Bokslut över ett händelserikt år…

Det är på något sätt typiskt att när jag har massor att skriva och berätta om, då har jag inte tid – och när jag har tid, har jag inte lika mycket att skriva om. Detta blir det tolfte inlägget på min blogg i år, vilket är den minsta årsproduktionen någonsin här på Tantrablog. Och då är ett av inläggen ett gästinlägg, och ett är en artikel som jag skrev till SvT Opinion, och sen bara klistrade in här på bloggen. TantraBlog har alltså fått väldigt lite uppmärksamhet av mig under 2014.

Men detta betyder alltså inte att det inte har hänt så mycket i år. Tvärtom. Detta har nog varit ett av de mest händelserika åren i mitt liv. Så jag tänkte avsluta detta sjunde år med TantraBlog med en kort resumé över ett urval av allt som jag har gjort under 2014.

Familjen

Det största i familjen under detta år var paradoxalt nog det minsta. Det började redan i oktober 2013, då Jennies och min lilla dotter Disa föddes. Under detta år har Disa förvandlats från en liten blobb som äter, sover, bajsar och… ja, det är väl det… till en snacksalig liten tjej som kryper runt och upptäcker världen. Hon har tredubblat sin vikt på ett år, pillar på allting, skrattar jämt, älskar våra fötter och biter oss ofta och gärna i tårna. Hon dansar, leker, kan äta själv – både med nappflaska i högsta hugg, och nu på sistone med bestick och mat i skål. Visserligen hamnar fortfarande det mesta på bordet och golvet, men det går åt rätt håll.

I år blev min äldsta dotter Indra myndig, så jag har alltså tre vuxna barn och en bebis – samtidigt. Det är en välsignelse på flera sätt. Disa har tre underbara storasyskon, som ställer upp för henne på allehanda sätt. Leonard har skrivit en fantastisk sång till henne, och introducerar henne nu i hur man bygger med LEGO, och Indra är jämte Jennies mor en av våra underbara barnvakter när vi arbetar med våra kurser. Indra följde också med till Frankrike när vi höll kurs, och var barnflicka under våra kurspass. Perfekt!

Kurser och festivaler

2014 har verkligen varit ett fantastiskt år för oss och våra kurser. Vår grundkurs, Gudomlig Njutning, har varit fullbokad hela året, och vi körde även en sommarkurs för att fira vårt tioårsjubileum för denna kurs. Vi har hållit denna kurs 67 gånger sedan starten, och vi har haft 800 deltagare (400 par). Men om man räknar samtliga kurser har vi kommit upp i över 240, så det är ingen överdrift att påstå att vi är rätt så rutinerade nu.

Under sommaren var vi med på två festivaler – Sexsibilityfestivalen, som i år hölls på Ängsbacka kursgård, och så den nya JoyRide Experience, som hölls i Malmö. På Sexsibility fick jag nöjet att hålla en mini-workshop med 80 deltagare, och Jennie höll en kvinnoworkshop med 60 deltagare. Dynamiskt och roligt.

Utöver detta har vi hållit våra sedvanliga fortsättningskurser, som vår härliga Kärleksretreat, nu för andra året, vår allra lyxigaste livsnjutarkurs Livets Goda – trettonde gången sedan starten 2007 – samt förstås Gudomlig Extas. Vi har även hållit våra mans- och kvinnokurser YONI – Fri att Njuta och Mandom, Mod & Morske Män, Jag har ånyo hållit TantraLila, och för andra gången har jag hållit kurs tillsammans med min vän Ruby May – Sweet Surrender. Många kurser – och fler kommer det att bli!

Teater!

Äntligen fick jag arslet ur vagnen, och körde en teaterimprovisationskurs i början av året – den fick heta Tranceformation Impro, och var i praktiken en reinkarnerad version av alla de improkurser jag höll på 1990-talet. Jag hade vansinnigt roligt hela helgen, och kom hem på kvällarna som ett tomtebloss av ren glädje. Jag försökte hålla en till i maj, men då fick jag inte tillräckligt med deltagare – det har jag däremot till kommande kurs i januari 2015, och det känns riktigt kul!

En annan teaterdröm som äntligen blev verklighet var att jag i september åkte till London för att delta på en improkurs med Keith Johnstone. Det var extremt inspirerande, och vansinnigt roligt. Det känns fantastiskt att efter att ha levat med insikterna från hans bok IMPRO i nästan 30 år, äntligen få träffa ”The Man”, och tillbringa sex dynamiska och kreativa dagar under hans briljanta ledning.

Politik

Mitt politiska engagemang har genomgått flera förändringar detta år. Från att som oberoende liberal debattör skriva artiklar och debattera i TV om sex och droger (mina favoritämnen), engagerade jag mig i EU-valkampanjen för Piratpartiets räkning. Det gick tyvärr dåligt för Piratpartiet i EU-valet, och ännu sämre i det strax efterföljande riksdagsvalet, där partiet bara fick 0,4 % – sämsta resultatet i partiets historia.

Efter detta restes många röster med en önskan om förnyelse och förändring, och flera personer nominerade mig till styrelsen inför kommande år. Efter mycket funderande accepterade jag nomineringen, och blev strax därefter invald i styrelsen. Officiellt börjar mitt uppdrag först i och med årsskiftet, men jag är redan med rent praktiskt.

Jag tänkte först att det skulle bli rätt lugnt, men så avgick hela ledningen med buller och bång, vilket förstås omedelbart satte partiet i en helt ny situation, utan ledning, och dessutom utlovades under några veckor ett nyval i vår, vilket förstås gör livet för en politiskt engagerad person än mer hektiskt. Lyckligtvis blev det inget nyval, så vi kan ta det lite lugnare framöver. Mitt mål med min styrelsepost är att göra partiet tydligare, och ett parti som fortfarande är värt min röst 2018. Vi får se hur det går.

Mina tyskar – en hippiebuss och en aristokrat

I påskas förverkligade jag en sedan länge omhuldad dröm. Jag köpte mig en gammal husbuss – den perfekta hippiebussen! En Opel Blitz skåp från 1968, ombyggd till husbil. Den fick förstås heta Blixten – både för att den heter Blitz, men också för att den är så långsam… Under sommaren har Blixten fått en hel del reparationer och tillbyggnader, och mer ska det bli. Jag blev så entusiastisk att jag startade en egen blogg om Blixten, och på den kan man följa både arbete och lek med min hippiebuss.

Intressant nog uppfylldes ännu en gammal affirmation gällande bilar redan i år. Min gamla Volvo 940 blev vandaliserad, och försäkringsbolaget löste hellre ut bilen än att betala skadorna – så jag lade till några tusenlappar till och köpte mig en Mercedes, just en sådan jag har tänkt att jag ville ha. Den är osannolikt skön att köra och att åka med, så jag är otroligt nöjd. Efter 20 år med Volvo har jag nu två tyskar. Så kan det gå.

Hippiesemester på Gotland

Om man nu har en hippiebuss måste man förstås ta en hippiesemester. Så en dag i augusti följde vi en impuls, och slängde in packning i bussen och drog till Gotland. Det blev den roligaste semester jag har haft på många år, med paradisisk fulcamping, härliga måltider, hoppa runt nakna i ett varmt spöregn och shoppa på obskyra loppmarknader. Hur kul som helst. En mycket mer detaljerad redogörelse för vår underbara semester går att finna på bloggen som jag skapat för Blixten, vår hippiebuss.

San Francisco

Det har blivit mycket resande i år, och årets flackande avslutades stilfullt med en dryg vecka i San Francisco. Vår vän, kollega, guru och mentor Barbara Carrellas vill att vi ska representera henne och hennes kurser i Europa, och därför var vi inbjudna att assistera på hennes avancerade kurs för personer med sexualitet som jobb – Urban Tantra Professional Training Program. Efter mycket om och men kom Jennie och jag fram till att det skulle bli alldeles för mycket krångel med att vi åker allihop, med en Disa, ett år i följet. Så det blev jag som åkte.

Jag blev förälskad i San Francisco. En härlig stad, med skön stämning och trevliga människor. Jag hann inte med särskilt mycket sightseeing, eftersom större delen av veckan upptogs av Barbaras kurs – men en del promenerande hann jag med, och jag fokuserade förstås på Haight-Ashbury district, den gamla hippiemetropolen, och det var verkligen helt rätt ställe för mig. Så kul. Jag hittade massor med störtsköna butiker – bl.a. Jammin’ On Haight, en stor klädbutik med BARA batik. Så underbar – jag shoppade loss där, både till mig, Disa och Jennie.

Kursen var helt fantastisk, bättre än när vi gick den 2010. Men det är inte så konstigt. Alla utvecklas vi – Barbara också – och hon har hållit denna kurs för proffs i några år nu. Mitt deltagande som assistent var omtumlande, och det har förändrat en del i min syn på en hel del. Det kommer också att bli väldigt mycket lättare nu att sälja in kursen till hugade deltagare i Europa.

Vi har i själva verket kommit igång, planerar en Urban Tantra Professional Training Program i Köpenhamn i maj, och har redan fått några deltagare. Så det som händer i år är frön som skall skördas nästa år…

Bröllop

1997 höll jag min första vigselceremoni, och sedan dess har det blivit ca 30 vigslar genom åren, på en mängd olika vackra platser runt om i Sverige. I år blev det fler ån något år tidigare – fyra ceremonier. Inte så många alltså, men det är en fin grej att kunna erbjuda till dem som inte vill ha en kristen vigsel, men något vackert i nordisk-hednisk ton.

Tyvärr kan det bli allt svårare att hinna med dessa ceremonier i framtiden, eftersom jag så ofta är upptagen på helger. Men jag har å andra sidan kunnat hänvisa till vänner som också gör vackra ceremonier, och som har lite mer tid än jag.
Läs gärna mer om mina ceremonier på hemsidan Grimners Runor!

Årets fotoprojekt – 100 clownnäsor

I december förra året påbörjade jag ett projekt som jag tyckte kändes lite extra kul. Jag tycker att det har gått inflation i det där med selfies, så jag tänkte att det kunde gå att utveckla temat lite. Så jag började göra selfies på vilka alla deltagare bär clownnäsor, och snart blev målet att få ihop selfies med 100 personer i clownnäsa under året. Jag har över 90 nu, och räknar med att få de sista fram till 100 på vår traditionella nyårsfest.

Det finns förstås en tanke bakom. Clownnäsan är världens minsta mask, och den gör att de flesta som får på sig en sådan omedelbart börjar bete sig annorlunda. Det går inte att ta sig själv på alltför stort allvar med en stor, rund, röd näsa mitt i ansiktet. Så jag har under året faktiskt fått ihop nästan 100 personer med clownnäsa (de sista tänkte jag samla in på vår årliga nyårsfest), och det känns väldigt roligt.

Jättemånga läsare…

Periodvis har jag haft ett enormt intresse för min blogg, och håller man bara på tillräckligt länge så kan det generera många besök – och i år blev besöksantalet faktiskt sjusiffrigt, eftersom jag nu passerat miljonen läsare, vilket förstås känns väldigt roligt. Vi får väl se om jag orkar fortsätta att blogga, och om läsarintresset fortsätter lika länge till – så att jag en dag når 2.000.000… Vem vet?

Detta var ett extremt kort sammandrag av vad som har hänt under 2014. Det har förstås hänt mycket, mycket mer än så. Men detta var i alla fall en del av de roligaste milstolparna under året. Jag ser fram emot ett minst lika dynamiskt och spännande 2015. Jag hoppas att vi ses nån gång!

På kurs med Keith Johnstone

I snart 30 år har jag influerats och valt livsvägar med inspiration av Keith Johnstones geniala instruktioner i boken IMPRO. Jag har tränat på teaterimprovisation som teaterelev på Skara Skolscen och Commediantlinjen, hållit många egna improkurser, använt Keiths tekniker och övningar med grupper jag regisserat, och även applicerat Keiths idéer på helt andra områden än teater – allt från praktiskt tillämpad shamanism till kurser i kärlek och relationer. Ytterst sett handlar alltihop om samma sak – relationer, och att vara medveten och närvarande i nuet, samt lyhörd i sin kommunikation. Bra att ha i hela livet, inte bara på en teaterscen.

Under hösten förra året bestämde jag mig för att det var dags att komma igång med mina improkurser igen, vilket verkligen var helt rätt. Jag har saknat teaterarbetet, ibland intensivt. Min första Tranceformation Impro i vintras gav mig en sådan enorm kick att min älskade hustru Jennie blev alldeles fascinerad av min glädje – jag kom hem på kvällarna som rena tomteblosset. Med den inspirationen i kroppen fick jag i våras en impuls att kolla upp om det alltjämt fanns någon möjlighet att gå kurs med Keith – och det gjorde det! Internet är fantastiskt.

”Don’t come on stage to be funny, come on stage to establish relationships.”

Det fanns en kurs med Keith i Canada mitt i sommaren, men det var lite för långt att åka, tyckte jag. Betydligt närmare höll Keith också en kurs i Danmark i augusti, men det var samtidigt som jag och min hustru skulle hålla kurs i Frankrike, så det gick bort det också. Men så fanns det två kurser i England i september. Den första var fullbokad, men på den andra fanns det fortfarande plats. Sex dagar med Keith! Så jag bokade in mig på den så fort jag kunde. Det här ville jag inte missa! Äntligen en chans att gå på kurs med den som sannolikt är den viktigaste läraren i hela mitt liv. Och – med tanke på att Keith fyller 81 år i höst tyckte jag att det nog är bäst att passa på. Man vet aldrig hur länge till han orkar hålla sina kurser.

I en hyrd samlingssal i en baptistkyrka mitt i centrala London samlades ett brokigt gäng med deltagare från minst tre världsdelar. USA, Japan, Italien, Tyskland, England, Holland och ytterligare några länder – samt tre deltagare från Sverige. Internationellt värre. Några var professionella skådespelare, men långt ifrån alla, förmodligen inte ens majoriteten. Alla var dock spända av förväntan och osäkerhet, lust och entusiasm. Keith lufsade in utan att göra något väsen av sig, och så stod vi där allihop och fikade tillsammans. Sen var det dags. Keith slog sig ner i soffan mitt på scenen, och berättade lite om vad vi ska göra de kommande dagarna. Och så skulle det se ut varje morgon de närmaste sex dagarna.

”There are people in the offices next door. They are praying for us to be silent. Their prayers will not be heard”

Jag hade extremt höga förväntningar. Men jag blev inte besviken. Tvärtom. Jag hade en fantastisk vecka med en härlig grupp, och framför allt med Keith, som utan tvekan är en alldeles underbar lärare – lekfull, prestigelös, tålmodig, inspirerande, rolig, samt förstås extremt kunnig och erfaren. One of the elders, truly. Han har hållit på med detta väldigt, väldigt länge. Så pass länge att när Keith började experimentera med improvisation på teater, så var det faktiskt förbjudet på brittiska teaterscener.

Teaterimprovisation förbjudet? Japp, all teater som visades på brittiska teatrar var underkastad hård granskning och censur. Inte bara texterna, utan även föreställningarna. Statstjänstemän från en särskild myndighet granskade även föreställningar, och gjordes något otillåtet kunde en skådespelare bötfällas, och en teater kunde stängas ner helt och hållet. Improvisation var alltså alldeles otänkbart. Ända in på slutet av 1960-talet var det så, och detta var alltså klimatet i vilket Keith och hans vänner utforskade ämnet. Och Keith var en av dem som bidrog starkt till att knäcka censuren.

Vi hann med en hel del på dessa sex dagar. Många ämnen dryftades och prövades, och Keith visade sig ha samma filosofi kring teater som den gamle Berthold Brecht – ”det som inte kan prövas på scen ska inte heller diskuteras”. Så vi prövade mycket på scen. Keith levererade kontinuerligt nya lekar och övningar åt oss, och vi fick ständigt klok, inspirerande och rolig respons. Ibland tog Keith över soffan, och så berättade han något ur sitt liv för att illustrera något av kursens moment.

”If you know how to improvise, please don’t. Why am I still doing this? Because I’m still not very good at it. I don’t know how to do it.”

Keith gör det mesta precis tvärtom. För att få fram riktigt intressanta improvisationer uppmuntrar han oss att INTE försöka vara originella, INTE vara duktiga, INTE prestera, INTE göra vårt bästa. Det är inte bara O.K., utan önskvärt att misslyckas, om och om igen. Som Keiths gamle vän Samuel Beckett formulerade det – ”No matter – Fail again. Fail Better.” Och när man misslyckas, så ska man göra det med gott humör. Det älskar publiken. En vanlig strategi är annars att se lidande ut när man gör fel, för att vinna sympati. Det slår fel. Snubbla och var glad.

Att försöka vara originell är som att stå på Nordpolen och försöka gå norrut, brukar jag själv säga. Vi är så vana vid oss själva att vi tror att vi är tråkiga om vi är oss själva, och så försöker vi istället vara kvicka och kreativa, duktiga och speciella, men paradoxalt nog blir vi då tråkigare. Keiths ord ringer alltjämt i öronen – ”Be obvious!” – ”Think inside the box!” – varje gång vi försöker vara originella, så lämnar vi publiken och våra medspelare i sticket. Men varje gång vi väljer det självklara, så blir alla glada.

”Drama is a person being altered by another. If a character doesn’t get changed, nothing happened. The audience want change. We laugh of pleasure, because we anticipate change.”

Ingenting händer om ingen förändras på scenen. Publiken vill se förändring hos skådespelarna. En relation måste först etableras, och sen ska någon impuls från en av skådespelarna förändra den andre. Först då händer något. Först då blir vi fångade, intresserade, berörda. Allt det förstår vi så länge vi sitter i publiken. Men av någon outgrundlig anledning glömmer vi allt det där så fort vi kommer upp på scenen. Då blir förändring och ovisshet plötsligt oacceptabelt och skrämmande, och så drar vi ut på scener i all oändlighet utan att något händer, vi blockerar andras förslag, och fastnar i scenisk limbo. Det blir tråkigt. Konsten är alltså att bryta detta limbo.

”The truth is in the audience”

Ibland behöver man hjälp att komma vidare när en scen har fastnat. Keith har därför hittat på ett stort antal övningar (och hittar ständigt på nya) som gör att skådespelarna/improvisatörerna omedelbart ska bli varse när de inte kommer vidare. Två skådespelare på scenen kan båda ha möjlighet att knäppa i fingrarna när de inte blir engagerade, och då får den andre gå av scenen, och lämna plats för nästa. Eller så är det en som har detta privilegium, och alla de andra får möjlighet att göra något som engagerar den förste så pass att denne inte knäpper i fingrarna. Det kan bli hur galet och roligt som helst. I en sådan övning på kursen var det först väldigt få som lyckades få stanna på scen längre än 15 sekunder, men sakta ökade tiden, och till slut fick flera stanna längre än en minut. Vi lärde oss helt enkelt hur man engagerar medspelaren, hur man ser till att medspelaren har roligt.

”You guys are so lucky – not only do we have a sofa, we have improvisors wearing hats!”

Vissa improvisationsgrupper sätter en ära i scenisk minimalism, att inte ha rekvisita, inte möbler, inte kostymer. Keith tänker även här helt tvärtom, och vill gärna att skådespelarna ska ha möjlighet att ha massor med rekvisita. Gärna stolar och bord, gärna en soffa – och varför inte en säng? Mycket kul kan hända i en säng. Inte bara sex – folk dör i sängen, pratar, grälar, äter, röker, brottas. Sover. Keith har även formgivit en ”Keith-soffa”, som har en osynlig öppning i ryggen, bakom kuddarna. I en sådan soffa kan improvisatörerna glida ut genom soffan, eller sticka fram en arm eller ett huvud. Det kan bli oerhört roligt. Det är också bra att ha vardagsrekvisita som glas och flaskor, telefoner m.m. Så det hade vi.

Att använda masker, grimaser, konstiga ljud, påhittade handikapp och andra märkliga ingredienser kan också tillföra enormt mycket till en scen. Att stöna eller sucka när man sätter sig, att grymta av välbehag av en matbit, att tjoa till av förtjusning, eller göra erotiska ljud när man känner på något eller någon, gör också stor skillnad. Det handlar om att använda hela sitt register. Och – att göra ljud gör även att spänningar i kroppen släpper, vilket gör att agerandet också upplevs som mer naturligt och flödande. Eller som Keith beskrev det: ”Det ser ut som bättre skådespeleri – det kanske till och med ÄR bättre skådespeleri.”

”It’s so much easier to improvise when you’re growling…”

Ett exempel på tillämpning av dessa principer var under arbete med en improviserad scen med mor, far, dotter och son, i vilken ett av barnen kommer hem senare än avtalat. Först gjorde vi scenen ”som vanligt”, och sen fick vi göra samma scen, fast ständigt grymtande och morrande. Det förändrade hela scenen totalt. Allt blev verkligen mer improviserat, mer direkt, mer naturligt. Ingen tänkte efter, utan agerade i ögonblicket. Det blev förstås också vansinnigt mycket roligare att titta på, mycket mer levande.

”Status is what you do to another person in order to create the balance you want. Everyone are trying to be a little bit more important or a little bit less important than the other.”

Status och statustransaktioner är sannolikt det ämne som Keith utforskat djupast, och som kanske är hans mest värdefulla gåva – inte bara till teatern, utan allt som har med psykologi och beteende att göra. Status handlar inte om social status, den rang eller etikett som klistrats på dig utifrån. Status handlar om ditt beteende, det du gör mot en annan människa för att skapa den balans du vill ha. Alla ägnar sig åt detta ständigt.

Vi är flockdjur, och följaktligen bygger allt som är viktigt i våra liv på de relationer vi har med andra individer. Och vi manifesterar detta i kroppsspråk, attityder och hur vi talar. Just statustransaktioner är en av de komponenter jag själv har använt mest genom åren i mina egna kurser och regiproduktioner, så allt detta var välbekant – men just därför också så otroligt inspirerande, och jag lärde mig förstås väldigt mycket nytt även på detta område.

”You are responsible for the energy you bring into the room.”

Kroppsspråk är inte bara att ge ut ett budskap med kroppen. Vi skapar också relationer med våra kroppar – hur vi förhåller oss till andra, i den kinetiska dansen av att skapa samklang, och hur vi kan skapa intimitet eller distans med kroppshållning. Följaktligen har det en stor betydelse för publiken om två skådespelare står nära varandra eller har distans, eller om de sitter ner och korsar benen bort från medspelaren eller åt andra hållet, mot medspelaren.

Det vore inte en kurs med Keith utan hattar, ballonger, fula grimaser, konstiga ljud och bisarra scener som innehöll råtta med maskingevär, groda med bibel, kleptomaner, höga herrar med olydiga tjänare, servitörer med talfel, erotiska fantasier och dansande elefanter. Så det fick vi med också.

Vi fick också pröva en mängd kreativa tekniker för att hålla kontakt med publiken, samtidigt som vi håller relationerna till våra medspelare dynamiska och levande. Som en pausaktivitet tittade vi på lite film – inledningsscenen i en Chaplinflm, samt en oerhört stark scen ur en gammal japansk film. En annan dag såg vi en filmad maskworkshop med Keith. Det var helt enkelt en fenomenalt fullspäckad workshop.

”In a normal school, you have to do what the teacher says. Here, the teacher must see to that the improvisers are happy. If the improviser isn’t happy, the teacher has to have another idea. That makes it more interesting for the teacher.”

Vi lärde oss förstås mycket, mycket mer än så. På sex hela dagar med Keith Johnstone hinner man få extremt mycket kunskap och erfarenheter. Det går inte att få in allt i en bloggpost. Jag spar en del till de kurser jag själv håller.

Med andra ord – vill du veta mer, lära dig mer, bli en mer spontan, kreativ och effektiv improvisatör – kom på en av mina kurser.
Nästa Tranceformation Impro blir den 21-23 november. Välkommen!

EDIT:
Tranceformation Impro byter datum, och blir den 30 januari – 1 februari 2015.

Läs mer om Tranceformation Impro här!

”We improvise to make miraculous things happen”

Om du också längtar efter teater, starka sensationer, lekfullhet, dynamiska och levande möten med andra kreativa och entusiastiska människor, om du vill utvecklas både som skådespelare/estradartist OCH som människa, om du vill ha extremt och intensivt roligt under en helg – då kan Tranceformation Impro vara något för dig.
Nästa kurs går av stapeln 30 januari – 1 februari 2015.
Det finns fortfarande plats för fler deltagare. Kanske du är en av dem?

Besök gärna hemsidan för Det Magiska Rummet! >>
Det Magiska Rummet har också en egen sida på Facebook! >>
Tranceformation Impro har också ett event på Facebook! >>
Nyhetsbrev för kommande Tranceformation Impro! >>

Keith Johnstones hemsida >>

Världens bästa bok!

1985 gick jag på Skara Skolscen, en förberedande, då ettårig teaterutbildning med mycket gott renommé. Samma år kom också Keith Johnstones legendariska bok IMPRO ut i svensk översättning. Som jag minns det fick vi den allihop, alla vi 16 elever på den lilla skolan i det gamla tingshuset i Skara. Min utgåva av IMPRO är numera sliten, trasig, med lösa sidor, anteckningar och överstrykningar överallt. En älskad bok. Jag läste den intensivt, med ännu större intresse och hängivenhet än Konstantin Stanislavskijs bok En skådespelares arbete med sig själv, den bok som dittills varit min teaterbibel, men som då fick andraplatsen efter IMPRO.

Jag har insett med åren att IMPRO kanske är den viktigaste bok jag någonsin har läst. I alla fall för mig. Ingen bok har format mina tankar kring teater så mycket som denna. Men inte bara teater. IMPRO är så oerhört mycket mer än en lärobok i improvisationsteater. Det är en fantastisk manual för pedagoger, en fenomenal guide till att bli mer ohämmat kreativ, en insiktsfull introduktion till masker och trance – shamanism, om man vill. Den handlar också om relationer – eftersom teater ytterst sett enbart handlar om relationer.

IMPRO har inspirerat mig på så många olika fält i mitt liv, att jag numera plötsligt ibland kan undra vilka tankar som är mina, och vilka som är Keith Johnstones. Så mycket av det han har skrivit har fastnat i min hjärna, min världsbild. När jag började på allvar att utforska shamanism var det på inspiration av min shamanlärare Jana LaLanne – men det hade aldrig hänt om jag inte först redan (omedvetet) hade implementerat en mängd shamanistiska tekniker i mitt arbete med teater.

När jag och min kära hustru Jennie började hålla parkurser 2004, använde jag en hel del dramaövningar på kurserna, eftersom de passade alldeles fantastiskt bra just för att skapa bättre kommunikation i relationer. Och det inslaget har snarare ökat än minskat. Så cirkeln sluts, eftersom jag nu när jag kommer tillbaka till arbetet med teater också har med mig ovärderliga erfarenheter från andra områden, som nu kan återbefrukta mitt arbete med teater.

Nu läser jag Impro for Storytellers, Keith Johnstones andra bok om teaterimpro, samt en biografi om Keith Johnstone, och jag har beställt en av hans pjäser, samt IMPRO på originalspråket engelska. Och om allt går som det ska kommer jag även att åka till England i september, för att gå en kurs med Keith Johnstone själv. Det blir första gången jag träffar honom personligen, och det kanske inte blir så många fler chanser, med tanke på att han nu är gammal (80 bast).

Jag tar igen förlorad tid. Här ska improviseras, och här ska spelas teater!

Om du också längtar efter teater, starka sensationer, lekfullhet, dynamiska och levande möten med andra kreativa och entusiastiska människor, om du vill utvecklas både som skådespelare/estradartist OCH som människa, om du vill ha extremt och intensivt roligt under en helg – då kan Tranceformation Impro vara något för dig. Nästa kurs går av stapeln 23-25 maj. Det finns fortfarande plats för fler deltagare. Kanske du är en av dem?

Besök gärna hemsidan för Det Magiska Rummet! >>
Det Magiska Rummet har också en egen sida på Facebook! >>
Tranceformation Impro har också ett event på Facebook! >>
Nyhetsbrev för kommande Tranceformation Impro! >>

Keith Johnstones hemsida >>

Och nu blir det TEA-A-A-A-ATER!!!

Ibland går det inte att stå emot. Har man en oemotståndlig längtan efter att göra en viss sak, alldeles oavsett om det verkar helt irrationellt eller dumt, dålig timing eller vad helst för invändning man kan tänkas ha, så måste man förr eller senare ställa sig frågan – ”kommer jag att ångra mig djupt och bittert om jag inte gör det här?”. Och när jag ställer frågan till mig själv på det sättet, så måste jag efter en stunds självrannsakan inse att det nog faktiskt är så.

Sedan tidiga barnaår har jag sysslat med teater, eller annan estradkonst, på ett eller annat vis. Det började med nalleteater i sängen, med min mor som publik, och sen Vår Teater, där jag självklart propsade på huvudroller (och fick dem). Drama som ämne i skolan var självklart, men det räckte inte, och jag satte som 13-åring upp min första revy i aulan tillsammans med några klasskamrater, och året efter fick jag regissera en större ensemble i en skolpjäs med bibliskt tema, på uppdrag av en lärare. Och på den vägen är det. Det blev teaterskolor, fria grupper, filmroller, studentspex, dubbning av film och många andra tokerier.

Tyvärr har jag ofta varit otrogen min kärlek, långa delar av mitt liv då jag fokuserat på andra uttryck, som skrivande, måleri, illustration, foto och grafisk form, eftersom jag har haft det som inkomstkällor. Jag kommer dock alltid tillbaka till teatern, och har periodvis lyckats försörja mig som skådespelare, regissör och dramapedagog. Och har det inte varit teater, så är det muntliga berättandet också en härlig estradkonst, som jag har ägnat en del tid åt. Men det känns ändå som att teatern och scenen har fått alldeles för lite plats och tid i mitt liv, och det vill jag ändra på.

SÅ VAD FAN HAR JAG PÅ GÅNG NU DÅ???

Något av det roligaste jag har gjort inom teatern genom åren har varit mina vilda improvisationskurser. Jag hade börjat leda träningen i Teater Krokodil, en teatergrupp jag och några vänner skapade 1991. 1992 blev jag tillfrågad att hålla improkurser på Spegelteatern, och jag kalla de dessa kurser Krokodilgruppen. Jag fortsatte sen att hålla kurserna helt i egen regi i olika lokaler under flera år framöver.

Krokodilgruppen var alltså en kurs i teaterimprovisation, som jag höll ett antal gånger under 1990-talet, och under dessa kurser fokuserade jag starkt på icke-verbal kommunikation, att hitta gemensamt språk och gruppflöde, jag använde masker, tunga trummor, musik, trance, gibberish och konstiga ljud, grimaser och allehanda lekar för att frigöra kreativitet och närvaro i kommunikation. Utan att från början veta att det var det jag gjorde (det gjorde en shamankvinna mig uppmärksam på senare), så använde jag mig av flera shamanistiska tekniker – eftersom det var framför allt dessa övningar som lockade mig mest i Keith Johnstones bok Impro. Det var samtidigt väldigt lekfullt, och därmed otroligt effektivt i sökandet efter djup och autenticitet.

NU ÄR DET DAGS IGEN…

Tranceformation Impro är mitt första nya teaterprojekt under rubriken Det Magiska Rummet, och jag har tänkt det som en slags reinkarnation av Krokodilgruppen, men med nya, djupare perspektiv i grunden – och med en oerhört mycket större erfarenhet av att leda grupper i processer än jag hade för 20 år sedan. Tanken är dock fortfarande att deltagarna ska bli mycket friare i att gestalta improviserat, ge uttryck för känslor, tankar, skeenden i scenisk form, direkt och spontant.

Många av de lekar jag skapade för en massa år sedan, under Krokodiltiden, finns kvar, och kommer att användas igen. Mycket av det har jag även använt under våra relationskurser – vilket är fullkomligt logiskt, eftersom övningarna handlar om just relationer, kommunikation, närvaro och flow. Det unika med teaterimprovisationen är att man tillför elementet ”publik”, vilket gör att det vi kallar Teaterns Magi uppstår. Vad händer när du skapar ett helt nytt skeende, inför en uppmärksam och närvarande publik? Vad händer i dig, när du är publik och ser något alldeles nytt skapas inför dina ögon?

Om du också längtar efter teater, starka sensationer, lekfullhet, dynamiska och levande möten med andra kreativa och entusiastiska människor, om du vill utvecklas både som skådespelare/estradartist OCH som människa, om du vill ha extremt och intensivt roligt under en helg – då kan Tranceformation Impro vara något för dig. Nästa kurs är redan om knappt två veckor, 24-26 januari, och det har fyllt på med deltagare, men det finns fortfarande plats för några till. Kanske du är en av dem?

Från oss alla, till er alla…

2013 har varit ett händelserikt år, och alldeles särskilt speciellt på ett synnerligen fantastiskt sätt. Vi fick äntligen det Jennie har önskat sig i flera år – en liten bebis! Och en bedårande söt en också! Den 19 oktober föddes denna underbara lilla klimp, och den 22 december höll vi en stor namngivningsceremoni för henne i vårt hem, med nästan 30 gäster.

Hon har nu officiellt fått namnen Disa Saga Vilja Liv Carlsdotter Rehbinder, med Disa som tilltalsnamn. Detta har också lett till att vi i år firar en riktig familjejul, med alla mina fyra barn och deras två mödrar. Riktigt roligt! Stor gran och tomte får dock vänta till nästa eller nästnästa år, när Disa är stor nog att uppskatta sådant. I år får det räcka med en pytteliten gran och att vi själva är tomtar. Men det är förstås inte fy skam!

Något annat kul att fira är att TantraBlog idag fyller exakt 6 år. Det var på julafton 2007 som jag började blogga, som ett rent experiment, för att se vad det kunde leda till – och det har lett till en hel del intressanta ting, den saken är klar.

Bloggen satte fart på mitt politiska engagemang, och utan TantraBlog hade jag högst sannolikt inte blivit riksdagskandidat för Piratpartiet 2010, och inte heller varit en del av försöket med Liberaldemokraterna, och inte hade jag heller fått lika mycket mediauppmärksamhet i andra sammanhang, som t.ex. SvT Debatt. Men vet aldrig vad saker och ting leder till.

Jag har haft lite bloggtorka de senaste två åren, och det beror nog fråmst på att jag har varit ner aktiv i andra media, som t.ex. Facebook. Men en månads avstängning från att skriva på Facebook gav mig inspiration till att komma igång mer här igen. Och jag har äntligen lyckats lägga in några korta bloggposter. Att slänga in en och annan kortare kommentar är nog precis vad som behövs för att få fart på skrivandet igen.

En tredje sak att fira är att jag äntligen får tummarna ur röven gällande mitt engagemang i teatern. Jag har en livslång kärlekshistoria med teatern, men den präglas av tyvärr av återkommande fall av långvarig otrohet och distans. Ibland blir dock längtan för stor, och ivrigt påhejad av min son Leonard (som också älskar teater) inleder jag nu en ny personlig era med teater, och den börjar redan i januari med en improvisationskurs – Tranceformation Impro – en reinkarnation av mina dynamiska improkurser på 1990-talet; Krokodilgruppen.

Jag vill förstås gärna regissera igen, men först måste jag komma igång, bli lite varm i kläderna och jobba upp nya kontaktnät. Jag har redan ett antal anmälda till kursen i januari, och hoppas på 10-15 improvisationsglada själar som vill dyka in i teaterns magiskt förtrollande och förvandlande värld.

Läs mer om mina produktionsidéer och kursen Tranceformation Impro på hemsidan för Det Magiska Rummet!