Archive for the ‘Litteratur’ category

Ord om sed – ny bok ute nu!

14/04, 2010

Lyssna på blogginlägget! – Klicka på pilen!

Ord om sedUnder några år var jag ordförande i Sveriges Asatrosamfund. Det ledde till att jag från år 2002 erbjöds att hålla en rad morgonandakter i Sveriges Radio, P1, i programmet ”Vid dagens början”. Tanken med detta helgmorgonprogram är att ge utrymme för andra världsåskådningar än traditionell svensk lutheransk kristendom. Och när man har haft muslimer, buddhister, zoroastriker och ett antal andra mer eller mindre perifera åskådningar representerade, så kom någon slutligen till insikt om att det kanske vore fint om även en representant för den mest urnordiska traditionen kunde få komma till tals. Livsåskådningsredaktionen på Sveriges Radio blev uppenbarligen nöjda och glada, för efter denna första gång blev det ytterligare ett antal morgonandakter.

Alla blev förstås inte lika glada. I somliga mer chauvinistiskt kristna kretsar muttrades det surt, och argast av alla var förstås Sievert Öholm, som dundrade om skam, skandal och kulturskymning – visserligen bara i den perifert sekteristiska tidskriften Dagen (som ingen vettig människa bryr sig om), men det fick onekligen ett visst underhållningsvärde. Och det var lite komiskt att bli personligen påhoppad av herr Öholm som likvärdig med nazister, när just vikinga-fetisch-nynazister är de som hatar oss i Sveriges Asatrosamfund allra mest. Jag har för länge sedan tappat räkningen på hur många hotbrev, hatbrev och arga artiklar som skrivits till mig och om mig i dessa mentalt handikappade kretsar.

Men jag var inte först på plan med hedniska morgonandakter i radio. Mikael Perman, min företrädare på ordförandeposten, var före mig även i detta, och inledde denna tradition några år före mig, och samfundets nuvarande ordförande, Henrik Hallgren, har fortsatt efter mig, och återkommer emellanåt alltjämt i detta respektabla radioprogram. Tillsammans har vi tre hitintills hållit över 20 radioandakter genom åren, och det får väl sägas vara hyfsat respektabelt för en liten obskyr förening för nordiska hedningar. 🙂

Nu finns alla dessa radioprogram samlade i en liten bok, och vi har valt att kalla den Ord om sed. Det är också den första boken som Sveriges Asatrosamfund ger ut någonsin (på nystartade Mimers Källas Förlag!), vilket är en skön bragd i sig. Jag är alltså inte ensam författare till denna bok, utan en av tre. Men det är ju ändå ytterligare ett litet jack i den litterära kolven, vilket förstås är roligt.

Så – om du är intresserad av hur moderna hedningar tänker, känner och upplever sin vardag, hur vi reflekterar över livets olika skeenden och utmaningar, ur ett nordiskt-hedniskt perspektiv, så kan jag varmt rekommendera denna bok. Ord om sed är allt annat en en uppstyltad manual, eller för den delen en predikoskrift. Vi är inte intresserade av att frälsa någon, eftersom vi till att börja med inte ser vad man skulle behöva bli frälst från.

Den stora skillnaden mellan nordisk sed och de flesta andra andliga vägar är att vi helt saknar religiös hierarki och dogmer. Vi har inga påvar eller imamer, inga heliga böcker som måste lydas, inga generella förbud eller måsten. Om vi däremot med vår lilla bok kan skänka lite inspiration, en ny tanke, ett annorlunda perspektiv som kastar nytt ljus – då har vi uppnått vårt mål.

Ord om sed finns att köpaBokia, Bokus & Adlibris. Den är tryckt på Books on demand, och där finns den också att köpa.
Det finns förstås en Facebook-grupp för boken också.

Om du vill lyssna på några av dessa morgonandakter som de lät när de faktiskt sändes på radio, så kan jag i alla fall stå till tjänst med några av mina egna originalinspelningar från Sveriges Radio. De finns att lyssna på på min hemsida Grimners Runor, på sidan ”Att läsa”, under rubriken morgonandakter. Och då kan du ju faktiskt, precis som här på min blogg, både lyssna och läsa samtidigt – om du vill!

tunn linje

Lyssna på blogginlägget! – Klicka på pilen!

TantraBlog Bloggradio

Dekorrand

Några ord om IFPI

31/01, 2010

En av de tunga aktörerna i vår tids hårda strider kring upphovsrätt, och hur vinstdrivande verksamhet gällande musik skall bedrivas är organisationen IFPI. Jag googlade lite på IFPI, och hittade några intressanta klipp på Wikipedia.

The IFPI was formed as the phonographic industry, invited by ”Confederazione Generale Fascista dell’Industria Italiana”, held their first international congress in Rome, 10–14 November 1933 and registered its head office in Zurich, Switzerland. They would represent ”the interests of the recording industry worldwide in all fora” by promoting legislation and copyrights ”to protect the largely British-based recording industry” by promoting a global performance right in gramophone sound recordings.

Nu ska man väl inte dra alltför stora växlar på detta, och gå för långt i ”guilt by association-tänk”, men det är ändå en fascinerande koppling som jag inte kan låta bli att påtala. Det ser i alla fall inte bra ut för IFPI.

Det påstås ofta i debatten att upphovsrättslobbyn slåss för artisternas och kompositörernas skull, men detta är naturligtvis bara ljug. Alla som har haft det minsta med musikbranschen att göra vet att väldigt få skivbolagsdirektörer bryr sig ett skit om artisterna. Pengarna kommer i första rummet. Mer om IFPI:

The IFPI heavily lobbied at the Rome Convention for the Protection of Performers, Producers of Phonograms and Broadcasting Organisations of 1961, which established an international standard for the protection of sound recordings, live performances & broadcasts. This Convention was opposed by trade groups representing authors and composers, who were concerned that establishing such ”neighbouring rights” would undermine their own control over how their works were used and would result in prohibitively expensive licensing.

Författare och kompositörer motsatte sig alltså IFPIS monopolanspråk. Intressant…

tunn linje

Läs gärna en artikel i SvD, om att IFPI vill stänga av fildelare från Internet.

Edit: Copyriot har skrivit en mycket utförlig artikel om IFPI:s historia.

tunn linje

Att Piratpartiet kommer in i Riksdagen är faktiskt akut, och oerhört viktigt för att bevara demokrati, kunskap, kreativitet, rättssäkerhet, allmänmänskliga rättigheter och personlig integritet.

pirat_blogbanner

Dekorrand

Jonas Gardell tar i så han kräks…

19/05, 2009

gardellvinjett

Jag gillar egentligen Jonas Gardell. Jag tycker att han är en spännande författare, en helt unik scenartist och en fascinerande personlighet, en sån där ”larger-than-life-person” som alltid har något nytt och intressant att förmedla till omvärlden. Men ibland blir det fel, och det måste man förstås också acceptera – ingen kan någonsin lyckas med något, på riktigt, om man inte är beredd att misslyckas också. Men ibland kan det bli ett riktigt spektakulärt magplask, en ren katastrof. Och det kan man nog tyvärr konstatera denna gång.

Nu har även Jonas Gardell dragits med i masspsykosen kring Internet och fildelning, en frenesi som enligt min mening är ivrigt frameldad av mediaföretag, som skivindustrin, filmindustrin och de stora förlagen. De vill förstås inte tappa sina marknader, men de vill inte heller vara kreativa i att skapa nya inkomstkällor. De som äger mediaföretagen är helt enkelt lata och okreativa, och uppmuntrar sina kontrakterade artister att spotta sina fans i ansiktet, eftersom de tror att deras bolag tjänar på det. Och så skrämmer de sina kassakor till att bära sig dumt åt på ett sätt som tyvärr mest drabbar artisten.

tunn linje

Van Morrison, Metallica, Bryan Adams, Prince – några exempel på artister som tror att piratkopiering och fildelning är skadligt för deras förtjänster. Van Morrison har tvingat fans att stänga hemsidor som innehåller skivtitlar och låttitlar (eftersom han anser att det är intrång i hans upphovsrätt), Bryan Adams stoppade ett coverband som hette ”The Bryan Adams Experience” (hur dum får man vara – detta är ju den bästa marknadsetablering man kan få, och den optimala komplimangen!), och Metallica gick som bekant ut hårt mot bootlegs och piratkopiering. Prince finns över huvud taget inte på YouTube, eftersom han stämmer alla som lägger ut något av hans material där. Och vad händer? Jo, det självklara – fansen vänder dem ryggen, och slutar köpa deras skivor. Och det är precis så det skall vara.

Det tråkiga i sammanhanget är att dessa fina artister förmodligen bara har extremt dåliga rådgivare, något som i längden förstås skadar deras egna karriärer. Andra artister, som tillåter fri nerladdning av deras musik, tjänar massor av pengar – Trent Reznor är ett av mina favoritexempel. Jag undrar bara hur många gånger det ska behöva sägas att de som kopierar/fildelar mest, är också de som köper mest. Fildelarna är alltså artisternas bästa fans, de som köper allra flest CD-skivor/böcker/DVD. Och det är logiskt. De som älskar kultur blir naturligtvis också de största konsumenterna. Och de artister som misshandlar sina fans kommer att förlora sina fans – och sina köpare.

tunn linje

Jonas Gardell har ordet i sin makt, och formulerar sig ofta väldigt slagkraftigt. Men ibland blir det bara väldigt dramatiska slag i luften. I en artikel i Sydsvenskan går Gardell hårt åt anonymiteten på nätet, och refererar bl.a. till ett mordhot mot honom själv – som om samma anonymitet inte skulle kunna uppnås med ett vanligt brev, på papper i ett kuvert, skickat på posten till Jonas brevlåda.

Sen refererar han till Mesopotamien, förmodligen i nån slags märkligt pretentiös ambition att verka lärd, och måhända för att ge biblisk tyngd åt sitt lagboksviftande. Jag undrar bara hur egensinniga, homosexuella författare skulle ha behandlats i Mesopotamien… Sen försöker Gardell göra någon slags tankekullerbytta, i vilken han blandar ihop lag och rätt med krig och elände, och jämställer krig och elände med tillståndet på Internet. Och han kallar det pöbelvälde. Vidare refererar han till det till leda uttjatade exemplet med bilder på mördade barn och Pirate Bay, när de största bovarna i sammanhanget faktiskt var Åklagarmyndigheten och TV4. Och han tycker att det är hemskt att vi kan tillägna oss hans och andras konstnärliga verk utan att be om lov.

Men vänta lite nu. Ska jag be Jonas om lov för att få läsa hans böcker? Om jag inte köper en bok, men lånar den av en vän (utan att ringa Jonas och be om lov), och låter den sedan passera vidare, då får ju Jonas ingen vinst på min läsning. Eller om jag lånar den på biblioteket. Eller, ja, då får han någon krona, såvida tillräckligt många har lånat hans böcker på biblioteken, men det motsvarar ju inte ens en tiondel av vad han får när läsaren i fråga faktiskt köper en av hans böcker. Så rent tekniskt är det ju inte någon större skillnad mellan att låna en bok av en kompis, eller att ladda ner den från Pirate Bay.

Jonas Gardell försvarar dessutom IPRED, och kritiserar telebolaget Tele2 samt riksdagsledamoten Karl Sigfrid, eftersom de väljer att förstöra, eller att förespråka förstöring av, alla användaruppgifter. Företagen vill skydda sina kunders integritet, och bryter därmed inte heller mot någon lag. Ändå anser Gardell att Tele2 och Karl Sigfrid uppmuntrar ”pöbelväldet”, en demagogisk term som verkligen inte sätter Gardell i ett vackert ljus. Att använda denna slags retorik är att spotta på vanligt folk, att arrogant sätta sig över andra och kalla dem pöbel. Trist, Jonas.

Fatta att du spottar på dina läsare. Fatta att du inte har något att vinna på IPRED. Fatta att du sågar av grenen du själv sitter på, när du kallar dina fans för pöbel. Fatta att den anonymitet du dissar, och den laglydighet du förespråkar, går stick i stäv med de homosexuellas kamp att vinna laga rätt att få vara sig själva. Det är inte länge sedan det var olagligt att vara homosexuell, och om vi alla på den tiden hade varit avlyssnade och registrerade på det sätt som nu görs, hade de flesta homosar fått ett långt värre helvete än de redan hade.

Fatta att om du kör den här linjen för hårt, för länge, så kommer inte många att köpa din nästa bok. Och det tycker jag vore synd. Du skriver ofta intressant och spännande (även om din artikel i Sydsvenskan på alla sätt – litterärt, innehållsmässigt, retoriskt och stilistiskt var ganska usel), och du förtjänar en stark läsarkrets. Men sluta att dissa dina läsare. Ingen vinner på detta. Allra minst du själv.

tunn linje

Copyriot bloggar också om detta ämne.

Dekorrand

Erotisk utställning i en trädgård i Bagarmossen

29/04, 2009
Jorma Toivonen med några objekt ur sin samling

Jorma Toivonen med några objekt ur samlingen

Jorma Toivonen har Sveriges största samling av erotisk litteratur. Han har även en rejäl samling erotiska artefakter av annat slag, som sexleksaker, erotisk konst, porrtidningar, porrfoton från hela 1900-talet, och mycket annat skoj. Här kan man hitta Sveriges första vibrator, smisklitteratur från 1800-talet, miljoner privata porrbilder från hela 1900-talet, skänkta av allahanda donatorer, knäppa och kitschiga små prylar med erotisk prägel, kondomer från 1960-talet, filmaffischer och gudvetallt.

Några föremål ur Jormas samling

Några föremål ur Jormas samling

Jorma vill helst öpna ett erotiskt museum, något som verkligen skulle behövas här i Stockholm. Det finns ju inget. Men till dess att detta går att genomföra kan man ordna fester, utställningar och diverse jippon – och underhålla samlingen. Och detta är just vad som är på gång nu i helgen, hemma i Jormas trädgård, på Riksrådsvägen 15, mellan Kärrtorp och Bagarmossen.

Jormas trädgård

Jormas trädgård

EROTIKENS TRÄDGÅRD – erotik genom 100 år – så kallar han helgens begivenhet, som börjar på fredag den 1 maj kl. 13.00, och fortsätter till solnedgången. Vidare fortsätter utställningen under lördag och söndag, från 11.00, också till solnedgången. Det blir många konstnärer och fotografer som kommer att vara där och visa sina verk, som t.ex. Callahan, Ylva Maria Thompson, Hans Scheike, Fittröra, samt jag själv, med ett antal erotiska foton. Men också en sexbutik, Chambers of Love, som visar lite sexleksaker. Inträdet är 50:-, och åldersgränsen är satt till 18. Själv tycker jag förstås att det borde duga med åldersgräns 15, men det är nu inte jag som sätter ramarna för spektaklet…

tunn linje

Jag har besökt några erotiska museerMusée de l’érotisme de Paris (ett sjuvåningshus mitt i Paris, vid Place Pigalle), Museum of Sex i New York (elegant och välsorterat, med fantastiska utställningar, på en tvärgata till 5th Ave, helt nära Empire State Building), samt Museum Erotica i Köpenhamn. Men det finns fler. På Island finns ett fallosmuseum, och det finns förstås fler erotiska museer, som t.ex. i Barcelona, Amsterdam, Las Vegas och Zürich (ett museum för konst från Asien, Afrika, Amerika och Oceanien, med erotisk konst inkluderat i samlingarna). I London finns The British Museum of Erotic Art, och på Internet finns AMEA – World Museum of Erotic Art. Tråkigt nog har museet i Köpenhamn stängt ner sin verksamhet (och är till salu!), vilket förstås ökar behovet ytterligare av ett bra skandinaviskt erotikmuseum. Varför inte Stockholm?

Sexhistoriska museet – loggan finns redan!

Sexhistoriska museet – loggan finns redan!

Något som vore ett drömscenario vore om Statens Kulturråd bestämde sig för att sponsra ett erotiskt museum i Stockholm, och så sätta Jorma som chef. Och så köper man in hela samlingen från det nedlagda Köpenhamnsmuseet, och vips, så har vi ett av världens bästa erotiska museer. Inte så dumt. Det skulle förmodligen betala sig i längden, om inte annat så med ökad turisttillströmning. Den svenska synden som lockbete. Inte så dumt.

Men till dess får vi förlusta oss mer temporärt, som på Jormas erotiska garden party i helgen. Jag kommer som sagt att vara där, och vill ni träffa mig så är det kvällstid som gäller, eftersom jag är upptagen på dagtid. Men det kommer att finnas många andra roliga och spännande människor på plats, förstås. Kom dit, för tusan! 😉

tunn linje

Artiklar om Jorma Toivonen och hans samling:
Aftonbladet 2006-04-03, Kvällsposten 2008-04-24, The Local 2009-04-14

Dekorrand

Att sälja sin själ till djävulen

10/04, 2009

gardell_englund_myrdal

Hur mycket är ett anseende värt? 100.000:-? Det tycker uppenbarligen Mattias Gardell räcker för att fullkomligt förlora allt anseende, och många människors respekt – bland annat min. Jag har träffat Mattias Gardell flera gånger, och har gillat honom rätt skarpt (har ett par av hans böcker i bokhyllan), inte minst för att han är en religionsprofessor som dessutom är asatroende – eller ”asatrogen”, som han själv kallar det. Respekt. Men nu verkar han ha tappat huvudet alldeles.

Ett litterärt pris av synnerligen tvivelaktigt ursprung utdelades lördagen den 4 april i år, och Mattias Gardell blev den förste pristagaren. Priset kallas Leninpriset. Detta låter förstås fullkomligt barockt för en modern människa med någon som helst historisk bildning. Men det är tydligen inte ett dåligt aprilskämt. Så här gick det till:

Förra året bjöd riksnarren Jan Myrdal in ett par hundra gäster till en kombinerad 81-årsfödelsedagsfest och bröllop. Som en extra speciell begivenhet på nämnda fest, kungjorde den ståndaktige kommunisten och hotellägaren Lasse Diding också att man nu grundat ”Jan Myrdalsällskapet”, en klubb för vänsterromantiker som syftar till att hålla herr Myrdals skrifter levande och ständigt tillgängliga. Gulligt. Så långt är det väl bara klubben för inbördes beundran, och det kan jag inte ha några synpunkter på. Men det blir värre.

Jan Myrdalsällskapet har nämligen instiftat ett pris, ett litterärt pris för ”olydiga författare”, och detta kallas alltså Leninpriset. Att uppkalla ett litterärt pris efter en av världshistoriens vidrigaste tyranner och våldsverkare (vad sägs om Hitlerpriset, eller Mao Ze Dong-priset?) är förstås inte särskilt överraskande, tyvärr, när det handlar om Jan Myrdal och hans anhang av historierevisionister och diktaturkramare, även om det förstås är ytterligt smaklöst, och ett hån mot alla de miljoner människor som fått lida av Lenins terrorvälde. Men det är än mer upprörande att Mattias Gardell, som jag trodde hade mer integritet än så, faktiskt har accepterat att ta emot detta pris, som första pristagare – och därmed ger han legitimitet åt denna bisarra tilldragelse.

dictators

Det hade varit så lätt att säga nej tack, att avstå från stålarna för att inte för evigt förknippas med Stalinromantiker och Pol Potkramare. Om någon sällsport fattig och eländig författare hade tackat ja, så hade jag förstått bakgrunden till korruptionen, men jag har svårt att tro att professor Gardell har så desperat brist i kassan, såvida han inte har dolda spelskulder eller något annat av liknande kaliber. Återstår då bara hypotesen att han faktiskt sympatiserar med detta djävulska anhang, vilket i mina ögon tyvärr svärtar professor Gardells rykte för all framtid.

En riktigt usel bortförklaring fick vi oss också till livs, då professor Gardell urskuldade sig med orden ”– Jag är frihetlig och misstänksam mot all form av auktoritär socialism. Men jag har tagit emot en medalj av kungen utan att vara rojalist, så då kan jag väl ta emot det här priset utan att vara leninist.” Uselt, Gardell, uselt. Kungen är ju knappast en massmördare med hundratusentals liv på sitt samvete, eller hur? Om Mattias Gardell hade sagt ”Nä, inte fan kan man ta emot ett Leninpris med hedern i behåll, men jag tar pengarna och springer, och sen kan de ta priset och stoppa upp i röven” – det hade jag åtminstone tyckt var lite skönt fräckt, lite trickster-busigt. Det hade jag kunnat respektera. Men att jamsa med lite snällt, och därmed ge legitimitet åt en extrem kommunistisk grupp som delar ut ett Leninpris, det är lågt. Riktigt lågt. Skäms, Gardell, skäms!

Professor Gardell är fåfäng, har jag hört flera säga, som en förklaring till detta grova misstag. Nå, det är nu mänskligt att vara fåfäng, och visst är han en anslående gestalt, med sitt perfekt friserade vita hår och skägg, sina fräcka skinnbrallor och kaxiga attityd (han är allt riktigt söt!), men jag kan inte klandra någon för fåfänga, med mindre än att jag då själv får stå med bar rumpa. För nog är även jag fåfäng, på mitt sätt, och visst älskar jag rampljus och beröm, uppmärksamhet och beundran. Jag erkänner. Jag blir lätt förförd av sådana frestelser.

Men jag hoppas att jag aldrig sjunker så lågt att jag låter mig frestas av stora pengasummor, så till den milda grad att jag förnedrar mig med att associeras med sådana idiotiska påfund som Jan Myrdalssälskapets Leninpris, hur mycket pengar det än innebar. Åtminstone skulle jag inte försöka spela ner det hela och försvara mig med plattityder. Ta pengarna och spring, om det går, men bocka och buga, ge legitimitet – fan heller. Jean-Paul Sartre tackade nej till Nobelpriset, och det var ju kaxigt. Men sen kom han efteråt och ville ha pengarna, och det fick han förstås inte. Man måste välja här i livet.

cambodian_massgrave

En underbar sågning av detta historielösa spektakel levereras av självaste Peter Englund på sin blogg, där han också nominerar Mattias Gardell till Pol Pot-priset. Helt underbart! Som pris utlovas en miljard mark i 1923 års penningvärde samt Anne Applebaums “Gulag – De sovjetiska lägrens historia”. Englund ger ett lysande exempel på att även en ständig sekreterare i Akademin kan vara kaxig, provokativ, raljant, satirisk och skarpt ställningstagande. Detta gillar jag skarpt. Naturligtvis finns det en hel del diktaturkramare som tycker att Peter Englund har gått för långt i sin sågning av professor Gardell, men det hör till. Om ingen säger emot, om ingen blir arg, har man inte tagit i tillräckligt hårt.

Jag har länge undrat över varför det kan vara O.K. att vurma för kommunismen, men inte för t.ex. nazismen. Att man t.o.m. kan ha ett mode, som är ”Bolshevik Chic”, med Che Guevara- och hammaren-och-skäran-t-shirts, ryska uniformsjackor, och en krog i Stockholm som heter KGB! Vad skulle hända om jag öppnade en krig som heter GESTAPO, med nasse-prylar och diktatur-estetik? Det skulle nog inte fungera så bra. Men KGB går som sagt alldeles utmärkt. Vad i helvete är skillnaden?

Summa sumarum: jag skulle gärna ta emot 100.000 och en ful pokal, eller nåt, särskilt med tanke på mina skatteskulder och mitt ”abonnemang” hos Kronofogden. Men inte för vad som helst. Att bli rövknullad och upphängd till allmän beskådan som diktaturkramare, det går faktiskt bortom min horisont. Antingen vet Gardell något jag inte vet, eller så gillar han faktiskt Lenin, eller så är han komplett dum i huvudet. De två senare är rätt nära varandra, så jag hoppas att det är det första alternativet. Men man vet ju inte…

tunn linje

Vissa citat och inspiration från en artikel på sajten Fokus.
Läs gärna också Peter Englunds sågning på sin blogg av hela spektaklet, och hans Pol Pot-pris. Briljant.
Hela spektaklet finns också omskrivet i DN.

Dekorrand

IPRED – hej då rättssäkerhet – välkommen terror!

6/04, 2009

execution

Nyligen antogs Privatpolislagen IPRED i riksdagen. Det kan vara nyttigt att få lära sig vad denna nya lag faktiskt innebär. När man skärskådar lagen är det väldigt lätt att man kommer till slutsatsen ”Detta kan inte vara sant!” – men det är det. Tyvärr.

Den text jag publicerar här nedan är i alla väsentliga delar skriven av Piratpartiets ordförande Rick Falkvinge – inte för att jag är lat (*fniss*), utan för att jag instämmer till 100 % i allt Rick skriver, och få är så insatta i IPRED-lagstiftningen och dess konsekvenser som just Rick.

Därför är det i denna specifika fråga bättre att jag öppet citerar Rick, snarare än att jag försöker vara originell och skriva på mitt eget sätt. Texten är något förkortad, rent språkligt lätt redigerad, och en och annan kommentar och komplettering har jag skrivit till, men jag anser inte att det är särskilt viktigt vem som har gjort vad här – det viktiga är budskapet. Och Rick har givit sitt uttryckliga medgivande till att jag använder hans text.

tunn linje

Till att börja med innebär denna nya lag, IPRED, att upphovsrättsmaffian får göra privata brottsutredningar. Privata brottsutredningar har varit totalt förbjudna tidigare, men nu skrivs det uttryckligen in i lagen att upphovsrättsmaffian får göra just det. Just de är nu undantagna från personuppgiftslagen som säger att privata intressen inte får göra sådant.

De får också tvinga en internetleverantör att lämna ut personuppgifter för de personer som ligger bakom IP-numret de spanat på, och som de anser fildelar. Detta har inte ens polisen befogenheter till. Upphovsrättsmaffian får alltså betydligt större befogenheter än den svenska polisen. Läs den meningen igen: Upphovsrättsmaffian, en privat industri, får betydligt större befogenheter att kränka vanliga medborgares privatliv än den svenska polisen. Det är bland annat därför som det här har kallats för privatpolislagen.

Dessutom får upphovsrättsmaffian frysa bankkontot och beslagta huset för en person som de misstänker för fildelning. I klartext, så är det den som står för abonnemanget bakom ett IP-nummer. Ja alltså, du och din familj får bo kvar där, men huset är belagt med så kallat ”kvarstad”, vilket innebär att det i allt väsentligt är taget i beslag. Notera nu att det inte ens gäller personen som är misstänkt för fildelning, utan istället den som innehar det abonnemang som har använts.

Sedan kommer Kronofogden på besök, och gör husrannsakan. Det är först då du får reda på att dina bankkonton är frysta. Formellt heter det inte husrannsakan, utan intrångsundersökning, men det är precis samma sak med ett annat namn. Då går de igenom alla datorer, alla backuphårddiskar, alla MP3-spelare, allt. Har du nakenbilder på datorn? Varsågod att titta, kära upphovsrättsmaffian, säger riksdagen. Har du privata dagböcker? Varsågod, upphovsrättsmaffian. Privat surfhistorik? Politiska åsikter? Sexuella preferenser? Kom, kom, ta för er bara, upphovsrättsmaffian. Inte bara på dina datorer, utan för alla i hela hushållet. Riksdagen är generös, den som inte har något att frukta kan inte ha något att dölja.

Därnäst kommer ett utpressningsbrev. Då kräver de dig, eller den barnfamilj som de gjort husrannsakan hos, på tiotusentals eller ibland hundratusentals kronor. Skadeståndet de kräver behöver inte vara pengar de förlorat. Lagen går bort från en grundprincip i svensk civilrätt om att man bara kan kräva igen faktiska förluster. Lagen tillåter Lobbyn att sätta skadeståndsnivån utifrån ”industrins intresse att det inte upprepas” – i klartext, så högt att det skrämmer folk. I allt väsentligt privata straffböter, alltså. Men på hundratusentals kronor i stället för, som är brukligt, hundralappar.

Av ren ”vänlighet”, så erbjuder de sig att inte gå till domstol om du betalar halva beloppet inom tio dagar. Om det går till domstol, så hotar de med att du dessutom måste betala deras rättegångskostnader. I Danmark, där det här systemet har funnits ett par år, så blir de flesta så rädda att de betalar för att bli av med problemet, oavsett om de har gjort något fel eller inte.

Ändå har lagen floppat i Danmark. Den fungerar inte som avsett. I en artikel i DN beskrivs det hur det har blivit extremt svårt att få fällande dom mot misstänkta fildelare, med mindre än att de faktiskt erkänner. Så om detta kommer att ske i Sverige också är risken mycket stor att man snart skärper lagen, inför än mer drakoniska åtgärder, tar bort ännu mer lagskydd för enskild individ, och därtill gör straffen ännu hårdare. Det kan alltså bli värre.

En intressant uppgift i sammanhanget är att trots att nära 3000 privatpersoner har blivit stämda, kommer inte ett öre av skadestånden från stämningarna till de verkliga upphovsmännen. Detta är alltså INTE en lag som skyddar kreatörernas inkomster – den gäller bara advokater och räknenissar.

Konceptet ”rättssäkerhet” existerar inte längre. Lobbyn är inte ett dugg intresserad av att personen som faktiskt fildelat betalar, de är intresserade av att någon får agera syndabock. Om det är rätt person är inte så viktigt. Det kan alltså vara en granne som surfat in på ditt trådlösa nätverk, eller någon som sitter i en bil utanför ditt hus, eller någon som har hackat sig in på ditt konto. Du kan alltså vara helt oskyldig, men det spelar ingen roll för upphovsrättsmaffian.

Du kan förstås gå till domstol om du trots allt kräver någon form av rättvisa och inte vill betala. Men då måste du bevisa din oskuld. Lyssna noga nu – bevisa din oskuld. Det är inte längre en straffrättslig rättegång, utan en civilrättslig. ”Oskyldig till motsatsen bevisats bortom rimligt tvivel” gäller inte. Men — aha! — Lobbyn har ju frusit ditt bankkonto. Så det finns inga pengar till försvarare. De pengar som finns kommer du inte åt.

Slutligen, efter att ha dömt dig till ett enormt skadestånd (eftersom du inte har råd med försvarare), så kan du och din familj tvingas att själv betala en tidningsannons för att berätta att ni blivit dömda. Det här är också något helt nytt, en återinförsel av skampålen, som den dömde dessutom tvingas att betala för.

Det behövs inga överdrifter, inte någon speciell retorik, för att detta ska bli en fullkomligt vansinnig skräckhistoria. Det räcker att berätta rakt upp och ner vad den här lagen innebär. Problemet är snarare att över huvud taget bli trodd.

Privatpolislagen är inte en anti-fildelningslag.
Det är en anti-rättssäkerhetslag.

Prata om det här med dina vänner och bekanta. Tag reda på mer om Piratpartiet, och berätta gärna vidare om det som idag är det enda parti som försvarar dina rättigheter till ett privatliv. Och framför allt:

Rösta på Piratpartiet i EU-valet 2009!

tunn linje

Läs mer på Piratpartiets egen hemsida: www.piratpartiet.se

Dekorrand

Pirate Bay – onda kriminella eller framtidens melodi?

3/03, 2009

the_pirate_bay_logo1

Jag har ingenting med Pirate Bay att göra. Jag har aldrig laddat ner filer genom Pirate Bay, och jag har ingen åsikt specifikt om just Pirate Bay. Däremot har jag följt rättegången mot TPB med intresse, eftersom den rör betydligt större frågor än ett litet IT-företags göranden och låtanden på Internet.

Åklagarsidan har stött på ett fantastiskt motstånd, i det att det på grund av denna rättegång kommer fram en massa obekväma fakta, som att piratkopiering enligt mycken forskning INTE leder till lägre vinster för film- eller musikbranschen. Snarare tvärtom. Vissa enskilda aktörer har definitivt blivit lidande, men som helhet har filmbranschen aldrig tjänat så mycket pengar som nu. Men faktum är att vilka som vinner eller förlorar rent ekonomisk på denna strid är helt irrelevant. Det är helt enkelt inte ett argument.

”Det håller inte. Där har vi förstått tekniken så att man kopplar upp till en redan pågående spridning. Dessa har överförts till allmänheten redan innan. Man kan inte begå medhjälp till redan pågående brott, alltså faller det”
–– Citat från rättegången

Vi vet ännu inte om Pirate Bay bedriver en olaglig verksamhet, eftersom rätten inte har gjort sitt utslag ännu. Det kan mycket väl bli så att de blir friade. Och blir de fällda så kommer det inte att ändra särskilt mycket. Har man skapat en ny teknologi så brukar det inte gå att förbjuda bort den. Och det är själva kärnan i denna situation.

web-rotary-printing-press

När en viss teknologi utvecklas, och blir efterfrågad, så kommer det alltid att finnas enskilda individer och företag som tjänar pengar på att tillhandahålla denna teknologi. När skriftspråket uppfanns växte det fram ett skrå av skrivare, när stålet uppfanns växte det fram ett skrå av smeder, när tryckerikonsten uppfanns växte det också fram en hel bransch med tryckare, förläggare, illustratörer, författare etc. som alla var mer eller mindre beroende av tekniken.

Av samma anledning försvinner hela yrkeskategorier och branscher. Det slaktades miljontals med hästar i början av 1900-talet, eftersom motordrivna fordon blev allt populärare. När datorerna kom försvann skrivmaskinerna ur butikerna, och tillverkarna fick övergå till annan produktion eller gå i konkurs.

Upphovsrättslagstiftningen som den ser ut idag bygger på en teknologi från 1800- och 1900-talet, med industriell exemplarframställning, en teknik som idag har blivit mer och mer otidsenlig. Allt som kan digitaliseras blir digitaliserat. Det är alltså en bransch som har vuxit fram med en teknologi som en gång i tiden var ny, och som nu har blivit gammal. Branschen måste helt enkelt förnya sig eller dö. Det är oundvikligt, hur många arméer av advokater man än sänder ut för att försvara sina rättigheter. Och lagstiftningen måste ändras för att motsvara vår tids teknologi.

På 1800-talet, när biblioteken infördes, protesterade förlagsbranschen. De skulle förlora massor av pengar, och författarna skulle bli utan inkomster, enligt principen att varje utlånad bok är en förlorad inkomst. Fortfarande är det bara ett fåtal svenska författare som faktiskt får någon ersättning från biblioteken, och den är förstås mycket mindre än vad de skulel få om det var en såld bok. Utländska författare får inte ett öre. Däremot tjänar bibliotekarierna pengar på att låna ut böckerna, förstås. De får ju lön. Så som författare skulle jag ju kunna bli förbannad på att en bibliotekarie tjänar pengar på att låna ut min bok, utan att jag får något för det.

När bandspelarna nådde marknaden, för att inte tala om kassettbandspelarna, så skulle det leda till katastrof för musikbranschen. Och filmlobbyn drog SONY inför rätta när de började sälja videobandspelare, för de skulle ju leda till filmbranschens död – vilket det inte gjorde. Efter några år tjänade filmbolagen mycket mer på sålda videofilmer än på biobiljetter.

1958_grundig_taperecorder

Man kan ju också expandera frågan till andra konstnärliga områden. Arkitekter, t.ex. Varför ska de bara få betalt en gång? Faktum är att i början av 1900-talet diskuterade man möjligheten att förbjuda fotografering av hus, om man inte har arkitektens tillstånd. Absurt, kan vi tycka idag. Men fullkomligt logiskt, om man ska använda samma argument som upphovsrättslobbyn.

Det vore ytterligt naivt av mig som upphovsman till konstnärligt material att försöka kämpa emot den tekniska utvecklingen, vifta med paragrafer och hålla emot, än att försöka hitta nya sätt att leva på mitt arbete. Det handlar om att acceptera att det kommer ny teknik, och anpassa sig till den. Annars kan man bli som Facit.

När jag fortfarande var i mina spädaste tonår, på 1970-talet, då Aftonbladet fortfarande låg i Klarakvarteren, gjorde vi ett studiebesök med min skolklass, och i källaren satt en hel arme med sättare vid sina blysättmaskiner. En gammal yrkeskategori som alltså helt försvann och ersattes med en annan – som också har försvunnit, på bara ett par decennier.

Jag jobbade en tid i reklambranschen, och i början av 1990-talet anlitade jag emellanåt stora sättfirmor – företag som satte text med stora datorer med dyra fonter, och layout, och så montagebyråer som hade stora trumscannrar för miljoner, ljusbord stora som pingisbord, och gjorde trycksakslayout på jättestora plastfilmark. Dessa branscher är nu helt borta, eftersom det som de gjorde kan göras bättre av vem som helst med en hemdator och ett layoutprogram.

wordtype

Men det är ju olagligt att piratkopiera! – Ja, så tänker många idag, och det är förstås vad musik och filmbranschen vill få oss att tro. För det första är det faktiskt också irrelevant, eftersom inga lagar är ristade i sten. Det är i själva verket en av de viktigaste anledningarna till att man engagerar sig politiskt – för att ändra dålig lagstiftning.

Jag kopierar en hel del musik, och det har jag gjort sedan 1970-talet. På den gamla goda tiden gjorde jag blandkassetter, för det mesta med musik som jag hade på LP-skivor, så att jag skulle kunna lyssna på dem i min Sony Walkman. Stenålder? Nja, det är faktiskt inte så himla länge sedan. Med nyare teknik kan man nu kopiera exakt, vilket är mycket trevligt. Jag och kompisar lånar CD-skivor av varandra och kopierar dem. Och det är faktiskt inte olagligt – här i Sverige är det alldeles tillåtet. Man kan ju t.o.m. låna CD-skivor på många bibliotek, och kopiera hemma i sin CD-brännare. Men så är det inte överallt. I vissa stater i USA är det t.o.m. förbjudet att sälja begagnade CD, eftersom det minskar skivbolagens vinster. I alla fall tror och påstår skivbolagen det. Snacka om långsökt!

cdrecords

Lagar är olika, och högst relativa till sin omgivning. Det finns inga absoluta lagar, ingen gudomlig och absolut moral om rätt och fel. Ett exempel – i USA kan man sätta upp stängsel runt sina ägor, med skyltar på vilka det står ”Trespassers will be shot” – det skulle inte gå i Sverige, för vi har allemansrätten. Här kan vi alltså gå ut i skog och mark och plocka bär och svamp för eget bruk, men i USA skulle detta betraktas som både intrång på privat mark och stöld.

Det finns alltså inga självklara regler och gränser för vad som är rätt och fel när det gäller privat ägande. Det måste hela tiden balanseras mot det allmännas intressen, vilket är något som ständigt avhandlas i juridiska och lagstiftande instanser. Det handlar om att stifta lagar utifrån gemensamma överenskommelser. Och sådant förändras – hela tiden. Varje lag är en kompromiss. Det är med andra ord fåfängt att skrika ”stöld!”, eller ”lagbrott!”, eftersom dessa begrepp är relativa och föränderliga. Stöld idag är normalt förfarande i morgon.

Därför är rättegången mot Pirate Bay viktig. Den rör grundläggande frågeställningar om vad vi ska ha för lagstiftning i framtiden. Hur ska upphovsrättslagstiftningen se ut egentligen? Vad är bäst för konstnärerna, och vad är bäst för allmänheten? Vilka lagar ska vi ha?

tunn linje

Andra som bloggar om samma ämne:
Rick Falkvinge/, Piratpartiet Presscenter, Christan Engström, Allt inom IT, UNT.se Ledarloggen, projO, MinaModerataKarameller

Dekorrand


%d bloggare gillar detta: