Pietro Aretino – den gudomligt vulgäre poeten

I mina ådror må rinna ädelt krigarblod, och i mitt huvud må det sjungas hög filosofi – men mitt hjärta bankar för utövandet av de sköna konsterna, och i min själ är jag en gycklare, en narr, en bouffon, en häcklare, en sanningssägare, en som sträcker ut tungan och gör fula grimaser åt överheten. Och om någon av dessa högheter tar illa upp av mina grimaser, är det ett osvikligt bevis för att de tar sig själva på alldeles för stort allvar.

Jag har alltid haft ett gott öga till de vulgäraste av skalder och konstnärer, tabubrytarna, de uppstudsiga, de som skiter i reglerna och gör just det man inte får. Det finns något obändigt levande och friskt i denna obstinata uppstudsighet, detta anarkistiska frisinne, de som alltid ska peta och pilla där alla säger att man inte får, de som ska sjunga ut – högt – just det som alla andra tänker men inte ens vågar antyda. De som spottar överförmyndarna i ögat, de som pruttar i kyrkan utan att skämmas det minsta, de som tar stora risker för friheten att uttrycka sig – även när det inte är strategiskt lämpligt, utan bara för att.

”För att inte framstå som en hycklare kan jag säga att ett par läckra skinkor är i besittning av större makt än allt som någonsin har producerats av filosofer.”

– Pietro Aretino

Bråkstakarna, trubbelmakarna, revolutionärerna, de hopplöst omöjliga, de notoriskt olydiga – dessa är mina verkliga förebilder, mina hjältar, för det är dessa som i sanning inte bara får jorden att gå runt, utan de som faktiskt får hela vår värld att ändra riktning. De som likt Nils von Dardel kunde säga ”varför inte tvärtom?” – och liksom Dardel verkligen göra tvärtom, inte bara prata om det.

Dessa omöjliga människor, som Tycho Brahe, Lenny Bruce, Ralph Nader, Fredrika Bremer, Emmeline Pankhurst, Elise Ottesen-Jensen, Voltaire, Casanova, Marquis de Sade, Mohammad Ali, Winston Churchill, Mohandas Gandhi, Lars Johan Hierta, Vilhelm Moberg, Torgny Segerstedt, August Strindberg – och många fler – är de som sätter färg på tillvaron för oss andra, som vänder på varje sten, vägrar ge sig, vägrar lyda order, och som alltid följer sin egen vilja, oavsett om den leder rätt eller fel. Vi kanske inte håller med dem i sak, vi kanske tycker att de är oresonliga, kanske direkt galna, men vi kan inte låta bli att beundra deras mod, deras envishet och ryggrad.

Det är av mycket goda skäl som filmaren Milos Forman gjorde sin kommentar för yttrandefrihet genom sin film om Larry Flynt, mannen bakom den ytterligt vulgära och grovkorniga porrblaskan Hustler. Det är lätt att försvara rätten att yttra sig för stora humanister och djupa filosofer – men måste vi även försvara motbjudande och vidriga typers rätt att yttra sig? Ja, det måste vi. Poängen med filmen om Flynt är att yttrandefrihet kräver att vi försvarar rätten även för en motbjudande typ som Flynt att få publicera sina snaskiga alster.

“Den som inte visar sig som en vän av laster blir människors ovän.”

– Pietro Aretino

Även i mytologins värld finns alltid narren, trickstern, trubbelmakaren – Loke, vars uppgift är att hitta kryphålen, de svaga länkarna, vända upp och ner på tillvaron och skapa kaos – och därmed liv och skapelse. Det är inte Lokes ”ondska” som gör att han lurar Höder att skjuta Balder – det är Balders högmod som framtvingar hans eget nedstigande i dödsriket. Tror man att man är odödlig så är man förutbestämd att dö. Men det är just Loke som hittar vägen dit. Och det är när Loke slutligen fångas in och fängslas, fjättras på en klippa i Gnipahålan i underjorden, som Ragnarök får fritt spelrum. Oordningen behövs, för att inte resten ska förstelna och dö.

Utan revoltörerna, de egensinniga bråkmakarna, skulle vi människor fortfarande leta efter mat på den afrikanska savannen, och kanske slå varandra i huvudet med stenar. Om vi över huvud taget skulle finnas alls som art. Det är de självständigt tänkande, kreativa excentrikerna som skapar nya idéer, nya uppfinningar, nya sätt att förhålla sig till världen, de som hittar på nya lösningar på gamla problem. Det är dessa regelbrytare som skapar verkligt välstånd, frihet och utveckling, på såväl kort som lång sikt.

Pietro Aretino var en av sin tids största diktare. Hans penna gav honom ära och berömmelse, men också bannlysning och landsflykt. Han var den förste författaren som lyckades bli verkligt rik på sin konst, men han lyckades också ständigt vara utsatt för risken att komma i överhetens onåd. Han fick ibland betalt för att INTE skriva, vilket måste ses som ytterligt unikt för en poet. Så skarp var hans diktarkonst.

Född i Arezzo som utomäktenskapligt barn, tidigt fördriven (kanske på grund av skrivna elakheter…?), tillbringade han en del av sin uppväxt i Perugia, där han också förfinade sin litterära stil, så pass att han vid ganska unga år blev rekommenderad till Rom, där han också hamnade under beskydd av en rik mecenat, bankiren Agostino Chigi (även mecenat för målaren Raphael). Vid 24 års ålder författade han en satirisk skrift, i vilken ingen gick säker, inte ens påven, något som gjorde honom vida berömd och ryktbar.

Pietro Aretino var lika kreativ som lustfylld, och uppfann de facto den moderna litterära pornografin, med sina Sonetti Lussuriosi (Lustans sonetter), riktigt starkt erotiska texter till 16 explicit erotiska träsnitt av Marcantonio Raimondi, baserade på teckningar av konstnären Giulio Romano, illustrerande ett antal olika samlagsställningar. Lite som en primitiv, europeisk variant av Kama Sutra. Dessa sonetter väckte förstås en enorm uppmärksamhet, och en stor skandal, så pass att Pietro en tid var tvungen att fly från Rom.

Dessa pornografiska sonetter har faktiskt väckt harm ända in i vår tid – senast 2008, då kompositören och musikern Michael Nyman tonsatte åtta av dessa sonetter. Nymans planerade konsert på Cadogan Hall i London blev inställd, på grund av ”obscent innehåll”. Och som det inte räckte, så krävdes det att framsidan på CD-fodralet blev täckt av en varningsetikett, med texten Parental Advisory Explicit Content på samtliga de CD-skivor som såldes i USA. Sådant brukar å andra sidan gärna bli ett försäljningsargument snarare än en avskräckande åtgärd, så det kanske inte var så farligt.

Precis som Hafiz, den store persiske poeten (enligt min mening världens störste diktare någonsin) utmanar Aretino alltid dem som upprätthåller stela former, de pretentiösa besserwissrarna som vill göra om andra människor så att de passar dem själva, de med överdrivet ordningssinne. Både Aretino och Hafiz hyllar en mer dionysisk livsstil, och finner den högsta formen av andlighet och upplysning i kroppslig njutning och extas, i vinhus och kvinnokroppar.

”Lägg över mina axlar dina ben!
Släpp kuken med din hand, den kärleksfulla,
och blott din stjärt förråder, rund och len,
hur långsamt eller fort jag skall dig knulla.

Jag känner spelet i varietén
och spelar rollen ganska väl, min pulla,
som förste älskare på denna scen
där jag kan varje kvinnas skönhet tulla.”

”O nej, jag släpper inte alls din kuk.
Hur lätt den annars kunde sig förvilla
emellan tvenne hål, det vore illa.

Ty om den tar min bakport så i bruk,
då stillar den ju blott sin egen klåda.
Men framifrån, då har vi nöje båda.”

– Pietro Aretino

Med humor och fräckhet vandrar Aretino långt över gränsen för det anständiga, ofta även över gränsen för det tillåtna, men med samma humor och fräckhet kombinerat med litterär briljans vinner han läsarens förlåtelse och sympati. Det fräckt lekfulla, det svulstigt köttsliga, väcker skrattet, och därmed hjärtat. Det skenbart grovhuggna och vulgära är i själva verket en innerlig kärleksförklaring till det sinnliga och lekamliga, en härlig kontrast till de asketiska ideal som officiellt var allmänt förhärskande bland männen i röda kappor – men som få levde efter, vilket förstås gjorde Aretinos dikter till politiskt såväl som filosofiskt sprängstoff. Han avslöjade hycklarna, genom att låta bli att hyckla.

Aretinos penna var så vass, att han under en tid uppbar livränta från två kungar – den franske och den romerske – i förhoppning från dem båda att han med sina elaka verser skulle häckla den andre kungen. Pietro Aretino åtnjöt alltså stor respekt, men fick ibland fly undan dödshot och uppretade fiender. Han fann emellertid alltid nya mecenater som roades av hans underhållande natur och ekvilibristiska ordtrollerier.

O kom, vi måste knulla som i trans!
Till knulla är vi människor ju födda.
Jag vill ditt svanshål, du vill ha min svans.
Vi är till alla delar sammanlödda.

Och kunde vi i dödens rangeldans
dock knulla än, av brunsten därtill nödda,
vi knullar oss till döds och utan sans
ty annars vore våra liv förödda.

”Stick in till fästet svärdet i mitt hål!
Min lilla fitta som en eld mig bränner.
Kom, älskade, och ge den vad den tål.

Och händer det att jag då tasken känner
som lyckovittne följer med dit in…
Tyvärr, det händer aldrig någonsin.”

– Pietro Aretino

1527, 35 år gammal, bosatte han sig i Venedig, och där stannade han resten av sitt liv. Venedig var den mest antipapistiska staden i Italien, ett syndens näste, och där passade han som handen i handsken. Som bisexuell livsnjutare och evig provokatör var Pietro Aretino urtypen för en italiensk renässansmänniska.

Vid få tidsåldrar och i få kulturer i historien har så många färgstarka individer slagits om uppmärksamheten. Påvar som Rodrigo Borgia, predikanter som Girolamo Savonarola, intrigerande furstefamiljer överallt – Sforza, Borgia, Medici, Visconti med flera – konstnärer som Leonardo da Vinci, Raphael, Michelangelo, Botticelli, politiker och filosofer som Machiavelli och författare som Pietro Aretino. Det var onekligen en intressant tid att leva i. I alla fall för överklassen.

”Håll hårt i dina armar barnet ditt.
Den lille slickar på dig och vill dia.
Jag slickar fittan när den börjar klia.
Vi är lyckliga vi tre, envar får sitt.

Ta emot den varma vätskan från min pitt.
Ge den lille, när han börjar skria,
mjölk ur dina bröst när de är fria.
Att knulla så, det är en härlig ritt.”

”Du har så rätt. Så låt oss ta i bruk
den vällust som jag jämt mig velat unna.
Jag känner mig som om jag vore nunna.

Ty än är våra krafter ej förbrunna
och så är alla sorger strax försvunna.
O gud… Jag dör… – bli kvar för alltid, kuk.”

– Pietro Aretino

Du ligger under mig. Jag frågar då
om ej en man för övertaget strävar?
Soldaten aldrig denna tanke jävar,
han vill som oftast vara ovanpå.

Är jag soldat? Hur skall jag det förstå?
Jag är poet. När vi av sällhet bävar,
på samma gång kring säng och luta svävar
en sång, en serenad för just oss två.

Så bra! I sanning en förnuftig mening!
Musik och knulla blir en bra förening
och din idé är utmärkt, kära du.

Just så, mitt barn, nu är du snäll och låter
baken höjas, sänkas fram och åter
och slå med rumpan takt, ett tu, ett tu!

– Pietro Aretino

Det sägs att Aretino dog av att han kvävdes av att skratta för mycket. Det låter som en passande, och bra död. Det låter som ett bra liv. Moliére, den store dramatikern, också en gycklare och häcklare, dog av blodstörtning efter en teaterföreställning, i vilken han spelar en hypokondriker. Vilken lysande ironi. Det låter som något eftersträvansvärt för varje levande, frisk människa – att hellre dö stående, än att leva på knä. Bättre dö mitt i språnget, än att sakta tyna bort. En god förebild på fler sätt än ett.

Mitt heliga löfte till dig som läser denna text, är att om jag någonsin skulle komma dithän att jag själv står där i talarstolen, inför de högsta och mäktigaste, de lärda och folkvalda – att jag på något sätt kommer att göra en riktigt ful grimas, gärna flera, rätt upp i synen på etablissemanget. Så länge jag har chansen. Min bön till dig som läser detta är att du håller mig ansvarig för detta löfte. Gycklaren i mig får aldrig dö.

Perversa lagar får perversa konsekvenser

Att det ska vara så jävla svårt att fatta att idiotiska lagar ger oöverblickbara och rent ut sagt helgalna konsekvenser. Den obegripliga godtrogenheten och bristen på helhetssyn genomsyrar det politiska etablissemanget, men tyvärr också alltför ofta allmänheten. Och nu får vi skörda effekterna av en fullkomligt hjärndöd politik, baserad på korkad opportunism och ren moralpanik.

Dåliga lagar är lite som herpes. För det mesta märker man ingenting, men så bryter det ut och blir jävligt irriterande, och smittsamt – och så blir man aldrig av med skiten. Det verkar vara oändligt mycket lättare att införa idiotiska lagar än att avskaffa dem, och det är förstås ett problem. Om det är något som verkligen skulle behövas i våra lagstiftande församlingar så är det politiker som gör till sin livsuppgift att ta bort lagar, snarare än att införa ytterligare några.

Jag varnade redan för snart ett par år sedan för de alltmer galna lagar som var på gång gällande s.k. barnpornografiska bilder, i mina bloggposter ”Vansinniga sexlagar – i Sverige och övriga världen” samt ”Ett lagförslag skapat av fanatiska sexfobiker”, samt ”Regeringens egen lilla Prussiluska”. Läs dem alla, och se hur rätt jag fick. Tyvärr. Jag hade verkligen blivit överlycklig om jag hade fått fel i detta, men så blev det alltså inte.

En mangateckning som hovrätten inte ansåg vara barnpornografi

Att innehav av serieteckningar skulle kunna komma att bli föremål för rättslig prövning har jag också påpekat, men då blivit avfärdad som en konspirationsteoretiker, en lallande foliehatt – lagstiftarna har naturligtvis inte för avsikt att straffa folk som råkar ha teckningar med erotiska motiv i sina bokhyllor eller hårddiskar. Eller hur?

Alla har vi skrattat och skakat på huvudet när vi har hört talas om de galna barnporrlagarna i Australien, där en man blev fälld för innehav av barnpornografi, eftersom han i sin dator hade en tecknad bild på Bart och Lisa Simpson när de har sex med varandra. Enligt australiensisk lag räknades detta bisarrt nog som barnporr. Och så absurt kan det väl ändå inte bli i Sverige? Men det kunde det.

2010 föll domen mot Simon Lundström, en erkänd översättare och samlare av japanska serier. Många blev förstås upprörda och protesterade mot den galna tillämpningen av lagen – somliga, som t.ex. Journalistförbundet, ansåg att lagen som helhet var jävligt dålig och borde avskaffas. Även jag skrev en bloggpost om detta, med rubriken ”Tankebrott – en grov kränkning mot demokratin”, som fortfarande är aktuell och läsvärd gällande detta ämne.

Liten Calle som bebis får ett bad - barnporr?

Men blev det då olagligt att ha nakenbilder av sina barn – eller sig själv som barn – i familjealbumen? Näää, så var lagen minsann inte tänkt – men i slutänden kan det ändå resultera i just detta, i rent praktisk tillämpning. Ibland är det inte lagens bokstav som får störst inflytande, utan vad människor generellt tror att lagen gäller.

Som talande exempel blev alldeles nu i dagarna ett studentplakat avbildande en naken unge polisanmält, såsom varande barnpornografiskt. Man kan undra vad som rörde sig i huvudet på den person i Landskrona som gjorde denna idiotiska anmälan. Polisen avfärdade naturligtvis ärendet som absurt, men skadan är redan skedd. Tyvärr kommer denna polisanmälan (och mediauppmärksamheten kring ärendet) att resultera i att inga föräldrar kommer att våga ha nakenbilder av sina ungar på studentplakaten nästa år. Ingen kommer att vilja ta risken att bli polisanmäld. Så funkar vi, och så funkar lagstiftning. Vi följer lagens konsekvens.

Min direkta fundering kring just historien med studentplakatet är kring vem det egentligen är som begår det värsta sexuella övergreppet – föräldrarna som sätter en knasig nakenbild av sitt barn på en skylt, eller den som anmäler den som barnpornografisk. Enligt min bedömning är det alldeles självklart anmälaren, som till att börja med sexualiserar barnet, och sen utsätter hela familjen för ett orättfärdigt övergrepp, en grov anklagelse som blir en polissak – en mycket allvarlig och ofta skrämmande sak för de flesta människor, som aldrig varit i klammeri med rättvisan.

Ytterst sett begås det värsta övergreppet av de korkade och opportunistiska politiker som inför den här sortens lagar, som öppnar dörren för extremt godtyckliga bedömningar och därmed stora svårigheter med rättssäkerheten. Detta är en typisk gummiparagraf, som går att använda lite hur som helst, vilket gör att den potentiellt kan vara en extremt farlig lag.

Någon kan ha utvecklat en kraftig fiendskap mot dig, av en eller annan anledning, och anklagar dig för barnpornografiinnehav – så bussas hundarna på dig, polisen gör en razzia i ditt hem, och vänder upp och ner på allt i sökandet efter ”otillåten information”. Och även om de mot all förmodan inte hittar något misstänkt alls, så har du i praktiken blivit utsatt för en grov integritetskränkning, en skändning av svår art.

Denna groteska lagstiftning flyttar också gränserna för vad man får och inte får, på ett mycket obehagligt sätt. Vi svenskar är ett laglydigt folk, som ofta ställer oss frågan ”men får man göra så?”. Det kan man ha allehanda åsikter om, men faktum kvarstår att många nu kommer att fråga sig ”får man ta/ha en sån här bild”, och så kommer man att censurera sig själv, ofta helt utan orsak. Ingen vill göra fel, ingen vill bryta mot lagen, ingen vill bli tagen av polisen. Och alldeles för få är beredda att utöva civil olydnad i just denna fråga, eftersom priset kan bli alldeles för högt.

”Plötsligt har det oskyldigaste som finns – ett litet naket barn – blivit en symbol för ängslighet, något man vänder bort blicken från i panik, något som man fruktar och som sätter märkliga krafter i rörelse. Det är helt absurt.”
– Henrik Alexandersson

Den allra vidrigaste konsekvensen av denna moralpanik är dock den effekt det hela får på barnen. Barn är också sinnliga, sexuella varelser, med ett naturligt intresse för sina kroppar och sin sexualitet. Vilken förälder har inte sett sina småttingar gnugga sina skrev mot kuddar, dra sig i snoppen, njuta sinnligt av sina egna kroppar? Men den trend som nu sveper över västerlandet skambelägger barnen, å det grövsta. Barnen sexualiseras, och vuxna projicerar all sin sexualneuros på barnen. På badstranden förväntas nu t.o.m. tvååringar ha baddräkt på sig, pappor vågar inte krama sina döttrar, och många undviker att ens titta på barnen, i skräck för att misstänkas vara pedofiler. Hur friskt är det?

Vad ger det för signaler till barnen? Hur ska barnen själva reagera på de vuxnas märkliga och ångestladdade attityder gentemot dem? Vilken attityd kommer våra barn, de som är små nu, ha till sin egen sexualitet, sina egna kroppar, när de växer upp? Tänk om all denna moralpanik, peddoskräck och tokiga lagstiftning faktiskt skadar barnen mycket, mycket mer, än alla pedofiler och all barnporr någonsin kan komma i närheten av att göra? Dessa frågor måste ställas. Vilka konsekvenser får denna kollektiva amygdala-kidnappning?

Naket barn i en teckning av Carl Larsson - en barnpornografisk bild?

Det vore väldigt bra om de som stiftar lagar i Sverige skulle tänka lite mer INNAN de slår klubban i bordet. Jag är så radikal att jag hävdar att om konsekvenserna av en lagstiftning blir att saker och ting blir sämre än utan lagen, hur välment lagen än är, så är det faktiskt inte en bra lag.

Ingen gillar att barn utsätts för sexuella övergrepp (utom möjligen en liten minoritet av svårt förvirrade människor). Men den nuvarande barnpornografilagen är mycket farlig, eftersom den å ena sidan är dysfunktionell – den skyddar inte barn mot övergrepp, utan riktar istället uppmärksamheten åt helt fel håll. Om vi ska komma åt de verkliga övergreppen måste vi rikta vår uppmärksamhet mot de kriminella element som faktiskt utövar riktiga övergrepp – istället för att polisen ska sitta och läsa serietidningar på betald arbetstid.

Dessutom skapar lagen helt nya övergrepp – och nu är det staten som begår dessa övergrepp, mot helt oskyldiga människor som inte skadar någon över huvud taget. Om jag skulle ha en bok hemma, innehållande teckningar föreställande erotiska fantasier om barn, eller liknande, så finns det inga brottsoffer, ingen som tar skada. Inte förrän någon ringer polisen.

Att avskaffa informationsfriheten (som riksdagen gjorde 1999 – M och Fp röstade förvisso mot, vilket hedrar dem) för att skydda barn mot övergrepp kan låta som ett vettigt och empatiskt beslut – men priset blir alldeles för högt, särskilt med tanke på att ingen har kunnat visa att lagen har haft några positiva effekter alls.

Vad vi istället har fått när vi inskränkte informationsfriheten är i förlängningen ett bokbålssamhälle, en åsiktsdiktatur där polisen godtyckligt kan gå in i ditt hem, eller vilket som helst, rensa dina bokhyllor, rota i dina byrålådor, sno dina hårddiskar och ställa till med ett totalt kaos i ditt liv. Kort sagt, ett fruktansvärt övergrepp mot din integritet och ditt privatliv, något som dessutom kan få katastrofala konsekvenser på hela din tillvaro. Du blir dömd och straffad utan rättegång.

Detta är ingen dystopi, ingen foliehattig konspirationsteori om en mörk framtid. Vi är redan där. Fatta det. Detta är en mycket farlig utveckling som måste vändas, brytas.

Tuvstarr vid tjärnen, en sagoteckning av John Bauer - är det numera barnporr?

Jag vill inte leva i ett samhälle där folk inte vågar ha böcker med ”otillåtet innehåll” i sina bokhyllor, ett samhälle där polisen kan sno alla dina fotoalbum, göra en godtycklig bedömning av att en bild är barnpornografisk (din treårige son på badstranden?), och därmed bränna upp alla dina familjebilder. Med stöd av lagen.

Vad som oundvikligen kommer att bli nästa steg inom en snar framtid här i Sverige, är detsamma som redan har blivit ett stort problem i USA – lekfulla tjejer och killar i lägre tonåren, som plåtar sig själva och varandra nakna med sina mobiltelefoner, eller t.o.m. i erotiska situationer, och sen skickar bilderna till sina pojk- och flickvänner. På engelska kallas detta ”sexting”, en lek med orden sex och texting. Ungdomar som leker och utforskar sexualiteten på ett lättsamt sätt kommer att bli åtalade och fällda för såväl produktion som distribution och innehav av barnpornografi. Det första fallet kommer inom ett år. Max.

Är det verkligen så vi vill ha det?

P.S.
Om du ser något pornografiskt i någon av bilderna jag publicerat i detta inlägg så är det faktiskt helt och hållet din tolkning, ditt ansvar, och dina fantasier. Skyll inte dina associationer på mig.

Gör gärna en Google-sökning på ordet lolicon. Intressant på många sätt och vis – först och främst är det intressant att man kan göra det olagligt att titta på något.
OBS! Om du klickar på denna länk bryter du mot lagen!

Andra som skrivit i ämnet:
Andreas Ekström, Sydsvenskan, Nils Funcke, Expressen, Karin Olsson, Expressen, Karin Olsson, Expressen (igen), Johnny Olsson, Henrik Alexandersson, Per Hagwall, Per Hagwall (igen), Beelzebjörn, Nynarcissisten, Torbjörn Jerlerup, 之乎者也, 之乎者也 (igen), 之乎者也 (igen), Hans Egnell, Martin Olsvenne

Här är några återanvända länkar från förra året, om samma ämne:

• Simon Lundström, den dömde översättaren, berättar själv om det som hänt på sin blogg.
• Oscar Swartz var först med en intervju med den barnporrdömde mangamannen.
• Serietecknaren Tinet Elmgren låter seriefigurerna själva komma till tals på ett genialiskt meta-vis, i en serieruta. Fullkomligt oslagbart – måste ses!
• Serietecknaren Åsa Ekström erkänner sig skyldig till skapandet och spridandet av tvivelaktiga teckningar – Erkänner mig skyldig.
• Serietecknaren Åke Forsmark erkänner ett brott – Jag tecknarmördade Olof Palme.
• Serietecknaren Maiburogu / Andreas erkänner sig också skyldig – Jag är en brottsling.
• Niklas Dougherty – 之乎者也 – the blogger once known as Blogge Bloggelito – har naturligtvis en hel del att säga i ämnet. Ecpatlagen genomdriven, Dokumenterade övergrepp på seriefigur, Tanken är gränslös, En puckad barnporrlag, Tankens frihet, Blaspedi. Och det kommer säkert mer. Hoppas jag.
• Marcus Fridholm och Göran Widham skrev redan i november förra året klokt om denna tittförbudslag, med artiklarna Tittförbud och ungdomlig sexualitet och Justitieministern förstår inte problemet, så klokt att det är läsvärt fortfarande.
• Göran Widham raljerade den 1 juli kring lagen i artikeln Äntligen tittförbud, och resonerar nu vidare i sin högaktuella reflektion kring seriedomen, och redovisar även flera delar ur Tingsrättens resonemang i bloggposten Seriekonstnär eller pedofil? – synnerligen läsvärt, alltihop!
• Rick Falkvinge dundrar som vanligt med emfas – Nu får det vara slut på kungligt sanktionerade bokbål: barnporrlagarna måste ändras!
• Christian Engström resonerar sakligt om huruvida degenererad konst egentligen borde vara förbjuden, i artikeln Cecilia Malmström och hederlighet om manga-censur.
• Johanna Sjödin skrev redan i november förra året en debattartikel i Expressen; Gör inte min blogg olaglig, ministern. Justitieminister Beatrice Ask svarade i samma blaska, med rubriken Nej, din blogg blir inte olaglig, Sjödin. Huruvida deta var en lögn eller bara en dumhet får väl framtida domstolsutslag visa. Den 1 juli skrev Johanna på sin blogg en ny reflektion kring den just implementerade lagen; Åldersfokuserad och sexfientlig barnpornografilagstiftning!, följt av en hård sågning av domen mot Simon Lundström – Serieövergrepp och knullbilder. Läsvärt, alltihop, som vanligt.
• Henrik Alexandersson undrar om inte även teckningar av bankrån borde vara brottsliga?
• Per Hagwall skriver insiktsfullt och engagerat på sin blogg, om Ecpats skräckpropaganda och barnporrlagen och Seriemördarna i Ecpat, men också på NewsMill – Ecpats skräckpropaganda har satt rättssäkerheten ur spel.
• Hans Egnell, med bloggen Motpol skriver ett förslag till alternativ lagstiftning gällande barnpornografi. Hans Egnell har även skrivit skarpt om Cecilia Wikström och barnpornografifrågan, samt den utmärkta reflektionen över domen mot manga experten i artikeln När en teckning blir kränkt.
• Hanna / projO / gothbarbie (kärt barn har många namn) skriver också – Skydda tecknade barn från övergrepp, Pirater, granska ECPAT!, I ❤ Piratpartiet!
• Författaren Anders Widén utvecklar ämnet på djupet, och har skrivit en hel serie högintressanta artiklar i ämnet – Titta och gå i fängelse (i vilken Anders Widén hyllar en av mina favoritfotografer, Sally Mann, som på ett helt fantastiskt och naket sätt har fotograferat sin familj under många år), Bränn Carl Larsson på bål, Dags att sprida Manga, Vi ska polisanmäla varenda kommun för barnpornografibrott. Anders Widén väljer också fantastiska bilder till sina bloggposter – bara bildvalet är värt ett besök på hans blogg!
• Deepedition skriver som vanligt skarpt, och kommenterar i bloggposterna Absurditeterna inom lagstiftningen och Bildförbudet i ny tappning.
• Erik Laakso konstaterar i all enkelhet att det hela rör sig om Moralbrott utan förövare eller offer.
• Mary Jensen med bloggen Mina Moderata Karameller reflekterar över konsekvenserna av en galen lagstiftning i sin bloggpost Allt handlar bestämt om sex numera, märkligt…
• Caspian Rehbinder skrev en utmärkt sågning av lagen redan i maj i år, och den är fortfarande högst läsvard – Ny lag om dokumenterade övergrepp mot barn, och tre månader senare den mycket ingående och konkreta texten Avkriminalisera barnpornografi.
• Torbjörn Jerlerup drar resonemanget till sin spets i sin artikel Läser du serietidningen Kalle Anka måste du vara pedofil!
• Fredrik, med bloggen Oh The Irony! refererar till Carl-Michael Edenborg i sin bloggpost Serietidningar – hardcore style.
• Per Pettersson resonerar kring det sluttande planet som vår nuvarande lagstiftning kan ge upphov till i bloggposten Idag serierna, imorgon världslitteraturen?
• Avva konstaterar i sin bloggpost Dagens största dumhet ”att man förbjudit någons tankar, vilket är det absolut hemskaste en stat med våldsmonopol kan göra”.
• Juristens funderingar ger ett juridiskt perspektiv på det hela – Barnporr och tankeförbud
• Piraten Ravenna konstaterar att det inte finns några brottsoffer i sin bloggpost Barnporrspixlarna lider?
• Liberati hänger på med Stoppa censuren mot serietidningarna!
• Fröjdh spär på med bloggposten Med ett fotoalbum fullt av övergrepp.
• Farmor Gun i Norrtälje resonerar klokt kring hela fenomenet i bloggposten Rötmånadshistorier – nej, följder av riksdagsbeslut.
• Piratpartisten Johan resonerar kring övervakning och falska anklagelser – Fantasiförbud och övervakad.
• Seriebibliotekarien ifrågasätter om mangabilder verkligen är barnporr.
• Piraten Emil Isberg uppmanar oss – Släng din kultur, annars döms du för pedofilbrott.
  
• Till och med den gamle diktaturkramaren Jan Myrdal har krupit upp ur sin grop och skriver i Expressen att Barnporrlagen är en omoralisk absurditet.
  

För en gångs skull har det dundrat i såväl gammelmedia som bloggosfären, vilket får ses som ett gott tecken:

• Aftonbladet Kultur – Carl-Michael Edenborg: Gräv ner era serietidningar!
• Expressen Ledare – Kan krita kränkas?
• Expressen Debatt – My Bergström: Porrmanga hotar inte våra barn
• DN – Mangaserier klassade som barnporr
• Arbetarbladet – Översättare döms för barnporr från Japan
• P3 Nyheter – Dagsböter för tecknad barnporr
• Nyheter 24 – Tecknad barnporr gav dagsböter
• UNT – Man dömdes för tecknad barnporr

Mer om porren – på Newsmill!

Moralpredikanter och domedagsprofeter finns det ingen brist på, särskilt inte om man tror att man kan vinna politiska poäng och lite mer mediatid på det. Sex är alltid ett tacksamt ämne att exploatera, eftersom det är så laddat.

Politiker från flera olika partier skriver argt på Newsmill om varför man ska bojkotta TV4, eftersom samma koncern även äger Canal+, som sänder porr mitt i nätterna. SSU:s Jytte Guteland frossar (som väntat) i trötta klichéer och kvalificerat struntprat utan grund, och får sällskap av andra sippa tanter (könsneutralt). Som tur är får de svar på tal, både i form av kommentarer och andra artiklar.

Men jag tyckte att det behövdes en artikel som inte bara försvarar porren mot angrepp, utan faktiskt också framhåller de positiva sidorna av porren. Följaktligen återanvände jag en tre år gammal bloggpost, Porr är gott och nyttigt, som jag redigerade, kapade och uppdaterade en smula för att den skulle passa på Newsmill. Och idag kom den in – läs den gärna! Kommentarerna är läsvärda, de också – de flesta är positiva, men några är helt surrealistiska i sitt porrhat!

Läs min artikel på Newsmill!

Andra som skriver om porr just nu:
Ylva Maria Thompson, Per Pettersson, Hanna Söderström, Michael Gadjitza, Peter Olsson, Björn ML Andersson (också på Newsmill), Björn ML Andersson (igen, på Newsmill), Peter Olsson (också på Newsmill), Malin Westberg (också på Newsmill)

Snuskiga dagböcker – feministisk porr?

Jag var på premiärvisningen av Mia Engbergs nya filmprojekt, Dirty Diaries, för några veckor sedan. Den lilla kultbiografen Kvartersbion vid Hornstulls Strand har bytt skepnad, moderniserats och blivit lilla kultbiografen RIO. På premiärkvällen var det fullt med folk i foajén och utanför – filmfolk, hippa sexradikaler, feminister och porrskådisar om vartannat, och alla skulle vi se porrfilm i biosalong. En rätt skön samling, med andra ord. Förmodligen minst 80 % kvinnor, vilket väl får sägas vara extremt ovanligt när det ska premiärvisas en porrfilm…

Ja, jag vet att jag är sent ute med min recension, långt efter alla andra, men jag har ingen pressläggningstid, är inte professionell journalist, har inga deadlines att hålla – och dessutom tycker jag att detta är ett så intressant ämne att det förtjänar uppmärksamhet bra mycket mer än de berömda 15 minuterna, under vilka Andy Warhol en gång i tiden förutspådde att alla skulle få vara kändisar. Det finns alltså anledning att påminna om denna film. Dessutom har jag gjort en mycket noggrann genomlysning av filmen, och går genom del för del mycket noggrant, vilket är mer än vad andra recensenter har gjort.

Mia Engberg är en pionjär, en visionär med många års erfarenhet av att göra dokumentärflm, och nu även en upptäcktsresande i den filmade erotikens värld, något hon började med på allvar med sin erotiskt laddade kärleksfilm Selma och Sofie för några år sedan (2001), och nu alltså med filmen Dirty Diaries. Selma och Sofie var såvitt jag vet Mia Engbergs första försök att utforska pornografins värld. Dock blev Selma och Sofie mycket mer än en porrfilm – det blev en väldigt charmig och kärleksfull berättelse om en ung kvinna som blir kär i sin simlärare. Ett par riktigt heta sexscener fanns med i den filmen, men porr är nog fel beskrivning av denna först och främst rätt så gulliga och romantiska novellfilm.

Selma och Sofie väckte mycket uppståndelse på sin tid, framför allt inom de feministiska/lesbiska leden, där det fanns de som var starkt kritiska till att det i en sexscen användes en färgglad dubbeldildo i filmen – typ ”penetration är lika med maskulin dominans” och liknande synpunkter. Och det ställdes naturligvis relevanta frågor kring själva fenomenet – går det verkligen att göra feministisk porr? Är inte feminism och porr varandras antiteser? Är inte vår nutida kultur så skadad av mansinriktad porr och könsstympad sexualitet att det blir omöjligt att göra porr utan att fortsätta bidra till en objektifiering av kvinnor? Allt detta är intressanta frågor, som Mia Engberg utforskar och försöker hitta svaren på, med hjälp av sitt redskap för självutveckling och kunskapsinhämtning – att göra film.

Dirty Diaries är en helt annan slags film än Selma & Sofie, och låter sig inte gärna dömas/bedömas på det sättet. Den är för det första gjord med extremt enkla medel – hela filmen är gjord med mobilkamera, vilket förstås påverkar den tekniska kvaliteten rätt så rejält. Dogma-film goes hardcore, på fler sätt än ett. Och den är gjord av flera personer, vilket gör den till ett en kollektiv handling, ett filmiskt kollage med flera perspektiv inblandade.

Det är uppenbarligen riktigt kontroversiellt att vilja göra en porrfilm, eller över huvud taget att vilja skildra sex på riktigt i film, vad man än kallar det. Så fort kön gestaltas, och särskilt då upphetsade kön i möte med varandra, så höjs kritiska röster med nervösa tonfall. Det är då ”spekulativt” eller ”snaskigt”, och man verkar automatiskt utgå från att sex alltid är ett lockbete, en medveten provokation för att få uppmärksamhet och rubriker – och så förstås för att tjäna pengar. Som om sex och sexualitet inte skulle kunna vara ett fascinerande ämne i sig självt, väl värt att skildra och utforska.

Mia Engberg är inte unik, som varande en kvinna som vill utforska porrens domänder – i U.S.A. finns flera, som Candida Royalle, Tristan Taormino, Maria Beatty m.fl., och i Storbritannien finns Anna Span. I Spanien finns svenska Erika Lust, som framgångsrikt har gjort flera intressanta erotiska skildringar. Det som särskiljer Mia Engberg från de övriga är att hon har valt att problematisera porren ur ett alldeles speciellt svenskt feministiskt perspektiv, på gott och ont.

Mia Engberg vill erövra begreppet porrfilm och göra det till sitt eget. Fortsätter hon med sin resa i sexualitetens domäner kan hon faktiskt lyckas. Lika svårt som det kan vara för en pornograf att gå över till seriöst berättande, lika svårt kan det vara för en seriös dokumentärfilmare och konstnärlig berättare som Mia Engberg att faktiskt erövra en helt ny genre. I produktionen av denna film har hon fått hjälp. Istället för att själv stå bakom kameran, har hon främst verkat som producent, och till skapandet av Dirty Diaries har hon samlat 12 olika filmare, och låtit dem göra varsin kortfilm, alla med erotiken som tema. Resultatet är ojämnt, men definitivt oerhört intressant, och filmhistoriskt unikt.

Så till själva filmen – eller filmerna:

Den första filmen, SKIN, i regi av Elin Magnusson, och foto av Ester Martin Bergsmark, är en av de allra bästa i hela Dirty Diareis-projektet, enligt min smak. En fantasifull och originell skildring av ett par som sakta klär av varandra – från att vara fullkomligt klädda, från topp till tå (ansikte, händer – allt!), i något slags heltäckande kroppsstrumpor i hudfärgat stretchtyg. Effekten är surrealistisk, och det blir förstås en stark vändpunkt när en sax introduceras i handlingen. Musiken (som verkar fokusera på konstiga, elektriska ljud) tilltalar mig inte i sammanhanget, men det är ju en smaksak.

Sexet är innerligt och passionerat, mellan två riktiga människor, och det känns verkligen att aktörerna är attraherade av varandra på riktigt – inga koreograferade, blonderade, solariebruna silikonmonster som simulerar orgasmer, alltså. En sak som imponerar på mig med denna film är att den innehåller många riktigt intima närbilder, av kön i kön, kön i mun, utan att det någonsin känns ”porrigt” på ett spekulativt och överdrivet sätt, utan verkligen sexigt på ett naturligt sätt – detta tror jag främst har med kontexten att göra, men naturligtvis också ljussättning, ljud och musik. Vackert!

Den andra filmen, FRUITCAKE, av Sara Kaaman & Ester Martin Bergsmark, känns mer manierad, mer krystat ”konstnärlig”. Det är skakigt, pixligt och oskarpt, kroppsdelar, sexleksaker och frukt om vartannat. Irriterande musik och dåligt ljud. Det konstnärliga känns som en tafflig reminiscens av videokonst från tidigt 1980-tal, och känns mest som ett tröttsamt effektsökeri. Att idén kan vara spännande, och att det dyker upp enstaka vackra bilder hindrar inte det faktum att denna film inte håller måttet. Tröttsamt och irriterande – inget man blir kåt av. Inte porr, med andra ord.

Den tredje filmen, NIGHT TIME, av Nelli och Andreas, är verkligen sex, sex och åter sex, och är rätt porrig, på samma sätt som en amatörhemmavideo kan vara det. Det är fler klipp och kameravinklar än de flesta hemmavideos, dock. Bildkvaliteten är väldigt pixlig och skakig, vilket förstås har som orsak att den är filmad med en mobilkamera, i dåligt ljus. Ljudet är förmodligen registrerat med samma mobilkamera, och det känns väldigt mycket ”dogma” över det hela, socialrealistisk dokumentärfilm med låg budget. Sexigt? Hmmmm… Sådär.

Den fjärde filmen, DILDOMAN, av Åsa Sandzén, är en animerad film som utspelar sig på nån slags sexklubb, och är väl mer komisk än sexig. Den är onekligen rolig och fantasifull, med en dråplig avslutning (utlösning?). Jag tycker dock att det är svårt att rubricera denna film som porr. Animerad erotisk humor, javisst – porr, nej.

Den femte filmen, BODY CONTACT, av Pella Kågerman, är en rätt lustig historia om en tjej som raggar upp en kille via en kontaktsajt på nätet, för att knulla. Han kommer hem till henne, och blir först väldigt förvirrad och störd av att ytterligare en tjej är där och filmar hela förloppet. Men sexdriften tar över, och de knullar för fullt. Man blir onekligen nyfiken på om detta är autentiskt, om killen faktiskt är på riktigt, eller spelar sin förvåning. Hur det än är, är det vågat, busigt och fräckt. Filmiskt sett lämnar kvaliteten rätt mycket att önska, och sådär särskilt sexiga är inte de filmade sexscenerna, men det är ändå en frisk liten karamell vi får smaka på. Fantasieggande, tankeväckande – ”skulle jag våga göra så?”

Den sjätte filmen, RED LIKE CHERRY, av Tora Mårtens, är riktigt konstig. Den känns som en skum, virrig och manisk drömscen i någon avant-gardefilm från 1970-talet. Man ser i stort sett ingenting – det är lite närbilder på hud, sand och fladdriga färger. En sexscen ser ungefär ut som att någon av de medverkande har glömt kameran på, liggande på en kudde i sängen, halvt gömd under ett plagg. Man ser i praktiken ingenting, bara färgfladder och sudd. Det hela känns lite som ett examensarbete på en folkhögskola med estetisk inriktning, av någon som vill vara lite vågad. Erotiskt? Inte en sekund. Porr? Knappast.

Den sjunde filmen, ON YOUR BACK WOMAN, av Wolfe Madam, är en rätt kul film med flera olika tjejpar som brottas i sina sängar. Lekfullt våld kan vara väldigt sexigt, och denna mer vildsinta form av intimitet kan vara väldigt inspirerande. Sexigt, men knappast porrigt. Och alldeles för mycket tjejer, om det är heterokvinnor som ska se på den här filmen. Inga män alls.

Denna påtagliga kvinnodominans får mig att ställa den (för mig) ofrånkomliga frågan – är denna ojämlikhet egentligen ett sätt att undvika en konfrontation med manlig sexualitet, och vad som händer med såväl manlig som kvinnlig sexualitet när de möts? Är det en billig form av fuskfeminism, som fungerar bara så länge man exkluderar männen? Sitter manshatet så djupt i en del feminister att de helt enkelt inte klarar av att se män som sexobjekt, i positiv mening? Eller övertolkar jag nu? Riktar sig denna film helt enkelt bara till lesbiska kvinnor?

Den åttonde filmen, PHONE FUCK, av Ingrid Ryberg, handlar i all enkelhet om telefonsex, och skildrar detta lite halvtaffligt, men innerligt och gulligt. Naket, och rätt sexigt. Det är fint att telefonsexet blandas med parallella tänkta bilder, eller minnesbilder, av ett tillfälle när huvudpersonerna har sex med varandra på riktigt, och inte bara via telefonen.

Den här filmen hade tjänat på bättre teknik – HD-kamera och bra ljud. Taffligheten kommer främst av brister i den tekniska kvaliteten, den ligger inte hos skådespelarna eller manuset. Helt klart en värdig episod i en serie erotiska filmer. Det enda jag har klar kritik mot är att det än en gång är ett lesbiskt par som skildras. Det blir lite för mycket Queer-PK över hela produktionen, med tanke på att lesbiska kvinnor trots allt är i kraftig minoritet generellt. Även bland de kvinnor som vill se feministisk film är nog andelen heterosexuella klart större än homsexuella.

Den nionde filmen, BROWN COCK, av Universal Pussy, är i all korthet en orgie i penetration. Det enda vi får se är i praktiken en kvinnas underliv som penetreras, först av en brun löskuk (därav titeln), och sedan en annan kvinnas hand, som större delen av filmen är helt inne i den första kvinnans fitta – ett riktigt handknull. Det här är definitivt rätt porrigt, och extremt könsfixerat. Går du igång på fittor och fisting är det här en film för dig.

Den tionde filmen, FLASHER GIRL ON TOUR, av Joanna Rytel, är en rätt knasig film, mer en dokumentär konceptfilm än en porrfilm. Joanna presenterar sig själv som en kvinnlig blottare, och åker till Paris för att blotta sig i fontäner, i hotellrumsfönstret och i Paris Metro – tunnelbanan. Det är onekligen fantasieggande, och kanske lite skrämmande. Hur vågar hon? Annorlunda film.

Den elfte filmen, AUTHORITY, av Marit Östberg, är definitivt den som mest påminner om traditionell porr, i positiv mening. Det här är riktigt sexigt. Det är en lesbisk historia (ja, de har t.o.m. hittat på en klassisk porr-storyline!) om en kvinna som provocerar en kvinnlig polis, vilket leder till ett fantastiskt knull i en risig lagerlokal.

Det runkas, knullas med batong i analen, med handbojor, utövas fisting och hela hardcore-baletten – och hela tiden känns det ändå väldigt äkta, naket, innerligt och kärleksfullt mellan de unga kvinnorna. Till och med romantiskt, trots den rätt hårda kontexten. Här funkar den skitiga, primitiva mobilkameratekniken, i all sin nakna dokumentärstil. Bra film!

Den tolfte filmen, FOR THE LIBERATION OF MEN, av Jennifer Rainsford, tycker jag mest är extremt konstig. Anonyma onanerande unga män i damunderkläder, med peruker som täcker hela huvudet, ihopklippt med korta sekvenser av en gammal kvinna. Visst, om man tänder på de här onanerande männen, men även deras runkande känns rätt desperat och manieriskt, koreograferat, poserande. Inte sexigt alls, och vad filmen i övrigt har för budskap fattar jag inte. Skumt – och absolut inte porr.

Som en bonusfilm medföljer även COME TOGETHER, en liten kortis av Mia Engberg, inspirerad av Beautiful Agony och liknande projekt. Den visar i all korthet kvinnor som onanerar – men man ser inte deras kön eller händer. Man ser deras ansikten. Come Together var i själva verket inspirationskällan till Dirty Diaries, utifrån tankegången att fler borde se den här typen av film. Den är tydligt en skiss, men det sänker inte kvaliteten på något sätt. Den har en äkthet och en nerv som är svår att fånga. Kärleksfullt, naket och självutlämnande.

Så. Det var alla filmerna i Dirty Diaries. Hur sexigt det var, eller feministiskt, får du som tittare avgöra. Den feministiska aspekten av filmen verkar främst komma till uttryck i att det är fler kvinnor inblandade i handlingen, och att de alltid är pådrivande. En viktig aspekt av detta, som förstås kompliceras av att det är film (voyeuristiskt så det förslår), är hur kvinnor alltjämt främst ses som objekt för andra att njuta av, snarare än subjekt.

Detta är faktiskt den centrala frågeställningen i hela detta filmprojekt, och det är onekligen en mer komplex fråga än man kan tro – går det att göra feminstisk porr? Eller är det så att hur man än gör, så kommer våra blickar att vara präglade av vår tids könssyn? Att hur man än gestaltar sexuella kvinnor, så kommer de främst att vara objekt, och männen subjekt? Är det så? Kan vi ändra på det? Och i sådana fall hur?

Min kära hustru tycker dock att det är alldeles för få män med i filmen. Som heterokvinna vill hon se sexiga män ha sex (gärna med andra sexiga män), och det tyckte hon var en bristvara i Dirty Diaries. Det är väldigt mycket tjej-tjej-sex, och det är en lite märklig konsekvens av den feministiska ambitionen. Antingen lesbiskt, eller solo, eller sex med en man som är underordnad. Jämlikt sex mellan man och kvinna är det ont om i Dirty Diaries. Men det finns, och det är för väl.

Det är dock onekligen fascinerande att Mia Engberg har fått Filminstitutet att finansiera projektet – än är inte undrens tid förbi. Visserligen med bara 500.000 (vilket är att betrakta som kaffepengar när man gör något så kostsamt som att göra film), men det har givetvis hjälpt till, inte minst med tanke på att detta trots allt är en extrem lågbudgetfilm.

Att Dirty Diaries har en konstnärlig inriktning, får också det spännande resultatet att man kan köpa DVD:n på Buylando och andra liknande videobutiker, något som absolut inte kunde ha skett om det vore en fullfjädrad porrfilm av mer ”normal” karaktär. Dirty Diaries är helt enkelt en suverän dörröppnare för sexualiteten in i den etablerade filmkulturen.

Jag ser Dirty Diaries som en milstolpe rent kulturellt sett, bitvis mycket underhållande men rätt ojämn rent konstnärligt sett, och tyvärr rätt svag rent pornografiskt sett (det är inte mycket jag faktiskt tänder på) – men en viktig film är det, och jag hoppas att många köper den. Den borde finnas i DVD-hyllan hos varje cineast, och hos alla som är intresserade av konstnärliga skildringar av sex.

Jag önskar verkligen Mia Engberg lycka till med kommande filmprojekt. Hon är en seriös och hängiven filmare med känsla för vad som berör. I framtiden hoppas jag att hon tar kommandot bakom kameran igen, och skriver sina egna stories. Då kan det bli riktigt, riktigt bra.

Besök hemsidan för Dirty Diaries! för att få veta mer om filmen.
Besök gärna Mia Engbergs egen hemsida för att få veta mer om Mia och hennes filmande.
Besök även gärna NjutaFilms, distributören av DVD:n.
För att inte tala om SubDVD, Sveriges coolaste videobutik, både iRL och på nätet.

Vansinniga sexlagar – i Sverige och övriga världen

Något som aldrig slutar fascinera mig är hur skräckslagna vi ”moderna” människor är när det handlar om sex. Sex verkar vara det farligaste som finns på jorden, och de regler och lagar som omger sexualiteten kan uppenbarligen bli hur galna som helst – allt för att skydda oss stackare från detta hemska, detta syndiga, farliga, skamfyllda, läskiga som är kroppens livskraft, kroppens fortplantnings- och njutningsmedel.

Knäppa lagar som reglerar sexlivet för oss stackars syndiga människor som inte begriper bättre, kan man hitta uppsjöar av. En del är mest komiska eller bara fåniga, som att det är tillåtet att ha barbröstade butiksbiträden i Liverpool, England, men bara i butiker som säljer tropiska fiskar.

Det är dock tillåtet att vara naken var som helst på offentliga platser i Spanien – som t.ex. på stan i Barcelona eller Madrid, och både män och kvinnor får vara barbröstade i New York City. Och det är väl bra. På enstaka ställen kan man se en positiv utveckling. Tyvärr är det ont om sådant, och mer vanligt med mer eller mindre bisarra restriktioner. Framför allt är det väldigt stora skillnader från land till land, vad som betraktas som olagligt, allmänfarligt och omoraliskt. Inkonsekvent? You bet.

Uncovered: Women In Word and Image – Topless in NYC - foto av Jordan Matter

Det är dock förbjudet att köpa sexleksaker i Alabama, och i Washington D.C. är missionären den enda tillåtna samlagsställningen. Alla andra är förbjudna (vem kontrollerar det?). I Washington State är det förbjudet att ha sex med en kvinna som är oskuld – t.o.m på bröllopsnatten! Man måste alltså åka till en annan stat på bröllopsresa, annars blir det inget göka där… I Romboch, Virginia, är det förbjudet att ha sex med ljuset tänt. Man undrar… får man låta solen lysa in genom fönstren?

I Bahrein får en läkare inte titta direkt på en kvinnas kön när han undersöker henne, men det går bra att titta via en spegel. Muslimer får över huvud taget inte se på en död människas genitalier. Inte ens en begravningsentrepenör eller läkare. Könet måste alltid täckas med en tegelpanna eller en träbit. Och om man onanerar i Indonesien kan det ge dödsstraff, med halshuggning (alltså – varför?!).

I Guam är det förbjudet för en flicka att gifta sig om hon är oskuld, och därför finns det män som har som sitt arbete att deflorera oskulder (Yeah, it’s a dirty work, but someone has to do it). I Santa Cruz, Bolivia, är det olagligt för en man att ha sex med en mor och hennes dotter samtidigt. Och i Cali, Columbia, får en kvinna endast ha sex med sin man, och första gången det sker (typ på bröllopsnatten) måste hennes mor vara med i rummet och bevittna att det går rätt till. Om detta känns konstigt ska man veta att det under sen medeltid var vanligt i vissa delar av Europa att hela brudföljet hängde med in i sovkammaren för att bevittna brudparets första samlag, så att man verkligen visste att de var gifta på riktigt.

En älg försöker betäcka en falsk buffel - men det är i alla fall inte på en gata i Fairbanks, Alaska, så det får passera...

Och det är inte bara människor som omfattas av dessa sexregleringar. I Fairbanks, Alaska, är det förbjudet för älgar att ha sex på gatan, man inte får knulla med piggsvin i Florida, och i Ventura County, California, får hundar och katter inte ha sex utan officiellt tillstånd. I Utah är det tillåtet att ha sex med djur, men du får inte ta betalt för det. Ajabaja! Och i Kingsville, Texas, är det förbjudet för grisar att ha sex på den statliga flygplatsen.

I flera länder i Mellanöstern får man absolut inte äta ett djur man har haft sex med. I Libanon går det alldeles utmärkt för en man att knulla med ett får, men bara om det är en tacka. Är det en bagge så är det så förbjudet att det är dödsstraff på det. Den institutionaliserade homofobin expanderar sig alltså även till djurvärlden.

Pan sätter på en getabock - skulptur från Pompeii

Man kan skratta åt en del av det här, men det finns också lagar som när de upprätthålles kan bli riktigt skrämmande. Och det instiftas nya lagar, som får de gamla knaslagarna att verka riktigt vettiga. I Georgia, USA, var det straffbart med upp till 20 års fängelse om man hade haft oralsex eller analsex – ända fram till 1998. Och detta gällde även gifta par. Hur man nu hade tänkt sig att kontrollera laglydigheten vet jag inte. Men även detta har gamla anor sedan medeltiden, då t.o.m. gifta par kunde bli brända på bål för samma försyndelser.

En kvinna bränns på bål - kanske för att hon brutit mot någon sexlag?

Att just Georgia har denna attityd beträffande oralsex har tyvärr fått katastrofala konsekvenser. Så sent som 2005 blev Genarlow Wilson, en 17-årig gosse, dömd till 10 års fängelse, eftersom en 15-årig tjej utförde oralsex på honom. Frivilligt. Hon har konsekvent ihärdat i att vittna att hon ville suga av honom. Men det hjälps inte – i Georgia är lägsta tillåtna ålder för sex 16 (vilket innebär att flickan inte ansågs vara kapabel att bedöma huruvida hon faktiskt ville ha sex – vlket hon alltså skulle ha om hon bodde i ett annat land – t.ex. Sverige, eller för den delen Portugal, där lovlighetsåldern för sex är 13), så Wilson blev dömd för sexuellt utnyttjande av barn.

Det bisarra i situationen är att om han bara hade knullat med henne så hade straffet blivit mycket lägre. Men det fanns ett kryphål i lagen, som åklagaren utnyttjade. Och så åkte han in i buren. Sen blev det ett sånt jävla liv kring den domen, så efter två år fick han faktiskt komma ut. Men det är illa nog att han blev dömd. Det kan ha haft betydelse att flickan var vit, och pojken var svart. Men inte utfärdar väl domstolar i sydstaterna rasistiska domslut?

En lokal politiker i Massachusetts propagerade för att det skulle vara förbjudet att göra porr med äldre och handikappade. Tanken var att skydda de handikappade och äldre som skulle kunna tänkas bli utnyttjade av samvetslösa porrfilmare. Men man glömde alla de handikappade och 60-plussare som VILL göra porrfilm med sig själva. De räknades inte.

Gamla människor har väl inte sex? Uschiamej! Det förbjuder vi!

En 14-årig flicka i New Jersey fotograferade sig själv, naket och erotiskt, och lade upp bilder på MySpace. Det resulterade i att hon själv blev åtalad för såväl innehav som distribution av barnpornografi, vilket gör att hon hamnar i ett nationellt register för sexualbrottslingar (20 år framåt), och måste anmäla sig till polisen var hon än flyttar, eftersom hon hamnar i samma kategori av ”sex offenders” som våldtäktsmän, folk som förgripit sig på barn och liknande – hon fär en skamstämpel för livet, bara för att hon ville bjussa lite lekfullt på sig själv till sin pojkvän. Samma öde hotar en stor mängd tonåringar som inte gjort något värre än att fotografera sig själva och varandra med mobilkamera, för att sen skicka bilderna till pojk- och flickvänner.

Intressant nog vill Thomas ”Stasi” Bodström införa liknande lagar i Sverige. Bodström och den kristmoralistiska organisationen ECPAT lobbar för att innehav av erotiska bilder med ”barn” under 18 skall räknas som innehav av barnpornografi. Så om Pelle & Lisa, 17 och 16, tar sexiga bilder på varandra, så får de inneha bilderna själva (men absolut inte dela med sig till andra). I samma ögonblick som Pelle fyller 18, måste han dock radera alla bilder (inklusive bilderna med honom själv!), annars kan han alltså bli åtalad och fälld för innehav av barnpornografi. Skulle man dessutom få till det med ett ”tittförbud” (som en del tokskallar vill ha), så får alltså Lisa titta på bilderna (av sig själv och Pelle), men det får alltså inte Pelle. Låter det lite krångligt? Tänk då när Lisa fyller 18. Då måste hon också radera alla bilder, för att inte själv riskera åtal. Och om hon inte får titta på dem, hur ska hon då veta vilka hon måste radera? Något är riktigt, riktigt konstigt här…

Tonårstjej som testar gränser och leker med sin sexualitet - eller distributör av barnpornografi?

För att inte tala om de två barn som blev åtalade för våldtäkt i Utah – på varandra. Flickan, 13, hade sex med sin pojkvän, 12 (båda hade sex av egen fri vilja) och följaktligen betraktades båda som offer för sexövergrepp mot minderårigt barn, och båda betraktades samtidigt som förövare och våldtäktsmän. Knepig situation rent juridiskt. Helt absurt i praktiken. Det enda jämförbara rent juridiskt skulle väl vara duellanter, som kan vara både förövare och offer samtidigt. Men det är ju inte riktigt samma sak att skjuta på varandra som att få sig ett skjut…

Här hänger vi otäcka homosexuella - de bryter ju mot Guds lagar!

I många länder över hela världen är homosexuella handlingar förbjudna – särskilt i muslimska länder, t.o.m. i en jämförelsevis högt utvecklad kulturnation som Iran, där man bisarrt nog avrättar bögar medelst hängsnara i lyftkran. Utomäktenskapligt sex bestraffas med stening, men däremot är muslimska kvinnor enligt Koranen tvungna att alltid låta sin man komma till om han har lust. Legaliserad våldtäkt, alltså. Så det är inte bara komiska och lustiga lagar som reglerar sexlivet här i världen. Religion kan åstadkomma extremt mycket skada, även i civiliserade länder.

Sverige är inte undantaget från listan med länder försedda med absurda lagar som hör hemma i ett annat århundrade. Det är å ena sidan tillåtet med striptease, dansföreställningar i vilka dansörerna/dansöserna klär av sig på ett sexigt och eggande sätt – men de får inte klä av sig underkläderna och visa könet. Det är strängeligen förbjudet att ta av sig den sista lilla stringtrosan. Det går dock alldeles utmärkt att dansa helt naken (och visa könet) om det är på Dansens Hus och kallas ”kultur”, Då är det O.K. Eller att posera naken för konstnärer. Då kallas det croquis, och modellmåleri, och det är godkänt. Det är ju också kultur. Ser jag ett klassperspektiv här?

Är detta konst, eller spekulativ porr? Får man göra så här?

Du får inte ha sex på scen, enligt svensk lag. Det som avses är då s.k. Live Show, något som var populärt på sexklubbar på 1970-talet, där man kunde se uppträdanden med par (eller flera) som knullade på scen, som underhållning. Detta förbjöds med tiden, och är fortfarande förbjudet. Men det är alltså tillåtet att göra exakt samma sak framför en filmkamera och visa upp den, eller sälja den i massupplaga. Frågan är om det skulle vara åtalbart om det ingick ett alldeles äkta, högst synligt samlag i en teaterföreställning, eller i samband med en konstnärlig happening på ett galleri. Det vore onekligen intressant om någon vågade sig på att pröva denna gräns.

Sex på scen - brott mot lagen eller kul underhållning? Vad tycker du?

En vidareutveckling av denna fråga – låt oss anta att ett par tantralärare håller en kurs för par. Låt oss vidare anta att det som ett av många moment i kursen ingår undervisning om hur olika samlagsställningar kan påverka sexlivet. Frågan är då – får kursledarna, alternativt ett par assistenter, visa samlagsställningar (förekommer på en del tantrakurser) för kursdeltagarna då? Liksom… live? Är det ett lagbrott? Räknas det som olaga sexuell aktivitet?

Eller går gränsen vid penetration? Om pedagogerna, alternativt pedagogernas assistenter fejkar, och skippar penetrationen, är det juridiskt sett O.K.? Å andra sidan – är det pedagogiskt lämpligt? Och, allvarligt talat, om det nu skulle vara just där gränsen går – varför i helvete då? Var går gränserna egentligen? Vem sätter dessa gränser, och varför? Är inte lagar till för att skydda medborgarna mot sådant som är skadligt och/eller farligt? Och på vilket sätt skulle något av de exempel jag nämner här vara farligt för någon enda människa?

Pedagogik eller porr? God sexualupplysning eller skadliga aktiviteter?

Det är inte tillåtet att betala för sexuella tjänster i Sverige. Eller, ja, det är förstås också en gränsfråga. Om jag betalar en ung kvinna eller man för att suga av mig, så är det ett brott mot sexköpslagen. Men om jag ställer upp en filmkamera och filmar hela förloppet, och säljer filmen som en DVD, så är det plötsligt tillåtet, eftersom det då skyddas av yttrandfrihetslagstiftningen. Porrfilmsinspelning är alltså tillåtet. Och jag måste då ställa frågan – på vilket sätt gör en filmkamera i rummet att ett ”hemskt och läskigt brott som förnedrar kvinnor” plötsligt förändras till att inte vara ett brott alls? Dubbelmoral, någon?

Det finns ju en och annan som arbetar som sexterapeut, eller som en del kallar sig; ”sex-surrogat”. Det är ju en terapeutisk tjänst, som inte alls handlar om att bara sälja sex, men som förstås innehåller sex som en viktig komponent, fast ur ett mer pedagogiskt/terapeutiskt perspektiv, i syfte att hjälpa klienten att bygga upp ett självförtroende och en per positiv självbild. Det kan vid en första anblick verka märkligt att en sådan person inte vill kalla sig prostituerad, men det finns faktiskt en klar logik i detta. Det skulle tyvärr ändå, rent juridiskt, högst sannolikt bli åtalbart i Sverige, som ett brott mot sexköpslagen, att anlita en sådan sexterapeuts tjänster.

Massage är ju ett intressant gränsfall. Om en helt vanlig, klassisk massage vid ett tillfälle råkar göra mig otroligt upphetsad, är det då plötsligt att betrakta som en sexuell tjänst? Om en massör ger mig genital massage, ej i syfte att ge sexuell tillfredsställelse, men för att lösa upp muskelspänningar i bäckenbottenmuskulaturen, är det att betrakta som en sexuell tjänst? Eller går gränsen vid att jag får en orgasm, och kanske en utlösning?

Erotisk, tantrisk massage – legitim terapi eller illegal prostitution?

Och varför skulle det plötsligt vara så hemskt att en massör ger sin klient en orgasm? För det första är det bevisligen hälsosamt med orgasmer. Så varför sätter man en juridisk gräns just vid utlösning? Och för att göra det hela mer komplicerat – orgasm och utlösning är ju två helt olika reflexer i kroppen, så om man får det ena, men inte det andra, vilket räknas då? När blir det olagligt? Om jag ger tantrisk massage (mot betalning), och stimulerar sexuell energi i hela kroppen, utan att min klient får orgasm, är det O.K.? Men… vore det inte väldigt bra för jämställdheten om både kvinnor och män får uppleva en underbar massage, med en ”happy ending”?

Om det är beröring av könet som är olagligt, så blir det väldigt jobbigt för urologer, androloger, gynekologer, läkare, sjuksjöterskor, personliga assistenter, tatuerare m.fl. att göra sitt jobb. Om det är sexuell upphetsning, i samband med en terapeutisk behandling, som är olagligt så är det ju något som varken terapeut eller klient kan styra över. Låt oss anta att jag är extremt lättstimulerad, och får en spontan utlösning hos andrologen – blir andrologens yrkesutövning ett brott då?

Eller låt oss anta att jag ligger i en sjuksäng med brutna armar och ben. Jag kan ju fortfarande bli lika kåt som vanligt, men jag kan inte göra något åt det. Så kommer en snäll sjuksköterska, som ska tvätta mig med svamp över hela kroppen, eftersom jag inte kan tvätta mig själv. Och där ligger jag, sexuellt frustrerad, blottad inför henne, och med en enorm erektion. Om sjuksköterskan då är en verkligt god och snäll sjuksköterska som känner medkänsla, och förbarmar sig över mig, och runkar av mig lite fint efter tvätten – är hon en förhärdad brottsling då? Eller är det jag som blir åtalad, eftersom jag har utnyttjat henne sexuellt? Eller kan sjukhuset, som betalar hennes lön, åtalas för koppleri?

Gruppsex – härligt, lekfullt och lärorikt, eller moraliskt förkastligt?

Vad jag vill påvisa med alla dessa exempel är att de allra flesta sexlagar i praktiken bygger på otroligt otydliga och flytande gränser, som dessutom är moralistiskt motiverade, och att man därför helt enkelt borde skippa de gränser som ändå inte går att dra. Att försöka pressa in onyanserade, fyrkantiga och moralistiska sexlagar i ett samhälle som är alldeles för komplext för att denna lag ska kunna tillämpas på ett vettigt sätt är helt enkelt inte konstruktivt. Sex är i sig inte farligt. Alltså finns det ingen anledning att förbjuda sex, oavsett om det är gratis eller mot betalning.

Den enda vettiga gränsdragning som jag över huvud taget kan tänka mig är helt enkelt samtycke. Allt som vuxna människor (vad gäller sex så räknas man ju som vuxen vid 15 års ålder i Sverige) gör med varandra, som inte innehåller något tvång, som bygger på fullt samtycke mellan alla inblandade parter, är faktiskt helt vansinnigt att förbjuda. Det är inte realistiskt, inte respektfullt, inte ansvarsfullt. Bara dumt.

Jag längtar efter den dag då vi kan diskutera sex (och ägna oss åt sex) på ett lika oneurotiskt och självklart sätt som vi diskuterar (och ägnar oss åt) andra ämnen, som mat, resor, relationer, bilar, sport, hobbies, arbete – livet över huvud taget. Jag längtar efter den dag då vem som helst som vill ska kunna bada och sola naken var som helst, utan att upprörda människor kommer fram och skriker ”tänk på barnen”. Jag längtar efter den dag då vi vuxna kan förmedla en avslappnad, ansvarsfull och realistisk syn på sexualitet och kroppen till våra barn, att vi lever som vi lär och förbereder de unga på ett lyckligt liv.

SEX ÄR INTE FARLIGT!!! KAN NI ÄNTLIGEN FATTA DET??

Erotisk konst, gestaltande lust och glädje, eller förnedrande porr?

Andra som skriver om samma ämne:
Laura Augustin, Isabella Lund, Petra Östergren, Är sex arbete? – en vetenskaplig lunta av Susanne Dodillet, och många, många fler…

Erotisk utställning i en trädgård i Bagarmossen

Jorma Toivonen med några objekt ur samlingen

Jorma Toivonen har Sveriges största samling av erotisk litteratur. Han har även en rejäl samling erotiska artefakter av annat slag, som sexleksaker, erotisk konst, porrtidningar, porrfoton från hela 1900-talet, och mycket annat skoj. Här kan man hitta Sveriges första vibrator, smisklitteratur från 1800-talet, miljoner privata porrbilder från hela 1900-talet, skänkta av allahanda donatorer, knäppa och kitschiga små prylar med erotisk prägel, kondomer från 1960-talet, filmaffischer och gudvetallt.

Några föremål ur Jormas samling

Jorma vill helst öpna ett erotiskt museum, något som verkligen skulle behövas här i Stockholm. Det finns ju inget. Men till dess att detta går att genomföra kan man ordna fester, utställningar och diverse jippon – och underhålla samlingen. Och detta är just vad som är på gång nu i helgen, hemma i Jormas trädgård, på Riksrådsvägen 15, mellan Kärrtorp och Bagarmossen.

Jormas trädgård

EROTIKENS TRÄDGÅRD – erotik genom 100 år – så kallar han helgens begivenhet, som börjar på fredag den 1 maj kl. 13.00, och fortsätter till solnedgången. Vidare fortsätter utställningen under lördag och söndag, från 11.00, också till solnedgången. Det blir många konstnärer och fotografer som kommer att vara där och visa sina verk, som t.ex. Callahan, Ylva Maria Thompson, Hans Scheike, Fittröra, samt jag själv, med ett antal erotiska foton. Men också en sexbutik, Chambers of Love, som visar lite sexleksaker. Inträdet är 50:-, och åldersgränsen är satt till 18. Själv tycker jag förstås att det borde duga med åldersgräns 15, men det är nu inte jag som sätter ramarna för spektaklet…

Jag har besökt några erotiska museer – Musée de l’érotisme de Paris (ett sjuvåningshus mitt i Paris, vid Place Pigalle), Museum of Sex i New York (elegant och välsorterat, med fantastiska utställningar, på en tvärgata till 5th Ave, helt nära Empire State Building), samt Museum Erotica i Köpenhamn. Men det finns fler. På Island finns ett fallosmuseum, och det finns förstås fler erotiska museer, som t.ex. i Barcelona, Amsterdam, Las Vegas och Zürich (ett museum för konst från Asien, Afrika, Amerika och Oceanien, med erotisk konst inkluderat i samlingarna). I London finns The British Museum of Erotic Art, och på Internet finns AMEA – World Museum of Erotic Art. Tråkigt nog har museet i Köpenhamn stängt ner sin verksamhet (och är till salu!), vilket förstås ökar behovet ytterligare av ett bra skandinaviskt erotikmuseum. Varför inte Stockholm?

Sexhistoriska museet – loggan finns redan!

Något som vore ett drömscenario vore om Statens Kulturråd bestämde sig för att sponsra ett erotiskt museum i Stockholm, och så sätta Jorma som chef. Och så köper man in hela samlingen från det nedlagda Köpenhamnsmuseet, och vips, så har vi ett av världens bästa erotiska museer. Inte så dumt. Det skulle förmodligen betala sig i längden, om inte annat så med ökad turisttillströmning. Den svenska synden som lockbete. Inte så dumt.

Men till dess får vi förlusta oss mer temporärt, som på Jormas erotiska garden party i helgen. Jag kommer som sagt att vara där, och vill ni träffa mig så är det kvällstid som gäller, eftersom jag är upptagen på dagtid. Men det kommer att finnas många andra roliga och spännande människor på plats, förstås. Kom dit, för tusan! 😉

Artiklar om Jorma Toivonen och hans samling:
Aftonbladet 2006-04-03, Kvällsposten 2008-04-24, The Local 2009-04-14

Hemma-porren är den nya sexuella revolutionen

Denna artikel blev först publicerad på NEWSMILL, 090103

Det pågår en sexuell revolution. Ett sexualmoraliskt paradigmskifte som inte främst drivs fram av medelklassintellektuella akademiker. En frihetlig underström av nätdejting, webcam, sexbloggar, swingersklubbar och amatörporr. Detta återspeglas i mainstreamkulturen, med onaniredskap på apoteken, sexkurser för par och singlar, samt utförlig sexrådgivning i allehanda media. Framför allt har det bivit lättare att prata öppet om sex, utan skam och dömanden. I egenskap av sexualupplysare och därtill konstnär med inriktning på erotik tycker jag naturligtvis att det är en positiv utveckling som jag uppmuntrar, och även deltar i. Det blir dock allt mer uppenbart hur långt ifrån varandra det intellektuella etablissemanget och ”vanligt folk” är i sin syn på sex.

På 1960- och 1970-talet var det vänsterintellektuella och liberaler som var de mest sexpositiva och relationsradikala, men sedan dess har pendeln svängt ordentligt. Nu är det rörmokare, butiksbiträden, bibliotekarier, taxichaufförer och revisorer som leker glada sexlekar med varandra, medan de politiskt engagerade förståsigpåarna varnar för omoralen. Ett exempel på denna subkultur som blivit mer och mer mainstream är den ökande floran av amatörporr på nätet, i form av erotiska YouTube-kloner som RedTube och XTube. Detta har förstås genererat ett stort intresse från klåfingriga förståsigpåare som nu måste förklara detta märkliga fenomen, som ju fullkomligt strider mot den nypuritanistiska sexualsynen, i vilken porren bara handlar om exploatering och girigt utnyttjande. Vanliga människor visar upp sitt sexliv på Internet, fritt och skamlöst, utan ekonomisk vinst.

En allmänt spridd uppfattning, som lägger grunden för denna puritanism, är att så kallad ”sexualisering” alltid är av ondo. Så fort man använder sig av begreppet sexualisering, så är det alltid i negativ kontext. Det kan t.ex. handla om ”sexualiseringen av det offentliga rummet” en absurd teori, eftersom samhället sällan har varit så avsexualiserat som nu. Men varför är sexualisering så hemskt? Det måste ju betyda att sex i sig är dåligt och farligt. Och vilka fakta, vilka rön ligger bakom denna synvinkel? Historiskt sett är de mest sexualiserade kulturerna de mest fredliga och harmoniska, och i kontrast är de mest sexnegativa kulturerna också de mest krigiska, förtryckande och våldsamma. Så till vilken nytta håller vi liv i sexskräcken?

Alexa Wolf är en av de som totalt missbedömt läget, eftersom hon å ena sidan påstår att amatörporren kommer att slå ut den kommersiella porren, å andra sidan teoretiserar hon utifrån ett klassperspektiv och ifrågasätter frivilligheten i amatörporren ett nedlåtande von oben-perspektiv med vilket hon i praktiken dömer ut de lägre samhällsklasserna som oförmögna att fatta beslut om sina egna sexualvanor.

Straffrättsprofessorn Madeleine Leijonhufvud gör en motsatt analys, och anser att hemma-porren tvärtom stärker ”sexindustrin”. Dock är hon minst lika sexnegativ som Alexa Wolf. Leijonhufvud anser att all produktion av pornografi bör förbjudas, och svamlar okontrollerat om hallickar, ”feta porrfilmsdirektörer”, nödvändig inskränkning av yttrandefriheten, trafficking och människohandel i en (o)salig röra.

Att dylika förbud knappast skulle komma att efterlevas, utan snarare bara skapa en svart marknad och en än mer urholkad respekt för lagen, det kan professor Leijonhufvud uppenbarligen tillåta sig att strunta i. Och vad det kan leda vidare till, i form av förbud mot all publicering och spridning av pornografi, och slutligen förbud mot innehav, vill hon förstås inte fördjupa sig i. Riktigt krångligt blir det förstås när man ska definiera vad som är pornografi, och vad som inte är det. Vad ska tillåtas, och vad ska förbjudas? Zorn? Ingres? Anaïs Nin? Robert Mapplethorpe?

Arrogansen och dumheten hos vissa delar av den intellektuella eliten är uppenbarligen gränslös.

Vi kommer inte åt kvinnoförtrycket genom att förbjuda porr. Förtrycket finns först i det samhälle som porren skapas i. Så om vi vill ha mer jämställd porr, får vi helt enkelt ändra på vår attityd generellt, i samhället, i våra möten med andra människor. Vi ändrar inget genom att skjuta budbäraren.

Konsten speglar verkligheten, inte tvärtom. Och på samma sätt som kommunala musikskolan och amatörband i varje garage och källare har genererat en fantastisk mängd internationellt framgångsrika musiker, för att inte tala om alla skådespelare som har börjat i amatörteatergrupper, kommer amatörporren också på sikt generera högkvalitativ och engagerande porr, gjord av människor som verkligen gillar det de gör. Och i samma grad som amatörporren blir accepterad som en naturlig del av mainstream-kulturen, så kommer även den kommersiella porren blomstra med allt vad det innebär, i form av bättre kvalitet och bättre förhållanden för de som arbetar i produktionen.

Marknaden kommer att förvänta sig det, och producenterna kommer att tillhandahålla det som kunderna vill ha.

Bloggar som kommenterar: Trilog, Lerdell Investigations

Porr är gott och nyttigt!

Det finns en allmänt förekommande idé om att porr skulle vara väldigt farligt, skadligt, omoraliskt och allmänt oacceptabelt för oss ”moderna” och ”upplysta” människor. Att porren skulle leda till ökad brottslighet, fler våldtäkter (”porr är teori, våldtäkt är praktik”) och en förvrängd sexualsyn. Detta är förstås en komplett galen idé utan någon som helst faktabakgrund, och utan stöd i någon vetenskaplig forskning. Denna idé stammar helt och hållet ur kroppsfientlig och sexualneurotisk moralism, till största del kommen ur den kristna kyrkans världsfrånvända ideologi.

Det finns till och med en hel del förvirrade stackare (eller i värsta fall fascistoida idioter) som anser att porr borde förbjudas. Vad dessa personer har tänkt med innan de redovisat sina åsikter är inte känt, men en hjärna kan det knappast ha varit. För det första förutsätter det att vi helt och hållet ger upp alla ideal om yttrandefrihet och åsiktsfrihet, och inför en stenhård censur. Sen kommer ett större problem – vad ska vi censurera, och vad får sägas/publiceras?

Det största problemet med denna censurambition är naturligtvis att bestämma vad som ska vara tillåtet eller ej. Ska man förbjuda själva offentliggörandet av erotiska bilder, eller är det redan framställandet av dem som ska förbjudas? Om Nisse Persson plåtar sig själv och sin fru med mobilkameran – nakna, i en erotisk situation – ska det vara olagligt? Eller är det om bilderna ses av någon annan som det förvandlas till ett brott? Detta är uppenbart absurt, som vem som helst kan inse, och den enda självklara slutsatsen man kan dra av detta är att om man vill förbjuda porr, så måste man införa totalitär diktatur, med fruktansvärt inskränkt yttrandefrihet. Alltså ingen yttrandefrihet alls.

Ett annat uppenbart problem är själva tanken att vi skulle kunna komma överens om en allmän definition om vad som är porr eller inte. Det låter sig svårligen göras, eftersom det helt och hållet är en fråga om tycke och smak. Men låt oss ändå försöka. Om vi tillåter oss att använda den definition av porr, eller pornografi, som vi hittar i Svenska Akademins Ordlista, så står där ”sexuellt retande framställning i ord eller bild”. Ur den synvinkeln måste vi dra slutsatsen att all media som kan upplevas som sexuellt retande också är pornografisk. Konstverk av Zorn, Ingres, Courbet, Michelangelo, Picasso m.fl. är ofta utstuderat pornografiska, liksom litterära verk av D.H Lawrence, Anaïs Nin och Giacomo Casanova. Carl Larssons illustrationer med badande, nakna barn måste med självklar konsekvens betraktas som barnpornografiska.

Allt detta måste förstås förbjudas. Franska kort ska vi inte tala om. Men även resekataloger med badbilder och underklädesreklam måste förbjudas, eftersom även dessa kan upplevas som sexuellt retande. Och hur vi än gör med censuren, så måste vi, om vi ska ha den, låta någon annan fatta dessa beslut åt oss, vad som skall censureras och förbjudas. Vi frånsäger oss rätten att själva bestämma och välja vad för slags information vi vill ta del av. Vi frånsäger oss våra demokratiska rättigheter.

Många hävdar att porren bidrar till förtryck av kvinnor. Men detta är en paradox, eftersom man internationellt sett kan göra den iakttagelsen att de länder som har yttrandefrihet, och därmed större jämställdhet och frihet för kvinnor, är också de länder som har mer pornografi. Och de länder där pornografiska alster är förbjudna är generellt sett också de länder där kvinnorna är mest förtryckta och underställda männen.

För att slingra sig ur detta generande resultat av ogenomtänkt moralism, så har man uppfunnit en kategorisering som förstås bara finns i fantasin – man skiljer på ”erotik” och ”porr”. Erotik är fint, och porr är fult. Erotik är kultur och uppbyggligt, porr är farligt och snuskigt. Men vari ligger egentligen skillnaden, förutom belysningen, eller möjligen produktionstekniken? (oljemålningar är konst, video är skräp, svartvitt är kultur, färg är snusk, gammalt är spännande, nytt är chockerande och vulgärt)

Det är alltså O.K. med råa knullbilder om de är tecknade av Picasso eller Bror Hjorth, men inte om de är framställda av någon med lägre konstnärlig profil. Varför? Och det är O.K. med foton om de är väldigt gamla. Då är de charmiga. Till och med ren hårdporr från förra sekelskiftet kan ses som rätt gullig. Någonstans i tiden förvandlas den äckliga porren till kittlande erotik.

Denna uppdelning är förstås helt och hållet artificiell, och har inget med verkligheten att göra. Det är ett försök att dela upp erotika i finkultur och fulkultur. ”Porren” är det folkliga, vulgära och smaklösa uttrycket för behovet av erotiska skildringar (som förstås borde förbjudas), medan ”erotiken” representerar det konstnärligt högtstående, det fiiiiiina, det kulturellt godkända. Och som alltid så finns det en bred medelklass som strävar efter att framstå som fiiiiinare än de lägre samhällsklasserna, och då framhäver man gärna det som gör att man verkar mer högtstående – som t.ex. hur man ser på sexskildringar. Erotik är fint, porr är fult. Samma öde har drabbat dansbanekulturen, jazzen, serietidningar, videovåldet och alla yttringar av folkkultur.

Jag har i snart tio år haft en hemsida på nätet som jag kallar Cirkus Eros. Underrubriken är ”Erotik för finsmakare”. Men man skulle faktiskt helt krasst lika gärna kunna säga att erotik är porr för finsmakare. Det är bara en formuleringsfråga. Jag har själv formulerat det så för länge sedan att jag inte gillade den porr jag fann, och därför har jag gjort min egen. Och eftersom jag är konstnärligt lagd, och därtill en smula romantisk, så präglas mina erotiska bilder och noveller av såväl konstnärlig vision som romantiska ideal. Men jag hävdar också att det inte gör dem mindre pornografiska. De ÄR gjorda med tanke på att skildra sexualiteten och lusten som något härligt och livskraftigt, och självklart vill jag att de som ser mina bilder och de som läser mina berättelser ska bli kåta! Alltså är det pornografi.

All erotik är med nödvändighet pornografisk, annars är den inte erotik. Detta är min absoluta slutsats av diskussionen. Jag har själv fotograferat naket sedan början av 1980-talet, och under en lång tid har jag naturligtvis inte tänkt på mina bilder som ”porr”, utan som konstnärliga verk, innerliga skildringar av kvinnokroppen. Rätt så pretto, men helt i linje med det allmänna betraktelsesättet. Faktum kvarstår – självklart blev jag kåt av en del av mina bilder (vilket också var en av orsakerna för mig att framställa dem), och följaktligen har jag använt en del av mina egna bilder som runkobjekt. Alltså hade jag helt enkelt framställt porr, fast i enlighet med min egen smakriktning. Och vari ligger problemet med det, egentligen? Varför kände jag behovet att förfina min kättja, sublimera min önskan att njuta av pornografiska alster genom att kalla det ”erotik”, inte porr? Varför blir det plötsligt ”snuskigt”, eller på annat sätt dåligt?

För att det handlar om sex. Sex betraktas fortfarande allmänt som det farligaste som finns. Sexskildringar är de mest censurdrabbade av samtliga kulturyttringar, och det som vanligen väcker mest motvilja, ilska och skräck. Mycket, mycket mer än skildringar av våld och övergrepp. I tidningar och på TV blir vi dagligen fullpumpade med våld, blod och elände. Krossade skallar, kulhål, blodpölar och sår, ackompanjerade i bild av de vapen som använts för att skapa dessa skador, redovisas öppet och högfrekvent i det vi kallar nyhetsrapportering och underhållning. För några år sedan hade en av våra kvällstidningar ett helt mittuppslag ägnat åt ett bildreportage, i vilket vi får följa processen, bild för bild, vari en afrikansk man får sin ena hand och sin ena fot avsågade. Jag kan fortfarande drömma mardrömmar om detta. Det var det mest motbjudande jag någonsin sett i en kvällstidning – som för övrigt får säljas helt öppet, till såväl barn som känsliga vuxna, utan varningstext. Detta ansågs som relevant nyhetsrapportering, vilket man väl kan hävda. Men kan du tänka dig ett mittuppslag i Expressen där man bild för bild, detaljerat och nära redovisar ett samlag? Det skulle sannolikt väcka en läsarstorm, och många skulle bli ohyggligt upprörda, inte minst å barnens vägnar. Det skulle med stor sannolikhet ses som mycket farligare, och möta oerhört mycket mer kritik, än reportaget med avsågningen av lemmar. Och vad värre är – med stor sannolikhet skulle fler tycka att det vore äckligt och motbjudande, och det skrämmer mig verkligen.

”Det är något grundläggande fel med en kultur där brutala mord, misshandel och tortyr betraktas som legitim underhållning medan litteratur, konst och film som visar människor som njuter av sex med varandra anses fult eller omoraliskt.”
– Håkan Blomqvist –

För att göra det hela än mer komplicerat, så blandas den här diskussionen alltsomoftast upp med varierande uttryck för en amerkansk typ av puritansk feminism, introducerad främst av personer som Catherine McKinnon och Andrea Dworkin, karismatiska demagoger som myntat uttryck av sorten ”porr är teorin, våldtäkten är praktiken” – trots att det inte finns en enda vetenskaplig studie värd namnet som visar på ett samband av det slaget. Snarare finns det fler studier som antyder motsatsen – att porren har en dämpande effekt på sexbrottsligheten.

Vi ska inte glömma att det finns en starkt sexpositiv feministisk rörelse som också är porrpositiv, eftersom porr kan hjälpa även kvinnor att stärkas i sin egen sexualitet, förutsatt att porren ifråga gestaltar sex på ett sätt som inte är kvinnoförnedrande, utan snarare uppmuntrar kvinnor att utforska sin egen sexualitet. Och det finns faktiskt en hel del sådan porr/erotik, vad än somliga förstoppade moralfeminister påstår.

En typ av argument som ofta kommer upp i diskussionen kring pornografins vara eller icke vara, är arbetsvillkoren för dem som figurerar i porrfilmer och porrbilder. Och självfallet är det relevanta frågeställningar, som bör behandlas. Men inte på det sätt som ofta görs idag, med censuriver och förbud. Det blir som att bota förkylning genom att skära bort näsan. Vi kommer inte åt problemen med förbud. Tvärtom kan det förvärra situationen drastiskt, på samma sätt som sexköpslagen och kopplerilagen har gjort i Sverige.

Vi kommer inte åt problem på arbetsplatser genom att förbjuda hela yrkeskategorier – särskilt inte om det är ett yrke som alltid har funnits sedan tidernas begynnelse, och som alltid kommer att finnas, eftersom behovet alltid har funnits, och alltid kommer att finnas. Det enda vettiga sättet att komma åt eventuella problem är att istället ta upp trollen i solen – att belysa problemen precis för vad de är, och åtgärda därefter. Genom positiva regleringar, facklig verksamhet, yrkesorganisationer m.m. Vi bojkottar t.ex. inte alla mattor, bara för att det finns ett antal mattfabriker i Pakistan som har förslavade och misshandlade barnarbetare som tillverkar mattorna. Vi förbjuder inte allt bruk av skor, bara för att det finns sweatshops i Sydostasien.

Det är för övrigt djupt antifeministiskt, och därtill både föraktfullt och nedlåtande, att påstå att kvinnor som deltar i pornografisk konst inte förstår sitt bästa, att de är manipulerade eller tvingade, att ingen kvinna kan vilja utsätta sig för detta frivilligt. Detta är verkligen att cementera bilden av kvinnor som underlägsna, viljelösa offer, och det kan jag bara inte gå med på. Jag har själv som sagt fotograferat ett stort antal nakna män, kvinnor och par i mer eller mindre erotiska situationer i många år, och jag har aldrig upplevt någon av mina modeller som offer, ovilliga eller manipulerade. De som har blivit fotograferade av mig har som regel själva kontaktat mig för att vara mina modeller, eftersom de gillar det jag gör. Och jag har ingen anledning att tro något annat än att detsamma gäller för de allra flesta som ställer upp i andra fotografers studior, eller för den delen i porrfilmer.

Jag är inte så naiv och godtrogen att jag inte förstår att det existerar en hel del missbruk och utnyttjande av människor i porrbranschen, precis som i modebranschen, musikbranschen, filmbranschen och tusen andra branscher. Det finns gott om folk som blir rövknullade i de allra flesta branscher, utnyttjade, misshandlade, slängda på soptippen. Börsmäklare, sjuksköterskor, gruvarbetare, kommunalpolitiker – alla löper risken att bli trampade på och förödmjukade, och somliga t.o.m. offentligt. Sådant är livet, oavsett om vi gillar det eller ej. Så varför detta överdrivna fokus på just porr? Återigen – för att det handlar om sex. Och sex är ju som bekant det fa-a-a-a-arligaste som finns.

Porr har alltid funnits, och kommer alltid att finnas. Sedan tidernas begynnelse, så länge människor har haft förmågan att måla och teckna, grottmålningar, hällristningar eller vadhelst för teknik vi har använt oss av, så har människor avbildat varandra, görandes det som människor gör. Människor som jagar, rider, åker båt, driver djur, plogar, bygger hus – och har sex. Sexskildringar finns sedan urminnes tider, och kommer alltid att finnas. Och på samma sätt som vi människor har utvecklats tekniskt, så har vi också utvecklat våra sexskildringar. Så snart skriftspråket uppfanns så skrev man sexskildringar, bland allt annat man skrev. Så fort målerikonsten utvecklades så följde de erotiska bilderna med. Så fort fotograferingskonsten uppfanns så fanns det fotografer som ville skildra nakna män och kvinnor, gärna tillsammans, och detsamma gäller naturligtvis de rörliga bilderna – filmen. Detta hör till vår natur, och är inget som en hel armé av magsura moralister kan ändra på, hur välmenande de än tror att de är.

Jag vill gärna vända på resonemanget och tala lite om hur bra det kan vara med porr. Ja, det finns en hel del usel porr, och jag skulle nog t.o.m. påstå att majoriteten av all porr är rätt så undermålig, men vi kan inte döma ut en hel genre bara för att vi är för lata för att hitta guldkornen. Och så kan det vara idé att fråga sig varför porren ofta är så usel. Personligen tror jag att det handlar om acceptans. Den tid när DN recenserar nya porrfilmer sida vid sida med andra filmer, teaterföreställningar, litteratur och konst, så kommer också den pornografiska konsten att höjas i kvalitet. Och i samma grad vi fulstämplar och stigmatiserar porren så kommer väldigt få etablerade och erkända konstnärer, filmare m.fl. våga försöka sig på att skapa högkvalitativa pornografiska verk.

Idén med porr är ju egentligen bara att skildra sex i text och/eller bild, för att vi ska bli kåta av den, för att vi ska kunna höja vår sexuella energi. Och vad är egentligen fel med det? Den enda anledningen till att tycka att det är något fel med det är om man i grunden tycker att det är något fel och omoraliskt med sex som helhet. Men om man nu inte tycker det, utan faktiskt kan se sex som något nyttigt, roligt, helande, uppfriskande, hälsosamt, kärleksbefrämjande och skönt, så måste väl ändå skildringar av samma aktivitet ses som något positivt?

Porren beskylls ofta för att vara orealistisk, könsstereotypisk och befästande av schabloner – och självklart är porren som regel inte direkt socialrealistisk, men det är väl inte meningen heller? Porren är vanligen tänkt som fantasier som skall kåta upp betraktaren/läsaren. Funkar det så funkar det. Och vad gäller det könsstereotypa så upplever jag tvärtom att porren ofta är mycket mer varierad och fantasifull i såväl sexualsyn som i könsroller än vanlig spelfilm ens kommer i närheten av.

Porren har bidragit till att berika människors sexliv och inspirera till större variation och lekfullhet. Porren har också haft stor betydelse för marginaliserade gruppers identifikation. Bögporr, fetischporr och porr som skildrar allehanda variationer kan fungera som skamlösande befriare, bekräftande olika personers sexuella identitet genom att erbjuda speglar, identifikationsobjekt. Redan Casanova och Markis De Sade gjorde viktiga insatser för att befria fjättrade sinnen från skuld- och skamtyngd moralism, och det kan även nutida porr göra.

Det är dags att sluta döma människor för deras sexuella val. Det är dags att sluta moralisera utifrån egna paranoida föreställningar om ”rätt” och ”fel”. Det är dags att dra upp huvudet ur sanden och acceptera att sex faktiskt inte är farligt. Inte skildringar av sex heller. Jag tror att det var Lenny Bruce som ställde frågan om hur många mord någon hade sett i en porrfilm. Tänk på det ett tag. Vad tar vi mest skada av? Att se folk bli mördade på löpande band, eller människor som knullar?

MAKE LOVE, NOT WAR!

Porr, horor och feminister – ett rundningsmärke i prostitutionsdebatten

2006 var ett intressant år på flera sätt. En spännande sak som hände då var att feministen Petra Östergren kom ut med sin sexualpolitiska bok om porr och prostitution – Porr, horor och feminister. Vad Petra gjorde var att presentera något som dittills saknats helt och hållet i debatten kring prostitutionen, och mer specifikt då sexköpslagen.

Petra gjorde något som fler borde ha gjort – särskilt de okunniga politiska broilers som fick för sig att introducera något så idiotiskt som sexköpslagen – hon frågade dem som lagen berörde. Hon intervjuade ett tjugotal prostituerade om deras arbete och levnadsvillkor. Hon skärskådade även porren ur ett frihetsperspektiv, i motsats till den totalitära censurivrarideologin som alltjämt är märkligt stark inom etablissemanget.

Petra ställde förbjudna frågor, frågor som gjorde att hela feministrörelsen vände henne ryggen och frös ut henne ur gemenskapen. Hon frågade om alla som säljer sex verkligen är offer, och om all porr verkligen är kvinnoförnedrande. Hon ställde ”sanningarna” presenterade av de amerikanska feministgurusarna McKinnon och Dworkin på huvudet genom att påtala bristerna i det feministiska maktperspektivet, vari kvinnan alltid är ett offer för mannen, och alla våldtäkter och våld alltid handlar om männens kollektiva önskan att dominera över kvinnorna. Hon ställde frågor som gjorde många människor fruktansvärt upprörda. Varför finns det lika mycket misshandel i samkönade relationer som de tvåkönade? Varför accepterar vi lagstiftning som leder till att yttrandefriheten blir lidande, och friheten för varje enskild människa inskränkt? Varför accepterar vi att människor ska få bestämma över sina egna kroppar i vissa sammanhang, men inte andra?

Boken blev kort sagt ett rundningsmärke i porr- och prostitutionsdebatten. Varför ”rundningsmärke”, och inte en milstolpe? En milstolpe passerar man bara, men vid rundningsmärket vänder hela regattan. Alla har bara inte kommit fram än. Men snabbare än man kunde tro är allt fler på väg runt…

Den verkliga kraften i såväl boken som den efterföljande debatten ligger mycket i den nyktra och sansade attityd som Petra ständigt uppvisar. Hon har inte bara med forskarens noggrannhet tagit reda på fakta – hon kan redovisa dessa rön på ett lugnt och samlat sätt, även om de omgivande i debatten blir känslomässigt affekterade och upprörda. Petra ställer frågorna på ett sätt som inte går att rationalisera bort, och det är effektivt på ett sätt som blir svårt att hantera för hennes meningsmotståndare. Petra praktiserar en slags mental aikido, som gör att hon står orubbad i blåsten, något jag imponeras storligen av.

En av de mest bisarra konsekvenserna av den moralism och sexualneuros som präglar den svenska samhällssynen är att det ses som en merit att inte veta något om porr när man uttalar sig om den. Eller sex över huvud taget. Där är vi numera nästan lika hycklande som det amerikanska etablissemangets syn på makthavare och sex. Man ska helt inte ha något sex alls, och om man har det ska det vara med sin maka/make, i syfte att alstra barn, i sovrummet med lyset släckt, och i missionärsställning på kortast möjliga tid. Om man faktiskt vet något om porr, genom att ha sett en massa porr (Petra Östergren kämpade sig genom en stor mängd porr som faktaunderlag för sin forskning), så är man plötsligt inte trovärdig längre. Som om porren liksom smittar hjärnan, och gör betraktaren oförmögen att använda sitt förnuft. Översätt denna tanke till andra områden, som biologi eller ekonomi. Anta att en politiker kommer med tvärsäkra uttalanden om ekonomi, men han/hon har aldrig sett pengar i verkligheten. Galet? Minst sagt.

Detta vänder Petra Östergren på, i sin ambition att avslöja lögnerna, och skaka fram en sanning utan ideologiska filter. I sin bok betar hon av fördom efter fördom, lögn efter lögn, missuppfattning efter missuppfattning, till dess att den fördomsfulle kejsaren med nya kläder av ideologiskt gods står helt naken. Intressant nog var Petra själv i sin späda ungdom just en sån där slagordshojtande, porrhatande feminist, men som vuxen har hon vågat ifrågasätta sina egna ”sanningar”.

Det allra viktigaste Petra gör är att ta fram de osynliggjorda, de omyndigförklarade i ljuset. Hon ger de prostituerade som dittills inte fått komma till tals ett forum, en röst. Det vulgärfeministiska politiska etablissemanget har bara velat låta ångerfulla och offeridentifierade ex-prostituerade komma till tals, och inga andra, eftersom det inte passar in i den politiska agendan. Även detta ändrade Petra på.

När sedan Isabella Lund, den välartikulerade och genomtänkta eskortkvinnan, blev vald på nätet till att ha årets politiska blogg 2007, trots att DN bojkottar henne totalt, så vände debatten ytterligare. Här fanns plötsligt en prostituerad som inte lät sig tystas (trots frustrerade försök från vissa ondskefulla politiska debattörer), en prostituerad som trots att hon på grund av politisk och ideologisk terror vidmakthållit sin anonymitet ändå givit prostitutionen ett – om inte ansikte, så åtminstone en röst. När Aftonbladet m.fl. sedan har haft gallupar på nätet, med frågor om prostitutionslagstiftningen, så har en förkrossande majoritet (60-70 %) röstat mot lagen, för att den ska avskaffas. Något är definitivt på gång i den sexualpolitiska debatten. Folk verkar generellt vara mer liberalt inställda än våra folkvalda politiker kanske hade hoppats på.

Nu har Petras bok precis kommit ut i pocketformat (köp den här), och för några dagar sedan höll Petra releasefest på Södra Teatern. Jag fick en inbjudan, och gick självklart dit. Det bjöds på vin och varm korv (det fanns t.o.m. vego-korv för oss grönsaksätare), bok och debatt/samtal med Petra och fyra personer på scen – Stig-Björn Ljunggren (statsvetare och debattör), Lill-Marit Bugge (artist), Karl-Olov Arnstberg (etnolog) och Susanne Wigorts Yngvesson (etiker). Intressant. även om debatten sällan lämnade det kronocentriska perspektivet. Etnologen Arnstberg redovisade t.o.m. ett mycket märkligt och okunnigt historiskt perspektiv, med den sexualmonopolistiska kärnfamiljen som något slags konstant ideal och livsstil för människosläktet, något som turligt nog rättades av en närvarande historiker i publiken.

Det var som alltid mycket trevligt att träffa Petra, och dessutom fanns på plats en rejäl mängd debattörer på det sexualpolitiska arenan som bonus. Några kände jag sedan gammalt, och några var nya bekantskaper.

Jag hoppas innerligt att många fler läser Petras bok (du med, om du inte har gjort det redan!) – den är synnerligen läsvärd, och kanske alltjämt den allra viktigaste inlagan i den sexualpolitiska debatten idag.