Dags för lite gravplundring!

Mercedes har gjort en reklamfilm. Reklamfilmen innehåller en dikt av Karin Boye. Detta har gjort somliga personer väldigt upprörda, däribland Peter Englund, som också råkar vara den tillfälliga ordföranden i Svenska Akademin (ja, jag vet att det kallas ”ständig sekreterare”, men det är förstås retoriskt nonsens, eftersom ingen är ständig, och hans faktiska position är en slags ordförande). Och så avslöjade sig Peter Englund som en elitistisk fjant, en arrogant snobb som sätter sig själv på smakpiedestalen och vill visa var skåpet ska stå. Ganska osmakligt.

Peter Englund kallar tilltaget gravplundring, vilket är ett ovanligt bisarrt påstående, eftersom det antyder att Boyes dikter enligt Svenska Akademin borde vara begravda och dolda för omvärlden, inte tillgängliga för var och en. Dessa dikter ska stå kvar i gamla dammiga bokhyllor, och hur de används ska kontrolleras av gamla dammiga reliker som Peter Englund och hans anhang. Själv är jag barn till en bibliotekarie, och har en långt mindre elitistisk och protektionistisk syn på kultur – jag tycker att all kultur ska vara tillgänglig att bruka och avnjuta, och skiter i artificiella klassificeringar som ”finkultur” och ”fulkultur”.

”En reklambyrå som heter ANR har kommit på den bisarra idén att använda delar av Karin Boyes kanske mest kända dikt, ’I rörelse’, i en glassig reklamfilm som syftar till att locka människor att köpa bilar av märket Mercedes-Benz. Att utnyttja Boyes dikt på det här okänsliga och genomkommersialiserade viset är gravplundring.”

– Peter Englund på sin blogg

Akademin vill stoppa reklamfilmen, och har till och med hotat med rättsliga åtgärder. De har letat bland dammiga paragrafer, och överväger att åkalla det så kallade ”klassikerskyddet” i upphovsrättslagen. Reklambyrån ANR försvarar sig förstås mot den orättfärdiga kritiken. Karin Boye har varit död i mer än 70 år, och därför är hennes dikter är fria att använda för alla och envar. Och även om reklambyrån formellt sett inte alls behöver det, så har de ändå tillfrågat Karin Boye-sällskapet om det passar att de använder ”I rörelse” – och de fick sällskapets välsignelse. Men se, det gillade inte Akademin, den döda kulturens försvarare. Det som är dött och begravet ska minsann fortsätta vara det, allt annat är en skändning av ett kulturarv.

Min respekt för Akademin föll plötsligt långt ner i ett geggigt och illaluktande avlopp. Akademin borde aldrig någonsin ha rätt att bestämma över någons kulturkonsumtion, vare sig för dig, mig eller för den delen stora företag. Även reklam ingår i yttrandefriheten, även om vänsterpolitiska personer inte gillar det – vilket jag tror är den verkliga orsaken till denna konflikt. Man gillar inte kommersialism, av politiska skäl, och så försöker man kidnappa Karin Boye, med moraliska brösttoner. Vad de verkar glömma är att den sortens paternalistiska dömande av kommersialiserad kultur stammar ur en tid då de enda som hade råd att syssla med litteratur och teater var de snuskigt rika. Då var det fult att tjäna pengar på kultur, eftersom det var något man skulle göra som amatör och entusiast.

Men i Sverige har vi något som heter ”likhet inför lagen”, vilket innebär att alla ska behandlas likadant, såväl rika som fattiga. Svenska Akademin ska helt enkelt inte lägga sig i hur Mercedes gör reklam. Om någon tycker att det är smaklöst att Mercedes använder Boyes poesi står det den personen fritt att kritisera det, och att bojkotta Mercedes produkter. Sådant ska inte regleras med paragrafer och förbud. Ah, just det. De som omhuldar Boyes politiska ideal är förmodligen extremt sällan samma personer som ens överväger att köpa en Mercedes. Så frustrerande.

Vi ska vara ärliga nog att erkänna att allt detta endast och enbart handlar om våra egna värderingar. Att diskutera Mercedesreklamens moraliska status har alltså INGENTING med Karin Boye att göra, eller hennes eventuella synpunkter. De som påstår att det är kränkande mot Karin Boye att hennes dikter används i reklam – de pratar skit, och borde egentligen erkänna att det är de själva som väljer att känna sig kränkta, av en eller annan anledning – helt oberoende av vad Karin Boye eventuellt skulle ha kunnat ha för synpunkt.

Det refereras gärna i sammanhanget till Karin Boyes politiska ståndpunkter (hon var socialist och satt i redaktionen för marxistiska Clarté), och att det därför skulle vara etiskt felaktigt att använda hennes dikter till reklam. Detta är också kvalificerat nonsens. Å ena sidan kan ingen kan veta vad som är i strid med författarens intentioner och vilja idag, när hon de facto dog för över 70 år sedan. Vem vet vad hon hade tyckt om hon hade levat idag? Å andra sidan är det faktiskt 100 % irrelevant vad Karin Boye hade tänkt. Karin Boye äger inte längre sina texter. Hon är död. Det betyder att man inte längre existerar som individ, ur eget perspektiv. När du har dött äger du ingenting, absolut ingenting.

”Det här är en yttrandefrihetsfråga. Ska jag inte få läsa upp en dikt bara för att någon annan har skrivit den? Vad Boye ville eller inte ville är helt irrelevant. Upphovsrättsmonopolet är utgånget. Man ska kunna ha en förutsägbar lagstiftning; när upphovsrätten gått är och måste verket vara i public domain.”

”Det är både omöjligt och orimligt att använda statens våldsmonopol för att tvinga folk att uppfatta ett konstverk på det sätt som konstnären avsåg”

– Rick Falkvinge, Piratpartiet

Jag har också skapat en jävla massa texter, bilder, musik och andra upphovsrättsskyddade alster, eftersom det är sådant jag lever på. Men det vore osannolikt korkat av mig att ha synpunkter på hur de ska användas efter min död. Om jag är död är jag död, och då finns jag inte mer, kan inte uppleva eventuella hyllningar eller kränkningar, kan inte njuta av frukterna av mitt arbete. Vad som händer efter min död är alltså 100 % likgiltigt vad min egen person anbelangar. Och så ska det vara.

En självklar fråga i sammanhanget torde vara om man får använda citat ur andra döda författares verk, som t.ex. Marcus Aurelius skrifter – i reklam för ett politiskt parti. Skulle det vara emot författarens intentioner och vilja? Är det över huvud taget relevant? Visserligen dog han för 1.834 år sedan, men Svenska Akademin kan säkert åta sig att försvara hans rättigheter å hans vägnar. Så blev allting så mycket bättre. Eller?

Läs Peter Englunds bloggpost om gravplundring
I annan media:
Akademien rasar mot Mercedes reklam – tidskriften Vi Bilägare
Karin Boye satte poesin i rörelse – SvD
Andra som skrivit om detta:
Rick Falkvinge
Enligt Min Humla
Anna Troberg

En vansinnigt rolig kommentar till ärendet:

Carl Johan Rehbinder – ditt kryss på Piratpartiets valsedel

VARFÖR SKA JAG RÖSTA PÅ PIRATPARTIET?
Piratpartiet är ett fokusparti, med ett fåtal frågor på agendan. Det handlar om integritet – medborgarnas rätt till ett privatliv, rättssäkerhet och mänskliga rättigheter. Det handlar om kunskap – ett fritt Internet, och ett försvar för grundläggande demokratiska rättigheter som yttrandefrihet, informationsfrihet, åsiktsfrihet och organisationsfrihet. Det handlar om kultur – att samhället måste hänga med i utvecklingen och anpassa patent- och upphovsrättslagsstiftning efter den tid vi lever i, och se de uppenbara samhälleliga värden som finns i att öppna upp för mer utveckling, beträffande delad kultur, inte minst i våra skolor och utbildningar.

Just de frågor som vi i PIratpartiet arbetar för är idag ignorerade av i stort sett samtliga andra politiska partier, och det tycker vi är illa. När Miljöpartiet kom in i riksdagen 1988, fanns miljöpolitik inte på agendan för de andra partierna, men Mp tvingade dem alla att skaffa sig miljöpolitiska program. Vi hoppas att vi kan göra detsamma – att vi med vår närvaro i riksdagen ger ett synnerligen starkt incitament för de andra partierna att faktiskt ta integritetsfrågorna och informationspolitiken på allvar.

INTEGRITET
Vi lever i en samhälle med makthavare som har en synnerligen begränsad respekt för enskilda människors privatliv och integritet – för att inte tala om rättssäkerheten, som verkligen har blivit sämre och sämre, ofta orsakat av ogenomtänkta morallagar utan konsekvensbedömning. Det censureras på Internet, brevhemligheten är avskaffad, befolkningen massavlyssnas och registreras, och i praktiken behandlas samtliga medborgare som misstänkta kriminella. Allt i trygghetens namn.

Trygghet är viktigt. Men verklig trygghet åstadkommes inte först och främst med lagar och förbud, poliser, övervakning, avlyssning, säkerhetskontroller och paranoia. Övervakning och kontroll kan ge en illusion av säkerhet, men verklig trygghet kommer genom relationer. Trygghet är en känsla, en upplevelse, och den tillgodoses först och främst genom anknytning till andra människor, till familjen, till de närmaste vännerna, till vetskapen om att jag är omgiven av människor jag känner, på ett eller annat sätt.

Piratpartiet kräver att samma grundläggande rättigheter skall gälla på nätet som i den analoga, fysiska verkligheten. Källskydd, brevhemlighet, rätten att vara anonym, rätten att inte vara övervakad, såvida man inte är misstänkt för ett allvarligt brott.

KULTUR
På samma sätt som de allmänna biblioteken på 1800-talet gjorde att allmänhetens intresse för litteratur mer eller mindre exploderade (förlagsbranschen rasade naturligtvis först, och påstod att ingen någonsin skulle vilja skriva en bok, om de gick att låna och läsa gratis), så har vår tids fildelning inneburit en enorm vinst för alla – såväl kulturskapare som kulturkonsumenter. Och gränserna däremellan suddas ut alltmer.

Det är inte rätt att ett litet fåtal giriga människor ska få ändra ett helt lands lagstiftning, och korrumpera dess rättssystem för sin egen vinning, och samtidigt skapa mer oro, mer osäkerhet, mer otrygghet och mer inskränkningar i människors frihet. De upphovsrättslagar vi har idag främjar inte kreativitet och utveckling – de stoppar upp flödet.

Piratpartiet vill att icke-kommersiell förmedling av kultur skall uppmuntras, och att den teknikberoende upphovsrätten skall reformeras så att den passar för vår tids teknik. Deltagarkulturen skall främjas och lyftas fram som ett föredöme.

KUNSKAP
Vi befinner oss mitt i en revolution – tekniskt och politiskt. Hela världens infrastruktur har förändrats drastiskt, på grund av ny kommunikationsteknik. VI står inför fantastiska möjligheter att utveckla en helt ny slags företagsamhet, och en ny infrastruktur i såväl företagande och offentlig verksamhet som i det privata livet. Detta extraordinära tillstånd kräver extraordinära visioner.

Piratpartiet vill reformera patentlagarna, så att enskilda ägare av patent inte ska kunna stoppa upp t.ex. utvecklingen för bättre hälsa och miljö i utvecklingsländer. Forskning som finansierats med offentliga medel skall vara fri att arbeta vidare på och använda för vem som vill det. Våra skolor och utbildningar behöver också reformeras och uppdateras, med självklar tillgång till Internet som en del av undervisningen, som kunskapskälla och forskningsverktyg.

FRI KOMMUNIKATION
Internet är det bästa demokratiredskapet som sett dagens ljus, någonsin. Aldrig tidigare har människan uppfunnit ett så fantastiskt instrument för kommunikation över gränser, för ALLA. Internet är fred, Internet är gränslös kommunikation, Internet är världens största mötesplats, där alla kan finna vänner, nyttokontakter, information – och kärlek. Internet som en fri plats för kommunikation och mänskligt utbyte måste skyddas.

Internet är jämlikt, och ger alla möjlighet att delta i och påverka det samhälle vi lever i – globalt. Detta skrämmer förstås makthavarna, eftersom de inte gärna släpper ifrån sig sin makt. Därför måste vi försvara ett fritt Internet, med näbbar och med klor. Det är utan tvekan det allra bästa vi kan göra för att inte bara bevara demokratin, utan för att fördjupa, bredda och stärka den demokratiska tanken i praktiken. Över hela världen.

VARFÖR SÄTTA ETT PERSONKRYSS PÅ JUST DIG?
Som riksdagsledamot för Piratpartiet ämnar jag naturligtvis att arbeta för Piratpartiets huvudfrågor, eftersom de också ligger mitt hjärta nära. Och det är viktigt att ständigt fördjupa, ifrågasätta, se helheten och sammanhangen i dessa frågor. Hur ska piratpolitik faktiskt omsättas i praktisk handling i det politiska arbetet? Det vill jag gärna medverka till att vi får reda på, i skarpt läge.

Det jag främst vill tillföra är just sånt som kanske inte alla har tänkt på – de nya perspektiven, de annorlunda synvinklarna, oväntade konsekvenser av en helt ny politisk rörelse, en ny förståelse på bred front av de utmaningar och möjligheter som vårt samhälle står inför i framtiden. En filosofisk helhetsbild, med andra ord. Jag vill påverka, med mänskliga möten, gränsöverskridande samarbeten och kreativa lösningar, och skapa förutsättningar för att vår politik ska få önskad genomslagskraft. Jag känner att jag där har en pedagogisk uppgift att fylla.

VAD ÄR JUST DIN INFALLSVINKEL I PIRATPOLITIKEN?
Människosamhället bygger på relationer, på möten mellan individer, kommunikation, tankar, känslor, allt det vi skapar utifrån detta, och de överenskommelser vi gör för att kunna leva tillsammans i fred och sämja. Och det största av allt, det som driver oss framåt, det som håller oss levande, det som vi alla vill ha och vara i – är faktiskt Kärlek.

Kärlek är inte rosa moln och fluff. Kärlek är högst konkret. Kärlek är att ta ansvar i alla sina relationer, i vardagen, i livet, att ibland bortse från sina egna behov för att tillfredsställa andras behov. Kärlek är att vandra i skönhet med respekt och vördnad för alla människor, allt levande på jorden. Kärlek är att följa sin innersta sanning, att göra det man allra helst vill göra, leva som man allra helst vill leva, att möta omvärlden med öppet hjärta.

Det finns alldeles för lite kärlek i politiken – och det vill jag ändra på.

Den slags politik som hindrar människor från att kommunicera fritt, politik som gör att människor känner sig hotade, avlyssnade, granskade och kontrollerade, censurerar sig själva, och tillåter sig inte att tala förtroligt med andra. Sådan politik är i direkt motsats till kärlek, eftersom den skapar oro, otrygghet, rädsla och isolering.

Som riksdagsledamot för Piratpartiet vill jag fortsätta att arbeta för det jag redan arbetar för, ständigt, sedan många år tillbaka – ett samhälle med respekt för medborgarna. Medborgarna – inte staten – måste alltid få ha högsta bestämmanderätt gällande sina egna liv. Ett samhälle som bygger på empati, socialt nätverkande och positiva relationer, ett samhälle i vilket medborgarna alltid skall åtnjuta 100 % tillit som goda, empatiska och ärliga människor, till dess att motsatsen bevisats.

VAD BEHÖVER VI, OCH VAD BEHÖVER VI INTE?
Det behövs inte ännu fler ungdomsförbundsbroilers i politiken. Det behövs inte fler likriktade, självgoda, kissnödigt inställsamma karriärister och röstningsfår i lagoma kostymer. Det behövs riktiga människor, med livserfarenhet, mogna tankar, nyfikenhet och integritet, som kan tänkas ge några år av sitt liv till det parlamentariska arbetet, det visionära, det upprätthållande, det pliktfyllda tjänandet av människorna i det land vi bor i.

Det behövs inte fler oförvitliga nykterister, korrekta ja-sägare med pressveck och portföljer i rätt färg. Det behövs (skarpa) vildhjärnor, rebeller, kreativa visionärer, problemlösare, folk som kanske har en och annan fläck, ett och annat fel, en och annan prick i något register. Vilken sant levande människa har inte det? Misstagen gör att vi växer och lär oss. Människor som aldrig gör fel gör sällan rätt.

Det behövs inte fler maktmän och maktkvinnor, som söker överlägsenhet och undersåtar, som vill skapa ”det perfekta samhället” efter eget huvud, eller gamla ideologier. Det behövs inte fler som vill styra, straffa, manipulera och bestämma över andra, som en kompensation för egna själsliga brister. Det behövs mogna, ödmjuka, flexibla, lyhörda, kreativa fredssträvare, kärleksfulla och empatiska människor med respekt för människors egen förmåga, samt en önskan att göra verkligt gott.

SÅ – VARFÖR KANDIDERAR JUST DU TILL RIKSDAGEN?
Jag har alltid levt efter principen att om det är något jag inte gillar, något jag tycker är dåligt, så får jag väl göra det bättre själv. Och just så gör jag redan, på många områden i mitt liv.

Nu gäller det vårt land, och hur det förvaltas av våra folkvalda riksdagsparlamentariker. Det duger inte. Jag är missnöjd. Jag tycker inte att de gör tillräckligt bra ifrån sig. Men gnäll hjälper ju inte. Så då får jag väl göra det bättre själv då.

Det brinner, och då släpper vi alla vad vi har för händer och hjälper till att bära vatten – hur liten hink var och en än mäktar lyfta. En liten hink är bättre än ingen alls.

Därför ställer jag upp som riksdagskandidat för Piratpartiet.

Foton: Jennie Rehbinder, Jonathan Rieder Lundkvist

Om du vill donera pengar till min personvalskampanj, och därmed underlätta för såväl mig som Piratpartet som helhet, så kan du läsa mer om det på sidan Kampanjbidrag

Fler bloggposter som rör Piratpartiet och min kandidatur:
Sparka in mig i Riksdagen!
Tankebrott – en grov kränkning mot demokratin
En demokratisk revolution
En välinvesterad röst i valet
Piratpartiet behövs i Riksdagen – tycker (s)- och (m)-politiker
Att kandidera till Riksdagen
Jag kandiderar härmed till Piratpartiets riksdagslista

Om du vill läsa mer om vårt valmanifest, och ladda ner manifestets tre delar att läsa, så rekommenderar jag dig att läsa min bloggpost i ämnet:
Att navigera in i framtiden…

Manifestet finns förstås att ladda ner, som tre Pdf-filer.
Och du kan göra det här:
Piratpartiets sjökort – INTEGRITET
Piratpartiets sjökort – KULTUR
Piratpartiets sjökort – KUNSKAP
Läs och begrunda.

Om du vill läsa mer om Piratpartiet, vad vi står för och vill arbeta för i Riksdagen, så rekommenderar jag dig att besöka Piratpartiets hemsida, och då specifikt en sida som heter Val 2010. Där kan du hitta mer information.

Jag har fått en grupp på Facebook, som min vän Jonathan Rieder Lundqvist har startat – den heter kort och gott ”Vi som vill se Carl Johan Rehbinder bli Riksdagsledamot!”. Besök den, och bli gärna medlem – om du instämmer med rubriken, förstås.

Tyvärr verkar det bara finnas ett enda politiskt parti som tar frågor om privatliv, integritet, rättssäkerhet och allmänmänskliga rättigheter på allvar – Piratpartiet – så detta parti stödjer jag helhjärtat, på vilket sätt det än blir.

Att navigera in i framtiden…

Piratpartiet har släppt ett valmanifest, i tre delar. Manifestet bygger på ett antal ”sjökort”, som en grupp pirater har sammanställt som utgångspunkt för hur vi ska navigera när vi väl kommer in i Riksdagen i höst.

När jag först läste manifestets tre delar, så blev jag lite orolig, och besviken på vissa delar (bitvis dåligt språk, en och annan olidligt amatörjuridisk formulering, samt enstaka frågor som jag inte bedömer som piratpolitik), men jag vet också att jag många gånger är överdrivet petig, obotlig språkfascist och därtill en skitjobbig perfektionist – så jag får skylla på det. Och så är jag lite extra nervös och känslig så här nära valet.
Någon förvånad? 🙂

Som helhet är manifestet nämligen mycket bra. Det visar tydligt att vi inte är ett ”enfrågeparti”, utan snarare ett fokusparti, med en tydlig inriktning – precis som Miljöpartiet var när de kom in i Riksdagen 1988. Att manifestet är uppdelat i tre dokument kan man diskutera nyttan av, men en pedagogisk effekt har det onekligen. Det blir hädanefter väldigt svårt att beskylla oss pirater för att vara ett enfrågeparti.

En ovärderlig effekt av manifestet är också att det har fått starkt positivt bemötande i såväl gammelmedia som bloggosfären. Jag har fått många kommentarer av typen ”jag har påstått länge att Piratpartiet bara är ett nördigt enfrågeparti för folk som vill ladda ner gratis, men de orden har jag fått äta upp”, eller ”Piratpartiet imponerar på mig, oväntat mycket, faktiskt”, och liknande omdömen.

Vissa specifika frågor har diskuterats mer frekvent, som t.ex. Piratpartiets tydliga ställningstagande gällande den nuvarande barnpornografilagstiftningen, som har gjort en del pirater väldigt nervösa – ”Ska vi bli ett PedofilParti nu?” Men jag tycker att det är starkt och rakryggat att ta ställning för barnen, på riktigt, för informationsfriheten, och att den nuvarande lagstiftningen är helt vansinnig, och behöver revideras kraftigt. För detta ställningstagande verkar det för övrigt redan finnas ett mycket starkt stöd.

Valmanifestet är framför allt ett utmärkt diskussionsunderlag, en dörröppnare och erbjuder en mer grundläggande förklaring till vad vi står för, än vad en liten folder kan göra. Valmanifestet i alla sina delar kan ge en extra skjuts till kampanjandet, dessa sista veckor före valet. Jag har själv tjatat länge om att Piratpartiet måste presentera en kombinerad ”krav- och önskelista”, för vår tydlighets skull, och nu är den här. Tack för det!

Manifestet finns förstås att ladda ner, som tre Pdf-filer.
Och du kan göra det här:
Piratpartiets sjökort – INTEGRITET
Piratpartiets sjökort – KULTUR
Piratpartiets sjökort – KUNSKAP
Läs och begrunda.

Om du vill läsa mer om Piratpartiet, vad vi står för och vill arbeta för i Riksdagen, så rekommenderar jag dig att besöka Piratpartiets hemsida, och då specifikt en sida som heter Val 2010. Där kan du hitta mer information.

Positiv respons på Piratpartiets valmanifest:
DN, Aftonbladet, 之乎者也, 之乎者也, Signerat Kjellberg, Ulf Bjereld, Skivad Lime

Att Piratpartiet kommer in i Riksdagen är faktiskt akut, och oerhört viktigt för att bevara demokrati, kunskap, kreativitet, rättssäkerhet, allmänmänskliga rättigheter och personlig integritet.

En liten reklamfilm…

…som jag medverkar i, tillsammans med Rick Falkvinge, Anna Troberg, Christian Engström, Stefan Flod och Gun Svensson. Check it out!

Att Piratpartiet kommer in i Riksdagen är faktiskt akut, och oerhört viktigt för att bevara demokrati, kunskap, kreativitet, rättssäkerhet, allmänmänskliga rättigheter och personlig integritet.

Andra snackar, Piratpartiet agerar

Piratpartiet står för medborgarrätt, integritet, rättsäkerhet, fri kultur och kunskap. Och vi agerar när andra bara snackar och tillsätter utredningar. När politiker står i talarstolar och pratar om vikten av att arbeta för demokrati i diktaturer, sätter Piratpartiet upp servrar och krypterade tunnlar, så att politiska dissidenter kan kommunicera med omvärlden. När politiker babblar om hur viktigt det är att inte kriminalisera en hel generation av svenskar, och att försvara yttrandefriheten – då agerar Piratpartiet.

Sedan en domstol i Tyskland tvingat internetleverantören Cyberbunker att sluta leverera bandbredd till Pirate Bay (efter påtryckningar från de internationella filmbolagen, förstås), har Piratpartiet tagit över denna uppgift, och levererar nu bandbredd till Pirate Bay, som nu alltså finns uppe på nätet igen.

Piratpartiet håller sina vallöften – redan före valet. Med denna åtgärd vill vi visa att vi inte bara snackar. Det blir verkstad också.

”Pirate Bay behövde ett nytt hem på internet sedan de råkat ut för en domstol som inte förstod nätfrågor. För oss är det ett gyllene tillfälle att visa att vi inte är politiker som tillsätter utredningar och försöker hålla oss undan från ansvar. Vi agerar personligen med egna resurser och satsar på det vi tror på.”
– Rick Falkvinge, till TT

Läs mer:
Metro, Sydsvenskan, Piratpartiet Nyheter, Anna Troberg, Emma Opassande, Ulf Bjereld, Prylbloggen, HAX, Christian Engström

Att Piratpartiet kommer in i Riksdagen är faktiskt akut, och oerhört viktigt för att bevara demokrati, kunskap, kreativitet, rättssäkerhet, allmänmänskliga rättigheter och personlig integritet.

Några ord om IFPI

En av de tunga aktörerna i vår tids hårda strider kring upphovsrätt, och hur vinstdrivande verksamhet gällande musik skall bedrivas är organisationen IFPI. Jag googlade lite på IFPI, och hittade några intressanta klipp på Wikipedia.

The IFPI was formed as the phonographic industry, invited by ”Confederazione Generale Fascista dell’Industria Italiana”, held their first international congress in Rome, 10–14 November 1933 and registered its head office in Zurich, Switzerland. They would represent ”the interests of the recording industry worldwide in all fora” by promoting legislation and copyrights ”to protect the largely British-based recording industry” by promoting a global performance right in gramophone sound recordings.

Nu ska man väl inte dra alltför stora växlar på detta, och gå för långt i ”guilt by association-tänk”, men det är ändå en fascinerande koppling som jag inte kan låta bli att påtala. Det ser i alla fall inte bra ut för IFPI.

Det påstås ofta i debatten att upphovsrättslobbyn slåss för artisternas och kompositörernas skull, men detta är naturligtvis bara ljug. Alla som har haft det minsta med musikbranschen att göra vet att väldigt få skivbolagsdirektörer bryr sig ett skit om artisterna. Pengarna kommer i första rummet. Mer om IFPI:

The IFPI heavily lobbied at the Rome Convention for the Protection of Performers, Producers of Phonograms and Broadcasting Organisations of 1961, which established an international standard for the protection of sound recordings, live performances & broadcasts. This Convention was opposed by trade groups representing authors and composers, who were concerned that establishing such ”neighbouring rights” would undermine their own control over how their works were used and would result in prohibitively expensive licensing.

Författare och kompositörer motsatte sig alltså IFPIS monopolanspråk. Intressant…

Läs gärna en artikel i SvD, om att IFPI vill stänga av fildelare från Internet.

Edit: Copyriot har skrivit en mycket utförlig artikel om IFPI:s historia.

Att Piratpartiet kommer in i Riksdagen är faktiskt akut, och oerhört viktigt för att bevara demokrati, kunskap, kreativitet, rättssäkerhet, allmänmänskliga rättigheter och personlig integritet.

Piratpartiet gör nytta i EU-parlamentet!

Christian Engström gör skäl för lönen i EU-parlamentet. Det fanns vissa skitsnackare som påstod att Christian skulle åka ner till EU-parlamentet och få bra betalt för att göra ingenting. Denna smutskastning har dock kommit rejält på skam – något vi alla ska vara innerligt glada för. Inte bara vi piratpartister, utan ALLA som värdesätter rättssäkerhet.

Det har varit intensiva förhandlingar om Telekompaketet den senaste tiden, och Christian Engström har varit en av de starkast pådrivande i att bibehålla en grundläggande rättssäkerhet i Telekompaketet. Detta är något man skulle kunna tycka vore en självklarhet – som t.ex. att man ska ha rätt till en rättslig prövning innan man blir straffad, t.ex. genom att bli avstängd från Internet, på en ren misstanke om brott mot upphovsrättslagen.

Men så enkelt kan det alltså inte få vara. Vad man alltså har behövt kämpa hårt och intensivt för, bisarrt nog, är grundläggande rätt att bli betraktad som oskyldig, till dess att brottsmisstanke har kunnat bekräftas. EU-parlamentet har i praktiken velat avskaffa sådant vi vanligen betraktar som grundläggande mänskliga rättigheter. Varför, kan man undra.

När Staten och Kapitalet slår sig samman (sorry, kunde inte låta bli) så har rättssäkerhet för enskild individ uppenbarligen väldigt liten betydelse. I ett rättssamhälle har varje person rätt till prövning innan dom, innan verkställande av straff, samt rätt att försvara sig i domstol. Så tycker emellertid inte upphovsrättslobbyn, i ohelig allians med korrumperade EU-parlamentariker, som gärna slickar mediaindustrins feta rövar. Man undrar vad de tjänar på det? Feta konsultarvoden, deponerade på hemliga bankkonton på Caymanöarna? Eller nåt annat?

Hur som helst har Christian bevisat att betongkolossen EU faktiskt går att rubba – om än aldrig så lite. Det ger hopp för framtiden. Snart kommer Christian att få förstärkning av Amelia Andersdotter, och då blir Piratpartiets inflytande i EU dubbelt så stort som nu. Tyvärr av fel anledning – att Lissabonfördraget gick genom. Men just därför kommer det att behövas fler pirater i parlamentet.

Supergrattis till Christian och hans kollegor som gjort ett kanonjobb i Bryssel!

Andra som skriver om samma ämne:
Christian Engström, HAX, Jan ”PiratJanne” Lindgren, Lake, Juristens funderingar, Skapandets moral, DOOM4, Martin Lundgren

Tyvärr verkar det bara finnas ett enda politiskt parti som tar frågor om privatliv, integritet, rättssäkerhet och allmänmänskliga rättigheter på allvar – Piratpartiet – så detta parti stödjer jag helhjärtat, på vilket sätt det än blir.

Lite bus och lek med Piratloggan…

Ibland är de kreativa uttrycken i Piratpartiet på en alldeles särskilt anarkistisk nivå. På en av alla piratchattar skickade ett par av oss knasiga bilder till varandra, och den ena blev galnare än det andra. Det började med att Emma (som ju från början var den som formgav Piratpartiloggan) gjorde en rolig kombination av Piratpartiloggan och Warner Brothers logga. RIktigt kul.

När Emma lagt upp den fina loggan fick jag inspiration, och gjorde först en lekfull variant av en polisbil, och sen tillverkade jag lite av varje – vägskyltar, diverse loggor och annat skoj. Photoshop är härligt att leka med!

Någon annan skickade en länk till en fantastisk applikation av Piratpartiets symbol, på något som ser ut som ett gammalt mynt. Vad det är exakt, och vad det skall användas till, samt vem det var som sände den, vet jag inte – men snyggt är det!

Det ena gav det andra, som ledde till det tredje, så sen kunde jag inte låta bli att kolla in en och annan logga av särskilt välkänt stuk, som t.ex. Ferraris berömda märke med stegrande häst och namn. Först gjorde jag den med texten Piratpartiet, men det blev lite för långt, så texten blir oproportionerligt liten rent kompositionsmässigti förhållande till resten av märket, vilket föranledde Falkvinge-varianten, som är kortare, och därtill börjar den med F. Närmare Ferrari, alltså.

Piratpartiets egen logo går naturligtvis inte att låta bli att leka med, så därför måste jag naturligtvis det – här visar jag ett par varianter – det finns förstås många fler, men dessa två gjorde jag bilder av:

Inspirerad av en otroligt häftig kampanj som det tyska Piratenpartei gjorde inför det tyska valet, och som finns redovisad på en YouTube-film (som jag länkar till lite längre ner i detta blogginlägg), gjorde jag en bild med P-symbolen projicerad på en av Hötorgsskraporna vid Sergels torg.

På den tyska PP-filmen ser man först hur en man liksom etsar partiloggan på trottoaren, genom att lägga ut en mall och gå på med högtrycksspruta. Marken blir renare just där mallen har öppningar, och läsbarheten är ovanligt bra. Och ingen kan säga att det är klotter eller skadegörelse – det är ju bara partiell rengöring. I samma film visas även hur man projicerar den runda partiloggan på väggen på stora hus, nattetid, med hjälp av en specialstrålkastare och en mall. Riktigt häftigt! Den hoppas vi på för kommande valkampanj här i Sverige…

I och med Piratpartiets stora framgångar i EU-valet i somras gjorde jag dagen efter valet en bild till bloggen, som också passar in i denna sköna piratkavalkad, nämligen en himmel full med fyrverkerier, och som del av dessa pyrotekniska kaskader lät jag Piratsymbolen lysa skönt på himlen, i flera varianter…

Och som avslutning måste jag förstås slänga in den där Jolly Roger-flaggan som jag gjorde om i Photoshop, så att den blev piratlila och vit, istället för det klassiska svart och vit. Jag tycker att den blev fin, och hoppas att någon gör slag i saken och tillverkar en riktig sådan flagga…

Jag skiter fullkomligt i Pirate Bay, men…

…vad som händer just nu är helt absurt. Rättsrötan blir alltmer tydlig, och den tillit som vi medborgare borde kunna känna för vårt rättssystem blir alltmer urholkad. Stockholms Tingsrätt beslöt nyligen att en Internetleverantör, Black Internet, inte längre får förmedla Internet till The Pirate Bay, eftersom The Pirate Bay tillhandahåller en mängd länkar till s.k. torrents för nerladdning på sin hemsida, och en del av denna nedladdning utgör möjligen brott mot upphovsrättslagen – därför vill den amerikanska mediamaffian att Black Internet ska sluta förmedla Internet till The Pirate Bay – annars får de böta jättebelopp.

Det är som om tingsrätten skulle förbjuda posten att dela ut brev, eftersom en hel del förmedling av narkotika och stöldgods sker genom posten. Eller som att förbjuda Telia att hålla med Internetuppkoppling, eftersom så många brott kan begås med hjälp av Telias utrustning. Eller som att förbjuda vägverket att tillåta biltrafik på landets vägar, eftersom det körs stulna bilar på dem. För att inte tala om alla fortkörningar och andra trafikbrott. Det är fullkomligt vansinnigt. Allt vad rättssäkerhet heter är nu utsålt som en jävla loppmarknad, och allt är uppköpt av amerikanska mediabolag. Kom och köp konserverad gröt.

I Metro beskrivs brevhemligheten som ett problem för polisen, eftersom just Posten faktiskt är Sveriges främsta distributionskanal för narkotikaklassade preparat. Men nu är det så, att om polisen upplever denna brevhemlighet som ett problem, så har de faktiskt missförstått sin uppgift. Deras uppgift är att upprätthålla lagen, inte att ifrågasätta, tänja och bryta mot den när det underlättar deras arbete. Nej, ändamålen helgar INTE medlen. Särskilt inte i så känsliga frågor som privatliv och integritet. Dessa lagar är långt viktigare att upprätthålla, än eventuella brott mot statens narkotikalagar.

En av riskerna med att lösa upp gränserna för integriteten på nätet, är att den snart kan sprida sig till den analoga verkligheten (och det kan gå fortare än vi tror). Vi kan helt förlora brevhemligheten (som vi har haft som helig lag sedan 1700-talet i Sverige), eftersom polisen tycker att det är viktigare att kolla brev och paket efter eventuell narkotika än att försvara enskild individs rätt att inte få sin post kontrollerad. Och så förlorar vi den delen av privatlivet också.

Det finns förstås alltid en drös idioter som öppet och glatt kommer med det alltför tjatiga ”rent mjöl i påsen-argumentet” – ”Om man har rent mjöl i påsen har man inget att frukta!” Men – tänk om staten plötsligt bestämmer att det du tror är rent mjöl, plötsligt inte är det längre? Då ligger du illa till, min vän…

Vad säger du då om alla dina brev skulle öppnas i en central myndighet för att kolla att de inte innehåller otillbörlig information? Om alla dina telefonsamtal avlyssnas, registreras och arkiveras, liksom alla dina SMS och e-brev? Om myndighetsutövare när som helst kan komma hem till dig och gå genom alla dina bokhyllor, dina datorer, läsa dina dagböcker, ta tempen, blodprov och väga dig – på statlig anmodan? Sätta in övervakningskameror i ditt hem, för att ha koll på att du inte bryter mot någon ordningsstadga i ditt hem? Avkräva dig legitimation så fort du ska resa med tåg, flyg, taxi, bil, buss eller tunnelbana – eller för den delen så fort du kliver ut på gatan? Skulle du tycka att allt detta var helt O.K., så länge du har ”rent mjöl i påsen”?

Nu tror du kanske att jag är en foliehatt, en konspirationsteoretiker som ser onda maktkonspirationer överallt. Nå, så är inte fallet. Det behövs inga världsomspännande konspirationer. Det behövs bara en skön mix av mänskliga drivkrafter som makthunger, girighet, dumhet och rädsla. Den som kan blanda dessa i en explosiv cocktail kan plötsligt få oerhört mycket makt, även i ett demokratiskt land. Det, om något, har historien bevisat. Om man kan muta och hota folk till att göra som man vill, till och med domstolar, poliser, förtroendevalda och mediafolk, så finns det inte så många hinder kvar till oinskränkt makt.

Faktum är att väldigt många av de exempel jag radade upp redan har blivit verklighet. I Storbritannien finns redan kameraövervakning i tusentals hem, och fler ska det bli. Så fort du ska kliva på ett flygplan blir du utsatt för en ”säkerhetskontroll”, som förstås int ehar ett skit med säkerhet att göra. Det handlar bara om att vänja folk vid att bli kontrollerade. Och nu följer SJ med på tåget (förlåt ordvitsen – kunde inte låta bli). Nya lagar kan göra att straffet döms ut direkt, före rättegång, och att du kanske kan få rättslig prövning i efterhand. Den gamla fina principen att varje medborgare betraktas som oskyldig tills dess att man befunnits skyldig i domstol vill man alltså sätta ur spel i EU-parlamentet. Och domstolarna dömer som sagt på synnerligen osäkra grunder i många fall.

Det är onekligen ett mycket märkligt fenomen, detta att svenska domstolar lägger sig platt för utländska medieföretag, så platt att all rättsäkerhet i praktiken åkt i soptunnan. Man måste fråga sig – vem vinner på detta? Vem ligger med vem? Vem har fått fina mutor/elaka hot/både och? Vem vill göra oss alla till rättslösa, potentiella kriminella? Resultatet blir hur som helst att vi alla blir kollektivt rövknullade av regering, rättsväsende och utländska ekonomiska intressen.

Så det har anordnats demonstrationer, igen, mot dessa rättsliga galenskaper. Det lär dock inte dröja länge förrän våra domstolar tabbar sig igen, och det kommer att demonstreras igen. Och de enda som verkar bry sig är – Piratpartiet. Varför är det bara ett parti av alla partier som över huvud taget ens har förmågan att se att det kan vara ett problem med urholkad rättssäkerhet? Eller att man i allt högre grad betraktar medborgarna som misstänkta brottslingar som måste avlyssnas och kontrolleras?

Det vore förvisso hälsosamt för Piratpartiet, rent strategiskt sett, att inte låta sig sammanlänkas med The Pirate Bay i den grad folk i allmänhet verkar göra, eftersom det bekräftar bilden av Piratpartiet som ett litet tramsigt enfrågeparti som bara tar ställning för ”lata kriminella som inte vill betala för något som alla vi andra betalar för”, men i denna fråga är övertrampet så flagrant att jag förstår och stödjer Piratpartiets engagemang. Det ÄR onekligen en risk Piratpartiet tar, när de anordnar demonstrationer mot tingsrättsdomen, och det blir just därför alldeles särskilt viktigt att visa vad demonstrationerna verkligen handlar om. INTE TPB, inte illegal fildelning – men rättssäkerhet och budbärarimmunitet. Viktiga begrepp som förtjänar mer uppmärksamhet.

Vi har de makthavare vi förtjänar. Vi måste själva erövra vår frihet.

P.S.
Ja, jag vet att jag är lite efter alla andra med denna kommentar, men jag är fan inte TT, jag har ett arbete att sköta, och jag har inte hur mycket tid som helst att blogga på, hur kul och viktigt jag än må tycka att det är. Men frågan är faktiskt så viktig, att den har en relevans långt bortom det som är dagsaktuellt, och därför tyckte jag att det kunde vara bra att nysta lite till i ämnet. Ibland måste man tjata, tjata, tjata om saker och ting innan det händer nåt, så det gör jag nu.

Andra som skriver om samma ämne:
Johanna Nylander i Expressen, Rick Falkvinge, Rick Falkvinge, Rick Falkvinge igen, Deepedition och många, många fler…

Den slutgiltiga provokationen – Blogges död

Blogge Bloggelito är död. Det vill säga, Niklas Doughertys bloggar-alter ego har lämnat nätet, och kvar finns bara en text på en jpeg-bild, som förklarar varför bloggen är nerlagd. Och jag måste erkänna att jag blir alldeles bestört. Skitförbannad, faktiskt – vilket förstås är den optimala hyllningen till bloggosfärens värsta provokatör…!

Har karljävuln inte fattat betydelsen av sitt eget avtryck i bloggosfären? Hur har han mage att förvägra oss sina fantastiska och inspirerande alster? Hur kan den där jäveln sitta i flera år och skriva saker som får hela bloggosfären att sjuda, mängder av människor att tänka och inspireras i nya tankebanor, provoceras till egna ord och handlingar – och sen bara stänga av alltihop? Vilken jävla sti! Så ansvarslöst! Hur egoistisk får man vara egentligen?

Så här skriver Blogge/Niklas på sin blogg, ordagrant:

A tout le monde

Blogge Bloggelito is no more. Bloggen har sedan länge passerat gränsen för relevans, och fyller inte längre någon funktion. Vad som från början var en programmeringsuppgift på fritiden blev sedermera till ett gift, ett slags bekräftelsebehov och ett sug efter att provocera. Det var kul, det var lärorikt, det var intressant, det gav många fina kontakter och insikter.

Numera är bloggen mest en parodi på sig själv och har sedan länge passerat bäst före-datum. Det som en gång var roligt är numera rätt trist och faktiskt en börda. Jag har sagt vad jag vill säga, testat vad jag vill testa och utforskat vad jag vill utforska. Systemen fungerar trots allt!

Jag har inget nytt att tillföra i detta begränsade och beprövade format. Jag behöver andra utmaningar och ny stimulans. Jag måste gå vidare. Jag säger inte adjö, utan snarare: vi ses här och där! Under andra former, i andra sammanhang och under andra omständigheter.

Varken mer eller mindre. Detta är allt vad som finns på platsen för Blogges blogg. Hundratals med informativa, inspirerande, irriterande, förargande, skrattretande artiklar – borta, som om de aldrig funnits. För att inte tala om alla tusentals kommentarer som skrivits in efter hans texter. Blogges blogg är samhällshistoria, ett ovärderligt tidsdokument som borde sparas för all framtid.

Jag har en av Niklas artiklar på min hemsida Cirkus Eros, men det är förstås en fjärt i vinden jämfört med allt han har producerat genom åren. Att allt detta material plötsligt inte finns tillgängligt för allmänheten känns brottsligt, skrämmande och obehagligt. Vem försvinner härnäst? Av egen vilja, eller för att någon myndighetsperson anser det vara lämpligt?

Så jag skriver en del av detta blogginlägg som ett brev riktat direkt till Blogge himself, och hoppas att han läser det, hoppas att han tar sitt ansvar som medmänniska och kulturpersonlighet, hoppas att han lägger upp bloggen igen på något sätt, eller åtminstone publicerar några av sina riktiga höjdare som bok, för oss fans att glädjas åt. Det vore en verklig kulturgärning värd en alldeles speciell hyllning.

Hej Blogge/Niklas!

Min förvåning var stor när jag försökte länka till dig i ytterligare ett blogginlägg. Jag blir alldeles bestört! Blogges blogg nerlagd? Det är inte möjligt! En av Sveriges viktigaste bloggar, som har rört om i grytan på ett sätt som få andra bloggare har lyckats med. Inte alltid helt korrekt, inte alltid genomtänkt, men alltid med edge, alltid med en provokation som irriterar, förargar, inspirerar, manar till skratt – och ilska.

Jag känner en enorm tacksamhet för allt det arbete du har lagt ner på din blogg, alla de texter du har publicerat, och den effekt ditt bloggande har haft på oss andra bloggare. Det är inte helt säkert att jag skulle ha börjat blogga, eller åtminstone inte för så pass länge sedan, och kanske inte lika provokativt, om det inte vore för dig.

Din blogg är inte bara ett privat experiment längre – det är ett viktigt kulturdokument. Det är faktiskt inte schysst att bara ta bort den utan ens en förvarning. Det är lite som om en författare plötsligt skulle rensa bort alla sina böcker från samtliga bibliotek, och klippa ut alla artiklar ur alla tidningar som författaren har skrivit i – om det vore möjligt.

Jag funderar lite på varför du gör som du gör, om det är den slutgiltiga provokationen, eller om du vill visa hur det kan bli om man tystar en röst i det digitala samhället (i vilket det ju rent faktiskt går att med några musklick radera en hel författarproduktion, så länge den finns på nätet).

Jag ber dig gärna på mina bara knän om att du gör din blogg tillgänglig igen, åtminstone som ett arkiv, med tydlig info om att det inte längre går att kommentera, att bloggen är avslutad, etc. Det skulle bli en gärning av stor betydelse för många av oss som regelbundet har följt din blogg.

Sänd mig åtminstone en CD-skiva med bloggen på, eller lägg upp bloggartiklarna på en hemlig sida, så att vi kan arkivera och spara de artiklar som vi uppskattat mest genom åren – Pleeeeease!

Som sagt – på mina bara knän…

Jag hoppas verkligen att Blogges försvinnande från nätet är en övergående provokation, en tillfällig nyck, ytterligare ett experiment, begränsat i tid. Jag hoppas att Niklas förstår värdet av sitt bidrag till den politiska debatten, värdet av sitt höga tonläge (som inspiration för oss andra mer försiktiga skribenter), och värdet av all den faktakunskap som Niklas besitter i en mängd ämnen, och som han effektivt redovisat på sin blogg.

Blogges plötsliga försvinnande ger onekligen debatten kring upphovsrätten ett helt nytt perspektiv. Är det verkligen rätt att ta ifrån folk något som liksom har blivit allmänhetens egendom? Hur skulle det se ut om jag skrev en sång, som folk lyssnar på och sjunger, men som plötsligt inte fanns tillgänglig? Då skulle den sjungas vidare, för när den väl finns ute i etern kan jag inte längre hävda exklusiv äganderätt till den. Så vem äger egentligen Blogges texter? Bara Blogge själv? Eller har vi andra rätt att ta del av texterna, på samma sätt som vi kan läsa nästan allt som publicerats i Sverige på Kungliga Biblioteket, oavsett vad författarna önskat?

Franz Kafka ville att allt han skrivit skulle brännas efter hans död. Hans vän och författarkollega Max Brod bröt mot denna vilja, och så har vi fått ta del av hans fantastiska litteratur. Om hans skrifter skulle ha blivit brända (som ju upphovsmannen, Kafka själv, faktiskt uttryckligen önskade), så hade ingen känt till honom idag. Hans gåva hade aldrig nått allmänheten. Hade det varit mer respektfullt mot Kafka än att publicera hans verk mot hans vilja? Vad hade vi tyckt om Max Brod?

Sir Richard Burton översatte Kama Sutra, Tusen och en natt, Den parfymerade trädgården och en mängd andra orientaliska skrifter, ofta med erotiskt innehåll. Han var över huvud taget en extremt intressant person (läs gärna mer om honom på Wikipedia!) Vid sin död lämnade han efter sig en ny, färdig översättning av Den parfymerade trädgården, samt allehanda andra högintressanta skriftverk, men hans änka fann dem så moraliskt fördärvliga att hon brände alltihop. Det hade hon formellt sett rätt att göra – men var det rätt ur ett allmänmänskligt perspektiv? Självfallet inte, och hon fick hård kritik för sitt tilltag redan i sin livstid.

Blogges tilltag att radera sig själv från nätet sätter strålkastarljuset på två saker – vad är egentligen allmän egendom, intellektuell allemansrätt, och vad blir konsekvenserna av en sådan tanke? Och – vad händer när viktiga media inte finns på arkiv för framtiden? Vem har sparat Blogges artiklar, förutom han själv? Och – hemska tanke – om han själv skulle få för sig att radera allt? Hur gör Kungliga Biblioteket med nätburen media?

Och frågorna går även åt andra hållet. Vad händer om staten går in och blockerar eller raderar sajter? Vad händer om diverse myndigheter vill utplåna spåren av en obekväm röst, och allt som finns ligger på nätet – inte på papper i tusentals medborgares bokhyllor? Med modern teknik och centrala serverdatabaser är sådant möjligt i mycket högre grad än förr. Vem spar intressanta hemsidor och texter på flera av varandra oberoende servrar?

Kanske är Blogges avhopp från bloggosfären menad just som en sådan tankeställare. Ett nytt formidabelt experiment, involverande bloggosfärens mediala förmåga att påverka. Eller så är det bara ett egoistiskt hugskott, en självupptagen människas totala ointresse av andras behov och önskemål. Vad det än är, så har Blogge gjort ett outplånligt intryck på de flesta av oss som läser och skriver på bloggar, särskilt då ideologiska och politiska sådan.

Kanske är det dags för ett webmuseum, en jätteserver där gamla hemsidor lagras för att kunna beskådas i efterhand. http://www.webmuseum.org – det vore väl nåt? Att kunna glutta in och ta en titt på hur Apples hemsida såg ut 1996 – det vore väl intressant? Alla de spännande och faktaspäckade hemsidor som har försvunnit på grund av innehavarens ointresse, eller tillfälliga oförmåga att betala webleverantörsräkningar – det vore väl en kulturgärning att skapa ett sådant digitalt museum? Där skulle Blogges blogg ha en självklar plats bland de intressantaste bloggarna.