Gören mot andra…

Bloggtorka och skrivkramp

Jag har inte skrivit här på bloggen på länge nu. Jag har helt enkelt haft alldeles för mycket att göra, svårt att ta mig tid att skriva, och framför allt svårt att bestämma mig för vad jag ska skriva om. För varje dag som går dyker det upp nya angelägna saker att skriva om, och i samma takt blir det märkligt nog också svårare att välja vad som ska avhandlas just idag. Det är ju inte så att det saknas ämnen att skriva om. Eller som Christian Engström konstaterade – det kommer aldrig att saknas ondska att kämpa mot. Och min ambition är ju dessutom inte bara att bekämpa ondska, utan framför allt att framhäva det som är vackert och positivt, det som gör livet värt att leva.

Vi har haft en hel drös kurser under våren. Den underbaraste var som vanligt Livets Goda i Bordeaux – vår lyxiga livsnjutarkurs i ett litet vinslott i södra Frankrike. Och inte blev det sämre av att Jennie och jag efter kursen stannade till några dagar i Paris, för promenader, museibesök och mysig samvaro. Ledigt, liksom.

En sak som blir alltmer tydlig för varje år som går, för varje kurs vi håller, så är det hur viktigt det är, det här arbetet vi gör. Det handlar om så otroligt mycket mer än att ha ett gulligare kärleksliv – även om det förstås i sig är alldeles tillräckligt som motiv. Vårt arbete har en djupare ideologisk dimension, och det är att släppa skammen och erövra makten över sig själv. Det är en stor sak, som kan ändra på en människas hela liv – drastiskt.

Denna ideologiska riktning avspeglar sig även i mitt politiska engagemang, i mitt arbete med det oerhört spännande projektet Liberaldemokraterna. Vårt främsta syfte är att få in mer liberala värderingar i svensk politik – något som saknas något alldeles oerhört idag. Det finns en svag tendens åt en mer liberal ekonomisk politik, men det är en alldeles för långsam och ambivalent utveckling – och på andra områden ser vi snarare en motsatt utveckling.

Moralpaniken slår till överallt, från barnpornografianmälningar av studentplakat och bisarra påståenden om manga i radio till det skarpa politiska motståndet mot å ena sidan gårdsförsäljning av alkohol, å andra sidan mot en liberalisering av svensk narkotikalagstiftning. De paternalistiska viktigpettrarna i nämnder, myndigheter och riksdag kan uppenbarligen inte stå ut med tanken på att vanliga människor kan klara av att leva självständigt och väl, utan att viktigpettrarna håller dem i handen och tar dem i örat. Vi måste skyddas mot oss själva, och endast dessa medelklasstyranner har uppenbarligen förmågan att vara detta skydd mot den hemska verkligheten. Och farligast av allt är förstås allt det där som alla vill ha – sex och droger. Arrogant? You bet.

Så jag blir ständigt engagerad i en mängd olika intressanta evenemang – i TV, radio (där jag så sent som förra veckan tillsammans med Camilla Lindberg fick dissa sexköpslagen i två timmar hos Aschberg på Radio 1!), debatter, skrivande av artiklar och mycket annat. Mina olika engagemang – det pedagogiska arbetet med kärlekskurser, mitt konstnärliga utforskande och det politiska engagemanget blir alltmer integrerade och sammanflätade med varandra, eftersom alltihop i praktiken handlar om samma sak – frihet, egenmakt och kreativitet.

Periodvis har det känts som att jag försöker jonglera med alldeles för många bollar samtidigt. Som vanligt, skulle jag väl säga, men kanske lite extra mycket nu. Med andra ord känns det som att det är dags för mig att skaffa mig lite mer frihet och egenmakt i mitt eget liv också… Hur som helst ska jag försöka uppdatera min blogg lite oftare från och med nu.

Välkommen tillbaka!

Pub Liberal 13 april – Plattskatt & medborgarlön – funkar det?

Klicka på bilden för en högupplöst version

Liberaldemokraterna arrangerar under våren en serie pubkvällar med politiska och filosofiska diskussioner, på Gamla Bysis, Södermalm, Stockholm. Vi bjuder in olika gästdebattörer, med intressanta åsikter, idéer och teorier inom varje område.

Pub Liberal är den nya samlingsplatsen för liberaler i Sverige, oavsett partitillhörighet. Här är det högt i tak, alla är välkomna att delta i debatterna, dialogen är fri och möjligheterna finns att både skapa och sprida nya idéer, samt bygga allianser.

Onsdag den 13 april har vi vår tredje pubkväll, och vi diskuterar denna kväll två intressanta ekonomiska ämnen – plattskatt och medborgarlön – något som vi liberaldemokrater lanserar som PSML, för att erbjuda en oslagbar kombination av initiativvänlig ekonomi med rättvisa, socialt ansvar och ekonomisk grundtrygghet. Är det möjligt? Går detta att omsätta i praktiken, eller blir det bara Ebberöds Bank av det? Kom och lyssna, ställ frågor och lär dig mer!

Vi har bjudit in en stark panel med stora kunskaper om ekonomi och skatter.
Bäddat för en spännande och stimulerande kväll, med andra ord!

Panel:
Andreas Bergh, Välfärdsforskare, Lund
Arvid Malm, chefsekonom på Skattebetalarna
Nima Sanandaji, VD, Captus
Simon Birnbaum, PhD Stockholm
Jan Rejdnell, Liberaldemokraterna
Moderator:
Carl Johan Rehbinder

Vi börjar 19:00, och vi håller till på på Gamla Bysis, Hornsgatan 82, Södermalm, Stockholm.
http://www.bysis.nu/

Besök Facebookeventet för denna Pub.

VÄLKOMMEN!

Mer om Pub Liberal:
Liberaldemokraterna, Facebook

Sveket mot liberalismen – vår första pubkväll!

Foto: Jonathan Rieder Lundkvist

Så hade vi premiär på vårt diskussionsforum Pub Liberal. Vi höll till på Restaurang Cattelin i Gamla Stan, och det var ca femtio personer i publiken. Ämnet var ”sveket mot liberalismen”. Alltihop bambusades ut, vilket innebär att debatten i skrivande stund har setts av över 600 personer – minst tolv gånger antalet den publik vi hade på plats. Länk till Liberaldemokraternas Bambusersida hittar du längre ner på sidan.

Tanken med Pub Liberal är att vi ska ordna debatter om intressanta politiska ämnen, och samla oss kring ett liberalt perspektiv. Det betyder inte att alla våra gästande debattörer måste vara liberaler, men vi vill inte heller fokusera på olikheter och iscensatta konflikter, utan snarare öppna och sökande debatter där alla ska kunna känna sig som vinnare efter en kvälls diskussioner.

På premiärkvällen diskuterade vi liberalismens dilemman, både i form av de problem man kan möta som riksdagsledamot, men också hur svårt det kan vara att organisera dessa hårdnackade individualister som liberaler ofta är. Många skratt och fördjupade insikter levererades.

I panelen tronade Alexander Bard som moderator, och med oss hade vi Frederick Federley, riksdagsledamot för Centern, Camilla Lindberg, f.d. riksdagsledamot för Folkpartiet, Rick Falkvinge, evangelist för Piratpartiet och den internationella piratrörelsen, och så jag då, för Liberaldemokraterna. En rätt skön samling, med andra ord.

Om knappt två veckor har vi nästa Pub Liberal, onsdag den 30 mars, och då kommer vi att diskutera datalagringsdirektivet. Vi kommer naturligtvis att samla ihop en minst lika tung debattpanel, med expertis på området, och är du i Stockholm går det bra att ramla in. Kan du inte komma så ser vi förstås till att Bambusa ut även denna kvälls debatt. Vi kommer inte att vara på Cattelin, utan på Bysis, på Söder. Mer information kommer framöver.

Välkommen!

Här är Bambuser-länken, om du vill höra debatten:
http://static.bambuser.com/r/player.swf?vid=1503622

Mer om Pub Liberal:
Liberaldemokraterna, Liberaldemokraterna på Bambuser, Liberaldemokraterna på Facebook

Fler bilder från Pub Liberal:
Jonathan Rieder Lundkvist, Henrik Bejke

Pub Liberal – ikväll – sveket mot Liberalismen

Liberaldemokraterna arrangerar under våren en serie pubkvällar med politiska och filosofiska diskussioner, på Restaurang Cattelin, i Gamla Stan, Stockholm. Vi bjuder in olika gästdebattörer, med intressanta åsikter, idéer och teorier inom varje område.

Pub Liberal är den nya samlingsplatsen för liberaler i Sverige, oavsett partitillhörighet. Här är det högt i tak, alla är välkomna att delta i debatterna, dialogen är fri och möjligheterna finns att både skapa och sprida nya idéer, samt bygga allianser.

Ikväll har vi vår första pubkväll, och vi inleder förstås med ett hett tema för kvällen; ”Sveket mot liberalismen”. Vi vill veta varför de politiker som idag sitter i riksdagen och kallar sig liberaler, ändå bidrar till en total utarmning av begreppet liberal. Vi vill veta varför det verkar vara en allmän uppfattning idag att liberaler, det är såna där som tycker att man ska sköta sig själv och skita i andra, ha mer övervakning, tuffare skola med mer pekpinnar och betyg, burqaförbud och hårdare straff.

Var tog liberalerna vägen? Var tog de vackra humanistiska idealen om den fria individen vägen? Var tog tilliten till enskilda människors empati, ansvar och kärlek vägen? Varför sviker (nästan) alla politiker idag liberalismen – och värre ändå – ger liberalismen ett dåligt rykte?

Vi vill också undersöka om det är möjligt att bygga allianser över partigränserna, stoppa marschen mot det fascistoida kontrollsamhället och skapa ett liberalt Sverige – på riktigt.

Vi har bjudit in en stark panel med liberaler från olika partier, för att diskutera frågan. Vi har en riksdagsledamot från Centern, en före detta riksdagsledamot från Folkpartie, en före detta partiledare från Piratpartiet, en av grundarna till Liberaldemokraterna – och som moderator en rapp liberaldemokrat.
Bäddat för en spännande och stimulerande kväll, med andra ord!

Panel:
Fredrik Federley (C)
Camilla Lindberg (f.d. FP)
Rick Falkvinge (PP)
Carl Johan Rehbinder (L)
Moderator:
Alexander Bard (L)

Vi börjar 18:30, och vi håller till på på Restaurang Cattelin, Storkyrkobrinken 9, Gamla Stan, Stockholm.

VÄLKOMMEN!

Mer om Pub Liberal:
Liberaldemokraterna, Facebook

Dubbla medlemskap…

Jag blev aktiv medlem i Piratpartiet av flera anledningar. För det första för att jag gillade Piratpartiets politiska profil, förstås, med allt vad det innebär. Mitt engagemang för integritetsfrågor och frihetsfrågor har varit stort och starkt långt innan Piratpartiet ens var påtänkt, så steget var inte långt. I samband med omröstningen om FRA-lagen, bloggbävningen och demonstrationerna, kom jag i kontakt med Piratpartiet, som trots allt var det starkaste partiet i just denna fråga.

Min andra anledning att gå med i Piratpartiet var för att det saknas ett liberalt parti i Sverige, och Piratpartiet var helt enkelt det närmaste ett liberalt parti jag kunde hitta. Att Piratpartiet har en frihetlig grund råder det inga som helst tvivel om, och inget annat parti har så tydligt tagit strid för grundläggande mänskliga rättigheter och demokratiska grundprinciper, som yttrandefrihet, brevhemlighet och integritet. Att skydda individen från maktmissbruk tycker jag helt enkelt är en oerhört viktig politisk gärning.

När det blev dags för kandidering till riksdagsval blev jag uppmuntrad av andra pirater att ställa upp som kandidat. Det kändes först en smula främmande – inte ska väl jag… Men så bestämde jag mig för att det kunde vara en bra idé ändå, och jag hade ju inget att förlora på att ställa upp i provvalet i alla fall. Jag föreställde mig helt enkelt att OM vi skulle komma in i riksdagen, så skulle jag nog kunna göra ett rätt bra jobb. Måhända överskattade jag min förmåga, men å andra sidan har många storverk åstadkommits just genom att någon har överskattat sin förmåga – så vad tusan!

Jag blev lite chockad när jag sedan upptäckte hur många pirater som hade röstat på mig, så pass att jag blev rankad som sjätte totalt, vilket sedermera renderade mig en fjärdeplats på Stockholmslistan, och en elfte plats på de andra listorna. Då blev det plötsligt på riktigt, och jag insåg att det här var ett större ansvar än jag hade föreställt mig. Det i sin tur gjorde att det här året i praktiken har inneburit en politisk orgie, då jag har tillägnat mig mer politisk medvetenhet på några månader än jag gjort på flera år tidigare, inte minst genom alla möten, alla böcker, veckan i Almedalen, politiska debatter till höger, vänster och mitten.

Det fanns ju trots allt en möjlighet att vi skulle bli ett riksdagsparti, på riktigt. Och då behövde vi vara väl förberedda. Jag knöt kontakter till höger och vänster och mitten, pratade med politiker, journalister och politiskt sakkunniga, och blev t.o.m. kompis med några. Och jag lade väldigt mycket krut på valkampanjandet. Massor med torgpratande, flygbladsutdelningar, skoldebatter, intervjuer, artiklar, bloggande etc. Det kunde ju faktiskt hända att vi kom in.

Så kom valet. Och valresultatet. Det blev förstås en kalldusch för många av oss, av fler än en anledning. Några hade förutsett just detta valresultat, för såväl Alliansen, PP och Sd, men icke desto mindre blev vi pirater skarpt påminda om att det politiska spelet inte är så lättvindigt, och att det kan ta tid att etablera sig i politiken. Att inrikespolitiken har en mycket starkare ställning i medborgarnas medvetande än EU-politiken är kanske irrationellt, men det är så det ser ut. Och vi är förstås amatörer, oerfarna och okunniga om det politiska spelet, och var en lätt match för de övriga partierna att manipulera bort från spelplanen.

Sedan jag bestämde mig för att kandidera har jag haft två agendor, två planer. Den ena byggde på att vi skulle komma in i riksdagen. Den andra byggde på att vi inte skulle komma in. Så i samma stund som jag insåg med 100-procentig säkerhet att vi inte hade en sportslig chans att bli ett riksdagsparti, växlade jag över till scenario två, vilket i praktiken var att komma ikapp allt som jag har skjutit framför mig, med firman, vår kursverksamhet, familjen, ekonomi och allt sådant. Valrörelsen var över – nu: arbete. Politiken fick komma i andra rummet ett tag, helt enkelt. Nu skulle jag ta ledigt från allt vad politik heter, en tid i alla fall.

Men så blev jag kontaktad. Av Alexander Bard. Det tog knappt en vecka efter valet, så fick jag först höra talas om att det var på gång ett nytt politiskt initiativ, ett liberalt parti med namnet Liberaldemokraterna. Grundarna kom bl.a. från Liberati, som just hade lagts ner, samt från en del andra partier – från Moderaterna, Folkpartiet, Centerpartiet, Piratpartiet, Frihetsfronten m.fl. – och det lät ju trots allt lite intressant. Jag hade inga planer på att lämna Piratpartiet (det har jag fortfarande inte). Men jag tänkte att det skadar ju inte att ta reda på vad som är på gång. Bard och jag har känt varandra ytligt i många år, och fick mycket god kontakt i Almedalen i somras, när vi snackade om möjligheten att starta ett nätverk för alla frihetliga grupper.

Liberaldemokraterna är inget hugskott. Det finns en långtgående strategi bakom grundandet av detta politiska forum för alla oss frustrerade liberaler, som inte har någon plats i det politiska rummet, en liberal diaspora, som i vår förskingring har tvingats hitta nödlösningar på våra liberala ambitioner.

Jag vill absolut inte gå så långt som att beteckna Piratpartiet som en nödlösning, inte ens för min personliga del – Piratpartiet är verkligen ett legitimt parti med en enorm potential, och högst relevanta frågor på sin agenda. Och jag tror verkligen att om Piratpartiet sköter sina kort och sin agenda väl, så kan Liberaldemokraterna faktiskt bli en positiv skjuts framåt för PP, ett incitament att bli ideologiskt mycket tydligare, och därmed en stark samarbetspartner – inte en konkurrent.

Men jag måste också erkänna att PP ibland känns alldeles för trångt för mig personligen. Jag har varit tvungen att lägga locket på i flera av mina liberala hjärtefrågor, vilket emellanåt har känts en smula frustrerande. Att det gick så pass bra för mig i provvalet, och att jag fick mer än 500 personkryss i riksdagsvalet tar jag gärna som en indikation på att rätt många gärna ger mig mandat att arbeta för mina hjärtefrågor, men det skulle ändå ha blivit lite knasigt, eftersom jag inte skulle ha kunnat göra det öppet och ärligt. Och det passar inte mig. Jag vill vara rak och öppen med allt. Inga dolda agendor, inget fulspel, inget korridorviskande.

Så – när Alexander Bard kontaktade mig och ett antal andra politiskt aktiva i flera olika partier, fann jag mig vara ett rätt så lätt äpple att plocka. Vem vill inte vara med i en så trevlig fruktsallad? Och så har Liberaldemokraterna valt att ha samma trevliga inställning till medlemsskap som Miljöpartiet och Piratpartiet – man tillåter medlemsskap i flera partier. Så tills vidare kommer jag att vara medlem i både Piratpartiet och Liberaldemokraterna. Sen får framtiden utvisa vilket som känns mest konstruktivt.

Än så länge är Liberaldemokraterna inte ens ett politiskt parti – men vi samlar namnunderskrifter, och vi har långa och intensiva diskussioner på mailinglistor. Det kommer in nya intressanta aktörer hela tiden, liberaler i förskingringen, och det är bara början. Vi ska ha vårt första stormöte, och vad detta eventuellt kan leda till får jag berätta om i kommande bloggposter…

Stay tuned!

Andra som har ”kommit ut ur garderoben” som Liberaldemokrater:
Jan Rejdnell, Amanda Brihed, Jens Odsvall, Torbjörn Jerlerup, Per Pettersson, Isak & Gustav – många fler är på gång…

Alla dessa perfektionister

Jag har länge undrat en sak. Om politiker och andra makthavare anser att enskilda individer inte är tillräkneliga, inte kan ta ansvar för sina egna liv, och måste ledas genom livet – borde inte det egentligen gälla politiker och andra makthavare också? För de är ju också människor, likt oss andra, med alla fel och brister och ofullkomligheter. Och vem ska leda dem?

Eller är det helt enkelt så att politiker och andra makthavare är ett finare släkte, en slags übermensch, en ny slags ideologisk aristokrati som har förmågan att tala om för dig och mig hur vi ska leva, eftersom de vet bättre än vi själva vad vi behöver? Kan det vara så? Och – hur blir man en sån? Kan man beställa tid nånstans?

”A lot of the bad stuff in the world wasn’t really that bad until someone tried to change it”
– Gregory David Roberts, i romanen Shantaram

Livet skulle vara lättare för oss alla, om vi inte gav fritt spelrum för dessa människor med ett överutvecklat ordningssinne och den arroganta vanföreställningen att de måste ändra på andras sätt att leva, så att det passar dem själva bättre. Det finns en världsförbättrariver hos varje missionär, varje profet, och varje ”wanna-be-good-person-who-saves-the-world”. Och vi andra måste vara vaksamma mot detta. Idealister som vill göra om människor är det farligaste som finns.

Det finns en oerhörd kraft i lusten att förbättra, fixa till, ändra det som är dåligt – samhällsexperiment och socialt ingenjörsskap, ledord för personer som Gunnar och Alva Myrdal, Olof Palme, Fidel Castro, Hitler och Mussolini. Att bringa ordning, städa undan smutsen, styra upp. Och för det mesta blir allting bara sämre – det kanske ser snyggare ut på ytan, men om man skrapar bort lite av färgen ser man att det är ruttet under – vilket det sannolkt inte skulle ha varit om man hade låtit bli att måla på den där plastfärgen till att börja med…

Det finns något djupt människofientligt i denna lust att ställa till rätta, styra upp, rensa ut, organisera och uppfostra. Det bygger på en grundläggande uppfattning att vi människor som regel är otillräckliga och ovärdiga, syndare som måste styras av mer förnuftiga, av en intellektuell elit som förstår våra egna behov bättre än vi själva. Den upplysta despotin, i demokratisk förklädnad.

Att leva är icke nog. Frihet, solsken och en liten blomma måste man hava.
H. C. Andersen

Man måste lita på folk. Det är min grundinställning. Demokrati betyder folkstyre. Att folket, enskilda individer, fattar politiska beslut som får konsekvenser för hur landet ska styras. Och då måste man också låta folk vara i fred, i frihet, och man måste låta folk få skapa sina egna liv, göra sina egna val – även de val som kan leda till misslyckanden och olyckor. För vi vet inte i förväg vad som funkar för var och en. Och varje människa måste få göra sina egna misstag, eftersom det är misstagen man lär sig av.

All erfarenhet visar att ju mer centralstyrning och despoti vi har i samhället, desto mer lidande och misär får vi. Och ju mer frihet och maktspridning vi har, ju mer fri marknad och eget ansvar, desto friare, lyckligare och friskare blir folk. Så jävla enkelt kan det vara. Det finns ett ofrånkomligt egenvärde i frihet. Frihet är skönt. Frihet ger utrymme föe skapande, för lek, för glädje, för dynamiska möten, för att välja hur man vill leva.

Därför behöver vi en ny sorts politiker. Vi behöver lagstiftare som finner större glädje i att avskaffa lagar, snarare än att stifta nya. Vi behöver makthavare som förstår att de kan få mycket större inflytande över samhället om de ger bort sin makt, snarare än försöker befästa och öka den, på bekostnad av medborgarna. Vi behöver politiker som litar på folk, som ser den inneboende kraften i medborgarnas egna initiativ och förmåga att ta ansvar, snarare än de politiker som vill framstå som ansvarsfulla genom att ta ifrån vanliga människor ansvaret för sina liv.

Vi behöver frihetskämpar i riksdagen, humanister, liberaler, decentralister, demokrater, fritänkare och prestigelösa administratörer av en nedmontering av den exekutiva makten, på alla de områden som vanligt folk klarar bäst själva.

Det är fanimig dags nu.

Läs gärna Hans Egnells bloggpost ”Du ofullständiga värld”, som behandlar samma tema ur en annan synvinkel.

Kulten i Mammons tempel

Min kära hustru Jennie och jag åkte härom dagen till Forum Nacka, för att inhandla lite nödvändigheter, som till exempel att besöka Jennies optiker, och kanske köpa ett halvkilo kaffe hos den trevlige kaffehandlaren. So far so good. Men – detta köpcenter har under en längre tid undergått en stor förändring, med en enorm tillbyggnad och väsentligt större utrymmen. Vi trädde alltså in i ett alldeles nybyggt tempel till Mammon, konsumismens stora gudom, och tanken var väl att vi skulle tjusas av detta heliga tabernakel och dess innanverk, de tre helt nybyggda våningarna i båtform (som en ark!) fyllda med glittrande butiker, så att vi fritt och hängivet skulle kunna ägna oss åt den nygamla religionen – köp, köp, köp!

Dock infann sig en motsatt känsla. Denna mellandagshysteri, denna virrande folkmängd som till synes planlöst och totalt osamlat, helt utan kontakt med någon annan, ägnade sig åt individuellt blotande till Mammon, pengaguden, förstärkte verkligen intrycket av – ”för mycket”. Att träda in i ett sådant konsumismens mini-Mecka blev för mig lite som att få ett jättelikt påskägg (en meter i diameter!), fyllt med de bästa konfekter. Det blir äckligt, och jag vill inte ha en enda bit. Det blev – för mycket.

Överallt – köp, köp, köp! Det blev bisarrt, överdrivet, krampaktigt, tragiskt. En karikatyr, en tragikomisk illustration till den moderna livshållningen ”Du är vad du köper”. Och det är inte ens den gamla traditionella materialismen, med ”du är vad du äger”, utan dess modernare, reformerade variant konsumismen, som kräver ett ständigt köpande, nytt, nytt, nytt, det senaste, det ballaste, det modernaste. Du definierar din personlighet med hur hippt det senaste inköpet är.

Du är inte längre en människa med personliga egenskaper, om du är en sann adept inom konsumismen. Du är en anhopning av varumärken, allt sittande utanpå det köpta, som ett tecken på hur framgångsrik du är, hur storslagen du är, hur hipp du är. Ditt värde sitter i prislappen på det du har köpt. Låter detta cyniskt? Besök Forum Nacka, gärna nu under mellandagsrean, så förstår du nog vad jag menar. Jag kan nästan garantera att en och annan kväljningskänsla gör sig påmind. Såvida du nu inte redan är en fullfjädrad lärjunge i konsumismens köpglada evangelium…

Kristendomen genomförde sin imperialism genom att införliva gamla förkristna religioners attribut och symbolik i den nya härskarläran – och under 1900-talet tog Mammonismen steg för steg över den religiösa symboliken, med återupplivade helgon som köpargument, religiösa symboler som lockbeten, och andliga sånger som stämningsskapare för mer shopping. Övergången är nu total, och det som en gång var hela Europas heligaste tidpunkt på året – vintersolståndet – som under falsk flagg annekterades av kyrkan – har nu fullkomligt stulits av försäljarna, Mammonprästerna och bankirerna. Under 1900-talet såg det mer återhållsamt och lutheranskt ut, med handelsboden, och betong-Konsum som ersatte kyrkan som byns mittpunkt. Nu har köpandet blommat ut till en katolsk, svulstigt glittrig högmässa, och vi bäddas in i en fullkomligt gränslöst konsumistisk estetik, allt inriktat på hejdlöst köpande.

Just detta religiösa språk blev väldigt tydligt då jag besökte en butik som säljer exklusiva ljudanläggningar och TV-apparater från det danska företaget Bang & Olufsen. B&O har i decennier ägnat sig åt att tillverka vackra apparater i en distansierad, luftig stil, som ska framhäva ägarens överlägsna smak, rikedom och distans. Hela syftet med att köpa en B&O-anläggning är förstås att visa att man är finare än andra – att man minsann kan hålla avstånd till pöbeln. Intresse för design? – My ass! Det handlar bara om status. ”Jag behöver inte ta i dig, för jag har minsann råd med en vägghängd mp3-spelare för 47.000 pix.”

Den charmante försäljaren i B&O-butiken framhävde för mig en CD-spelares företräden. Den hade haft samma design i 15 år, och var således ”en ikon”. Jag tyckte att det kanske var lite att ta i att kalla en CD-spelare för en ikon*, och kontrade med att jag nog hellre skulle använda begreppet ”klassisk formgivning”. Då svarade försäljaren att denna CD-spelare var ”kult”, och jag påpekade då lite spefullt att han uppenbarligen gillade religiös terminologi, varpå han toppade tårtan med att påstå att jodå, folk som var inne på B&O var lite av en ”sekt”. Allt inom två minuter. Och han verkade faktiskt tro att han var rolig.
Nå – man ser inte brödet när man sitter i degen.

Vad för slags sekt blir detta? B&O-sekten? En sekt för dem som vill känna sig finare och mer framgångsrika än andra, mer distansierade, mer smakfulla. Det utvalda folket. Stackars dem. Och jag sänder en tanke till alla de osäkra tonårsflickor som modebloggar, och definierar sig själva genom vilka skor och linnen de köpt, eller vill ha, och frälsningen kommer genom att vara så söt och attraktiv att en framgångsrik profet – förlåt, jag menar modefotograf – vill föreviga dem på tjusiga modefoton, så att de kan fullkomligt hänge sig åt sin konsumistiska narcissism genom att lägga ut dessa bilder av sig själva (i nya hippa kläder och skor, förstås) på sina bloggar, som självfallet besökes och beundras av andra unga, jagsvaga och identitetssökande flickor på jakt efter förebilder.

Nu kanske du tycker att jag låter som en marxist, en kapitalisthatande rödgardist med Maos lilla röda i ena handen och Das Kapital i den andra. Men så är verkligen inte fallet. Jag har varit nån slags högerliberal hela mitt liv, och inget vore mig mer främmande än en centralstyrd inskränkning av människors rättigheter att utforska sina livs alla valmöjligheter – även om det innebär irrfärder i religionsträsket, eller religionens vanartige syskon konsumismen. Det känns dock djupt tragiskt om även det filosofiska och politiska språket skall annekteras av konsumismen, om begrepp som frihet och liberalism i sin praktiska tillämpning skall reduceras till en ekonomisk doktrin, en frihet att köpa och sälja, och inget annat. Tyvärr verkar många tro det, både motståndare mot, och förespråkare för liberalism.

Att vara liberal innebär att man tycker om frihet. Inte bara frihet att köpa och sälja. Frihet att INTE köpa och sälja ingår i denna tankegång. Frihet att tänka som man vill, tycka som man vill, uttrycka sig som man vill – bo och leva som man vill. Och vad jag ser i konsumismens bakvatten är tyvärr inte frihet. Det är slaveri under penningens tyranni, med bankirerna som orakel och överstepräster, shoppandet som en drog, en snabbfix, den lilla korta kicken som kommer med den nya mobiltelefonen / handväskan / skinnjackan / iPoden / tårtspaden / hudsalvan som ett tomt substitut för verklig tillfredsställelse.

Den frihet jag förespråkar, den slags liberalism jag skulle vilja se mer av, är enskilda individers initiativ att skapa egna vägar, egna liv, att hitta nya former för arbete, boende, värden i livet, uppfostran av barn, utbildning, självförverkligande och andlighet. MIn liberalism är motpol till slaveri, till underkastelse, en påminnelse om att vi inte BARA är flockdjur, men också individer med en egen kreativitet, och potential till lycka och tillfredsställelse, en unik förmåga att uppleva livet inifrån, som en egen individ.

Jag tycker om att shoppa. Det är kul. Men jag föredrar små butiker, som drivs av enskilda personer med entusiasm och engagemang, där jag kan välja i lugn och ro, diskutera ämnet med butiksinnehavaren (som kanske till och med själv tillverkar en del av sina varor), få goda råd, kanske t.o.m. bli avrådd att köpa en viss pryl, för den passar mig inte, eller det kommer en bättre om några veckor. Bli uppringd – ”nu har jag fått in den där grejen du beställde!” – pruta lite, köpa på krita, skoja och snacka skit, ha en mänsklig relation. Butiker som Afrodites Apotek, BaraDVD, Jallas Livs, Taj Mahal, Tyresö Musik. Det är därför jag älskar basarerna i Orienten. Där kan man sitta ner och dricka te, känna på materialet i tyger och andra hantverk, prata om familjen, vädret och den politiska situationen, medan priset sakta sjunker. Personligt bemötande och engagemang.

Jag tänker bojkotta Forum Nacka. Inte främst av politiska eller ideologiska skäl, även om de är goda nog. Jag kommer att bojkotta Forum Nacka, och i görligaste mån även andra bauta-köpcenter av liknande sort (Heron City, den evigt växande cancersvulsten Gallerian, Kista Centrum m.fl.), för jag mår inte bra av dem. Jag känner mig överfallen, utsugen, alienerad, reducerad till en vandrande plånbok. Det är t.o.m. värre än de aggressiva försäljarna i Jaipur, som mer eller mindre drar in folk i sina butiker – de är fortfarande människor. I Forum Nacka reduceras butikspersonalen till säljrobotar i multinationella butikskedjor, utan utrymme för egna initiativ. Och vi som besöker Mammontemplet förvandlas till lealösa köprobotar, vars enda värde sitter i siffrorna på vårt bankkonto.

Så vill jag inte ha det.

* Ikon: religiös bild, meditationsobjekt med syfte att komma närmare Gud.

Foto: Samtliga bilder av Carl Johan Rehbinder

Make Love, Not War – Älska Mer, Kriga Mindre!

Nu är det då äntligen dags för mig att blogga.



Jag har haft det här på gång väldigt länge, men har helt enkelt inte kunnat bestämma mig för vilken typ av blogg jag skulle ha, om jag skulle ha egen teknik på egen server, eller om jag skulle anlita någon av alla de bloggleverantörer som finns på marknaden.

Så jag har velat och velat – men nu bestämde jag mig för att göra det enkelt för mig, och anlita WordPress. Vi får se om det kommer att fungera bra. 

Jag kallar min blog Tantrablog eftersom Tantra är ett begrepp som säger väldigt mycket om mig och min världsbild. Många tror kanske att Tantra bara handlar om någon slags andlig sexualitet, men det är bara en liten del av den tantriska världen. Tantra representerar en mängd olika filosofiska och andliga ståndpunkter, attityder och uppfattningar som i grunden syftar mot inre och yttre harmoni, kärlek och enhet med världen – och det klingar vackert i mig, som person.

Tantra handlar om att söka enhet med alltet, se sin egen och andras gudomlighet, och söka denna gudomlighet.

Tantra handlar om att expandera sin håg, sitt sinne, genom att överskrida sina egna begränsningar, bryta egna fördomar och förminskande idéer, samt genom att utmana sina egna rädslor.

Tantra handlar om att söka den fulländat gudomliga upplevelsen i allt, genom sina sinnen, snarare än genom avsägelse och abstinens.

Tantra presenterar en extatisk, ceremoniell syn på sexualiteten, i vilken varje individ kan nå total andlig extas och gudakontakt.

Det kan verka motsägelsefullt att jag som nordisk hedning så starkt fokuserar på det urindiskt tantriska, men det finns ingen motsägelse. Den urnordiska andliga traditionen kommer ur en indo-europeisk stam, och har mycket mer gemensamt med indisk religion än med förvirrade vidskepelser i primitiva ökenreligioner från mellanöstern.

Den magiska föreningen mellan Odin och Freja är nära besläktad med den tantriska Shiva-Shakti, och den extatiska kärlekskopplingen mellan Frej och Gerd är nära besläktad med den lika tantriska kopplingen mellan Radha och Krishna. Och många fler paralleller går att dra.

Men det viktigaste av allt är inte mytologi och gudavärldar, även om myternas betydelse för oss människor är kraftigt underskattad i vår ”moderna” tid. Det viktigaste är hur vi lever här och nu, hur vi tänker, hur vi känner, vilka kortsiktiga och långsiktiga mål vi har, och vilka handlingar vi utför för att uppnå våra mål. Därför kommer denna blogg att vara starkt politiskt och filosofiskt inriktad.

På denna blogg kommer jag att skriva inlägg som handlar om allt möjligt – från filosofiska spörsmål till politisk kamp, från teaterkritik till reseskildringar. Sexualpolitik, liberalism och andlighet är återkommande teman i min värld, liksom yttrandefrihet, åsiktsfrihet och handlingsfrihet.

Det centrala kommer alltid att vara den tantriska attityden – det totala, innerliga, sinnliga upplevandet, att se det gudomliga i allt omkring oss, kraften i kärleken och sexualiteten, samt upproret mot allt som är falskt och lögnaktigt.

Att gå sanningens väg är inte alltid att smeka medhårs. Att gå kärlekens väg är inte alltid populärt. Otaliga är de som bränts, korsfästs, fängslats, hånats, straffats för detta. Tack vare sanningsälskande, frihetssträvande enskilda individer och grupper i tider före oss har vi idag stor frihet att uttrycka våra åsikter, och i viss mån även möjlighet att leva våra drömmar.

Korsfästelsernas tid är dock inte över. Det kommer alltid att finnas korrupta själar med förvridna egon, maktgiriga sociopater som vill styra och ställa över andra, och förminska den frihet som andra har erövrat. Därför måste motståndet fortsätta. Vi måste alltid vara på vår vakt. Frihet är en skör blomma, som måste vårdas med omsorg. Ibland måste man rycka upp ogräs – men framför allt måste man älska denna frihet.

Verklig frihet är kärlek. Kärlek är inte bara romantik och erotik. Kärlek är att ta ansvar för alla sina relationer – i familjen, på jobbet, i vardagen. Kärleken är politisk. Kärleken är nyckeln till sanningen och livet. Kärleken är det högsta, det mest omtumlande, det mest politiskt inkorrekta, och det mest välgörande vi har. Utan kärlek kan vi inte andas, inte skapa, inte leva. Utan kärlek försmäktar vi i denna värld.

Älska Mer – Kriga Mindre!