade i en liten bok, och vi har valt att kalla den Ord om sed. Det är också den första boken som Sveriges Asatrosamfund ger ut någonsin (på nystartade Mimers Källas Förlag!), vilket är en skön bragd i sig. Jag är alltså inte ensam författare till denna bok, utan en av tre. Men det är ju ändå ytterligare ett litet jack i den litterära kolven, vilket förstås är roligt.

Så – om du är intresserad av hur moderna hedningar tänker, känner och upplever sin vardag, hur vi reflekterar över livets olika skeenden och utmaningar, ur ett nordiskt-hedniskt perspektiv, så kan jag varmt rekommendera denna bok. Ord om sed är allt annat en en uppstyltad manual, eller för den delen en predikoskrift. Vi är inte intresserade av att frälsa någon, eftersom vi till att börja med inte ser vad man skulle behöva bli frälst från.

Den stora skillnaden mellan nordisk sed och de flesta andra andliga vägar är att vi helt saknar religiös hierarki och dogmer. Vi har inga påvar eller imamer, inga heliga böcker som måste lydas, inga generella förbud eller måsten. Om vi däremot med vår lilla bok kan skänka lite inspiration, en ny tanke, ett annorlunda perspektiv som kastar nytt ljus – då har vi uppnått vårt mål.

Ord om sed finns att köpa på Bokia, Bokus & Adlibris. Den är tryckt på Books on demand, och där finns den också att köpa.
Det finns förstås en Facebook-grupp för boken också.

Om du vill lyssna på några av dessa morgonandakter som de lät när de faktiskt sändes på radio, så kan jag i alla fall stå till tjänst med några av mina egna originalinspelningar från Sveriges Radio. De finns att lyssna på på min hemsida Grimners Runor, på sidan ”Att läsa”, under rubriken morgonandakter. Och då kan du ju faktiskt, precis som här på min blogg, både lyssna och läsa samtidigt – om du vill!

Vårdagjämningsblot i skogen

Vårdagjämning. Solvända. Den tidpunkt på året då dagen blir längre än natten. En tidpunkt för att slå om från det inre kontemplativa andliga grunnandet till agerande i det yttre. Från mörker till ljus, från kyla till värme, från vinter till sommar.

Efter en riktig vargavinter har det nu äntligen börjat töa, ordentligt. Snön smälter i floder, och här och där ser man barmark. Vintern håller oss fortfarande i ett kyligt grepp, men solen lovar mer. Jackor knäpps upp, långkalsonger lämnas hemma – skogspromenaden tas hellre med gummistövlar än med vinterkängor.

Vi samlas på en vacker höjd, med utsikt över en sjö, alltjämt täckt av is och snö – ett heligt vi, där jag både hållit och deltagit i flera olika slags blot och andra ceremonier sedan många år tillbaka, och nu är vi här igen.

Vi står i en cirkel, tio personer, vänner, för att blota in våren och värmen. Alla känner inte varandra, men alla känner någon i cirkeln. Skalleper, vår blotgode för dagen, upprätthåller vår årliga återkomst till denna vackra plats, och leder oss i cirkeln till kontemplation, fokus, lek och innerlighet.

Vi blotar säd och bröd, öl och frukt, nötter, ägg och tobak. Vi dricker ur horn, löser knutar, talar ur hjärtat, och bjuder goda krafter in i våra liv. Vi välkomnar våren – inom oss och utom oss.

Efter ceremonin samlas vi runt elden, språkas om livet, bjuder varandra på tigerkaka, choklad, kaffe, te, öl och bäsk – och förtroenden.

En bra kväll. Ett vackert blot.

Endast i Skandinavien firar vi jul

Det fornnordiska ordet ”jul”, att härledas från gudarnas ”Jolnar”, och särskilt Odin, som även hade binamnet ”Jolnir”, har stannat kvar i våra nordiska språk, danska, norska och svenska, och har inte blivit ersatt med det nyare ”Krist-mäss”. Så just här i Norden har vi kvar det gamla förkristna namnet på vårt midvinterfirande, och även en hel del av formerna. Ränderna går aldrig ur helt.

Att samlas kring hemmets härd, dricka jul och äta mat, sjunga sånger och utbyta gåvor, är uråldriga seder, som levt kvar i årtusenden. Kyrkan kunde byta namn på de heliga Frejakällorna till Mariakällor, hugga ner de heliga offerlundarna och bygga kyrkor på de heliga hovens marker – men midsommar kunde de aldrig vinna alls, och julen bara delvis.

Vi nordiska hedningar går gärna ut i naturen på vintersolståndet, för att fira ut det gamla året, och in det nya. Den mörkaste natten på året samlas vi runt eldar, dricker jul och välkomnar det återvändande ljuset, och sätter nya mål för framtiden.

Om du vill läsa mer om julen, så rekommenderar jag dig att läsa förra årets bloggpost i ämnet – ”God Jul – den mest hedniska av högtider!”. Läs gärna också min mer skämtsamma betraktelse kring jultomten – Jultomtens existens hotad?

God Jul, och Hell Odin på dig!

Sista chansen för magisk älskogslek utomhus…

Dagarna blir allt kortare, temperaturen faller, tröjan åker på vid skogspromenaden, och snart går det inte att ha shorts utan att frysa om knäna. Det är lätt att tappa modet när man vet att det dröjer nio månader innan vi kan vandra nakna i gräset igen, nio månader innan vi kan hälsa värmen åter efter den bistra, tunga, mörka årstidens långa välde över oss små stackare i den kyliga Nord, ta av oss kläderna och kullra in vårens makter, fruktbarhetskrafter i uppvaknad jord.

Det blir nu särskilt viktigt att skapa vackra minnen av den ljusa och varma tiden. Att verkligen sätta sina spår, andas djupt, låta tårna gräva sig djupt ner i myllan innan rimthursarna, köldjättarna, obevekligt bevisar kängornas och sockornas existensberättigande. Att ta det sista doppet i den mörka tjärnen, att sniffa en extra gång på sensommarblomster, gå barfota i fuktigt gräs (utan att frysa!) – och – att älska.

Att mötas i helig magisk älskogslek i Moder Natur, gå i dansen, kullra i de sista dallrande solstrålarna, bli ett med Jorden, Luften, Alltet. Sätta Eld i köttet, låta passionens lågor hetta upp stenarna och jorden, låta luften svaja av lust, sippra mellan fingrar och hud.

Nakna låter vi elementen dansa oss – grenarna, gräset, vinden, stenen, rötterna, kottar, barr, blommor, skalbaggar, din kropp, min kropp, allt i ett, ett i allt, dansen. dansen, elden, elden. Den lilla döden, föjt av en större pånyttfödelse. Döden-döden-glöden-glöden. Sejd i skymning, makterna dansar oss – vi dansar makterna. Störst av allt är Kärleken.

Kom lek med oss.

Hednisk andakt i Pride Park

Jag missade egentligen Pridefestivalen i år. Vi var bortresta under flera dagar, eftersom jag höll ett bröllop i Skåne i torsdags, och vi passade på att hälsa på vänner i södra Sverige istället för att åka hem direkt. Så vi missade även paraden, som jag ju var med i förra året, tillsammans med mina kompisar i Bilröst, HBT-nätverket inom Sveriges Asatrosamfund. Men jag fick en möjlighet att råda bot på denna miss, i att jag blev inbjuden att hålla en hednisk andakt i religiösa/andliga tältet, anordnat av studieförbundet Studieförbundet Sensus.

Vi nordiska hedningar har en spännande kulturell bakgrund att luta oss mot, i vår nordiska mytologi. Odin, allfader, den ständigt gränsöverskridande, sejdaren, utövare av kvinnlig magi, som han lärt sig av Freja, den stora modergudinnan, fruktbarhetsgudinnan, kärleksgudinnan, krigsgudinnan, dödsgudinnan, sexgudinnan. Frej, den storkukade, som sprider sin säd fritt, och skapar fred, frid och välstånd.

Loke, queerguden framför alla, som byter kön, byter skepnad, och föder barn av alla möjliga slag – inte minst Odins häst Sleipner, som han bar efter ett hett älskogsmöte med en riktig jättehingst. Heimdall, som har nio mödrar – och som dessutom vaktar Bifrost, bron till Asgård, som av många tolkas som regnbågen…

Till och med Tor, den manligaste och starkaste av gudar, machomannen, beskyddaren, måste klä sig i kvinnokläder, bejaka sina kvinnliga sidor, för att återvinna sin stulna hammare Mjölner, sin mandom, från jätten Trym, genom att låtsas vara Freja, som Trym vill gifta sig med.
Snacka om gudomlig crossdressing…

Myterna berättar om både Gudar och Gudinnor, om jättar, dvärgar och andra naturväsen, om män och kvinnor, växter och djur. Allt i balans och harmoni, om än befruktat med äventyrliga kaoskrafter. Och vi kan spegla oss i dem alla, finna sanningar om oss själva.

Vi som praktiserar nordisk hedendom har inga dogmer, inga biskopar, inga heliga skrifter, inga måsten och inga förbud. Vi tror på människans förnuft och känsla, vi tror på naturens makter och gudars och gudinnors medverkan. Vi tror på balans mellan människa och natur, mellan manligt och kvinnligt, mellan sol och måne, natt och dag. Vi tror på gåva och gengåva, och kärlekens förlösande kraft.

Ungefär så berättade jag på festivalen – och mycket mer än så, med avstamp i just myterna och deras oerhörda betydelse för varje kulturs blomstrande och utveckling, och hur vi kan relatera till och använda myterna i vardagen, i våra liv.

Vi avslutade andakten med ett litet Lag Om, då alla närvarande fick möjlighet att dricka mjöd ur horn, ceremoniellt, och dricka skål för något viktigt och hjärtenära. Det blev mycket vackert, stämningsfullt och uppskattat. Det blev också en liten frågestund efteråt, förstås, då många tog tillfället i akt att ta reda på mer om nutida tillämpad nordisk sed. Fint blev det!

Alla bilder i detta inlägg är tagna av en vänlig åhörare som jag satte min lilla kamera i handen på – sen plåtade han på, bara, och det blev ju bra. Tack för det, vem du än är!

Jag vill rikta ett särskilt tack till Studieförbundet Sensus, som tog initiativet till denna verksamhet på Stockholm Pride.

Läs gärna mer om nordisk sed på dessa sidor:
Sveriges Asatrosamfund
Grimners Runor

Bröllop vid Ale Stenar – och andakt i Pride Park

1997 höll jag för första gången ett nordiskt-hedniskt bröllop, och sedan dess har det blivit 18 bröllop, 5-6 begravningar, ett par namngivningar av bebisar samt ett oräkneligt antal blot och andra ceremonier. Och fler blir det. Jag har hållit två bröllop hittills i sommar, och ska hålla ytterligare ett om ett par veckor, på den oerhört kraftfulla och vackra gamla kultplatsen Rösaring, i Upplands-Bro. Jag har en viss förkärlek för gamla heliga platser, men är samtidigt helt öppen för att skapa nya. Vissa gamla platser är dock så kraftfulla att de överträffar allt annat. Ale Stenar är en sådan plats.

I torsdags höll jag ett ståtligt bröllop vid Ale stenar, utan tvekan en av världens vackraste fornlämningar. Micke och Anna ville gifta sig där, mitt i den enorma skeppssättningen, och hade ordnat tillstånd från både markägare och Riksantikvarieämbetet, såpass att de även hade satt upp medeltida paviljonger för att hålla själva festen direkt i anslutning till ceremoniplatsen.

Tjusigt klädda, och stormande lyckliga, vandrade brudparet upp genom blåsten (ja, det blåser fan alltid vid Ale stenar…) till ceremoniplatsen.

Bröllopsgästerna samlas i cirkel runt mig och brudparet, mitt i den storslagna skeppssättningen.

Musik måste man ha på ett bröllop, och denna högtid ackompanjerades stämningsfullt och vackert av min gamle vän Stefan Kayat med sin säckpipa.

Och självklart skall det kyssas på ett bröllop – ordentligt!

Min fascination för ceremonier kom redan på början av 1980-talet, då främst av rent estetiska skäl, tjusningen i det dramatiska och vackra i en ceremoni. Med tiden har min dragning till det ceremoniella mer och mer fokuserat på det interpersonella, det känslomässiga, det som händer inom och mellan människor under en ceremoni. Detta förminskar naturligtvis inte betydelsen av estetiken, eftersom den yttre formen har oerhört stor betydelse för den inre upplevelsen. Å ena sidan rent estetiska detaljer, miljö, kläder, ceremoniella föremål etc., men å andra sidan det rent dramaturgiska inslaget – i vilken ordning olika moment utföres, vad som sägs och hur.

Vi människor är ceremoniella djur. Sedan urminnes tider har vi hållit ceremonier för sådant vi vill högtidlighålla, och allehanda ritualer för att skapa fokus kring livets väsentligheter. Det är alltså en central mänsklig aktivitet. Och jag vill noga framhålla att ceremonier inte är ett rsultat av religion – snarare tvärtom. Religioner kan växa fram ur ett ceremoniellt konsensus. Men ceremonierna är för alla, oavsett om man tror på gudar eller ej. Ceremonier är för vår personliga självreflektion, och för de större sammanhangen. Ceremonier fyller framför allt ett psykologiskt och emotionellt behov av bekräftelse – inom och utom oss själva.

Mina hedniska bröllop svarar på ett behov från många människor att ha ett vackert och stämningsfullt bröllop som inte har kristna förtecken, som inte sker i en kyrka, utan snarare ute i naturen. Hittills har alla mina vigselceremonier varit ute i naturen – i en skogsbacke, i Hagaparken, på gamla kultplatser, på en sommaräng – varhelst brudparet har velat ställa till bröllop. Inspirationen till utformningen kommer från många olika håll. Det finns inga bevarade vittnesmål från gamla nordiska, förkristna bröllop, så jag har fått hitta på det mesta själv, med inspiration från såväl shamanistiska traditioner som hinduiska bröllop, allt inbakat i en nordisk dräkt. Man måste alltså inte vara en ”bekännande hedning” för att få ett sådant bröllop. Det kan räcka med att man som sagt vill ha en vacker ceremoni, i nordisk ton, på en vacker plats, med kärleken i fokus.

Som en liten kuriosainformation för dagen, i samband med detta med ceremonier, myter och kultur, vill jag gärna nämna att jag i egenskap av representant för Sveriges Asatrosamfund ska hålla en hednisk andakt i Pride park i Stockholm idag söndag, den sista dagen på Pride-festivalen. Det kommer att ske i ett tält som är avsett för detta ändamål, kl. 16.00 söndag den 2 augusti. Om du ändå är i Stockholm, har en dog tag, eller är så intresserad att du kan tänka dig att betala inträde för att få vara med på ett och annat skoj, inklusive min andakt, så är du förstås varmt välkommen att delta, och lyssna på vad jag har att berätta.

Välkommen!

Läs mer om mina ceremonier på min nordisk-hedniska hemsida Grimners Runor!

Sexsibilityfestivalen – så här blev det!

Under den gångna veckan hände något alldeles nytt, något helt unikt för Sverige – en festival som var helt tillägnad kärlek, sexualitet, sensualism, relationer och personlig utveckling på alla nivåer. Sexsibilityfestivalen är en skapelse av Lorenzo Stiernqvist, mannen bakom den ett-och-ett-halvt-åriga Sexsibilitycoachutbildningen, och syftar till att låta människor få en trygg och lekfull tillvaro i vilken de kan känna sig mer levande, mer spontana, mer sexuella, mer andliga – mer mänskliga, helt enkelt.

Festivalen började på måndagen den 13 juli, och höll på t.o.m. söndagen den 19 juli. En hel vecka, alltså. Vi var inte med riktigt hela veckan, men kom ner på tisdag kväll, så vi hann uppleva nästan hela festivalen – både som kursledare och som deltagare, och det var verkligen roligt!

Utbudet av aktiviteter var stort, och man kunde välja mellan en mängd olika dynamiska workshops, ett och annat stillsamt föredrag eller kreativa skaparverkstäder – målande, skulpterande, gipsgjutning m.m. – och man kunde få lära sig dansa tango, eller stripteasedans. Eller så kunde man få en massage, fika på en filt i gröngräset, eller sola och bada och mysa vid stranden.

Höjdpunkterna för vår egen del (förutom våra egna aktiviteter förstås) var som alltid lek och bus med Johan Ekenberg, Tantrakurs med Lorenzo & Shanti, samt något vi inte har prövat förut – en workshop i BioEnergetics, ledd av Dhara Milehag. BioEnergetics är en kraftfull terapeutisk metod att lösa upp emotionella blockeringar i kroppen, med hjälp av kroppsrörelse och andning. Det blev en oerhört stark och hjärteöppnande workshop för både mig och Jennie, och effekten av den har vi med oss hem.

Vi höll en förstås mängd olika aktiviteter, som yonigjutning, kukmakeri, kroppsmålningsfest, högläsning ur min erotiska novellsamlingt, ett par kortversioner av vår kurs Kärlek, Liv & Lust – och ett bröllop. Många aktiviteter blev det alltså. Och som vanligt figurerade vi i media. I Expressen TV och i Aftonbladet, vad jag vet.

En fantastiskt rolig kväll hade vi redan på onsdagen, då jag höll i en lekfull kroppsmålningsworkshop. Alla fick möjlighet att måla på sig själva och varandra, och dansa till pulserande dansmusik. Se gärna en film om evenemanget på Expressen.tv. Fantasin flödade, och färgerna likaså. Alla blev fantastiskt fina, och det var underbart att medverka till och beskåda detta knasiga spektakel, och framför allt se hur glada alla var.

Vi höll även ett par kortversioner av vår kurs Kärlek, Liv & Lust, en kurs för både singlar och par som vi brukar hålla just på Skeppsuddens kursgård, och det var väldigt uppskattat. Vi hade aldrig färre än 40 deltagare på våra workshops – oftast fler – och det blev både omtumlande, roligt, kärleksfullt, nära, lekfullt och känslosamt.

Avslutningsvis vill jag bara tacka Lorenzo Stiernqvist och alla andra som medskapat till att denna fantastiska festival blev verklighet. Det har varit en stor ynnest, ett privilegium, att få vara delaktig i denna manifestation av gränslös kärlek, glädje och njutning. Nu håller vi alla tummarna för att det ska bli en minst lika fantastisk festival nästa år också.

NORDISKT HEDNISKT BRÖLLOP

Som en glittrande juvel i festivalhalsbandet hölls det även med bröllop. Jag fick i uppdrag att hålla ännu en nordisk-hednisk vigsel. Eller snarare en stämningsfullt förnyelse av relationen, eftersom det var Björn och Therése som ville manifestera sin kärlek på detta sätt – de har varit tillsammans i över 20 år, och gifta nästan lika länge. Dock var denna ceremoni i allt väsentligt exakt densamma som de bröllop jag brukar hålla.

Vackert blev det. Vi skapade en cirkel i gröngräset, alldeles intill majstången som stått där sedan midsommar, och solen lyste varmt under hela ceremonin, trots att väderlekstjänsten lovat dåligt väder. Men jag har uppenbarligen tumme med vädergudarna. De verkar gilla vad jag gör… 😉

Brudföljet samlas i cirkel på ceremoniplatsen, det heliga viet.

Ceremonimäster inleder vigseln.

Rituell tvagning i de fyra elementen – här i elementet eld.

Therése bjuder Björn att äta av Frejas äpple.

Det bjuds även heligt mjöd, ur Odins horn – för ruset, visdomen och nyfikenheten på det okända.

Det blev premiär för nakenbröllop! Under kärleksförklaringarna klädde Therése av sig för att ge sig själv i gåva till Björn, och då ville förstås Björn ge sig själv tillbaka – så här står båda i paradisdräkt. Fast nästa gång det blir nakenbröllop hoppas jag att ALLA, inklusive vigselförrättare, gäster och musikanter, är spritt språngande nakna! Det vore vackert…

Välsignande bröllopskväde läses, baserat på några runor ur futharken.

Kramkalas!

Lyckligt par – mer kära än någonsin, efter mer än 20 år tillsammans!

Kursledare som var med på festivalen:
Johan Ekenberg, Dhara Milehag, Lorenzo Stiernqvist, Shanti Limnell, Ramya Charlotte Eriksson & Anam, Calle & Jennie Rehbinder, Sofia Sjöblom, Alexander Rudenstam, Jessica Menzinsky, m.fl.

Artiklar om festivalen:
Aftonbladet, Norrköpings Tidningar, Aftonbladet igen, Expressen TV, TV 4 Norrköping, Sveriges Radio P4 Östergötland

Gå gärna med i Facebook-gruppen Sexsibilityfestivalen!

Läs mer om våra kurser här!

Bröllopsbilder av Jennie Rehbinder
Övriga bilder av Calle Rehbinder
(med undantag för klipp ur TV-reportage och dagstidningar)

Läs mer om mina ceremonier på Grimners Runor!

Besök även hemsidan för Skeppsuddens Kursgård!

Denna vecka – Sexsibility-festivalen!

Idag åker vi till Skeppsuddens kursgård för att vara med på Sexsibility-festivalen, där vi ska hålla ett antal workshops. Ja, jag vet att jag har tjatat om festivalen, men nu har festivalen precis börjat, och dessutom kom det en artikel i Aftonbladet om festivalen, och det tyckte jag var värt att nämna här på bloggen.

Förra veckan ringde en Aftonbladet-journalist till mig och undrade om det hände något spännande i Sverige just nu som handlar om sex. Kvällstidningarna vill sälja lösnummer, och på somrarna ska det alltid skrivas om sex – och då ringer många till mig för att fråga just om sex. Så jag tipsade om Sexsibility-festivalen, och det gav uppenbarligen resultat.

Aftonbladet hade igår en lagom småsnaskig och sensationslysten, men ändå innehållsrik och någorlunda rättvisande artikel om festivalen. Kommentarsfältet blev förstås fullt av fördomsfulla och skraja kommentarer – något annat var väl inte att vänta. Men det är helt O.K., för de som är intresserade på riktigt kan ändå få information om festivalens existens, och då har artikeln fyllt sitt syfte – fler får helt enkelt möjlighet att uppleva denna unika festival.

De neurotiska och skitnödiga kommentarerna bekräftar i själva verket behovet av en festival av detta slag – ja, en mängd festivaler av liknande sort! Sex betraktas fortfarande som något av det farligaste och läskigaste och mest tabubelagda som finns på jorden, och det är förstås djupt tragiskt, men inte hopplöst. Det har varit värre. Och vi rör oss sakta åt rätt håll.

Jag hoppas förstås att du som läser detta kommer till festivalen, och att vi möts där i något spännande, roligt och inspirerande sammanhang. Jennie och jag kommer att hålla i flera olika delar av festivalen – ett par olika kurspass, ett bröllop, kroppsmålning, fittkonst (gipsgjutning) och lite annat kul. Och kan ni inte komma i år hoppas vi förstås att festivalen blir så fantastisk att den blir av nästa år också – och så kommer ni då!

MAKE LOVE, NOT WAR!

Läs gärna artikeln i Aftonbladet, men läs också mer om festivalen, och om hur du anmäler dig, på denna sida – Starsprays egen infosida om festivalen.

Bloggat om festivalen:
Busiga Paret, Luffar’n, Ghostopinion