Yttrandefrihetsdebatt med Lars Vilks

För en månad sedan åsåg jag en diskussion om yttrandefrihet på Studio Lederman, med Lars Vilks, Maciej Zaremba och Magnus Norell, med Willy Silberstein som moderator av samtalet.

Studio Lederman drivs av Jurij Lederman, en gammal teaterman som jag har känt sedan 1980, då han var min dramalärare på Teaterverkstan i Stockholm. Under många år har han i en källarlokal på Gästrikegatan drivit sin teater Studio Lederman – inte bara som teater, men också som arena för konserter, poesiläsningar och en mängd andra evenemang – däribland även politiska diskussioner som denna. Att öppna upp sin teater för denna typ av viktiga politiska diskussioner är beundransvärt, något jag verkligen uppmuntrar.

Det är alltid stimulerande med intelligenta diskussioner, och detta var verkligen en sådan. Att ha en nyanserad debatt om rasism, kriminalitet, islamism, terrorism och yttrandefrihet är tyvärr alltför ovanligt – det blir gärna en populistisk skyttegravskamp, med smutskastning åt båda hållen. På ena sidan har vi den ”intellektuella”, aktivistiska vänstern som blir alltmer ängslig, som inte vågar kritisera någonting, och som slänger rasistkortet på alla som vågar (alternativt aggressiv och våldsam). På andra sidan har vi den högljudda, rasistiska nationalisthögern, som blir allt ljudligare. Allt blir mer polariserat, mer svart och vitt. Då blir tyvärr den här sortens nyanserade diskussioner alltför ovanliga.

Uppställningen var imponerande. Magnus Norell är en svensk statsvetare, som forskar på frågor som rör terrorism, politiskt våld, demokratifrågor samt säkerhetspolitik i Mellanöstern och Centralasien, och har bl.a. skrivit boken ”Kalifatets återkomst” – som många förläggare tyckte var mycket bra, men ingen vågade ge ut den, så Norell gav till slut ut den på eget förlag. Maciej Zaremba är en välkänd och erkänd journalist och författare, med många oerhört intressanta artikelserier i bagaget. Willy Silberstein är journalist och professionell moderator, och har engagerat sig i frågor kring antisemitism. Lars Vilks behöver knappast en presentation, men är förstås en självklar person i detta sammanhang.

”Jag använder inte ordet islamofobi, eftersom jag är en seriös forskare.”
– Magnus Norell

Första halvan av samtalet var med Zaremba, Norell och Silberstein, och då diskuterades bland annat självcensur. Det fanns helt klart ett konsensus om att vi lever i en tid då det blir allt mer riskabelt att hävda åsikter som inte passar in i den så kallade åsiktskorridoren. Zaremba är en gentleman, och tycker att det finns mycket goda skäl att vara hänsynsfull – men att det nu har gått lite för långt med stämplandet av åsikter. Han visade också upp ett nummer av Charlie Hebdo, det sista numret före massmordet på redaktionsmedlemmarna, som var översatt till svenska – men som ingen vill finansiera. Det var för känsligt. Till slut ställde Reportrar utan gränser upp och och stödde publiceringen av detta nummer.

I andra halvlek, efter pausen, kom Lars Vilks. Av säkerhetsskäl är det väldigt komplicerat att ha Vilks som utannonserad gäst, och därför kom han som överraskningsgäst i andra halvlek. Magnus Norell (som har kunskap om säkerhetsprotokoll) ställde sig upp och gav direktiv till publiken om att stänga av sina mobiltelefoner. Verkligen stänga av. Minsta läcka att Vilks finns på plats gör ju sitiationen farligare alltefter att tiden går.

När Vilks var med i debatten handlade förstås väldigt mycket om hans situation, och vad som lett fram till att han har ständigt polisbeskydd. Man diskuterade förstås konst, yttrandefrihet och dess konsekvenser.

Istället för att försöka redogöra detaljerat för allt som avhandlades under diskussionen hänvisar jag gärna till den video som spelades in under kvällen, och som nu finns på YouTube.

Dagen efter denna diskussion gick jag än en gång på konstutställning med Lars Vilks – denna gång en utställning med den kinesiske konstnären Ai Weiwei. Efter det gick vi till ett kafé och pratade om konst, politik och livet. Det är extremt intressant att samtala om alla dessa ämnen med Vilks, som är en ovanligt klok, kunnig och intellektuellt stimulerande person att umgås med – särskilt om man som jag har ett stort intresse för konst, i kombination med livsfrågor. Jag ser fram emot nästa konstrunda med Lars Vilks!

Pietro Aretino – den gudomligt vulgäre poeten

I mina ådror må rinna ädelt krigarblod, och i mitt huvud må det sjungas hög filosofi – men mitt hjärta bankar för utövandet av de sköna konsterna, och i min själ är jag en gycklare, en narr, en bouffon, en häcklare, en sanningssägare, en som sträcker ut tungan och gör fula grimaser åt överheten. Och om någon av dessa högheter tar illa upp av mina grimaser, är det ett osvikligt bevis för att de tar sig själva på alldeles för stort allvar.

Jag har alltid haft ett gott öga till de vulgäraste av skalder och konstnärer, tabubrytarna, de uppstudsiga, de som skiter i reglerna och gör just det man inte får. Det finns något obändigt levande och friskt i denna obstinata uppstudsighet, detta anarkistiska frisinne, de som alltid ska peta och pilla där alla säger att man inte får, de som ska sjunga ut – högt – just det som alla andra tänker men inte ens vågar antyda. De som spottar överförmyndarna i ögat, de som pruttar i kyrkan utan att skämmas det minsta, de som tar stora risker för friheten att uttrycka sig – även när det inte är strategiskt lämpligt, utan bara för att.

”För att inte framstå som en hycklare kan jag säga att ett par läckra skinkor är i besittning av större makt än allt som någonsin har producerats av filosofer.”

– Pietro Aretino

Bråkstakarna, trubbelmakarna, revolutionärerna, de hopplöst omöjliga, de notoriskt olydiga – dessa är mina verkliga förebilder, mina hjältar, för det är dessa som i sanning inte bara får jorden att gå runt, utan de som faktiskt får hela vår värld att ändra riktning. De som likt Nils von Dardel kunde säga ”varför inte tvärtom?” – och liksom Dardel verkligen göra tvärtom, inte bara prata om det.

Dessa omöjliga människor, som Tycho Brahe, Lenny Bruce, Ralph Nader, Fredrika Bremer, Emmeline Pankhurst, Elise Ottesen-Jensen, Voltaire, Casanova, Marquis de Sade, Mohammad Ali, Winston Churchill, Mohandas Gandhi, Lars Johan Hierta, Vilhelm Moberg, Torgny Segerstedt, August Strindberg – och många fler – är de som sätter färg på tillvaron för oss andra, som vänder på varje sten, vägrar ge sig, vägrar lyda order, och som alltid följer sin egen vilja, oavsett om den leder rätt eller fel. Vi kanske inte håller med dem i sak, vi kanske tycker att de är oresonliga, kanske direkt galna, men vi kan inte låta bli att beundra deras mod, deras envishet och ryggrad.

Det är av mycket goda skäl som filmaren Milos Forman gjorde sin kommentar för yttrandefrihet genom sin film om Larry Flynt, mannen bakom den ytterligt vulgära och grovkorniga porrblaskan Hustler. Det är lätt att försvara rätten att yttra sig för stora humanister och djupa filosofer – men måste vi även försvara motbjudande och vidriga typers rätt att yttra sig? Ja, det måste vi. Poängen med filmen om Flynt är att yttrandefrihet kräver att vi försvarar rätten även för en motbjudande typ som Flynt att få publicera sina snaskiga alster.

“Den som inte visar sig som en vän av laster blir människors ovän.”

– Pietro Aretino

Även i mytologins värld finns alltid narren, trickstern, trubbelmakaren – Loke, vars uppgift är att hitta kryphålen, de svaga länkarna, vända upp och ner på tillvaron och skapa kaos – och därmed liv och skapelse. Det är inte Lokes ”ondska” som gör att han lurar Höder att skjuta Balder – det är Balders högmod som framtvingar hans eget nedstigande i dödsriket. Tror man att man är odödlig så är man förutbestämd att dö. Men det är just Loke som hittar vägen dit. Och det är när Loke slutligen fångas in och fängslas, fjättras på en klippa i Gnipahålan i underjorden, som Ragnarök får fritt spelrum. Oordningen behövs, för att inte resten ska förstelna och dö.

Utan revoltörerna, de egensinniga bråkmakarna, skulle vi människor fortfarande leta efter mat på den afrikanska savannen, och kanske slå varandra i huvudet med stenar. Om vi över huvud taget skulle finnas alls som art. Det är de självständigt tänkande, kreativa excentrikerna som skapar nya idéer, nya uppfinningar, nya sätt att förhålla sig till världen, de som hittar på nya lösningar på gamla problem. Det är dessa regelbrytare som skapar verkligt välstånd, frihet och utveckling, på såväl kort som lång sikt.

Pietro Aretino var en av sin tids största diktare. Hans penna gav honom ära och berömmelse, men också bannlysning och landsflykt. Han var den förste författaren som lyckades bli verkligt rik på sin konst, men han lyckades också ständigt vara utsatt för risken att komma i överhetens onåd. Han fick ibland betalt för att INTE skriva, vilket måste ses som ytterligt unikt för en poet. Så skarp var hans diktarkonst.

Född i Arezzo som utomäktenskapligt barn, tidigt fördriven (kanske på grund av skrivna elakheter…?), tillbringade han en del av sin uppväxt i Perugia, där han också förfinade sin litterära stil, så pass att han vid ganska unga år blev rekommenderad till Rom, där han också hamnade under beskydd av en rik mecenat, bankiren Agostino Chigi (även mecenat för målaren Raphael). Vid 24 års ålder författade han en satirisk skrift, i vilken ingen gick säker, inte ens påven, något som gjorde honom vida berömd och ryktbar.

Pietro Aretino var lika kreativ som lustfylld, och uppfann de facto den moderna litterära pornografin, med sina Sonetti Lussuriosi (Lustans sonetter), riktigt starkt erotiska texter till 16 explicit erotiska träsnitt av Marcantonio Raimondi, baserade på teckningar av konstnären Giulio Romano, illustrerande ett antal olika samlagsställningar. Lite som en primitiv, europeisk variant av Kama Sutra. Dessa sonetter väckte förstås en enorm uppmärksamhet, och en stor skandal, så pass att Pietro en tid var tvungen att fly från Rom.

Dessa pornografiska sonetter har faktiskt väckt harm ända in i vår tid – senast 2008, då kompositören och musikern Michael Nyman tonsatte åtta av dessa sonetter. Nymans planerade konsert på Cadogan Hall i London blev inställd, på grund av ”obscent innehåll”. Och som det inte räckte, så krävdes det att framsidan på CD-fodralet blev täckt av en varningsetikett, med texten Parental Advisory Explicit Content på samtliga de CD-skivor som såldes i USA. Sådant brukar å andra sidan gärna bli ett försäljningsargument snarare än en avskräckande åtgärd, så det kanske inte var så farligt.

Precis som Hafiz, den store persiske poeten (enligt min mening världens störste diktare någonsin) utmanar Aretino alltid dem som upprätthåller stela former, de pretentiösa besserwissrarna som vill göra om andra människor så att de passar dem själva, de med överdrivet ordningssinne. Både Aretino och Hafiz hyllar en mer dionysisk livsstil, och finner den högsta formen av andlighet och upplysning i kroppslig njutning och extas, i vinhus och kvinnokroppar.

”Lägg över mina axlar dina ben!
Släpp kuken med din hand, den kärleksfulla,
och blott din stjärt förråder, rund och len,
hur långsamt eller fort jag skall dig knulla.

Jag känner spelet i varietén
och spelar rollen ganska väl, min pulla,
som förste älskare på denna scen
där jag kan varje kvinnas skönhet tulla.”

”O nej, jag släpper inte alls din kuk.
Hur lätt den annars kunde sig förvilla
emellan tvenne hål, det vore illa.

Ty om den tar min bakport så i bruk,
då stillar den ju blott sin egen klåda.
Men framifrån, då har vi nöje båda.”

– Pietro Aretino

Med humor och fräckhet vandrar Aretino långt över gränsen för det anständiga, ofta även över gränsen för det tillåtna, men med samma humor och fräckhet kombinerat med litterär briljans vinner han läsarens förlåtelse och sympati. Det fräckt lekfulla, det svulstigt köttsliga, väcker skrattet, och därmed hjärtat. Det skenbart grovhuggna och vulgära är i själva verket en innerlig kärleksförklaring till det sinnliga och lekamliga, en härlig kontrast till de asketiska ideal som officiellt var allmänt förhärskande bland männen i röda kappor – men som få levde efter, vilket förstås gjorde Aretinos dikter till politiskt såväl som filosofiskt sprängstoff. Han avslöjade hycklarna, genom att låta bli att hyckla.

Aretinos penna var så vass, att han under en tid uppbar livränta från två kungar – den franske och den romerske – i förhoppning från dem båda att han med sina elaka verser skulle häckla den andre kungen. Pietro Aretino åtnjöt alltså stor respekt, men fick ibland fly undan dödshot och uppretade fiender. Han fann emellertid alltid nya mecenater som roades av hans underhållande natur och ekvilibristiska ordtrollerier.

O kom, vi måste knulla som i trans!
Till knulla är vi människor ju födda.
Jag vill ditt svanshål, du vill ha min svans.
Vi är till alla delar sammanlödda.

Och kunde vi i dödens rangeldans
dock knulla än, av brunsten därtill nödda,
vi knullar oss till döds och utan sans
ty annars vore våra liv förödda.

”Stick in till fästet svärdet i mitt hål!
Min lilla fitta som en eld mig bränner.
Kom, älskade, och ge den vad den tål.

Och händer det att jag då tasken känner
som lyckovittne följer med dit in…
Tyvärr, det händer aldrig någonsin.”

– Pietro Aretino

1527, 35 år gammal, bosatte han sig i Venedig, och där stannade han resten av sitt liv. Venedig var den mest antipapistiska staden i Italien, ett syndens näste, och där passade han som handen i handsken. Som bisexuell livsnjutare och evig provokatör var Pietro Aretino urtypen för en italiensk renässansmänniska.

Vid få tidsåldrar och i få kulturer i historien har så många färgstarka individer slagits om uppmärksamheten. Påvar som Rodrigo Borgia, predikanter som Girolamo Savonarola, intrigerande furstefamiljer överallt – Sforza, Borgia, Medici, Visconti med flera – konstnärer som Leonardo da Vinci, Raphael, Michelangelo, Botticelli, politiker och filosofer som Machiavelli och författare som Pietro Aretino. Det var onekligen en intressant tid att leva i. I alla fall för överklassen.

”Håll hårt i dina armar barnet ditt.
Den lille slickar på dig och vill dia.
Jag slickar fittan när den börjar klia.
Vi är lyckliga vi tre, envar får sitt.

Ta emot den varma vätskan från min pitt.
Ge den lille, när han börjar skria,
mjölk ur dina bröst när de är fria.
Att knulla så, det är en härlig ritt.”

”Du har så rätt. Så låt oss ta i bruk
den vällust som jag jämt mig velat unna.
Jag känner mig som om jag vore nunna.

Ty än är våra krafter ej förbrunna
och så är alla sorger strax försvunna.
O gud… Jag dör… – bli kvar för alltid, kuk.”

– Pietro Aretino

Du ligger under mig. Jag frågar då
om ej en man för övertaget strävar?
Soldaten aldrig denna tanke jävar,
han vill som oftast vara ovanpå.

Är jag soldat? Hur skall jag det förstå?
Jag är poet. När vi av sällhet bävar,
på samma gång kring säng och luta svävar
en sång, en serenad för just oss två.

Så bra! I sanning en förnuftig mening!
Musik och knulla blir en bra förening
och din idé är utmärkt, kära du.

Just så, mitt barn, nu är du snäll och låter
baken höjas, sänkas fram och åter
och slå med rumpan takt, ett tu, ett tu!

– Pietro Aretino

Det sägs att Aretino dog av att han kvävdes av att skratta för mycket. Det låter som en passande, och bra död. Det låter som ett bra liv. Moliére, den store dramatikern, också en gycklare och häcklare, dog av blodstörtning efter en teaterföreställning, i vilken han spelar en hypokondriker. Vilken lysande ironi. Det låter som något eftersträvansvärt för varje levande, frisk människa – att hellre dö stående, än att leva på knä. Bättre dö mitt i språnget, än att sakta tyna bort. En god förebild på fler sätt än ett.

Mitt heliga löfte till dig som läser denna text, är att om jag någonsin skulle komma dithän att jag själv står där i talarstolen, inför de högsta och mäktigaste, de lärda och folkvalda – att jag på något sätt kommer att göra en riktigt ful grimas, gärna flera, rätt upp i synen på etablissemanget. Så länge jag har chansen. Min bön till dig som läser detta är att du håller mig ansvarig för detta löfte. Gycklaren i mig får aldrig dö.

Erotikmässa i Uppsala – och vi är där!

I helgen som kommer nu, den 1-2 oktober, är det Uppsala Kärlek och Erotikmässa, och den ska vi vara med på, på fler än ett sätt. Jennie och jag ska hålla varsitt föredrag – Jennie på lördagen och jag på söndagen. Dessutom ska jag ha en liten fotoutställning med erotiska bilder, och så ska vi bygga upp en liten fotoateljé som folk ska kunna komma in och bli fotograferade i – helst erotiskt, förstås. Förhoppningsvis finns det några som vågar… 🙂

Föredragen vi ska hålla kan man läsa om på denna sida, men i korthet kan jag berätta att Jennie kommer att hålla ett föredrag om hur Gränslös Kärlek & Fantastiskt Sex kan uppnås med hjälp av bland annat tantra, och jag kommer att hålla ett föredrag om Kärlekens 9 språk – ett ovärderligt verktyg för kärleksfull kommunikation.

Välkommen till mässan – vi kan garantera att åtminstone vår del i det hela kommer att bli mycket inspirerande, utmanande och rolig!

Lars Vilks – en verklig hjälte!

”Great spirits have always encountered violent opposition from mediocre minds.”
– Albert Einstein

Man kan tycka vad man vill om Lars Vilks – och det är just det som är poängen. Du får tycka vad du vill om Lars Vilks, och du kan publicera elaka nidbilder av Lars Vilks som rondellhund, eller sittande i en hög bajs, eller Lars Vilks söndersprängd i små bitar. Att kritisera enskilda personer, eller makten (vad det nu är för något), genom t.ex. nidteckningar, är en gammal fin västerländsk kulturtradition, som ett uttryck för vår respekt för yttrandefrihet och demokrati.

Jag anser att Lars Vilks är en hjälte av samma kaliber som Julian Assange – både försvarar de det fria ordet, och de gör det med risk för sina egna liv. Båda gör sitt för att försvara det öppna och tillåtande samhället, och båda katalyserar fram yttrandefrihetens verkliga fiender – inte de yttre hoten, utan de som vill att vi ska censurera oss själva, minska vår egen yttrandefrihet för att inte uppröra eller provocera.

Somliga påstår att Vilks är en idiot. Inget kunde vara mer felaktigt. Han är en fenomenal konstprofessor, en äkta förkämpe för yttrandefrihet och en exceptionell personlighet, som vågar riskera sin egen säkerhet för allas vår rätt att ge uttryck för åsikter som inte är populära. Lars Vilks är ett föredöme, en bastion för yttrandefriheten. Det är i alla fall vad jag tycker.

”I mitt Sverige finns det plats för både rondellhundar och minareter! Ett Sverige utan friheten att utöva sin religion som man vill och friheten att kritisera religioner, vore ett HEMSKT Sverige. Ett Sverige utan rätten att teckna av, och kanske t.o.m göra skämtteckningar av, Muhammed, Jesus, Buddha eller Moses, vore ett vidrigt och HEMSKT Sverige.

Att vissa religiösa är så småsinta och ogina att de tror att deras Gud är lika småsint och ogin som de är, är måhända ett problem för dem. De har rätt att vara småsinta och ogina och att utmåla sin gud som lika småsint och ogin. Men de har NOLL rätt att påtvinga andra människor, med andra åsikter, förbud mot att tänka, tycka eller teckna saker om deras religion.”

Torbjörn Jerlerup, (L)

Som ett brev på posten kommer förstås alla dessa ”förnuftiga och balanserade” kritiker, som slår knut på sig själva för att hitta all möjlig förklenande kritik mot t.ex. Vilks eller Assange. De vill bara ha uppmärksamhet, de är självcentrerade egoister, skitstövlar, otrevliga – you name it. Det är just nu det mest politiskt korrekta att kritisera Lars Vilks, att påstå att han är omdömeslös, en idiot, att han är en galen provokatör – och så förstås att han är en dålig konstnär – den mest irrelevanta åsikten av dem alla.

Invändningarna mot Vilks och hans konst är många. Och alla missar de målet, mer eller mindre. Eller åtminstone de flesta. En del kritiker är förvisso nyanserade och genomtänkta, men de flesta pratar faktiskt mest skit. Somliga påstår att Vilks provocerar för att hans konst ska få uppmärksamhet. Givetvis vill alla konstnärer att deras konst ska bli sedd – men det betyder inte nödvändigtvis att han provocerar för att boosta sitt ego, utan för att säga något viktigt. Jag har väldigt svårt att tro att Vilks riskerar sitt liv för att boosta sitt ego.

”I en demokrati skall det inte vara något problem att föra fram kritik mot en religion och inte minst av missbruket av religion. Under inga omständigheter skall en sådan kritik stoppas på grund av att terrorister grymtar fram sina dödshot eller kommer med bomber. Börjar man visa undfallenhet och tillmötesgå deras önskningar, då styrs demokratin utifrån och av oönskade krafter. Man skall inte vika en tum, en demokrati måste stå upp för att det inte lönar sig att lägga press på det parlamentariska systemet.”
– Lars Vilks

Det haglar av oproportionerliga jämförelser i diskussionerna – somliga jämför Vilks ”kränkningar” med bombningar i Irak och Afghanistan, eller barnaga. Men det är en jävla skillnad mellan att publicera en svajig teckning med en skäggig man med hundkropp, och att bomba någons hem till småsmulor. Du kan välja att tolka teckningen som en kränkning mot din profet, eller som vilken skäggig gubbe som helst, men du kan knappast välja att tolka en bomb på ditt hus och din familj som något annat än en kränkning.

Somliga påstår att Vilks utsätter andra för fara med sina provokationer – detta är lika dumt som att påstå att en kvinna i kortkort provocerar fram våldtäkt. Det är våldsverkarna som är farliga, de som väljer att betrakta sig själva som kränkta, så pass att de tycker sig ha rätt att utöva våld mot provokatören och alla i dennes omgivning. Inte Vilks. Han är inte farlig för någon, och har inte kränkt någon.

Att rita en skäggig gubbe som rondellhund är INTE att kränka en hel folkgrupp. Det är helt vansinnigt att påstå något sådant. Att på så sätt göra sig till språkrör för en miljard individer, som kanske inte har någon åsikt alls i frågan. Det är en liten del av den muslimska kommuniteten, individer som har valt att anse sig vara kränkta. Det är ett personligt val som faktiskt inte har ett skit med Vilks att göra.

”Om frihet betyder någonting alls, betyder det rätten att säga till människor vad de inte vill höra.”
– George Orwell

En jättestor skillnad mellan t.ex. islam och kristendom (och Gud vet hur kritisk jag är mot kristendom) är att de flesta kristna nuförtiden kan (eller måste) acceptera avvikande åsikter. Som exempel: jag anser att Andres Serranos foto ”Piss Christ” är ett sublimt konstverk, liksom jag verkligen uppskattar den svenska fotografen Elisabeth Olsson-Wallin och hennes bilder. Och jag känner flera kristna som delar mina synpunkter i frågan. Och det finns förstås många som INTE gillar denna konst. Den stora skillnaden här är att t.o.m. Svenska Kyrkan låter Olsson-Wallin ställa ut sina bilder i kyrkans egna lokaler. Givetvis inte utan diskussion, kontroverser eller upprörda kommentarer – men hon fick ställa ut bilderna i kyrkorum. Det är stort, men samtidigt självklart i en västerländsk demokrati.

Själv har jag blivit inbjuden att tala om nordisk hedendom på en hinduisk högtid – 150 hinduer i Vällingby som firar Holi, och jag blir inbjuden att tala om en annan religion. Kan ni tänka er det i en moské? Så jag vågar vara så radikal att jag vill påstå att de muslimska kulturerna har en hel del att lära sig av västerländsk kultur, med demokrati och yttrandefrihet. Eller för den delen hinduisk tolerans.

”Yttrandefrihet innebär att du inte skall göra något mot människor varken för åsikterna de uttrycker, eller för orden de talar eller skriver.”
– Hugo L. Black, domare i USA:s högsta domstol.

Så – varför har Vilks inte fortsatt med att skända judendom, kristendom, buddhism, socialism, hinduism, asatro etc.? Kanske för att ingen blir särskilt provocerad, och ingen blir mordhotad. När ett amerikanskt företag för något år sedan (helt utan avsikt att provocera) gjorde toalettsitsar med hinduiska gudabilder som motiv, så protesterade en del hinduer, och tyckte att det var respektlöst. Då drog företaget tillbaka produkten och bad om ursäkt. Så kan man göra i ett civiliserat samhälle. Inga bomber eller mordhot. Man TALAR med varandra.

Vilks visar att vissa personer inte kan respektera ett civiliserat sätt att umgås, eller för den delen förstå att din sanning är din sanning, ocn min är min. Om jag inte är kristen kan jag inte häda kristendomen, eftersom en hädelse är en intern företeelse. Ur detta perspektiv blir det mycket intressant att se effekterna av en sådan provokation, som för övrigt är synnerligen bagatellartad. Det ska till extremt lättstötta och hetlevrade personer för att reagera på något så lättsamt som Vilks rondellhundar.

”Om vi inte tror på yttrandefrihet för människor vi föraktar, tror vi inte på det alls.”
– Noam Chomsky

Jag är pluralist, och är 100 % övertygad om att muslimer, precis som kristna och judar, kan se bortom de bisarraste uttrycken för sin egen religion, och faktiskt bete sig mänskligt och värdigt. Vi har flera hundratusen muslimer i Sverige, och det påverkar naturligtvis samhällsklimatet. Problemet är att så många svenskar (och européer överlag) har så dålig respekt för sin egen kultur, att vi är beredda att kasta sekler av tillkämpad demokrati, yttrandefrihet och kultur överbord, för att vi är fega stackare som låter oss skrämmas av en liten, liten grupp våldsamma idioter. De flesta muslimer som bor här i Sverige är sekulariserade medborgare, och utgör ingen fara för någon. Men en liten klick fanatiker kan ställa till med mycket skada – och då är det väl dem vi ska rikta in oss på, inte dem som fanatikerna anser sig vara provocerade av?

”Lagar kan ensam inte säkerställa yttrandefrihet; för att varje man ska kunna presentera sina åsikter utan straff måste det finnas en känsla av tolerans i hela befolkningen.”
– Albert Einstein

Jag gillar verkligen tanken på att i vårt öppna samhälle tillåta både minareter och rondellhundar. Alla måste få uttrycka sin åsikt/religion/livshållning – både muslimer och de som hatar islam – och alla andra. Eller de som bara vill leka med symboler och idéer. Ingen ska behöva utstå våld och förtryck på grund av sina åsikter i en fri demokrati. Alla måste bedömas efter samma regler, samma måttstock. Vi ska inte ge efter på denna punkt.

”Det idiotiska är inte Vilks, det är det faktum att många människor tycker att en teckning på ett visst motiv är en legitim ursäkt att hota om att döda. Att då sluta… teckna är att ge hoten rätt. Det är därför det är så viktigt att Vilks, och vi andra, fortsätter att teckna även om motivet är skitlöjligt. Vi måste visa att hot och våld inte får vinna mot yttrandefriheten.”

– Carl Idermark (L)

Även om staten genom polis och lagstiftning skyddar mig mot de som hotar mig, så blir den som mordhotar potentiellt ett hot mot yttrandefriheten. Men det verkliga hotet kommer av sillmjölkar och fegisar som börjar censurera sig själva, och som utifrån sin feghet kritiserar provokatören, och helst vill att han/hon ska vara tyst, för att de inte vill råka illa ut för att provokatören retar upp den våldsamme mobbaren. DÄR ligger det allra största hotet mot yttrandefriheten.

”Om Lars Viks gör allt detta bara för att provocera – DESTO BÄTTRE! Om vi någonsin ska få en demokratisk, fri, öppen, tolerant VÄRLD så måste alla religiösa människor lära sig vad yttrandefrihet är för någonting och att det omfattar ALLA människor, inte minst dem som inte delar deras övertygelse. (L) är för BÅDE minareter och rondellhundar – och VI MENAR EXAKT JUST DET! Och då inte bara i Sverige utan i HELA världen, i ALLA länder.”

– Alexander Bard

Lars Vilks är en hjälte, en medborgarrättskämpe som sätter sitt liv i pant för allas vår rätt att uttrycka även kontroversiella åsikter utan att behöva lida repressalier för dem, och han är värd vår respekt.

Andra som bloggar i ämnet:
Torbjörn Jerlerup, Kulturbloggen, Hedniska tankar, Lars Vilks

Hur fel det kan bli…

Förbjudet för politiker?

Vår nyviktorianska svenska sexualsyn blir allt galnare, mer och mer uppskruvad, skräckslagen, neurotisk och traumatiserad. Symptomen haglar – osäkra men spektakulära våldtäktsanklagelser, fällande av ministrar på lösa anklagelser om sexköp, gredelina kuvert, fällande domar för barnpornogafiinnehav (när det egentligen rörde sig om japanska serieteckningar!), och mycket, mycket mer.

Bristande sans och förnuft leder till ett eskalerande vansinne utan proportioner, inte minst eftersom den propagandistiska, kristna moralivrarorganisationen ECPAT sedan länge har ett oproportionerligt stort inflytande över politiken, liksom de homofoba sexualneurotikerna Kristdemokraterna, som lagt ett moralistiskt lock över alla hbt- och sexpositiva förslag i parlamentet. Det enda alla verkar vara överens om är att just SEX är det farligaste, mest förnedrande och vidriga som någonsin kan drabba en människa. Neuros, någon?

Vi är tyvärr inte ensamma om vansinnet. Ett land som i vissa avseenden är ännu tokigare än Sverige är Australien. Jag läser i DN att en minister i Australiens regering nyligen avgick, på grund av anklagelser om porrsurfning. Med hjälp av ett nätfilter ska det statliga organet, Department of Parliamentary Services, ha registrerat stora mängder träffar på porr- och spelsajter från Sydneys regionala parlamentsbyggnad.

Men det visade sig vara fel. Nätfiltret har även registrerat besök på nyhetssajter som porr- eller spelsurfning, i den grad det har funnits klickbara länkar till dylika sajter på nyhetssidan i fråga. Alltså har besök på nyhetssajter givit statistik för porrsajter.

Är detta porr, och därmed också förbjudet för politiker?

Det finns så mycket som är fel med det här, att jag inte vet var jag ska börja. Varför ska politikers nätsurfande registreras? Varför ska någon människas nätsurfande över huvud taget registreras någonstans? Det finns gränser för offentlighetsprincipen också. Jag får inte se på när ministrar går på muggen, bevakade av noggrant utplacerade webbkameror. Jag har inget intresse av att följa vilka sajter politiker surfar på. Nån jävla måtta på utfläkandet får det vara – ska även politikers nätsurfande publiceras offentligt, så kan de ju inte sköta sitt arbete ordentligt. Självcensur är inte bra – det leder till bedrägligt beteende, och jag vill hellre ha ärliga politiker.

Och varför ska en minister avgå för att han eventuellt har porrsurfat? Jag fattar det inte. Om ministern har misskött sitt uppdrag, misslyckats med sina och den politiska majoritetens målsättningar, det är giltiga skäl. Men vilken slags underhållning en minister konsumerar, det är verkligen en privatsak som vi andra inte har med att göra. En minister är en offentlig person, ja, men även en minister är en människa, och måste tillåtas att ha en privat zon, precis som vilken annan medborgare som helst.

Nu diskuteras nätfilter i Australiens parlament, sån där skit som vi redan har fått i Sveriges Riksdag, på grund av de förstoppade erotofoberna Kristdemokraterna. Hur tänkte de egentligen? Ska man inte lita på att Sveriges folkvalda parlamentariker kan ta ansvar för sitt eget nätsurfande? Är det verkligen demokratiskt försvarbart att censurera och filtrera riksdagsledamöternas nätaktiviteter?

”Om inte regeringar kan få till det med sina egna it-avdelningar, hur ska vi någonsin lita på ett rikstäckande, obligatoriskt nätfiltersystem som grundar sig på en hemlig lista av förbjudna sajter som sammanställts av politiker?”
– David Higgins, News.com.au

Nästa fråga – varför är just porrsurfning så farligt? Jag porrsurfar då och då. Jag gillar porr, om den är bra. Herre Frej, jag har ju t.o.m. en egen porrsajt – Cirkus Eros! Min grundinställning är att porr är gott och nyttigt. Men det är svårt att hitta bra porr, så då måste man leta lite. Om jag hamnar i riksdagen kommer jag naturligtvis inte att ändra mina vanor. Hinner jag med en liten paus en stund, och hittar en sajt med vackra erotiska bilder eller filmer, så njuter jag förstås gärna av att titta på dem. Varför inte?

Vi är sexuella varelser, och att titta på andra som har sex, i verkligheten eller på bild (eller film), är en fullkomligt naturlig, frisk och sund aktivitet, inget att skämmas för. Vi är liksom genetiskt betingade att gilla sex. Det är så bara. Så jag uppmuntrar gärna våra parlamentariker att titta på mycket porr – då kanske de tänker mer på sex än på hur de ska utöva makt över andra. Make Love Not War.

Detta är bara en av många anledningar till att vi pirater självklart kommer att ha ett eget IT-system och egna servrar i riksdagshuset. RIksdagens IT-avdelning suger, både hårdvaran och mjukvaran är hopplöst obsolet, och vi pirater vägrar självklart konsekvent att låta någon annan filtrera vår kommunikation. Det gör vi bäst själva. Eller inte alls.

Mer kärlek i politiken!

Porr är gott och nyttigt!

Att Piratpartiet kommer in i Riksdagen är faktiskt akut, och oerhört viktigt för att bevara demokrati, kunskap, kreativitet, rättssäkerhet, allmänmänskliga rättigheter och personlig integritet.

Tankebrott – en grov kränkning mot demokratin

Som bildkonstnär blir jag chockad, förskräckt och väldigt upprörd när jag läser om domen mot en av Sveriges främsta experter på manga. För det första är det väldigt förvirrande att inse att det finns människor som tycker att en tecknad bild i sig kan vara så allmänt kränkande att redan själva innehavet av en bild ska vara förbjudet. Och inte ens innehav – redan att titta på en bild kan vara förbjudet. Detta är för mig fullkomligt obegripligt.

Det krävs ingen Godwins lag för att jag ska dra paralleller till Entartete Kunst – den ambulerande konstutställning som Hitler beordrade, och som inleddes i München 1937. Utställningen var sammansatt för att visa folket degenererad konst, som en slags antipropaganda – och sedan skulle alla förstå vilken slags konst som var förbjuden, degenererad och destruktiv.

Idag är myndigheterna lömskare. Man visar ingenting. En människa blir anmäld för innehav av barnpornografi, och bilderna/bevismaterialet blir omedelbart hemligstämplat. Vi får inte se på vilka grunder mannen blev dömd, och kan föjaktligen inte göra en egen bedömning. Bilder av mördade (riktiga) barn går uppenbarligen bra för Åklagarmyndigheten att offentliggöra, men teckningar med påstådd sexuell kontext – nä, se det går inte. Betyder det att tecknade bilder av nakna barn betraktas som ett värre övergrepp än foton av mördade (riktiga) barn? Har vi inte nått en nivå nu som är så uppenbart absurd att även den mest godtrogne måste inse det?

Jag är uppriktigt trött på detta idiotiska mantra som ständigt upprepas – ”det är en kränkning mot alla barn att titta på en barnpornografisk bild” – det är en sån där lögn som man vill ska bli en sanning, och därför tjatar in den, varje dag, till dess att lydiga och ogenomtänkta debattörer tjatar vidare samma mantra, utan att reflektera över den absurda innebörden. Thomas Bodström har ju t.o.m. påstått ”att titta på en barnpornografisk bild är det värsta brott man kan göra mot ett barn”. Ordagrant. Men vänta lite nu… vad sägs om mord, misshandel, undernäring, vanvård och systematisk verbal kränkning? Nä, att sitta på en kammare någon helt annanstans utan barnets vetskap, och titta på en bild, det är minsann mycket värre (särskilt om du runkar samtidigt). Hur tänker folk egentligen?

Nej, nej, nej – det är INTE en kränkning mot NÅGON om jag skulle råka ha en bild i min dator som somliga skulle klassificera som ”barnpornografisk”. Och alldeles särskilt inte om bilden faktiskt inte ens visar ett verkligt brottsoffer, utan en fiktiv figur. Lika lite som det är en kränkning mot alla muslimer att jag har karikatyrer av Mohammed på min hårddisk (eller på toaletten). En intressant aspekt av sammanhanget är att om jag skulle ha verkliga foton av hur din bror sakta får sitt huvud avskuret, eller dina barn blir torterade med saltsyra, så är dessa bilder inte olagliga att inneha. Det skulle eventuellt tyda på en synnerligen obehaglig läggning hos mig, men innehavet i sig skulle ändå inte bryta mot lagen. Det är så fort det kommer in sex i bilden som det blir olagligt. Och då spelar det plötsligt ingen roll om bilden jag har visar ett barn som faktiskt njuter, eller ens om bilden är tecknad, och därmed inte en verklig person.

Jag har många konstnärer i min krets, och jag känner flera som har erotisk konst på sin repertoar. Detta inkluderar som bekant mig själv. Många av dessa konstnärer (inklusive mig själv) är nu uppriktigt oroliga – om någon av oss skulle få besök av farbror blå skulle hela vår värld kunna falla samman. Vi vet oftast inte själva vilka slags bilder vi har i alla våra lådor, hyllor och hårddiskar, och framför allt – vi vet inte vilka bedömningsgunder som gäller just nu. Det som var vanlig konst för en tid sen kanske plötsligt har förvandlats till barnpornografi nu. Det skulle kunna vara kopior av skisser med nakna människor jag fått av någon annan konstnär, foton från ett familjeorienterat nudistläger (nakna, glada barn!), en bok med foton av David Hamilton, en gammal porrfilm med Traci Lords, en bok med manga – eller något annat som var lagligt tidigare, men som nu har blivit olagligt. Och jag kan ju inte ens veta vad som skulle betraktas som olagligt, eftersom det bygger på godtyckliga bedömningar från enskilda personer, vars bedömningar jag inte ens får ta del av!

För de konstnärer som gillar stora bröst, breda höfter, muskler, stora kukar och mycket könshår är problemet inte så stort, i alla fall inte om det är det enda bildmaterial man har i sina hyllor och hårddiskar. Där är det ju ingen tvekan om att det handlar om vuxna kvinnor. Men vi som föredrar slanka kvinnor med små bröst och sparsam könsbehåring ligger förstås mer illa till. Jag är faktiskt allvarlig nu, och inte sarkastisk. Detta är på riktigt – i Australien har man redan förbjudit porr med småbröstade kvinnor. Ska vi få lika galna lagar här i Sverige också? Eller, ja just det – vi har ju redan fått några lagar som är ännu galnare. Att förbjuda innehav av omoraliska teckningar t.ex. – DET är extremt galet, fullkomligt sinnessjukt!

Det blir verkligen helt vansinnigt att jämställa en bild med ett verkligt brott. Och ännu galnare blir det när bilden föreställer en fantasi. Oavsett om bilden är gjord fotografiskt, med modeller/skådespelare som låtsas, eller om den är tecknad. Annars går det faktiskt inte att ha några bilder alls, som föreställer ”dokumenterade brottsoffer”. Det blir faktiskt tankebrott, Orwellskt ”krimtänk”, på riktigt. När ska våra lagstiftare fatta att det är skillnad på fantasi och verklighet? Jag kan ha fantasier om hur jag mördar för mig misshagliga personer, eller hur jag ger Beatrice Ask en rak höger (så att hon flyger i fin båge över Gamla Stans tak) – men det är faktiskt först när jag gör det på riktigt som jag kan straffas för det – alternativt om jag hotar lilla Prussiluskan med våld, direkt eller via brev eller telefon. Då är själva hotet också ett brott. Men så länge jag knyter näven i fickan och önskar någon död, så är det faktiskt inget brott.

Jag har skrivit om det här många gånger tidigare, till exempel i november förra året; Ett lagförslag skapat av fanatiska sexfobiker, och Regeringens egen lilla Prussiluska, men kunde aldrig ana att den nya lagstiftningen kunde slå så hårt, så fort. I min bloggpost Vansinniga sexlagar – i Sverige och övriga världen raljerar jag kring tokiga sexlagar runt om i världen, men drar också en del allvarliga resonemang till sin spets, och finner nu att mina värsta skräckscenarion redan blivit verklighet.

Som en föraning skrev jag i en bloggpost i januari detta: ”Passa dig jävligt noga, för i morgon kan det vara dig de gör en razzia mot” – och det har nu tyvärr blivit besannat. Vem som helst kan nu drabbas av detta, och det är härmed bevisat. Du också. Även om du vet att du inte har något att skämmas för, kan polisen och åklagarmyndigheten säkert hitta något. I en annan bloggpost skrev jag om Censur och Internetpolicy. Också läsvärt i sammanhanget.

Vi brukar importera amerikansk skit till Sverige, och denna destruktiva, puritanistiska, fanatiskt kristna nyviktorianism som slår allt djupare rötter i den svenska myllan är något av det sämsta vi någonsin har importerat. Redan 2007 flaggade filmdatabasen IMBd för ”child nudity” på filmer som ”Du är inte klok Madicken”, ”Ronja Rövardotter”, ”Kådisbellan” och ”Barnens ö” har stämplats med denna ”information”, naturligtvis i syfte att varna stackars gymnofoba amerikaner för detta fa-a-a-a-arliga som nakna barn representerar. Och nu importerar vi alltså denna skräck hit till Sverige, bit för bit.

Det mest skrämmande med denna utveckling är å ena sidan att massor av människor nu börjar se sina egna fotoalbum, bokhyllor och hårddiskar – sina egna hem – som potentiella riskzoner, orsaker till legaliserade hemfridsbrott. Och risken är högst sannolik. VEM SOM HELST – du med – kan råka ut. Vem går helt fri? Vem har INGENTING i sina fotoalbum, bokhyllor och hårddiskar som eventuellt skulle kunna tolkas som barnpornografi av en elak polis eller en sjuk juristhjärna med mördarinstinkt?

Det mest skrämmande å andra sidan är att vanliga människor som aldrig ens har haft en tanke på att åsynen av nakna barn skulle kunna uppfattas som sexuellt stimulerande, blir nu dagligen påminda om att så är fallet, och att vi alla måste vara väldigt försiktiga med hur vi betraktar barn, over huvud taget. Burkha för alla barn, någon?

En djupt tragisk konsekvens av den rådande peddohysterin är också att barnen kommer i kläm – ordentligt. I den fanatiska ivern att skydda barnen från sexuella övergrepp utsätter vi barnen för ett sexuellt övergrepp. Vi demoniserar barnens egen sexualitet. Vi vill förhindra sexuella övergrepp från vuxna mot barn, men barnens egen sexualitet, egna sexuella handlingar, blir totalt förtryckta. Barn onanerar, pojkar får erektion, barn leker sexuella lekar – men allt detta får alltså en fruktansvärd skamstämpel som naturligtvis skrapar av sig på barnen. Barn snappar intuitivt upp de vuxnas skräck för barnsexualitet, och reagerar med skam. Varför talar ingen om detta?

Det perfekta jobbet för en pedofil med smak för barnpornografi är naturligtvis polisen eller åklagarmyndigheten, just på de avdelningar där barnpornografibrott skall utredas. Där kan de få sitta och granska könsbehåring och bröststorlekar hela dagarna, och få betalt för det – med spelad indignation som spännande krydda på tillvaron, förstås. Vi kan alltså inte förvänta oss att en utredning blir opartisk och förnuftig.

FRA-motståndet skapade en bloggbävning. Detta nya intrång i, och hot mot den personliga integriteten, som denna barnpornografilag, är faktiskt minst lika illa, om inte etter värre, och förtjänar en minst lika omfattande bloggbävning som FRA. Och det ser ut att faktiskt bli så, vilket gör mig oerhört tacksam, mitt i min förtvivlan. När man som medborgare börjar se staten som ett allvarligt hot (vilket jag faktiskt gör nu!), så har staten förverkat sin rätt att existera.

Det är min optimistiska förhoppning att domen mot mangaexperten i själva verket är en medvetet vald strategi av advokater och domare för att visa hur absurd lagen är – en korrekt iscensatt, men med en konsekvens intill det absurda, och med ett oskyldigt bondeoffer i from av vår mangaexpert. Hur det än är, så hoppas jag att denna rättegång får det ofrånkomliga resultatet att denna ogenomtänkta och destruktiva lag omedelbart avskaffas. Om inte annat så tänker jag definitivt vara delaktig i ett avskaffande så fort vi pirater äntrat Riksdagsskutan. Var så säker på det!

Det är verkligen dags att återfå sansen i den här debatten, och börja agera konstruktivt. Det är en extremt liten andel av befolkningen som över huvud taget är intresserad av barnpornografiska bilder, och en ännu mindre del som ägnar sig åt att framställa och sprida bilder som är barnpornografi på riktigt – äkta fotografier på vilka prepubertala barn blir utsatta för sexuella övergrepp. Att framställa sådana bilder förutsätter en brottslig handling i sig, som självklart måste beivras, hårt, och ännu hellre förhindras.

Alla polisiära resurser som nu letar mangabilder i oskyldiga människors datorer borde egentligen läggas på att söka upp och stoppa de som är de verkliga brottslingarna – de som begår faktiska övergrepp mot barn. Inte bara sexuella övergrepp – det finns faktiskt övergrepp som är ännu värre; systematiskt våld, undernäring och mord. Om vi ska skydda barnen ska vi väl ändå göra det på riktigt?

Det är dags att skrota barnpornografilagen i dess nuvarande utseende, och gå tillbaka till hur det var innan innehav förbjöds. Informationsfriheten måste vara absolut, och resurserna måste läggas på att hindra riktiga brott. Inte låtsasbrott mot låtsasindivider. Stoppa framställningen av barnpornografi, ja, gör det – på riktigt! Men gör det med riktiga polismetoder, och slå hårt, riktigt hårt, mot de som utnyttjar och misshandlar barn. På riktigt.

Här är några fler som bloggat om denna rättskatastrof:

• Simon Lundström, den dömde översättaren, berättar själv om det som hänt på sin blogg.
• Oscar Swartz var först med en intervju med den barnporrdömde mangamannen.
• Serietecknaren Tinet Elmgren låter seriefigurerna själva komma till tals på ett genialiskt meta-vis, i en serieruta. Fullkomligt oslagbart – måste ses!
• Serietecknaren Åsa Ekström erkänner sig skyldig till skapandet och spridandet av tvivelaktiga teckningar – Erkänner mig skyldig.
• Serietecknaren Åke Forsmark erkänner ett brott – Jag tecknarmördade Olof Palme.
• Serietecknaren Maiburogu / Andreas erkänner sig också skyldig – Jag är en brottsling.
• Niklas Dougherty – 之乎者也 – the blogger once known as Blogge Bloggelito – har naturligtvis en hel del att säga i ämnet. Ecpatlagen genomdriven, Dokumenterade övergrepp på seriefigur, Tanken är gränslös, En puckad barnporrlag, Tankens frihet, Blaspedi. Och det kommer säkert mer. Hoppas jag.
• Marcus Fridholm och Göran Widham skrev redan i november förra året klokt om denna tittförbudslag, med artiklarna Tittförbud och ungdomlig sexualitet och Justitieministern förstår inte problemet, så klokt att det är läsvärt fortfarande.
• Göran Widham raljerade den 1 juli kring lagen i artikeln Äntligen tittförbud, och resonerar nu vidare i sin högaktuella reflektion kring seriedomen, och redovisar även flera delar ur Tingsrättens resonemang i bloggposten Seriekonstnär eller pedofil? – synnerligen läsvärt, alltihop!
• Rick Falkvinge dundrar som vanligt med emfas – Nu får det vara slut på kungligt sanktionerade bokbål: barnporrlagarna måste ändras!
• Christian Engström resonerar sakligt om huruvida degenererad konst egentligen borde vara förbjuden, i artikeln Cecilia Malmström och hederlighet om manga-censur.
• Johanna Sjödin skrev redan i november förra året en debattartikel i Expressen; Gör inte min blogg olaglig, ministern. Justitieminister Beatrice Ask svarade i samma blaska, med rubriken Nej, din blogg blir inte olaglig, Sjödin. Huruvida deta var en lögn eller bara en dumhet får väl framtida domstolsutslag visa. Den 1 juli skrev Johanna på sin blogg en ny reflektion kring den just implementerade lagen; Åldersfokuserad och sexfientlig barnpornografilagstiftning!, följt av en hård sågning av domen mot Simon Lundström – Serieövergrepp och knullbilder. Läsvärt, alltihop, som vanligt.
• Henrik Alexandersson undrar om inte även teckningar av bankrån borde vara brottsliga?
• Per Hagwall skriver insiktsfullt och engagerat på sin blogg, om Ecpats skräckpropaganda och barnporrlagen och Seriemördarna i Ecpat, men också på NewsMill – Ecpats skräckpropaganda har satt rättssäkerheten ur spel.
• Hans Egnell, med bloggen Motpol skriver ett förslag till alternativ lagstiftning gällande barnpornografi. Hans Egnell har även skrivit skarpt om Cecilia Wikström och barnpornografifrågan, samt den utmärkta reflektionen över domen mot manga experten i artikeln När en teckning blir kränkt.
• Hanna / projO / gothbarbie (kärt barn har många namn) skriver också – Skydda tecknade barn från övergrepp, Pirater, granska ECPAT!, I ❤ Piratpartiet!
• Författaren Anders Widén utvecklar ämnet på djupet, och har skrivit en hel serie högintressanta artiklar i ämnet – Titta och gå i fängelse (i vilken Anders Widén hyllar en av mina favoritfotografer, Sally Mann, som på ett helt fantastiskt och naket sätt har fotograferat sin familj under många år), Bränn Carl Larsson på bål, Dags att sprida Manga, Vi ska polisanmäla varenda kommun för barnpornografibrott. Anders Widén väljer också fantastiska bilder till sina bloggposter – bara bildvalet är värt ett besök på hans blogg!
• Deepedition skriver som vanligt skarpt, och kommenterar i bloggposterna Absurditeterna inom lagstiftningen och Bildförbudet i ny tappning.
• Erik Laakso konstaterar i all enkelhet att det hela rör sig om Moralbrott utan förövare eller offer.
• Mary Jensen med bloggen Mina Moderata Karameller reflekterar över konsekvenserna av en galen lagstiftning i sin bloggpost Allt handlar bestämt om sex numera, märkligt…
• Caspian Rehbinder skrev en utmärkt sågning av lagen redan i maj i år, och den är fortfarande högst läsvard – Ny lag om dokumenterade övergrepp mot barn
• Torbjörn Jerlerup drar resonemanget till sin spets i sin artikel Läser du serietidningen Kalle Anka måste du vara pedofil!
• Fredrik, med bloggen Oh The Irony! refererar till Carl-Michael Edenborg i sin bloggpost Serietidningar – hardcore style.
• Per Pettersson resonerar kring det sluttande planet som vår nuvarande lagstiftning kan ge upphov till i bloggposten Idag serierna, imorgon världslitteraturen?
• Avva konstaterar i sin bloggpost Dagens största dumhet ”att man förbjudit någons tankar, vilket är det absolut hemskaste en stat med våldsmonopol kan göra”.
• Juristens funderingar ger ett juridiskt perspektiv på det hela – Barnporr och tankeförbud
• Piraten Ravenna konstaterar att det inte finns några brottsoffer i sin bloggpost Barnporrspixlarna lider?
• Liberati hänger på med Stoppa censuren mot serietidningarna!
• Fröjdh spär på med bloggposten Med ett fotoalbum fullt av övergrepp.
• Farmor Gun i Norrtälje resonerar klokt kring hela fenomenet i bloggposten Rötmånadshistorier – nej, följder av riksdagsbeslut.
• Piratpartisten Johan resonerar kring övervakning och falska anklagelser – Fantasiförbud och övervakad.
• Seriebibliotekarien ifrågasätter om mangabilder verkligen är barnporr.
• Piraten Emil Isberg uppmanar oss – Släng din kultur, annars döms du för pedofilbrott.
  
• Till och med den gamle diktaturkramaren Jan Myrdal har krupit upp ur sin grop och skriver i Expressen att Barnporrlagen är en omoralisk absurditet.
  

För en gångs skull har det dundrat i såväl gammelmedia som bloggosfären, vilket får ses som ett gott tecken:

• Aftonbladet Kultur – Carl-Michael Edenborg: Gräv ner era serietidningar!
• Expressen Ledare – Kan krita kränkas?
• Expressen Debatt – My Bergström: Porrmanga hotar inte våra barn
• DN – Mangaserier klassade som barnporr
• Arbetarbladet – Översättare döms för barnporr från Japan
• P3 Nyheter – Dagsböter för tecknad barnporr
• Nyheter 24 – Tecknad barnporr gav dagsböter
• UNT – Man dömdes för tecknad barnporr

Det glädjer mig förstås något alldeles oerhört att Piratpartiet har tagit en stark ställning i denna fråga. Jag har hört ett och annat varningens ord från folk som tror att vi kommer att betraktas som ett barnporrpositivt parti, men i det här fallet handlar det om informationspolitik privatliv och rättssäkerhet, vilket alltihop verkligen är att betrakta som piratfrågor. Om Piratpartiet inte skulle ha tagit ställning i denna fråga skulle vi faktiskt ha bevisat oss ovärdiga förtroendet att försvara mänskliga rättigheter i Riksdagen. Så det var ju bra att vi gör det.

Att Piratpartiet kommer in i Riksdagen är faktiskt akut, och oerhört viktigt för att bevara demokrati, kunskap, kreativitet, rättssäkerhet, allmänmänskliga rättigheter och personlig integritet.

Sexfestival – fem dagar i juli!

Nu är det återigen dags för Sexsibilityfestivalen! För ett år sedan hölls denna festival för första gången, i syfte att hylla och fira kärleken, sexualiteten och livet, på Sveriges vackraste kursgård, Skeppsudden, ett par mil utanför Norrköping. Och nu är det dags igen – större, sexigare, bättre, roligare, härligare!

Festivalen är öppen för alla som vill komma, och erbjuder en mängd underbara möjligheter att utforska sig själv i mötet med andra lekfulla och nyfikna människor. Festivalen pågår från fredag den 16 juli till onsdag den 21 juli. Läs gärna här om hur det blev förra året! Oj, vad kul vi hade! Det var en stor ynnest, ett privilegium, att få vara delaktig i denna manifestation av gränslös kärlek, glädje och njutning.

I år blir festivalen förstås ännu bättre – särskilt om just du kommer och deltar! En festival blir precis så bra som summan av deltagarna och arrangörerna, och blir det många sköna människor som kommer dit så blir det också en fantastisk upplevelse för alla.

Jennie och jag håller förstås en mängd olika aktiviteter även i år, som till exempel den oerhört uppskattade kroppsmålningsfesten, då alla får möjlighet att måla på sig själva och varandras nakna kroppar, och dansa vilt till pulserande rytmer. Vi kommer även att hålla i något helt nytt – oljeglidning.

En intensiv miniversion av Kärlek, Liv & Lust blir det förstås, vår kurs för både singlar och par som vi brukar hålla just på Skeppsuddens kursgård. Sannolikt kommer vi även att hålla en kraftfull gränsdragningsworkshop, om konsten att säga nej – och kanske även som förra året lite yonigjutning & kukmakeri. Många aktiviteter blir det hur som helst.

Det kommer en hel drös kursledare till festivalen, alla med inriktning på sexualitet, sinnlighet, kärlek, relation och personlig utveckling. Johan Ekenberg, Lorenzo Stiernqvist, Shanti Limnell, Ramya Charlotte Eriksson & Anam, Sofia Sjöblom, Alexander Rudenstam, Jessica Menzinsky, m.fl. Och så vi förstås…

Allt som erbjuds är naturligtvis 100 % frivilligt – du väljer själv bland det stora utbudet av kurser, underhållning, lekar och andra aktiviteter som finns, och du kan även välja att bara softa, sola, bada och ta det lugnt, och bara se allt vackert, roligt och spännande som sker på festivalen. Läs gärna programmet – men jag kan nog lova att det blir fler aktiviteter än det som står där. Vi har flera hyss i bakfickan, och det är vi nog inte ensamma om!

Läs mer om Sexsibility-festivalen på Starsprays hemsida!
Mer specifik info, och om anmälan, läser du här.

Gå gärna med i Facebook-gruppen Sexsibilityfestivalen!

Besök även hemsidan för Skeppsuddens Kursgård!

Läs mer om våra kurser här!

Artiklar om festivalen från förra året:
Aftonbladet, Norrköpings Tidningar, Aftonbladet igen, Expressen TV, TV 4 Norrköping, Sveriges Radio P4 Östergötland

Andra snackar, Piratpartiet agerar

Piratpartiet står för medborgarrätt, integritet, rättsäkerhet, fri kultur och kunskap. Och vi agerar när andra bara snackar och tillsätter utredningar. När politiker står i talarstolar och pratar om vikten av att arbeta för demokrati i diktaturer, sätter Piratpartiet upp servrar och krypterade tunnlar, så att politiska dissidenter kan kommunicera med omvärlden. När politiker babblar om hur viktigt det är att inte kriminalisera en hel generation av svenskar, och att försvara yttrandefriheten – då agerar Piratpartiet.

Sedan en domstol i Tyskland tvingat internetleverantören Cyberbunker att sluta leverera bandbredd till Pirate Bay (efter påtryckningar från de internationella filmbolagen, förstås), har Piratpartiet tagit över denna uppgift, och levererar nu bandbredd till Pirate Bay, som nu alltså finns uppe på nätet igen.

Piratpartiet håller sina vallöften – redan före valet. Med denna åtgärd vill vi visa att vi inte bara snackar. Det blir verkstad också.

”Pirate Bay behövde ett nytt hem på internet sedan de råkat ut för en domstol som inte förstod nätfrågor. För oss är det ett gyllene tillfälle att visa att vi inte är politiker som tillsätter utredningar och försöker hålla oss undan från ansvar. Vi agerar personligen med egna resurser och satsar på det vi tror på.”
– Rick Falkvinge, till TT

Läs mer:
Metro, Sydsvenskan, Piratpartiet Nyheter, Anna Troberg, Emma Opassande, Ulf Bjereld, Prylbloggen, HAX, Christian Engström

Att Piratpartiet kommer in i Riksdagen är faktiskt akut, och oerhört viktigt för att bevara demokrati, kunskap, kreativitet, rättssäkerhet, allmänmänskliga rättigheter och personlig integritet.

Kroppsmålning i TV4

Och så var det dags för TV igen. Det var ett tag sen sist, men det är alltid roligt att uppleva den surrealistiska miljön och intensiteten i en TV-studio. Denna gång blev jag inbjuden till det glättiga och superytliga tjejprogrammet Förkväll, som går på tidiga kvällen i TV4, varje dag, har jag förstått. Jag hade inte sett programmet någon endaste gång (jag har inte tittat på TV på flera år, så min allmänbildning på detta område är låg), så jag hade ingen aning om hur det skulle bli. Men har jag intentionen att ha det roligt, så blir det vanligen roligt. Vilket program det än är.

Min uppgift i programmet var kroppsmålning. Jag har ju sysslat med kroppsmålning sedan 1992, och har gjort en stor mängd kroppsmålaruppdrag genom åren. Det finns nog faktiskt ingen i Norden som har målat så mycket på nakna människor som jag (möjligen undantaget en och annan sminkare på teater, i de fall då någon skådespelare ska ha helkroppssmink, förstås – men som egen konstform är nog jag den som har jobbat mest i Sverige med detta).

Om man Googlar på kroppsmålning, body painting eller body art, så hittar man som regel min hemsida BodyArt Stockholm. Eller något inlägg här på TantraBlog. Det har ju blivit ett och annat uppdrag som har hamnat i bloggen, som inläggen om Sexsibilityfestivalen, SMASH i Vitabergsparken, Stockholm Body Painting Contest 2008 och Kroppsmålning i Expressen. Och sånt brukar synas på Google.

Men det var inte först och främst därför som redaktionen för Förkväll hörde av sig till mig. Torsdagskvällarnas tema är kärlek, och de hittade mig och Jennie när de Googlade på kärlek, relationer och sex – andra ämnen där vi förstås kommer väldigt högt i sökmotorerna. Och som jag tidigare konstaterat – så fort det behövs lite sex och naket, så kontaktar folk oss…

Hur som helst, genom detta hittade de även mitt kroppsmålande, något de gärna ville ha med i programmet. Det blir förstås gärna lite spektakulärt, och har alla förutsättningar för att bli bra TV. Och vi kommer att komma tillbaka med mer. Jennie ska vara med i Förkväll om ett par veckor, om allt går som det ska. Och då ska det minsann bli lite tantra! (snällt och påklätt, förstås…)

Vinkeln på målandet just denna gång var skoj, lek och bus, och hur det kan sätta lite fart på kärlekslivet att måla på varandra. Att leka med färger och verkligen kladda på varandra kan förstås vara ett mycket bra sätt att få en mer lekfull och skambefriad syn på sin egen kropp, och en breddad syn på sensualism, sex och lek. Och den behagliga, sinnliga beröringen med en pensel ger förstås en oxytocinkick som kan vara väldigt stimulerande.

Bisarrt nog krävde producenten att modellen måste ha trosor, och därtill tejp över bröstvårtorna. Det är ju eftermiddags-TV, och det måste vara anständigt – kön och bröst får man minsann inte visa i TV 4. Lite naket vill man minsann ha, men inte på riktigt. Naket är ju faaaaarligt. Det hjälpte inte att jag påpekade att man med trosor sexualiserar kroppen mycket mer än utan, och att ett litet fjuttigt plagg som en trosa paradoxalt nog drar mer uppmärksamhet till det man tror sig dölja. Men förnuftsargument gick inte in. Så vi fick köra censurerat. Men de visade i alla fall lite bilder av tidigare kroppsmålningar jag gjort (från hemsidan), så nåt slags hyfsad reklam blev det ju i alla fall.

Det är lätt att dissa program som Förkväll, som ytliga, töntiga och puttitnuttigt karamelltjejiga, men jag måste ändå ta genren lite i försvar, och påpeka att jag gärna uppmuntrar till fler program där alla är gulliga, snälla, glada, uppskattande, entusiastiska, positiva, lekfulla och kreativa – snarare än ”seriösa” (hårda, kritiska, dissande, nedlåtande, krigiska och elaka) debattprogram där deltagarna knappt kan vänta på att hugga varandra i strupen, debattera varandra till döds, eller ännu värre, förnedring och underkastelse…. Av någon anledning har de kritiska programmen mycket högre status än de glada och snälla. Men jag tror nog att vi behöver alla sorter, för en bredd. Att man sen skulle kunna önska sig ett visst djup (mer än en vattenpöl på parketten), det är en helt annan sak…

En sak jag har lärt mig genom åren, och alla märkliga mediasammanhang jag har figurerat i, är att seriositetsnivån på det media man deltar i faktiskt inte spelar så stor roll – så länge man själv håller sig över den låga nivån, och inte låter sig dras med av ytligt trams eller skitsnack. Jag resonerar som så att alla jag möter är faktiskt människor, med en levande själ, och de förtjänar min respekt – allihop. Och om jag är den ende som ger ett seriöst intryck i ett visst sammanhang, så är det ju desto bättre för mig. Kontrasten framhäver essensen. Mer kärlek, helt enkelt – överallt!

Jag lyckades inte länka in TV-inslaget här på bloggen, men om du klickar på denna länk så kommer du till TV4 Play, och kan se inslaget där.

@bloggitik-f7c4085f

Ett lagförslag skapat av fanatiska sexfobiker

Något jag trodde på sin höjd kunde engagera en liten extrem grupp tokdårar på Facebook har blivit ett alldeles riktigt lagförslag. Tittförbud. Vad fan är det för något? Tittförbud? Vem har tittat för djupt i den gröna flaskan den här gången? Och 18-årsgräns för pornografiska bilder? Hur har lagstiftarna tänkt denna gång? Jag tror att detta är ytterligare ett fall av våldsam brist på proportioner och helhetsperspektiv, samt en patologisk skräck för allt som har med sex att göra.

Jag har skrivit om det här alldeles nyligen, i min bloggpost Vansinniga sexlagar – i Sverige och övriga världen, och jag trodde verkligen inte att jag skulle få bevittna denna parodi här i Sverige, så snart. Men tji fick jag. Nu ska amerikansk sexfobi implementerad i juridiken också importeras till Sverige. Var ska detta sluta? Allt detta är så hysteriskt vansinnigt att jag inte vet var jag ska börja. Jag blir så upprörd.

Att titta på en barnpornografisk bild är som regel att se ett dokumenterat brott. Såvida det faktiskt är en barnpornografisk bild på riktigt, alltså en bild på ett (prepubertalt) barn som blir sexuellt utnyttjat på ett eller annat sätt. Det kan dock med den nya lagstiftningen komma att bli förfärligt svårt att klassificera vad som är barnpornografiska bilder, eftersom lagstiftarna nu skapar en gråzon som är väldigt stor.

Vad sägs om alla dessa Astrid Lindgren-filmer, med nakna barn? För att inte tala om Kay Pollaks film Barnens ö, där huvudpersonen, den lille 12-årige gossen som fortfarande inte kommit i puberteten, skildras med erektion när han ser en naken kvinna? Hur ska vi göra med dessa filmer? Måste jag städa ur DVD-hyllan? Tänk om jag fortfarande har kvar den där gamla porrfilmen med Traci Lords? Hu!

För att inte tala om Carl Larsson, och hans illustrationer av nakna barn i barnkammaren, eller badande i en sjö? Han var säkert pedofil! Och fotoböcker med David Hamiltons romantiska nakenbilder av unga, unga flickor? Dem måste vi nog bränna på bål, eftersom det absolut kan betecknas som degenererad konst. Och det där att plåta barnen när de badar nakna i skogstjärnen, det får vi nog sluta med för all framtid.

Det är inte svårt att förstå att man vill stoppa produktionen och spridningen av barnpornografiska bilder. Men det är inte särskilt effektivt, och inte i linje med den informationsfrihet som måste finnas i en demokrati, att kriminalisera vare sig innehav eller betraktande av ens sådana bilder. Att bevittna ett brott är inte detsamma som att begå brottet. I sådana fall skulle vi vara tvungna att förbjuda betraktande av alla slags brottsdokumenterande bilder, vilket förstås gör livet rätt komplicerat.

Personligen har jag inte svårt att undvika riktigt äckliga hemsidor som rotten.com, där man onekligen kan hitta riktigt vedervärdiga bilder av t.ex. svårt massakrerade brottsoffer, utan att ta någon hänsyn till vare sig brottsoffer eller deras anhöriga. Det är ändå fullt tillåtet att titta på dessa bilder, om än smaklöst. Det är tillåtet att se bilder av krigsförbrytelser, bestialiska mord, misshandel och andra liknande brott – men så fort det handlar om sex, då blir det plötsligt förbjudet. Så vissa brott får vi titta på, men inte andra. Logiken är märkligt frånvarande, och hela resonemanget synes mig extremt emotionellt betingat, utan rim och reson.

Detta nya lagförslag är förstås helfnattigt, och kommer inte att rädda några barn från att bli utnyttjade. Jag kan bara se en helt annan agenda i denna nya lagstiftning, och det är att hindra unga människor från att ha sex över huvud taget. Lagstiftarna projicerar sin egen sexualångest på ungdomarna, och skapar en hel generation av brottslingar. Naturligtvis kommer inga friska och sunda unga människor att bry sig ett skit om en så idiotisk lag (bara de räddaste och mest kuvade), och därmed blir var och varannan medborgare skyldig till barnpornografibrott. Och på så sätt skapar vi en betydelseglidning, som devalverar begreppet barnporr till något som inte går att uppröras över. Hur lyckat är det?

Lagstiftarnas sexualsyn är helt barock, och saknar proportioner. Man är straffmyndig vid 15 år, och får ha sex med en annan person. Följaktligen räknas man rent juridiskt som mogen för såväl sex som för ungdomsfängelse. Från 16 år får du ta körkort för lätt motorcykel, vilket innebär att du får framföra detta livsfarliga fordon i motorvägsfart. Vid 17 år får du ta flygcertifikat. Men du får inte delta i erotiska skildringar på film och foto. För det kan upplevas som kränkande och förnedrande. På något märkligt sätt blir det också kränkande och förnedrande för alla under 18 år, som kollektiv. Jag vet inte riktigt hur det där sista gick till, men det finns säkert någon förklaring någonstans.

Sexting - kul och lekfull flört, eller straffbar barnporr?

Men det är O.K. att 16-åringar söker till TV-program som Idol, och om de gör riktigt dåligt ifrån sig, och gör bort sig ordentligt inför juryn, så kan de få bli förnedrade om och om igen, i flera år framöver, i TV, på YouTube, på DVD-produktioner och i sin hemstad. Men det är tillåtet. Vackra sexscener straffas hårt, men totalmassaker av din person i TV är tillåtet. Sexualneuros, någon?

Det jag tycker är mest upprörande med detta lagförslag (som förstås har sitt ursprung i kristmoralisten Thomas ”Stasi” Bodströms hjärna, fortfarande framskyfflat av den kristna propagandaorganisationen ECPAT) är just detta att man konsekvent lägger på en tung börda av skräck och skam på unga människors sexualitet. Rädsla för att göra något fel, så att man plötsligt blir en sexförbrytare. Det upprör mig något alldeles oerhört att våra lagstiftare skickar en väldigt tydlig signal till unga människor att sex är något farligt, något man måste skyddas från, något som verkligen måste ske i lönndom.

VI lever i en helt ny tidsålder, med tekniska förutsättningar som vi aldrig haft tidigare. Unga människor vill experimentera med sex, och gör det med glatt humör. Mer eller mindre alla har kameror och filmkameror i sina mobiler, och det kräver inget större arrangemang för att filma allehanda sexscener med sig själv och sin partner, eller kanske en onanifilm som man skickar till sin älskare. Allt detta vill lagstiftarna förbjuda. Och dessutom med så bisarra konsekvenser, att om du har bilder av dig själv som 17-åring, naken och poserande erotiskt, eller kanske i en sexuell situation med din käresta, så kan du bli åtalad och fälld för barnpornografibrott.

Tro inte att denna lag är till för att skydda småbarn från att bli utnyttjade av samvetslösa barnskändare. Den är helt och hållet formgiven som ett djupt ingrepp i unga människors integritet, som ett hån mot unga människors sexuella frihet, för att tvinga ungdomarna att hålla igen på sexlekarna – för annars kan de plötsligt registreras som sexualförbrytare.

En läskig konsekvens av detta är också att om det finns minsta misstanke att du har sexiga bilder hemma av din söta hustru när hon var din flickvän för 20 år sedan, fast då var hon 17 år (nu är hon 37, och ni har tre barn ihop), så kan du drabbas av husrannsakan, och polisen kommer och tar husets alla datorer, hårddiskar, fotoalbum – allt. För att du har bilder från din ungdoms kärleksdagar.

Det scenario jag just målade upp kan verka som ren skräckpropaganda, men i lagens bokstav är detta fullt möjligt. Och det skulle kunna bli mycket värre än så. I USA har redan ett stort antal tonåringar åtalats för barnpornografibrott, för att de har fotograferat sig själva med mobilkamera och skickat vidare till pojk- eller flickvännerna. Det är alltså inte ett orealistiskt skräckscenario. Det händer redan.

Och hur ska vi göra med nudisterna och deras familjer? Ska de inte få ha foton i familjealbumet från sin semester på den mysiga familjenudistcampingen i södra Frankrike? Tänk om någon blir upphetsad av bilderna på familjens 11-åriga dotter? Eller den 7-årige sonen? Nej, det är nog bäst att förbjuda alltihop!

Är det verkligen en sådan extremt sexualfientlig lagstiftning vi vill ha i Sverige? Har ni tänkt på konsekvenserna?

Tyvärr verkar det bara finnas ett enda politiskt parti som tar frågor om privatliv, integritet, rättssäkerhet och allmänmänskliga rättigheter på allvar – Piratpartiet – så detta parti stödjer jag helhjärtat, på vilket sätt det än blir.

Andra som skriver om samma ämne:
Rick Falkvinge, 之乎者也, projO, Anna Troberg, Polymeriska Tankar, Henrik Alexandersson, Oscar Swartz, Kjellberg, Morgonsur, Jakob Heidbrink, The Cautionary revelation of the apocalypse, A gay globetrotter, Motpol, Nakiame, HumbleBee, Scaber Nestor och många, många fler…