Arkiv för juli 2008

Sex i Expressen

31/07, 2008

Nu är det dags för sex i Expressen – igen. Sex är förstås alltid ett populärt och allmängiltigt ämne, och även denna gång är jag och min kära hustru Jennie involverade. Till att börja med fanns redan i söndagens Expressen 27 juli att läsa en artikel om par som gillar att ha sex i naturen. Till just den artikeln blev jag anlitad som fotograf, eftersom jag ju har erotiskt foto som specialitet. Reportern från Expressen, det älskande paret och jag åkte till Kärsön, och där hittade vi en fin plats att fotografera på. Det blev en hel del fina bilder, och en hamnade i nätupplagan – hur det såg ut i papperstidningen har jag faktiskt fortfarande inte sett.

Men det blir mer. På söndag den 3 augusti (om Gud vill och Expressen håller vad de lovar) så kommer en artikel om Gudomlig Njutning, vår grundkurs i kärlek, sex och relation för par. Expressen intervjuade oss, samt ett par som var deltagare på en av våra kurser. Det ska förstås bli mycket spännande att se resultatet av denna artikel. Vi har varit mycket uppmärksammade i olika media i flera år, och det har förstås en positiv effekt på vår verksamhet.

Och det blir ännu mer – den norska erotiska tidskriften Cupido (som också kommer ut i Danmark, på danska) skall nu i dagarna komma ut med ett nytt nummer som också innehåller en artikel om vår kurs Gudomlig Njutning. En journalist från Cupido kom som deltagare tillsammans med sin man i våras, delvis i syfte att skriva en artikel om kursen. Så nu kanske vi får ännu fler norska och danska kursdeltagare, vem vet…?

Många gnäller på kvällstidningarnas intresse för sex, som förstås alltid beskylls för att vara spekulativ, eftersom det exploaterar läsarnas intresse för sex. Som om inte varenda artikel exploaterar läsarnas intresse… Om Expressen och Aftonbladet skriver om sex, så får vi i alla fall läsa om något allmängiltigt, något som verkligen engagerar alla på djupet, mer eller mindre.

Själv tycker jag att det är bra att kvällstidningarna skriver om sex, även om det ofta är ytligt och fragmentariskt. Snuttifieringen är vår tids mediasjukdom. Men det är ändå bättre att bladen skriver om sex och kärlek än att de skriver om våld och blod, äckel och galenskap. Kan vi förmedla bara lite substans mitt i all smörja, så är det gott.

Sexualiteten är en grunddrift, som påverkar allt vi gör i våra liv. Men sexualiteten är också en av de mest tabubelagda delarna av våra liv, vilket innebär att de allra flesta har en oerhört hämmad och skambelagd sexualitet – mycket mer än vi tror, eftersom det är normalt att vara hämmad. Så när vi jämför oss med andra som är ungefär lika hämmade, så tror vi att allt är O.K., eftersom vi är ”normala”.

Vi har haft dessa kurser i snart fem år nu, och vi brinner verkligen för det vi gör. Vårt engagemang för det kärleksbudskap vi vill sprida är gränslöst. Den verksamhet vi bedriver, med kurser, föredrag, böcker, bloggande och mycket annat, är ett resultat av en innerlig passion, ett patos, en övertygad ambiton att sprida kunskap och insikt om hur vi alla i långt högre grad kan tillämpa kärlekens principer i vårt vardagliga liv.

Vi har flera olika kurser numera, både för singlar och par, både i Sverige och utomlands, så vi har något att erbjuda för alla som vill förkovra sig i kärlekens konster. Som fortsättning på Gudomlig Njutning har vi Livets Goda, en livsnjutarkurs för par på ett vinslott i södra Bordeaux-distriktet. Dessutom har vi en kurs på Skeppsuddens kursgård utanför Norrköping som heter Kärlek, Liv & Lust, som vänder sig både till singlar och par. Om du är nyfiken så är det bara att kolla in infosidorna för kurserna, och dem hittar du på vår erotiska hemsida Cirkus Eros.

Med andra ord:
MAKE LOVE, NOT WAR – ÄLSKA MER, KRIGA MINDRE!

Dekorrand

Men tänk på Baaaa-a-a-a-a-arnen!!!

30/07, 2008

Det är så förutsägbart. Så fort man vill propagera för en mer repressiv politik, mer förföljelse av enskilda grupper och mer fascism, så kan man alltid ta till barnen som slagträ. Ända sedan de kristna började förfölja och dräpa judar, eftersom judarna rövade bort och ritualmördade kristna barn (förstås!), så har olika grupper, som t.ex. ”häxor” och homosexuella jagats fram, torterats och slaktats i Jesu namn, och framför allt med argumentet att de rövar bort, förför och hjärntvättar barnen. Framför allt leder man barnen i synd, vilket gör att kommer till helvetet.

Så fort något verkar lite för läskigt för en stackars kristen, så kan man alltid hugga till med att det måste vara farligt för barnen. Är det inte nakna bröst (som jag trodde var gjorda för barn…), så är det onani, eller något annat. Och alltihop ska förbjudas. Själv hävdar jag att något av det farligaste som finns för barn är kristendom. En trosuppfattning som uppmuntrar vidskepelse, fanatism, skam, skuld, fördomsfullhet och självförnekelse kan inte vara bra för barn.

Någon borde varna barnen och deras föräldrar för kristna. Särskilt missionerande kristna – de är några av de farligaste och mest destruktiva människor som någonsin vandrat på vår jord. De presenterar sina vanföreställningar om sagofiguren Jesus som absoluta sanningar, och hävdar att om man inte lyder Guds bud (givetvis förmedlade av missionärerna själva) så kommer katastrofer att inträffa. Något mer arrogant, självförhärligande, nedlåtande, fördomsfullt, elitistiskt, föraktfullt och ondskefullt finns inte. Jag är inte en våldsam människa, men missionärer kan göra mig aggressiv på riktigt.

Det senaste utspelet från kristfascistlobbyn är en artikel i DN som handlar om skilsmässor. I berättas att ”ny forskning” (och vilken kristen organisation står för den ”forskningen”?) påvisar att skilsmässor alltid är dåligt för barnen, och att det är bäst för föräldrarna att hålla ihop, så länge de inte bråkar eller misshandlar varandra. Om de inte älskar varandra är inte så viktigt. Skribenterna, som för övrigt representerar en kristen lobbyorganisation med namnet Claphaminstitutet, tycker vidare att folkhälsominister Maria Larsson bör verka för en reducering av antalet skilsmässor, hur det nu skulle gå till. Ska man tvinga folk att leva ihop? Förbjuda föräldrar att flytta isär? Eller hur har de tänkt sig egentligen?

Claphaminstitutet är enligt egen utsago ett ”kristet ekumeniskt forskningsinstitut och tankesmedja”. Det enda jag kan hitta om det är en blogg, och en kort text på Wikipedia, där man bland annat kan läsa vilka olika kristna organisationer som stödjer institutet. Denna s.k. tankesmedja grundades i januari i år, och är i praktiken en kristen lobbyorganisation, som skall propagera för kristna värderingar i samhället. Missionärer, med andra ord, och vad jag tycker om kristna missionärer har jag med all önskvärd tydlighet redan redovisat…

Den nyutnämnde direktorn för Claphaminstitutet, ”professor” Tuve Skånberg (han kallar sig gärna professor, fast han inte har någon sådan titel i verkligheten), vill placera den kristna tron och de kristna värderingarna mitt i det offentliga rummet, och anser att kristendomen återigen skall dominera svenskarnas tankevärld – ”Starka röster vill marginalisera kristen tro och förpassa den till kyrkor och privatliv. Men kyrkans plats är mitt i byn.” – säger Skånberg i en pressrelease. Kyrkans plats är mitt i byn. Nu pratar vi makt över själarna. Vem skall göra anspråk på sanningen, den enda sanningen och bara sanningen, om inte de kristna? Jag blir så trött. Och arg. De vill tillbaka till 1800-talet igen, och det kan de väl få – men låt oss andra var ifred, tack!

Oförtröttligt kämpar de kristna, och sprider sin hatiska dynga varhelst de öppnar käften. Ena dagen är det homosexuella som är lika hemska som pedofiler och incestutövare (en av undertecknarna till DN-artikeln är den kristdemokratiska riksdagsledamoten Annelie Enochson, som faktiskt har gjort denna jämförelse på allvar!), andra dagen är det skilda föräldrar som ska stå med hundhuvudet för att de stackars ba-a-a-a-arnen mår dåligt, samt för ökade klassklyftor, större fattigdom och ökad kriminalitet. Så kan det gå om man skiljer sig, minsann! Skam och skuld. Synd och skam. Något annat verkar kristna människor sällan kunna prestera.

Och så ljuger de – som vanligt. Det är naturligtvis inte barnens bästa dessa kristna slåss för (det är alldeles uppenbart att de skiter totalt i barnens väl och ve). De vill bara återupprätta ”kristna värderingar” (vad det nu är för något…), och i detta fall framför allt det Heliga Äktenskapet och Tvåsamheten. Dessa anses vara Sakrament, och skall försvaras till varje pris, oavsett om människor lider fruktansvärda kval av det. Religiös ideologi är ofta dum och verklighetsfrämmande, och detta är ytterligare ett exempel på detta.

Det sägs att kristendomen har ett kärleksbudskap. Det ser jag inte mycket av. Kyrkan borde kanske åtminstone sopa rent framför egen dörr innan de klagar på andra. Svenska Kyrkan, t.ex., har dubbelt så mycket mobbing på jobbet som andra arbetsplatser i genomsnitt. Och så fort man hör kristna uttala sig offentligt, så är det så gott som alltid något som ska fördömas som ont, farligt, dåligt eller syndfullt. Hur kärleksfullt är det? Hur tolerant är det?

Enligt de kristna dårar/idioter/dumskallar (valfritt) som undertecknat denna debattartikel i DN så är det bättre för barn om deras föräldrar lever i ett kärlekslöst äktenskap (så länge de inte slår varandra) än om de skiljer sig, för annars kan barnen förlora kontakten med pappan. Men… hur dum får man bli? Hur korkat kan man argumentera för att återinföra kristna värderingar? Om barn förlorar kontakten med sin pappa så har det väl knappast med en eventuell skilsmässa att göra?

tunn linje

Jag växte upp med två föräldrar, som *äntligen* skilde sig, när jag väl hade flyttat hemifrån, vid 18 års ålder. Jag såg verkligen inte mycket av min far, eftersom han höll sig borta från hemmet så mycket han kunde. Deras äktenskap var en katastrof, och de borde verkligen ha skilt sig mycket, mycket tidigare. Det skulle ha gjort oss alla mycket lyckligare och mer harmoniska.

Jag och mina barns mor skilde oss 1999, då våra barn var 3, 5 och 7 år gamla. Det var det bästa vi kunde göra. Vi slogs inte, kunde kommunicera hyggligt med varandra, och det dagliga arbetet med hushållet fungerade. Men det var liksom inte det som var knäckpunkten. Vi hade vuxit ifrån varandra, älskade inte varandra längre, och längtade efter något annat. Vi var alldeles för olika, med helt olika mentalitet och mål i livet. Det handlade inte om att någon av oss blev kär i någon annan. Vi skilde oss inte för att gifta oss med någon annan – vi skilde oss för att hitta oss själva, på varsitt håll.

En kristen idiot skulle i detta läge förstås predika att vi borde hålla ihop, för barnens skull. Men om denne kristne idiot nu skulle fråga mina barn, så skulle de under inga omständigheter hålla med. Deras liv har blivit rikare, mer omväxlande, tryggare, roligare och på alla sätt bättre än innan skilsmässan.
Min på många sätt mycket kloka exfru uppfann ett underbart begrepp, som har blivit en favoritbeskrivning av vår situation – den kärnfria familjen. Och just så är det. Inga hårda kärnor att spotta ut – bara fler syskon, fler vuxna förebilder och ett rikare socialt liv.

Våra barn har ett fantastiskt liv, med två hem, två bonussyskon, två bonusföräldrar, massor med kontakt med både sin mamma och sin pappa, som för övrigt är mycket lyckligare och bättre föräldrar än vi hade varit om vi hade försökt hålla ihop. Vår skilsmässa var det bästa för alla, inte minst barnen.

En skilsmässa är inte nödvändigtvis ett misslyckande – det blir det bara om man har en förväntan om att ett äktenskap ska hålla hela livet. Det är denna förväntan som skapar misslyckandet, inte själva skilsmässan. Att människor möts och skiljs hör till det självklara flödet i livet. Att en skilsmässa skulle vara ett misslyckande är inte sant. Det finns ingen logik i detta. Jag kan bara gå till mitt eget liv och konstatera att vår skilsmässa var en stor framgång för alla i familjen – att försöka hålla ihop hade varit det största misslyckandet av dem alla.

Jag håller bröllop med jämna mellanrum, som hednisk vigselförrättare, och min fråga till bruden och brudgummen är som följer:

”Ni har förklarat att ni vill ingå äktenskap med varandra.
Tar du, Xxxxx denna kvinna Xxxxx till din hustru, att älska och hedra i nöd och lust, med- och motgång, njutning och smärta, i givande och mottagande – så länge era trådar är sammantvinnade i Urdaväven?”

Så länge era trådar är sammantvinnade i Urdaväven – det betyder, så länge det är ert öde att leva samman. Ingen annan än de personer som slår sina påsar ihop har rätt att styra över när det eventuellt kan vara dags att separera och gå åt varsitt håll, om den önskan finns. Detta kan bara de själva avgöra. Ingen annan. Och särskilt inte representanter för en viss obskyr religion, med starka moralistiska ideal, som de flesta inte ens delar.

Det börjar bli dags för dessa tokkristna att ge upp sin bakåtsträvande vansinnespredikan, att sluta med den här skambeläggningen och demoniseringen av folk som skiljer sig. Livslångt äktenskap var säkert funktionellt i en tid då folk började få barn vid 14 års ålder, och levde i snitt 37 år. D.v.s. många levde mycket kortare än så. Om man klämmer ut 12 ungar och dör vid 29 års ålder hinner man inte med så många äktenskap.
Vakna upp, herrar och damer jesuspredikanter och se verkligheten. Ecce homo – se människan, inte galna drömvisioner om det perfekta kristna samhället (som inte finns i verkligheten). Välkomna till 2000-talet.

En självklar brasklapp i detta resonemang är förstås att påpeka detta faktum: alla kristna är inte idioter. Jag har flera kristna i min bekantskapskrets, t.o.m. en präst i Svenska Kyrkan. Det är då förstås kloka och resonabla människor, som inte ser alla icke-kristna som förtappade själar som måste räddas från den eviga elden. Alltför ovanligt, tyvärr. Problemet är dock att om man som kristen börjar tänka med hela hjärnan, så får man det jobbigt.
Jag frågade t.ex. vid ett tillfälle min oerhört skärpte prästvän, efter att vi hade haft en synnerligen uppfriskande filosofisk diskussion, under vilken han avslöjade sig som betydligt mer fritänkande än vad som kan vara hälsosamt som präst i en kristen församling, hur kristen han var egentligen. Då svarade han ”ja, det frågar mina kollegor mig ibland också”.
Kyrkan är alltså ingen bra plats för fritt tänkande. Det går att tänka fritt, men man får knipa igen och hålla färgen, annars kan det gå illa. Man kan sköta ett arbete och ett socialt liv om man är heroinberoende också, men det är inte att rekommendera.

Astrid Lindgren sade en gång angående barnuppfostran, att ”om man bara ger barn kärlek, kärlek och åter kärlek, så kommer folkvettet av sig självt”. Astrid Lindgren (som för övrigt fick sitt första barn utom äktenskapet) var klokare än alla barnpsykologer och kristna politiker ihop. Hon såg faran i en möjlig återgång till ”stramare tyglar” och ”hårdare tag”. Med andra ord – ge fan i att reglera människors relationsformer, och skapa istället förutsättningar för ett mer kärleksfullt samhälle, med mer kärleksfulla människor. Då kommer även barnen att må bättre.

P.S.
Det kärleksfulla samhället kommer inte för att några politiker anser att det borde bli så – det kärleksfulla samhället börjar med dig själv. Varja dag du agerar mer kärleksfullt – ger komplimanger och uppskattning, hjälper någon som behöver hjälp, agerar tolerant och förlåter dem som inte begriper vad de sysslar med – då skapar du ett mer kärleksfullt samhälle.

tunn linje

Läs mer om Claphaminstitutet på bloggen Antigayretorik
Expressen sågar DN-artikeln

tunn linje

Andra bloggare som skriver om samma ämne:

Alliansfritt Sverige, Frida Perjus, Anders Wallner, Trollhare,
Tanja Suhinina, The Pale Green Woman, Tommy, Edvin Alam, Christian ValterssonTrotten, Motpol, guero, Rola Brentlin, Anders, Nonicoclolasos, Anne-Marie Ekström och många, många fler…
Dekorrand

Q-kar – nyskapande erotik av (Y)

28/07, 2008

Ylva Maria Thompson är återigen aktuell – nu med en bok. Det är en novellsamling som i sig är en pastisch på den spanske författaren Juan Manuel Pradas underbara lilla bok Fittor, som innehåller ett antal mer eller mindre burleska och surrealistiska, hisnande metaforspäckade noveller om olika fittor – Cellistens fitta, Fakirkvinnans fitta, Dockors fitta, Lejontämjerskans fitta, den kataleptiska fittan, mumiernas fittor, sömngångerskornas fittor – och många andra fittor.

Ylvas bok handlar om kukar, mannens specifika behag, och även hon gör korta betraktelser över olika slags kukar, ofta på samma svulstigt expressiva sätt, men samtidigt med eftertänksamt filosofiska tankegångar, alltid humoristiska och underhållande, samt med mycket kärlek och innerlighet. Där finns Eldslukarens kuk, Trollkarlens kuk, Kukar i bastun, Guds kuk, Skogsmulles kuk, Den tvehövdade gummikuken, Den tyske kannibalens kuk, Kukar jag minns – och många, många fler.

Det är svårt att göra en pastisch som inte bara blir en blek efterapning – men Ylva lyckas förvånansvärt bra, i det att det blir ett alldeles eget litterärt verk med ett eget konstnärligt och innehållsmässigt värde, fittorna förutan, om man säger så. Berättelserna är personliga, roliga, härligt befriande i sitt oneurotiska uppskattande av männens annars så skambelagda behag. En synnerligen lyckad pastisch, med andra ord.

Anonyma exhibitionister var namnet på en utställning som Ylva Maria gjorde för några år sedan, som utgick från 100 gipsavgjutningar av lika många olika kvinnors fittor. Denna utställning blev också en affisch, och en liten bilderbok. Så fittorna har grundligt penetrerats (som konstnärligt motiv menar jag förstås…) av Ylva Maria, och därför är det väl på sin plats att även skildra männens kön.

Jag antar att det äntligen är dags för kukarna att komma till heders, att vi män äntligen kan få vara så stolta över våra lemmar som vi innerst inne är, utan att behöva skämmas för det. Att den manliga sexualiteten inte behöver vara hotfull och farlig för kvinnor, utan snarare skoj och spännande, något att njuta av. Och då ska det väl till en riktig vamp som Ylva Maria Thompson för att få till en sådan hyllning… 🙂

Ylva Maria Thompson är en av mina favoritfeminister, i det att hon aldrig har fallit för frestelsen att rätta sig in i ledet av politiskt korrekt, nyfeministisk sexualfientlighet och manshat, och framför allt för att hon aldrig identifierat sig som ett offer – för någon, någonsin. Hon är en stark och initiativtagande konstnärinna med stor integritet, intelligens, lekfullhet och engagemang.

Hydra Förlag är ett litet entusiastförlag i Stockholm som är modiga nog att ge ut böcker som är allt annat än mainstream, men Ylva Marias bok har alla förutsättningar att bli en storsäljare – om köparna är modiga nog…

Boken kommer att släppas under Pride-festivalen, på torsdagen den 31 juli. Ylva Maria kommer även att prata om boken på Författarscenen 20:30 samma dag. Se Stockholm Prides hemsida, programmet. Du kan även läsa en presentation som Ylva själv har skrivit, på Svensk Bokhandels hemsida.
Den kommer förstås att gå att köpa på AdLibris hemsida.

Läs och njut!

Dekorrand

Meningen med livet

27/07, 2008

Man kan ju inte jobba jämt. Och man kan inte hålla på och vara politisk och filosofisk jämt och ständigt. Ibland vill jag bara vara den sinnlige tantrikern som suger det göttaste ur livet, den hängivne livsnjutaren, sybariten, epikuréen, den lekfulla, nyfikna och glada skit jag för det mesta ändå är. Och är det nu söndag, alla barnen ute ur hemmet och min kära hustru Jennie hemma, och ett fantastiskt sommarväder fyller dagen – ja, då är det dags för en dagsutflykt till vår vackra favoritsjö! (naturligtvis efter att ha börjat dagen med underbar älskogslek i sängen…)

Picknick, filt och handdukar i cykelväskorna – mer behövs inte. Hela dagen i solen och i vattnet – vattnet är så varmt att man kan bara plumsa runt hur länge som helst utan att frysa, och solen ligger på och gassar skönt. Mumsiga vegeburgare till lunch. Kameran är med, förstås, och vi tar lite bilder båda två, av varandra. Och så går vi runt sjön, för att komma till den naturliga källan, och där fylla på våra urdruckna vattenflaskor.

Vattnet i vår favoritsjö är så mjukt, så lent, så omfamnande och välkomnande, med små varma stråk omväxlande med kalla stråk, klippor och stenar, mycket fisk, och mycket, mycket vackert. Denna sjö är långsmal som ett kvinnokön, med mjuka, runda klippor, mycket växtlighet, och ett ständigt flöde ur källan. En riktig Freja-sjö, gudomlig som få.

När vi kommer hem på kvällen lagar vi utsökt mat som vi äter på altanen (wasabirullar med lax eller smörstekta champignoner, och färskpotatis med smör och gräslök), med en flaska vitt vin och friskt källvatten från sjön. Mums!

Dagar som dessa funderar man inte på meningen med livet. Den blir plötsligt så uppenbar. Livet ska levas, njutas, upplevas, förnimmas, kännas – man ska vara, leva, älska och till slut dö. Och det räcker alldeles utmärkt så. Allt annat är bara intellektuell onani.

Som sexualupplysare, tantralärare och kursledare för kärlekskurser, är det väl också bra om vi föregår med gott föredöme, och lever som vi lär – åtminstone ibland, eller hur?
OBS! Smygreklam! (kolla vår hemsida Cirkus Eros för mer info om våra kurser!) 🙂

Ibland är livet alldeles, alldeles rättvist!

Dekorrand

Lobotomerade politiker

25/07, 2008

Mitt förtroende för våra folkvalda politiker har redan blivit svårt skadat av införandet av FRA-lagen, men nu verkar alliansen ha fått totalt hjärnsläpp. Genomgår riksdagspolitiker obligatorisk lobotomi, eller vad fan är det som pågår där inne egentligen? Det verkar faktiskt som att alliansen har bestämt sig för att ”det är alldeles för jobbigt att regera, så till nästa val måste vi förlora”. Alltså hittar man på lagförslag efter lagförslag, det ena tokigare än det andra, så att de till slut helt säkert måste bli bortvalda.

I Dagens Nyheter kan man nu läsa att alliansen vill införa en s.k. ”civilkuragelag” (läs även en helt huvudlös artikel i Aftonbladet), vilket i praktiken innebär att det skulle bli obligatoriskt att ingripa, och anmäla brott. Om man ser ett brott och inte ingriper, så kan det alltså bli straffbart. Det låter lite som en tidningsanka, eftersom det är så obeskrivligt korkat, men efter FRA har jag slutat förvånas över politikers bottenlösa dumhet.

Vi ska alltså lagreglera individuellt mod, i alla fall om man kallar det för något så dumt som ”civilkuragelag”. Detta är naturligtvis Orwellianskt nyspråk för angiverilag, och i ett svep har man alltså än en gång övertrumfat det östtyska STASI i effektivitet, eftersom de bara hade drygt 100.000 informatörer – i Sverige blir vi 9 miljoner.

Problemen med en sådan lagstiftning är så många att det knappast går att överblicka i ett svep. För det första kan man inte lagstyra människors empati, pliktkänsla eller respekt för andra människor. Civilkurage bygger alltid på dessa faktorer. En lag som tvingar medborgarna att skvallra på varandra bygger på helt andra psykologiska faktorer, som t.ex. rädsla. Rädsla för att bli straffad, åka fast och bli bötfälld. Redan tanken på att polisen knackar på dörren kan vara tillräckligt skrämmande för de flesta. Så då skvallrar man hellre. Eller så gör man sig bara liten och tyst som en mus. Och då stör man ju inte makthavarna. Vågar någon sticka ut hakan och utmana makten, så finns det alldeles säkert något brott man kan anklaga den personen för, och så var vi väck med den. Praktiskt.

Och om jag nu inte är jurist, och inte helt säkert vet om det jag ser framför mig möjligen kan vara brottsligt eller ej, hur ska jag agera då? Ska jag ingripa mot något jag tror är brottsligt, för att själv slippa straff om jag blir påkommen med att inte ingripa, eller ska jag låta bli, och bara springa därfifrån för att slippa vittna? Ska medborgarna tvingas göra polisens jobb?

Och – vilka brott ska vi tvingas anmäla? Om min granne anlitar svart städhjälp, om min kompis odlar lite marihuana i sitt växthus, om min farbror bränner hemma och säljer till sina kompisar, om min bror fildelar och laddar ner film från nätet, om min morfar kör bil utan bilbälte? Om jag vet om dessa ”brott”, och inte anmäler dem (främst för att jag själv inte anser att det är brott), ska då jag automatiskt förvandlas till brottsling då? Är jag medbrottsling om jag ser en lagöverträdelse, utan att ingripa? Ska barnen anmäla sina föräldrar om de kör mot rött? Ska föräldrar tvingas anmäla sina egna barn om de kommer på dem med att snatta, eller stjäla pengar ut mammas plånbok?

Och – om jag underlåter att anmäla ett brott, så blir jag ju också en brottsling, och då måste ju den som vet att jag har underlåtit att anmäla ett brott anmäla mig för brott mot angiverilagen, annars blir den personen också en brottsling. Till slut är vi brottslingar allihopa. Utan undantag. Vilken fantastisk metod att skapa total inflation i brott.

Politiker verkar lida en skrämmande brist på insikt om hur vi människor fungerar. För det första har de en grotesk övertro på lagar som styrmedel, och dessutom verkar de sakna all förmåga att se konsekvenserna av sina lagar. Om jag ser ett brott begås, och vet att jag kan bli straffad om jag inte ingriper, så kommer jag naturligtvis att springa därifrån, fort som attan. Vad händer då? Inga vittnen vid en eventuell rättegång. Ingen som vågar hjälpa till på något sätt. Ingen som ens vågar stanna och se vad som händer. Och om det mot all förmodan finns enstaka individer som faktiskt bevittnat brottet, kommer de sällan eller aldrig träda fram och vittna, eftersom de då kan bli anklagade för att ha brutit mot angiverilagen, eftersom de inte gjort något.

Vidare måste man vid införandet av en ny lag också tillse att lagen kan upprätthållas och bevakas. Annars blir det bara ytterligare en papperstiger, som får regeringen att framstå som än mer patetisk (vilket väl skulle kunna betraktas som den enda nyttan i detta fall) och fjärmad från samhället.

Och allvarligt talat – vilka är ni, herrar och fruar riksdagsledamöter, att prata om civilkurage? Vilka är ni, som lätt och ledigt lade er platt på marken under partipiskan när FRA-lagen skulle röstas genom, att kräva civilkurage av andra, när ni inte har något eget??

FRA-lagen var bara ett steg på vägen mot fascism. Detta med ”civilkuragelag” är ytterligare ett jättekliv mot polisstaten, mot ett samhälle som helt och hållet drivs av skräck. Det är inte acceptabelt att någon regering inför DDR-metoder i form av polisstat och fascistdiktatur, men särskilt inte en ”liberal” regering. Skärpning!

Frågan är… hur ska vi göra om det är regeringen som begår brott mot folket?

tunn linje

Andra bloggare som skriver om samma ämne:
Hanna Wagenius, Dumheterna, Mina Moderata Karameller, Rick Falkvinge, Alliansfritt Sverige, Folkpartiet i Nacka, Tindra, Projo, Opassande, Johanna Nylander, Henrik Alexandersson

Dekorrand

Paradiset på tyska badhus

24/07, 2008

Apropå Bara Bröst-kampanjen under hösten och vintern, som jag ju själv har skrivit en hel del om, så blev jag av en av våra kursdeltagare tipsad om ett fint exempel på hur man driver badhus nere på kontinenten. I Tyskland har man inte samma neurotiska inställning till nakenhet som vi har här i Sverige, och där är det också självklart med blandade bastuavdelningar, där alla är nakna tillsammans. Därför skulle den här diskussionen om bara bröst på badhus aldrig ha någon grogrund i Tyskland.

KANTO Beach i Stuttgart har man ett antal olika bassänger med varierande teman – ett isländskt Geysir-bad, en karibisk lagun, BuddhaBad, flera olika bastuvarianter, ett japanskt vilorum, en morisk vinterträdgård, ett tunisiskt tehus, barer och en sydostasiatiskt inspirerad lounge utomhus, på taket, afrikanskt inspirerade vilorum med vattensängar, samt massage av olika slag. Varierat värre, med andra ord.

Om de kommunala badhusen i Sverige i högre grad drevs privat, skulle vi kanske se mer av den här varan. Visst, den kritiska massan för att kunna bedriva kommersiell verksamhet på badhus är förstås betydligt knepigare att nå i glesbebodda Sverige, och de kommunala baden tjänar verkligen en viktig funktion. Men varför inte en kombination av kommunala och privata initiativ? Det skulle kunna vara en garant för såväl stabilitet som kreativitet.

Egentligen borde man kunna ha det här i Sverige också. Delade bastuavdelningar för alla, och varför inte samma omklädningsrum till alla, med små bås med förhänge för de allra blygaste? Detta skulle också lösa de ofrånkomliga problemen som gärna uppstår när familjer, par och andra relationer av olika kön måste separeras. Det är mycket enklare om vännerna och/eller familjen kan byta om tillsammans.

En gång i tiden tog jag med mig min son på babysim, i ett pyttelitet badhus i Aspudden – där finns det bara ett omklädningsrum, som det uppenbarligen inte var några problem för de anhopade mammorna och papporna att dela. Så jag kan inte se vad som skulle vara ett problem med detta. I alla fall inte i längden. Det skulle tvärtom bidra till att ta bort mycket av onödig spänning, skam och frustration kring den egna kroppen, samt försås människor av det andra könet.

Den logiska fortsättningen på Bara Bröst-kampanjen är förstås på sikt att även tillåta nakenbad på våra badhus. Först jämlikhet (får män vara barbröstade skall självklart kvinnor få vara det), men i längden även valfrihet beträffande klädsel (eller icke-klädsel). Det handlar förstås inte om tvång – klädseln bör vara frivillig. Möjligen skulle man kunna ha en dag i veckan som är helt naken, med Dresscode O.

En kul detalj med KANTO Beach är att det en dag i månaden är obligatoriskt att ha badkläder, som en eftergift för de blyga avvikare som lider av gymnofobi – den sjukliga skräcken för nakenhet. Så skulle man förstås kunna göra här i Sverige också – ha vissa dagar på badhusen då det är obligatoriskt med baddräkt. Fast det normala skulle då vara valfrihet, naket eller påklätt, vad man nu föredrar.

Viktigt är dock att man i görligaste mån ska tillgodose så många människors behov som möjligt, med statliga och kommunala instanser. Och det saknas verkligen mer estetiskt lekfulla miljöer för badande, och det saknas bad för dem som gärna badar nakna.
Vi har en del att lära oss av våra tyska grannar…

Dekorrand

Att rota i handväskan – ett integritetsbrott?

24/07, 2008

Joshen har skrivit en underbar liten historia som tydligt belyser problematiken med FRA:s tänkta spaning på all e-post, websurfning, SMS och mobilsamtal. Joshens bloggpost är helt i linje med min egen bloggpost ”Ett moraliskt lågvattenmärke”, i vilken jag gör jämförelsen med att läsa sin partners eller sina barns brev och dagböcker, utan deras tillåtelse. Det är helt enkelt inte acceptabelt, punkt slut. Det är ett integritetsbrott, och det är INTE O.K.!

Läs Joshens bloggpost, bli skrämd och tjusad, samtidigt.

Dekorrand


%d bloggare gillar detta: