Dubbla medlemskap…

Jag blev aktiv medlem i Piratpartiet av flera anledningar. För det första för att jag gillade Piratpartiets politiska profil, förstås, med allt vad det innebär. Mitt engagemang för integritetsfrågor och frihetsfrågor har varit stort och starkt långt innan Piratpartiet ens var påtänkt, så steget var inte långt. I samband med omröstningen om FRA-lagen, bloggbävningen och demonstrationerna, kom jag i kontakt med Piratpartiet, som trots allt var det starkaste partiet i just denna fråga.

Min andra anledning att gå med i Piratpartiet var för att det saknas ett liberalt parti i Sverige, och Piratpartiet var helt enkelt det närmaste ett liberalt parti jag kunde hitta. Att Piratpartiet har en frihetlig grund råder det inga som helst tvivel om, och inget annat parti har så tydligt tagit strid för grundläggande mänskliga rättigheter och demokratiska grundprinciper, som yttrandefrihet, brevhemlighet och integritet. Att skydda individen från maktmissbruk tycker jag helt enkelt är en oerhört viktig politisk gärning.

När det blev dags för kandidering till riksdagsval blev jag uppmuntrad av andra pirater att ställa upp som kandidat. Det kändes först en smula främmande – inte ska väl jag… Men så bestämde jag mig för att det kunde vara en bra idé ändå, och jag hade ju inget att förlora på att ställa upp i provvalet i alla fall. Jag föreställde mig helt enkelt att OM vi skulle komma in i riksdagen, så skulle jag nog kunna göra ett rätt bra jobb. Måhända överskattade jag min förmåga, men å andra sidan har många storverk åstadkommits just genom att någon har överskattat sin förmåga – så vad tusan!

Jag blev lite chockad när jag sedan upptäckte hur många pirater som hade röstat på mig, så pass att jag blev rankad som sjätte totalt, vilket sedermera renderade mig en fjärdeplats på Stockholmslistan, och en elfte plats på de andra listorna. Då blev det plötsligt på riktigt, och jag insåg att det här var ett större ansvar än jag hade föreställt mig. Det i sin tur gjorde att det här året i praktiken har inneburit en politisk orgie, då jag har tillägnat mig mer politisk medvetenhet på några månader än jag gjort på flera år tidigare, inte minst genom alla möten, alla böcker, veckan i Almedalen, politiska debatter till höger, vänster och mitten.

Det fanns ju trots allt en möjlighet att vi skulle bli ett riksdagsparti, på riktigt. Och då behövde vi vara väl förberedda. Jag knöt kontakter till höger och vänster och mitten, pratade med politiker, journalister och politiskt sakkunniga, och blev t.o.m. kompis med några. Och jag lade väldigt mycket krut på valkampanjandet. Massor med torgpratande, flygbladsutdelningar, skoldebatter, intervjuer, artiklar, bloggande etc. Det kunde ju faktiskt hända att vi kom in.

Så kom valet. Och valresultatet. Det blev förstås en kalldusch för många av oss, av fler än en anledning. Några hade förutsett just detta valresultat, för såväl Alliansen, PP och Sd, men icke desto mindre blev vi pirater skarpt påminda om att det politiska spelet inte är så lättvindigt, och att det kan ta tid att etablera sig i politiken. Att inrikespolitiken har en mycket starkare ställning i medborgarnas medvetande än EU-politiken är kanske irrationellt, men det är så det ser ut. Och vi är förstås amatörer, oerfarna och okunniga om det politiska spelet, och var en lätt match för de övriga partierna att manipulera bort från spelplanen.

Sedan jag bestämde mig för att kandidera har jag haft två agendor, två planer. Den ena byggde på att vi skulle komma in i riksdagen. Den andra byggde på att vi inte skulle komma in. Så i samma stund som jag insåg med 100-procentig säkerhet att vi inte hade en sportslig chans att bli ett riksdagsparti, växlade jag över till scenario två, vilket i praktiken var att komma ikapp allt som jag har skjutit framför mig, med firman, vår kursverksamhet, familjen, ekonomi och allt sådant. Valrörelsen var över – nu: arbete. Politiken fick komma i andra rummet ett tag, helt enkelt. Nu skulle jag ta ledigt från allt vad politik heter, en tid i alla fall.

Men så blev jag kontaktad. Av Alexander Bard. Det tog knappt en vecka efter valet, så fick jag först höra talas om att det var på gång ett nytt politiskt initiativ, ett liberalt parti med namnet Liberaldemokraterna. Grundarna kom bl.a. från Liberati, som just hade lagts ner, samt från en del andra partier – från Moderaterna, Folkpartiet, Centerpartiet, Piratpartiet, Frihetsfronten m.fl. – och det lät ju trots allt lite intressant. Jag hade inga planer på att lämna Piratpartiet (det har jag fortfarande inte). Men jag tänkte att det skadar ju inte att ta reda på vad som är på gång. Bard och jag har känt varandra ytligt i många år, och fick mycket god kontakt i Almedalen i somras, när vi snackade om möjligheten att starta ett nätverk för alla frihetliga grupper.

Liberaldemokraterna är inget hugskott. Det finns en långtgående strategi bakom grundandet av detta politiska forum för alla oss frustrerade liberaler, som inte har någon plats i det politiska rummet, en liberal diaspora, som i vår förskingring har tvingats hitta nödlösningar på våra liberala ambitioner.

Jag vill absolut inte gå så långt som att beteckna Piratpartiet som en nödlösning, inte ens för min personliga del – Piratpartiet är verkligen ett legitimt parti med en enorm potential, och högst relevanta frågor på sin agenda. Och jag tror verkligen att om Piratpartiet sköter sina kort och sin agenda väl, så kan Liberaldemokraterna faktiskt bli en positiv skjuts framåt för PP, ett incitament att bli ideologiskt mycket tydligare, och därmed en stark samarbetspartner – inte en konkurrent.

Men jag måste också erkänna att PP ibland känns alldeles för trångt för mig personligen. Jag har varit tvungen att lägga locket på i flera av mina liberala hjärtefrågor, vilket emellanåt har känts en smula frustrerande. Att det gick så pass bra för mig i provvalet, och att jag fick mer än 500 personkryss i riksdagsvalet tar jag gärna som en indikation på att rätt många gärna ger mig mandat att arbeta för mina hjärtefrågor, men det skulle ändå ha blivit lite knasigt, eftersom jag inte skulle ha kunnat göra det öppet och ärligt. Och det passar inte mig. Jag vill vara rak och öppen med allt. Inga dolda agendor, inget fulspel, inget korridorviskande.

Så – när Alexander Bard kontaktade mig och ett antal andra politiskt aktiva i flera olika partier, fann jag mig vara ett rätt så lätt äpple att plocka. Vem vill inte vara med i en så trevlig fruktsallad? Och så har Liberaldemokraterna valt att ha samma trevliga inställning till medlemsskap som Miljöpartiet och Piratpartiet – man tillåter medlemsskap i flera partier. Så tills vidare kommer jag att vara medlem i både Piratpartiet och Liberaldemokraterna. Sen får framtiden utvisa vilket som känns mest konstruktivt.

Än så länge är Liberaldemokraterna inte ens ett politiskt parti – men vi samlar namnunderskrifter, och vi har långa och intensiva diskussioner på mailinglistor. Det kommer in nya intressanta aktörer hela tiden, liberaler i förskingringen, och det är bara början. Vi ska ha vårt första stormöte, och vad detta eventuellt kan leda till får jag berätta om i kommande bloggposter…

Stay tuned!

Andra som har ”kommit ut ur garderoben” som Liberaldemokrater:
Jan Rejdnell, Amanda Brihed, Jens Odsvall, Torbjörn Jerlerup, Per Pettersson, Isak & Gustav – många fler är på gång…

Den förlamande skräcken för drogliberalism

Det finns en skräck hos många politiskt aktiva – i Piratpartiet lika mycket som hos andra partier – att ens försiktigtvis närma sig en politisk ståndpunkt som skulle kunna tolkas som drogliberal. Oavsett orsak. Själva ordet ”drogliberal” antyder att man på något sätt klivit över en otillåten gräns, och vill propagera för ett fritt användande av droger hur som helst, och att hela Sverige skulle förvandlas till en stinkande knarkarkvart. ”Drogliberal” har kort sagt blivit ett skällsord.

Därför vågar väldigt få ens ta i frågan, vilket leder till att den fascistoida nolltoleranslinjen ständigt segrar. Ingen vågar ens kritisera eller granska, ingen vågar ifrågasätta om den hårda linjen verkligen är den mest effektiva i kampen mot drogmissbruk. Detta är väldigt tråkigt, eftersom den nyanserade debatten därför numera lyser med sin totala frånvaro. Det politiska etablissemanget upprätthåller effektivt sitt status quo, men drogfrågorna blir liggande orörda, vilket i längden får ödesdigra konsekvenser för samhället.

Låt oss vara en smula pragmatiska. Om vi är överens om att bruk av droger kan innebära en del risker, för såväl brukaren som för dennes omgivning (vilket förstås inkluderar legala droger, som t.ex. alkohol, nikotin, receptbelagda mediciner och TV-tittande), så är det odiskutabelt att det finns ett samhällsintresse i att minska eventuella skador. Detta är mitt perspektiv. Skademinimering, och frihet under ansvar. Inte moral, fördomar, tycke och smak eller rädsla för det okända – element som jag upplever dominerar drogdebatten totalt idag.

Tänk om ”medicinen” orsakar större skador än sjukdomen? Det finns en internationell tendens till att inse att ”kriget mot droger” faktiskt skördar betydligt fler offer och orsakar större skador än drogerna själva. I allt fler länder i Europa har man lättat på lagstiftningen, och i några länder har man helt avkriminaliserat innehav för eget bruk (så som vi hade i Sverige fram till 1988), vilket man nu i Portugal har utvärderat, med synnerligen goda resultat. Missbruket har minskat, och polisen kan lägga sina resurser på riktiga brott.

Det finns en övertro på repressiv lagstiftning, som i det närmaste måste betraktas som religiös. Detta är ett stort problem i Sverige. Man tror och tror och tror, så starkt att inga argument biter. ”Det här gillar vi inte, så det förbjuder vi. Och när vi förbjudit det så försvinner problemet.”

Fast… så ser det ju inte ut i verkligheten. Snarare förvärras många problem, för att de trycks under jorden av lagstiftningen. En juridisk ekvivalent till att sopa in skräpet under mattan. Det finns kvar, men syns inte. Det bara knastrar obehagligt, och är obehagligt att gå på. Men vi kan ju alltid låtsas att det inte finns. Vi har ju förbjudit det. Det borde alltså egentligen vara ett absolut krav på all lagstiftning, att innan man ens får föreslå en ny lag i Riksdagen, så måste den vara väl underbyggd med ett vetenskapligt underlag, samt att man tydligt kan påvisa att alternativa metoder inte är lika effektiva. I den bästa av världar, då. Men definitivt något värt att arbeta för.

Men är det inte rätt att förbjuda skadliga droger? Nå, vi kan diskutera oss blå kring hur stora skador t.ex. hasch eller ecstacy skapar för enskild person och dennes omgivning, men vi måste faktiskt mäta detta, å ena sidan rent komparativt gentemot hur stora skador de legala drogerna redan skapar, samt även gentemot hur stora skador ett eventuellt fängelsestraff åsamkar en person och dennes familj, sociala kontext m.m. Det finns alltså många faktorer inblandade, och vi måste ta hänsyn till allihop. Hur skapar vi minsta möjliga skada – och mesta möjliga nytta?

Vill vi hjälpa människor, eller straffa syndare?

Hur stora skador orsakar drogerna egentligen? Det finns en hel del fördomar och missuppfattningar på detta område. Vi har blivit indoktrinerade med ett synsätt där allt som rent juridiskt är narkotikaklassat, är faaaa-a-a-a-arligt, och leder till döden, fort – och allt som är tillåtet är O.K. Men man kan faktiskt inte klassa allt under samma rubrik. Det är mycket stor skillnad på droger och droger. Khat är inte jämförbart med metamfetamin, som exempel. Och alkohol är en av världens farligaste droger.

Ett stort problem med droginformation till unga, den som förmedlas i dagsläget, är att den ofta är full med onyanserade fördömanden, felaktigheter och t.o.m. lögner. Eller så presenterar man extremt infantila och oseriösa skitkampanjer av typen ”Knark är bajs”, vilket kanske fungerar på 5-åringar – vilka knappast är i riskzonen för narkotikamissbruk. Och när ungdomarna upptäcker att en del av informationen är lögnaktig, så kan de lätt komma till slutsatsen att alla varningar är lika lögnaktiga. ”Heroin kanske inte är så farligt som de säger.” Och så har droginformationen motverkat sitt syfte, och därmed misslyckats totalt. Och detta är redan ett faktum.

Ett visst mått av intellektuell ärlighet torde alltså vara på sin plats. I varje situation i livet gör vi mer eller mindre medvetna riskbedömningar, och då väger vi alltid potentiell vinst mot risk. Om vinsten är hög, så tar vi gärna en högre risk. Alltså måste vi också ta med vinsterna i bedömningen. Vad kan jag vinna på att bruka en viss substans? Vad får jag? Många är de som har starkt positiva erfarenheter av droger av olika slag, kanske framför allt de psykedeliska, medvetandeförändrande drogerna, som DMT, psilocybin m.fl. Med andra ord – hur stora är riskerna/skadorna egentligen, vägda mot de positiva effekterna? Att inte ta med dessa frågeställningar i en diskussion om droger är både okunnigt och oärligt – alldeles oavsett om man själv har för avsikt att bruka droger eller ej.

Det finns utan tvekan droger som ger starkt positiva effekter på kropp och psyke. I en artikel i New York Times kan man läsa om att man på Johns Hopkins School of Medicine gjort nya försök med psilocybin (som bl.a. finns i toppslätskivlingar, i våra svenska kohagar – förbjudna för oss att plocka och intaga), och nått enastående positiva resultat i botandet av djupa depressioner, orsakade av cancer.

En ständigt återkommande insikt av intagandet av denna psykedeliska drog var att kontrollpersonerna upplevde att deras egon och kroppar upplöstes, och de blev en del av en större medvetenhet, en universell allomfattande existens, att all deras osäkerhet och oro försvann, samt att de kunde uppleva en större empati och närhet till sina närmaste medmänniskor. Och det måste väl ändå ses som en oerhört positiv effekt?

En annan drog som har starkt positiva effekter är den sydamerikanska ayahuascan – läs mer i denna artikel på Voice of America News. Ayahuasca framställs av en kombination av två växter – en lian och en ört. Var och en för sig har de ingen effekt på det mänskliga psyket, men tillsammans ger de en stark effekt på det centrala nervsystemet, samt en hallucinatorisk upplevelse som ger en djup tillfredsställelse hos den som använder drogen. Ayahuasca har utöver detta en hel drös positiva hälsoeffekter – men inga negativa.

Ayahuascan används främst i shamanistiska ceremonier, som ett medel att få visioner, men också som ett läkemedel mot sjukdomar – inte minst genom att ayahuascan försätter den sjuke i ett mentalt tillstånd som är gynnsamt för kroppens självläkande. En av de intressantaste effekterna av ayahuascan är att man med hjälp av denna dekokt faktiskt kan bli helt fri från beroende av t.ex. alkohol och andra beroendeframkallande droger. Det behöver väl knappast sägas att ayahuasca INTE är kemiskt beroendeframkallande…

En tredje drog som bevisligen har positiva medicinala effekter är cannabis sativa. Detta är förstås också en förbjuden drog i många länder, sedan några decennier tillbaka, men på många håll börjar man inse att de positiva effekterna i allt väsentligt lyser starkare än de negativa. För det första är hälsoriskerna otroligt små – det finns inte ett enda registrerat dödsfall, i hela medicinhistorien, orsakat av cannabis. Det finns alltså en grov inkonsekvens i vår lagstiftning, som tillåter betydligt farligare droger som tobak och alkohol (som dödar tusentals användare varje år), men förbjuder den betydligt mildare cannabis.

Det finns en populär uppfattning att cannabis skulle vara en ”inkörsport” till tyngre droger, detta enligt den felaktiga teorin att om man har en viss stimulans så vill man förr eller senare höja den, och gå vidare till något tyngre. Detta är naturligtvis rent nonsens. Alkohol och tobak är i sådana fall betydligt mer självklara som ”inkörsportar”, i kraft av sin lättillgänglighet. Det enda sammanhanget i vilket cannabis skulle kunna vara inkörsport till tyngre droger är då den säljs av samma personer som också langar tyngre droger. Och då kan cannabis bli denna inkörsport enbart för att den är olaglig. Men cannabis i sig besitter inga egenskaper som gör att man automatiskt vill pröva något starkare.

Och rent krasst – om folk skulle röka på på fredagkvällen, snarare än att ägna sig åt det traditionella svenska folknöjet att supa skallen i bitar – hur många knivmord och misshandelsfall skulle vi slippa, hur många rattfyllor skulle undvikas, hur många färre skulle kvävas av sina egna spyor i en snödriva? Ren pragmatism säger att ett byte från alkohol till cannabis sannolikt skulle förbättra hälsonivån väsentligt hos en stor del av befolkningen.

Vi måste en gång för alla rensa bort det ideologiska skrotet, lögner och bisarra överdrifter från den beslutsamme renlighetsivraren och samhällsingenjören Nils Bejerot och hans ivriga fan club. Bejerot bedrev redan på 1950-talet en hård kamp mot tecknade serier, eftersom de skulle leda till samhällets undergång. Det var dock inte en särskilt framgångsrik kampanj. Narkotikan visade sig dock vara en mer framkomlig karriärväg för Bejerot och hans fanatiska missionerande. På grund av detta har nolltoleransen blivit den enda möjliga vägen i Sverige. Det outsägliga lidande det har orsakat måste få ett slut.

Om vi verkligen vill minska drogmissbruket, och komma åt de skador som allehanda droger ställer till med, måste vi vara mer vetenskapligt sinnade, mindre ideologiskt färgade, och mer ärliga, mer sanningsenliga. Annars kommer vi aldrig att uppnå några positiva resultat – bara fler katastrofer.

Även i Piratpartiet är denna fråga tabu, tyvärr, och avhandlas som regel bara privat, mellan skål och vägg. Och jag tror inte att detta kommer sig av att piratpartister som regel är starkt negativa till droger, utan snarare just för att vi är lika rädda som alla andra för att bli svartmålade i media, och utpekade som ”såna dära hemska drogliberaler”, och att vi därmed skulle förlora röster.

Men det finns starkt negativa konsekvenser av vår nutida svenska hårt repressiva drogpolitik, som ingen äkta pirat kan blunda för. Jag tänker förstås på integritetsaspekten. I och med förbudet mot innehav av droger för eget bruk, t.o.m. av så extrem grad att det är olagligt att ha en drog i blodet, så har man givit polisen carte blanche att arrestera vem som helst och tvinga dem att genomgå ett (medvetet?) förnedrande drogtest, samt att hålla dem i 12 timmar. Vem som helst kan utsättas för detta, på en ”misstanke” att du har tagit någon illegal drog.

Att detta är ett oacceptabelt maktmedel i händerna på korrumperade poliser säger sig självt, och vi har ju fått kvitto på det helt nyligen. Sen kan man alltid ta upp en diskussion om hur långt integriteten ska försvaras – ska den även gälla varje individs egen kropp? Den frågan är det få som vågar ta i, eftersom den ger filosofiska konsekvenser som definitivt inte är politiskt korrekta i vårt land.

Det manar också till eftertanke att lagstiftningen på området skiljer sig väsentligt från land till land. I Frankrike, Skandinavien och de flesta gamla Sovjetstaterna i Östeuropa har man den hårdaste lagstiftningen, medan man i flera västeuropeiska länder har avkriminaliserat, eller t.o.m. legaliserat innehav för eget bruk. Om inte annat så erbjuder ju detta onekligen tillfälle till komparativa studier.

Jag har sett och hört en del kritik mot Piratpartiets tystnad i den här frågan, och har även blivit tillfrågad direkt, hur jag ställer mig i denna fråga. Jag är vidare övertygad om att om det är något parti som måste föra upp den här frågan på agendan förr eller senare, så är det vi i Piratpartiet. INTE för att propagera för drogbruk (självklart!), men för att den oproportionerligt hårda lagstiftning vi har i Sverige helt enkelt inte fungerar, och dessutom har väldigt tråkiga biverkningar på enskilda människors integritet. Beatrice Asks barnkisslagförslag är bara ett av många exempel på hur fel det kan bli, liksom när poliser missbrukar sina befogenheter – för att de har dem.

Det är dags för en nyanserad debatt. Vi behöver inte presentera färdiga sanningar, som politiker plägar göra, men vi behöver definitivt undersöka på vilket sätt vi bäst hjälper dem som fastnar i ett missbruk, liksom hur vi kan förebygga det, men vi måste även diskutera hur mycket det får kosta i form av offrad personlig integritet. Vi måste ifrågasätta om allt hårdare lagar verkligen gör nytta – eller om de kanske t.o.m. gör mer skada.

Man kan alltså vara för en liberalisering av svensk droglagstiftning, av rent pragmatiska skäl, utan att för den skull vara drogliberal. Drogernas skadliga effekter på såväl enskilda individer som på samhället i stort kan faktiskt minskas kraftigt av en liberalare lagstiftning. Det låter kanske paradoxalt, men det är det alltså inte.

Jag vill även nogsamt påpeka att jag själv INTE är brukare av illegala droger, och att jag alltså inte propagerar i egen sak, som drogliberal brukare. Detta är ett allmänintresse för frågor som rör hela samhällsstrukturen, och som är djupt problematiska i sin konsekvens. Ämnet är alldeles för viktigt för att slarvas bort.

Länkar till intressanta sajter:
Johns Hopkins School of Medicine, Cannabis.se, The Psychedelic Blog, Medicinsk Marihuana, Ten Most Dangerous Drugs, David Nutt’s dangerous drug list, 之乎者也, DrugWarRant

Att Piratpartiet kommer in i Riksdagen är faktiskt akut, och oerhört viktigt för att bevara demokrati, kunskap, kreativitet, rättssäkerhet, allmänmänskliga rättigheter och personlig integritet.

Att älska fler än en – och leva med allihop!

Min kära hustru Jennie skrev ett inspirerat blogginlägg om polyamori på sin blogg för en tid sedan, och bara dagarna efter kom en artikel i DN om samma ämne. Och jag har skrivit om förbjudna relationer tidigare här på min blogg. Det är uppenbarligen ett ämne som ligger i tiden.

Jag skrev en artikel redan 1997 om behovet av en ändrad lagstiftning, en artikel som publicerades i ett par tidskrifter i Sverige (Kvinnors Affärer) och Norge (Lek), och som uppenbarligen fick ett visst genomslag, men inte alls tillräckligt. En folkpartistisk politiker propagerade en tid efter min artikel ungefär samma sak, men sen har det varit relativt tyst om ämnet. Förutom att polyamori har seglat upp som en ny stjärna på relationshimlen, och det har skrivits en del om det i tidningar och tidskrifter den senaste tiden, så har det ändå inte hänt så mycket sedan 1997.

Märkligt nog är mononormativiteten alltså mycket hårdare rotad i den allmänna moralen än heteronormativiteten. Idag går det bra för homosexuella att gifta sig, men att gifta sig med fler än en, det är fortfarande strängeligen förbjudet i Sverige. Jag känner flera människor som lever i olika poly-konstellationer, och tycker att det är besynnerligt att gammal kristen, kyrklig moral fortfarande ska styra över de lagar som reglerar äktenskapet. Ingen hindrar polyamorösa från att leva tillsammans, och skapa sina relationer som de vill – men giftermål? Å nä, se det går inte!

Nå, här kommer artikeln från 1997:

Polyamorös relation - ett fritt relationsval, eller omoral som bör vara förbjudet?

Kan man älska fler än en? Kan man leva tillsammans med fler än en? Två män och en kvinna, eller en man och två kvinnor – eller två par? Måste en attraktion mellan fler än två alltid leda till ett svårt och oundvikligt val, med bitterhet och stridigheter?

Ingen ifrågasätter min förmåga att älska två, tre eller fem barn samtidigt, och lika mycket. Alla som har fler än ett barn kan vittna om den unika kärleken man som förälder känner för var och en av sina telningar.

Jag kan även älska ett antal husdjur utan att det väcker misstankar, och jag kan i stort sett tillåta mig att ha hur många djupa och intensiva vänskaps- eller yrkesrelationer som helst, utan att bryta mot någon social eller juridisk regel. Men kärlekspartner? Det kan man ju bara ha en, det vet ju alla!

Bevisligen besitter vi människor förmågan att känna kärlek för fler än en, och bevisligen kan ett större antal individer leva tillsammans i kärlek – men samhällets signaler, i form av den lagstiftning vi har, säger ett entydigt nej till äktenskap med fler än en partner.

Polygami (månggifte) är fortfarande förbjudet och straffbart i Sverige. Monogami ses som absolut norm för varje svensk, och därefter ska vi rätta oss. Men vem säger det? Och varför?

Kärnfamiljen i sin klassiska form, med mamma, pappa och barn, har sedan länge spelat ut sin roll som den enda socialt accepterade familjeformen. Förändringen i samhällets attityd har gått fort. Idag lever väldigt många barn med bara sin ena förälder, eller med styvförälder och halvsyskon, homosexuella kan gifta sig, och det är bara en tidsfråga innan de kan få adoptera barn.

Det faktum att homosexuella idag kan gifta sig – precis som vanliga, heterosexuella par – är i sin fulla konsekvens ett samhälles erkännande av att en viss del av befolkningen är homosexuell, att det är ett normalt beteende. Det är normalt att även dessa vill leva ett normalt liv med sin partner, och kanske till och med fullt ut så att säga ”legalisera snusket” i äktenskapets hamn. En mängd par har gjort det, och gör det alltjämt. De bröt en vall. Och en dum lag blev struken.

Tittar man på det historiskt sett är det dock ett relativt sällsynt beteende att homosexuella gifter sig , medan månggifte är en av de oftast förekommande familjeformerna i en mängd olika kulturer.

Om människan av naturen vore monogam, så skulle ingen någonsin attraheras av någon annan än sin partner, än mindre vara s.k. otrogen. Men människor är olika. På samma sätt som det finns hetero- homo- och bisexuella, så finns det de som är mer monogama, respektive polygama av naturen. Somliga håller på formerna, och andra är mer frisinnade, eller till och med promiskuösa. De bakomliggande orsakerna till varje beteende kan vi för tillfället lämna därhän.
Min ståndpunkt är att varje människa har sin väg att vandra, och måste också låtas få göra det.

Låt oss göra ett tankeexperiment.

Pelle och Lotta lever tillsammans och har två barn. De älskar varandra, och är lyckliga tillsammans. På en fest träffar Lotta Marie, och de blir bästa vänner. Marie är ofta hemma hos Pelle och Lotta, och ibland är hon barnvakt åt de små tvillingflickorna, som älskar den snälla tant Marie.

En dag tar det slut mellan Marie och hennes pojkvän, och hon har ingenstans att bo. Pelle och Lotta bjuder Marie att bo hos dem. Det hela utvecklar sig till en ömsesidig attraktion mellan alla tre, och att de följaktligen en kväll hamnar i samma säng allihop. Som det inte räckte, så blir de alla kära i varandra, och så vill de fortsätta att leva tillsammans alla tre, som en enda stor familj.

Efter ett par dynamiska, kärleksfulla och omtumlande år, med glädje, spänning och härliga stunder tillsammans, men också besvär, i form av svartsjuka, kommunikationsbekymmer och omgivningens oförstående attityd, lever de fortfarande tillsammans, och nu vill de till slut gifta sig med varandra, alla tre. Men det får de inte – det är nämligen olagligt.

Det finns många goda argument för månggifte, eller storfamilj, eller vad man nu vill kalla det. Fler personer delar på kostnader, och hjälps åt med praktiska göromål. En kan vara barnvakt, medan de andra går ut. En kan medla, om två grälar. Det finns alltid en till. Eller två. Omväxling förnöjer.

Det handlar inte om sex. Bara. Om jag enbart är ute efter att älska med fler på en gång, så kan jag göra det när som helst. Ingen måste idag gifta sig för att tillfredsställa sina sexuella behov. Naturligtvis kan det vara helt underbart att alltid få dela säng med två härliga kärlekspartners, eller kanske till och med tre – men anledningen till att man väljer att leva ihop, och kanske till och med gifta sig, ligger framför allt på ett annat plan. Det handlar först och främst om kärlek. Tre eller fler personer kan faktiskt älska varandra, allihop.

Jag är inte ute efter att propagera för månggifte som något bättre än tvåsamhet. Varje individ måste dock själv få välja, och skapa den familjeform som passar bäst för just honom, eller henne.

Så varför detta tjat om äktenskap och giftermål? Man kan väl leva tillsammans och älska varandra utan att gifta sig?

Det är en mänsklig rättighet att få gifta sig, och att därmed få sin kärlek socialt bekräftad. Denna kanske mänsklighetens äldsta ceremoni är en Guds, eller Gudarnas, och Samhällets välsignelse av en relation.

Det finns inget som säger att Pelle, Lotta och Marie inte ska kunna bli lyckliga tillsammans, och på intet sätt kan de skada någon annan med sin kärlek – alltså finns det heller ingen anledning att förbjuda dem att gifta sig, alla tre.

Legalisera månggifte – NU!

P.S. Pelle, Lotta och Marie är påhittade personer. D.S.

Läs också:
polyamorös eller otrogen? – på YONI, ”Jag vill inte vara den enda (DN), ”Svartsjuka liknar tvångssyndrom” (DN), Polybloggen, Klumpesnusk, Polyamory.org.uk, Metro.co.uk

Samhällets våldtäkt på individen

Jag läste en mycket intressant text om våldtäkt hos en annan bloggare, den rabiata orakade flat-feministen Fanny (ja, hon kallar sig faktiskt så!). Rubriken är intressant bara den: ”Våldtäkt skulle inte vara så jävla fruktansvärt om folk inte gjorde det till det.” Fanny problematiserar det enorma trauma som våldtäktsoffer i praktiken förväntas gå och bära på, resten av livet, och hävdar med bestämdhet att det finns värre grejer man kan råka ut för. Och det gör det ju.

Att bli brutalt misshandlad, kanske så att man får men för livet, att bli dödad, att få se sina nära och kära bli våldtagna, misshandlade eller mördade – allt detta är betydligt värre än en sexuell våldtäkt. Den som påstår något annat behöver nog en psykundersökning. Och jag hävdar att denna specifika stämpel på just den sexuella våldtäkten, att just den kränkningen betraktas som alldeles särskilt hemsk är för att det handlar om sex. Å ena sidan för att kvinnans renhet har skändats, hennes dygd har kränkts (alternativt mannen, som då har utsatts för ”den mest förnedrande av alla kränkningar”) – å andra sidan för att sexualiteten i sig är så stigmatiserad, så kringskuren och skamstämplad.

Det finns förstås situationer där en våldtäkt kan vara värre än döden – om man lever i en alldeles särskilt repressiv kultur, (som miljontals människor gör) där en våldtäkt av en kvinna kan leda till att hon själv blir åtalad för äktenskapsbrott, och därmed blir dömd till döden genom stening – detta är förstås värre än att bara bli dödad, eftersom man blir utsatt för ett dubbelt trauma, skam, och samhällets våldsamma utstötning, med en plågsam död som avslutning. Men då är det ju fortfarande inte själva våldtäkten i sig som är den värsta kränkningen, utan snarare samhällets dom efteråt.

En helt annan, extremt intressant aspekt av det här med våldtäkt är ju också det djupt kontroversiella faktum att det är en av de allra vanligaste sexuella fantasierna. Framför allt för kvinnor, men även för ca 10-20 % av alla män, enligt flera olika studier. Det betyder inte att alla de (eller ens någon) som fantiserar faktiskt VILL bli våldtagna på riktigt, men det finns i alla fall som en fantasi. Många ägnar även denna våldtäktsfantasi en breddning, som slavar i en underkastelsesituation, BDSM och rollspel m.m. Tvång och rädsla kan uppenbarligen för många fungera som starkt erotiskt upphetsande.

Jag vill tydligt påpeka att detta blogginlägg inte främst handlar om den fysiska kränkningen av typen sexuell våldtäkt, utförd av en människa mot en annan människa. Jag vill expandera begreppet, och tillåter mig att använda denna handling som en metafor för att betrakta ett större scenario, nämligen hela människosamhället.

Denna diskussionen ledde mig nämligen vidare in i ett för mig helt nytt perspektiv på det här med våldtäkt. Det är onekligen en väldigt komplicerad fråga, inte minst eftersom det till att börja med handlar om tvång – avsaknad av samtycke. I det samhälle vi lever i växer vi upp med en massa tvång och måsten hela tiden, inte minst de som staten står för. När jag var ung var det ett tvång för i stort sett alla unga män att göra värnplikten, vilket för somliga säkert kändes som en utdragen våldtäkt, i kraft av att det faktiskt var ett tvång.

Och det är förstås inte det enda. Vi tvingas gå i skolan, vi tvingas göra lumpen, vi tvingas betala skatt, vi tvingas till en hel drös grejer vi kanske inte gillar. Vi tvingas följa miljoner regler som vi själva inte har bestämt. Så när är vi någonsin INTE underkastade tvång? Detta är en väldigt intressant filosofisk frågeställning.

Vi lever under olika slags tvång hela tiden, och det enda sättet på vilket vi kan känna oss ”godkänt” fria är att anpassa oss, justera våra önskningar så disciplinerat att de aldrig bryter mot lagen, eller den allmänna meningen, om vad som är godtagbart eller ej. Med detta perspektiv i åtanke kanske det inte är så konstigt att gränserna mellan tvång och samtycke blir lite suddiga, och att vanligt folk ibland tvingar varandra till allehanda aktiviteter, utan samtycke. Gränserna är helt enkelt inte alls så klara som vi gärna vill göra gällande.

Vi människor är flockdjur, och samtidigt individer med egna önskningar och behov, och jag tror att detta på många sätt spelar in och komplicerar vår tillvaro, ständigt. Det ständiga mänskliga dilemmat – ska jag följa flocken, eller min egen vilja? Detta är inget problem så länge min vilja och flockens vilja är en och densamma. Men så fort jag känner att jag vill något annat än flockens konsensus, så uppstår en strid – först en inre strid, och sen ofta en yttre. Det är helt enkelt inte alltid O.K. att ha en egen vilja, i flocken.

Det finns en längtan hos många, kanske t.o.m. de flesta, att på något sätt underkasta sig en starkare. Det finns paradoxalt nog en känsla av trygghet i detta. Tryggheten ligger i att det som händer är något jag inte behöver ta ansvar för – det bara händer mig. Hur som helst – det finns säkert tusen andra komponenter inbyggda i den här frågan, men riktigt intressant blir det faktiskt när man expanderar våldtäktsbegreppet till att omfatta även icke-sexuellt tvång. Tvång är ju som sagt en rätt vanlig grej i samhället.

Samtidigt finns en frihetslängan i många, som går bortom de där ramarna som samhället har satt upp, men som vi kanske inte vågar leva ut själva, på grund av rädsla för samhällets/flockens dom. Vi kanske blir utstötta, dömda som ”varg i veum”, bötfällda, fängslade, förnedrade. Så då projicerar vi denna längtan på andra, på rebellerna, storskurkarna, upprorsmakarna, libertinerna. I alla tider har vi omväxlingsvis fördömt och idoliserat de värsta bovarna. Billy the Kid blev romanhjälte, Juha Valjakkala fick drösvis med friarbrev. Tyranniska härskare blir beundrade. Och de mest underhållande rollfigurerna i berättelser, filmer, är alltid bovarna.

Alltid när vi håller våra kärlekskurser, brukar jag påpeka att just samtycke är en av mina heligaste principer – inte bara i sexlivet, utan i hela livet. Sen brukar jag skämta lite om det, och påpeka att det är synd att Skatteverket inte delar denna min värdering. Skratt, javisst, men jag brukar ofta få motargument, som att ”vi i demokratisk mening faktiskt solidariskt har kommit överens om att det är bra att betala skatt”.

Visst kan även jag hålla med om att det är konstruktivt med en obligatorisk skatt av något slag i ett komplext samhälle. Men – det är inte det som är min poäng. Poängen är att vi ”frivilligt” utsätter oss för ett tvång, främst genom att vi helt enkelt har vant oss, accepterat faktum. Vi underkastar oss detta tvång, eftersom priset för att inte göra det är alldeles för högt.

Att problematisera samtycket är i sig inte särskilt radikalt – den slags radikalfeminister som kämpar hårt mot prostitution och porr har gjort denna problematisering till sitt huvudnummer, och ifrågasätter hur frivilligt de prostituerade faktiskt agerar. Vill de verkligen prostituera sig, eller lurar de sig själva att de vill? Och jag hävdar att denna fråga kan ställas i alla situationer i livet, så fort det finns en anpassning till ett socialt sammanhang.

Vi kan alltså acceptera att vi inte har 100 % frihet att agera efter egen vilja, som en anpassning till kollektivet, av solidaritet med flocken. Så vad politiken ofta handlar om är hur långt detta tvång ska få lov att gå. Hur mycket får våra representanter i lagstiftande församling bestämma över oss, egentligen? Hur mycket vill vi lämna ifrån oss vår egenmakt, hur mycket låter jag andra människor som jag inte ens känner sätta mina gränser för vad jag ska göra eller inte göra?

Eller för att tala klarspråk – hur mycket låter jag mig bli rövknullad av övermakten? De allra flesta väljer helt enkelt att köpa mycket glidmedel, och vänjer sig vid situationen, t.o.m. försvarar den. Somliga kanske t.o.m. njuter av det. Eller som Mona Sahlin uttryckte det – ”det är häftigt att betala skatt!” Och med tanke på vad beskattning faktiskt ger i form av gemensamma resurser till den expanderade flocken, så är nog de flesta eniga om att själva idén med skatt är bra. Procentsatser och användningsområden är dock något helt annat, och föremål för ständiga diskussioner.

Men den mest akuta politiska diskussionen just nu är den som Piratpartiet har fört upp på agendan, den om övervakning, kontroll, avlyssning och registrering av enskild individ. Våra regeringar avlöser varandra, men de tycks ha en sak gemensamt – och det är att de vill ha allt större befogenheter i övervakandet av enskilda individer, utan brottsmisstanke, utan särsklda skäl, annat än att den samlade informationen är ”bra att ha”, typ. Även på detta område blir våldtäktsmetaforen relevant. Hur mycket vill du bli knullad av staten? Hur mycket går du med på att bli kontrollerad? Hur stora intrång i din personliga integritet tycker du är befogat, och av vilken anledning?

Om man kommer fram till att avlyssning och kameraövervakning är totalt verkningslöst mot brott (vilket man kommit fram till i Storbritannien!), tycker du fortfarande att det är en bra idé med kameror överallt? Vill du bli bevakad när du sitter på muggen? Vill du bli filmad i sovrummet, utan att du vet om det? Är du medveten om att polisen redan har befogenhet att proppa din lägenhet full med dolda kameror och mikrofoner, om du så bara råkar vara kompis med en brottsmisstänkt?

Hur långt får staten gå? Hur mycket kan du acceptera att bli rövknullad? När blir det en våldtäkt?

Tyvärr verkar det bara finnas ett enda politiskt parti som tar frågor om privatliv, integritet, rättssäkerhet och allmänmänskliga rättigheter på allvar – Piratpartiet – så detta parti stödjer jag helhjärtat, på vilket sätt det än blir.

Jag kandiderar härmed till Piratpartiets riksdagslista

Människosamhället bygger på relationer, på möten mellan individer, kommunikation, tankar, känslor, allt det vi skapar utifrån detta, och de överenskommelser vi gör för att kunna leva tillsammans i fred och sämja. Och det största av allt, det som driver oss framåt, det som håller oss levande, det som vi alla vill ha och vara i – är faktiskt Kärlek.

Kärlek är inte rosa moln och fluff. Kärlek är högst konkret. Kärlek är att ta ansvar i alla sina relationer, i vardagen, i livet, att ibland bortse från sina egna behov för att tillfredsställa andras behov. Kärlek är att vandra i skönhet med respekt och vördnad för alla människor, allt levande på jorden. Kärlek är att följa sin innersta sanning, att göra det man allra helst vill göra, leva som man allra helst vill leva, att möta omvärlden med öppet hjärta. Jag anser att det finns alldeles för lite kärlek i politiken idag – och det vill jag ändra på.

Som riksdagsledamot för Piratpartiet vill jag naturligtvis arbeta för de frågor som ligger Piratpartiets hjärta närmast, eftersom de också ligger mitt hjärta nära. Det är också viktigt att ständigt fördjupa, ifrågasätta, se helheten och sammanhangen i dessa frågor. Jag vet att jag är en god inspiratör, en katalysator, en som öppnar ögon och vänder upp-och-ner på sådant som de flesta anser vara självklart. Det är helt enkelt mycket intressantare att fråga varför, än att föreläsa om vad som är rätt och fel. Hur ska piratpolitik faktiskt omsättas i praktisk handling i det politiska arbetet? Det vill jag gärna medverka till att vi får reda på, i skarpt läge.

Vi vet alla vilka frågor Piratpartiet arbetar för. Det jag vill tillföra är det som kanske inte alla har tänkt på, de nya perspektiven, de annorlunda synvinklarna, oväntade konsekvenser av en helt ny politisk rörelse, en ny förståelse på bred front av de utmaningar och möjligheter som vårt samhälle står inför i framtiden. Jag vill påverka, med mänskliga möten, gränsöverskridande samarbeten och kreativa lösningar, och skapa förutsättningar för att vår politik ska få önskad genomslagskraft. Jag känner att jag där har en pedagogisk uppgift att fylla.

Jag tycker inte att det är rätt att ett litet fåtal giriga människor ska få ändra ett helt lands lagstiftning, och korrumpera dess rättssystem för sin egen vinning, och samtidigt skapa mer oro, mer osäkerhet, mer otrygghet och mer inskränkningar i människors frihet. Jag tycker inte att det är rätt att ett litet fåtal giriga människor använder otidsenliga lagar för att på bekostnad av andra människors hälsa och liv tjäna några slantar till. De upphovsrättslagar och patentlagar vi har idag främjar inte kreativitet och utveckling – de stoppar upp flödet. Det vill jag ändra på.

Internet är grovt underskattat. Internet är utan tvekan det bästa demokratiredskapet som sett dagens ljus, någonsin. Aldrig tidigare har människan uppfunnit ett så fantastiskt instrument för kommunikation över gränser, för ALLA. Internet är fred, Internet är gränslös kommunikation, Internet är världens största mötesplats, där alla kan finna vänner, nyttokontakter, information – och kärlek. Internet som en fri plats för kommunikation och utbyte måste skyddas.

Internet är jämlikt, och ger alla möjlighet att delta i och påverka det samhälle vi lever i – globalt. Detta skrämmer förstås skiten ur makthavarna, eftersom de inte gärna släpper ifrån sig sin makt. Därför måste vi försvara ett fritt Internet, med näbbar och med klor. Det är utan tvekan det allra bästa vi kan göra för att inte bara bevara demokratin, utan för att fördjupa, bredda och stärka den demokratiska tanken i praktiken. Över hela världen.

Trygghet är viktigt. Men verklig trygghet åstadkommes inte först och främst med lagar och förbud, poliser, övervakning, avlyssning, säkerhetskontroller och paranoia. Övervakning och kontroll kan ge en illusion av säkerhet, men verklig trygghet kommer genom relationer. Trygghet är en känsla, en upplevelse, och den tillgodoses först och främst genom anknytning till andra människor, till familjen, till de närmaste vännerna, till vetskapen om att jag är omgiven av människor jag känner, på ett eller annat sätt.

Som riksdagsledamot för Piratpartiet vill jag fortsätta att arbeta för det jag redan arbetar för, ständigt, sedan många år tillbaka. Ett samhälle med respekt för medborgarna, som alltid måste få ha högsta bestämmanderätt gällande sina egna liv – det ska inte staten ha. Ett samhälle som bygger på respekt, nätverkande och positiva relationer, ett samhälle i vilket medborgarna alltid skall åtnjuta 100 % tillit som goda, empatiska och ärliga människor, till dess att motsatsen bevisats.

Det behövs inte fler ungdomsförbundsbroilers i politiken. Det behövs inte fler likriktade, självgoda, kissnödigt inställsamma karriärister och röstningsfår i lagoma kostymer. Det behövs riktiga människor, med livserfarenhet, mogna tankar, nyfikenhet och integritet, som kan tänkas ge några år av sitt liv till det parlamentariska arbetet, det visionära, det upprätthållande, det pliktfyllda tjänandet av människorna i det land vi bor i.

Det behövs inte fler oförvitliga nykterister, korrekta ja-sägare med pressveck och portföljer i rätt färg. Det behövs (skarpa) vildhjärnor, rebeller, kreativa visionärer, problemlösare, folk som kanske har en och annan fläck, ett och annat fel, en och annan prick i något register. Vilken sant levande människa har inte det? Misstagen gör att vi växer och lär oss. Människor som aldrig gör fel gör sällan rätt.

Det behövs inte fler maktmän och maktkvinnor, som söker överlägsenhet och undersåtar, som vill skapa ”det perfekta samhället” efter eget huvud, eller gamla ideologier. Det behövs inte fler som vill styra, straffa, manipulera och bestämma över andra, som en kompensation för egna själsliga brister. Det behövs mogna, ödmjuka, flexibla, lyhörda, kreativa fredssträvare, kärleksfulla och empatiska människor med respekt för människors egen förmåga, samt en önskan att göra verkligt gott.

Det behövs inte fler som slickar uppåt och sparkar nedåt – det behövs män och kvinnor med integritet och eftertanke, med förmåga till långsiktigt och lateralt tänkande, med tålamod och ihärdighet, självövervinnelse och en önskan att komma överens för allas bästa.

Det är billigt att gnälla och klaga. Det kostar faktiskt ingenting. Utom möjligen din självrespekt – om du inte gör något av din klagan. Jag har alltid levt efter principen att om det är något jag inte gillar, något jag tycker är dåligt, så får jag väl göra det bättre själv. Och just så gör jag redan, på många områden i mitt liv.

Nu gäller det vårt land, och hur det förvaltas av våra folkvalda riksdagsparlamentariker. Det duger inte. Jag är missnöjd. Jag tycker inte att de gör tillräckligt bra ifrån sig. Men gnäll hjälper ju inte. Så då får jag väl göra det bättre själv då.

Därför ställer jag upp som kandidat för Piratpartiet, om jag kan få det förtroendet av dig som är medlem i samma parti.

Foto: Jennie Rehbinder (båda bilderna)

Läs gärna Emma Opassandes bloggpost ”Den perfekta politikern existerar inte”

Tyvärr verkar det bara finnas ett enda politiskt parti som tar frågor om privatliv, integritet, rättssäkerhet och allmänmänskliga rättigheter på allvar – Piratpartiet – så detta parti stödjer jag helhjärtat, på vilket sätt det än blir.

Den slutgiltiga provokationen – Blogges död

Blogge Bloggelito är död. Det vill säga, Niklas Doughertys bloggar-alter ego har lämnat nätet, och kvar finns bara en text på en jpeg-bild, som förklarar varför bloggen är nerlagd. Och jag måste erkänna att jag blir alldeles bestört. Skitförbannad, faktiskt – vilket förstås är den optimala hyllningen till bloggosfärens värsta provokatör…!

Har karljävuln inte fattat betydelsen av sitt eget avtryck i bloggosfären? Hur har han mage att förvägra oss sina fantastiska och inspirerande alster? Hur kan den där jäveln sitta i flera år och skriva saker som får hela bloggosfären att sjuda, mängder av människor att tänka och inspireras i nya tankebanor, provoceras till egna ord och handlingar – och sen bara stänga av alltihop? Vilken jävla sti! Så ansvarslöst! Hur egoistisk får man vara egentligen?

Så här skriver Blogge/Niklas på sin blogg, ordagrant:

A tout le monde

Blogge Bloggelito is no more. Bloggen har sedan länge passerat gränsen för relevans, och fyller inte längre någon funktion. Vad som från början var en programmeringsuppgift på fritiden blev sedermera till ett gift, ett slags bekräftelsebehov och ett sug efter att provocera. Det var kul, det var lärorikt, det var intressant, det gav många fina kontakter och insikter.

Numera är bloggen mest en parodi på sig själv och har sedan länge passerat bäst före-datum. Det som en gång var roligt är numera rätt trist och faktiskt en börda. Jag har sagt vad jag vill säga, testat vad jag vill testa och utforskat vad jag vill utforska. Systemen fungerar trots allt!

Jag har inget nytt att tillföra i detta begränsade och beprövade format. Jag behöver andra utmaningar och ny stimulans. Jag måste gå vidare. Jag säger inte adjö, utan snarare: vi ses här och där! Under andra former, i andra sammanhang och under andra omständigheter.

Varken mer eller mindre. Detta är allt vad som finns på platsen för Blogges blogg. Hundratals med informativa, inspirerande, irriterande, förargande, skrattretande artiklar – borta, som om de aldrig funnits. För att inte tala om alla tusentals kommentarer som skrivits in efter hans texter. Blogges blogg är samhällshistoria, ett ovärderligt tidsdokument som borde sparas för all framtid.

Jag har en av Niklas artiklar på min hemsida Cirkus Eros, men det är förstås en fjärt i vinden jämfört med allt han har producerat genom åren. Att allt detta material plötsligt inte finns tillgängligt för allmänheten känns brottsligt, skrämmande och obehagligt. Vem försvinner härnäst? Av egen vilja, eller för att någon myndighetsperson anser det vara lämpligt?

Så jag skriver en del av detta blogginlägg som ett brev riktat direkt till Blogge himself, och hoppas att han läser det, hoppas att han tar sitt ansvar som medmänniska och kulturpersonlighet, hoppas att han lägger upp bloggen igen på något sätt, eller åtminstone publicerar några av sina riktiga höjdare som bok, för oss fans att glädjas åt. Det vore en verklig kulturgärning värd en alldeles speciell hyllning.

Hej Blogge/Niklas!

Min förvåning var stor när jag försökte länka till dig i ytterligare ett blogginlägg. Jag blir alldeles bestört! Blogges blogg nerlagd? Det är inte möjligt! En av Sveriges viktigaste bloggar, som har rört om i grytan på ett sätt som få andra bloggare har lyckats med. Inte alltid helt korrekt, inte alltid genomtänkt, men alltid med edge, alltid med en provokation som irriterar, förargar, inspirerar, manar till skratt – och ilska.

Jag känner en enorm tacksamhet för allt det arbete du har lagt ner på din blogg, alla de texter du har publicerat, och den effekt ditt bloggande har haft på oss andra bloggare. Det är inte helt säkert att jag skulle ha börjat blogga, eller åtminstone inte för så pass länge sedan, och kanske inte lika provokativt, om det inte vore för dig.

Din blogg är inte bara ett privat experiment längre – det är ett viktigt kulturdokument. Det är faktiskt inte schysst att bara ta bort den utan ens en förvarning. Det är lite som om en författare plötsligt skulle rensa bort alla sina böcker från samtliga bibliotek, och klippa ut alla artiklar ur alla tidningar som författaren har skrivit i – om det vore möjligt.

Jag funderar lite på varför du gör som du gör, om det är den slutgiltiga provokationen, eller om du vill visa hur det kan bli om man tystar en röst i det digitala samhället (i vilket det ju rent faktiskt går att med några musklick radera en hel författarproduktion, så länge den finns på nätet).

Jag ber dig gärna på mina bara knän om att du gör din blogg tillgänglig igen, åtminstone som ett arkiv, med tydlig info om att det inte längre går att kommentera, att bloggen är avslutad, etc. Det skulle bli en gärning av stor betydelse för många av oss som regelbundet har följt din blogg.

Sänd mig åtminstone en CD-skiva med bloggen på, eller lägg upp bloggartiklarna på en hemlig sida, så att vi kan arkivera och spara de artiklar som vi uppskattat mest genom åren – Pleeeeease!

Som sagt – på mina bara knän…

Jag hoppas verkligen att Blogges försvinnande från nätet är en övergående provokation, en tillfällig nyck, ytterligare ett experiment, begränsat i tid. Jag hoppas att Niklas förstår värdet av sitt bidrag till den politiska debatten, värdet av sitt höga tonläge (som inspiration för oss andra mer försiktiga skribenter), och värdet av all den faktakunskap som Niklas besitter i en mängd ämnen, och som han effektivt redovisat på sin blogg.

Blogges plötsliga försvinnande ger onekligen debatten kring upphovsrätten ett helt nytt perspektiv. Är det verkligen rätt att ta ifrån folk något som liksom har blivit allmänhetens egendom? Hur skulle det se ut om jag skrev en sång, som folk lyssnar på och sjunger, men som plötsligt inte fanns tillgänglig? Då skulle den sjungas vidare, för när den väl finns ute i etern kan jag inte längre hävda exklusiv äganderätt till den. Så vem äger egentligen Blogges texter? Bara Blogge själv? Eller har vi andra rätt att ta del av texterna, på samma sätt som vi kan läsa nästan allt som publicerats i Sverige på Kungliga Biblioteket, oavsett vad författarna önskat?

Franz Kafka ville att allt han skrivit skulle brännas efter hans död. Hans vän och författarkollega Max Brod bröt mot denna vilja, och så har vi fått ta del av hans fantastiska litteratur. Om hans skrifter skulle ha blivit brända (som ju upphovsmannen, Kafka själv, faktiskt uttryckligen önskade), så hade ingen känt till honom idag. Hans gåva hade aldrig nått allmänheten. Hade det varit mer respektfullt mot Kafka än att publicera hans verk mot hans vilja? Vad hade vi tyckt om Max Brod?

Sir Richard Burton översatte Kama Sutra, Tusen och en natt, Den parfymerade trädgården och en mängd andra orientaliska skrifter, ofta med erotiskt innehåll. Han var över huvud taget en extremt intressant person (läs gärna mer om honom på Wikipedia!) Vid sin död lämnade han efter sig en ny, färdig översättning av Den parfymerade trädgården, samt allehanda andra högintressanta skriftverk, men hans änka fann dem så moraliskt fördärvliga att hon brände alltihop. Det hade hon formellt sett rätt att göra – men var det rätt ur ett allmänmänskligt perspektiv? Självfallet inte, och hon fick hård kritik för sitt tilltag redan i sin livstid.

Blogges tilltag att radera sig själv från nätet sätter strålkastarljuset på två saker – vad är egentligen allmän egendom, intellektuell allemansrätt, och vad blir konsekvenserna av en sådan tanke? Och – vad händer när viktiga media inte finns på arkiv för framtiden? Vem har sparat Blogges artiklar, förutom han själv? Och – hemska tanke – om han själv skulle få för sig att radera allt? Hur gör Kungliga Biblioteket med nätburen media?

Och frågorna går även åt andra hållet. Vad händer om staten går in och blockerar eller raderar sajter? Vad händer om diverse myndigheter vill utplåna spåren av en obekväm röst, och allt som finns ligger på nätet – inte på papper i tusentals medborgares bokhyllor? Med modern teknik och centrala serverdatabaser är sådant möjligt i mycket högre grad än förr. Vem spar intressanta hemsidor och texter på flera av varandra oberoende servrar?

Kanske är Blogges avhopp från bloggosfären menad just som en sådan tankeställare. Ett nytt formidabelt experiment, involverande bloggosfärens mediala förmåga att påverka. Eller så är det bara ett egoistiskt hugskott, en självupptagen människas totala ointresse av andras behov och önskemål. Vad det än är, så har Blogge gjort ett outplånligt intryck på de flesta av oss som läser och skriver på bloggar, särskilt då ideologiska och politiska sådan.

Kanske är det dags för ett webmuseum, en jätteserver där gamla hemsidor lagras för att kunna beskådas i efterhand. http://www.webmuseum.org – det vore väl nåt? Att kunna glutta in och ta en titt på hur Apples hemsida såg ut 1996 – det vore väl intressant? Alla de spännande och faktaspäckade hemsidor som har försvunnit på grund av innehavarens ointresse, eller tillfälliga oförmåga att betala webleverantörsräkningar – det vore väl en kulturgärning att skapa ett sådant digitalt museum? Där skulle Blogges blogg ha en självklar plats bland de intressantaste bloggarna.

Fördomar och okunskap om hemundervisning

Aldrig hade jag väl kunnat ana att ett till synes så litet och begränsat ämne som hemundervisning skulle kunna väcka så starka känslor, när jag skrev mina två tidigare blogginlägg i frågan – Mer socialfascism från låtsasliberalerna och Var finns Piratpartiet när vi behöver det?, men det senare inlägget har slagit alla rekord i kommentarer på min blogg – i skrivande stund har jag 190 kommentarer efter ett och samma blogginlägg. Detta ämne väcker uppenbarligen starka känslor och stort engagemang! Så nu skriver jag ett tredje inlägg i samma fråga, och det är säkerligen inte det sista.

Aftonbladet publicerade igår (2009-08-31) en synnerligen aktuell artikel om hemundervisning, skriven av två centerpartistiska riksdagsledamöter, Maria Kornevik och Stefan Tornberg, med rubriken Barn lär sig mer av hemskolning, och den innehåller ett koncentrat av i stort sett samma uppgifter som jag har redovisat i mina tidigare blogginlägg. Det är en saklig och resonerande artikel, med en tydlig inriktning mot enskilda individers ansvar och valmöjlighet. Särskilt glädjande är det att det ät två riksdagsledamöter som står för artikeln i fråga. Ämnet är alltså hetare än jag vågat hoppas på.

Något som dock verkligen skrämmer mig är kommentarerna nedanför artikeln i Aftonbladet. Många av dem visar upp en fantastisk okunskap om föräldrars betydelse för barnen, övertro på statens förmåga, och flera i det närmaste paranoida föreställningar om att hemundervisande skulle leda till religiös indoktrinering och pedofili.

Att man generellt har en sådan syn på föräldrar är verkligen skrämmande, och att man tror att staten skulle vara bättre på att ta hand om barnen än deras föräldrar är rena Orwell-dystopin. Beklämmande är också tendensen hos många av dem som kommenterar, att de så lättvindigt kan förespråka förbud, utan att ha det minsta på fötterna. Lika deprimerande är att föräldrar idag verkar ha fått ett så dåligt självförtroende att de inte försvarar sitt föräldraskap.

Man kan tycka att det verkar logiskt att utbildning sköts bäst av utbildade lärare, men det stämmer faktiskt inte. Det finns massor med forskning på området, och den är tydlig och klar. Rena fakta. För det första är lärarutbildningen i Sverige under all kritik, och dessutom har de flesta lärare alldeles för många barn att ta hand om, vilket förstås bidrar till eländet. Det behöver inte vara lärarna det är fel på, men själva institutionen. Att ha en eller två personer som ska styra inlärningsprocessen för 25-30 barn är helt enkelt inte konstruktivt.

Men framför allt har de flesta idag helt missförstått själva lärandeprocessen hos barn, vilket innebär att skolan idag hos många barn snarare levererar en destruktiv process än ett uppbyggligt lärande. Det finns alltså all anledning att se med nyfikenhet, ödmjukhet, lyhördhet och läraktighet på de föräldrar som valt att ge sina barn det som de själva bedömer vara den bästa uooväxten, och effektivaste bildningen. Det faktum att barn får vara med sina föräldrar, som självklart kan erbjuda en mer individuellt anpassad bildning, och framför allt – ett personligt engagemang.

Kommunala skolor som finns i samma kommun som friskolor uppvisar bättre resultat än de kommunala skolor som finns i kommuner som saknar friskolor som alternativ. Friskolorna erbjuder inte bara konkurrens, men snarare ett komplement, och även inspiration. Finns det fler alternativ måste man tänka till lite. Och de som presenterar alternativ har ofta gjort just det. Tänkt till. Och därför har de ofta inspirerande och nyskapande idéer, som även smittar av sig på den kommunala skolan. Och jag hävdar att en aktiv föräldraledd undervisning kan erbjuda minst lika mycket (förmodligen mer) inspiration och idéer, till såväl friskolor som kommunala instanser.

Det finns absolut inga bevis för att behöriga lärare generellt skulle vara bättre kunskapsförmedlare än obehöriga lärare. Och det finns faktiskt ingen forskning alls som kan bevisa att föräldrar generellt sett skulle vara sämre lärare för sina barn heller. Tvärtom finns det en enorm mängd forskning som på visar motsatsen – att de barn som har fått föräldraledd utbildning är mer motiverade, bättre socialt tränade, att de generellt har bättre studieresultat än skolutbildade barn, att de är mer harmoniska, mer läraktiga och bättre rustade för vuxenlivet.

Jag tror inte att föräldraledd undervisning kan ersätta all skolundervisning. Det är inte det vi diskuterar nu. Det som är den stora frågan är att regeringen i sitt förslag till en ny skollag i praktiken gör det mycket svårare, kanske i praktiken omöjligt, att välja föräldraledd undervisning som alternativ, och det är INTE accaptabelt. Särskilt inte med tanke på att ingen har kunnat påvisa några allvarliga brister i den föräldraledda undervisningen, inga skador, inga problem som man kunnat undvika i skolundervisning. Alltså är det huvudlöst och fullkomligt galet att förbjuda.

Endast ett land i hela Europa förbjuder hemundervisning. Tyskland. Det förbudet infördes 1938. Vi vet alla vem som bestämde då. Tyska medborgare får alltjämt politisk asyl i USA på grund av denna restriktiva lag.
Är det så vi ska ha det i Sverige? Att svenskar får politisk asyl i USA?
Tänk en gång till innan ni förbjuder något som hör till de mänskliga rättigheterna.

Forskning och statistik om föräldraledd undervisning:
Christian W. Beck (norsk professor i pedagogik)
Education Policy Analysis Archives
Home Schooling: From the Extreme to the Mainstream (Frazer Institute, Pdf)
Paula Rothermel, School of Education, University of Durham
Performance in home schooling, UNESCO

Det finns mer, men detta kan räcka rätt långt till att börja med.

Mer socialfascism från låtsasliberalerna

Jag levde en gång i tiden i vanföreställningen att Folkpartiet faktiskt var ett liberalt parti. De kallar sig alltjämt Folkpartiet Liberalerna, men i verkligheten är detta parti idag inte ett smack mer liberalt än Socialdemokraterna eller Vänsterpartiet. Jag skulle nog t.o.m. våga påstå att jag skulle kunna hitta fler liberaler i Vänsterpartiet än i Folkpartiet. Folkpartiet har numera gått från socialliberalism till socialfascism. Och det är ingen överdrift.

En av de värsta antiliberalerna inom Folkpartiet är den gamle militär som otroligt nog blev vald till partiets nye ledare – skolminister Björklund. Det är inte nog med att Björklund nog egentligen skulle vilja återinföra aga, dumstrut och skamvrå i skolan. Nu ska möjligheten att få bedriva hemundervisning stoppas. Om det inte är antiliberalt så vet jag inte vad liberalism är.

Eftersom hemundervisningen missbrukats av en liten, liten grupp fanatiska kristna (Maranata), så vill Jan Björklund göra som man brukar i Sverige, när något missbrukas – man förbjuder det helt och hållet, och struntar fullkomligt i den majoritet som sköter det på ett bra sätt. I Europa är hemundervisning bara förbjudet i ett land – Tyskland. Detta förbud introducerades 1938. Och jag frågar lite försynt … vem styrde då? Fundera på det en stund.

Enligt Europakonventionen, första tilläggsprotokollet – artikel 2, sägs följande: ”Ingen må förvägras rätten till undervisning. Vid utövandet av den verksamhet staten kan påta sig i fråga om uppfostran och undervisning skall staten respektera föräldrars rätt att tillförsäkra sina barn en uppfostran och undervisning som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse.”

Svenska staten vill bryta mot Europakonventionen, med den synnerligen usla motivationen att undervisningen i den svenska skolan ”ska vara allsidig och objektiv”. Jaha. Och eftersom mellanmjölk innehåller allt som Livsmedelsverket anser att mjölk ska innehålla, så kan vi förbjuda alla andra sorters mjölk? Eftersom staten har lovat att deras utbildningar ska vara bra, så kan vi förbjuda alla andra utbildningsvägar?

Riktigt konstigt blir detta förslag mot bakgrunden att hemundervisning har visat sig vara en alldeles utmärkt utbildningsform. Det finns ingen forskning på området som visar att hemundervisningen skulle vara sämre än ordinarie skolundervisning. Snarare tvärtom. Resultaten över hela den anglosaxiska världen är förbluffande positiva. I USA är det numera ca 1,5 miljoner barn som undervisas av sina föräldrar, snarare än i ordinarie skolor. Detta är mer än dubbelt så många som samtliga elever i hela det svenska skolsystemet, så det finns förstås en hel del erfarenhet, samt forskarrön och statistik i ämnet.

Hemundervisade barn når i genomsnitt bättre skolresultat än barn som går i vanlig skola, till och med bättre än många av de bästa privatskolorna. De utvecklas socialt lika bra, eller bättre, jämfört med barn som går i skolan. Även prestigefyllda amerikanska universitet välkomnar hemundervisade barn eftersom de som regel har bättre motivation och studiedisciplin än barn som gått i skola. Som vuxna har de högre livskvalitet, och är mer engagerade i samhällslivet än de som gått i skola. Allt detta oberoende av föräldrarnas utbildning, den valda pedagogiska metoden och graden av insyn och kontroll.

Än så länge är det bara några hundra barn som får hemundervisning i Sverige, men om vi svenskar även på detta fält härmar amerikanerna, så kommer denna siffra att stiga kraftigt. Och det finns ingen anledning att anta att resultaten skulle bli sämre här än där. Utom möjligen om vi ger plats för överförmynderi och alltför klåfingriga politiker.

I det postindustriella samhället finns inte längre det strukturella behovet att skola in medborgarna till att bli effektiva och likriktade kuggar i samhällsmaskineriet. Kreativitet och självständigt tänkande kommer i allt högre och högre grad bli de mest värdefulla tillgångarna på den globala marknaden, och då kan hemundervisning visa sig vara den mest gynnsamma utbildningsformen, för väldigt många.

Jag kanske är en smula konspirationsteoretisk, men jag tror att Björklund och hans hejdukar helt enkelt vill sätta stopp för hemundervisningen i Sverige INNAN detta fenomen hinner växa sig så stort att det inte längre går att stoppa. Det är alldeles för svårt att styra människor som är starka, som tänker självständigt, som är icke-indoktrinerade av statliga institutioner – och därför måste man så fort det är möjligt tvinga ALLA barn att inordna sig i systemet. Några hundra barn och deras anhöriga är så få, att de kan offras – de blir aldrig någon stor politisk kraft som kan ge ett tillräckligt motstånd mot fascisterna i Riksdagshuset. Skulle vi vänta några år, så kanske det hinner bli flera tusen barn som får hemundervisning, och det blir förstås mycket svårare att stoppa.

Det finns ingen rationell anledning att förbjuda hemundervisning, med tanke på hur bra den uppenbarligen fungerar, generellt. Alltså måste man hitta orsakerna till denna förbudsiver någon annanstans. Och framför allt måste vi stoppa denna nya lag. Vi måste stoppa dessa klåfingriga politiker från att än en gång bryta mot våra mänskliga rättigheter, och hindra människor från att förverkliga sina drömmar och ideal. Och vi måste stoppa dessa arroganta rättfärdighetsmissbrukare från att lägga sig i hur vi ska uppfostra våra barn.

Riksorganisationen för Hemundervisning i Sverige (Rohus) har på sin hemsida en namninsamling som syftar till att försvara rätten till att bedriva hemundervisning. Skriv gärna på den namninsamlingen, om du vill bidra till att upprätthålla demokrati och egenmakt i Sverige, och motverka likriktning och förmynderi.

Andra hemsidor och bloggar som avhandlar ämnet hemundervisning:
Hemundervisning.se Sveriges Kommuner och Landsting, Kongress ’07, Motion 24, Hemundervisnings-bloggen, Jonas Himmelstrand på Newsmill, samt i Världen idag, Fredrik Sjöstrand på Smedjan.com (mycket bra artikel!), Fajaf, Snilleblixten, Alltiallon (läs kommentarerna!), Wapedia – Wiki, Tinni Ernsjö Rappe i SvD, samt på hennes egen blogg Grannfrun, Skolans vara eller inte vara,

Dags att skrota sexköpslagen

Det finns ett stort problem med sexköpslagstiftningen. Eller nja, det finns faktiskt väldigt många problem med sexköpslagstiftningen, men det finns ett primärt problem som ingen av förespråkarna av denna lag har brytt sig om att behandla. Det största problemet är nämligen att lagen inte hjälper de människor lagen sägs vara avsedd att skydda, nämligen de prostituerade. När lagen infördes blev arbetsförhållandena mycket värre för sexarbetarna. Redan detta enkla faktum, kombinerat med det faktum att prostitutionen på intet sätt har minskat i omfattning, är alldeles tillräckligt för att komma fram till den ofrånkomliga slutsatsen att lagen bör skrotas. Den är inte bara värdelös, den är kontraproduktiv.

Sen finns det ett annat stort fel med denna lag, och det är att den bara reglerar frivilliga överenskommelser. Alla de brott som sexköpslagen påstås motverka, som sexuellt tvång, ofrivillig trafficking, slaveri, prostitution av minderåriga eller andra som inte givit sitt uttryckliga medgivande, regleras redan av andra lagar. Sexköpslagen reglerar bara en enda sak, och det är frivilliga transaktioner mellan personer som ingått avtal.

Det är fullt lagligt att ha sex med vem man vill, hur många man vill, när man vill och hur man vill. Det som regleras (och moraliseras över) är den finansiella transaktionen. Att pengar förekommer som en faktor i det sexuella mötet. Alltså är det egentligen inte sexet i sig man moraliserar över, utan det faktum att någon får en ekonomisk vinst av det hela. Då blir det moraliskt dåligt, uppenbarligen. Det är mycket märkligt, och tämligen unikt rent juridiskt, att man kan förbjuda enskilda personer att ingå ekonomiska avtal kring en aktivitet som är fullt laglig.

Sexköpslagen är alltså en morallag. Den fördömer ett visst uttryck för sexualitet och fri handel med tjänster, eftersom den anses vara dålig för kvinnor, alldeles oavsett vad dessa kvinnor har för motiv för sitt handlande. Ingen nämner någonsin att manliga prostituerade skulle må dåligt och borde skyddas från sig själva – tydligen kan bara kvinnor göra dåliga val mot sin vilja. Om detta inte är könsdiskriminerande så vet inte jag vad det är. Ambitionen att rädda de prostituerade ur horträsket har tyvärr bara lett till två onda ting – att horträsket blivit sunkigare, och att paternalistiskt förmynderi, offerstämpling och omyndigförklarande av kvinnor har befästs ytterligare. Ingen bra idé, med andra ord.

I sin iver att förbättra samhället, och avskaffa sådant som ses som dåligt, lyckas makthavare ofta göra saker och ting betydligt sämre. Och ju mer de i sin samhällsförbättrariver kämpar och fixar och trixar, desto värre blir det. Det vore helt enkelt underbart om fler politiker (och andra makthavare) kunde ge fan i att vara så klåfingriga och manipulativa som de så ofta är. Den bästa lösningen är nämligen ofta att göra precis tvärtom – att avreglera.

På Nya Zeeland avkriminaliserades prostitutionen helt 2003, och i en utvärdering från Health Research Council of New Zealand samt justitiedepartemetet, Ministry of Justice, har man kommit fram till att prostitutionen INTE har ökat, men att sexsäljarna känner sig mycket tryggare och säkrare. Liknande resultat har även framkommit i andra länder.

Jag skulle vilja se fler politiker som avskaffar lagar istället för att hela tiden hitta på nya. Det skulle kunna bli en helt ny politisk våg, en trend som befriar människor istället för att förslava och stänga in dem i allt trängre lådor. Det finns en närapå vidskeplig, religiös övertro på lagar som samhällsförbättrande medel. Så fort man inte gillar något, så förbjuder man det. För det är en viktig ”signal”. Men signalpolitik är ofta riktigt dålig politik. Den fungerar helt enkelt inte.

Ett exempel på riktigt dålig signalpolitik gäller förmedlingen av rena sprutor till narkomaner. Vissa (totalt oempatiska) politiker vill att detta ska vara absolut förbjudet, eftersom sprututdelning ”skickar en signal” att det är O.K. att knarka. Det är då bättre att ”skicka signalen” att det INTE är O.K., genom att låta knarkarna dö, utan hjälp.

Själv tycker jag att medkänsla är en bättre signal – att agera utifrån kärlek och empati, utifrån en vilja att hjälpa människor i nöd, kombinerat med att man skaffar sig en helhetsbild av hur samhället (såväl individuellt som kollektivt) skulle kunna minimera skadeverkan. Vill vi faktiskt hjälpa människor, eller vill vi bara straffa syndarna? Det kan vara en bra fråga för många att ta till sitt hjärta.

En annan bra signal från vår lagstiftande församling, de medborgare som vi givit förtroendet att administrera vårt samhälle, vore att sluta omyndigförklara folk. Om man inte tar bort stödhjulen så lär man sig aldrig att cykla. Visst, man kanske ramlar några gånger, men det är så vi människor lär oss. Vi är faktiskt inte så ömtåliga och hjälplösa som vissa verkar tro. Vi är fullt kapabla att välja hur vi vill leva våra liv, och därtill hantera konsekvenserna av våra handlingar. Och om någon tycker att jag gör ett dumt val, så är det faktiskt min ensak, och ingen annans.

Med andra ord – om jag vill knulla runt till höger, vänster och mitten, så är det min ensak. Eller klättra i berg, segla jorden runt, ta en psykedelisk drog, rida på kameler, köra rally, djuphavsdykning, gå på lina eller göra en politisk karriär. Och det är varje enskild persons ensak vad han eller hon vill göra med sin kropp. I alla fall om vi ska betraktas som vuxna, självständiga, självägande människor med egen vilja och ett eget liv. Att då kriminalisera en ekonomisk uppgörelse i samband med sex är helt absurt, och ett omyndigförklarande av individen. Och det är inte acceptabelt i ett fritt samhälle.

Artiklar och bloggar om sexköpslagen:
Xrob, Isabella Lund, Blogge Bloggelito, Petra Östergren, Susanne Dodillet, Sexualpolitiskt forum, Planeten Hora, Pedofilens dotter, Artikel i Christian Science Monitor

Nu brinner det i knutarna – dags att rösta på Piratpartiet!

Nu är det bara några få dagar kvar. Den 7 juni är sista chansen att rösta på sina kandidater till EU-parlamentet. Jag är måhända en smula tjatig, men jag tycker att detta är ett otroligt viktigt val, ett av de viktigaste i mannaminne, så jag nästan skriker till folk – GÅ OCH RÖSTA! Och demokrat som jag är, så tycker jag faktiskt att det egentligen inte spelar någon roll vad du röstar på, så länge du följer din övertygelse och röstar på det som känns rätt för dig.

Och – kolla ordentligt vad de olika partierna säger! Inrikespolitik är inte detsamma som EU-politik. Jag har t.ex. kommit på mig själv med att rekommendera (v) framför allianspartierna, vilket är långt mer än ”kors i taket” för mig. Vänsterpartiet har liksom alltid varit så långt bort från min politiska övertygelse man kan komma, nästan. Men just till EU-valet ser hela den politiska kartan helt annorlunda ut. Och med Piratpartiet med i leken har helt nya spelregler uppfunnits.

EU-valet är mycket viktigare än riksdagsvalet. Idag är det tyvärr så. Den politiska makten har förskjutits mer och mer till EU, och en majoritet av de nya lagar som införs här i Sverige stiftas idag i EU, inte i Sveriges Riksdag. Alltså måste vi tänka om, vad gäller politiska mål här hemma i Sverige. Det kan se stort och dramatiskt ut i kvällstidningarna när politiska beslut tas i riksdagen, samtidigt som de verkligt stora besluten, som fattas i EU-parlamentet, helt schabblas bort i media. Detta är missvisande.

Så jag säger en gång till – GÅ OCH RÖSTA!
Helst på Piratpartiet, förstås… 🙂

Piratpartiet höll en sista demonstration före valet, eller snarare offentlig samling, här i Stockholm på Mynttorget (bredvid Riksdagshuset, framför Slottet) på lördagen den 30 maj. Liknande samlingar hölls även i Göteborg och Malmö. Jag var förstås på Mynttorget, träffade folk och plåtade.

”Alla” var där – flera av Piratpartiets EU-kandidater, som Christian Engström, Anna Troberg, Rick Falkvinge, Rickard Olsson, Malin Littorin Ferm, Daniel Nyström, m.fl., och flera av Piratpartiets ihärdiga draghästar, som Janne Lindgren (som ju också är EU-kandidat) och Jonathan Rieder Lindkvist, och stämningen var mycket god, närmast gemytlig. Segervittringen låg som en behaglig doft över hela torget. Alla är ju övertygade om att Piratpartiet tar hem minst ett mandat, troligen två, kanske fler. Och det kändes i luften. Hur trevligt som helst.

Pirater med flaggan i topp!

Flera EU-kandidater var på plats, som här på bilden i tur och ordning: Malin Littorin Ferm, Anna Troberg, Christian Engström och Rick Falkvinge.

Anna Troberg var först ut på talarlistan. Megafoner kan vara charmiga, men jag tycker att det är skönt att Piratpartiet äntligen har skaffat sig ett lite proffsigare PA, med mikrofoner, stärkare och högtalare…

Färgen lila var påtagligt närvarande, både bland talarna och åhörarna…

Några turister i en turistbuss fick se lite av det politiska livet i Stockholm…

Vädrets makter var nådiga, och solen gassade skönt över oss alla. Solglasögon var ett nästan obligatoriskt tillbehör – här på en skön pirat; Marie Andersson, mer känd under sitt blogg-alter ego Emma Opassande (vinnare av Stora Bloggpriset 2009, kategorin Politik & Samhälle)

Security detail? Bara ett diskret headset som saknas. Skämt åsido, detta är Daniel Nyström (som är mycket snällare och beskedligare än han ser ut på denna bild), som också kandiderar på EU-listan. Chansen att han kommer in i EU-parlamentet är förstås försvinnande liten, eftersom han står på 17:e plats på listan, men han är med i alla fall.

Och så Rick då, förstås. Rick som startade hela den här vågen, och som fortfarande eldar på, med sin energi och övertygande förmåga. Och han inleder sitt tal på amerikanskt, demagogiskt slagordsmanér, med ”Vänner, medborgare och pirater – vi bygger om – tillsammans!” Kul!

Ricks tal går för övrigt att se på YouTube – här.

Bland åhörarna kan man här bland andra se författarinnan Unni Drougge, för dagen passande iklädd lila strumpor och solglasögon med lila glas. Chict!

Rick Falkvinge – stilstudie.

Som avslutning på hela evenemanget talade Christian Engström, Piratpartiets förstanamn till EU-parlamentet. Även Christians tal finns att höra (och se) på YouTube – här.

Piratpartiet – det enda vettiga alternativet!

Rösta på Piratpartiet i EU-valet 2009!

Läs mer på Piratpartiets egen hemsida: www.piratpartiet.se