Archive for the ‘Litteratur’ category

2022.nu – Hur det blev som det blev

15/08, 2010

Jorden från rymden

Som ett visionärt, litterärt projekt lite vid sidan om Piratpartiets valkampanj, kan man på hemsidan 2022.nu läsa en rad intressanta och framtidsinriktade artiklar, skrivna av ett stort antal aktiva pirater. Projektets initiativtagare är Jimmy Callin. Tanken är att det ska vara en ny artikel varje dag, med spännande visioner om hur framtiden ser ut om tolv år, år 2022. Jag har förstås skrivit en av alla artiklarna där, och den publicerar jag nu även här, för att fler ska få tillfälle att läsa den. Men jag rekommenderar er naturligtvis att även besöka 2022.nu, för att läsa alla de andra framtidsvisionerna!

tunn linje

Hur det blev som det blev

Dundrandet av skor, prasslet av jackor och slamrandet i bänklocken avstannade tvärt när nivåläraren, Lotta Berglund, stängde dörren till gruppen Björnen. Åldrarna i den här gruppen var mellan nio och femton, och de äldsta fungerade ofta som mentorer för de yngre. Det var fredag, och dags för besök i klassen. Och idag var det Disa, 11 år, som hade bjudit in sin pappa.

– Så, så, så, alla barn, nu får ni lugna ner er. Vi har finbesök idag, som ni vet. Just i dag, på den stora dagen, ska vi få höra Disas pappa berätta om hur det var förr i tiden, och hur det blev som det blev idag. Ni vet, Disas pappa var med bland de första piraterna som kom in i Sveriges Riksdag för 12 år sedan, och som öppnade dörren för den enorma utvecklingen i samhället som vi idag skördar frukterna av. Ja, det var innan många av er var födda – men det är faktiskt inte så länge sedan, även om allt går väldigt fort nuförtiden… Jag minns fortfarande, som om det vore igår… Men, nu ska inte jag stå här och prata, välkommen till Disas pappa!

– Tack, tack! Hej på er! Ja, några av er känner mig redan, och några kanske inte känner mig så väl. Det finns mycket att berätta, och trots att jag inte är så himla gammal, så har jag varit med om en hel del – framför allt en helt otrolig förändring av hela samhället – i min livstid. Jag är 60 år, och det kanske ni tycker är jättegammalt, men om man tittar tillbaka på historien så är 60 år pyttelite. Ingenting, nästan. Och min gamla mamma lever fortfarande, 82 år gammal, så jag är inte ens äldst i familjen. Men det har hänt fantastiskt mycket. När jag var en liten, liten bebis, bodde det 3 miljarder människor på jorden, och nu är det 9 miljarder, snart tio. Befolkningen har alltså tredubblats – i min livstid. Bara det är helt otroligt, faktiskt. Det har aldrig hänt i världshistorien förut.

– Men nu ska jag berätta något som ni kanske inte ens kan föreställa er, och som kanske får er att tro att jag är jätte-jättegammal. När jag var i er ålder, då fanns inte paddor, då fanns inte ens miniräknare, och telefoner var stora klunsar som satt fast med en sladd i väggen. Och de hade inte knappar som man tryckte på, utan en slags snurrskiva, som tog jättelång tid att använda. Väven fanns inte. Väven kom för bara trettio år sedan, och blev populärt för bara tjugofem år sedan. Då kallade vi det för Internet, innan nätkriget, Subnet och Väven.

Gammal telefon

– Nu undrar ni kanske vad jag pratar om. Nå, när jag var i er lärarinnas ålder, ungefär, så hade jag fortfarande min första dator, som vi kallade det då, och det var en stor grej som man ställde på skrivbordet, med en skärm som var stor som… ja som taklampan här. Och tung. Det var nästan 30 år sedan. Sen ville jag ut på Internet, som då var ganska nytt och okänt för de flesta, så då köpte jag ett modem. På den tiden kom man bara ut på väven genom att koppla in sig genom en elektrisk dosa, som man satte i en kontakt i väggen, som oftast var samma som telefonen – så man kunde inte prata i telefon och vara på väven samtidigt.

Några av barnen fnissade och himlade med ögonen. Ett barn så frågande på Disas pappa, med stor misstänksamhet.

– Men, men… hur menar du med samma som telefonen? Vadå sladd i väggen?

– Åh, ja, det verkar kanske helt otroligt, men som jag sade förut, så var faktiskt alla telefoner så kallade fasta telefoner. Det fanns bara telefoner som satt fast i en sladd i väggen. Jätteopraktiskt, förstås. Såna telefoner som ni har, har inte funnits länge alls. De första mobilerna kom för ungefär 40 år sedan, och var stora som resväskor. Ja, faktiskt! Och då kunde man bara ringa med dem. Inga bilder, inga filmer, inga mess, ingenting. Ville man läsa något, så fanns det bara tidningar och böcker av papper, och man var tvungen att gå till särskilda affärer för att köpa dem. Eller så lånade man böcker på bibliotek. Inte som nu, när ni kan läsa alla böcker och tidningar, lyssna på alla musik, se all film som någonsin skapats, på Väven. Men så var det alltså inte när jag var barn.

– Hur som helst, så växte väven, fler och fler började använda den, och det blev till slut så att de allra flesta hade tillgång till väven. Men nånstans där, för ungefär 20 år sedan, började regeringar och stora företag över hela världen att bli rädda för väven – eller Internet, som vi kallade det på den tiden.

Ett av barnen började febrilt vifta med ena armen i luften.

– Min mormor säger fortfarande dator och internet!

– Ja, det är inte så ovanligt att många säger så fortfarande. Men så blir det när allt går väldigt fort – alla hinner inte med i svängarna. Hur som helst, så började stora företag att påverka regeringar till att stoppa Internet, eller åtminstone hindra så mycket som möjligt. Vissa länder, som då fortfarande var diktaturer, alltså länder där man inte får tycka och tänka som man vill, och inte prata om eller skriva som man vill, var väldigt duktiga på att stänga av Internet för sina egna medborgare. Och till slut, när både USA och EU lyckades kväsa stora delar av Internet, så hände något mycket intressant.

Disas pappa gjorde en liten konstpaus, och alla eleverna satt andäktigt och väntade på fortsättningen.

– Då kom Subnet. Ju mer olika stater införde censur, tvång, förbud och hinder för information, desto mer uppstod ett behov av ett nytt slags Internet. Märkligt nog kom lösningen från sista tänkbara håll. Nordkorea. När Nordkoreas diktator dog, för ungefär 10 år sedan, blev det nästan anarki och inbördeskrig, eftersom den tänkte tronföljaren mördades, och många ville ha makten. Detta skapade en öppning för en stor grupp programmerare och andra datanördar från hela världen, som upplevde sig förföljda och hindrade i de länder de kom från, och så tog de chansen i kaoset, att skapa ett högteknologiskt samhälle, i en liten by i södra Nordkorea. Eftersom landet var i kaos, gällde inga regler längre, och de kunde skapa fritt. Det fanns också en stark motståndsrörelse på Island, men USA stoppade den verksamheten, och så flyttade även de till Nordkorea. Och där skapade de Subnet, som på flera sätt är föregångaren till väven – vår tids Internet.

– Men hallå – vad är skillnaden på Internet och Subnet och Väven, då?

– Bra fråga! Rent tekniskt innebar det att Internet gick genom kablar, med linjära signaler, som då är väldigt lätta att avlyssna och kontrollera. Subnet använde sig av en helt annan teknik, som påminner mer om tekniken för torrentströmmar som man använde för 10-15 år sedan, men mycket mer avancerat. Mer organiskt, som i hjärnan. Ni vet, om man råkar ut för en olycka och förlorar en funktion av hjärnan, eller kanske till och med en del av hjärnan, rent fysiskt, så kommer de funktionerna som fanns där förut att snart dyka upp någon annanstans. Subnet funkade ungefär så – och Väven, som ni använder hela tiden, varje dag, är som Subnet, fast ännu mer avancerat. Som en superhjärna, där alla delar har kontakt med varandra hela tiden. Och det var då hela världen förändrades….

– Vad hände, vad hände?

– I och med den nya tekniken gick det inte längre att stoppa någon kommunikation. Alla över hela världen, med en hyfsad uppkoppling, kunde få tillgång till allt. Ni är vana vid det, men det har inte varit så särskilt länge. Ni som är lite äldre här i gruppen vet vad jag talar om. Det här betydde förstås särskilt mycket i de länder som tidigare varit hårt censurerade och styrda. Den första diktaturen som föll, förutom Nordkorea, var Kina. Sen följde Iran, och sen kom andra länder. Även västerländska demokratier räddades med Subnet. USA hade en president, ni vet Barack Obama, som blev omvald en gång, men som ville sitta kvar och bestämma längre – och det ville många i hans närmaste omgivning att han skulle. Så blev det våldsamma protester i hela USA, framför allt i New York, Boston och Los Angeles, och då försökte Obama stoppa hela Internet, med sitt kontrollsystem. Men då började folk att använda Subnet, på riktigt, på bred front – och så arrangerade man en demonstration i USA:s huvudstad, Washington D.C., som drog samman flera miljoner människor. Den största demonstrationen i USA:s historia. Först då började det gå upp för de styrande vilken enorm makt man kan få genom Internet. Presidenten tvingades att avgå.

NO, YOU CAN NOT!

– Det här minns nog många av er, för det är ju inte mer än fem-sex år sedan. Det var i alla fall startskottet för den mest intensiva demokratiutvecklingen vi har sett någonsin, i världshistorien, och som pågår fortfarande. Ja, jag låter kanske lite tjatig med min världshistoria, men vi lever verkligen i en alldeles unik tid, på denna fascinerande lilla planet i universum.

– Men du då, hur har du varit med och påverkat? Vad har du gjort för nåt coolt?

– Haha, jag vet inte om jag har gjort så himla coola grejer, men roligt har jag haft! De viktigaste insikterna jag har fått i mitt liv, och framför allt genom allt det här politiska och ideologiska arbetet, är två saker – det ena är att man aldrig kan åstadkomma stora förändringar alldeles själv. Det är alltid ett grupparbete. Samtidigt är det varje enskild individs val att hänga med, hoppa på tåget. Jag hoppade på tåget, och var till och med med om att köra tåget en tid, och det var verkligen roligt. Vi har medverkat till att stoppa en väldigt obehaglig politisk utveckling, vi har vänt konjunkturen, öppnat upp för fri kommunikation över hela världen, fri tillgång till världens samlade kunskap, och respekt för individen. Det tycker jag är rätt cool, måste jag erkänna.

– Det andra då? Du sa bara en grej!

– Ja, det har du rätt i. Den andra saken jag har lärt mig, som egentligen är det allra, allra viktigaste jag vill berätta för er här idag, det är att allt är möjligt. Jag hade aldrig trott att jag skulle komma in i Riksdagen, till exempel, och aldrig att vi skulle kunna göra så mycket, förändra så mycket – på så kort tid. Jag valde medvetet att medverka till vad jag och många andra med mig ansåg att det skulle vara ett bättre samhälle. Och det gick. Så jag vet att ni kan få vara med om samma sak. Allt det ni önskar är möjligt, allt det ni drömmer om kan bli verklighet. Kom ihåg det, alla ni fina, härliga ungar. Jag blir glad när jag ser er. För ni kommer att kunna ändra ännu mer, skapa ännu mer, och bidra ännu mer till den fantastiska värld vi lever i.

Det började surra och vibrera i projektionen. Bilden blev lite hackig och oskarp.

– Hoppsan, nu ser jag er inte längre. Det är lite trassel med uppkopplingen härifrån Kerala. Jag är på en kanalbåt, vet ni. Men det kanske räcker så. Tack för mig, och för att ni orkade lyssna!

Kerala - flodbåt

– Ja, oj, oj, oj, nu är timmen snart slut. Nu måste vi tacka Disas pappa för den spännande berättelsen!

3D-projektionen av Disas pappa blev allt suddigare och mer otydlig, men han vinkade fortfarande, varmt leende till hela gruppen. Men barnens applåder fortsatte långt efter att bilden försvunnit helt.

– Disa, din pappa sade att allt är möjligt. Vad ska du bli när du blir stor?

– Statsminister, förstås! Fast först vill jag segla runt jorden, som min storasyster. Och klättra i berg. Och så vill jag ha en massa gulliga barn!

– Disa, är din pappa på andra sidan jordklotet?

– Ja, men vi ska träffas snart. Mamma och jag åker till pappa om två veckor. Då ska vi åka flodbåt och besöka världens största virtuella 3D-park, en Bollywoodnöjespark i Bombay!

– Ååååhhhh… Bollywood! Va coooool!

– Haha, vilken skön farsa Disa har!

– Ja, men såg ni vilka fula byxor han hade?

Och så rusade alla barnen stojande och fnittrande till lunchserveringen.

tunn linje

Att Piratpartiet kommer in i Riksdagen är faktiskt akut, och oerhört viktigt för att bevara demokrati, kunskap, kreativitet, rättssäkerhet, allmänmänskliga rättigheter och personlig integritet.

pirat_blogbanner

Dekorrand

Ord om sed – ny bok ute nu!

14/04, 2010

Lyssna på blogginlägget! – Klicka på pilen!

Ord om sedUnder några år var jag ordförande i Sveriges Asatrosamfund. Det ledde till att jag från år 2002 erbjöds att hålla en rad morgonandakter i Sveriges Radio, P1, i programmet ”Vid dagens början”. Tanken med detta helgmorgonprogram är att ge utrymme för andra världsåskådningar än traditionell svensk lutheransk kristendom. Och när man har haft muslimer, buddhister, zoroastriker och ett antal andra mer eller mindre perifera åskådningar representerade, så kom någon slutligen till insikt om att det kanske vore fint om även en representant för den mest urnordiska traditionen kunde få komma till tals. Livsåskådningsredaktionen på Sveriges Radio blev uppenbarligen nöjda och glada, för efter denna första gång blev det ytterligare ett antal morgonandakter.

Alla blev förstås inte lika glada. I somliga mer chauvinistiskt kristna kretsar muttrades det surt, och argast av alla var förstås Sievert Öholm, som dundrade om skam, skandal och kulturskymning – visserligen bara i den perifert sekteristiska tidskriften Dagen (som ingen vettig människa bryr sig om), men det fick onekligen ett visst underhållningsvärde. Och det var lite komiskt att bli personligen påhoppad av herr Öholm som likvärdig med nazister, när just vikinga-fetisch-nynazister är de som hatar oss i Sveriges Asatrosamfund allra mest. Jag har för länge sedan tappat räkningen på hur många hotbrev, hatbrev och arga artiklar som skrivits till mig och om mig i dessa mentalt handikappade kretsar.

Men jag var inte först på plan med hedniska morgonandakter i radio. Mikael Perman, min företrädare på ordförandeposten, var före mig även i detta, och inledde denna tradition några år före mig, och samfundets nuvarande ordförande, Henrik Hallgren, har fortsatt efter mig, och återkommer emellanåt alltjämt i detta respektabla radioprogram. Tillsammans har vi tre hitintills hållit över 20 radioandakter genom åren, och det får väl sägas vara hyfsat respektabelt för en liten obskyr förening för nordiska hedningar. 🙂

Nu finns alla dessa radioprogram samlade i en liten bok, och vi har valt att kalla den Ord om sed. Det är också den första boken som Sveriges Asatrosamfund ger ut någonsin (på nystartade Mimers Källas Förlag!), vilket är en skön bragd i sig. Jag är alltså inte ensam författare till denna bok, utan en av tre. Men det är ju ändå ytterligare ett litet jack i den litterära kolven, vilket förstås är roligt.

Så – om du är intresserad av hur moderna hedningar tänker, känner och upplever sin vardag, hur vi reflekterar över livets olika skeenden och utmaningar, ur ett nordiskt-hedniskt perspektiv, så kan jag varmt rekommendera denna bok. Ord om sed är allt annat en en uppstyltad manual, eller för den delen en predikoskrift. Vi är inte intresserade av att frälsa någon, eftersom vi till att börja med inte ser vad man skulle behöva bli frälst från.

Den stora skillnaden mellan nordisk sed och de flesta andra andliga vägar är att vi helt saknar religiös hierarki och dogmer. Vi har inga påvar eller imamer, inga heliga böcker som måste lydas, inga generella förbud eller måsten. Om vi däremot med vår lilla bok kan skänka lite inspiration, en ny tanke, ett annorlunda perspektiv som kastar nytt ljus – då har vi uppnått vårt mål.

Ord om sed finns att köpaBokia, Bokus & Adlibris. Den är tryckt på Books on demand, och där finns den också att köpa.
Det finns förstås en Facebook-grupp för boken också.

Om du vill lyssna på några av dessa morgonandakter som de lät när de faktiskt sändes på radio, så kan jag i alla fall stå till tjänst med några av mina egna originalinspelningar från Sveriges Radio. De finns att lyssna på på min hemsida Grimners Runor, på sidan ”Att läsa”, under rubriken morgonandakter. Och då kan du ju faktiskt, precis som här på min blogg, både lyssna och läsa samtidigt – om du vill!

tunn linje

Lyssna på blogginlägget! – Klicka på pilen!

TantraBlog Bloggradio

Dekorrand

Några ord om IFPI

31/01, 2010

En av de tunga aktörerna i vår tids hårda strider kring upphovsrätt, och hur vinstdrivande verksamhet gällande musik skall bedrivas är organisationen IFPI. Jag googlade lite på IFPI, och hittade några intressanta klipp på Wikipedia.

The IFPI was formed as the phonographic industry, invited by ”Confederazione Generale Fascista dell’Industria Italiana”, held their first international congress in Rome, 10–14 November 1933 and registered its head office in Zurich, Switzerland. They would represent ”the interests of the recording industry worldwide in all fora” by promoting legislation and copyrights ”to protect the largely British-based recording industry” by promoting a global performance right in gramophone sound recordings.

Nu ska man väl inte dra alltför stora växlar på detta, och gå för långt i ”guilt by association-tänk”, men det är ändå en fascinerande koppling som jag inte kan låta bli att påtala. Det ser i alla fall inte bra ut för IFPI.

Det påstås ofta i debatten att upphovsrättslobbyn slåss för artisternas och kompositörernas skull, men detta är naturligtvis bara ljug. Alla som har haft det minsta med musikbranschen att göra vet att väldigt få skivbolagsdirektörer bryr sig ett skit om artisterna. Pengarna kommer i första rummet. Mer om IFPI:

The IFPI heavily lobbied at the Rome Convention for the Protection of Performers, Producers of Phonograms and Broadcasting Organisations of 1961, which established an international standard for the protection of sound recordings, live performances & broadcasts. This Convention was opposed by trade groups representing authors and composers, who were concerned that establishing such ”neighbouring rights” would undermine their own control over how their works were used and would result in prohibitively expensive licensing.

Författare och kompositörer motsatte sig alltså IFPIS monopolanspråk. Intressant…

tunn linje

Läs gärna en artikel i SvD, om att IFPI vill stänga av fildelare från Internet.

Edit: Copyriot har skrivit en mycket utförlig artikel om IFPI:s historia.

tunn linje

Att Piratpartiet kommer in i Riksdagen är faktiskt akut, och oerhört viktigt för att bevara demokrati, kunskap, kreativitet, rättssäkerhet, allmänmänskliga rättigheter och personlig integritet.

pirat_blogbanner

Dekorrand

Jonas Gardell tar i så han kräks…

19/05, 2009

gardellvinjett

Jag gillar egentligen Jonas Gardell. Jag tycker att han är en spännande författare, en helt unik scenartist och en fascinerande personlighet, en sån där ”larger-than-life-person” som alltid har något nytt och intressant att förmedla till omvärlden. Men ibland blir det fel, och det måste man förstås också acceptera – ingen kan någonsin lyckas med något, på riktigt, om man inte är beredd att misslyckas också. Men ibland kan det bli ett riktigt spektakulärt magplask, en ren katastrof. Och det kan man nog tyvärr konstatera denna gång.

Nu har även Jonas Gardell dragits med i masspsykosen kring Internet och fildelning, en frenesi som enligt min mening är ivrigt frameldad av mediaföretag, som skivindustrin, filmindustrin och de stora förlagen. De vill förstås inte tappa sina marknader, men de vill inte heller vara kreativa i att skapa nya inkomstkällor. De som äger mediaföretagen är helt enkelt lata och okreativa, och uppmuntrar sina kontrakterade artister att spotta sina fans i ansiktet, eftersom de tror att deras bolag tjänar på det. Och så skrämmer de sina kassakor till att bära sig dumt åt på ett sätt som tyvärr mest drabbar artisten.

tunn linje

Van Morrison, Metallica, Bryan Adams, Prince – några exempel på artister som tror att piratkopiering och fildelning är skadligt för deras förtjänster. Van Morrison har tvingat fans att stänga hemsidor som innehåller skivtitlar och låttitlar (eftersom han anser att det är intrång i hans upphovsrätt), Bryan Adams stoppade ett coverband som hette ”The Bryan Adams Experience” (hur dum får man vara – detta är ju den bästa marknadsetablering man kan få, och den optimala komplimangen!), och Metallica gick som bekant ut hårt mot bootlegs och piratkopiering. Prince finns över huvud taget inte på YouTube, eftersom han stämmer alla som lägger ut något av hans material där. Och vad händer? Jo, det självklara – fansen vänder dem ryggen, och slutar köpa deras skivor. Och det är precis så det skall vara.

Det tråkiga i sammanhanget är att dessa fina artister förmodligen bara har extremt dåliga rådgivare, något som i längden förstås skadar deras egna karriärer. Andra artister, som tillåter fri nerladdning av deras musik, tjänar massor av pengar – Trent Reznor är ett av mina favoritexempel. Jag undrar bara hur många gånger det ska behöva sägas att de som kopierar/fildelar mest, är också de som köper mest. Fildelarna är alltså artisternas bästa fans, de som köper allra flest CD-skivor/böcker/DVD. Och det är logiskt. De som älskar kultur blir naturligtvis också de största konsumenterna. Och de artister som misshandlar sina fans kommer att förlora sina fans – och sina köpare.

tunn linje

Jonas Gardell har ordet i sin makt, och formulerar sig ofta väldigt slagkraftigt. Men ibland blir det bara väldigt dramatiska slag i luften. I en artikel i Sydsvenskan går Gardell hårt åt anonymiteten på nätet, och refererar bl.a. till ett mordhot mot honom själv – som om samma anonymitet inte skulle kunna uppnås med ett vanligt brev, på papper i ett kuvert, skickat på posten till Jonas brevlåda.

Sen refererar han till Mesopotamien, förmodligen i nån slags märkligt pretentiös ambition att verka lärd, och måhända för att ge biblisk tyngd åt sitt lagboksviftande. Jag undrar bara hur egensinniga, homosexuella författare skulle ha behandlats i Mesopotamien… Sen försöker Gardell göra någon slags tankekullerbytta, i vilken han blandar ihop lag och rätt med krig och elände, och jämställer krig och elände med tillståndet på Internet. Och han kallar det pöbelvälde. Vidare refererar han till det till leda uttjatade exemplet med bilder på mördade barn och Pirate Bay, när de största bovarna i sammanhanget faktiskt var Åklagarmyndigheten och TV4. Och han tycker att det är hemskt att vi kan tillägna oss hans och andras konstnärliga verk utan att be om lov.

Men vänta lite nu. Ska jag be Jonas om lov för att få läsa hans böcker? Om jag inte köper en bok, men lånar den av en vän (utan att ringa Jonas och be om lov), och låter den sedan passera vidare, då får ju Jonas ingen vinst på min läsning. Eller om jag lånar den på biblioteket. Eller, ja, då får han någon krona, såvida tillräckligt många har lånat hans böcker på biblioteken, men det motsvarar ju inte ens en tiondel av vad han får när läsaren i fråga faktiskt köper en av hans böcker. Så rent tekniskt är det ju inte någon större skillnad mellan att låna en bok av en kompis, eller att ladda ner den från Pirate Bay.

Jonas Gardell försvarar dessutom IPRED, och kritiserar telebolaget Tele2 samt riksdagsledamoten Karl Sigfrid, eftersom de väljer att förstöra, eller att förespråka förstöring av, alla användaruppgifter. Företagen vill skydda sina kunders integritet, och bryter därmed inte heller mot någon lag. Ändå anser Gardell att Tele2 och Karl Sigfrid uppmuntrar ”pöbelväldet”, en demagogisk term som verkligen inte sätter Gardell i ett vackert ljus. Att använda denna slags retorik är att spotta på vanligt folk, att arrogant sätta sig över andra och kalla dem pöbel. Trist, Jonas.

Fatta att du spottar på dina läsare. Fatta att du inte har något att vinna på IPRED. Fatta att du sågar av grenen du själv sitter på, när du kallar dina fans för pöbel. Fatta att den anonymitet du dissar, och den laglydighet du förespråkar, går stick i stäv med de homosexuellas kamp att vinna laga rätt att få vara sig själva. Det är inte länge sedan det var olagligt att vara homosexuell, och om vi alla på den tiden hade varit avlyssnade och registrerade på det sätt som nu görs, hade de flesta homosar fått ett långt värre helvete än de redan hade.

Fatta att om du kör den här linjen för hårt, för länge, så kommer inte många att köpa din nästa bok. Och det tycker jag vore synd. Du skriver ofta intressant och spännande (även om din artikel i Sydsvenskan på alla sätt – litterärt, innehållsmässigt, retoriskt och stilistiskt var ganska usel), och du förtjänar en stark läsarkrets. Men sluta att dissa dina läsare. Ingen vinner på detta. Allra minst du själv.

tunn linje

Copyriot bloggar också om detta ämne.

Dekorrand

Erotisk utställning i en trädgård i Bagarmossen

29/04, 2009
Jorma Toivonen med några objekt ur sin samling

Jorma Toivonen med några objekt ur samlingen

Jorma Toivonen har Sveriges största samling av erotisk litteratur. Han har även en rejäl samling erotiska artefakter av annat slag, som sexleksaker, erotisk konst, porrtidningar, porrfoton från hela 1900-talet, och mycket annat skoj. Här kan man hitta Sveriges första vibrator, smisklitteratur från 1800-talet, miljoner privata porrbilder från hela 1900-talet, skänkta av allahanda donatorer, knäppa och kitschiga små prylar med erotisk prägel, kondomer från 1960-talet, filmaffischer och gudvetallt.

Några föremål ur Jormas samling

Några föremål ur Jormas samling

Jorma vill helst öpna ett erotiskt museum, något som verkligen skulle behövas här i Stockholm. Det finns ju inget. Men till dess att detta går att genomföra kan man ordna fester, utställningar och diverse jippon – och underhålla samlingen. Och detta är just vad som är på gång nu i helgen, hemma i Jormas trädgård, på Riksrådsvägen 15, mellan Kärrtorp och Bagarmossen.

Jormas trädgård

Jormas trädgård

EROTIKENS TRÄDGÅRD – erotik genom 100 år – så kallar han helgens begivenhet, som börjar på fredag den 1 maj kl. 13.00, och fortsätter till solnedgången. Vidare fortsätter utställningen under lördag och söndag, från 11.00, också till solnedgången. Det blir många konstnärer och fotografer som kommer att vara där och visa sina verk, som t.ex. Callahan, Ylva Maria Thompson, Hans Scheike, Fittröra, samt jag själv, med ett antal erotiska foton. Men också en sexbutik, Chambers of Love, som visar lite sexleksaker. Inträdet är 50:-, och åldersgränsen är satt till 18. Själv tycker jag förstås att det borde duga med åldersgräns 15, men det är nu inte jag som sätter ramarna för spektaklet…

tunn linje

Jag har besökt några erotiska museerMusée de l’érotisme de Paris (ett sjuvåningshus mitt i Paris, vid Place Pigalle), Museum of Sex i New York (elegant och välsorterat, med fantastiska utställningar, på en tvärgata till 5th Ave, helt nära Empire State Building), samt Museum Erotica i Köpenhamn. Men det finns fler. På Island finns ett fallosmuseum, och det finns förstås fler erotiska museer, som t.ex. i Barcelona, Amsterdam, Las Vegas och Zürich (ett museum för konst från Asien, Afrika, Amerika och Oceanien, med erotisk konst inkluderat i samlingarna). I London finns The British Museum of Erotic Art, och på Internet finns AMEA – World Museum of Erotic Art. Tråkigt nog har museet i Köpenhamn stängt ner sin verksamhet (och är till salu!), vilket förstås ökar behovet ytterligare av ett bra skandinaviskt erotikmuseum. Varför inte Stockholm?

Sexhistoriska museet – loggan finns redan!

Sexhistoriska museet – loggan finns redan!

Något som vore ett drömscenario vore om Statens Kulturråd bestämde sig för att sponsra ett erotiskt museum i Stockholm, och så sätta Jorma som chef. Och så köper man in hela samlingen från det nedlagda Köpenhamnsmuseet, och vips, så har vi ett av världens bästa erotiska museer. Inte så dumt. Det skulle förmodligen betala sig i längden, om inte annat så med ökad turisttillströmning. Den svenska synden som lockbete. Inte så dumt.

Men till dess får vi förlusta oss mer temporärt, som på Jormas erotiska garden party i helgen. Jag kommer som sagt att vara där, och vill ni träffa mig så är det kvällstid som gäller, eftersom jag är upptagen på dagtid. Men det kommer att finnas många andra roliga och spännande människor på plats, förstås. Kom dit, för tusan! 😉

tunn linje

Artiklar om Jorma Toivonen och hans samling:
Aftonbladet 2006-04-03, Kvällsposten 2008-04-24, The Local 2009-04-14

Dekorrand

Att sälja sin själ till djävulen

10/04, 2009

gardell_englund_myrdal

Hur mycket är ett anseende värt? 100.000:-? Det tycker uppenbarligen Mattias Gardell räcker för att fullkomligt förlora allt anseende, och många människors respekt – bland annat min. Jag har träffat Mattias Gardell flera gånger, och har gillat honom rätt skarpt (har ett par av hans böcker i bokhyllan), inte minst för att han är en religionsprofessor som dessutom är asatroende – eller ”asatrogen”, som han själv kallar det. Respekt. Men nu verkar han ha tappat huvudet alldeles.

Ett litterärt pris av synnerligen tvivelaktigt ursprung utdelades lördagen den 4 april i år, och Mattias Gardell blev den förste pristagaren. Priset kallas Leninpriset. Detta låter förstås fullkomligt barockt för en modern människa med någon som helst historisk bildning. Men det är tydligen inte ett dåligt aprilskämt. Så här gick det till:

Förra året bjöd riksnarren Jan Myrdal in ett par hundra gäster till en kombinerad 81-årsfödelsedagsfest och bröllop. Som en extra speciell begivenhet på nämnda fest, kungjorde den ståndaktige kommunisten och hotellägaren Lasse Diding också att man nu grundat ”Jan Myrdalsällskapet”, en klubb för vänsterromantiker som syftar till att hålla herr Myrdals skrifter levande och ständigt tillgängliga. Gulligt. Så långt är det väl bara klubben för inbördes beundran, och det kan jag inte ha några synpunkter på. Men det blir värre.

Jan Myrdalsällskapet har nämligen instiftat ett pris, ett litterärt pris för ”olydiga författare”, och detta kallas alltså Leninpriset. Att uppkalla ett litterärt pris efter en av världshistoriens vidrigaste tyranner och våldsverkare (vad sägs om Hitlerpriset, eller Mao Ze Dong-priset?) är förstås inte särskilt överraskande, tyvärr, när det handlar om Jan Myrdal och hans anhang av historierevisionister och diktaturkramare, även om det förstås är ytterligt smaklöst, och ett hån mot alla de miljoner människor som fått lida av Lenins terrorvälde. Men det är än mer upprörande att Mattias Gardell, som jag trodde hade mer integritet än så, faktiskt har accepterat att ta emot detta pris, som första pristagare – och därmed ger han legitimitet åt denna bisarra tilldragelse.

dictators

Det hade varit så lätt att säga nej tack, att avstå från stålarna för att inte för evigt förknippas med Stalinromantiker och Pol Potkramare. Om någon sällsport fattig och eländig författare hade tackat ja, så hade jag förstått bakgrunden till korruptionen, men jag har svårt att tro att professor Gardell har så desperat brist i kassan, såvida han inte har dolda spelskulder eller något annat av liknande kaliber. Återstår då bara hypotesen att han faktiskt sympatiserar med detta djävulska anhang, vilket i mina ögon tyvärr svärtar professor Gardells rykte för all framtid.

En riktigt usel bortförklaring fick vi oss också till livs, då professor Gardell urskuldade sig med orden ”– Jag är frihetlig och misstänksam mot all form av auktoritär socialism. Men jag har tagit emot en medalj av kungen utan att vara rojalist, så då kan jag väl ta emot det här priset utan att vara leninist.” Uselt, Gardell, uselt. Kungen är ju knappast en massmördare med hundratusentals liv på sitt samvete, eller hur? Om Mattias Gardell hade sagt ”Nä, inte fan kan man ta emot ett Leninpris med hedern i behåll, men jag tar pengarna och springer, och sen kan de ta priset och stoppa upp i röven” – det hade jag åtminstone tyckt var lite skönt fräckt, lite trickster-busigt. Det hade jag kunnat respektera. Men att jamsa med lite snällt, och därmed ge legitimitet åt en extrem kommunistisk grupp som delar ut ett Leninpris, det är lågt. Riktigt lågt. Skäms, Gardell, skäms!

Professor Gardell är fåfäng, har jag hört flera säga, som en förklaring till detta grova misstag. Nå, det är nu mänskligt att vara fåfäng, och visst är han en anslående gestalt, med sitt perfekt friserade vita hår och skägg, sina fräcka skinnbrallor och kaxiga attityd (han är allt riktigt söt!), men jag kan inte klandra någon för fåfänga, med mindre än att jag då själv får stå med bar rumpa. För nog är även jag fåfäng, på mitt sätt, och visst älskar jag rampljus och beröm, uppmärksamhet och beundran. Jag erkänner. Jag blir lätt förförd av sådana frestelser.

Men jag hoppas att jag aldrig sjunker så lågt att jag låter mig frestas av stora pengasummor, så till den milda grad att jag förnedrar mig med att associeras med sådana idiotiska påfund som Jan Myrdalssälskapets Leninpris, hur mycket pengar det än innebar. Åtminstone skulle jag inte försöka spela ner det hela och försvara mig med plattityder. Ta pengarna och spring, om det går, men bocka och buga, ge legitimitet – fan heller. Jean-Paul Sartre tackade nej till Nobelpriset, och det var ju kaxigt. Men sen kom han efteråt och ville ha pengarna, och det fick han förstås inte. Man måste välja här i livet.

cambodian_massgrave

En underbar sågning av detta historielösa spektakel levereras av självaste Peter Englund på sin blogg, där han också nominerar Mattias Gardell till Pol Pot-priset. Helt underbart! Som pris utlovas en miljard mark i 1923 års penningvärde samt Anne Applebaums “Gulag – De sovjetiska lägrens historia”. Englund ger ett lysande exempel på att även en ständig sekreterare i Akademin kan vara kaxig, provokativ, raljant, satirisk och skarpt ställningstagande. Detta gillar jag skarpt. Naturligtvis finns det en hel del diktaturkramare som tycker att Peter Englund har gått för långt i sin sågning av professor Gardell, men det hör till. Om ingen säger emot, om ingen blir arg, har man inte tagit i tillräckligt hårt.

Jag har länge undrat över varför det kan vara O.K. att vurma för kommunismen, men inte för t.ex. nazismen. Att man t.o.m. kan ha ett mode, som är ”Bolshevik Chic”, med Che Guevara- och hammaren-och-skäran-t-shirts, ryska uniformsjackor, och en krog i Stockholm som heter KGB! Vad skulle hända om jag öppnade en krig som heter GESTAPO, med nasse-prylar och diktatur-estetik? Det skulle nog inte fungera så bra. Men KGB går som sagt alldeles utmärkt. Vad i helvete är skillnaden?

Summa sumarum: jag skulle gärna ta emot 100.000 och en ful pokal, eller nåt, särskilt med tanke på mina skatteskulder och mitt ”abonnemang” hos Kronofogden. Men inte för vad som helst. Att bli rövknullad och upphängd till allmän beskådan som diktaturkramare, det går faktiskt bortom min horisont. Antingen vet Gardell något jag inte vet, eller så gillar han faktiskt Lenin, eller så är han komplett dum i huvudet. De två senare är rätt nära varandra, så jag hoppas att det är det första alternativet. Men man vet ju inte…

tunn linje

Vissa citat och inspiration från en artikel på sajten Fokus.
Läs gärna också Peter Englunds sågning på sin blogg av hela spektaklet, och hans Pol Pot-pris. Briljant.
Hela spektaklet finns också omskrivet i DN.

Dekorrand

IPRED – hej då rättssäkerhet – välkommen terror!

6/04, 2009

execution

Nyligen antogs Privatpolislagen IPRED i riksdagen. Det kan vara nyttigt att få lära sig vad denna nya lag faktiskt innebär. När man skärskådar lagen är det väldigt lätt att man kommer till slutsatsen ”Detta kan inte vara sant!” – men det är det. Tyvärr.

Den text jag publicerar här nedan är i alla väsentliga delar skriven av Piratpartiets ordförande Rick Falkvinge – inte för att jag är lat (*fniss*), utan för att jag instämmer till 100 % i allt Rick skriver, och få är så insatta i IPRED-lagstiftningen och dess konsekvenser som just Rick.

Därför är det i denna specifika fråga bättre att jag öppet citerar Rick, snarare än att jag försöker vara originell och skriva på mitt eget sätt. Texten är något förkortad, rent språkligt lätt redigerad, och en och annan kommentar och komplettering har jag skrivit till, men jag anser inte att det är särskilt viktigt vem som har gjort vad här – det viktiga är budskapet. Och Rick har givit sitt uttryckliga medgivande till att jag använder hans text.

tunn linje

Till att börja med innebär denna nya lag, IPRED, att upphovsrättsmaffian får göra privata brottsutredningar. Privata brottsutredningar har varit totalt förbjudna tidigare, men nu skrivs det uttryckligen in i lagen att upphovsrättsmaffian får göra just det. Just de är nu undantagna från personuppgiftslagen som säger att privata intressen inte får göra sådant.

De får också tvinga en internetleverantör att lämna ut personuppgifter för de personer som ligger bakom IP-numret de spanat på, och som de anser fildelar. Detta har inte ens polisen befogenheter till. Upphovsrättsmaffian får alltså betydligt större befogenheter än den svenska polisen. Läs den meningen igen: Upphovsrättsmaffian, en privat industri, får betydligt större befogenheter att kränka vanliga medborgares privatliv än den svenska polisen. Det är bland annat därför som det här har kallats för privatpolislagen.

Dessutom får upphovsrättsmaffian frysa bankkontot och beslagta huset för en person som de misstänker för fildelning. I klartext, så är det den som står för abonnemanget bakom ett IP-nummer. Ja alltså, du och din familj får bo kvar där, men huset är belagt med så kallat ”kvarstad”, vilket innebär att det i allt väsentligt är taget i beslag. Notera nu att det inte ens gäller personen som är misstänkt för fildelning, utan istället den som innehar det abonnemang som har använts.

Sedan kommer Kronofogden på besök, och gör husrannsakan. Det är först då du får reda på att dina bankkonton är frysta. Formellt heter det inte husrannsakan, utan intrångsundersökning, men det är precis samma sak med ett annat namn. Då går de igenom alla datorer, alla backuphårddiskar, alla MP3-spelare, allt. Har du nakenbilder på datorn? Varsågod att titta, kära upphovsrättsmaffian, säger riksdagen. Har du privata dagböcker? Varsågod, upphovsrättsmaffian. Privat surfhistorik? Politiska åsikter? Sexuella preferenser? Kom, kom, ta för er bara, upphovsrättsmaffian. Inte bara på dina datorer, utan för alla i hela hushållet. Riksdagen är generös, den som inte har något att frukta kan inte ha något att dölja.

Därnäst kommer ett utpressningsbrev. Då kräver de dig, eller den barnfamilj som de gjort husrannsakan hos, på tiotusentals eller ibland hundratusentals kronor. Skadeståndet de kräver behöver inte vara pengar de förlorat. Lagen går bort från en grundprincip i svensk civilrätt om att man bara kan kräva igen faktiska förluster. Lagen tillåter Lobbyn att sätta skadeståndsnivån utifrån ”industrins intresse att det inte upprepas” – i klartext, så högt att det skrämmer folk. I allt väsentligt privata straffböter, alltså. Men på hundratusentals kronor i stället för, som är brukligt, hundralappar.

Av ren ”vänlighet”, så erbjuder de sig att inte gå till domstol om du betalar halva beloppet inom tio dagar. Om det går till domstol, så hotar de med att du dessutom måste betala deras rättegångskostnader. I Danmark, där det här systemet har funnits ett par år, så blir de flesta så rädda att de betalar för att bli av med problemet, oavsett om de har gjort något fel eller inte.

Ändå har lagen floppat i Danmark. Den fungerar inte som avsett. I en artikel i DN beskrivs det hur det har blivit extremt svårt att få fällande dom mot misstänkta fildelare, med mindre än att de faktiskt erkänner. Så om detta kommer att ske i Sverige också är risken mycket stor att man snart skärper lagen, inför än mer drakoniska åtgärder, tar bort ännu mer lagskydd för enskild individ, och därtill gör straffen ännu hårdare. Det kan alltså bli värre.

En intressant uppgift i sammanhanget är att trots att nära 3000 privatpersoner har blivit stämda, kommer inte ett öre av skadestånden från stämningarna till de verkliga upphovsmännen. Detta är alltså INTE en lag som skyddar kreatörernas inkomster – den gäller bara advokater och räknenissar.

Konceptet ”rättssäkerhet” existerar inte längre. Lobbyn är inte ett dugg intresserad av att personen som faktiskt fildelat betalar, de är intresserade av att någon får agera syndabock. Om det är rätt person är inte så viktigt. Det kan alltså vara en granne som surfat in på ditt trådlösa nätverk, eller någon som sitter i en bil utanför ditt hus, eller någon som har hackat sig in på ditt konto. Du kan alltså vara helt oskyldig, men det spelar ingen roll för upphovsrättsmaffian.

Du kan förstås gå till domstol om du trots allt kräver någon form av rättvisa och inte vill betala. Men då måste du bevisa din oskuld. Lyssna noga nu – bevisa din oskuld. Det är inte längre en straffrättslig rättegång, utan en civilrättslig. ”Oskyldig till motsatsen bevisats bortom rimligt tvivel” gäller inte. Men — aha! — Lobbyn har ju frusit ditt bankkonto. Så det finns inga pengar till försvarare. De pengar som finns kommer du inte åt.

Slutligen, efter att ha dömt dig till ett enormt skadestånd (eftersom du inte har råd med försvarare), så kan du och din familj tvingas att själv betala en tidningsannons för att berätta att ni blivit dömda. Det här är också något helt nytt, en återinförsel av skampålen, som den dömde dessutom tvingas att betala för.

Det behövs inga överdrifter, inte någon speciell retorik, för att detta ska bli en fullkomligt vansinnig skräckhistoria. Det räcker att berätta rakt upp och ner vad den här lagen innebär. Problemet är snarare att över huvud taget bli trodd.

Privatpolislagen är inte en anti-fildelningslag.
Det är en anti-rättssäkerhetslag.

Prata om det här med dina vänner och bekanta. Tag reda på mer om Piratpartiet, och berätta gärna vidare om det som idag är det enda parti som försvarar dina rättigheter till ett privatliv. Och framför allt:

Rösta på Piratpartiet i EU-valet 2009!

tunn linje

Läs mer på Piratpartiets egen hemsida: www.piratpartiet.se

Dekorrand


%d bloggare gillar detta: