Cirkus Eros – total reinkarnation!

Min erotiska hemsida Cirkus Eros har äntligen fått en total reinkarnation, och blivit en helt ny hemsida!

Cirkus Eros har funnits på Internet sedan 1999, och har haft miljontals besökare genom åren. Här finner du många olika former av erotisk inspiration – bilder, noveller, artiklar, konsumenttips, information om kurser och andra evenemang. Kort sagt en portal för all min konstnärliga och pedagogiska verksamhet som på ett eller annat sätt rör vid ämnen som kärlek, sex, relationer, tantra m.m.

Cirkus Eros började som ett rent konstnärligt projekt, men har vuxit till att också ha en filosofisk och politisk dimension, samt förstås en pedagogisk ambition, som framför allt kommer till uttryck i artiklar, samt våra kurser.

Min totala uppgradering har inneburit att jag har samma innehåll som tidigare, men MYCKET MER. Och en hel del av det gamla materialet har blivit kraftigt uppdaterat. En del artiklar var alldeles för gamla och passé, och har blivit uppgraderade. Det gäller särskilt artiklar med inriktning instruktion och inspiration. Det har också blivit fler bilder i vissa gallerier.

Några nyheter på sidan:

• Ett helt nytt utseende, baserat på WordPress
• Denna nyhetsblogg
• Ett kalendarium för våra kurser
• Fler bildgallerier med mer bilder
• Mer överskådliga och lättillgängliga bildgallerier
• Uppdaterade länksidor
  
• Fler artiklar, uppdelar i fler kategorier
• Fler recensioner på sidan Sköna Grejer
• Uppdaterade mediasidor
• 300 sidor bild och text

Jag är väldigt nöjd och stolt över att jag har fått detta enorma arbete gjort. Jag har arbetat i mer än två månader med att skapa denna nya hemsida, och nu kan du äntligen se resultatet.

Det är fortfarande mycket kvar att göra, och du kan säkerligen hitta en och annan miss, ett och annat fel här och där. Men en sån här sida blir aldrig klar, och jag gör allt jag kan för att fylla på med mer material, och även rätta till allehanda fel och luckor här och där.

Välkommen till Nya Cirkus Eros!

Spara

Spara

Spara

Tryckfrihetsordningen 250 år!

Idag finns det verkligen anledning att fira! Tryckfrihetsordningen, en av världens bästa lagar, fyller idag, den 2 december, 250 år, och det är värt att högtidlighålla.

Under ledning av den österbottniske prästen Anders Chydenius genomdrev mösspartiet vid riksdagen i Gävle den 2 december 1766 antagandet av en tryckfrihetsförordning som stoppade censur och införde offentlighetsprincipen för offentliga handlingar i svenska myndigheten, därmed även i Finland.

Viktiga komponenter i Tryckfrihetsförordningen är rätten att sprida information, offentlighetsprincipen och meddelarfriheten. Tanken är att vi ska garanteras ”ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning i vilket ämne som helst”. Sverige var länge också ensamt om att ha offentlighetsprincip, särskilt att ha den reglerad i grundlag.

Samtidigt befinner vi oss i en tid då yttrandefriheten blir attackerad från alla håll och kanter. Yttrandefriheten inskränks sakta mer och mer, och t.o.m. författare som Jonas Gardell höjer rösten och vill ha mer censur, något som för mig framstår som ytterligt absurt. Man skyller på ”näthat”, och viftar med lagförslag.

Just yttrandefriheten tycks vara särskilt farlig enligt många. Hur skulle det se ut om alla får säga precis vad de tycker? Ja, det blir ett vildvuxet medielandskap. Men vad är då alternativet? Ett ödsligt och räddhågat landskap, där ingen vågar säga flaska, för det kan ju leda till åtal?

Vi ser det redan, där en man blev anmäld för hets mot folkgrupp, för att han påstått att ett böneutrop i en moské lät som ett åsneskrik. Dumt sagt, kanske – men det ska inte leda till åtal. En annan blev fälld för att ha haft på sig en satirisk t-shirt med en bild av Hitler – en t-shirt man kan köpa i vilken souvenirshop som helst i London. En konstnär blir dömd till sex månaders fängelse, för teckningar, visade i ett galleri.

Tryckfrihet och yttrandefrihet är inte till för alla de som har socialt accepterade idéer, okontroversiella påståenden och politiskt korrekta yttranden. Yttrandefriheten finns till för dem som har de tokigaste idéerna, för dem som säger det vi andra inte vill höra, för dem som kan upplevas som kränkande.

Det finns de som säger att yttrandefrihet inte innebär rätten att kränka andra. De har fel. Det är just det yttrandefriheten är till för. Du kan välja att bli kränkt av precis vad som helst, och skulle vi förbjuda allt som någon kan bli kränkt av, så blir det inte så mycket kvar.

Om Tryckfrihetsförordningen (Wikipedia)
Tryckfriheten hotas av politiker och tyckare (Nils Funcke, Expressen)
7 saker alla borde veta om tryckfrihetsförordningen (Sebastian Folcker, DN)

Världens bästa bok!

1985 gick jag på Skara Skolscen, en förberedande, då ettårig teaterutbildning med mycket gott renommé. Samma år kom också Keith Johnstones legendariska bok IMPRO ut i svensk översättning. Som jag minns det fick vi den allihop, alla vi 16 elever på den lilla skolan i det gamla tingshuset i Skara. Min utgåva av IMPRO är numera sliten, trasig, med lösa sidor, anteckningar och överstrykningar överallt. En älskad bok. Jag läste den intensivt, med ännu större intresse och hängivenhet än Konstantin Stanislavskijs bok En skådespelares arbete med sig själv, den bok som dittills varit min teaterbibel, men som då fick andraplatsen efter IMPRO.

Jag har insett med åren att IMPRO kanske är den viktigaste bok jag någonsin har läst. I alla fall för mig. Ingen bok har format mina tankar kring teater så mycket som denna. Men inte bara teater. IMPRO är så oerhört mycket mer än en lärobok i improvisationsteater. Det är en fantastisk manual för pedagoger, en fenomenal guide till att bli mer ohämmat kreativ, en insiktsfull introduktion till masker och trance – shamanism, om man vill. Den handlar också om relationer – eftersom teater ytterst sett enbart handlar om relationer.

IMPRO har inspirerat mig på så många olika fält i mitt liv, att jag numera plötsligt ibland kan undra vilka tankar som är mina, och vilka som är Keith Johnstones. Så mycket av det han har skrivit har fastnat i min hjärna, min världsbild. När jag började på allvar att utforska shamanism var det på inspiration av min shamanlärare Jana LaLanne – men det hade aldrig hänt om jag inte först redan (omedvetet) hade implementerat en mängd shamanistiska tekniker i mitt arbete med teater.

När jag och min kära hustru Jennie började hålla parkurser 2004, använde jag en hel del dramaövningar på kurserna, eftersom de passade alldeles fantastiskt bra just för att skapa bättre kommunikation i relationer. Och det inslaget har snarare ökat än minskat. Så cirkeln sluts, eftersom jag nu när jag kommer tillbaka till arbetet med teater också har med mig ovärderliga erfarenheter från andra områden, som nu kan återbefrukta mitt arbete med teater.

Nu läser jag Impro for Storytellers, Keith Johnstones andra bok om teaterimpro, samt en biografi om Keith Johnstone, och jag har beställt en av hans pjäser, samt IMPRO på originalspråket engelska. Och om allt går som det ska kommer jag även att åka till England i september, för att gå en kurs med Keith Johnstone själv. Det blir första gången jag träffar honom personligen, och det kanske inte blir så många fler chanser, med tanke på att han nu är gammal (80 bast).

Jag tar igen förlorad tid. Här ska improviseras, och här ska spelas teater!

Om du också längtar efter teater, starka sensationer, lekfullhet, dynamiska och levande möten med andra kreativa och entusiastiska människor, om du vill utvecklas både som skådespelare/estradartist OCH som människa, om du vill ha extremt och intensivt roligt under en helg – då kan Tranceformation Impro vara något för dig. Nästa kurs går av stapeln 23-25 maj. Det finns fortfarande plats för fler deltagare. Kanske du är en av dem?

Besök gärna hemsidan för Det Magiska Rummet! >>
Det Magiska Rummet har också en egen sida på Facebook! >>
Tranceformation Impro har också ett event på Facebook! >>
Nyhetsbrev för kommande Tranceformation Impro! >>

Keith Johnstones hemsida >>

Dags för lite gravplundring!

Mercedes har gjort en reklamfilm. Reklamfilmen innehåller en dikt av Karin Boye. Detta har gjort somliga personer väldigt upprörda, däribland Peter Englund, som också råkar vara den tillfälliga ordföranden i Svenska Akademin (ja, jag vet att det kallas ”ständig sekreterare”, men det är förstås retoriskt nonsens, eftersom ingen är ständig, och hans faktiska position är en slags ordförande). Och så avslöjade sig Peter Englund som en elitistisk fjant, en arrogant snobb som sätter sig själv på smakpiedestalen och vill visa var skåpet ska stå. Ganska osmakligt.

Peter Englund kallar tilltaget gravplundring, vilket är ett ovanligt bisarrt påstående, eftersom det antyder att Boyes dikter enligt Svenska Akademin borde vara begravda och dolda för omvärlden, inte tillgängliga för var och en. Dessa dikter ska stå kvar i gamla dammiga bokhyllor, och hur de används ska kontrolleras av gamla dammiga reliker som Peter Englund och hans anhang. Själv är jag barn till en bibliotekarie, och har en långt mindre elitistisk och protektionistisk syn på kultur – jag tycker att all kultur ska vara tillgänglig att bruka och avnjuta, och skiter i artificiella klassificeringar som ”finkultur” och ”fulkultur”.

”En reklambyrå som heter ANR har kommit på den bisarra idén att använda delar av Karin Boyes kanske mest kända dikt, ’I rörelse’, i en glassig reklamfilm som syftar till att locka människor att köpa bilar av märket Mercedes-Benz. Att utnyttja Boyes dikt på det här okänsliga och genomkommersialiserade viset är gravplundring.”

– Peter Englund på sin blogg

Akademin vill stoppa reklamfilmen, och har till och med hotat med rättsliga åtgärder. De har letat bland dammiga paragrafer, och överväger att åkalla det så kallade ”klassikerskyddet” i upphovsrättslagen. Reklambyrån ANR försvarar sig förstås mot den orättfärdiga kritiken. Karin Boye har varit död i mer än 70 år, och därför är hennes dikter är fria att använda för alla och envar. Och även om reklambyrån formellt sett inte alls behöver det, så har de ändå tillfrågat Karin Boye-sällskapet om det passar att de använder ”I rörelse” – och de fick sällskapets välsignelse. Men se, det gillade inte Akademin, den döda kulturens försvarare. Det som är dött och begravet ska minsann fortsätta vara det, allt annat är en skändning av ett kulturarv.

Min respekt för Akademin föll plötsligt långt ner i ett geggigt och illaluktande avlopp. Akademin borde aldrig någonsin ha rätt att bestämma över någons kulturkonsumtion, vare sig för dig, mig eller för den delen stora företag. Även reklam ingår i yttrandefriheten, även om vänsterpolitiska personer inte gillar det – vilket jag tror är den verkliga orsaken till denna konflikt. Man gillar inte kommersialism, av politiska skäl, och så försöker man kidnappa Karin Boye, med moraliska brösttoner. Vad de verkar glömma är att den sortens paternalistiska dömande av kommersialiserad kultur stammar ur en tid då de enda som hade råd att syssla med litteratur och teater var de snuskigt rika. Då var det fult att tjäna pengar på kultur, eftersom det var något man skulle göra som amatör och entusiast.

Men i Sverige har vi något som heter ”likhet inför lagen”, vilket innebär att alla ska behandlas likadant, såväl rika som fattiga. Svenska Akademin ska helt enkelt inte lägga sig i hur Mercedes gör reklam. Om någon tycker att det är smaklöst att Mercedes använder Boyes poesi står det den personen fritt att kritisera det, och att bojkotta Mercedes produkter. Sådant ska inte regleras med paragrafer och förbud. Ah, just det. De som omhuldar Boyes politiska ideal är förmodligen extremt sällan samma personer som ens överväger att köpa en Mercedes. Så frustrerande.

Vi ska vara ärliga nog att erkänna att allt detta endast och enbart handlar om våra egna värderingar. Att diskutera Mercedesreklamens moraliska status har alltså INGENTING med Karin Boye att göra, eller hennes eventuella synpunkter. De som påstår att det är kränkande mot Karin Boye att hennes dikter används i reklam – de pratar skit, och borde egentligen erkänna att det är de själva som väljer att känna sig kränkta, av en eller annan anledning – helt oberoende av vad Karin Boye eventuellt skulle ha kunnat ha för synpunkt.

Det refereras gärna i sammanhanget till Karin Boyes politiska ståndpunkter (hon var socialist och satt i redaktionen för marxistiska Clarté), och att det därför skulle vara etiskt felaktigt att använda hennes dikter till reklam. Detta är också kvalificerat nonsens. Å ena sidan kan ingen kan veta vad som är i strid med författarens intentioner och vilja idag, när hon de facto dog för över 70 år sedan. Vem vet vad hon hade tyckt om hon hade levat idag? Å andra sidan är det faktiskt 100 % irrelevant vad Karin Boye hade tänkt. Karin Boye äger inte längre sina texter. Hon är död. Det betyder att man inte längre existerar som individ, ur eget perspektiv. När du har dött äger du ingenting, absolut ingenting.

”Det här är en yttrandefrihetsfråga. Ska jag inte få läsa upp en dikt bara för att någon annan har skrivit den? Vad Boye ville eller inte ville är helt irrelevant. Upphovsrättsmonopolet är utgånget. Man ska kunna ha en förutsägbar lagstiftning; när upphovsrätten gått är och måste verket vara i public domain.”

”Det är både omöjligt och orimligt att använda statens våldsmonopol för att tvinga folk att uppfatta ett konstverk på det sätt som konstnären avsåg”

– Rick Falkvinge, Piratpartiet

Jag har också skapat en jävla massa texter, bilder, musik och andra upphovsrättsskyddade alster, eftersom det är sådant jag lever på. Men det vore osannolikt korkat av mig att ha synpunkter på hur de ska användas efter min död. Om jag är död är jag död, och då finns jag inte mer, kan inte uppleva eventuella hyllningar eller kränkningar, kan inte njuta av frukterna av mitt arbete. Vad som händer efter min död är alltså 100 % likgiltigt vad min egen person anbelangar. Och så ska det vara.

En självklar fråga i sammanhanget torde vara om man får använda citat ur andra döda författares verk, som t.ex. Marcus Aurelius skrifter – i reklam för ett politiskt parti. Skulle det vara emot författarens intentioner och vilja? Är det över huvud taget relevant? Visserligen dog han för 1.834 år sedan, men Svenska Akademin kan säkert åta sig att försvara hans rättigheter å hans vägnar. Så blev allting så mycket bättre. Eller?

Läs Peter Englunds bloggpost om gravplundring
I annan media:
Akademien rasar mot Mercedes reklam – tidskriften Vi Bilägare
Karin Boye satte poesin i rörelse – SvD
Andra som skrivit om detta:
Rick Falkvinge
Enligt Min Humla
Anna Troberg

En vansinnigt rolig kommentar till ärendet:

Pietro Aretino – den gudomligt vulgäre poeten

I mina ådror må rinna ädelt krigarblod, och i mitt huvud må det sjungas hög filosofi – men mitt hjärta bankar för utövandet av de sköna konsterna, och i min själ är jag en gycklare, en narr, en bouffon, en häcklare, en sanningssägare, en som sträcker ut tungan och gör fula grimaser åt överheten. Och om någon av dessa högheter tar illa upp av mina grimaser, är det ett osvikligt bevis för att de tar sig själva på alldeles för stort allvar.

Jag har alltid haft ett gott öga till de vulgäraste av skalder och konstnärer, tabubrytarna, de uppstudsiga, de som skiter i reglerna och gör just det man inte får. Det finns något obändigt levande och friskt i denna obstinata uppstudsighet, detta anarkistiska frisinne, de som alltid ska peta och pilla där alla säger att man inte får, de som ska sjunga ut – högt – just det som alla andra tänker men inte ens vågar antyda. De som spottar överförmyndarna i ögat, de som pruttar i kyrkan utan att skämmas det minsta, de som tar stora risker för friheten att uttrycka sig – även när det inte är strategiskt lämpligt, utan bara för att.

”För att inte framstå som en hycklare kan jag säga att ett par läckra skinkor är i besittning av större makt än allt som någonsin har producerats av filosofer.”

– Pietro Aretino

Bråkstakarna, trubbelmakarna, revolutionärerna, de hopplöst omöjliga, de notoriskt olydiga – dessa är mina verkliga förebilder, mina hjältar, för det är dessa som i sanning inte bara får jorden att gå runt, utan de som faktiskt får hela vår värld att ändra riktning. De som likt Nils von Dardel kunde säga ”varför inte tvärtom?” – och liksom Dardel verkligen göra tvärtom, inte bara prata om det.

Dessa omöjliga människor, som Tycho Brahe, Lenny Bruce, Ralph Nader, Fredrika Bremer, Emmeline Pankhurst, Elise Ottesen-Jensen, Voltaire, Casanova, Marquis de Sade, Mohammad Ali, Winston Churchill, Mohandas Gandhi, Lars Johan Hierta, Vilhelm Moberg, Torgny Segerstedt, August Strindberg – och många fler – är de som sätter färg på tillvaron för oss andra, som vänder på varje sten, vägrar ge sig, vägrar lyda order, och som alltid följer sin egen vilja, oavsett om den leder rätt eller fel. Vi kanske inte håller med dem i sak, vi kanske tycker att de är oresonliga, kanske direkt galna, men vi kan inte låta bli att beundra deras mod, deras envishet och ryggrad.

Det är av mycket goda skäl som filmaren Milos Forman gjorde sin kommentar för yttrandefrihet genom sin film om Larry Flynt, mannen bakom den ytterligt vulgära och grovkorniga porrblaskan Hustler. Det är lätt att försvara rätten att yttra sig för stora humanister och djupa filosofer – men måste vi även försvara motbjudande och vidriga typers rätt att yttra sig? Ja, det måste vi. Poängen med filmen om Flynt är att yttrandefrihet kräver att vi försvarar rätten även för en motbjudande typ som Flynt att få publicera sina snaskiga alster.

“Den som inte visar sig som en vän av laster blir människors ovän.”

– Pietro Aretino

Även i mytologins värld finns alltid narren, trickstern, trubbelmakaren – Loke, vars uppgift är att hitta kryphålen, de svaga länkarna, vända upp och ner på tillvaron och skapa kaos – och därmed liv och skapelse. Det är inte Lokes ”ondska” som gör att han lurar Höder att skjuta Balder – det är Balders högmod som framtvingar hans eget nedstigande i dödsriket. Tror man att man är odödlig så är man förutbestämd att dö. Men det är just Loke som hittar vägen dit. Och det är när Loke slutligen fångas in och fängslas, fjättras på en klippa i Gnipahålan i underjorden, som Ragnarök får fritt spelrum. Oordningen behövs, för att inte resten ska förstelna och dö.

Utan revoltörerna, de egensinniga bråkmakarna, skulle vi människor fortfarande leta efter mat på den afrikanska savannen, och kanske slå varandra i huvudet med stenar. Om vi över huvud taget skulle finnas alls som art. Det är de självständigt tänkande, kreativa excentrikerna som skapar nya idéer, nya uppfinningar, nya sätt att förhålla sig till världen, de som hittar på nya lösningar på gamla problem. Det är dessa regelbrytare som skapar verkligt välstånd, frihet och utveckling, på såväl kort som lång sikt.

Pietro Aretino var en av sin tids största diktare. Hans penna gav honom ära och berömmelse, men också bannlysning och landsflykt. Han var den förste författaren som lyckades bli verkligt rik på sin konst, men han lyckades också ständigt vara utsatt för risken att komma i överhetens onåd. Han fick ibland betalt för att INTE skriva, vilket måste ses som ytterligt unikt för en poet. Så skarp var hans diktarkonst.

Född i Arezzo som utomäktenskapligt barn, tidigt fördriven (kanske på grund av skrivna elakheter…?), tillbringade han en del av sin uppväxt i Perugia, där han också förfinade sin litterära stil, så pass att han vid ganska unga år blev rekommenderad till Rom, där han också hamnade under beskydd av en rik mecenat, bankiren Agostino Chigi (även mecenat för målaren Raphael). Vid 24 års ålder författade han en satirisk skrift, i vilken ingen gick säker, inte ens påven, något som gjorde honom vida berömd och ryktbar.

Pietro Aretino var lika kreativ som lustfylld, och uppfann de facto den moderna litterära pornografin, med sina Sonetti Lussuriosi (Lustans sonetter), riktigt starkt erotiska texter till 16 explicit erotiska träsnitt av Marcantonio Raimondi, baserade på teckningar av konstnären Giulio Romano, illustrerande ett antal olika samlagsställningar. Lite som en primitiv, europeisk variant av Kama Sutra. Dessa sonetter väckte förstås en enorm uppmärksamhet, och en stor skandal, så pass att Pietro en tid var tvungen att fly från Rom.

Dessa pornografiska sonetter har faktiskt väckt harm ända in i vår tid – senast 2008, då kompositören och musikern Michael Nyman tonsatte åtta av dessa sonetter. Nymans planerade konsert på Cadogan Hall i London blev inställd, på grund av ”obscent innehåll”. Och som det inte räckte, så krävdes det att framsidan på CD-fodralet blev täckt av en varningsetikett, med texten Parental Advisory Explicit Content på samtliga de CD-skivor som såldes i USA. Sådant brukar å andra sidan gärna bli ett försäljningsargument snarare än en avskräckande åtgärd, så det kanske inte var så farligt.

Precis som Hafiz, den store persiske poeten (enligt min mening världens störste diktare någonsin) utmanar Aretino alltid dem som upprätthåller stela former, de pretentiösa besserwissrarna som vill göra om andra människor så att de passar dem själva, de med överdrivet ordningssinne. Både Aretino och Hafiz hyllar en mer dionysisk livsstil, och finner den högsta formen av andlighet och upplysning i kroppslig njutning och extas, i vinhus och kvinnokroppar.

”Lägg över mina axlar dina ben!
Släpp kuken med din hand, den kärleksfulla,
och blott din stjärt förråder, rund och len,
hur långsamt eller fort jag skall dig knulla.

Jag känner spelet i varietén
och spelar rollen ganska väl, min pulla,
som förste älskare på denna scen
där jag kan varje kvinnas skönhet tulla.”

”O nej, jag släpper inte alls din kuk.
Hur lätt den annars kunde sig förvilla
emellan tvenne hål, det vore illa.

Ty om den tar min bakport så i bruk,
då stillar den ju blott sin egen klåda.
Men framifrån, då har vi nöje båda.”

– Pietro Aretino

Med humor och fräckhet vandrar Aretino långt över gränsen för det anständiga, ofta även över gränsen för det tillåtna, men med samma humor och fräckhet kombinerat med litterär briljans vinner han läsarens förlåtelse och sympati. Det fräckt lekfulla, det svulstigt köttsliga, väcker skrattet, och därmed hjärtat. Det skenbart grovhuggna och vulgära är i själva verket en innerlig kärleksförklaring till det sinnliga och lekamliga, en härlig kontrast till de asketiska ideal som officiellt var allmänt förhärskande bland männen i röda kappor – men som få levde efter, vilket förstås gjorde Aretinos dikter till politiskt såväl som filosofiskt sprängstoff. Han avslöjade hycklarna, genom att låta bli att hyckla.

Aretinos penna var så vass, att han under en tid uppbar livränta från två kungar – den franske och den romerske – i förhoppning från dem båda att han med sina elaka verser skulle häckla den andre kungen. Pietro Aretino åtnjöt alltså stor respekt, men fick ibland fly undan dödshot och uppretade fiender. Han fann emellertid alltid nya mecenater som roades av hans underhållande natur och ekvilibristiska ordtrollerier.

O kom, vi måste knulla som i trans!
Till knulla är vi människor ju födda.
Jag vill ditt svanshål, du vill ha min svans.
Vi är till alla delar sammanlödda.

Och kunde vi i dödens rangeldans
dock knulla än, av brunsten därtill nödda,
vi knullar oss till döds och utan sans
ty annars vore våra liv förödda.

”Stick in till fästet svärdet i mitt hål!
Min lilla fitta som en eld mig bränner.
Kom, älskade, och ge den vad den tål.

Och händer det att jag då tasken känner
som lyckovittne följer med dit in…
Tyvärr, det händer aldrig någonsin.”

– Pietro Aretino

1527, 35 år gammal, bosatte han sig i Venedig, och där stannade han resten av sitt liv. Venedig var den mest antipapistiska staden i Italien, ett syndens näste, och där passade han som handen i handsken. Som bisexuell livsnjutare och evig provokatör var Pietro Aretino urtypen för en italiensk renässansmänniska.

Vid få tidsåldrar och i få kulturer i historien har så många färgstarka individer slagits om uppmärksamheten. Påvar som Rodrigo Borgia, predikanter som Girolamo Savonarola, intrigerande furstefamiljer överallt – Sforza, Borgia, Medici, Visconti med flera – konstnärer som Leonardo da Vinci, Raphael, Michelangelo, Botticelli, politiker och filosofer som Machiavelli och författare som Pietro Aretino. Det var onekligen en intressant tid att leva i. I alla fall för överklassen.

”Håll hårt i dina armar barnet ditt.
Den lille slickar på dig och vill dia.
Jag slickar fittan när den börjar klia.
Vi är lyckliga vi tre, envar får sitt.

Ta emot den varma vätskan från min pitt.
Ge den lille, när han börjar skria,
mjölk ur dina bröst när de är fria.
Att knulla så, det är en härlig ritt.”

”Du har så rätt. Så låt oss ta i bruk
den vällust som jag jämt mig velat unna.
Jag känner mig som om jag vore nunna.

Ty än är våra krafter ej förbrunna
och så är alla sorger strax försvunna.
O gud… Jag dör… – bli kvar för alltid, kuk.”

– Pietro Aretino

Du ligger under mig. Jag frågar då
om ej en man för övertaget strävar?
Soldaten aldrig denna tanke jävar,
han vill som oftast vara ovanpå.

Är jag soldat? Hur skall jag det förstå?
Jag är poet. När vi av sällhet bävar,
på samma gång kring säng och luta svävar
en sång, en serenad för just oss två.

Så bra! I sanning en förnuftig mening!
Musik och knulla blir en bra förening
och din idé är utmärkt, kära du.

Just så, mitt barn, nu är du snäll och låter
baken höjas, sänkas fram och åter
och slå med rumpan takt, ett tu, ett tu!

– Pietro Aretino

Det sägs att Aretino dog av att han kvävdes av att skratta för mycket. Det låter som en passande, och bra död. Det låter som ett bra liv. Moliére, den store dramatikern, också en gycklare och häcklare, dog av blodstörtning efter en teaterföreställning, i vilken han spelar en hypokondriker. Vilken lysande ironi. Det låter som något eftersträvansvärt för varje levande, frisk människa – att hellre dö stående, än att leva på knä. Bättre dö mitt i språnget, än att sakta tyna bort. En god förebild på fler sätt än ett.

Mitt heliga löfte till dig som läser denna text, är att om jag någonsin skulle komma dithän att jag själv står där i talarstolen, inför de högsta och mäktigaste, de lärda och folkvalda – att jag på något sätt kommer att göra en riktigt ful grimas, gärna flera, rätt upp i synen på etablissemanget. Så länge jag har chansen. Min bön till dig som läser detta är att du håller mig ansvarig för detta löfte. Gycklaren i mig får aldrig dö.

Lars Vilks – en verklig hjälte!

”Great spirits have always encountered violent opposition from mediocre minds.”
– Albert Einstein

Man kan tycka vad man vill om Lars Vilks – och det är just det som är poängen. Du får tycka vad du vill om Lars Vilks, och du kan publicera elaka nidbilder av Lars Vilks som rondellhund, eller sittande i en hög bajs, eller Lars Vilks söndersprängd i små bitar. Att kritisera enskilda personer, eller makten (vad det nu är för något), genom t.ex. nidteckningar, är en gammal fin västerländsk kulturtradition, som ett uttryck för vår respekt för yttrandefrihet och demokrati.

Jag anser att Lars Vilks är en hjälte av samma kaliber som Julian Assange – både försvarar de det fria ordet, och de gör det med risk för sina egna liv. Båda gör sitt för att försvara det öppna och tillåtande samhället, och båda katalyserar fram yttrandefrihetens verkliga fiender – inte de yttre hoten, utan de som vill att vi ska censurera oss själva, minska vår egen yttrandefrihet för att inte uppröra eller provocera.

Somliga påstår att Vilks är en idiot. Inget kunde vara mer felaktigt. Han är en fenomenal konstprofessor, en äkta förkämpe för yttrandefrihet och en exceptionell personlighet, som vågar riskera sin egen säkerhet för allas vår rätt att ge uttryck för åsikter som inte är populära. Lars Vilks är ett föredöme, en bastion för yttrandefriheten. Det är i alla fall vad jag tycker.

”I mitt Sverige finns det plats för både rondellhundar och minareter! Ett Sverige utan friheten att utöva sin religion som man vill och friheten att kritisera religioner, vore ett HEMSKT Sverige. Ett Sverige utan rätten att teckna av, och kanske t.o.m göra skämtteckningar av, Muhammed, Jesus, Buddha eller Moses, vore ett vidrigt och HEMSKT Sverige.

Att vissa religiösa är så småsinta och ogina att de tror att deras Gud är lika småsint och ogin som de är, är måhända ett problem för dem. De har rätt att vara småsinta och ogina och att utmåla sin gud som lika småsint och ogin. Men de har NOLL rätt att påtvinga andra människor, med andra åsikter, förbud mot att tänka, tycka eller teckna saker om deras religion.”

Torbjörn Jerlerup, (L)

Som ett brev på posten kommer förstås alla dessa ”förnuftiga och balanserade” kritiker, som slår knut på sig själva för att hitta all möjlig förklenande kritik mot t.ex. Vilks eller Assange. De vill bara ha uppmärksamhet, de är självcentrerade egoister, skitstövlar, otrevliga – you name it. Det är just nu det mest politiskt korrekta att kritisera Lars Vilks, att påstå att han är omdömeslös, en idiot, att han är en galen provokatör – och så förstås att han är en dålig konstnär – den mest irrelevanta åsikten av dem alla.

Invändningarna mot Vilks och hans konst är många. Och alla missar de målet, mer eller mindre. Eller åtminstone de flesta. En del kritiker är förvisso nyanserade och genomtänkta, men de flesta pratar faktiskt mest skit. Somliga påstår att Vilks provocerar för att hans konst ska få uppmärksamhet. Givetvis vill alla konstnärer att deras konst ska bli sedd – men det betyder inte nödvändigtvis att han provocerar för att boosta sitt ego, utan för att säga något viktigt. Jag har väldigt svårt att tro att Vilks riskerar sitt liv för att boosta sitt ego.

”I en demokrati skall det inte vara något problem att föra fram kritik mot en religion och inte minst av missbruket av religion. Under inga omständigheter skall en sådan kritik stoppas på grund av att terrorister grymtar fram sina dödshot eller kommer med bomber. Börjar man visa undfallenhet och tillmötesgå deras önskningar, då styrs demokratin utifrån och av oönskade krafter. Man skall inte vika en tum, en demokrati måste stå upp för att det inte lönar sig att lägga press på det parlamentariska systemet.”
– Lars Vilks

Det haglar av oproportionerliga jämförelser i diskussionerna – somliga jämför Vilks ”kränkningar” med bombningar i Irak och Afghanistan, eller barnaga. Men det är en jävla skillnad mellan att publicera en svajig teckning med en skäggig man med hundkropp, och att bomba någons hem till småsmulor. Du kan välja att tolka teckningen som en kränkning mot din profet, eller som vilken skäggig gubbe som helst, men du kan knappast välja att tolka en bomb på ditt hus och din familj som något annat än en kränkning.

Somliga påstår att Vilks utsätter andra för fara med sina provokationer – detta är lika dumt som att påstå att en kvinna i kortkort provocerar fram våldtäkt. Det är våldsverkarna som är farliga, de som väljer att betrakta sig själva som kränkta, så pass att de tycker sig ha rätt att utöva våld mot provokatören och alla i dennes omgivning. Inte Vilks. Han är inte farlig för någon, och har inte kränkt någon.

Att rita en skäggig gubbe som rondellhund är INTE att kränka en hel folkgrupp. Det är helt vansinnigt att påstå något sådant. Att på så sätt göra sig till språkrör för en miljard individer, som kanske inte har någon åsikt alls i frågan. Det är en liten del av den muslimska kommuniteten, individer som har valt att anse sig vara kränkta. Det är ett personligt val som faktiskt inte har ett skit med Vilks att göra.

”Om frihet betyder någonting alls, betyder det rätten att säga till människor vad de inte vill höra.”
– George Orwell

En jättestor skillnad mellan t.ex. islam och kristendom (och Gud vet hur kritisk jag är mot kristendom) är att de flesta kristna nuförtiden kan (eller måste) acceptera avvikande åsikter. Som exempel: jag anser att Andres Serranos foto ”Piss Christ” är ett sublimt konstverk, liksom jag verkligen uppskattar den svenska fotografen Elisabeth Olsson-Wallin och hennes bilder. Och jag känner flera kristna som delar mina synpunkter i frågan. Och det finns förstås många som INTE gillar denna konst. Den stora skillnaden här är att t.o.m. Svenska Kyrkan låter Olsson-Wallin ställa ut sina bilder i kyrkans egna lokaler. Givetvis inte utan diskussion, kontroverser eller upprörda kommentarer – men hon fick ställa ut bilderna i kyrkorum. Det är stort, men samtidigt självklart i en västerländsk demokrati.

Själv har jag blivit inbjuden att tala om nordisk hedendom på en hinduisk högtid – 150 hinduer i Vällingby som firar Holi, och jag blir inbjuden att tala om en annan religion. Kan ni tänka er det i en moské? Så jag vågar vara så radikal att jag vill påstå att de muslimska kulturerna har en hel del att lära sig av västerländsk kultur, med demokrati och yttrandefrihet. Eller för den delen hinduisk tolerans.

”Yttrandefrihet innebär att du inte skall göra något mot människor varken för åsikterna de uttrycker, eller för orden de talar eller skriver.”
– Hugo L. Black, domare i USA:s högsta domstol.

Så – varför har Vilks inte fortsatt med att skända judendom, kristendom, buddhism, socialism, hinduism, asatro etc.? Kanske för att ingen blir särskilt provocerad, och ingen blir mordhotad. När ett amerikanskt företag för något år sedan (helt utan avsikt att provocera) gjorde toalettsitsar med hinduiska gudabilder som motiv, så protesterade en del hinduer, och tyckte att det var respektlöst. Då drog företaget tillbaka produkten och bad om ursäkt. Så kan man göra i ett civiliserat samhälle. Inga bomber eller mordhot. Man TALAR med varandra.

Vilks visar att vissa personer inte kan respektera ett civiliserat sätt att umgås, eller för den delen förstå att din sanning är din sanning, ocn min är min. Om jag inte är kristen kan jag inte häda kristendomen, eftersom en hädelse är en intern företeelse. Ur detta perspektiv blir det mycket intressant att se effekterna av en sådan provokation, som för övrigt är synnerligen bagatellartad. Det ska till extremt lättstötta och hetlevrade personer för att reagera på något så lättsamt som Vilks rondellhundar.

”Om vi inte tror på yttrandefrihet för människor vi föraktar, tror vi inte på det alls.”
– Noam Chomsky

Jag är pluralist, och är 100 % övertygad om att muslimer, precis som kristna och judar, kan se bortom de bisarraste uttrycken för sin egen religion, och faktiskt bete sig mänskligt och värdigt. Vi har flera hundratusen muslimer i Sverige, och det påverkar naturligtvis samhällsklimatet. Problemet är att så många svenskar (och européer överlag) har så dålig respekt för sin egen kultur, att vi är beredda att kasta sekler av tillkämpad demokrati, yttrandefrihet och kultur överbord, för att vi är fega stackare som låter oss skrämmas av en liten, liten grupp våldsamma idioter. De flesta muslimer som bor här i Sverige är sekulariserade medborgare, och utgör ingen fara för någon. Men en liten klick fanatiker kan ställa till med mycket skada – och då är det väl dem vi ska rikta in oss på, inte dem som fanatikerna anser sig vara provocerade av?

”Lagar kan ensam inte säkerställa yttrandefrihet; för att varje man ska kunna presentera sina åsikter utan straff måste det finnas en känsla av tolerans i hela befolkningen.”
– Albert Einstein

Jag gillar verkligen tanken på att i vårt öppna samhälle tillåta både minareter och rondellhundar. Alla måste få uttrycka sin åsikt/religion/livshållning – både muslimer och de som hatar islam – och alla andra. Eller de som bara vill leka med symboler och idéer. Ingen ska behöva utstå våld och förtryck på grund av sina åsikter i en fri demokrati. Alla måste bedömas efter samma regler, samma måttstock. Vi ska inte ge efter på denna punkt.

”Det idiotiska är inte Vilks, det är det faktum att många människor tycker att en teckning på ett visst motiv är en legitim ursäkt att hota om att döda. Att då sluta… teckna är att ge hoten rätt. Det är därför det är så viktigt att Vilks, och vi andra, fortsätter att teckna även om motivet är skitlöjligt. Vi måste visa att hot och våld inte får vinna mot yttrandefriheten.”

– Carl Idermark (L)

Även om staten genom polis och lagstiftning skyddar mig mot de som hotar mig, så blir den som mordhotar potentiellt ett hot mot yttrandefriheten. Men det verkliga hotet kommer av sillmjölkar och fegisar som börjar censurera sig själva, och som utifrån sin feghet kritiserar provokatören, och helst vill att han/hon ska vara tyst, för att de inte vill råka illa ut för att provokatören retar upp den våldsamme mobbaren. DÄR ligger det allra största hotet mot yttrandefriheten.

”Om Lars Viks gör allt detta bara för att provocera – DESTO BÄTTRE! Om vi någonsin ska få en demokratisk, fri, öppen, tolerant VÄRLD så måste alla religiösa människor lära sig vad yttrandefrihet är för någonting och att det omfattar ALLA människor, inte minst dem som inte delar deras övertygelse. (L) är för BÅDE minareter och rondellhundar – och VI MENAR EXAKT JUST DET! Och då inte bara i Sverige utan i HELA världen, i ALLA länder.”

– Alexander Bard

Lars Vilks är en hjälte, en medborgarrättskämpe som sätter sitt liv i pant för allas vår rätt att uttrycka även kontroversiella åsikter utan att behöva lida repressalier för dem, och han är värd vår respekt.

Andra som bloggar i ämnet:
Torbjörn Jerlerup, Kulturbloggen, Hedniska tankar, Lars Vilks

Carl Johan Rehbinder – ditt kryss på Piratpartiets valsedel

VARFÖR SKA JAG RÖSTA PÅ PIRATPARTIET?
Piratpartiet är ett fokusparti, med ett fåtal frågor på agendan. Det handlar om integritet – medborgarnas rätt till ett privatliv, rättssäkerhet och mänskliga rättigheter. Det handlar om kunskap – ett fritt Internet, och ett försvar för grundläggande demokratiska rättigheter som yttrandefrihet, informationsfrihet, åsiktsfrihet och organisationsfrihet. Det handlar om kultur – att samhället måste hänga med i utvecklingen och anpassa patent- och upphovsrättslagsstiftning efter den tid vi lever i, och se de uppenbara samhälleliga värden som finns i att öppna upp för mer utveckling, beträffande delad kultur, inte minst i våra skolor och utbildningar.

Just de frågor som vi i PIratpartiet arbetar för är idag ignorerade av i stort sett samtliga andra politiska partier, och det tycker vi är illa. När Miljöpartiet kom in i riksdagen 1988, fanns miljöpolitik inte på agendan för de andra partierna, men Mp tvingade dem alla att skaffa sig miljöpolitiska program. Vi hoppas att vi kan göra detsamma – att vi med vår närvaro i riksdagen ger ett synnerligen starkt incitament för de andra partierna att faktiskt ta integritetsfrågorna och informationspolitiken på allvar.

INTEGRITET
Vi lever i en samhälle med makthavare som har en synnerligen begränsad respekt för enskilda människors privatliv och integritet – för att inte tala om rättssäkerheten, som verkligen har blivit sämre och sämre, ofta orsakat av ogenomtänkta morallagar utan konsekvensbedömning. Det censureras på Internet, brevhemligheten är avskaffad, befolkningen massavlyssnas och registreras, och i praktiken behandlas samtliga medborgare som misstänkta kriminella. Allt i trygghetens namn.

Trygghet är viktigt. Men verklig trygghet åstadkommes inte först och främst med lagar och förbud, poliser, övervakning, avlyssning, säkerhetskontroller och paranoia. Övervakning och kontroll kan ge en illusion av säkerhet, men verklig trygghet kommer genom relationer. Trygghet är en känsla, en upplevelse, och den tillgodoses först och främst genom anknytning till andra människor, till familjen, till de närmaste vännerna, till vetskapen om att jag är omgiven av människor jag känner, på ett eller annat sätt.

Piratpartiet kräver att samma grundläggande rättigheter skall gälla på nätet som i den analoga, fysiska verkligheten. Källskydd, brevhemlighet, rätten att vara anonym, rätten att inte vara övervakad, såvida man inte är misstänkt för ett allvarligt brott.

KULTUR
På samma sätt som de allmänna biblioteken på 1800-talet gjorde att allmänhetens intresse för litteratur mer eller mindre exploderade (förlagsbranschen rasade naturligtvis först, och påstod att ingen någonsin skulle vilja skriva en bok, om de gick att låna och läsa gratis), så har vår tids fildelning inneburit en enorm vinst för alla – såväl kulturskapare som kulturkonsumenter. Och gränserna däremellan suddas ut alltmer.

Det är inte rätt att ett litet fåtal giriga människor ska få ändra ett helt lands lagstiftning, och korrumpera dess rättssystem för sin egen vinning, och samtidigt skapa mer oro, mer osäkerhet, mer otrygghet och mer inskränkningar i människors frihet. De upphovsrättslagar vi har idag främjar inte kreativitet och utveckling – de stoppar upp flödet.

Piratpartiet vill att icke-kommersiell förmedling av kultur skall uppmuntras, och att den teknikberoende upphovsrätten skall reformeras så att den passar för vår tids teknik. Deltagarkulturen skall främjas och lyftas fram som ett föredöme.

KUNSKAP
Vi befinner oss mitt i en revolution – tekniskt och politiskt. Hela världens infrastruktur har förändrats drastiskt, på grund av ny kommunikationsteknik. VI står inför fantastiska möjligheter att utveckla en helt ny slags företagsamhet, och en ny infrastruktur i såväl företagande och offentlig verksamhet som i det privata livet. Detta extraordinära tillstånd kräver extraordinära visioner.

Piratpartiet vill reformera patentlagarna, så att enskilda ägare av patent inte ska kunna stoppa upp t.ex. utvecklingen för bättre hälsa och miljö i utvecklingsländer. Forskning som finansierats med offentliga medel skall vara fri att arbeta vidare på och använda för vem som vill det. Våra skolor och utbildningar behöver också reformeras och uppdateras, med självklar tillgång till Internet som en del av undervisningen, som kunskapskälla och forskningsverktyg.

FRI KOMMUNIKATION
Internet är det bästa demokratiredskapet som sett dagens ljus, någonsin. Aldrig tidigare har människan uppfunnit ett så fantastiskt instrument för kommunikation över gränser, för ALLA. Internet är fred, Internet är gränslös kommunikation, Internet är världens största mötesplats, där alla kan finna vänner, nyttokontakter, information – och kärlek. Internet som en fri plats för kommunikation och mänskligt utbyte måste skyddas.

Internet är jämlikt, och ger alla möjlighet att delta i och påverka det samhälle vi lever i – globalt. Detta skrämmer förstås makthavarna, eftersom de inte gärna släpper ifrån sig sin makt. Därför måste vi försvara ett fritt Internet, med näbbar och med klor. Det är utan tvekan det allra bästa vi kan göra för att inte bara bevara demokratin, utan för att fördjupa, bredda och stärka den demokratiska tanken i praktiken. Över hela världen.

VARFÖR SÄTTA ETT PERSONKRYSS PÅ JUST DIG?
Som riksdagsledamot för Piratpartiet ämnar jag naturligtvis att arbeta för Piratpartiets huvudfrågor, eftersom de också ligger mitt hjärta nära. Och det är viktigt att ständigt fördjupa, ifrågasätta, se helheten och sammanhangen i dessa frågor. Hur ska piratpolitik faktiskt omsättas i praktisk handling i det politiska arbetet? Det vill jag gärna medverka till att vi får reda på, i skarpt läge.

Det jag främst vill tillföra är just sånt som kanske inte alla har tänkt på – de nya perspektiven, de annorlunda synvinklarna, oväntade konsekvenser av en helt ny politisk rörelse, en ny förståelse på bred front av de utmaningar och möjligheter som vårt samhälle står inför i framtiden. En filosofisk helhetsbild, med andra ord. Jag vill påverka, med mänskliga möten, gränsöverskridande samarbeten och kreativa lösningar, och skapa förutsättningar för att vår politik ska få önskad genomslagskraft. Jag känner att jag där har en pedagogisk uppgift att fylla.

VAD ÄR JUST DIN INFALLSVINKEL I PIRATPOLITIKEN?
Människosamhället bygger på relationer, på möten mellan individer, kommunikation, tankar, känslor, allt det vi skapar utifrån detta, och de överenskommelser vi gör för att kunna leva tillsammans i fred och sämja. Och det största av allt, det som driver oss framåt, det som håller oss levande, det som vi alla vill ha och vara i – är faktiskt Kärlek.

Kärlek är inte rosa moln och fluff. Kärlek är högst konkret. Kärlek är att ta ansvar i alla sina relationer, i vardagen, i livet, att ibland bortse från sina egna behov för att tillfredsställa andras behov. Kärlek är att vandra i skönhet med respekt och vördnad för alla människor, allt levande på jorden. Kärlek är att följa sin innersta sanning, att göra det man allra helst vill göra, leva som man allra helst vill leva, att möta omvärlden med öppet hjärta.

Det finns alldeles för lite kärlek i politiken – och det vill jag ändra på.

Den slags politik som hindrar människor från att kommunicera fritt, politik som gör att människor känner sig hotade, avlyssnade, granskade och kontrollerade, censurerar sig själva, och tillåter sig inte att tala förtroligt med andra. Sådan politik är i direkt motsats till kärlek, eftersom den skapar oro, otrygghet, rädsla och isolering.

Som riksdagsledamot för Piratpartiet vill jag fortsätta att arbeta för det jag redan arbetar för, ständigt, sedan många år tillbaka – ett samhälle med respekt för medborgarna. Medborgarna – inte staten – måste alltid få ha högsta bestämmanderätt gällande sina egna liv. Ett samhälle som bygger på empati, socialt nätverkande och positiva relationer, ett samhälle i vilket medborgarna alltid skall åtnjuta 100 % tillit som goda, empatiska och ärliga människor, till dess att motsatsen bevisats.

VAD BEHÖVER VI, OCH VAD BEHÖVER VI INTE?
Det behövs inte ännu fler ungdomsförbundsbroilers i politiken. Det behövs inte fler likriktade, självgoda, kissnödigt inställsamma karriärister och röstningsfår i lagoma kostymer. Det behövs riktiga människor, med livserfarenhet, mogna tankar, nyfikenhet och integritet, som kan tänkas ge några år av sitt liv till det parlamentariska arbetet, det visionära, det upprätthållande, det pliktfyllda tjänandet av människorna i det land vi bor i.

Det behövs inte fler oförvitliga nykterister, korrekta ja-sägare med pressveck och portföljer i rätt färg. Det behövs (skarpa) vildhjärnor, rebeller, kreativa visionärer, problemlösare, folk som kanske har en och annan fläck, ett och annat fel, en och annan prick i något register. Vilken sant levande människa har inte det? Misstagen gör att vi växer och lär oss. Människor som aldrig gör fel gör sällan rätt.

Det behövs inte fler maktmän och maktkvinnor, som söker överlägsenhet och undersåtar, som vill skapa ”det perfekta samhället” efter eget huvud, eller gamla ideologier. Det behövs inte fler som vill styra, straffa, manipulera och bestämma över andra, som en kompensation för egna själsliga brister. Det behövs mogna, ödmjuka, flexibla, lyhörda, kreativa fredssträvare, kärleksfulla och empatiska människor med respekt för människors egen förmåga, samt en önskan att göra verkligt gott.

SÅ – VARFÖR KANDIDERAR JUST DU TILL RIKSDAGEN?
Jag har alltid levt efter principen att om det är något jag inte gillar, något jag tycker är dåligt, så får jag väl göra det bättre själv. Och just så gör jag redan, på många områden i mitt liv.

Nu gäller det vårt land, och hur det förvaltas av våra folkvalda riksdagsparlamentariker. Det duger inte. Jag är missnöjd. Jag tycker inte att de gör tillräckligt bra ifrån sig. Men gnäll hjälper ju inte. Så då får jag väl göra det bättre själv då.

Det brinner, och då släpper vi alla vad vi har för händer och hjälper till att bära vatten – hur liten hink var och en än mäktar lyfta. En liten hink är bättre än ingen alls.

Därför ställer jag upp som riksdagskandidat för Piratpartiet.

Foton: Jennie Rehbinder, Jonathan Rieder Lundkvist

Om du vill donera pengar till min personvalskampanj, och därmed underlätta för såväl mig som Piratpartet som helhet, så kan du läsa mer om det på sidan Kampanjbidrag

Fler bloggposter som rör Piratpartiet och min kandidatur:
Sparka in mig i Riksdagen!
Tankebrott – en grov kränkning mot demokratin
En demokratisk revolution
En välinvesterad röst i valet
Piratpartiet behövs i Riksdagen – tycker (s)- och (m)-politiker
Att kandidera till Riksdagen
Jag kandiderar härmed till Piratpartiets riksdagslista

Om du vill läsa mer om vårt valmanifest, och ladda ner manifestets tre delar att läsa, så rekommenderar jag dig att läsa min bloggpost i ämnet:
Att navigera in i framtiden…

Manifestet finns förstås att ladda ner, som tre Pdf-filer.
Och du kan göra det här:
Piratpartiets sjökort – INTEGRITET
Piratpartiets sjökort – KULTUR
Piratpartiets sjökort – KUNSKAP
Läs och begrunda.

Om du vill läsa mer om Piratpartiet, vad vi står för och vill arbeta för i Riksdagen, så rekommenderar jag dig att besöka Piratpartiets hemsida, och då specifikt en sida som heter Val 2010. Där kan du hitta mer information.

Jag har fått en grupp på Facebook, som min vän Jonathan Rieder Lundqvist har startat – den heter kort och gott ”Vi som vill se Carl Johan Rehbinder bli Riksdagsledamot!”. Besök den, och bli gärna medlem – om du instämmer med rubriken, förstås.

Tyvärr verkar det bara finnas ett enda politiskt parti som tar frågor om privatliv, integritet, rättssäkerhet och allmänmänskliga rättigheter på allvar – Piratpartiet – så detta parti stödjer jag helhjärtat, på vilket sätt det än blir.

2022.nu – Hur det blev som det blev

Som ett visionärt, litterärt projekt lite vid sidan om Piratpartiets valkampanj, kan man på hemsidan 2022.nu läsa en rad intressanta och framtidsinriktade artiklar, skrivna av ett stort antal aktiva pirater. Projektets initiativtagare är Jimmy Callin. Tanken är att det ska vara en ny artikel varje dag, med spännande visioner om hur framtiden ser ut om tolv år, år 2022. Jag har förstås skrivit en av alla artiklarna där, och den publicerar jag nu även här, för att fler ska få tillfälle att läsa den. Men jag rekommenderar er naturligtvis att även besöka 2022.nu, för att läsa alla de andra framtidsvisionerna!

Hur det blev som det blev

Dundrandet av skor, prasslet av jackor och slamrandet i bänklocken avstannade tvärt när nivåläraren, Lotta Berglund, stängde dörren till gruppen Björnen. Åldrarna i den här gruppen var mellan nio och femton, och de äldsta fungerade ofta som mentorer för de yngre. Det var fredag, och dags för besök i klassen. Och idag var det Disa, 11 år, som hade bjudit in sin pappa.

– Så, så, så, alla barn, nu får ni lugna ner er. Vi har finbesök idag, som ni vet. Just i dag, på den stora dagen, ska vi få höra Disas pappa berätta om hur det var förr i tiden, och hur det blev som det blev idag. Ni vet, Disas pappa var med bland de första piraterna som kom in i Sveriges Riksdag för 12 år sedan, och som öppnade dörren för den enorma utvecklingen i samhället som vi idag skördar frukterna av. Ja, det var innan många av er var födda – men det är faktiskt inte så länge sedan, även om allt går väldigt fort nuförtiden… Jag minns fortfarande, som om det vore igår… Men, nu ska inte jag stå här och prata, välkommen till Disas pappa!

– Tack, tack! Hej på er! Ja, några av er känner mig redan, och några kanske inte känner mig så väl. Det finns mycket att berätta, och trots att jag inte är så himla gammal, så har jag varit med om en hel del – framför allt en helt otrolig förändring av hela samhället – i min livstid. Jag är 60 år, och det kanske ni tycker är jättegammalt, men om man tittar tillbaka på historien så är 60 år pyttelite. Ingenting, nästan. Och min gamla mamma lever fortfarande, 82 år gammal, så jag är inte ens äldst i familjen. Men det har hänt fantastiskt mycket. När jag var en liten, liten bebis, bodde det 3 miljarder människor på jorden, och nu är det 9 miljarder, snart tio. Befolkningen har alltså tredubblats – i min livstid. Bara det är helt otroligt, faktiskt. Det har aldrig hänt i världshistorien förut.

– Men nu ska jag berätta något som ni kanske inte ens kan föreställa er, och som kanske får er att tro att jag är jätte-jättegammal. När jag var i er ålder, då fanns inte paddor, då fanns inte ens miniräknare, och telefoner var stora klunsar som satt fast med en sladd i väggen. Och de hade inte knappar som man tryckte på, utan en slags snurrskiva, som tog jättelång tid att använda. Väven fanns inte. Väven kom för bara trettio år sedan, och blev populärt för bara tjugofem år sedan. Då kallade vi det för Internet, innan nätkriget, Subnet och Väven.

– Nu undrar ni kanske vad jag pratar om. Nå, när jag var i er lärarinnas ålder, ungefär, så hade jag fortfarande min första dator, som vi kallade det då, och det var en stor grej som man ställde på skrivbordet, med en skärm som var stor som… ja som taklampan här. Och tung. Det var nästan 30 år sedan. Sen ville jag ut på Internet, som då var ganska nytt och okänt för de flesta, så då köpte jag ett modem. På den tiden kom man bara ut på väven genom att koppla in sig genom en elektrisk dosa, som man satte i en kontakt i väggen, som oftast var samma som telefonen – så man kunde inte prata i telefon och vara på väven samtidigt.

Några av barnen fnissade och himlade med ögonen. Ett barn så frågande på Disas pappa, med stor misstänksamhet.

– Men, men… hur menar du med samma som telefonen? Vadå sladd i väggen?

– Åh, ja, det verkar kanske helt otroligt, men som jag sade förut, så var faktiskt alla telefoner så kallade fasta telefoner. Det fanns bara telefoner som satt fast i en sladd i väggen. Jätteopraktiskt, förstås. Såna telefoner som ni har, har inte funnits länge alls. De första mobilerna kom för ungefär 40 år sedan, och var stora som resväskor. Ja, faktiskt! Och då kunde man bara ringa med dem. Inga bilder, inga filmer, inga mess, ingenting. Ville man läsa något, så fanns det bara tidningar och böcker av papper, och man var tvungen att gå till särskilda affärer för att köpa dem. Eller så lånade man böcker på bibliotek. Inte som nu, när ni kan läsa alla böcker och tidningar, lyssna på alla musik, se all film som någonsin skapats, på Väven. Men så var det alltså inte när jag var barn.

– Hur som helst, så växte väven, fler och fler började använda den, och det blev till slut så att de allra flesta hade tillgång till väven. Men nånstans där, för ungefär 20 år sedan, började regeringar och stora företag över hela världen att bli rädda för väven – eller Internet, som vi kallade det på den tiden.

Ett av barnen började febrilt vifta med ena armen i luften.

– Min mormor säger fortfarande dator och internet!

– Ja, det är inte så ovanligt att många säger så fortfarande. Men så blir det när allt går väldigt fort – alla hinner inte med i svängarna. Hur som helst, så började stora företag att påverka regeringar till att stoppa Internet, eller åtminstone hindra så mycket som möjligt. Vissa länder, som då fortfarande var diktaturer, alltså länder där man inte får tycka och tänka som man vill, och inte prata om eller skriva som man vill, var väldigt duktiga på att stänga av Internet för sina egna medborgare. Och till slut, när både USA och EU lyckades kväsa stora delar av Internet, så hände något mycket intressant.

Disas pappa gjorde en liten konstpaus, och alla eleverna satt andäktigt och väntade på fortsättningen.

– Då kom Subnet. Ju mer olika stater införde censur, tvång, förbud och hinder för information, desto mer uppstod ett behov av ett nytt slags Internet. Märkligt nog kom lösningen från sista tänkbara håll. Nordkorea. När Nordkoreas diktator dog, för ungefär 10 år sedan, blev det nästan anarki och inbördeskrig, eftersom den tänkte tronföljaren mördades, och många ville ha makten. Detta skapade en öppning för en stor grupp programmerare och andra datanördar från hela världen, som upplevde sig förföljda och hindrade i de länder de kom från, och så tog de chansen i kaoset, att skapa ett högteknologiskt samhälle, i en liten by i södra Nordkorea. Eftersom landet var i kaos, gällde inga regler längre, och de kunde skapa fritt. Det fanns också en stark motståndsrörelse på Island, men USA stoppade den verksamheten, och så flyttade även de till Nordkorea. Och där skapade de Subnet, som på flera sätt är föregångaren till väven – vår tids Internet.

– Men hallå – vad är skillnaden på Internet och Subnet och Väven, då?

– Bra fråga! Rent tekniskt innebar det att Internet gick genom kablar, med linjära signaler, som då är väldigt lätta att avlyssna och kontrollera. Subnet använde sig av en helt annan teknik, som påminner mer om tekniken för torrentströmmar som man använde för 10-15 år sedan, men mycket mer avancerat. Mer organiskt, som i hjärnan. Ni vet, om man råkar ut för en olycka och förlorar en funktion av hjärnan, eller kanske till och med en del av hjärnan, rent fysiskt, så kommer de funktionerna som fanns där förut att snart dyka upp någon annanstans. Subnet funkade ungefär så – och Väven, som ni använder hela tiden, varje dag, är som Subnet, fast ännu mer avancerat. Som en superhjärna, där alla delar har kontakt med varandra hela tiden. Och det var då hela världen förändrades….

– Vad hände, vad hände?

– I och med den nya tekniken gick det inte längre att stoppa någon kommunikation. Alla över hela världen, med en hyfsad uppkoppling, kunde få tillgång till allt. Ni är vana vid det, men det har inte varit så särskilt länge. Ni som är lite äldre här i gruppen vet vad jag talar om. Det här betydde förstås särskilt mycket i de länder som tidigare varit hårt censurerade och styrda. Den första diktaturen som föll, förutom Nordkorea, var Kina. Sen följde Iran, och sen kom andra länder. Även västerländska demokratier räddades med Subnet. USA hade en president, ni vet Barack Obama, som blev omvald en gång, men som ville sitta kvar och bestämma längre – och det ville många i hans närmaste omgivning att han skulle. Så blev det våldsamma protester i hela USA, framför allt i New York, Boston och Los Angeles, och då försökte Obama stoppa hela Internet, med sitt kontrollsystem. Men då började folk att använda Subnet, på riktigt, på bred front – och så arrangerade man en demonstration i USA:s huvudstad, Washington D.C., som drog samman flera miljoner människor. Den största demonstrationen i USA:s historia. Först då började det gå upp för de styrande vilken enorm makt man kan få genom Internet. Presidenten tvingades att avgå.

– Det här minns nog många av er, för det är ju inte mer än fem-sex år sedan. Det var i alla fall startskottet för den mest intensiva demokratiutvecklingen vi har sett någonsin, i världshistorien, och som pågår fortfarande. Ja, jag låter kanske lite tjatig med min världshistoria, men vi lever verkligen i en alldeles unik tid, på denna fascinerande lilla planet i universum.

– Men du då, hur har du varit med och påverkat? Vad har du gjort för nåt coolt?

– Haha, jag vet inte om jag har gjort så himla coola grejer, men roligt har jag haft! De viktigaste insikterna jag har fått i mitt liv, och framför allt genom allt det här politiska och ideologiska arbetet, är två saker – det ena är att man aldrig kan åstadkomma stora förändringar alldeles själv. Det är alltid ett grupparbete. Samtidigt är det varje enskild individs val att hänga med, hoppa på tåget. Jag hoppade på tåget, och var till och med med om att köra tåget en tid, och det var verkligen roligt. Vi har medverkat till att stoppa en väldigt obehaglig politisk utveckling, vi har vänt konjunkturen, öppnat upp för fri kommunikation över hela världen, fri tillgång till världens samlade kunskap, och respekt för individen. Det tycker jag är rätt cool, måste jag erkänna.

– Det andra då? Du sa bara en grej!

– Ja, det har du rätt i. Den andra saken jag har lärt mig, som egentligen är det allra, allra viktigaste jag vill berätta för er här idag, det är att allt är möjligt. Jag hade aldrig trott att jag skulle komma in i Riksdagen, till exempel, och aldrig att vi skulle kunna göra så mycket, förändra så mycket – på så kort tid. Jag valde medvetet att medverka till vad jag och många andra med mig ansåg att det skulle vara ett bättre samhälle. Och det gick. Så jag vet att ni kan få vara med om samma sak. Allt det ni önskar är möjligt, allt det ni drömmer om kan bli verklighet. Kom ihåg det, alla ni fina, härliga ungar. Jag blir glad när jag ser er. För ni kommer att kunna ändra ännu mer, skapa ännu mer, och bidra ännu mer till den fantastiska värld vi lever i.

Det började surra och vibrera i projektionen. Bilden blev lite hackig och oskarp.

– Hoppsan, nu ser jag er inte längre. Det är lite trassel med uppkopplingen härifrån Kerala. Jag är på en kanalbåt, vet ni. Men det kanske räcker så. Tack för mig, och för att ni orkade lyssna!

– Ja, oj, oj, oj, nu är timmen snart slut. Nu måste vi tacka Disas pappa för den spännande berättelsen!

3D-projektionen av Disas pappa blev allt suddigare och mer otydlig, men han vinkade fortfarande, varmt leende till hela gruppen. Men barnens applåder fortsatte långt efter att bilden försvunnit helt.

– Disa, din pappa sade att allt är möjligt. Vad ska du bli när du blir stor?

– Statsminister, förstås! Fast först vill jag segla runt jorden, som min storasyster. Och klättra i berg. Och så vill jag ha en massa gulliga barn!

– Disa, är din pappa på andra sidan jordklotet?

– Ja, men vi ska träffas snart. Mamma och jag åker till pappa om två veckor. Då ska vi åka flodbåt och besöka världens största virtuella 3D-park, en Bollywoodnöjespark i Bombay!

– Ååååhhhh… Bollywood! Va coooool!

– Haha, vilken skön farsa Disa har!

– Ja, men såg ni vilka fula byxor han hade?

Och så rusade alla barnen stojande och fnittrande till lunchserveringen.

Att Piratpartiet kommer in i Riksdagen är faktiskt akut, och oerhört viktigt för att bevara demokrati, kunskap, kreativitet, rättssäkerhet, allmänmänskliga rättigheter och personlig integritet.

Ord om sed – ny bok ute nu!

Under några år var jag ordförande i Sveriges Asatrosamfund. Det ledde till att jag från år 2002 erbjöds att hålla en rad morgonandakter i Sveriges Radio, P1, i programmet ”Vid dagens början”. Tanken med detta helgmorgonprogram är att ge utrymme för andra världsåskådningar än traditionell svensk lutheransk kristendom. Och när man har haft muslimer, buddhister, zoroastriker och ett antal andra mer eller mindre perifera åskådningar representerade, så kom någon slutligen till insikt om att det kanske vore fint om även en representant för den mest urnordiska traditionen kunde få komma till tals. Livsåskådningsredaktionen på Sveriges Radio blev uppenbarligen nöjda och glada, för efter denna första gång blev det ytterligare ett antal morgonandakter.

Alla blev förstås inte lika glada. I somliga mer chauvinistiskt kristna kretsar muttrades det surt, och argast av alla var förstås Sievert Öholm, som dundrade om skam, skandal och kulturskymning – visserligen bara i den perifert sekteristiska tidskriften Dagen (som ingen vettig människa bryr sig om), men det fick onekligen ett visst underhållningsvärde. Och det var lite komiskt att bli personligen påhoppad av herr Öholm som likvärdig med nazister, när just vikinga-fetisch-nynazister är de som hatar oss i Sveriges Asatrosamfund allra mest. Jag har för länge sedan tappat räkningen på hur många hotbrev, hatbrev och arga artiklar som skrivits till mig och om mig i dessa mentalt handikappade kretsar.

Men jag var inte först på plan med hedniska morgonandakter i radio. Mikael Perman, min företrädare på ordförandeposten, var före mig även i detta, och inledde denna tradition några år före mig, och samfundets nuvarande ordförande, Henrik Hallgren, har fortsatt efter mig, och återkommer emellanåt alltjämt i detta respektabla radioprogram. Tillsammans har vi tre hitintills hållit över 20 radioandakter genom åren, och det får väl sägas vara hyfsat respektabelt för en liten obskyr förening för nordiska hedningar. 🙂

Nu finns alla dessa radioprogram samlade i en liten bok, och vi har valt att kalla den Ord om sed. Det är också den första boken som Sveriges Asatrosamfund ger ut någonsin (på nystartade Mimers Källas Förlag!), vilket är en skön bragd i sig. Jag är alltså inte ensam författare till denna bok, utan en av tre. Men det är ju ändå ytterligare ett litet jack i den litterära kolven, vilket förstås är roligt.

Så – om du är intresserad av hur moderna hedningar tänker, känner och upplever sin vardag, hur vi reflekterar över livets olika skeenden och utmaningar, ur ett nordiskt-hedniskt perspektiv, så kan jag varmt rekommendera denna bok. Ord om sed är allt annat en en uppstyltad manual, eller för den delen en predikoskrift. Vi är inte intresserade av att frälsa någon, eftersom vi till att börja med inte ser vad man skulle behöva bli frälst från.

Den stora skillnaden mellan nordisk sed och de flesta andra andliga vägar är att vi helt saknar religiös hierarki och dogmer. Vi har inga påvar eller imamer, inga heliga böcker som måste lydas, inga generella förbud eller måsten. Om vi däremot med vår lilla bok kan skänka lite inspiration, en ny tanke, ett annorlunda perspektiv som kastar nytt ljus – då har vi uppnått vårt mål.

Ord om sed finns att köpa på Bokia, Bokus & Adlibris. Den är tryckt på Books on demand, och där finns den också att köpa.
Det finns förstås en Facebook-grupp för boken också.

Om du vill lyssna på några av dessa morgonandakter som de lät när de faktiskt sändes på radio, så kan jag i alla fall stå till tjänst med några av mina egna originalinspelningar från Sveriges Radio. De finns att lyssna på på min hemsida Grimners Runor, på sidan ”Att läsa”, under rubriken morgonandakter. Och då kan du ju faktiskt, precis som här på min blogg, både lyssna och läsa samtidigt – om du vill!

Några ord om IFPI

En av de tunga aktörerna i vår tids hårda strider kring upphovsrätt, och hur vinstdrivande verksamhet gällande musik skall bedrivas är organisationen IFPI. Jag googlade lite på IFPI, och hittade några intressanta klipp på Wikipedia.

The IFPI was formed as the phonographic industry, invited by ”Confederazione Generale Fascista dell’Industria Italiana”, held their first international congress in Rome, 10–14 November 1933 and registered its head office in Zurich, Switzerland. They would represent ”the interests of the recording industry worldwide in all fora” by promoting legislation and copyrights ”to protect the largely British-based recording industry” by promoting a global performance right in gramophone sound recordings.

Nu ska man väl inte dra alltför stora växlar på detta, och gå för långt i ”guilt by association-tänk”, men det är ändå en fascinerande koppling som jag inte kan låta bli att påtala. Det ser i alla fall inte bra ut för IFPI.

Det påstås ofta i debatten att upphovsrättslobbyn slåss för artisternas och kompositörernas skull, men detta är naturligtvis bara ljug. Alla som har haft det minsta med musikbranschen att göra vet att väldigt få skivbolagsdirektörer bryr sig ett skit om artisterna. Pengarna kommer i första rummet. Mer om IFPI:

The IFPI heavily lobbied at the Rome Convention for the Protection of Performers, Producers of Phonograms and Broadcasting Organisations of 1961, which established an international standard for the protection of sound recordings, live performances & broadcasts. This Convention was opposed by trade groups representing authors and composers, who were concerned that establishing such ”neighbouring rights” would undermine their own control over how their works were used and would result in prohibitively expensive licensing.

Författare och kompositörer motsatte sig alltså IFPIS monopolanspråk. Intressant…

Läs gärna en artikel i SvD, om att IFPI vill stänga av fildelare från Internet.

Edit: Copyriot har skrivit en mycket utförlig artikel om IFPI:s historia.

Att Piratpartiet kommer in i Riksdagen är faktiskt akut, och oerhört viktigt för att bevara demokrati, kunskap, kreativitet, rättssäkerhet, allmänmänskliga rättigheter och personlig integritet.