Posted tagged ‘Moliére’

Pietro Aretino – den gudomligt vulgäre poeten

19/10, 2012

Pietro Aretino av Titian

I mina ådror må rinna ädelt krigarblod, och i mitt huvud må det sjungas hög filosofi – men mitt hjärta bankar för utövandet av de sköna konsterna, och i min själ är jag en gycklare, en narr, en bouffon, en häcklare, en sanningssägare, en som sträcker ut tungan och gör fula grimaser åt överheten. Och om någon av dessa högheter tar illa upp av mina grimaser, är det ett osvikligt bevis för att de tar sig själva på alldeles för stort allvar.

Jag har alltid haft ett gott öga till de vulgäraste av skalder och konstnärer, tabubrytarna, de uppstudsiga, de som skiter i reglerna och gör just det man inte får. Det finns något obändigt levande och friskt i denna obstinata uppstudsighet, detta anarkistiska frisinne, de som alltid ska peta och pilla där alla säger att man inte får, de som ska sjunga ut – högt – just det som alla andra tänker men inte ens vågar antyda. De som spottar överförmyndarna i ögat, de som pruttar i kyrkan utan att skämmas det minsta, de som tar stora risker för friheten att uttrycka sig – även när det inte är strategiskt lämpligt, utan bara för att.

”För att inte framstå som en hycklare kan jag säga att ett par läckra skinkor är i besittning av större makt än allt som någonsin har producerats av filosofer.”

– Pietro Aretino

Vacker stjärt

Bråkstakarna, trubbelmakarna, revolutionärerna, de hopplöst omöjliga, de notoriskt olydiga – dessa är mina verkliga förebilder, mina hjältar, för det är dessa som i sanning inte bara får jorden att gå runt, utan de som faktiskt får hela vår värld att ändra riktning. De som likt Nils von Dardel kunde säga ”varför inte tvärtom?” – och liksom Dardel verkligen göra tvärtom, inte bara prata om det.

Dessa omöjliga människor, som Tycho Brahe, Lenny Bruce, Ralph Nader, Fredrika Bremer, Emmeline Pankhurst, Elise Ottesen-Jensen, Voltaire, Casanova, Marquis de Sade, Mohammad Ali, Winston Churchill, Mohandas Gandhi, Lars Johan Hierta, Vilhelm Moberg, Torgny Segerstedt, August Strindberg – och många fler – är de som sätter färg på tillvaron för oss andra, som vänder på varje sten, vägrar ge sig, vägrar lyda order, och som alltid följer sin egen vilja, oavsett om den leder rätt eller fel. Vi kanske inte håller med dem i sak, vi kanske tycker att de är oresonliga, kanske direkt galna, men vi kan inte låta bli att beundra deras mod, deras envishet och ryggrad.

Det är av mycket goda skäl som filmaren Milos Forman gjorde sin kommentar för yttrandefrihet genom sin film om Larry Flynt, mannen bakom den ytterligt vulgära och grovkorniga porrblaskan Hustler. Det är lätt att försvara rätten att yttra sig för stora humanister och djupa filosofer – men måste vi även försvara motbjudande och vidriga typers rätt att yttra sig? Ja, det måste vi. Poängen med filmen om Flynt är att yttrandefrihet kräver att vi försvarar rätten även för en motbjudande typ som Flynt att få publicera sina snaskiga alster.

“Den som inte visar sig som en vän av laster blir människors ovän.”

– Pietro Aretino

Även i mytologins värld finns alltid narren, trickstern, trubbelmakaren – Loke, vars uppgift är att hitta kryphålen, de svaga länkarna, vända upp och ner på tillvaron och skapa kaos – och därmed liv och skapelse. Det är inte Lokes ”ondska” som gör att han lurar Höder att skjuta Balder – det är Balders högmod som framtvingar hans eget nedstigande i dödsriket. Tror man att man är odödlig så är man förutbestämd att dö. Men det är just Loke som hittar vägen dit. Och det är när Loke slutligen fångas in och fängslas, fjättras på en klippa i Gnipahålan i underjorden, som Ragnarök får fritt spelrum. Oordningen behövs, för att inte resten ska förstelna och dö.

Utan revoltörerna, de egensinniga bråkmakarna, skulle vi människor fortfarande leta efter mat på den afrikanska savannen, och kanske slå varandra i huvudet med stenar. Om vi över huvud taget skulle finnas alls som art. Det är de självständigt tänkande, kreativa excentrikerna som skapar nya idéer, nya uppfinningar, nya sätt att förhålla sig till världen, de som hittar på nya lösningar på gamla problem. Det är dessa regelbrytare som skapar verkligt välstånd, frihet och utveckling, på såväl kort som lång sikt.

tunn linje

Pietro Aretino var en av sin tids största diktare. Hans penna gav honom ära och berömmelse, men också bannlysning och landsflykt. Han var den förste författaren som lyckades bli verkligt rik på sin konst, men han lyckades också ständigt vara utsatt för risken att komma i överhetens onåd. Han fick ibland betalt för att INTE skriva, vilket måste ses som ytterligt unikt för en poet. Så skarp var hans diktarkonst.

Född i Arezzo som utomäktenskapligt barn, tidigt fördriven (kanske på grund av skrivna elakheter…?), tillbringade han en del av sin uppväxt i Perugia, där han också förfinade sin litterära stil, så pass att han vid ganska unga år blev rekommenderad till Rom, där han också hamnade under beskydd av en rik mecenat, bankiren Agostino Chigi (även mecenat för målaren Raphael). Vid 24 års ålder författade han en satirisk skrift, i vilken ingen gick säker, inte ens påven, något som gjorde honom vida berömd och ryktbar.

Sonetti Lussuriosi

Pietro Aretino var lika kreativ som lustfylld, och uppfann de facto den moderna litterära pornografin, med sina Sonetti Lussuriosi (Lustans sonetter), riktigt starkt erotiska texter till 16 explicit erotiska träsnitt av Marcantonio Raimondi, baserade på teckningar av konstnären Giulio Romano, illustrerande ett antal olika samlagsställningar. Lite som en primitiv, europeisk variant av Kama Sutra. Dessa sonetter väckte förstås en enorm uppmärksamhet, och en stor skandal, så pass att Pietro en tid var tvungen att fly från Rom.

Dessa pornografiska sonetter har faktiskt väckt harm ända in i vår tid – senast 2008, då kompositören och musikern Michael Nyman tonsatte åtta av dessa sonetter. Nymans planerade konsert på Cadogan Hall i London blev inställd, på grund av ”obscent innehåll”. Och som det inte räckte, så krävdes det att framsidan på CD-fodralet blev täckt av en varningsetikett, med texten Parental Advisory Explicit Content på samtliga de CD-skivor som såldes i USA. Sådant brukar å andra sidan gärna bli ett försäljningsargument snarare än en avskräckande åtgärd, så det kanske inte var så farligt.

Erotisk bild

Precis som Hafiz, den store persiske poeten (enligt min mening världens störste diktare någonsin) utmanar Aretino alltid dem som upprätthåller stela former, de pretentiösa besserwissrarna som vill göra om andra människor så att de passar dem själva, de med överdrivet ordningssinne. Både Aretino och Hafiz hyllar en mer dionysisk livsstil, och finner den högsta formen av andlighet och upplysning i kroppslig njutning och extas, i vinhus och kvinnokroppar.

”Lägg över mina axlar dina ben!
Släpp kuken med din hand, den kärleksfulla,
och blott din stjärt förråder, rund och len,
hur långsamt eller fort jag skall dig knulla.

Jag känner spelet i varietén
och spelar rollen ganska väl, min pulla,
som förste älskare på denna scen
där jag kan varje kvinnas skönhet tulla.”

”O nej, jag släpper inte alls din kuk.
Hur lätt den annars kunde sig förvilla
emellan tvenne hål, det vore illa.

Ty om den tar min bakport så i bruk,
då stillar den ju blott sin egen klåda.
Men framifrån, då har vi nöje båda.”

– Pietro Aretino

Med humor och fräckhet vandrar Aretino långt över gränsen för det anständiga, ofta även över gränsen för det tillåtna, men med samma humor och fräckhet kombinerat med litterär briljans vinner han läsarens förlåtelse och sympati. Det fräckt lekfulla, det svulstigt köttsliga, väcker skrattet, och därmed hjärtat. Det skenbart grovhuggna och vulgära är i själva verket en innerlig kärleksförklaring till det sinnliga och lekamliga, en härlig kontrast till de asketiska ideal som officiellt var allmänt förhärskande bland männen i röda kappor – men som få levde efter, vilket förstås gjorde Aretinos dikter till politiskt såväl som filosofiskt sprängstoff. Han avslöjade hycklarna, genom att låta bli att hyckla.

BIlder ur I Modi

Aretinos penna var så vass, att han under en tid uppbar livränta från två kungar – den franske och den romerske – i förhoppning från dem båda att han med sina elaka verser skulle häckla den andre kungen. Pietro Aretino åtnjöt alltså stor respekt, men fick ibland fly undan dödshot och uppretade fiender. Han fann emellertid alltid nya mecenater som roades av hans underhållande natur och ekvilibristiska ordtrollerier.

O kom, vi måste knulla som i trans!
Till knulla är vi människor ju födda.
Jag vill ditt svanshål, du vill ha min svans.
Vi är till alla delar sammanlödda.

Och kunde vi i dödens rangeldans
dock knulla än, av brunsten därtill nödda,
vi knullar oss till döds och utan sans
ty annars vore våra liv förödda.

”Stick in till fästet svärdet i mitt hål!
Min lilla fitta som en eld mig bränner.
Kom, älskade, och ge den vad den tål.

Och händer det att jag då tasken känner
som lyckovittne följer med dit in…
Tyvärr, det händer aldrig någonsin.”

– Pietro Aretino

1527, 35 år gammal, bosatte han sig i Venedig, och där stannade han resten av sitt liv. Venedig var den mest antipapistiska staden i Italien, ett syndens näste, och där passade han som handen i handsken. Som bisexuell livsnjutare och evig provokatör var Pietro Aretino urtypen för en italiensk renässansmänniska.

Venedig - karta från 1500-talet

Vid få tidsåldrar och i få kulturer i historien har så många färgstarka individer slagits om uppmärksamheten. Påvar som Rodrigo Borgia, predikanter som Girolamo Savonarola, intrigerande furstefamiljer överallt – Sforza, Borgia, Medici, Visconti med flera – konstnärer som Leonardo da Vinci, Raphael, Michelangelo, Botticelli, politiker och filosofer som Machiavelli och författare som Pietro Aretino. Det var onekligen en intressant tid att leva i. I alla fall för överklassen.

”Håll hårt i dina armar barnet ditt.
Den lille slickar på dig och vill dia.
Jag slickar fittan när den börjar klia.
Vi är lyckliga vi tre, envar får sitt.

Ta emot den varma vätskan från min pitt.
Ge den lille, när han börjar skria,
mjölk ur dina bröst när de är fria.
Att knulla så, det är en härlig ritt.”

”Du har så rätt. Så låt oss ta i bruk
den vällust som jag jämt mig velat unna.
Jag känner mig som om jag vore nunna.

Ty än är våra krafter ej förbrunna
och så är alla sorger strax försvunna.
O gud… Jag dör… – bli kvar för alltid, kuk.”

– Pietro Aretino

Erotiska bilder ur I Modi

Du ligger under mig. Jag frågar då
om ej en man för övertaget strävar?
Soldaten aldrig denna tanke jävar,
han vill som oftast vara ovanpå.

Är jag soldat? Hur skall jag det förstå?
Jag är poet. När vi av sällhet bävar,
på samma gång kring säng och luta svävar
en sång, en serenad för just oss två.

Så bra! I sanning en förnuftig mening!
Musik och knulla blir en bra förening
och din idé är utmärkt, kära du.

Just så, mitt barn, nu är du snäll och låter
baken höjas, sänkas fram och åter
och slå med rumpan takt, ett tu, ett tu!

– Pietro Aretino

Pietro Aretinos död, av Feuerbach

Det sägs att Aretino dog av att han kvävdes av att skratta för mycket. Det låter som en passande, och bra död. Det låter som ett bra liv. Moliére, den store dramatikern, också en gycklare och häcklare, dog av blodstörtning efter en teaterföreställning, i vilken han spelar en hypokondriker. Vilken lysande ironi. Det låter som något eftersträvansvärt för varje levande, frisk människa – att hellre dö stående, än att leva på knä. Bättre dö mitt i språnget, än att sakta tyna bort. En god förebild på fler sätt än ett.

Bilder ur I Modi

Mitt heliga löfte till dig som läser denna text, är att om jag någonsin skulle komma dithän att jag själv står där i talarstolen, inför de högsta och mäktigaste, de lärda och folkvalda – att jag på något sätt kommer att göra en riktigt ful grimas, gärna flera, rätt upp i synen på etablissemanget. Så länge jag har chansen. Min bön till dig som läser detta är att du håller mig ansvarig för detta löfte. Gycklaren i mig får aldrig dö.

Dekorrand

Mina favoriter – Världens bästa filmer

4/02, 2009

filmstrip

Jag är en hängiven cineast. Jag har alltid älskat film. Filmen som konstform är så fantastisk, eftersom den omfattar alla andra konstformer i ett enda media. Film kan vara väldigt lättillgänglig. Alla kan förstå den – man behöver inte kunna läsa, man behöver inga förkunskaper. Man kan bara se, höra och uppleva allt som händer framför ens ögon och öron.

Världens bästa historier finns berättade på film. Från Odysséen, Mahabharata och Moseböcker till Shakespeares dramer och kinesiska legender, från Nationens födelse till Pippi Långstrump på de sju haven. Riktigt bra böcker blir förr eller senare film – en hel del dåliga böcker likaså.

”Film är som sex – när det är bra är det fantastiskt, och när det är dåligt är det också fantastiskt.”
– Ernst Lubitsch

Något som är helt fantastiskt för oss cineaster, är hur nutida DVD-teknik, parat med modern distribution via Internet, plötsligt har gjort gamla filmer tillgängliga på ett sätt som inte har varit möjligt förrän de senaste åren. Det är nu inom räckhåll att samla på gamla favoriter, även mer udda och obskyra sådan – det finns alltid någon annan med samma smak, som bestämmer sig för att producera en DVD-utgåva. Och det är sannerligen en lycka för mig, som älskar film. Nu kan jag samla på de filmer som har berört mig djupast genom åren, och det är verkligen roligt.

Här följer en lista som inte är komplett – det dyker ständigt upp gamla favoriter som jag har glömt, eller nya favoriter som tar mig med storm. Bland mina bästa favoriter är Vengo och Devdas nya stjärnor på filmhimlen, medan somliga funnits med sedan barndomen, som Mon Oncle, Dagen gryr och SIngin’ in the rain. Förhoppningsvis blir denna härliga lista bara längre och längre och längre…

Linje

moliere Moliére
Teaterregissören Ariane Mnouchkine gjorde i slutet av 70-talet tillsammans med sin grupp Theatre de Soleil en makalös skildring av dramatikern, skådespelaren och regissören Moliéres liv. Vi får följa den store dramatikern, regissören och skådespelaren från tidig barndom till död. Det är en poetisk och färgstark film som jag alltjämt anser vara den absolut bästa film jag sett i hela mitt liv. Det är definitivt en av de filmer som berört mig allra starkast, någonsin. Jag gråter hela första akten, bara för att den är så smärtsamt underbart vacker. Det är en lång, lång film – 4 timmar med paus – ett riktigt epos! Dödsscenen är nog den mäktigaste jag någonsin sett i en film, en ändlös, skakig språngmarsch uppför en trappa, med suggestiv sång komponerad av Purcell.
Första gången jag såg den var i början av 1980-talet, på Cinemateket, och jag såg den ytterligare ett par gånger på samma filmklubb. Sen har jag jagat efter videoversioner av den i åratal, utan resultat, tills för ett par år sedan, då en cineastisk vän till mig, Nicolas Debot (grundare och ägare av SubDVD), hittade en ny DVD-utgåva från Frankrike. Så nu har jag den! Jippiee!

tunn linje

mononcle_poster Mon Oncle
Jaques Tati var ett filmiskt geni, Chaplins sanne arvtagare, och den självklare inspiratören för många andra komiker och filmare, som t.ex. Rowan Atkinson. Man kan se reminiscenser av hans fascination för konstiga ljud i Polanskis filmer, och hans sinne för komiska detaljer är oslagbart.
Det kan vara svårt att välja en film av Tatis flera mästerverk – ”Fest i byn” och ”Semestersabotören” är helt underbara, och ”Trafic” en orgie i teknofili. Men min favorit måste ändå bli ”Mon Oncle”, ”Min Onkel”, som enligt min mening är höjdpunkten i Tatis karriär. För den fick han också en Academy Award for Best Foreign Language Film, samt Special Jury Prize i Cannes.
Mon Oncle, eller Min Onkel, som den fick heta på svenska, skildrar mötet mellan det hypermoderna, sterila och mekaniserat opersonliga ytliga i samhället, och det mer personliga, charmiga och bohemiska i Monsieur Hulots värld. Tati spelar som vanligt Hulot, och är som morbror ibland barnvakt till den lille Gerard, som bor med sina föräldrar i ett superteknologiskt modernt hus. Kulturkrockarna mellan det gamla och det nya, det emotionella och det rationella, är den bärande idén i denna film, och det är ofta enormt komiskt, med en vemodig ton.

tunn linje

ivansbarndom Ivans barndom
Även här har jag lite svårt att välja, eftersom Andrej Tarkovskij i min mening har gjort två riktigt fantastiska filmer – ”Ivans barndom” (som också är hans debutfilm), och den några år nyare ”Andrej Rubljov – Yttersta Domen”. ”Andrej Rubljov” är också en av Ingmar Bergmans favoritfilmer, och vill man vara lite elak så kan man antyda att det kanske beror på att den är så tydligt inspirerad av Ingmar Bergmans kanske bästa film; ”Det sjunde inseglet”.
Men jag väljer ändå ”Ivans barndom” eftersom den för det första är en otroligt stark debutfilm, och för att den är så utpräglat Tarkovskij – den är en helt egen skapelse, med såväl poetiska övertoner som nattsvart ångest. Och den är vacker. ”Ivans barndom” innehåller scener som alltjämt kan få mig att börja gråta, redan bara om jag berättar dem för någon. Fantastiskt. Det är också en djupt tragisk film, i det att den skildrar en värld i krig. Men man får inte se starka krigsscener, med våld, kanoner, explosioner och allt det där som självklart skulle finnas med i en amerikansk film på samma tema. Den unge Ivan är föräldralös, på grund av kriget, och ger sitt liv mening genom att agera spion. Han samlar kottar, barr och andra små ting ur naturen, som skall representera tanks, befästningar och andra militära mål.
Ivans relation till den äldre officeren som är hans kontakt är förstås en far-son-relation som inte är utan konflikter. Officeren vill inte att Ivan ska utsätta sig för risker, men Ivan vill bevisa sitt värde genom sitt arbete.
Denna film går att beställa från SubDVD.

tunn linje

visomalskadevarann Vi som älskade varandra så mycket
Ettore Scola är en av mina favoritregissörer, och just denna film är en av mina mest älskade favoriter. Denna historia om tre mycket olika personer som under andra världskriget kämpat i motståndsrörelsen, och som skiljs åt genom sina livsöden, men ändå möts genom kärleken till en och samma kvinna, är en dröm för varje sentimental romantiker (som t.ex. jag). Den är otroligt vacker, och har massor av referenser till teater och film – som t.ex. Vittorio de Sica som dyker upp på flera sätt i filmen, samt Federico Fellini, som jämte Marcello Mastroianni spelar sig själva vid inspelningen av den berömda fontänscenen i La Dolce Vita, vid Fontana di Trevi i Rom. Första halvan av filmen är filmad i svartvitt, men i en helt makalöst vacker scen i mitten övergår filmen i färg. Jag vet inte hur många gånger jag har sett denna film, men bara på bio har jag sett den säkert tio gånger – så har jag den numera på DVD också. Jag älskar denna film!
Denna film går att beställa från SubDVD.

tunn linje

vengo Vengo
Tony Gatlif är en fransk zigenare som har gjort en lång rad fantastiska filmer. Gatlif är också musikant, och en hängiven musikälskare, vilket syns och hörs mycket tydligt i hans filmer. Hans genombrott kom med Latcho Drom (Lycklig resa, på romani), som är en musikalisk resa från Rajasthan i Indien, via Mellanöstern, Rumänien och Bulgarien till Spanien. Allt kretsar kring musiken.
Vengo utspelar sig i Spanien, bland spanska zigenare, och är en klassisk tragedi, med en huvudperson som går mot sin undergång. Hans bror har rymt till Marocko efter att ha dödat en man i en annan familj – som förstås vill hämnas, genom att döda huvudpersonens CP-skadade brorson. Men berättelsen är i själva verket bara ett tunt ramverk för att bära det som Gatlif egentligen vill visa – kärleken mellan människor, och till musiken. Det finns knappt en enda scen i filmen där det inte vävs in musik, på ett eller annat sätt. Det sjungs till ett träd, dansas flamenco på gatan, spelas kassetter i bilar, och det ordnas fester – med många av de verkligt stora flamencoartisterna i fokus. Detta är en film för både filmälskare och musikälskare. Själv sitter jag och ryser, gråter och skrattar mig genom filmen – varje gång!

tunn linje

casablancaCasablanca
Ingen lista över världens bästa filmer är trovärdig utan Casablanca. Denna dystra historia, regisserad av Michael Curtiz, med halvlyckligt slut är fullsmockad med fantastiska skådespelare, starka karaktärer och miljöer, med en hel drös repliker som har blivit klassiska – t.o.m. en replik som INTE egentligen finns med i filmen, som ”Play it again, Sam”. Aldrig har Humphrey Bogart varit så cool som barägaren Rick Blaine, aldrig har Ingrid Bergman varit så vacker, aldrig har en slutscen fått så många filmiska pastischer – flygplan i nattligt regn inifrån hangaren. Och Claude Reins är lysande som den cyniske poliskommissarien. Detta är klassikernas klassiker. Har du inte sett den – gör det.

tunn linje

moderntimesModerna Tider
Charlie Chaplin är filmhistoriens största ikon, och världens mest kända filmstjärna. Någonsin. Och detta är inte utan anledning. Chaplin var ett geni i många avseenden, på ett sätt som passade oerhört bra för den tidiga filmens utveckling. Han var en lysande aktör, en gudabenådad manusförfattare, och därtill en utmärkt kompositör. Moderna Tider är den sista filmen med den lille luffaren, och så anakronistisk att den gjordes som en stumfilm även om ljudfilmen hade slagit genom – med undantag för en scen där vi får höra Chaplin sjunga en knasig visa på låtsasspråk. Ändå blev den en publikframgång, och den är lika bra fortfarande. Detta måste vara en av världens roligaste filmer någonsin (funkar på barnkalas!), samtidigt som den innehåller en klockren social dimension, och en skarp samhällskritik.

tunn linje

bluesbrothersBlues Brothers
Detta måste vara en av världens bästa musikfilmer, någonsin. Dessutom en av världens mest skruvade och roliga komedier. Kombinationen av fantastisk musik, med artister som Ray Charles, Cab Calloway, Aretha Franklin, John Lee Hooker, James Brown m.fl., och den vidlyftigt bisarra historien om bröderna Jake och Elwood Blues som har fått ett uppdrag av Gud – och den galnaste biljakten i filmhistorien – gör att denna film nästan omgående kultförklarades, med all rätt. Blues Brothers innehåller mängder av klassiska scener, som caféscenen med Aretha Franklin, ”jag vill köpa din dotter” – bröderna trakasserar gästerna på en fin restaurang, den töntiga musiken i den långsamma hissen på väg upp till skattekontoret, countryhaket vid världens ände – ”What music do you play here?” – ”Oh, we have both kinds – Country AND Western!” Obetalbart.

tunn linje

sunsetboulevardSunset Boulevard
Billy Wilder var en av Hollywoods allra främsta berättare, och just denna film är kanske en av världens bästa filmer, någonsin. Definitivt är den en av de verkligt stora filmklassikerna. Sunset Boulevard är en cynisk uppgörelse med Hollywoodmyten, och innehåller därmed fantastiska filmhistoriska referenser. Gloria Swanson spelar en åldrad och bortglömd filmstjärna, en stumfilmsskådespelerska från den gamla goda tiden – något hon ju också var i verkligheten. Hon drömmer om en återkomst till vita duken, och engagerar en ung manusförfattare (William Holden) för att skriva en stjärnroll åt henne. Erich von Stroheim, den gamle demonregissören, spelar hennes chaufför, tillika en av hennes gamla regissörer. I en scen i filmen får vi se ett avsnitt av en gammal film (Queen Kelly) med henne själv i huvudrollen – en finess med detta är att just denna film faktiskt regisserades av Erich von Stroheim en gång i tiden. Snacka om typecasting.
Denna sammanblandning av fakta och fantasi fortsätter genom hela filmen – regissören Cecil B. DeMille och kolumnisten Hedda Hopper spelar sig själva, och flera andra skådespelare, som t.ex. Buster Keaton, gör cameoroller – vilket paradoxalt nog förstärker både känslan av verklighet och overklighet i filmen. Måste ses!

tunn linje

citizenkaneCitizen Kane
Denna film som envisas med att ständigt bli vald till världens bästa film av en internationell kritikerkår, gjord av den kanske störste filmmakaren någonsin – Orson Welles. Och just på grund av denna film om mediamagnaten Howard Hughes krossades hans karriär – av just Howard Hughes.
Vad retade då upp herr Hughes så till den grad att han lovade att sätta stopp för Orson Welles?
I filmen figurerar ett namn – ”Rosebud” – det sista huvudpersonen säger innan han dör. Ingen vet dock vad Rosebud står för – utom i slutet av filmen då magnatens kälke från barndomen slängs i elden, med namnet ”Rosebud” påmålat.
Det som upprörde Howard Hughes var att detta namn fanns i verkligheten – men som smeknamn på hans älskarinnas klitoris (pikant!). Marion Davies, som Hughes förgäves försökte göra till en stor filmstjärna genom att sponsra ett antal filmproduktioner med henne i huvudrollen, hade uppenbarligen i ett svagt ögonblick avslöjat detta för någon, som sedan fört det vidare. Welles kunde inte motstå att använda detta i sin film, och detta innebar att Hughes därefter gjorde allt vad han kunde för att stoppa hans karriär.
Tyvärr lyckades han alltför väl – men det hindrade inte Welles från att ändå göra ett och annat mästerverk. Dock alldeles för få, med tanke på hans genialitet.

tunn linje

gudfadernGudfadern 1 & 2
Vad kan man säga? Ett mästerverk – eller två. Detta av Francis Ford Coppola filmade epos om familjen Corleone, av Mario Puzo, har gått till filmhistorien som gangsterfilmernas gangsterfilm. Allt annat blir bleka kopior. Marlon Brando, Robert DeNiro, Al Pacino, James Caan, Robert Duvall m.fl, m.fl. – redan uppbådet av mästerliga skådespelare är oslagbart. Redan bara att iaktta Robert Duvall som den diskrete consiglieren Tom Hagen är en upplevelse av STORT skådespeleri.
3:an är svagare än 1:an och 2:an, men det är å andra sidan de flesta andra filmer som någonsin gjorts också. Al Pacino är dock fullkomligt lysande i den sista av de tre också – hans tysta skrik när dottern blir skjuten är isande. Spelet i kulisserna i Vatikanen är också fascinerande. Dock måste jag tyvärr instämma i kritiken mot Coppolas val av sin egen dotter i en av de bärande rollerna. Hon är inte på nivå med övriga skådisar, som verkligen är i världsklass, och tyvärr drabbas filmen därför av en irriterande svacka varje gång hon dyker upp, en svacka som förstärks varje gång jag ser filmen.
Men de två första filmerna i trilogin är som sagt fulländade båda två, mästerverk och absoluta klassiker på toppnivå. Intressant nog var fiilmbolaget mycket tveksamma till såväl Coppola som regissör, och Al Pacino i rollen som Michael Corleone. Det var kort sagt mycket nära att denna film inte blev gjord alls. Men tack vare Coppolas envishet kan vi nu än idag njuta av denna våldsamma familjekrönika.

tunn linje

chinatownChinatown
Jag gillar över huvud taget Roman Polanski, men denna film från 1974 är på något sätt den mest fulländade av hans filmer. Jack Nicholson är perfekt (rollen var skriven för Nicholson) som den coole privatdetektiven Jake Gittes i det sena 30-talets U.S.A., den nervöst distansierade Faye Dunaway och den livsfarligt charmerande John Huston är båda märkligt undanglidande i sina roller som far och dotter, och Roman Polanski själv dyker upp som en oförglömlig sadistisk gangster med kniv i Jack Nicholsons näsa, vilket resulterar att Nicholsons rollfigur har näsan i bandage under större delen av filmen. Det outsagda är ofta viktigare än det sagda, det som inte händer får större inflytande än det som händer. Gåtorna blir egentligen inte lösta, frågorna blir inte besvarade. Hela filmen är en tragedi i nerförsbacke, en olycka på väg att hända, ett svajigt helvete i jävligt snygga kostymer.

tunn linje

singinintherainSingin’ in the rain
Världens bästa musikalfim genom tiderna. Den gamle musikalmästaren Stanley Donen regisserade tillsammans med Gene Kelly, som också gjorde koreografin – och han är som vanligt helt fantastisk. I denna film överträffar han sig själv. Flera klassiska sång- och dansnummer finns med i denna film, från det underbara titelnumret när Gene Kelly hoppar runt i vattenpölar till det hejdlöst roliga ”Make’ em laugh”, utfört av Donald O’Connor – för att inte tala om det långa-långa supersexiga dansnumret med Gene Kelly och Cyd Charisse. Debbie Reynolds är lysande, men ännu bättre är Jean Hagen som den vackra filmstjärnan med den hemska rösten – en lysande komedienn som genialt skildrar den för många skådespelare så svåra övergången från stumfilm till talfilm.

tunn linje

gladiatorGladiator
Denna film startade en helt ny trend inom film- och TV-världen. Romarriket var stendött som tema, och så kom Ridley Scott och gjorde detta mäktiga epos, denna saga om makt och korruption, rättrådighet och sanning, och framför allt – om hur man vinner makt genom att vinna folkets sympati. Otroligt välgjort i minsta detalj, med fantastiska stridsscener, både i fält och på arenan, överjordiskt vackert foto, välskrivet manus, suveräna skådespelarinsatser och underbara kostymer. Och musiken. Tillsammans har Hans Zimmer och Lisa Gerrard komponerat något av det bästa i filmmusik jag någonsin har hört.

tunn linje

devdasDevdas
Denna film öppnade mina ögon för Bollywoodfilm. Aishwarya Rai, Shahrukh Khan, Madhuri Dixit – några av de största stjärnorna i indisk film enrollerades för denna mastodontfilm, en film som när den kom 2002 var den dyraste och mest påkostade film som någonsin gjorts i Indien. Sedan dess har det kommit dyrare filmer, men jag vågar påstå att Devdas måste vara den bästa, eller åtminstone en av de bästa Bollywoodfilmer som någonson gjorts. Den är gripande, överdådig, vacker, tragisk och ett mästerverk i många avseenden. Miljöerna, kläderna, musiken, dansnumren – allt är fullkomligt obegripligt enormt, bara, och slår allt liknande som någonsin gjorts i västerländsk film. Bollywoodfilmerna bygger från början på rena Hollywoodpastischer, de där riktiga musikalerna från 1930- och 1940-talet, men i Indien gör man numera allt sådant ännu mer överdådigt. Om du bara ska se en enda indisk film i ditt liv, så måste du se Devdas. Lova mig det! 🙂

tunn linje

picnicPicnic at Hanging Rock
Peter Weir är en fantastisk filmare. Efter att ha sett kanske fem av hans filmer utan att reflektera över regissören, men varje gång bli tagen av berättelsen, insåg jag att jag verkligen uppskattar hans sätt att göra film. Gallipoli, Vittne till mord, Moskitkusten, Brännpunkt Djakarta, The Truman Show m.fl. är alla fantastiska filmer. Men den första jag såg ur hans produktion är nog ändå den som hårdast satt sig fast i hjärnbarken. Picnic at Hanging Rock är en mystisk historia om ett antal skolflickor som helt enkelt försvinner vid denna märkliga plats. Hela filmen andas magi och mystik på ett märkligt jordnära vis, och det är lätt att känna en viss alienation gentemot den uråldriga miljö som dramat utspelar sig i. Rekommenderas varmt.

tunn linje

deadpoetssocietyDöda Poeters Sällskap
Peter Weir – igen… Kanske är detta Robin Williams bästa roll någonsin – som den egensinnige poesiläraren på en konservativ internatskola för gossar i femtiotalets U.S.A. Hur han beordrar sina elever att riva ur ett förord i en lärobok i poesi, hur han frigör elevernas fantasi, hur han inspirerar deras kreativitet med sitt högst okonventionella sätt att undervisa – rent dramaturgiskt vet vi att det måste leda till en konfrontation av katastrofal art. Och det gör det. Slutscenen är magnifik, med hans elever som ställer sig på bänkarna i en sista hyllning till honom när han lämnar skolan. Mästerligt.

tunn linje

kvarteretkorpenKvarteret Korpen
Bo Widerberg var en bråkig jäkel. Först skirver han en filmkritikbok, och har mage att såga det mesta av svensk film jäms med fotknölarna – inklusive ikonen Bergman. Mest för att han då gjorde filmmakare förbannade fick han pengar för att själv göra en film – ungefär ”gör’et bättre själv då, gaphals!” – vilket han gjorde. Hans första film var ”Barnvagnen”, 1963, som var riktigt hyfsad för att vara en debutfilm. Sen gjorde han Kvarteret Korpen. Knäckande. En socialrealistisk film med ett briljant manus, och Keve Hjelm och Thommy Berggren i huvudrollerna, är redan i sig lovande. Och bra blev det. Den blev t.o.m. nominerad till en Oscar för bästa utländska film (något som också hände med Widerbergs film Lust och fägring stor 1995). Tyvärr lyckades han aldrig någonsin riktigt överträffa denna sin andra film, trots att han gjorde en hel del riktigt bra filmer, som till exempel Sveriges bästa polisfilm genom tiderna – Mannen på taket – och det är inte fy skam det heller…

tunn linje

urgaURGA
Denna fantastiska historia av Nikita Michalkov, om en mongolisk familj och dess levnadsöde, grep mig ända in i hjärteroten, och kommer alltid att sitta där som en av de mest vackra och gripande filmer jag någonsin sett. Musiken är fantastisk, landskapet, fotot, de färgstarka personerna som figurerar – inte minst den illustre ryske lastbilschauffören med noterna till en rysk sång tatuerade på ryggen. Enormt. Flera scener i denna film är magiska i sin närhet till motivet. Dottern i familjen som spelar dragspel efter noterna på ryssens rygg; faderns tafatta försök att köpa kondomer; moderns plötsliga transformation till bedövande vacker, beriden mongoldrottning i en drömscen; fadern som slaktar ett får på klassiskt mongolvis (genom att sticka in armen i fårets mage och stoppa hjärtat med handen) för att laga festmat till den gästande lastbilschauffören. Måste ses!

tunn linje

icecoldinalex En iskall i Alexandria
Det finns en magnifik filmmakartradition i England som skulle kunna representeras av en mängd olika filmer – så varför just denna? Kanske för att den är så lågmäld i sin obevkliga dramatik. Kanske för att detta skulle ha kunnat bli ett pompöst bombardemangäventyr i amerikanska filmmakares händer, med självklara bovar och hjältar. Här får boven istället bli hjälte.
Och titeln. Bara denna ljuvliga titel. Den kommer av att om huvudpersonerna lyckas ta sig till Alexandria genom öknen och brinnande krig, så ska de ta varsin iskall öl där. Magnifikt.
J. Lee Thompson (som senare i sin karriär skulle göra Kanonerna på Navarone, Cape Fear och ett par av filmerna i Apornas Planet-serien, gör här sitt bästa, och skildrar en komplicerad situation där även fiender måste hålla ihop för att överleva, och i detta möts de som vänner.

tunn linje

jourseleveDagen Gryr
Fransk ”noir”-film när den är som bäst. Marcel Carné regisserar Jean Gabin i rollen som den pressade arbetaren som barrikaderat sig på sitt rum, efter att ha skjutit sin elegante rival om den han älskar. En klassisk tragedi som slutar med att Jean Gabins rollfigur begår självmord – mer som ett desperat uppror mot en förtryckande verklighet än som ett tragiskt slut på en kärlekshistoria.

tunn linje

desjusamurajernaDe sju samurajerna
Akira Kurosawas mästerverk från 1954; den film som skaffade honom internationell ryktbarhet. Att den filmats som en vilda västern-film är faktiskt fullkomligt logiskt, eftersom Kurosawa var starrkt influerad av John Ford när han gjorde denna film. Egentligen skulle jag vilja lista nästan alla Akira Kurosawas filmer, eftersom det är så många som är fantastiska. Blodets Tron (Kurosawas version av Macbeth), Dodes’kaden, Kagemusha – spökgeneralen, Ran (Kurosawas version av Shakespeares Kung Lear), samt den fantastiska och fantasieggande Drömmar. Men De sju samurajerna är ändå kanske hans bästa film – med den magnetiske Toshiro Mifune i huvudrollen, och ett helt enormt foto. Mäktigt.

tunn linje

marxbrosEn galakväll på operan
Sist, men absolut inte minst, vill jag hylla mina absoluta komedifavoriter – Bröderna Marx. Roligare än så här blir det inte. Även här var det svårt att välja film. En galakväll på operan (A Night at the Opera), En dag på kapplöpningsbanan (A Day at the Races) eller en av de äldre, mer kaotiska och teatraliska filmerna där brodern Zeppo också är med, som den hysteriskt crazy Fyra Fula Fiskar (Duck Soup)?
De allra första filmerna från 1930 och framåt var i stort sett filmade Broadway-shower, med allehanda gags mellan bröderna, och det utvecklades förstås till mer filmiska format genom åren, men de roligaste numren är alltsomoftast rena vaudeville-akter, scener som vanligen inte har ett skvatt med handlingen att göra – från typiska Commedia dell’arte-lazzi som katalogförsäljaren med glassvagn eller handtvättande låtsasläkare till sångnummer som ”Who that man” i En dag på kapplöpningsbanan, för att inte tala om det ständigt återkommande piano- och harpospelandet av Harpo och Chico. Vill man skratta, så är Bröderna Marx en universalmedicin.

tunn linje

BUBBLARE:

All världens morgnar, Shortbus, Cykeltjuven, Rom öppen stad, Cabaret, Linje Lusta, De misstänkta, Den andalusiska hunden, Reservoir Dogs, Aguirre – Guds vrede, I’m no angel, Taxi Driver, 2001 – A Space Odyssey, Apocalypse Now, The Deer Hunter, Det sjunde inseglet – och många fler som jag inte minns just nu…

Dekorrand


%d bloggare gillar detta: