Archive for the ‘Poesi’ category

Dags för lite gravplundring!

21/03, 2014

Mercedesreklam

Mercedes har gjort en reklamfilm. Reklamfilmen innehåller en dikt av Karin Boye. Detta har gjort somliga personer väldigt upprörda, däribland Peter Englund, som också råkar vara den tillfälliga ordföranden i Svenska Akademin (ja, jag vet att det kallas ”ständig sekreterare”, men det är förstås retoriskt nonsens, eftersom ingen är ständig, och hans faktiska position är en slags ordförande). Och så avslöjade sig Peter Englund som en elitistisk fjant, en arrogant snobb som sätter sig själv på smakpiedestalen och vill visa var skåpet ska stå. Ganska osmakligt.

Peter Englund kallar tilltaget gravplundring, vilket är ett ovanligt bisarrt påstående, eftersom det antyder att Boyes dikter enligt Svenska Akademin borde vara begravda och dolda för omvärlden, inte tillgängliga för var och en. Dessa dikter ska stå kvar i gamla dammiga bokhyllor, och hur de används ska kontrolleras av gamla dammiga reliker som Peter Englund och hans anhang. Själv är jag barn till en bibliotekarie, och har en långt mindre elitistisk och protektionistisk syn på kultur – jag tycker att all kultur ska vara tillgänglig att bruka och avnjuta, och skiter i artificiella klassificeringar som ”finkultur” och ”fulkultur”.

”En reklambyrå som heter ANR har kommit på den bisarra idén att använda delar av Karin Boyes kanske mest kända dikt, ’I rörelse’, i en glassig reklamfilm som syftar till att locka människor att köpa bilar av märket Mercedes-Benz. Att utnyttja Boyes dikt på det här okänsliga och genomkommersialiserade viset är gravplundring.”

– Peter Englund på sin blogg

Akademin vill stoppa reklamfilmen, och har till och med hotat med rättsliga åtgärder. De har letat bland dammiga paragrafer, och överväger att åkalla det så kallade ”klassikerskyddet” i upphovsrättslagen. Reklambyrån ANR försvarar sig förstås mot den orättfärdiga kritiken. Karin Boye har varit död i mer än 70 år, och därför är hennes dikter är fria att använda för alla och envar. Och även om reklambyrån formellt sett inte alls behöver det, så har de ändå tillfrågat Karin Boye-sällskapet om det passar att de använder ”I rörelse” – och de fick sällskapets välsignelse. Men se, det gillade inte Akademin, den döda kulturens försvarare. Det som är dött och begravet ska minsann fortsätta vara det, allt annat är en skändning av ett kulturarv.

Min respekt för Akademin föll plötsligt långt ner i ett geggigt och illaluktande avlopp. Akademin borde aldrig någonsin ha rätt att bestämma över någons kulturkonsumtion, vare sig för dig, mig eller för den delen stora företag. Även reklam ingår i yttrandefriheten, även om vänsterpolitiska personer inte gillar det – vilket jag tror är den verkliga orsaken till denna konflikt. Man gillar inte kommersialism, av politiska skäl, och så försöker man kidnappa Karin Boye, med moraliska brösttoner. Vad de verkar glömma är att den sortens paternalistiska dömande av kommersialiserad kultur stammar ur en tid då de enda som hade råd att syssla med litteratur och teater var de snuskigt rika. Då var det fult att tjäna pengar på kultur, eftersom det var något man skulle göra som amatör och entusiast.

Men i Sverige har vi något som heter ”likhet inför lagen”, vilket innebär att alla ska behandlas likadant, såväl rika som fattiga. Svenska Akademin ska helt enkelt inte lägga sig i hur Mercedes gör reklam. Om någon tycker att det är smaklöst att Mercedes använder Boyes poesi står det den personen fritt att kritisera det, och att bojkotta Mercedes produkter. Sådant ska inte regleras med paragrafer och förbud. Ah, just det. De som omhuldar Boyes politiska ideal är förmodligen extremt sällan samma personer som ens överväger att köpa en Mercedes. Så frustrerande.

Vi ska vara ärliga nog att erkänna att allt detta endast och enbart handlar om våra egna värderingar. Att diskutera Mercedesreklamens moraliska status har alltså INGENTING med Karin Boye att göra, eller hennes eventuella synpunkter. De som påstår att det är kränkande mot Karin Boye att hennes dikter används i reklam – de pratar skit, och borde egentligen erkänna att det är de själva som väljer att känna sig kränkta, av en eller annan anledning – helt oberoende av vad Karin Boye eventuellt skulle ha kunnat ha för synpunkt.

Det refereras gärna i sammanhanget till Karin Boyes politiska ståndpunkter (hon var socialist och satt i redaktionen för marxistiska Clarté), och att det därför skulle vara etiskt felaktigt att använda hennes dikter till reklam. Detta är också kvalificerat nonsens. Å ena sidan kan ingen kan veta vad som är i strid med författarens intentioner och vilja idag, när hon de facto dog för över 70 år sedan. Vem vet vad hon hade tyckt om hon hade levat idag? Å andra sidan är det faktiskt 100 % irrelevant vad Karin Boye hade tänkt. Karin Boye äger inte längre sina texter. Hon är död. Det betyder att man inte längre existerar som individ, ur eget perspektiv. När du har dött äger du ingenting, absolut ingenting.

Jag har också skapat en jävla massa texter, bilder, musik och andra upphovsrättsskyddade alster, eftersom det är sådant jag lever på. Men det vore osannolikt korkat av mig att ha synpunkter på hur de ska användas efter min död. Om jag är död är jag död, och då finns jag inte mer, kan inte uppleva eventuella hyllningar eller kränkningar, kan inte njuta av frukterna av mitt arbete. Vad som händer efter min död är alltså 100 % likgiltigt vad min egen person anbelangar. Och så ska det vara.

En självklar fråga i sammanhanget torde vara om man får använda citat ur andra döda författares verk, som t.ex. Marcus Aurelius skrifter – i reklam för ett politiskt parti. Skulle det vara emot författarens intentioner och vilja? Är det över huvud taget relevant? Visserligen dog han för 1.834 år sedan, men Svenska Akademin kan säkert åta sig att försvara hans rättigheter å hans vägnar. Så blev allting så mycket bättre. Eller?

”Det här är en yttrandefrihetsfråga. Ska jag inte få läsa upp en dikt bara för att någon annan har skrivit den? Vad Boye ville eller inte ville är helt irrelevant. Upphovsrättsmonopolet är utgånget. Man ska kunna ha en förutsägbar lagstiftning; när upphovsrätten gått är och måste verket vara i public domain.”

”Det är både omöjligt och orimligt att använda statens våldsmonopol för att tvinga folk att uppfatta ett konstverk på det sätt som konstnären avsåg”

– Rick Falkvinge, Piratpartiet

tunn linje

Läs Peter Englunds bloggpost om gravplundring
I annan media:
Akademien rasar mot Mercedes reklam – tidskriften Vi Bilägare
Karin Boye satte poesin i rörelse – SvD
Andra som skrivit om detta:
Rick Falkvinge
Enligt Min Humla
Anna Troberg

tunn linje

En vansinnigt rolig kommentar till ärendet:

Dekorrand

Pietro Aretino – den gudomligt vulgäre poeten

19/10, 2012

Pietro Aretino av Titian

I mina ådror må rinna ädelt krigarblod, och i mitt huvud må det sjungas hög filosofi – men mitt hjärta bankar för utövandet av de sköna konsterna, och i min själ är jag en gycklare, en narr, en bouffon, en häcklare, en sanningssägare, en som sträcker ut tungan och gör fula grimaser åt överheten. Och om någon av dessa högheter tar illa upp av mina grimaser, är det ett osvikligt bevis för att de tar sig själva på alldeles för stort allvar.

Jag har alltid haft ett gott öga till de vulgäraste av skalder och konstnärer, tabubrytarna, de uppstudsiga, de som skiter i reglerna och gör just det man inte får. Det finns något obändigt levande och friskt i denna obstinata uppstudsighet, detta anarkistiska frisinne, de som alltid ska peta och pilla där alla säger att man inte får, de som ska sjunga ut – högt – just det som alla andra tänker men inte ens vågar antyda. De som spottar överförmyndarna i ögat, de som pruttar i kyrkan utan att skämmas det minsta, de som tar stora risker för friheten att uttrycka sig – även när det inte är strategiskt lämpligt, utan bara för att.

”För att inte framstå som en hycklare kan jag säga att ett par läckra skinkor är i besittning av större makt än allt som någonsin har producerats av filosofer.”

– Pietro Aretino

Vacker stjärt

Bråkstakarna, trubbelmakarna, revolutionärerna, de hopplöst omöjliga, de notoriskt olydiga – dessa är mina verkliga förebilder, mina hjältar, för det är dessa som i sanning inte bara får jorden att gå runt, utan de som faktiskt får hela vår värld att ändra riktning. De som likt Nils von Dardel kunde säga ”varför inte tvärtom?” – och liksom Dardel verkligen göra tvärtom, inte bara prata om det.

Dessa omöjliga människor, som Tycho Brahe, Lenny Bruce, Ralph Nader, Fredrika Bremer, Emmeline Pankhurst, Elise Ottesen-Jensen, Voltaire, Casanova, Marquis de Sade, Mohammad Ali, Winston Churchill, Mohandas Gandhi, Lars Johan Hierta, Vilhelm Moberg, Torgny Segerstedt, August Strindberg – och många fler – är de som sätter färg på tillvaron för oss andra, som vänder på varje sten, vägrar ge sig, vägrar lyda order, och som alltid följer sin egen vilja, oavsett om den leder rätt eller fel. Vi kanske inte håller med dem i sak, vi kanske tycker att de är oresonliga, kanske direkt galna, men vi kan inte låta bli att beundra deras mod, deras envishet och ryggrad.

Det är av mycket goda skäl som filmaren Milos Forman gjorde sin kommentar för yttrandefrihet genom sin film om Larry Flynt, mannen bakom den ytterligt vulgära och grovkorniga porrblaskan Hustler. Det är lätt att försvara rätten att yttra sig för stora humanister och djupa filosofer – men måste vi även försvara motbjudande och vidriga typers rätt att yttra sig? Ja, det måste vi. Poängen med filmen om Flynt är att yttrandefrihet kräver att vi försvarar rätten även för en motbjudande typ som Flynt att få publicera sina snaskiga alster.

“Den som inte visar sig som en vän av laster blir människors ovän.”

– Pietro Aretino

Även i mytologins värld finns alltid narren, trickstern, trubbelmakaren – Loke, vars uppgift är att hitta kryphålen, de svaga länkarna, vända upp och ner på tillvaron och skapa kaos – och därmed liv och skapelse. Det är inte Lokes ”ondska” som gör att han lurar Höder att skjuta Balder – det är Balders högmod som framtvingar hans eget nedstigande i dödsriket. Tror man att man är odödlig så är man förutbestämd att dö. Men det är just Loke som hittar vägen dit. Och det är när Loke slutligen fångas in och fängslas, fjättras på en klippa i Gnipahålan i underjorden, som Ragnarök får fritt spelrum. Oordningen behövs, för att inte resten ska förstelna och dö.

Utan revoltörerna, de egensinniga bråkmakarna, skulle vi människor fortfarande leta efter mat på den afrikanska savannen, och kanske slå varandra i huvudet med stenar. Om vi över huvud taget skulle finnas alls som art. Det är de självständigt tänkande, kreativa excentrikerna som skapar nya idéer, nya uppfinningar, nya sätt att förhålla sig till världen, de som hittar på nya lösningar på gamla problem. Det är dessa regelbrytare som skapar verkligt välstånd, frihet och utveckling, på såväl kort som lång sikt.

tunn linje

Pietro Aretino var en av sin tids största diktare. Hans penna gav honom ära och berömmelse, men också bannlysning och landsflykt. Han var den förste författaren som lyckades bli verkligt rik på sin konst, men han lyckades också ständigt vara utsatt för risken att komma i överhetens onåd. Han fick ibland betalt för att INTE skriva, vilket måste ses som ytterligt unikt för en poet. Så skarp var hans diktarkonst.

Född i Arezzo som utomäktenskapligt barn, tidigt fördriven (kanske på grund av skrivna elakheter…?), tillbringade han en del av sin uppväxt i Perugia, där han också förfinade sin litterära stil, så pass att han vid ganska unga år blev rekommenderad till Rom, där han också hamnade under beskydd av en rik mecenat, bankiren Agostino Chigi (även mecenat för målaren Raphael). Vid 24 års ålder författade han en satirisk skrift, i vilken ingen gick säker, inte ens påven, något som gjorde honom vida berömd och ryktbar.

Sonetti Lussuriosi

Pietro Aretino var lika kreativ som lustfylld, och uppfann de facto den moderna litterära pornografin, med sina Sonetti Lussuriosi (Lustans sonetter), riktigt starkt erotiska texter till 16 explicit erotiska träsnitt av Marcantonio Raimondi, baserade på teckningar av konstnären Giulio Romano, illustrerande ett antal olika samlagsställningar. Lite som en primitiv, europeisk variant av Kama Sutra. Dessa sonetter väckte förstås en enorm uppmärksamhet, och en stor skandal, så pass att Pietro en tid var tvungen att fly från Rom.

Dessa pornografiska sonetter har faktiskt väckt harm ända in i vår tid – senast 2008, då kompositören och musikern Michael Nyman tonsatte åtta av dessa sonetter. Nymans planerade konsert på Cadogan Hall i London blev inställd, på grund av ”obscent innehåll”. Och som det inte räckte, så krävdes det att framsidan på CD-fodralet blev täckt av en varningsetikett, med texten Parental Advisory Explicit Content på samtliga de CD-skivor som såldes i USA. Sådant brukar å andra sidan gärna bli ett försäljningsargument snarare än en avskräckande åtgärd, så det kanske inte var så farligt.

Erotisk bild

Precis som Hafiz, den store persiske poeten (enligt min mening världens störste diktare någonsin) utmanar Aretino alltid dem som upprätthåller stela former, de pretentiösa besserwissrarna som vill göra om andra människor så att de passar dem själva, de med överdrivet ordningssinne. Både Aretino och Hafiz hyllar en mer dionysisk livsstil, och finner den högsta formen av andlighet och upplysning i kroppslig njutning och extas, i vinhus och kvinnokroppar.

”Lägg över mina axlar dina ben!
Släpp kuken med din hand, den kärleksfulla,
och blott din stjärt förråder, rund och len,
hur långsamt eller fort jag skall dig knulla.

Jag känner spelet i varietén
och spelar rollen ganska väl, min pulla,
som förste älskare på denna scen
där jag kan varje kvinnas skönhet tulla.”

”O nej, jag släpper inte alls din kuk.
Hur lätt den annars kunde sig förvilla
emellan tvenne hål, det vore illa.

Ty om den tar min bakport så i bruk,
då stillar den ju blott sin egen klåda.
Men framifrån, då har vi nöje båda.”

– Pietro Aretino

Med humor och fräckhet vandrar Aretino långt över gränsen för det anständiga, ofta även över gränsen för det tillåtna, men med samma humor och fräckhet kombinerat med litterär briljans vinner han läsarens förlåtelse och sympati. Det fräckt lekfulla, det svulstigt köttsliga, väcker skrattet, och därmed hjärtat. Det skenbart grovhuggna och vulgära är i själva verket en innerlig kärleksförklaring till det sinnliga och lekamliga, en härlig kontrast till de asketiska ideal som officiellt var allmänt förhärskande bland männen i röda kappor – men som få levde efter, vilket förstås gjorde Aretinos dikter till politiskt såväl som filosofiskt sprängstoff. Han avslöjade hycklarna, genom att låta bli att hyckla.

BIlder ur I Modi

Aretinos penna var så vass, att han under en tid uppbar livränta från två kungar – den franske och den romerske – i förhoppning från dem båda att han med sina elaka verser skulle häckla den andre kungen. Pietro Aretino åtnjöt alltså stor respekt, men fick ibland fly undan dödshot och uppretade fiender. Han fann emellertid alltid nya mecenater som roades av hans underhållande natur och ekvilibristiska ordtrollerier.

O kom, vi måste knulla som i trans!
Till knulla är vi människor ju födda.
Jag vill ditt svanshål, du vill ha min svans.
Vi är till alla delar sammanlödda.

Och kunde vi i dödens rangeldans
dock knulla än, av brunsten därtill nödda,
vi knullar oss till döds och utan sans
ty annars vore våra liv förödda.

”Stick in till fästet svärdet i mitt hål!
Min lilla fitta som en eld mig bränner.
Kom, älskade, och ge den vad den tål.

Och händer det att jag då tasken känner
som lyckovittne följer med dit in…
Tyvärr, det händer aldrig någonsin.”

– Pietro Aretino

1527, 35 år gammal, bosatte han sig i Venedig, och där stannade han resten av sitt liv. Venedig var den mest antipapistiska staden i Italien, ett syndens näste, och där passade han som handen i handsken. Som bisexuell livsnjutare och evig provokatör var Pietro Aretino urtypen för en italiensk renässansmänniska.

Venedig - karta från 1500-talet

Vid få tidsåldrar och i få kulturer i historien har så många färgstarka individer slagits om uppmärksamheten. Påvar som Rodrigo Borgia, predikanter som Girolamo Savonarola, intrigerande furstefamiljer överallt – Sforza, Borgia, Medici, Visconti med flera – konstnärer som Leonardo da Vinci, Raphael, Michelangelo, Botticelli, politiker och filosofer som Machiavelli och författare som Pietro Aretino. Det var onekligen en intressant tid att leva i. I alla fall för överklassen.

”Håll hårt i dina armar barnet ditt.
Den lille slickar på dig och vill dia.
Jag slickar fittan när den börjar klia.
Vi är lyckliga vi tre, envar får sitt.

Ta emot den varma vätskan från min pitt.
Ge den lille, när han börjar skria,
mjölk ur dina bröst när de är fria.
Att knulla så, det är en härlig ritt.”

”Du har så rätt. Så låt oss ta i bruk
den vällust som jag jämt mig velat unna.
Jag känner mig som om jag vore nunna.

Ty än är våra krafter ej förbrunna
och så är alla sorger strax försvunna.
O gud… Jag dör… – bli kvar för alltid, kuk.”

– Pietro Aretino

Erotiska bilder ur I Modi

Du ligger under mig. Jag frågar då
om ej en man för övertaget strävar?
Soldaten aldrig denna tanke jävar,
han vill som oftast vara ovanpå.

Är jag soldat? Hur skall jag det förstå?
Jag är poet. När vi av sällhet bävar,
på samma gång kring säng och luta svävar
en sång, en serenad för just oss två.

Så bra! I sanning en förnuftig mening!
Musik och knulla blir en bra förening
och din idé är utmärkt, kära du.

Just så, mitt barn, nu är du snäll och låter
baken höjas, sänkas fram och åter
och slå med rumpan takt, ett tu, ett tu!

– Pietro Aretino

Pietro Aretinos död, av Feuerbach

Det sägs att Aretino dog av att han kvävdes av att skratta för mycket. Det låter som en passande, och bra död. Det låter som ett bra liv. Moliére, den store dramatikern, också en gycklare och häcklare, dog av blodstörtning efter en teaterföreställning, i vilken han spelar en hypokondriker. Vilken lysande ironi. Det låter som något eftersträvansvärt för varje levande, frisk människa – att hellre dö stående, än att leva på knä. Bättre dö mitt i språnget, än att sakta tyna bort. En god förebild på fler sätt än ett.

Bilder ur I Modi

Mitt heliga löfte till dig som läser denna text, är att om jag någonsin skulle komma dithän att jag själv står där i talarstolen, inför de högsta och mäktigaste, de lärda och folkvalda – att jag på något sätt kommer att göra en riktigt ful grimas, gärna flera, rätt upp i synen på etablissemanget. Så länge jag har chansen. Min bön till dig som läser detta är att du håller mig ansvarig för detta löfte. Gycklaren i mig får aldrig dö.

Dekorrand

Småsjälarna

25/04, 2011

Little People

Av allting smått uppå jorden här
en småsjäl likväl det minsta är.
ej något högt de förmå att fatta,
men, liksom skator, de bara skratta.
För dem är solen en brandgul ost,
och Gud de tänka sig lik en – prost.
För dem ett siden med små fasoner
är mer än himlens konstellationer;
och ära, frihet och poesi,
allt, som är ädlast och skall det bli,
till namnet icke en gång de känna:
så högt sin tanke de aldrig spänna.

Allt vad de visaste hava tänkt,
vad stora andar åt jorden skänkt,
de kalla strunt: ty helst munnen slamrar
om det, som uppfyller hjärtats kamrar.
Om de få höra en hög idé,
med mun mot öronen strax de le
och viska självklokt: ”Den karln är galen,
han talar just som på hospitalen.”
De kunna icke förstå, att man
för högre syftemål brinna kan,
än det att sörja för morgondagen
och framför allt för den glupska magen.

De ana ej, att det finns en nöd,
som icke kommer av brist på bröd,
och att en man, som fått mat av ödet,
kan lida även i överflödet,
då han det rätta förtryckas ser,
då ej det sanna fördrages mer,
då ljuset släckes utav despoter
vid klagoropen från undersåter.
Men för småsjälarna – vad är ljus,
om ej av talg, att ha inom hus?
Få blott var kväll de sig lägga mätta,
det sanna glömma de och det rätta.

De veta ej, att det ges en röst,
som aldrig tystnar i ädelt bröst:
den röst, som manar att äran söka
och att de utvaldas antal öka.
Odödlighet – se’n man sänkts i jord –
är dem ett dumt, obegripligt ord,
ty andra spår, än en fot kan trycka,
kan ingen lämna på jord, de tycka.
Columbus, Luther, Linné – de stå
för deras ögon så hjärtans små.
”Det bästa namn är ett namn med ‘medel’
som kan bli godkänt på en – skuldsedel”,
de tänka – ack, huru nobelt tänkt!

Men säll den konung ett folk blev skänkt
av sådan art! Det är lätt att styra
och kommer aldrig i frihetsyra.
Det går i klave så hjärtans fromt,
om blott på foder det ej blir tomt,
och får det röka i ro sin pipa,
kan våldets bilor man gärna slipa
åt dem som strida för mänskorätt
emot tyrannernas tigerätt!
Ty despotismen och republiken
som kämpa nu uti alla riken,
en äkta småsjäl ger båda fan,
blott han får vandra i fred sin ban’.

Ej pölens ödla min avsky väckte
så högt som detta blodlösa släkte.
Och Guds beläten benämns likväl
de där matsmältarna utan själ,
som rå naturdrift har lärt att skapa
blott ett: små barn, som dem efterapa!

Wilhelm von Braun, 1813-1860

Dekorrand

Äckligt självgod och nedlåtande moralism

4/02, 2009

kleerup

Det snackas mycket om Kleerup nu, sedan polisingripandena på Grammisgalan. Och de allra vanligaste omdömena om honom tycks vara att:

1. det är synd om honom
2. han är dum i huvudet
3. knark är faktiskt olagligt
4. han borde förstå sin roll som förebild för de unga.

Allvarligt talat, men allt detta är komplett skitsnack och snömos. Vi som inte är personliga vänner till Andreas Kleerup har för det första ingen rätt att lägga oss i hans livsstil, och vi har inte rätt att vara gulligt nedlåtande med vår klappa-på-huvudet-attityd (stackars lilla knarkande Kleerup), och det är jävligt arrogant att sitta och döma honom som dum i huvudet för att han har ett annorlunda sätt att uttrycka sig, som många helt enkelt inte begriper, eftersom han är en poet, en konstnär som använder språket på ett mer visionärt sätt än genomsnittet (det är därför han kan leva på det, och inte du, pucko!).

Huruvida Kleerup är dum i huvudet är förstås också 100 % irrelevant. Vi har fortfarande yttrandefrihet i det här landet, utan krav på lägsta IQ-nivå för att få yttra sig offentligt. Det är väldigt lätt (och rätt korkat) att avfärda någon med avvikande åsikter som korkad, för då slipper man presentera riktiga argument. Och skulle det mot förmodan förhålla sig så att Kleerup faktiskt vore korkad (vilket jag betvivlar), så vore det också extremt elakt och arrogant att dissa honom för det. Han skadar ingen, och bör därför lämnas i fred.

Huruvida Kleerup bryter mot lagen är faktiskt också helt irrelevant, eftersom det är en korkad lag han bryter mot, en ganska ny lag som nästan halva riksdagen var emot när den infördes, tvärs emot både juristers och polisers rekommendationer. Jag har sett folk skriva om detta och jämföra med trafikregler, vilket förstås är ultrakorkat, huvudlöst och komplett idiotiskt, eftersom hans snortande inte drabbar någon annan, vilket ett trafikbrott kan göra. Jag ser många som skriver om detta, som tar till brösttoner och STORA BOKSTÄVER i sitt fördömande av hans ”lagbrott”, i nån slags självgod ”jag följer minsann alla lagar, då ska fan han också göra det!”

Och det där med förebilder – det är ännu mer korkat. Egentligen tror jag att det argumentet kommer från människor som är rädda och inskränkta, och som pratar utifrån avundsjuka mot andra människors större frihet. Om ungdomar skulle ta efter alla sina idoler i allt, så skulle det var betydligt högre nivåer av supande, knarkande och självmord bland ungdomar och det skulle dessutom spelas mycket mer musik.

Det är fortfarande inte olagligt att vara drogliberal eller sexliberal, och det är fortfarande tillåtet i vår ”demokrati” att ha kritiska åsikter om gällande lagstiftning – även om många verkar ha missat det.

Kleerup påstås propagera för droger (har jag inte sett nånstans – men även om det skulle vara sant så är det inte heller olagligt, faktiskt!), och han påstås ha sagt att konsnärer ”behöver droger för att vara kreativa”, vilket jag inte heller har sett någon påstå, någonsin. Vad som är ett faktum är att många konstnärer (absolut inte alla) använder sig av vissa sinnesvidgande stimuli för att få inspiration, för att lösa upp synapserna i hjärnan och associera friare, för att få nya idéer. Detta är ett ovedersägligt faktum, liksom det att mycket av den musik som komponerats de senaste 300-400 åren aldrig skulle ha nått våra öron, om inte kompositörerna hade nyttjat någon form av stimuli.

Sen finns förstås alla dessa självgoda tangentbordsriddare som moraliserar, och yttrar plattityder om att ”ingen behöver droger” och annat kvalificerat struntprat, men det är faktiskt också irrelevant. Om du tycker att du mår bäst utan droger – fine. Men döm inte andra för vilka behov de anser sig ha. Den som är utan skuld kan ju alltid kasta första stenen. Eller nåt.

Många hänvisar till ekonomiska aspekter, att folk som kör bil utan bilbälte, äter sig feta, knarkar, super etc. skulle kosta samhället mer. Det är för det första ett orimligt argument, eftersom man med då måste förbjuda allt som är farligt och skadligt, som kostar skattepengar – som tobak, alkohol, korpfotboll, biltrafik och mycket annat. Dessutom stämmer argumentet inte, eftersom de som räknar på kostnaderna aldrig tar med både debet och kredit i sina beräkningar. Om folk super/knarkar/jobbar/äter ihjäl sig tidigt så kostar de inte pensionspengar. Om jag krockar på motorvägen i 120 km/tim med bilbälte så kommer jag sannolikt att kosta många sköna skattemiljoner i vårdkostnader, men om jag krockar i samma hastighet utan bilbälte så dör jag nästan garanterat – och det blir förstås mycket billigare för samhället. Så ekonomi är helt enkelt inte en relevant faktor i denna diskussion.

Jag känner inte Andreas Kleerup, har inte hört någon av hans musik, och jag använder inga illegala droger. Jag skulle möjligen tycka att det vore trevligt att puffa lite marihuana då och då, om det vore lagligt, vilket det är i många andra europeiska länder, eftersom det är mycket trevligare än alkoholrus, och saknar alkoholens skadeeffekter. Men jag har alltså ingen personlig agenda bakom denna artikel. Jag har inga specifika sympatier eller antipatier för Kleerup, eller för den delen drogbruk. Jag vill dock diskutera principiella och praktiska frågor i ämnet, eftersom det uppenbarligen behövs.

Vad som verkligen borde diskuteras är inte om popmusiker behöver droger eller ej. Vad som borde diskuteras är om vi medborgare kan tillerkännas rätten att som vuxna människor få bestämma över våra egna kroppar. Det är inte rätt och riktigt att staten kan tillåtas ha högsta bestämmanderätt över vad jag får göra med min egen kropp. Vad jag äter, dricker, hur jag tränar eller inte tränar, om jag har bilbälte eller inte, om jag hoppar från hustak eller broar, klättrar i berg, röker marihuana, svälter mig eller göder mig, ska inte staten ha rätt att yttra sig om, än mindre styra över.

Den återkommande frågan är alltså – vem äger dig? Vem har den högsta rätten att bestämma över ditt liv? Du själv eller någon annan? Vill du ge bort den rätten, och i praktiken bli en slav, en lakej utan suverän självbestämmanderätt över ditt liv? Detta bör diskuteras.

legalizeit

P.S. Marihuana är synnerligen hälsosamt, och innehåller verksamma botemedel mot en mängd sjukdomar och symptom. Och det finns inga registrerade skadeverkningar. Alls.

tunn linje

Carl-Michael Edenborg skriver utmärkt i ämnet, på NEWSMILL.
Max Doherty presenterar (också på NEWSMILL) en helt annan, mycket relevant anledning till att vi borde ifrågasätta just bruket av kokain. Läs den!

Dekorrand

Ballad om censur

29/01, 2009

cornelisvreeswijk

Med anledning av mitt förra inlägg, som handlade om vad jag skrev på bloggen för ett år sedan, så hittade jag bland kommentarerna till det inlägget en underbar ballad, som Cornelis Wreeswijk skrev 1965, till skivan Ballader och grimascher, och den texten passar verkligen helt perfekt här på TantraBlog. Så därför vill jag lyfta fram den sången, och ge den ett eget blogginlägg.

tunn linje

Ballad om censur

För erotikens faror, bevara barnen små.
Som inte har en aning om hur illa det kan gå.
Nej låt dom hoppa hage och leka militär.
Och skjuta på varandra med leksaksgevär.
Låt barnen kriga lungt snällt och glömma allt sexuellt.
Som hotar dem från alla håll och nog är det väl tur.
Att vi här i landet har ordning och censur.

I sodom och gomorra var diciplinen svag.
Och den som kritiserade blev hängd samma dag.
Poliserna var busar, borgmästarn en kanalj.
Och den som drack mest öl och brännvin fick guldmedalj.
Moralen var det uselt med för tiden hade gått ur led.
Det syndades båd natt och dag i ur som i skur.
I sodom och gomorra fanns det ingen censur.

Ivan den förskräcklige han var en märklig man.
Han gjorde som han ville gör om det om ni kan.
Han hade vilda vanor han ställde höga krav.
Och den som kritiserade höggs huvud utav.
Och ingen tordes göra nåt för Ivan kunde höra nåt.
Och han var inte god och tas med när han blev sur.
Ivan den förskräcklige var svag för censur.

Damer utan kläder ska man inte titta på.
Fy skäms på sig medborgare som tittar ändå.
Det är onaturligt att se en kvinna bar.
Det kan man bli förstörd av den saken är klar.
Hon skulle haft på sig något lätt och dansat klassisk rysk balett.
Då hade det varit konst och befrämjat vår kultur.
Det här är väl ingen konst censur, censur!

Kan hända att ni anser att sådant inte stör.
Men lita på kritiken den vet vad den gör.
Dom ser vad som är bra och tillåtet för publik.
Dom ser vad som är dåligt och skriver kritik.
Medborgare så fort ni ser att något omoraliskt sker.
Eller ni får syn på nått som inte är kultur.
Vänd blicken bort och blunda och skrik på censur!

Cornelis Wreeswijk, 1965

tunn linje

Det är nu 2009, över 40 år efteråt, och denna sångtext är tyvärr fortfarande alltför aktuell…

Dekorrand


%d bloggare gillar detta: