Posted tagged ‘Alexander Bard’

Språkfascism och metadebatter

23/02, 2017

Likriktning

Något jag är extremt trött på i svensk politisk debatt, är att alla förväntas vara så jävla städade, och att alla på något sätt förväntas inordna sig en likriktad, känslokall, universell form av ”civiliserad” kommunikation, som på något magiskt sätt kan uppstå i en total konsensus av vad som är rätt sätt att diskutera, artigt och respektfullt, alldeles oavsett vem man diskuterar med – som om artighet vore något universellt och likadant överallt. Det gör tyvärr alltför ofta att den politiska debatten blir otroligt tråkig, kastrerad och stendöd.

Framför allt måste man vara artig och välformulerad. Annars tar ingen dig på allvar. Det är en slags hämnd från känslomässigt hämmade byråkrater, känns det som. En härskarteknik mot engagerade personer. Att ständigt kommentera HUR folk förmedlar en åsikt istället för att bemöta åsikten är både en härskarteknik och ett jävligt lömskt sätt att undvika ämnet. Härskartekniker är förvisso en väldigt viktig del av politik, och den som är skicklig på det kan komma långt. Politik handlar ju ytterst sett endast och enbart om makt. Men det vore fint om åtminstone en del av debatten, av rent demokratiska skäl, kunde fortgå utan en våt, tung filt av repressiv metadebatt.

Paradoxalt nog ger denna tvungna artighet också väldigt mycket utrymme för helt vansinniga idéer att framstå som rumsrena och respektabla. Ha kostym och ett välartat sätt, så kan du komma undan med såväl grov rasism som fascistoida övervakningsdystopier â la Orwells 1984 på speed. När artigheten blir viktigare än sakfrågorna, då uppstår dessa ständigt återkommande metadebatter.

Det finns ett antal mer frispråkiga debattörer på den politiska arenan, som inte backar för ett mer burdust språk, om debattören i fråga anser det vara befogat. Alexander Bard är en självklar sådan, och emellanåt kvalar även jag in där. Jag anser helt enkelt att det är rätt att kalla en spade just en spade, och en korkad ståndpunkt för – en korkad ståndpunkt. När debattörer refererar till källor på ett lögnaktigt och missvisande sätt, trots att de tidigare blivit påminda om att deras källor är felaktiga, så anser jag att det är befogat att kalla dem lögnare. Men man får inte hemfalla åt enbart personangrepp. Då gör man precis samma misstag som dem som leder över samtalet till metadebatt – man lämnar ämnet och sakfrågorna. Poängen är att om man ska leverera fina förolämpningar, så måste de alltid vara relevanta till sakfrågan – man måste hålla sig till ämnet.

Neville Chamberlain och Adolf Hitler

Att respektera meningsmotståndare för mycket kan tyvärr tjäna deras ståndpunkter. Det är inte alltid konstruktivt att vara alltför artig, helt enkelt. Visar jag respekt för en lögnare kan det verka som att deras ståndpunkt är värd respekt – vilket den ju inte är, om den bygger på en dold agenda, underbyggd med lögner. Sanningen är att alla åsikter inte är lika värda. Om någon debatterar på ett väldigt populistiskt och lögnaktigt sätt, förtjänar de inte respekt, och ska avslöjas som de hycklare de är. Annars blir man lätt ännu en Chamberlain.

Det är alltför vanligt i politiska diskussioner, där en part har uttryckt sig med skärpa, som t.ex. när Alexander Bard för några år sedan lämnade Centern, och uttryckte sitt hat mot Centerkvinnorna, som han betraktade som missfosterhjärnor och idioter (typiska Bard-formuleringar) att alla HELT OCH HÅLLET fokuserar på debattörens sätt att uttrycka sig, istället för att fokusera på sakfrågan. Och så gör man det klassiska cirkelargumentet att ”om han hade uttryckt sig mer anständigt hade vi kanske kunnat diskutera varför, men nu går det ju inte”. Detta är fegt och ryggradslöst. Tycker man att en diskussion är viktig, så skiter man i hur motparten uttrycker sig, och fokuserar på ämnet.

Nyligen skrev jag en rätt hård kommentar till en artikel av Veronica Palm, och hamnade i ännu en metadebatt med en god vän, om huruvida det var rätt att skriva att hon var en lögnare – att det hade varit bättre att skriva att det hon påstår inte är sant. Men jag tycker att om någon uppenbart och sannolikt medvetet ljuger, för att trycka fram sin agenda, så är det rätt och riktigt att kalla den personen för en inpiskad lögnare. Återigen hamnade jag i en metadebatt. Trist och onödigt.

Själv tycker jag att det är rätt befriande och skönt med lite skarpare toner emellanåt. Det är förfärligt tråkigt om känslouttryck blir betraktade som opassande och fel i alla lägen. Då kommer alltid de kallaste byråkratsjälarna vinna. Vill vi det? Om man faktiskt blir arg på en dum politisk ståndpunkt måste man få uttrycka den vreden. Lite som i det brittiska parlamentet, där tongångarna kan bli ganska så temperamentsfulla emellanåt. Återigen – så länge man håller sig till sakfrågorna, och faktiskt levererar skarpa argument, så får man ta sig friheter. Annars är det som att säga att ett starkt engagemang är dåligt, något som gör en människa misstänkt. Där vill vi väl ändå inte hamna?

Debatt i brittiska parlamentet

Vi kommer ALDRIG att komma fram till en enda universell metod att kommunicera. Det existerar inte något sådant, så då är det väl bättre att bara acceptera att vi alla kommunicerar olika, och alla kan inte anpassa sig till alla andra hela tiden.

Bättre lite skit i hörnen än ett rent helvete.
En spade är en spade, och en lögnare är en lögnare.

Kaos bor granne med Gud.

Dekorrand

Spara

Spara

Spara

Politikmissbruk

23/05, 2013

Demonstration mot FRA

I morse drabbades jag av ångest. Jag ville så gärna åka till Svenskt Närlingsliv, dit jag blivit bjuden att bevittna ett rapportsläpp om integration i arbetslivet, sammanställd av Fredrik Segerfeldt. Det var oerhört frestande av flera orsaker. Integrationspolitiken är oerhört viktig, inte minst i ljuset av rasistiska politiska strömningar å ena sidan, miljonprogramskravaller å andra sidan. Det är också alltid uppfriskande att lyssna på Fredrik Segerfeldt, en verkligt liberal fyrbåk i tröttsossiga Sverige, en god debattör som vi också har haft med på ett av våra Pub Liberal. Och jag såg på eventet på Facebook att flera av mina politiska vänner skulle komma dit. Hur kul som helst. Alla goda skäl.

Men det var ingen bra idé. Efter att ha jobbat nästan hela natten behövde jag sova. Och eftersom jag ska jobba på en kursgård i Halland hela helgen, och behöver förbereda mig, packa arbetsutrustning och skriva kursanteckningar, så borde det väl egentligen vara ett väldigt lätt val att avstå. Eller? Nej, det var det inte. Det kröp i hela kroppen på mig, jag ville verkligen åka till det där rapportsläppet, och det var inte förrän klockan var så mycket att det var omöjligt att hinna åka dit som jag kunde börja slappna av. Den känslan födde nya funderingar, och i förlängningen denna bloggpost.

Calle vid Expressens valstuga

Jag brukar ibland påstå att jag inte blir beroende. Jag saknar den genen. Jag har aldrig varit i närheten av att bli alkoholist, nikotinist eller någon annan slags ”-ist”. Inte för att jag har en så fantastisk karaktär, utan för att det helt enkelt aldrig har blivit så att jag fastnat i något. Jag älskar att dricka vin, men dricker aldrig för mycket. Jag tycker om att röka fina cigarrer och bra piptobak – men för det mesta glömmer jag helt att jag har Cohibas i frysen. Jag blir helt enkelt inte beroende. Men jag inser nu också att det inte är helt sant.

Ett antal pirater på väg in i Riksdagshuset - denna gång som åhörare vid FRA-omröstningen, men nästa gång...

Som en av mina vänner väldigt träffsäkert uttryckte det, på ett sätt jag verkligen kan känna igen mig i – han är ”kemiskt beroende av intellektuell stimulans”. Just så kan jag ofta uppleva min tillvaro också. Det är för övrigt väldigt typiskt för personer med hög IQ – man blir snabbt uttråkad, och hjärnan behöver ständigt ny näring. Och jag omger mig helst med personer som har ett extremt intensivt intellekt – som t.ex. Rick Falkvinge, eller Alexander Bard. Då har man aldrig tråkigt. Och vi är alla politikknarkare. En vän har beskrivit mig som en person med ”åsikts-tourette”, och jag konstaterar lugnt att jag har varit med i SvT Debatt hela åtta gånger – tre gånger bara det senaste året, i olika ämnen – tydliga varningstecken på ett tungt beroende.

Calle på SvT Debatt 1304518

Det erbjuder fantastiska dopaminkickar att gnugga skuldror med inflytelserika personer, att fika med ministrar, skåla med riksdagsledamöter, luncha med partiledare och äta middag med EU-parlamentariker. För att inte tala om adrenalinruset i att debattera politik med dessa människor i offentliga media, som TV. Att kunna namedroppa allehanda politiska kändisar man har snackat med, läsa motioner, debattartiklar och politiska filosofiböcker (som man förstås refererar till vid lämpliga tillfällen), få hundratals ”Gilla-klick” på skarpa politiska inlägg på Facebook, få e-brev i drösar från folk som gillade det där TV-inslaget eller den där debattartikeln i SvD/DN/Expressen. Eller att ha sitt namn på en valsedel och få 500 personkryss i ett riksdagsval. Ooooh, myyysigt!

Carl Schlüter och jag på en demonstration mot ACTA, på Sergels Torg

Därav den tvetydiga titeln på denna bloggpost. Det handlar alltså inte om missbruk av makt över andra, utan när politiken blir en drog, en kick. Jag har upplevt det tidigare, som tonåring och djupt politiskt engagerad. Det är förstås oerhört stimulerande att ständigt ägna sig åt ”jätteviktiga saker”, att röra sig i kretsar med personer som faktiskt har makt och inflytande, samt att umgås i en krets av superintelligenta och snabbtänkta människor, som alltid är öppna för nya diskussioner om intressanta ämnen, för att inte tala om de sällsynta tillfällen då man blir citerad av någon känd politisk person.

Politikerminglande

I politiken erbjuds ständig påfyllning av beroendeframkallande möten och diskussioner. Snabba dopaminkickar, som raffinerat socker – eller kokain. Man får känna sig viktig, inflytelserik, duktig, sedd, respekterad och cool. Även om man inte egentligen är det. Det räcker att det känns så.

En klassisk paradox i politiken är också att så länge du inte är särskilt inflytelserik så kan verkliga makthavare gärna bjussa på sig själva, få dig att känna dig viktig, för att du ska gilla dem – men om du faktiskt börjar bli inflytelserik på riktigt (och har en annan politisk ståndpunkt) så kan samma politiker vända och försöka få dig att känna dig betydelselös. Det politiska spelet är ett lömskt gladiatorspel, med många offer.

Valdagen 2010, med Caspian och Rick

Det värsta stället av alla för en politikknarkare är förstås Visby under Almedalsveckan. Där har jag varit två somrar. Det är som att släppa lös en alkoholist på en gigantisk vin- och spritmässa, där allt är gratis. Fast drogerna är dopamin, adrenalin och lite andra sköna signalsubstanser och hormoner i hjärnan. Och man kan befinna sig i ett ständigt rus – inte bara av rosévin, alltså, utan den enorma kicken av att känna sig som att man befinner sig vid jordens mittpunkt – ett politiskt tivoli med oändliga attraktioner.

Calle & Co i Almedalen

Så jag erkänner. Jag är politikknarkare. Så nu ska jag trappa ner, dosera mer sparsamt, och bara ägna mig åt de frågor där jag faktiskt kan göra någon skillnad, effektivt. Och i kväll ska jag INTE besöka Frihetsfrontens talarkväll för att höra Johan Hedin tala om hur det är att arbeta som riksdagsledamot. Det är oerhört frestande, förstås, för Johan är trevlig och underhållande, men jag måste verkligen disciplinera mig själv – välja de långsamma, kulturella kolhydraterna istället för de snabba, dopaminkickande.

tunn linje

Ikväll ska jag i stället umgås med min vackra och gravida hustru, besöka Fotografiska innan ett par fantastiska utställningar stängs, kanske gå och äta en bit på någon trevlig restaurang. Promenad i Gamla Stan, eller på Söder. Politiken får vänta (i alla fall till nästa vecka). Det finns viktigare saker att syssla med här i livet – och störst av allt är Kärleken.

Calle & Jennie Rehbinder på Stadshuskajen

Dekorrand

Sveket mot liberalismen – vår första pubkväll!

18/03, 2011

Panelen på Pub Liberal den 16 mars 2011
Foto: Jonathan Rieder Lundkvist

Så hade vi premiär på vårt diskussionsforum Pub Liberal. Vi höll till på Restaurang Cattelin i Gamla Stan, och det var ca femtio personer i publiken. Ämnet var ”sveket mot liberalismen”. Alltihop bambusades ut, vilket innebär att debatten i skrivande stund har setts av över 600 personer – minst tolv gånger antalet den publik vi hade på plats. Länk till Liberaldemokraternas Bambusersida hittar du längre ner på sidan.

Tanken med Pub Liberal är att vi ska ordna debatter om intressanta politiska ämnen, och samla oss kring ett liberalt perspektiv. Det betyder inte att alla våra gästande debattörer måste vara liberaler, men vi vill inte heller fokusera på olikheter och iscensatta konflikter, utan snarare öppna och sökande debatter där alla ska kunna känna sig som vinnare efter en kvälls diskussioner.

På premiärkvällen diskuterade vi liberalismens dilemman, både i form av de problem man kan möta som riksdagsledamot, men också hur svårt det kan vara att organisera dessa hårdnackade individualister som liberaler ofta är. Många skratt och fördjupade insikter levererades.

I panelen tronade Alexander Bard som moderator, och med oss hade vi Frederick Federley, riksdagsledamot för Centern, Camilla Lindberg, f.d. riksdagsledamot för Folkpartiet, Rick Falkvinge, evangelist för Piratpartiet och den internationella piratrörelsen, och så jag då, för Liberaldemokraterna. En rätt skön samling, med andra ord.

Om knappt två veckor har vi nästa Pub Liberal, onsdag den 30 mars, och då kommer vi att diskutera datalagringsdirektivet. Vi kommer naturligtvis att samla ihop en minst lika tung debattpanel, med expertis på området, och är du i Stockholm går det bra att ramla in. Kan du inte komma så ser vi förstås till att Bambusa ut även denna kvälls debatt. Vi kommer inte att vara på Cattelin, utan på Bysis, på Söder. Mer information kommer framöver.

Välkommen!

tunn linje

Här är Bambuser-länken, om du vill höra debatten:
http://static.bambuser.com/r/player.swf?vid=1503622

Mer om Pub Liberal:
Liberaldemokraterna, Liberaldemokraterna på Bambuser, Liberaldemokraterna på Facebook

Fler bilder från Pub Liberal:
Jonathan Rieder Lundkvist, Henrik Bejke

Liberaldemokraterna

Dekorrand

Pub Liberal – ikväll – sveket mot Liberalismen

16/03, 2011

Pub Liberal

Liberaldemokraterna arrangerar under våren en serie pubkvällar med politiska och filosofiska diskussioner, på Restaurang Cattelin, i Gamla Stan, Stockholm. Vi bjuder in olika gästdebattörer, med intressanta åsikter, idéer och teorier inom varje område.

Pub Liberal är den nya samlingsplatsen för liberaler i Sverige, oavsett partitillhörighet. Här är det högt i tak, alla är välkomna att delta i debatterna, dialogen är fri och möjligheterna finns att både skapa och sprida nya idéer, samt bygga allianser.

Ikväll har vi vår första pubkväll, och vi inleder förstås med ett hett tema för kvällen; ”Sveket mot liberalismen”. Vi vill veta varför de politiker som idag sitter i riksdagen och kallar sig liberaler, ändå bidrar till en total utarmning av begreppet liberal. Vi vill veta varför det verkar vara en allmän uppfattning idag att liberaler, det är såna där som tycker att man ska sköta sig själv och skita i andra, ha mer övervakning, tuffare skola med mer pekpinnar och betyg, burqaförbud och hårdare straff.

Var tog liberalerna vägen? Var tog de vackra humanistiska idealen om den fria individen vägen? Var tog tilliten till enskilda människors empati, ansvar och kärlek vägen? Varför sviker (nästan) alla politiker idag liberalismen – och värre ändå – ger liberalismen ett dåligt rykte?

Vi vill också undersöka om det är möjligt att bygga allianser över partigränserna, stoppa marschen mot det fascistoida kontrollsamhället och skapa ett liberalt Sverige – på riktigt.

Vi har bjudit in en stark panel med liberaler från olika partier, för att diskutera frågan. Vi har en riksdagsledamot från Centern, en före detta riksdagsledamot från Folkpartie, en före detta partiledare från Piratpartiet, en av grundarna till Liberaldemokraterna – och som moderator en rapp liberaldemokrat.
Bäddat för en spännande och stimulerande kväll, med andra ord!

Panel:
Fredrik Federley (C)
Camilla Lindberg (f.d. FP)
Rick Falkvinge (PP)
Carl Johan Rehbinder (L)
Moderator:
Alexander Bard (L)

Vi börjar 18:30, och vi håller till på på Restaurang Cattelin, Storkyrkobrinken 9, Gamla Stan, Stockholm.

VÄLKOMMEN!

tunn linje

Mer om Pub Liberal:
Liberaldemokraterna, Facebook

Liberaldemokraterna

Dekorrand

En liten bomb i Piratlägret…

15/03, 2011

Expressenartikel om Piratpartiet 110314

Piratpartiet syns för lite i media, och gör över huvud taget alldeles för lite väsen av sig i offentligheten. Ett politiskt parti ska delta i det offentliga samtalet, och påverka den rådande politiken. Annars saknar partiet existensberättigande, i alla fall som politiskt parti betraktat. Jag har varit mycket aktiv i piratrörelsen, och var även riksdagskandidat för Piratpartiet inför valet 2010. Sedan valet har min politiska håg riktats mot det nya politiska projektet Liberaldemokraterna, eftersom jag är liberal ända in i ryggmärgen, men jag har fortfarande kvar mitt medlemsskap och ett visst engagemang i Piratpartiet, eftersom jag fortfarande sympatiserar till 100 % med den politik som Piratpartiet representerar.

Flera pirater, mig själv inräknad, anser att Piratpartiet måste komma ur sitt navelskåderi, och sina ständiga interna konflikter. Vågmästarstrategin funkade uppenbarligen inte i Riksdagsvalet, och ”play it safe”-filosofin i att undvika alla kontroversiella frågor fungerade inte heller särskilt bra – inte minst eftersom den strategin exploderade i ansiktet på alla pirater när Rick Falkvinge redovisade för innebörden i valmanifestet i direktsändning, vilket fick fegisarna i partiet att kippa efter andan och kräva en pudel. Madeleine Leijonhufvud och Journalistförbundet gick ut och meddelade att de delade Piratpartiets ståndpunkter i frågan om informationsfrihet och den nya pornografilagen, men Piratpartiet kunde inte försvara sin egen partiledare. Patetiskt och ogenomtänkt.

Så jag slog mig ihop med min son Caspian och vår liberale politiske broder Alexander Bard och skrev en liten provokation till Expressens Sidan 4, en osäkrad handgranat i det piratideologiska träsket. Vi hoppades förstås på starka reaktioner från pirater – såväl positiva som negativa, vilket vi också har fått. Det är förstås vad vi faktiskt önskar oss. Det är ju inte så att vi VILL att Piratpartiet ska vara döda politiskt – tvärtom! Men lite chockbehandling kan väl vara bra?

En återkommande kritik mot oss från andra piratpartister är att vi är knark- och sexliberaler, och att det är hopplöst att över huvud taget vidröra dessa ämnen, för då blir man ”ett sånt där parti som kanske når 1 % av väljarna, och de övriga 99 % struntar i oss” – och hur många procent fick Piratpartiet i valet 2010? Vem röstar på ett parti som propagerar för fildelning och integritet på nätet – men inget annat? Invalid argument, som man säger…

Riktigt illa blir det när ovanstående argument presenteras av rent taktiska skäl, snarare än ideologiska. ”Vi ska inte ägna oss åt sådant som kan vara kontroversiellt, för det kan vi förlora röster på”. Den sortens fegpolitik anser jag förstås är förkastlig, och från min sida inte värt något annat än djupt förakt. Mitt politiska engagemang handlar INTE om positionering och trixande för att nå över en tänkt 4%-gräns, att undvika de heta frågorna för att vinna sympati. Sådan populistisk opportunism är för mig ren skit, och inget jag vill ta i ens med tång. Bättre då att ta frågorna rätt fram, stå för det man tror på, och slåss för det öppet och insatt. Det väcker i längden mycket mer respekt än att fega ur och tramsa runt.

Frågorna kring kroppslig autonomi är centrala så länge man driver integritetsfrågor. Att detta oundvikligen kommer att beröra känsliga frågor som eutanasi, drogbruk, sexarbete, surrogatmödraskap och andra kroppsliga frågor hänger liksom med. Ska man ha någon som helst trovärdighet i integritetsfrågor måste den kroppsliga integriteten också behandlas. Om man låter sig skrämmas bort från dessa frågor för att de är kontroversiella, så har man straffat ut sig själv från matchen direkt. Ingen trovärdighet alls.

Två huvudpunkter i vår kritik mot Piratpartiet är å ena sidan att fokuspartier uppenbarligen inte funkar i inrikespolitiska sammanhang. Om folk ska rösta på ett parti till riksdagen krävs att man har en politik för ekonomi, jobb, sociala frågor etc. Annars får man inga röster – vilket senaste valet bekräftar. Å andra sidan anser vi att Piratpartiet inte är konsekventa, när man talar om integritet på nätet, men vägrar ta i frågorna om integritet i den fysiska verkligheten. Då saknar man trovärdighet.

Det är detta vi vill inspirera till med vår artikel.

tunn linje

Läs vår artikel i Expressen, och ta del av kommentarerna där!

Eller läs artikeln här i min blogg:

tunn linje

PIRATPARTIET PÅ VÄG MOT EN TOTALKRASCH

Piratpartiets enda chans är att bli ett liberalt parti – missnöjda kan söka sig till V eller MP, skriver Alexander Bard tillsammans med Carl Johan och Caspian Rehbinder.

Piratpartiet är ledande i det viktigaste som hänt i politiken sedan miljörörelsen. Partiet föddes i ett patos för frihet. Fri kultur, delad kunskap och skyddad integritet. Med vår tids blixtsnabba tekniska utveckling har dessa frågor blivit viktigare än någonsin, inte minst i en tid där staten ständigt ökar kontrollen av medborgarna. Piratpartiet har lyft informationspolitiken till nivåer som inget annat parti kommit i närheten av, och är fortfarande det enda parti som på allvar tagit steget in i 2000-talet.

Men det har inte skett problemfritt. Riksdagsvalet 2010 var en katastrof, inte minst i ljuset av det lyckosamma EU-valet. Den omstridde Rick Falkvinge har nu lämnat partiledarposten till förmån för den oprövade Anna Troberg. Piratpartiets årsmöte i april kommer att bli ett ödesval. För att överleva måste Piratpartiet nu fullfölja sin ideologi. Om partiet vill driva frihetsfrågor på allvar måste medlemmarna våga ta steget bortom sina datorer. Integritetsfrågorna kan inte stanna på internet – kampen måste även gälla den fysiska verkligheten.

Vi ser i dag en kraftig ökning av lagar som leder till godtycklig massövervakning och rättsvidriga gripanden. Förbudet mot innehav av narkotiska preparat för eget bruk är både samhällsskadligt och integritetskränkande. Den skärpta barnpornografilagen förvandlar i ett svep lekfulla ungdomar och konstsamlare till sexualbrottslingar. Tvångssterilisering av transsexuella och förbud mot vissa frivilliga yttringar av sexualitet är minst lika stora ingrepp i den personliga integriteten som FRA eller datalagringsdirektivet. Och fienden är densamma.

Piratpartiet har alltid haft en beundransvärd öppenhet för aktivister från hela den politiska skalan. Denna mångfald har tyvärr alltmer förvandlats till en belastning. Interna konflikter har präglat Piratpartiet länge, och det kommer inte att sluta förrän partiet utvecklar en ideologisk grund. Lösningen på Piratpartiets inre upplösning är att mycket tydligare gå den frihetliga politikens väg fullt ut, en modern, liberalt präglad ideologisk kompass att manövrera efter. Att bli ett riktigt politiskt alternativ – detta skulle kunna ge Piratpartiet en helt ny kraft. De medlemmar som inte skulle kunna tänka sig att engagera sig i ett liberalt parti skulle i stället kunna göra stor nytta för piratfrågorna inom MP eller V.

Piratpartiet står nu inför ett dramatiskt vägval. Antingen fullföljer partiet det frihetliga patos som ligger bakom dess bildande, eller så går partiet under. Partiets politik måste utvecklas så att den kan ge tydliga svar på väljarnas alla frågor. Den personliga friheten måste vara värd att slåss för på alla livets områden, inte bara framför datorskärmen! Kroppslig autonomi är en självklar integritetsfråga, inte minst för att den hårda lagstiftningen i dag ger fritt fram för oerhört integritetskränkande ingripanden av polisen. Partiet skulle också kunna förena det bästa med höger och vänster, och propagera för en ekonomisk politik med plattskatt och medborgarlön.

Alternativet är att Piratpartiet gräver ner sig i att driva en obskyr kamp för ett fåtal frågor, som aldrig kommer att bära in partiet i något parlament, varpå den liberala majoriteten lämnar och bygger upp ett nytt parti som verkligen vågar förkroppsliga den frihetslängtan som var Piratpartiets motor från början. Men är inte det ett enormt slöseri med tid och resurser?

Valet står i vår mellan att på allvar börja bygga den nya tidens politiska opposition, eller att kasta vår tids stora frihetsrörelse på soptippen. Beslutet kan inte vänta. Vågar partiet flyga på allvar, eller fegar man ur och kraschar?

ALEXANDER BARD
CARL JOHAN REHBINDER
CASPIAN REHBINDER
Alexander Bard, Carl Johan Rehbinder och
Caspian Rehbinder är medlemmar
i Piratpartiet.

tunn linje

Uppdatering:
Läs Anna Trobergs replik i Expressen!

tunn linje

Bloggar som kommenterar vår artikel i Expressen:
Henrik Alexandersson (PP), Christian Engström (PP), Anna Troberg, Anders S Lindbäck @ Kunskapssamhället, Futuriteter, Svensk Myndighetskontroll, Svensk Myndighetskontroll (igen), Ursinnig, Free and thinking, Sysadminbloggen, Gothbarbie, Emma Opassande, Torbjörn Jerlerup, Liberaldemokraterna, Then Piratska Argus, Scaber Nestor, Anton Nordenfur, Sigurdhsson, Ensson, Ulf Bjereld, Isak Gerson, Peter Harold, Johan Lundberg, Fredrik Holmbom

Liberaldemokraterna

Dekorrand

Ännu en bredsida mot sexmoralismen

16/12, 2010

Replik på artikel i SvD

Maktmonstret och härskarteknikmästarinnan Margareta Winberg har uppenbarligen känt sig lite bortglömd och undanskuffad på sistone, så med hjälp av sin vapendragerska Anna Hedh är de nu ute på korståg. De vill frälsa Europa. Så i EU-parlamentet som i svensk press.

Winberg och Hedh har publicerat en artikel, ett riktigt brandtal, på SvD Brännpunkt, med titeln ”Vi tar strid mot sexhandeln i Europa”. Den artikeln var dock så ofattbart enfaldig och missvisande, att jag och några av mina politiskt engagerade vänner blev tillräckligt upprörda för att skriva ihop en svarsartikel till SvD Brännpunkt – och här är den nu!

tunn linje

EU säger nej tack till svensk morallag

Margareta Winberg och Anna Hedh skriver på Brännpunkt 14 december att de ”tar strid mot sexhandeln i Europa”. De vill framhäva vår svenska sexköpslag som något som vi absolut måste exportera till hela EU, utifrån antagandet att sexarbete alltid skadar både individ och samhälle. De tycks anta att svenskar alltid vet bättre än alla andra, och framför allt har högre moral.

Att exportera den svenska sexköpslagen till EU är lyckligtvis ett omöjligt projekt. De andra medlemsstaterna kan nämligen se skillnad mellan frivillig sexhandel och trafficking. Det medlemsländerna nu kommit överens om är att ”redovisa de åtgärder som de vidtar för att kriminalisera den som medvetet köper sexuella tjänster av ett människohandelsoffer”.

Det Winberg och Hedh säger i sin artikel stämmer inte alls. De gör i sin artikel allt de kan för att ta åt sig äran, och antyder att svensk politik har stort inflytande över EU. De har dessutom fräckheten att antyda att motståndet mot svensk sexlagstiftning i övriga Europa skulle vara på grund av att de övriga europeiska politikerna och tjänstemännen själva nyttjar sexarbetares tjänster – en argumentation som är på en skandalöst låg nivå.

Winberg och Hedh blandar medvetet ihop begreppen sexarbete och trafficking, och påstår att trafficking är mer ovanligt i Sverige på grund av vår restriktiva sexköpslagstiftning. Sanningen är att främsta orsaken är stora skillnader i levnadsstandard, och att trafficking främst riktar sig mot de platser där det finns mest pengar. Trafficking är illegal migration och slavarbete, ofta under omänskliga förhållanden. Denna slavhandel omfattar allt från städning och byggnadsarbete till bärplockning och sexarbete. Sexköpslagen har ingen bäring på dessa aktiviteter alls, eftersom den bara reglerar frivilliga transaktioner. Att sälja sexuella tjänster är något som de allra flesta professionella sexarbetare gör fullt frivilligt. Sexuellt tvång, våldtäkt och slavhandel är redan förbjudet och regleras av annan lagstiftning.

Winberg och Hedh utgår också från att sexköp alltid handlar om män som köper sex av kvinnor, men bland yngre sexsäljare i Sverige är männen i majoritet. Denna verklighet vill Winberg och Hedh över huvud taget inte se, eftersom det strider mot deras radikalfeministiskt ideologiska ställningstaganden.

När politiker medvetet vilseleder sin omgivning genom att blanda ihop oförenliga begrepp, och dessutom ignorerar rena fakta, så blir politiken godtycklig och gör mer skada än nytta.

************

Camilla Lindberg, f.d. riksdagsledamot för Folkpartiet
Alexander Bard, Liberaldemokraterna
Helena von Schantz, ordförande för Liberala Kvinnor i Östergötland
Carl Johan Rehbinder, sexualupplysare
Malin Westberg, konstnärlig ledare Teater Olydig

tunn linje

Flera som bloggar i ämnet:
Torbjörn Jerlerup, Helena von Schantz, Reformera sexköpslagen, GenusNytt, Hanna Söderström, Pelle Billing

Liberaldemokraterna

Dekorrand

Dubbla medlemskap…

12/10, 2010

Mås

Jag blev aktiv medlem i Piratpartiet av flera anledningar. För det första för att jag gillade Piratpartiets politiska profil, förstås, med allt vad det innebär. Mitt engagemang för integritetsfrågor och frihetsfrågor har varit stort och starkt långt innan Piratpartiet ens var påtänkt, så steget var inte långt. I samband med omröstningen om FRA-lagen, bloggbävningen och demonstrationerna, kom jag i kontakt med Piratpartiet, som trots allt var det starkaste partiet i just denna fråga.

Min andra anledning att gå med i Piratpartiet var för att det saknas ett liberalt parti i Sverige, och Piratpartiet var helt enkelt det närmaste ett liberalt parti jag kunde hitta. Att Piratpartiet har en frihetlig grund råder det inga som helst tvivel om, och inget annat parti har så tydligt tagit strid för grundläggande mänskliga rättigheter och demokratiska grundprinciper, som yttrandefrihet, brevhemlighet och integritet. Att skydda individen från maktmissbruk tycker jag helt enkelt är en oerhört viktig politisk gärning.

När det blev dags för kandidering till riksdagsval blev jag uppmuntrad av andra pirater att ställa upp som kandidat. Det kändes först en smula främmande – inte ska väl jag… Men så bestämde jag mig för att det kunde vara en bra idé ändå, och jag hade ju inget att förlora på att ställa upp i provvalet i alla fall. Jag föreställde mig helt enkelt att OM vi skulle komma in i riksdagen, så skulle jag nog kunna göra ett rätt bra jobb. Måhända överskattade jag min förmåga, men å andra sidan har många storverk åstadkommits just genom att någon har överskattat sin förmåga – så vad tusan!

Svala

Jag blev lite chockad när jag sedan upptäckte hur många pirater som hade röstat på mig, så pass att jag blev rankad som sjätte totalt, vilket sedermera renderade mig en fjärdeplats på Stockholmslistan, och en elfte plats på de andra listorna. Då blev det plötsligt på riktigt, och jag insåg att det här var ett större ansvar än jag hade föreställt mig. Det i sin tur gjorde att det här året i praktiken har inneburit en politisk orgie, då jag har tillägnat mig mer politisk medvetenhet på några månader än jag gjort på flera år tidigare, inte minst genom alla möten, alla böcker, veckan i Almedalen, politiska debatter till höger, vänster och mitten.

Det fanns ju trots allt en möjlighet att vi skulle bli ett riksdagsparti, på riktigt. Och då behövde vi vara väl förberedda. Jag knöt kontakter till höger och vänster och mitten, pratade med politiker, journalister och politiskt sakkunniga, och blev t.o.m. kompis med några. Och jag lade väldigt mycket krut på valkampanjandet. Massor med torgpratande, flygbladsutdelningar, skoldebatter, intervjuer, artiklar, bloggande etc. Det kunde ju faktiskt hända att vi kom in.

Så kom valet. Och valresultatet. Det blev förstås en kalldusch för många av oss, av fler än en anledning. Några hade förutsett just detta valresultat, för såväl Alliansen, PP och Sd, men icke desto mindre blev vi pirater skarpt påminda om att det politiska spelet inte är så lättvindigt, och att det kan ta tid att etablera sig i politiken. Att inrikespolitiken har en mycket starkare ställning i medborgarnas medvetande än EU-politiken är kanske irrationellt, men det är så det ser ut. Och vi är förstås amatörer, oerfarna och okunniga om det politiska spelet, och var en lätt match för de övriga partierna att manipulera bort från spelplanen.

Sedan jag bestämde mig för att kandidera har jag haft två agendor, två planer. Den ena byggde på att vi skulle komma in i riksdagen. Den andra byggde på att vi inte skulle komma in. Så i samma stund som jag insåg med 100-procentig säkerhet att vi inte hade en sportslig chans att bli ett riksdagsparti, växlade jag över till scenario två, vilket i praktiken var att komma ikapp allt som jag har skjutit framför mig, med firman, vår kursverksamhet, familjen, ekonomi och allt sådant. Valrörelsen var över – nu: arbete. Politiken fick komma i andra rummet ett tag, helt enkelt. Nu skulle jag ta ledigt från allt vad politik heter, en tid i alla fall.

Svala

Men så blev jag kontaktad. Av Alexander Bard. Det tog knappt en vecka efter valet, så fick jag först höra talas om att det var på gång ett nytt politiskt initiativ, ett liberalt parti med namnet Liberaldemokraterna. Grundarna kom bl.a. från Liberati, som just hade lagts ner, samt från en del andra partier – från Moderaterna, Folkpartiet, Centerpartiet, Piratpartiet, Frihetsfronten m.fl. – och det lät ju trots allt lite intressant. Jag hade inga planer på att lämna Piratpartiet (det har jag fortfarande inte). Men jag tänkte att det skadar ju inte att ta reda på vad som är på gång. Bard och jag har känt varandra ytligt i många år, och fick mycket god kontakt i Almedalen i somras, när vi snackade om möjligheten att starta ett nätverk för alla frihetliga grupper.

Liberaldemokraterna är inget hugskott. Det finns en långtgående strategi bakom grundandet av detta politiska forum för alla oss frustrerade liberaler, som inte har någon plats i det politiska rummet, en liberal diaspora, som i vår förskingring har tvingats hitta nödlösningar på våra liberala ambitioner.

Jag vill absolut inte gå så långt som att beteckna Piratpartiet som en nödlösning, inte ens för min personliga del – Piratpartiet är verkligen ett legitimt parti med en enorm potential, och högst relevanta frågor på sin agenda. Och jag tror verkligen att om Piratpartiet sköter sina kort och sin agenda väl, så kan Liberaldemokraterna faktiskt bli en positiv skjuts framåt för PP, ett incitament att bli ideologiskt mycket tydligare, och därmed en stark samarbetspartner – inte en konkurrent.

Men jag måste också erkänna att PP ibland känns alldeles för trångt för mig personligen. Jag har varit tvungen att lägga locket på i flera av mina liberala hjärtefrågor, vilket emellanåt har känts en smula frustrerande. Att det gick så pass bra för mig i provvalet, och att jag fick mer än 500 personkryss i riksdagsvalet tar jag gärna som en indikation på att rätt många gärna ger mig mandat att arbeta för mina hjärtefrågor, men det skulle ändå ha blivit lite knasigt, eftersom jag inte skulle ha kunnat göra det öppet och ärligt. Och det passar inte mig. Jag vill vara rak och öppen med allt. Inga dolda agendor, inget fulspel, inget korridorviskande.

Så – när Alexander Bard kontaktade mig och ett antal andra politiskt aktiva i flera olika partier, fann jag mig vara ett rätt så lätt äpple att plocka. Vem vill inte vara med i en så trevlig fruktsallad? Och så har Liberaldemokraterna valt att ha samma trevliga inställning till medlemsskap som Miljöpartiet och Piratpartiet – man tillåter medlemsskap i flera partier. Så tills vidare kommer jag att vara medlem i både Piratpartiet och Liberaldemokraterna. Sen får framtiden utvisa vilket som känns mest konstruktivt.

Än så länge är Liberaldemokraterna inte ens ett politiskt parti – men vi samlar namnunderskrifter, och vi har långa och intensiva diskussioner på mailinglistor. Det kommer in nya intressanta aktörer hela tiden, liberaler i förskingringen, och det är bara början. Vi ska ha vårt första stormöte, och vad detta eventuellt kan leda till får jag berätta om i kommande bloggposter…

Stay tuned!

Flygande fåglar i himlen

tunn linje

Andra som har ”kommit ut ur garderoben” som Liberaldemokrater:
Jan Rejdnell, Amanda Brihed, Jens Odsvall, Torbjörn Jerlerup, Per Pettersson, Isak & Gustav – många fler är på gång…

Dekorrand


%d bloggare gillar detta: