En seger för yttrandefrihet och demokrati

Man kan tycka vad man vill om Geert Wilders, men just nu är han en hjälte. En osannolik sådan, måhända – Wilders är en särdeles slemmig typ, en superopportunist och skicklig retoriker som vunnit politiskt inflytande med islamofobiska uttalanden, en rätt dålig film, och allt som ger uppmärksamhet och mediatid. Han är en god provokatör, vår hjälte Wilders. Han vill ha yttrandefrihet, men vill förbjuda koranen, stoppa moskébyggen och sparka ut muslimer från Holland. Och det känns ju inte så liberalt.

Så varför är Wilders en hjälte nu då? I januari 2009 inleddes en rättsprocess emot Geert Wilders, då han blev åtalad för hatbrott för upprepade offentliga diskriminerande uttalanden mot muslimer, som t.ex. den islamkritiska filmen Fitna. Efter två års processande, utbyte av korrupta domare och allehanda galenskaper, samt en fullkomligt lysande slutplädering av Wilders själv, ett retoriskt mästerverk, så kunde rätten så sent som i förra veckan inte komma till något annat beslut än ett frikännande.

I en demokrati får det inte vara förbjudet att kritisera en religion, lika lite som det får vara förbjudet att kritisera en politisk ideologi. Att Wilders blev frikänd i rätten är med andra ord en STOR seger för yttrandefrihet och demokrati i Europa. Tack, Geert, för att du tog den striden.

Det är en skön paradox att de som blir våra frihetshjältar ofta är människor vi absolut inte skulle bjuda hem på middag, och ibland kanske vi till och med skulle byta trottoar om vi mötte dem på gatan. Det är nämligen inte de politiskt korrekta, goda och vackra människorna med tjusiga åsikter som sätter yttrandefriheten på prov. Det är de vulgära och hatiska politikerna, de religiösa tokstollarna, de mest perversa författarna som skriver de vidrigaste berättelserna, porrproducenterna, de galnaste konstnärerna med tourettes syndrom – gränsöverskridarna och provokatörerna som gör oss andra rädda och/eller chockerade, de som fyller oss med avsmak.

Det är dessa som yttrandefriheten är till för, och det är också de som utkämpar de hårdaste striderna. Och vi måste ibland acceptera att det som borde vara allas vår gemensamma kamp utkämpas av människor vi aldrig skulle bjuda hem, eller ens ta i hand. Det är en ödmjukhet vi måste känna.

Jag gillar inte heller Wilders åsikter – man jag slåss gärna för hans rätt att få ha dem. Hur hemsk Wilders än är, så är de radikala islamister som vill stoppa människor från att få yttra sig, de som vill tysta Wilders, tusen och åter tusen gånger värre. Det är viktigt att behålla proportionerna här. Om Wilders hade blivit fälld skulle det kunna utlösa en fruktansvärd utveckling i Europa, just det som de värsta islam-alarmisterna varnar för. Demokratin måste försvaras – mot alla som hotar den; religiösa fanatiker, korrumperade politiker, moralister, paternalister och alla andra fiender till det fria ordet. En intressant fråga har ställts under denna process – hur många islamister har åtalats för diskriminering och hatiska uttalanden mot icke-muslimer?

Om Jimmy Åkesson hade blivit utsatt för samma slags åtal här i Sverige, så hade jag skyndat till hans försvar, med skärpa och kraft. Inte för att jag på något sätt delar hans syn. Tvärtom. Eller kanske just för att jag inte delar hans syn på världen. Men han har samma rätt som alla vi andra att få ha och uttrycka åsikter, oavsett hur förkastliga jag eller alla andra än må tycka att de är. Sen kan vi mötas på torget och jämföra våra åsikter, öppet och fritt. Den som argumenterar mest framgångsrikt må vinna.

Fler om Geert Wilders:
Big Government, The Guardian, Geert Wilders egen hemsida, Geert Wilders på Wikipedia, Torbjörn Jerlerup

Lars Vilks – en verklig hjälte!

”Great spirits have always encountered violent opposition from mediocre minds.”
– Albert Einstein

Man kan tycka vad man vill om Lars Vilks – och det är just det som är poängen. Du får tycka vad du vill om Lars Vilks, och du kan publicera elaka nidbilder av Lars Vilks som rondellhund, eller sittande i en hög bajs, eller Lars Vilks söndersprängd i små bitar. Att kritisera enskilda personer, eller makten (vad det nu är för något), genom t.ex. nidteckningar, är en gammal fin västerländsk kulturtradition, som ett uttryck för vår respekt för yttrandefrihet och demokrati.

Jag anser att Lars Vilks är en hjälte av samma kaliber som Julian Assange – både försvarar de det fria ordet, och de gör det med risk för sina egna liv. Båda gör sitt för att försvara det öppna och tillåtande samhället, och båda katalyserar fram yttrandefrihetens verkliga fiender – inte de yttre hoten, utan de som vill att vi ska censurera oss själva, minska vår egen yttrandefrihet för att inte uppröra eller provocera.

Somliga påstår att Vilks är en idiot. Inget kunde vara mer felaktigt. Han är en fenomenal konstprofessor, en äkta förkämpe för yttrandefrihet och en exceptionell personlighet, som vågar riskera sin egen säkerhet för allas vår rätt att ge uttryck för åsikter som inte är populära. Lars Vilks är ett föredöme, en bastion för yttrandefriheten. Det är i alla fall vad jag tycker.

”I mitt Sverige finns det plats för både rondellhundar och minareter! Ett Sverige utan friheten att utöva sin religion som man vill och friheten att kritisera religioner, vore ett HEMSKT Sverige. Ett Sverige utan rätten att teckna av, och kanske t.o.m göra skämtteckningar av, Muhammed, Jesus, Buddha eller Moses, vore ett vidrigt och HEMSKT Sverige.

Att vissa religiösa är så småsinta och ogina att de tror att deras Gud är lika småsint och ogin som de är, är måhända ett problem för dem. De har rätt att vara småsinta och ogina och att utmåla sin gud som lika småsint och ogin. Men de har NOLL rätt att påtvinga andra människor, med andra åsikter, förbud mot att tänka, tycka eller teckna saker om deras religion.”

Torbjörn Jerlerup, (L)

Som ett brev på posten kommer förstås alla dessa ”förnuftiga och balanserade” kritiker, som slår knut på sig själva för att hitta all möjlig förklenande kritik mot t.ex. Vilks eller Assange. De vill bara ha uppmärksamhet, de är självcentrerade egoister, skitstövlar, otrevliga – you name it. Det är just nu det mest politiskt korrekta att kritisera Lars Vilks, att påstå att han är omdömeslös, en idiot, att han är en galen provokatör – och så förstås att han är en dålig konstnär – den mest irrelevanta åsikten av dem alla.

Invändningarna mot Vilks och hans konst är många. Och alla missar de målet, mer eller mindre. Eller åtminstone de flesta. En del kritiker är förvisso nyanserade och genomtänkta, men de flesta pratar faktiskt mest skit. Somliga påstår att Vilks provocerar för att hans konst ska få uppmärksamhet. Givetvis vill alla konstnärer att deras konst ska bli sedd – men det betyder inte nödvändigtvis att han provocerar för att boosta sitt ego, utan för att säga något viktigt. Jag har väldigt svårt att tro att Vilks riskerar sitt liv för att boosta sitt ego.

”I en demokrati skall det inte vara något problem att föra fram kritik mot en religion och inte minst av missbruket av religion. Under inga omständigheter skall en sådan kritik stoppas på grund av att terrorister grymtar fram sina dödshot eller kommer med bomber. Börjar man visa undfallenhet och tillmötesgå deras önskningar, då styrs demokratin utifrån och av oönskade krafter. Man skall inte vika en tum, en demokrati måste stå upp för att det inte lönar sig att lägga press på det parlamentariska systemet.”
– Lars Vilks

Det haglar av oproportionerliga jämförelser i diskussionerna – somliga jämför Vilks ”kränkningar” med bombningar i Irak och Afghanistan, eller barnaga. Men det är en jävla skillnad mellan att publicera en svajig teckning med en skäggig man med hundkropp, och att bomba någons hem till småsmulor. Du kan välja att tolka teckningen som en kränkning mot din profet, eller som vilken skäggig gubbe som helst, men du kan knappast välja att tolka en bomb på ditt hus och din familj som något annat än en kränkning.

Somliga påstår att Vilks utsätter andra för fara med sina provokationer – detta är lika dumt som att påstå att en kvinna i kortkort provocerar fram våldtäkt. Det är våldsverkarna som är farliga, de som väljer att betrakta sig själva som kränkta, så pass att de tycker sig ha rätt att utöva våld mot provokatören och alla i dennes omgivning. Inte Vilks. Han är inte farlig för någon, och har inte kränkt någon.

Att rita en skäggig gubbe som rondellhund är INTE att kränka en hel folkgrupp. Det är helt vansinnigt att påstå något sådant. Att på så sätt göra sig till språkrör för en miljard individer, som kanske inte har någon åsikt alls i frågan. Det är en liten del av den muslimska kommuniteten, individer som har valt att anse sig vara kränkta. Det är ett personligt val som faktiskt inte har ett skit med Vilks att göra.

”Om frihet betyder någonting alls, betyder det rätten att säga till människor vad de inte vill höra.”
– George Orwell

En jättestor skillnad mellan t.ex. islam och kristendom (och Gud vet hur kritisk jag är mot kristendom) är att de flesta kristna nuförtiden kan (eller måste) acceptera avvikande åsikter. Som exempel: jag anser att Andres Serranos foto ”Piss Christ” är ett sublimt konstverk, liksom jag verkligen uppskattar den svenska fotografen Elisabeth Olsson-Wallin och hennes bilder. Och jag känner flera kristna som delar mina synpunkter i frågan. Och det finns förstås många som INTE gillar denna konst. Den stora skillnaden här är att t.o.m. Svenska Kyrkan låter Olsson-Wallin ställa ut sina bilder i kyrkans egna lokaler. Givetvis inte utan diskussion, kontroverser eller upprörda kommentarer – men hon fick ställa ut bilderna i kyrkorum. Det är stort, men samtidigt självklart i en västerländsk demokrati.

Själv har jag blivit inbjuden att tala om nordisk hedendom på en hinduisk högtid – 150 hinduer i Vällingby som firar Holi, och jag blir inbjuden att tala om en annan religion. Kan ni tänka er det i en moské? Så jag vågar vara så radikal att jag vill påstå att de muslimska kulturerna har en hel del att lära sig av västerländsk kultur, med demokrati och yttrandefrihet. Eller för den delen hinduisk tolerans.

”Yttrandefrihet innebär att du inte skall göra något mot människor varken för åsikterna de uttrycker, eller för orden de talar eller skriver.”
– Hugo L. Black, domare i USA:s högsta domstol.

Så – varför har Vilks inte fortsatt med att skända judendom, kristendom, buddhism, socialism, hinduism, asatro etc.? Kanske för att ingen blir särskilt provocerad, och ingen blir mordhotad. När ett amerikanskt företag för något år sedan (helt utan avsikt att provocera) gjorde toalettsitsar med hinduiska gudabilder som motiv, så protesterade en del hinduer, och tyckte att det var respektlöst. Då drog företaget tillbaka produkten och bad om ursäkt. Så kan man göra i ett civiliserat samhälle. Inga bomber eller mordhot. Man TALAR med varandra.

Vilks visar att vissa personer inte kan respektera ett civiliserat sätt att umgås, eller för den delen förstå att din sanning är din sanning, ocn min är min. Om jag inte är kristen kan jag inte häda kristendomen, eftersom en hädelse är en intern företeelse. Ur detta perspektiv blir det mycket intressant att se effekterna av en sådan provokation, som för övrigt är synnerligen bagatellartad. Det ska till extremt lättstötta och hetlevrade personer för att reagera på något så lättsamt som Vilks rondellhundar.

”Om vi inte tror på yttrandefrihet för människor vi föraktar, tror vi inte på det alls.”
– Noam Chomsky

Jag är pluralist, och är 100 % övertygad om att muslimer, precis som kristna och judar, kan se bortom de bisarraste uttrycken för sin egen religion, och faktiskt bete sig mänskligt och värdigt. Vi har flera hundratusen muslimer i Sverige, och det påverkar naturligtvis samhällsklimatet. Problemet är att så många svenskar (och européer överlag) har så dålig respekt för sin egen kultur, att vi är beredda att kasta sekler av tillkämpad demokrati, yttrandefrihet och kultur överbord, för att vi är fega stackare som låter oss skrämmas av en liten, liten grupp våldsamma idioter. De flesta muslimer som bor här i Sverige är sekulariserade medborgare, och utgör ingen fara för någon. Men en liten klick fanatiker kan ställa till med mycket skada – och då är det väl dem vi ska rikta in oss på, inte dem som fanatikerna anser sig vara provocerade av?

”Lagar kan ensam inte säkerställa yttrandefrihet; för att varje man ska kunna presentera sina åsikter utan straff måste det finnas en känsla av tolerans i hela befolkningen.”
– Albert Einstein

Jag gillar verkligen tanken på att i vårt öppna samhälle tillåta både minareter och rondellhundar. Alla måste få uttrycka sin åsikt/religion/livshållning – både muslimer och de som hatar islam – och alla andra. Eller de som bara vill leka med symboler och idéer. Ingen ska behöva utstå våld och förtryck på grund av sina åsikter i en fri demokrati. Alla måste bedömas efter samma regler, samma måttstock. Vi ska inte ge efter på denna punkt.

”Det idiotiska är inte Vilks, det är det faktum att många människor tycker att en teckning på ett visst motiv är en legitim ursäkt att hota om att döda. Att då sluta… teckna är att ge hoten rätt. Det är därför det är så viktigt att Vilks, och vi andra, fortsätter att teckna även om motivet är skitlöjligt. Vi måste visa att hot och våld inte får vinna mot yttrandefriheten.”

– Carl Idermark (L)

Även om staten genom polis och lagstiftning skyddar mig mot de som hotar mig, så blir den som mordhotar potentiellt ett hot mot yttrandefriheten. Men det verkliga hotet kommer av sillmjölkar och fegisar som börjar censurera sig själva, och som utifrån sin feghet kritiserar provokatören, och helst vill att han/hon ska vara tyst, för att de inte vill råka illa ut för att provokatören retar upp den våldsamme mobbaren. DÄR ligger det allra största hotet mot yttrandefriheten.

”Om Lars Viks gör allt detta bara för att provocera – DESTO BÄTTRE! Om vi någonsin ska få en demokratisk, fri, öppen, tolerant VÄRLD så måste alla religiösa människor lära sig vad yttrandefrihet är för någonting och att det omfattar ALLA människor, inte minst dem som inte delar deras övertygelse. (L) är för BÅDE minareter och rondellhundar – och VI MENAR EXAKT JUST DET! Och då inte bara i Sverige utan i HELA världen, i ALLA länder.”

– Alexander Bard

Lars Vilks är en hjälte, en medborgarrättskämpe som sätter sitt liv i pant för allas vår rätt att uttrycka även kontroversiella åsikter utan att behöva lida repressalier för dem, och han är värd vår respekt.

Andra som bloggar i ämnet:
Torbjörn Jerlerup, Kulturbloggen, Hedniska tankar, Lars Vilks

Piratpartiet – en garant för demokrati och yttrandefrihet

Så här i slutspurten av valkampanjen fick jag och Hugo Heden, en skön kompis, in en artikel i Newsmill, och så tyckte jag att den ska läsas av så många som möjligt, och därför lägger jag upp den här på bloggen också. Vassego å läs!

Internet är en av de största landvinningarna i mänsklighetens historia, ett fantastiskt redskap för demokrati, kunskapsspridning, kulturutbyte och utvecklad infrastruktur över hela världen. Tyvärr vill starka krafter inom såväl statsmakt och näringsliv reducera Internet till något som går att styra och kontrollera. Detta är en större fara mot frihet och demokrati än de flesta har förstått.

Varför talar Piratpartiet så mycket om internet?

Internet är en av de största landvinningarna i mänsklighetens historia, och har förändrat hela världens infrastruktur. Internet är det bästa organ för demokrati och jämlikhet som någonsin uppfunnits. Det är ett världsomspännande blodomlopp för samtal, politik, kultur och kunskap. En enorm myllrande basar där alla människor i världen på sikt kommer kunna kommunicera med alla.

Detta stärker demokratin, där all makt skall utgå från folket. En öppen idédebatt kan forma argument och idéer som hur samhället skall skötas och utvecklas. Internet ger större möjligheter för alla att vara med och påverka. För att detta skall fungera måste medborgerliga rättigheter respekteras även på internet. En mångfald i värderingar och infallsvinklar måste accepteras och respekteras. Man måste kunna kommunicera, söka information och publicera texter fullt anonymt om man behöver det. Brevhemlighet och budbärarimmunitet måste värnas.

Men starka krafter vill något annat. Stater och regeringar är styrda av rädsla och okunskap, och de vill censurera, övervaka och registrera allt som sker. Sverige är inte ensamt om detta. Liknande tendenser finns i andra EU-länder, men även i stater som t.ex Iran, Saudiarabien och Kina. Underhållningsindustrin och andra kommersiella krafter skulle föredra om internet vore en TV-liknande multimediakanal, eller ett maximalt kontrollerat och övervakat elektroniskt shoppingcentrum. Staten och kapitalet mot folket – igen.

Klåfingriga politiker med överdrivet kontrollbehov vill gärna ha förbud mot att människor skyddar sin privata kommunikation, genom att kryptera den, för om de gör det kan de ju inte avlyssnas. Samma politiker vill ha identitetskontroll och registrering för att över huvud taget få använda nätet, vare sig man är hemma, på internetkafé eller på annan plats. Endast statligt godkända aktörer med utgivarbevis skall kunna publicera information eller sätta upp en web-plats, ungefär på samma sätt som TV fungerar idag.

Detta skulle få den myllrande basaren som är internet att tystna.

Piratpartiet vill att Sverige skall visa vägen och vara en informationspolitisk spjutspets.
En frihamn för demokrati och yttrandefrihet – pionjärer in i en ny tid.

Piratpartiet är internets politiska gren.

Carl Johan Rehbinder, riksdagskandidat för Piratpartiet
Hugo Heden, medlem i Piratpartiet

Att Piratpartiet kommer in i Riksdagen är faktiskt akut, och oerhört viktigt för att bevara demokrati, kunskap, kreativitet, rättssäkerhet, allmänmänskliga rättigheter och personlig integritet.

PIRATPARTIET BEHÖVS I RIKSDAGEN!

En demokratisk revolution

När två tunga socialdemokratiska bloggare – Thomas Hartmann och Erik Laakso – går ut offentligt och uppmuntrar sina läsare att rösta på Piratpartiet den 19 september, då vet man att vi står inför en demokratisk revolution. När dessutom riksdagspolitiker som Camilla Lindberg uppträder i TV från Almedalen, i lila klänning med pirat-pin, då är något stort och dramatiskt i görningen.

Jag förutspådde redan i höstas att vi pirater sannolikt skulle få oväntat stöd från politiker i andra partier, eftersom det finns många seriösa politiker som delar våra värderingar gällande medborgarrätt, integritet, rättssäkerhet, integritet, kunskap och kultur, men som inte alltid vågar gå ut med det öppet, eftersom det strider mot den officiella partilinjen i de partier de är medlemmar i.

Då trodde jag dock att politikerna generellt skulle agera lite mer diskret, genom partitrogna media, för att inte avslöja sig själva som öppna sympatisörer. Men på den punkten blev jag sannerligen överraskad. Vad som händer nu är en sensation. Aldrig hade jag anat att så många skulle gå ut fullt öppet och stödja Piratpartiet i ord och handling. Men just så är det idag, och jag tror inte att vi har sett slutet på den här trenden ännu.

Men det är inte bara stödet till Piratpartiet från etablerade politiker i andra partier som är revolutionerande – det händer gång på gång nu, att politiskt aktiva från olika partier och olika block samarbetar i sakfrågor. Camilla Lindberg (fp) och Marianne Berg (v) skrev tillsammans en skarpt kritisk artikel om sexköpslagen härom dagen.

Camillas ståndpunkt är känd sedan länge, men att en vänsterpartistisk, kvinnlig riksdagsledamot tar avstånd från sexköpslagen är verkligen fantastiskt – och enormt modigt. Om någon skulle förtjäna att få sitt kontor fyllt med blommor nu, så är det Marianne Berg. Hon får förstås massor av skit av sina partikamrater för att hon sviker partilinjen, men jag är övertygad om att just detta, att personer från till synes helt oförenliga politiska flanker samarbetar i sakfrågor, är en trend som kommer att växa, och det starkt.

Det började synas tydligt med FRA. Ungdomsförbunden från samtliga politiska partier samlades under samma piratflaggor, och demonstrerade mot regeringens arrogans och övervakningslust – och plötsligt gick inte den politiska skiljelinjen mellan höger och vänster, eller mellan samhällsklasser. Det blev en generationsfråga. De äldre mot de yngre. Moderpartierna i motsats till sina ungdomsförbund. Sen dess har de gränsöverskridande initiativen fortsatt, och bara blivit fler och fler.

Som notorisk gränsöverskridare har jag förstås bidragit till denna trend, på alla möjliga sätt och vis. Alldeles nu i dagarna skrev och undertecknade jag tillsammans med fyra andra politiskt aktiva, från fem partier – Per Hagwall (m), Helena von Schantz (fp), Hanna Wagenius (c), Erik Laakso (s) och jag (pp), en skarpt kritisk artikel om Anna Skarheds utredning av sexköpslagen. Blocköverskridande så det förslår. Och vi är inte ensamma. Det kommer att följas av många fler gränsöverskridande samarbeten – det ligger helt enkelt i tiden. Partilojaliteterna får vika för de stora, viktiga frågorna som förenar.

Och det är förstås alldeles underbart att Piratpartiet får allt fler sympatisörer i alla tänkbara läger. Det börjar helt enkelt gå in att Piratpartiet INTE primärt är ett parti för folk som bara vill ha grejer gratis. För mig personligen är fildelningen en rejält underordnad fråga. Jag har aldrig använt Pirate Bay, och köper fortarande både film och musik. Det är vad fildelningen leder till hos våra klåfingriga lagstiftare och de giriga multinationella företagen som är intressant för oss pirater, och våra sympatisörer i andra partier. Staten och Kapitalet har gått samman i ett massivt försök att kontrollera och styra vanliga människor, avlyssna, scanna, misstänkliggöra, registrera, filtrera, censurera. Och det är helt enkelt inte O.K.

Piratpartiet har inga regeringsanspråk, och vill inte konkurrera med övriga partier. Vi vill samarbeta med andra partier, komplettera och tillföra det som alla de andra partierna saknar, såväl i form av kompetens som engagemang. På samma sätt som Miljöpartiet en gång i tiden satte fokus på miljöfrågorna, och faktiskt tvingade de andra partierna att börja tänka miljövänligt, så vill vi i Piratpartiet verkligen inspirera och vägleda de andra partierna på de områden som är våra, där vi för närvarande saknar konkurrens.

Vi vill verkligen väldigt gärna att de andra partierna ska kopiera vårt program, driva vår politik, och därmed också ta hänsyn till de stora demokratifrågorna – de som har med mänskliga rättigheter, rättssäkerhet, integritet och yttrandefrihet att göra, en politik som vill stoppa de största hoten mot demokratin idag – övervakning, kontroll, censur, överdrivna befogenheter för polisen, registrering och allt därmed besläktat.

Och Piratpartiet behöver finnas kvar i Riksdagen för lång tid framåt, som garant för att denna politik faktiskt tas på allvar. För det görs inte nu. Alla partier talar om de här frågorna, mer eller mindre övertygande, gärna med tjusig retorik och vackra formuleringar, men ingen gör något på riktigt. De är mer intresserade av regeringsmakt och fulspel. Tyvärr är det idag bara Piratpartiet som har förmågan, kompetensen och ambitionen att fokusera på dessa viktiga frågor. Och endast och enbart Piratpartiet lägger all sin energi och fokus på att bevara och stärka vår demokrati.

Ytterst sett kommer denna revolution, denna demokratiska flodvåg, från en av världshistoriens största tekniska framsteg – Internet. Internet har rivit gränser, förändrat hela världens infrastruktur och skapat helt nya förutsättningar för globalisering – på riktigt, och på vanligt folks villkor. Därför är det extremt viktigt att slå vakt om denna gränslöshet, och faktiskt med kraft bevaka och försvara yttrandefriheten och informationsfriheten på Internet. Vi är bara i början av en helt ny era, en ny tid. Välj själv vilken sida du vill stå på. De rädda bakåtsträvarna, eller de progressiva entusiasterna. När det blåser hårt, bygger somliga vindskydd – andra bygger väderkvarnar.

Andra som skriver i ämnet:
Anna Troberg, Anna Troberg igen, Futuriteter, Sagor från livbåten, Rick Falkvinge, Emma Opassande, Signerat Kjellberg, Magnihasa, Louise P.

Att Piratpartiet kommer in i Riksdagen är faktiskt akut, och oerhört viktigt för att bevara demokrati, kunskap, kreativitet, rättssäkerhet, allmänmänskliga rättigheter och personlig integritet.

Världen vänder – och det kan bli lite skakigt ibland…

Är solen på väg upp, eller är den på väg ned...?

Vi lever onekligen i ett intressant tidevarv. Fler och fler prominenta personer, journalister, TV-personer, politiker och andra opinionsbildande makthavare av alla de slag, visar allt mer öppet sina rätta ansikten som diktaturförespråkare och antidemokrater. Årets fredspristagare (som inte gjort ett skit för freden) förespråkar krig i sitt tacktal, så kallade demokratiförespråkare påstår att de vill ha ”ordning och reda”, och tycker att det är helt i sin ordning att kravallpoliser behandlar fredliga demonstranter som terrorister, klimatalarmister påstår att demokratiska val är den största faran för miljön, och folk som säger sig vara förkämpar för yttrandefrihet vill sätta allt snävare gränser för vad denna yttrandefrihet skall omfatta. Man får minsann inte säga si, och inte skriva så, och man kan minsann inte få tycka vad som helst.

Det är en oroande negativ trend, en ”slippery slope” utan like. Och det bekräftas förstås dagligen av alla de integritetskränkande nya lagar som våra lagstiftare envisas med att införa titt som tätt. Är det inte FRA och IPRED, telefonavlyssning, polisens spionkameror i privata hem, Telekompaket och ACTA, så är det något annat. Allt fler och fler blir förvisso varse denna utveckling (varningssignalerna haglar, som synes), och tolkar den på olika sätt. Somliga väljer att koppla ihop saker och ting som händer i världen på det mest fantastiska sätt, ”connecting the dots”, som en av de mest framträdande konspirationsteoretikerna kallar det, och läser in enorma scenarion med dolda brödraskap, världsomspännande konspirationer och makthungriga konglomerat. För att inte tala om underjordiska ödlor, släktlinjer och privata banker som styr världens öden. Och så förlorar man sig i utstuderade planer och fantasier kring alla dessa onda andar som vill ta över världen.

Som motvikt hittar vi de vetenskapstrogna faktatuggarna, som ser det som sin uppgift att visa vad som är sanning, och att alla de där foliehattifnattiga konspirationsidéerna bara är paranoida fantasifoster utan verklighetsgrund. Det är minsann inte farligt att vaccinera sig, det var Al-Qaida som stod bakom flygkrascherna i World Trade Center-skraporna i New York 2001, staten är inte ute efter dig, IPRED, FRA och ACTA är bara till för att fånga riktiga brottslingar, och kameraövervakning är till för din säkerhet.

Och som vanligt finns sanningen någonstans däremellan – eller någon helt annanstans. Självklart är det inte så att alla dessa galenskaper som drabbar världen är orsakade utifrån en medveten plan konstruerad av mäktiga, mörka krafter som vill ta över världen – och lika självklart finns det förstås konspirationer, som det alltid har gjort i världshistorien, så snart det finns makt och rikedomar som man kan intrigera sig till. Och lika självklart kan det emellanåt vara oerhört svårt att veta vilket som är vilket.

Allt detta är mycket förvirrande för många, och det är därför väldigt lätt att fastna i långa diskussioner om vad som är sant eller falskt i de här spekulationerna. Och det tar upp väldigt mycket tid och intellektuellt fokus. Och just därför hävdar jag med bestämdhet att idén om en konspiration, skenet av dess existens, kan vara betydligt farligare än en verklig konspiration (om den över huvud taget finns).

Det mest ödesdigra med denna fenomenala distraktion är nämligen att vi missar det allra viktigaste. Vi glömmer bort att varje enskild människa har ett eget val, en egen intelligens och slutledningsförmåga, och att vi tillsammans med andra individer kan ändra på historiens förlopp – alldeles oavsett om de här konspirationerna finns eller inte. Varje gång ett nytt parti tar sig in i ett parlament, varje gång nya idéer får fotfäste, får vi bevis för att detta är en historisk sanning. Varje människa besitter makten att ändra historiens förlopp – för att inte tala om flera människor i grupp!

En av demokratins stora paradoxer är att man kan avskaffa demokratin med demokratiska medel. En majoritet av en befolkning kan välja bort det fria valet, välja bort sitt eget ansvar och inflytande. Så – att skylla söndertrasandet av demokratin på hemliga maktnätverk som ”Illuminati” och liknande fantasier är faktiskt att ge upp, att frånsäga sig sitt ansvar, att slippa ta makten över sitt eget liv, slippa ta det kollektiva ansvar som vi har, gemensamt, för att upprätthålla det demokratiska samhället. Det är att göra sig själv till ett offer, och försvinna in i en fantasivärld, utan förmåga att påverka på riktigt.

Om vi skulle förlora vår demokrati om vi skulle få en fascistisk diktatur istället, så kommer det inte att ske på grund av en liten välorganiserad, ond maktelit – det kommer att ske på grund av å ena sidan kortsiktig girighet och maktbegär hos de styrande, å andra sidan lättja och slarv hos medborgarna. Och dumhet hos dem alla. Och det kommer att ske med majoritetens acceptans. Med andra ord – du och jag, vi alla, är enskilt och kollektivt ansvariga för demokratins överlevnad, och det går aldrig att skylla på någon annan.

Det spelar alltså ingen roll alls om de där stora konspirationerna finns eller ej, om de är verkliga eller om de är fantasier. Det är faktiskt helt irrelevant. För vi kan vara större och starkare tillsammans än alla konspirationer ihop – oavsett om de finns i verkligheten eller bara är uppblåsta hjärnspöken. Alltså är det bättre att bara strunta i dem, som om de inte fanns alls.

Om vi faktiskt tror på demokrati, på riktigt, så betyder det också att vi tror på människors makt att påverka de stora sammanhangen, att vi litar på människans inneboende godhet och strävan mot det bästa för hela samhället. Att vi litar på den lilla människans storhet, förmåga att tillsammans kunna hindra även de allra starkaste och rikaste att utöva sin egoism på andras bekostnad. Tillsammans blir vi både fler, starkare och smartare än dem.

Det är en farlig tid vi lever i – men också en tid av enorma möjligheter. Det är nu vi måste gripa ögonblicket, ta chansen, och ta ledningen in i en ny tid. Om det sker politiskt (som t.ex. genom att engagera sig i Piratpartiet – eller något annat parti – eller helt utomparlamentariskt), eller på helt andra sätt, är egalt. Det viktiga är att du först tar ledningen i ditt eget liv. I bästa fall kommer andra att följa dig.

Du måste fråga dig själv – vill du leva i uppgivenhet, lidande, sorg och martyrskap, i en alltmer inskränkt tillvaro, eller vill du ta ledningen i ditt liv, med visioner och hopp om framtiden, med glädje, vilja och kraft att skapa en tillvaro som du kan vara stolt över?

Det du fokuserar på växer. Så vad vill du ska växa i ditt liv? Det som gör att du mår dåligt, det som försvagar dig, det som gör dig sjuk, eller det som gör att du mår bra, och känner dig stark, frisk och levande?

Det är du som väljer. Du har makten.

”Be the change you want to see in the world”
– Mohandas Karamchand Gandhi

Piratpartiet är ett självklart bevis för att vi kan ändra på samhället, fortare än vi tror, med engagemang, hängivenhet, beslutsamhet, organisation och intelligens. Bli medlem, rösta på dina kandidater till riksdagslistan, rösta i riksdagsvalet – och bidra till en förändring i det politiska klimatet!

Här får du lite tips om hur du kan rösta i primärvalet:

1. Hur ska man välja bland 250 kandidater…?
2. Piratpartiet – urvalsprocessen fortskrider…
3. Mina kollegor i Riksdagen
4. Flera härliga pirater…!
5. Mer piratpropaganda… 🙂

Och så hoppas jag förstås att du röstar på mig i primärvalet! Är du medlem i Piratpartiet är det viktigt att du säger din mening, och gör en lista på dem du tycker ska representera dig i Riksdagen (oavsett om jag hamnar på den listan eller ej). Och är du inte medlem så kan du bli det, eller åtminstone rösta på oss i september 2010.

Att Piratpartiet kommer in i Riksdagen är det allra viktigaste nu, för att bevara demokrati, kunskap, kreativitet, medborgarrätt och personlig integritet.

Tre bloggare – Jonathan, Fajaf & projO – som alla har röstat på ett klokt och omdömesgillt sätt! 🙂

Läs gärna blogginlägget Min kandidatur till Piratpartiets riksdagslista!

Jag har fått en grupp på Facebook, som min vän Jonathan Rieder Lundqvist har startat – den heter kort och gott ”Vi som vill se Carl Johan Rehbinder bli Riksdagsledamot!”. Besök den, och bli gärna medlem – om du instämmer med rubriken, förstås.

Tyvärr verkar det bara finnas ett enda politiskt parti som tar frågor om privatliv, integritet, rättssäkerhet och allmänmänskliga rättigheter på allvar – Piratpartiet – så detta parti stödjer jag helhjärtat, på vilket sätt det än blir.

Jag kandiderar härmed till Piratpartiets riksdagslista

Människosamhället bygger på relationer, på möten mellan individer, kommunikation, tankar, känslor, allt det vi skapar utifrån detta, och de överenskommelser vi gör för att kunna leva tillsammans i fred och sämja. Och det största av allt, det som driver oss framåt, det som håller oss levande, det som vi alla vill ha och vara i – är faktiskt Kärlek.

Kärlek är inte rosa moln och fluff. Kärlek är högst konkret. Kärlek är att ta ansvar i alla sina relationer, i vardagen, i livet, att ibland bortse från sina egna behov för att tillfredsställa andras behov. Kärlek är att vandra i skönhet med respekt och vördnad för alla människor, allt levande på jorden. Kärlek är att följa sin innersta sanning, att göra det man allra helst vill göra, leva som man allra helst vill leva, att möta omvärlden med öppet hjärta. Jag anser att det finns alldeles för lite kärlek i politiken idag – och det vill jag ändra på.

Som riksdagsledamot för Piratpartiet vill jag naturligtvis arbeta för de frågor som ligger Piratpartiets hjärta närmast, eftersom de också ligger mitt hjärta nära. Det är också viktigt att ständigt fördjupa, ifrågasätta, se helheten och sammanhangen i dessa frågor. Jag vet att jag är en god inspiratör, en katalysator, en som öppnar ögon och vänder upp-och-ner på sådant som de flesta anser vara självklart. Det är helt enkelt mycket intressantare att fråga varför, än att föreläsa om vad som är rätt och fel. Hur ska piratpolitik faktiskt omsättas i praktisk handling i det politiska arbetet? Det vill jag gärna medverka till att vi får reda på, i skarpt läge.

Vi vet alla vilka frågor Piratpartiet arbetar för. Det jag vill tillföra är det som kanske inte alla har tänkt på, de nya perspektiven, de annorlunda synvinklarna, oväntade konsekvenser av en helt ny politisk rörelse, en ny förståelse på bred front av de utmaningar och möjligheter som vårt samhälle står inför i framtiden. Jag vill påverka, med mänskliga möten, gränsöverskridande samarbeten och kreativa lösningar, och skapa förutsättningar för att vår politik ska få önskad genomslagskraft. Jag känner att jag där har en pedagogisk uppgift att fylla.

Jag tycker inte att det är rätt att ett litet fåtal giriga människor ska få ändra ett helt lands lagstiftning, och korrumpera dess rättssystem för sin egen vinning, och samtidigt skapa mer oro, mer osäkerhet, mer otrygghet och mer inskränkningar i människors frihet. Jag tycker inte att det är rätt att ett litet fåtal giriga människor använder otidsenliga lagar för att på bekostnad av andra människors hälsa och liv tjäna några slantar till. De upphovsrättslagar och patentlagar vi har idag främjar inte kreativitet och utveckling – de stoppar upp flödet. Det vill jag ändra på.

Internet är grovt underskattat. Internet är utan tvekan det bästa demokratiredskapet som sett dagens ljus, någonsin. Aldrig tidigare har människan uppfunnit ett så fantastiskt instrument för kommunikation över gränser, för ALLA. Internet är fred, Internet är gränslös kommunikation, Internet är världens största mötesplats, där alla kan finna vänner, nyttokontakter, information – och kärlek. Internet som en fri plats för kommunikation och utbyte måste skyddas.

Internet är jämlikt, och ger alla möjlighet att delta i och påverka det samhälle vi lever i – globalt. Detta skrämmer förstås skiten ur makthavarna, eftersom de inte gärna släpper ifrån sig sin makt. Därför måste vi försvara ett fritt Internet, med näbbar och med klor. Det är utan tvekan det allra bästa vi kan göra för att inte bara bevara demokratin, utan för att fördjupa, bredda och stärka den demokratiska tanken i praktiken. Över hela världen.

Trygghet är viktigt. Men verklig trygghet åstadkommes inte först och främst med lagar och förbud, poliser, övervakning, avlyssning, säkerhetskontroller och paranoia. Övervakning och kontroll kan ge en illusion av säkerhet, men verklig trygghet kommer genom relationer. Trygghet är en känsla, en upplevelse, och den tillgodoses först och främst genom anknytning till andra människor, till familjen, till de närmaste vännerna, till vetskapen om att jag är omgiven av människor jag känner, på ett eller annat sätt.

Som riksdagsledamot för Piratpartiet vill jag fortsätta att arbeta för det jag redan arbetar för, ständigt, sedan många år tillbaka. Ett samhälle med respekt för medborgarna, som alltid måste få ha högsta bestämmanderätt gällande sina egna liv – det ska inte staten ha. Ett samhälle som bygger på respekt, nätverkande och positiva relationer, ett samhälle i vilket medborgarna alltid skall åtnjuta 100 % tillit som goda, empatiska och ärliga människor, till dess att motsatsen bevisats.

Det behövs inte fler ungdomsförbundsbroilers i politiken. Det behövs inte fler likriktade, självgoda, kissnödigt inställsamma karriärister och röstningsfår i lagoma kostymer. Det behövs riktiga människor, med livserfarenhet, mogna tankar, nyfikenhet och integritet, som kan tänkas ge några år av sitt liv till det parlamentariska arbetet, det visionära, det upprätthållande, det pliktfyllda tjänandet av människorna i det land vi bor i.

Det behövs inte fler oförvitliga nykterister, korrekta ja-sägare med pressveck och portföljer i rätt färg. Det behövs (skarpa) vildhjärnor, rebeller, kreativa visionärer, problemlösare, folk som kanske har en och annan fläck, ett och annat fel, en och annan prick i något register. Vilken sant levande människa har inte det? Misstagen gör att vi växer och lär oss. Människor som aldrig gör fel gör sällan rätt.

Det behövs inte fler maktmän och maktkvinnor, som söker överlägsenhet och undersåtar, som vill skapa ”det perfekta samhället” efter eget huvud, eller gamla ideologier. Det behövs inte fler som vill styra, straffa, manipulera och bestämma över andra, som en kompensation för egna själsliga brister. Det behövs mogna, ödmjuka, flexibla, lyhörda, kreativa fredssträvare, kärleksfulla och empatiska människor med respekt för människors egen förmåga, samt en önskan att göra verkligt gott.

Det behövs inte fler som slickar uppåt och sparkar nedåt – det behövs män och kvinnor med integritet och eftertanke, med förmåga till långsiktigt och lateralt tänkande, med tålamod och ihärdighet, självövervinnelse och en önskan att komma överens för allas bästa.

Det är billigt att gnälla och klaga. Det kostar faktiskt ingenting. Utom möjligen din självrespekt – om du inte gör något av din klagan. Jag har alltid levt efter principen att om det är något jag inte gillar, något jag tycker är dåligt, så får jag väl göra det bättre själv. Och just så gör jag redan, på många områden i mitt liv.

Nu gäller det vårt land, och hur det förvaltas av våra folkvalda riksdagsparlamentariker. Det duger inte. Jag är missnöjd. Jag tycker inte att de gör tillräckligt bra ifrån sig. Men gnäll hjälper ju inte. Så då får jag väl göra det bättre själv då.

Därför ställer jag upp som kandidat för Piratpartiet, om jag kan få det förtroendet av dig som är medlem i samma parti.

Foto: Jennie Rehbinder (båda bilderna)

Läs gärna Emma Opassandes bloggpost ”Den perfekta politikern existerar inte”

Tyvärr verkar det bara finnas ett enda politiskt parti som tar frågor om privatliv, integritet, rättssäkerhet och allmänmänskliga rättigheter på allvar – Piratpartiet – så detta parti stödjer jag helhjärtat, på vilket sätt det än blir.

Rösta i EU-valet! Jag röstar på Piratpartiet!

Detta är kanske det viktigaste valet någonsin. Många tycker att EU-valet är ointressant, meningslöst, oengagerande, för långt bort, svårbegripligt och omöjligt att relatera till personligen. Många tycker att riksdagsvalet är viktigare. Men det är fel. Idag stiftas de flesta nya lagar i EU – lagar som berör oss här hemma i Sverige. Visst är riksdagsvalet viktigt, men inte viktigare än EU-valet.

Jag har röstat i många val – jag fyllde 18 för nästan 30 år sedan, 1980, och jag kan inte minnas något val, varken kärnkraftsval, EU-val, eller riksdagsval, som för mig har känts mer angeläget än detta. Det enda som kan komma i närheten var 1988, då jag var en av alla de som röstade på Miljöpartiet – som var det första nya parti att komma in i Riksdagen på flera decennier. Det var stort. Det här är minst lika stort, om inte större.

På 1980-talet var det miljörörelsen som äntligen blev en del av etablissemanget, som en reaktion på 1900-talets gränslösa exploatering och nedsmutsning av miljön. Idag är det den personliga integriteten som står under samma hot, rätten till ett privatliv har redan naggats rejält i kanterna, till förmån för privata företag med föråldrade affärsmetoder. Att rösta på Piratpartiet är ett effektivt sätt att visa att vi inte vill ta mer skit från svekfulla och korrumperade politiker.

Just nu kan du göra skillnad. Din röst räknas. Din röst är extremt viktig. Att ligga hemma på soffan är helt enkelt inget bra alternativ just nu. Vi står inför enorma samhällsförändringar – det har redan börjat – och vad du tycker har lika stor betydelse som vad vem som helst annars. Du är viktig. Du kan ändra på världshistoriens förlopp. Det låter kanske överdrivet, men det är det faktiskt inte. Vi gör det redan. Tillsammans ändrar vi Sveriges, Europas och världens historia. Gå och rösta på söndag, och rösta helst på Piratpartiet!

Piratpartiet – det enda vettiga alternativet!

Rösta på Piratpartiet i EU-valet 2009!

Läs mer på Piratpartiets egen hemsida: www.piratpartiet.se

Rätt att döda icke-muslimer, enligt koranen

Jag brukar vara rätt hård i min kritik mot kristendom här på min blogg, men det finns andra som förtjänar betydligt hårdare kritik. Militanta muslimer får mer och mer inflytande i Europa, och det ger skrämmande perspektiv. Filmen jag länkar till här, högst upp i denna bloggpost, visar en intervju med en i Storbritannien välkänd muslimsk mulla, Anjum Chaudri, och i den avslöjar han sig som den värsta sortens avskum, en arrogant och hatisk skitsnackare som tycker att det är legitimt att döda västerlänningar. Han slingrar sig som en ål, men sanningen är väldigt påtagligt tydlig. Anjum Chaudri anser att bara muslimer kan betraktas som oskyldiga, och alla icke-muslimer är legitima mål för blodig terrorism. Så enkelt är det. Det läskigaste i sammanhanget är ju att den här filuren inte är ensam. Man kan skaka fram nitton på dussinet som säger ungefär samma saker.

Det fjäskas alldeles för mycket för islam. Över hela Europa hanterar man islam med silkesvantar, och när muslimer blir arga för att de har blivit ”kränkta” av något , må vara en kortfilm eller en skämtteckning i en tidning, så tar vi dem i försvar, idkar självcensur, ber om ursäkt – och så sågar vi av grenen vi sitter på, kastar hela det europeiska kulturarvet överbord, lägger oss ner och dör av självutplåning. Detta är så jävla fegt. Vi har en månghundraårig tradition i Europa av politisk satir, elaka skämtteckningar, frihetstänkande, demokrati, liberalism m.m., och jag förstår verkligen inte hur vi kan glömma bort allt detta, bara för att någon koranviftande skäggtomte påstår sig bli ”kränkt”.

En underbar paradox i sammanhanget är att fundamentalistiska muslimer kan använda våra demokratiska rättigheter, vår yttrandefrihet och vår demonstrationsfrihet för att gå ut i mobb och demonstrera MOT dessa friheter – mot yttrandefrihet, mot religionsfrihet, mot demokrati. Spännande. Jag tycker förvisso att de ska fortsätta att ha dessa friheter, men det framstår ju onekligen som en smula inkonsekvent att demonstrera mot rätten att demonstrera.

I Holland har militanta muslimer redan skrämt skiten ur såväl folk som regering, och nu dras islamkritiker inför rätta (Geert Wilders för sin högst bagatellartade lilla film ”Fitna”, som inte ens var särskilt bra – propagandistisk på ett väldigt förenklat sätt), såvida de inte måste fly landet (Ayaan Hirsi Ali), eller bli brutalt mördade på öppen gata (Pim Fortuyn, Theo van Gogh).

Och det verkar tyvärr bara bli värre. Fega regeringar slickar islamistiska rövar, och böjer sig för galna och överdrivna krav. Helt nyligen nekades Geert Wilders att komma in i Storbritannien, och fick åka hem igen med vändande plan, eftersom han ansågs vara en ”fara för allmän säkerhet”. På grund av att en muslimsk parlamentsledamot skrek i högan sky, och hotade med stora demonstrationer av 10.000-tals arga muslimer på Londons gator.

Men vänta nu lite grann. Har det inte blivit något fel här? Om militanta muslimer hotar alla som uttrycker sig kritiskt mot islam, med våld, blod och ond bråd död, så är det väl inte kritikerna som utgör en ”fara för allmän säkerhet”? De som använder vår västerländska yttrandefrihet och demokratiska rätt att vara kritisk mot olika ideologier borde vi väl ta i försvar? Det är naturligtvis de militanta muslimerna som utgör en ”fara för allmän säkerhet”!

Hade Storbritannien haft den minsta respekt för vår egen politiska tradition så hade man sett till att Geert Wilders hade fått lämpligt beskydd mot totalitära våldsrörelser, i form av t.ex. livvakter, och så hade man sparkat ut eventuella våldsverkare ur landet istället. Nu biter man sig i röven och legitimerar muslimskt våld, och hot om våld. Pinsamt, dumt och fegt, Storbritannien! Pat Condell raljerar förstås ilsket och knivskarpt om denna pinsamma skandal.

Jag behöver inte sympatisera med Geert Wilders åsikter för att försvara hans rätt att utrycka dem. Det lilla jag har hört om honom är han är en rätt så bigott typ, att han vill förbjuda Koranen och kasta ut alla muslimer ur Holland, och det är förstås rätt så överdrivet, motsägelsefullt och rejält populistiskt. Jag försvarar alltså inte Geert Wilders politik. Jag är däremot kraftigt kritisk gentemot den fientliga och förbudsivrande respons han har fått, från såväl muslimer som från det politiska etablissemanget i Holland och övriga Europa.

Jag tycker inte att Koranen skall förbjudas, hur hemsk den än är, eller för den delen islam. Jag tycker inte heller att Maos lilla röda, Lenins skrifter, Hitlers Mein Kampf eller Mormons bok heller ska förbjudas, hur galna och lögnaktiga de än må verka. Däremot måste islam kunna utsättas för precis lika hård kritik som vilken annan ideologi som helst, utan att man för den skull ska behöva utstå hot, våld och mord. En sak som folk verkar ha glömt, är att om vi undviker att kritisera islam, för att vi är fegisar, rädda för våld, så är detta en bekräftelse på kritiken mot islam som en våldsförhärligande ideologi – och då har våldet redan vunnit.

Det är inte automatiskt ett tecken på okunnighet eller fördomsfullhet att kritisera islam, även om många vill få det att verka så. Vi ska vara toleranta och kärleksfulla, och acceptera alla människor som jämlikar, alla deras egenheter, sexuella preferenser, religoner och politiska åsikter – då är vi upplysta och ”goda”. Men vi gör redan undantag från dessa principer. Vem gillar pedofiler? Eller för den delen nazister? Men de är ju förstås skillnad, och de har blivit legitima hatobjekt, eftersom deras aktiviteter skadar andra människor. Men… gör inte militanta muslimer det också? Och alla de som stödjer de militanta muslimerna, med sitt tysta medgivande? Är inte det lika illa, eller ibland t.o.m. värre?

Det mest skrämmande med de militanta muslimerna är nämligen inte framför allt deras terrordåd, utan just det tysta medgivande den muslimska majoriteten visar upp (och nu även västerländska regeringar). Hur många muslimer vågar säga stopp, hur många muslimer vill ens säga stopp, hur många muslimer hurrar tyst i sitt hjärta för att de militanta, offensiva sharia-förespråkarna agerar hårt, aggressivt och effektivt? Har någon brytt sig om att ta reda på vad majoriteten av de i Europa boende muslimerna faktiskt tycker, innerst inne?

Enligt flera engelska undersökningar, strax efter terrordåden i New York och Washington D.C. 2001, var 13 % av den muslimska populationen i Storbritannien positiv till terrordådet, och ca 15 % visste inte riktigt om de var positiva eller negativa. De brittiska muslimernas stöd för terrordåden hemma i Storbritannien några år senare var häpnadsväckande högt – 24 % hade sympati för bombarna, och tyckte alltså att syftet var gott. 36 % tycker att man bör införa sharialag i Storbritannien, och ca 50 % ansåg att de som förolämpar islam (som t.ex. skämttecknare) skall straffas, gärna med fängelse. Och då ska vi komma ihåg att de muslimer som bor i Europa är de mest moderata, moderna, upplysta och demokratiska muslimerna i världen. I muslimska länder skulle vi förstås få helt andra siffror.

Det är väldigt populärt att påpeka att de flesta muslimer faktiskt inte är aggressiva, militanta fanatiker, och det är säkert alldeles sant. Men varför hör vi inte muslimer protestera mot terrordåd? Varför är det endast ett litet modigt fåtal som vågar stå upp mot våldsfixeringen och hatet inom den mest dogmatiska formen av islam? Är det för att de är rädda för repressalier, eller sympatiserar de i själva verket med sharia-dårarna? Vilket är värst – kollektiv feghet eller fanatisk lydnad?

Islam är INTE en fredsälskande religion, och har aldrig varit det. Muhammed var en våldsam erövrare, en imperiebyggare som ville att islam skulle härska över hela världen, och det var helt i linje med Muhammeds krigarambitioner att detta skulle ske med hjälp av våld. Detta är odiskutabla fakta. Enligt islam finns det två tillstånd – islam och krig. Den så kallade fred som islamsympatisörer alltid refererar till är alltså den som inträder när alla är muslimer. Nu är ju detta förstås också rätt orealistiskt, eftersom islam redan strax efter Muhammeds död delades upp i två rivaliserande grupper – sunni och shia – vilket bör leda i bevis att det inte går att skapa verklig fred med våldsamma metoder.

Det är verkligen dags att sluta vara godtrogna och lättlurade. Vi måste se de muslimska fanatikerna för vad de är – våldsälskande, hatiska, blodtörstiga galningar som bara vill förstöra, riva ner och döda allt som inte stämmer med deras inskränkta världsbild. Vi har ännu inte i Sverige behövt möta den vidriga utveckling som framför allt kommit till uttryck i Storbritannien och Holland, och det är för väl. Men vi måste vara mycket, mycket vaksamma. De värderingar som islam representerar har inte mycket gemensamt med vår moderna europeiska, humanistiska, demokratiska värdegrund, med yttrandefrihet, sekularism och mångfald som heliga och icke förhandlingsbara komponenter.

Islam är ett uttryck för en ovanligt primitiv ideologi, en imperialistisk våldskultur som inte klarar att integreras i vår västerländska kultur utan att bli kraftigt reviderad. Det första som måste bort, för att islam ska fungera alls i vår moderna kultur, är den blinda tron att alla svaren finns i Qur’an, och att man ska följa Qur’an till punkt och pricka. Fundamentalister har inget att tillföra vår kultur, oavsett om de är kristna, muslimer eller vilken annan religion som helst. Särskilt inte om de vill tvinga alla andra att följa deras exempel, med våld om så behövs.

Frågan är om islam ens kvalificerar som en riktig religion, med tanke på att det egentligen i grunden, ända sedan stråtrövaren, massmördaren och psykopaten Muhammeds dagar, framför allt är en imperialistisk, politisk rörelse, förvisso med religiösa övertoner, men med ambitionen att erövra hela världen – en monoman kultur, vilket gör den ännu farligare än de ideologier som enbart är politiska. Om man blandar in Gud i den politiska förkunnelsen, och gör de imperialistiska ambitionerna till Guds Sanning, så öppnar man locket till Pandoras ask, och vilken galenskap som helst kan då legitimeras som Gudomlig. Knappast en andlig väg som hyllar livet och kärleken…

Det tjänar ingenting till att relativisera, och påpeka att det även finns kristna fundamentalister, och fanatiska krigshetsare inom alla religioner. Det är möjligen sant, men det finns ingen religion i världen som har så tydliga politiska konsekvenser, det finns ingen religiös konkurrens med muslimska nationer, i vilka det är dödsstraff på att konvertera till en annan religion, dödsstraff på homosexuella handlingar, dödsstraff på äktenskapsbrott, förbud mot att importera religiös litteratur som inte är muslimsk, terror mot icke-muslimer m.m. Detta extrema sätt att styra hela länder finns bara inom den muslimska kulturen. Och det värsta är alltså att många muslimer vill sprida detta oskick vidare över hela världen, inte minst här i Europa.

Vi måste förstås komma ihåg att många av de muslimer som bor i Sverige, bor här för att de har flytt från islamisk extremism. De vill inte ha sharialagstiftning, inblandning av imamer i skilsmässoprocesser eller islamisk terror. Jag har en väldigt trevlig familj från Afghanistan som grannar i huset där jag bor. Kvinnorna i den familjen bär INTE burkha.

Fundamentalistisk islam förtjänar ingen respekt alls, inte mer än andra våldsförhärligande ideologier som nazism (väldigt många arabiska muslimer sympatiserar med nazism, eftersom de likt nazister hatar judar, och väldigt många gamla nazister fick en fristad i arabvärlden efter andra världskriget), och de muslimer som med sitt tysta medgivande uppmuntrar till fler terrordåd och mer fanatism förtjänar inte heller någon respekt. De kräver respekt från oss, men vill inte respektera oss tillbaka. Så kan vi inte ha det.

Den dag vi börjar buga och bocka för islam, och förbjuda kritik mot religion (sådana regler finns redan i flera länder, och propageras starkt för i såväl FN som i Europa) så är vi riktigt illa ute. Den dag höga politiker börjar propagera för att införa blasfemilagar igen här i Sverige, då är det fan dags att häda riktigt ordentligt.

All that is necessary for the triumph of evil is that good men do nothing.
Edmund Burke

Den mest förutsägbara reaktionen på detta blogginlägg vore att en och annan arg muslim skäller på mig, och kanske till och med hotar med våld, blod och död (vilket då bara bekräftar allt det jag skriver), och så förstås att några politiskt korrekta, pseudo-kolonialistiskt beskyddande svenskar beskyller mig för rasism (vilket också är 100 % absurt, eftersom islam inte är en ras).

Ja, jag vill provocera, det erkänner jag villigt och glatt – men syftet med min provokation är att skaka fram reaktioner mot det jag skriver om, snarare än att bara göra folk arga på mig, eftersom jag skriver kritiskt mot islam. Min förhoppning är att en och annan muslim ska förstå vilka de egentligen borde bli arga på, och faktiskt våga börja protestera öppet mot våldsförhärligande fanatisk ideologi. Då kan det börja hända något positivt i utvecklingen, beträffande islam i Europa.

Faktum är att just det nog är vår enda räddning, det som skulle hindra en framtida frontalkrock mellan europeisk och inflyttad muslimsk kultur, ett europeiskt inbördeskrig – att en majoritet av Europas muslimer tar tydligt avstånd från våld och fanatism, mot fundamentalistisk islam, mot etnisk rensning och mot mullornas judehat och rasism mot vita icke-muslimska européer. Annars finns det nog tyvärr inget hopp om en positiv utveckling i Europa.

Det är dags att göra en nykter analys av islam som politisk ideologi. Nu.

Intressanta sajter med aktuell islamkritik:
FaithFreedom.org, Jihad Watch, Islam Watch, Apostates of Islam, Islam och islamistövervakaren, Prophet of Doom, The Religion of Peace, Jihad i Malmö.
Se även gärna Geert Wilders film FITNA, för att skapa dig en egen uppfattning.
Filmen Obsession är också mycket intressant. Se hela filmen här.

Lite mer diktatur, tack! – Vassego, betala i kassan!

När de stora moderna diktaturerna växte fram under 1900-talet, var öppet våld och synligt tvång självklara ingredienser. Att avrätta personer för deras åsikter var vardagsmat i en värld där ytterst få länder var demokratier. Nackskott och massgravar var logiska, och praktiska politiska lösningar. Ideologier som socialism, kommunism, fascism och nazism betraktades som moderna och realistiska, och rönte onekligen en stor internationell framgång. Medborgarna i stora länder som Sovjetunionen och kommunistiska Kina föll offer för det sociala experimentet totalitär ideologi kombinerat med modern teknologi. Många andra, mindre, men internationellt betydelsefulla länder som Tyskland och Italien prövade på den nya tidens styresskick.

I och med andra världskriget insåg många att rå diktatur och totalitär makt kanske inte var den bästa vägen till lycka, och inte ens nödvändigtvis den effektivaste metoden att utöva makt, så makthavare och medborgare arbetade för en gångs skull tillsammans (låt vara med disparata motiv) för att utvidga det demokratiska systemet över hela världen. Ibland brydde man sig inte om att skapa demokrati – man använde ordet bara, för att skyla över det faktum att landet fortfarande styrdes som en rå diktatur – DDR och Nordkorea är bra exempel på detta. Tyska Demokratiska Republiken och Demokratiska folkrepubliken Korea. Den sistnämnda finns fortfarande, och heter alltjämt så. Det räcker naturligtvis om folk tror att de lever i en demokrati.

Men de som har makten på riktigt skiter i vilket samhällssystem som för närvarande är populärast. De anpassar sig för att behålla och stärka sin makt. Fungerar det med färggranna arméer, pukor och trumpeter, överdådiga kröningsceremonier, hermelinmantlar och guldspiror för att upprätthålla makten, så är det just de redskapen man kommer att använda. Om det är smarta bomber, grå kostymer och en armé av buffliga livvakter som utmärker den offentlige makthavaren, så kommer makthavaren att använda sig av just det. Och om det är demokratiska val av sympatiska personligheter beväpnade med förnuftiga floskler, så kan du vara så säker på att några sådana marionetter kan skakas fram ur lämplig rockärm.

De verkliga makthavarna ser vi inte alls – de är skuggfolket, de som verkar utan att synas. Skuggfolket vill inte granskas – de kastar dimridåer och anlitar duktiga idioter som marionetter. Ledande politiker som Tony Blair, Fredrik Reinfelt och Carl Bildt är också marionetter, nickedockor som kan korrumperas och användas av makten så länge de uppfyller sina plikter. Några som är särskilt duktiga får bli medlemmar i fina marionettklubbar, som Bilderberggruppen, där alla de sitter som tror att de har verklig makt. Men de verkliga makthavarna är de som styr pengarna i världen. De som äger världens stora banker, och bestämmer över all finansiering och riktningarna för all världens kassaflöden. Centralbankerna kan trycka mer pengar, skapa inflation och depression, finansiera krig – och blockera ditt bankkonto, över hela världen.

Och vi medborgare tror att vi har makt, eftersom vi får rösta var fjärde år. Men vad vi faktiskt gör när vi röstar, är att ge bort makten. I Sverige har vi något som kallas representativ demokrati, en slags frivillig diktatur där vi luras att tro att vi kan påverka samhällets utveckling genom att lägga några små lappar i lådor i närmaste samlingslokal. En gul, en vit, en blå. Och så tror vi att vi har varit med och påverkat – men det är en skendemokrati, ett skuggspel. Vi har under det gångna året blivit kraftigt varse om att det inte spelar någon roll vem som regerar. Det blir i stort sett samma politik ändå. Trots personval och yviga löften, som visade sig vara värda mindre än toapappret du just använde när du var på muggen. Det finns dock undantag från denna regel. Mer om det längre ner i denna artikel.

Under 1900-talet kunde makthavarna fortfarande komma undan med totalitärt maktutövande, kontroll genom våld och utrensningar, och tvångsmetoder. ”Papiere, bitte” var vardagsmat i många länder. Men i vår ”upplysta” tid räcker inte tvångsmedel utifrån. Vi måste bli förförda att själva vilja bli kontrollerade. Vi måste luras att tycka om att bli kontrollerade, manipuleras till att älska Storebror.

Så med piska och morot införs allehanda kontrollsystem. Moroten är att allt blir så mycket enklare, vi blir omhändertagna och ”trygga”, och beskyddade från hemska terrorister och brottslingar. Piskan är den som säger ”den som har rent mjöl i påsen har inget att dölja”, och genomdrives med buzzwords som terrorism, barnporr och organiserad brottslighet. Ingen gillar ju sånt, eller hur? Så om du till äventyrs motsätter dig nya lagar och kontrollsystem som officiellt är till för att stoppa just sådant, så måste du vara en skummis med smutsigt mjöl i påsen – endera terrorist, brottsling eller barnpornografikonsument – eller hur? Så dra ner byxorna för kontroll vid minsta anmaning, eftersom vi alla måste lyda för en god sak. Ordnung mußt sein!

Förr i tiden kunde man enkelt införa legitimationstvång. Återigen, ”Papiere, bitte.” Nu är det frivilligt, men du kommer å andra sidan inte långt utan ditt ID-kort. Och överallt gör man det svårare att klara sig utan plastkort, nu också med inbyggda, spårningsbara chip. Snart har man ersatt alla myntautomater med kortspringor. Ska du parkera din bil tar de flesta P-automater kort, och allt fler automater tar BARA kort. Inom en överskådlig framtid kan polismakten registrera varenda steg du tar, inklusive besöket på den offentliga toaletten, som givetvis också betalas med kort. Och har vi en japansk modell av toalett, som även registrerar ditt blodtryck och allmäntillstånd, så kan även detta uppdateras i de offentliga registren – som förstås är tillgängliga för ditt försäkringsbolag. Verkar du alltför krasslig höjs din premie.

Det är ju jättepraktiskt om alla papperspengar och mynt ersätts med kort – då slipper vi släpa på dem. Men tänk en gång till – om papperspengar försvinner, och ditt kort av en eller annan anledning inte fungerar; vad gör du då? Tänk om ditt konto spärrats av banken, av en eller annan anledning? Tänk om autogirot dragit för mycket från ditt konto, och så har du plötsligt inget på kortet? Och – tror du inte att en rånare kan ta ditt kort och knäcka koden för att råna hela ditt bankkonto? Nå, du kan ju spärra kontot, förstås – om inte rånaren har snott din telefon också, och slagit ner dig så att du ligger avsvimmad i flera timmar. Säkerheten är illusorisk. Dessutom – då kan ALLA dina pengatransaktioner registreras. Vill du det? Vill du att skattemyndigheten ska ha fri tillgång till hela din privatekonomi?

Låt oss göra ett tankeexperiment – varför inte drogtest på de offentliga toaletterna? Du har rökt på lite, pissar i porslinstratten, analysapparaturen slår larm till polisen, låser dörren så att du inte kan komma ut, och strax kommer den lokala piketen och plockar in dig för droginnehav. Science fiction? Inte då. All teknik finns redan. Det är bara en fråga om att sälja in idén. Politiker försöker ju redan få föräldrar att gå med på obligatoriska drogtester för skolungdomar – givetvis för att skola in ungdomarna i att vänja sig vid ett samhällssystem där vi ständigt blir kontrollerade. Flygplatskontroller och snatterilarm fungerar på samma sätt – du ska vänja dig vid att bli kontrollerad.

Och när tekniken pajar – för det gör den alltid, förr eller senare – så finns det alltid något att skylla på. Du fastnar på muggen, eftersom den läser av otillåtna droger i ditt urin. Muggen låser in dig, men larmet funkar inte, och bevakningskameran är sönderslagen. Du får ett epileptiskt anfall och dör på toaletten. Men då kan polisen avfärda det hela med att det var ”drogrelaterat”, och då finns plötsligt ingen ansvarig. Du fick skylla dig själv.

I skuggfolkets drömsamhälle går vi alla runt med inopererad fotboja (spårbart datachip), i praktiken ett virtuellt spekulum uppkört i röven för jämnan. De som inte lyder blir utestängda från samhället. I det fullt utblommade kontrollsamhället har alla små datachip inopererade under huden, för det är ju så himla praktiskt. Du kan gå ut utan ID-kort, utan betalkort, utan nycklar, och ändå göra alla dina ärenden. Jättepraktiskt.

Fördelarna med ett inopererat chip kommer att säljas in med glada kampanjer. Skrattande nudistkolonier vinkar glatt och påpekar fördelen med att äntligen kunna få vara helt naken. Leende mammor lovprisar tryggheten i att alltid kunna spåra var deras barn är. Bilägaren blir glad för att han slipper komma ihåg bilnyckeln, och ingen kan stjäla hans bil, eftersom bara hans chip öppnar dörren. Tror han.

Den mest fruktansvärda fascismen du kan föreställa dig kommer att införas med medborgarnas hjälp. Frivilligt. Och du betalar själv. Och den som försöker göra på eget sätt blir totalt utstraffad genom några knapptryckningar. Butiksdörrarna öppnas bara för dem som är kreditvärdiga (varje butik har en scanner utanför dörren som läser av vilka som vill komma in – den som inte har några pengar vill man förstås inte ha in i butiken), och alla andra får stanna ute i kylan. Bokstavligen och bildligen. Och just så skall vi skrämmas till lydnad.

Detta är inte science fiction. All teknologi jag har beskrivit finns redan, och betydligt mer avancerad än så. Du kan redan köpa GPS till ditt barn, och du kan redan ha ”koll på dina vänner” med smarta webbtjänster (kan du ha koll på dna vänner finns det väl ingen anledning att hindra staten från att ha det, eller hur?). Exklusivare bilmärken har redan bilnycklar som trådlöst låser och låser upp bilen, beroende på hur långt från den du är. Nya pass förses med ett chip som kan fjärravläsas, så att flygplatskontrollanterna slipper bläddra i varje resenärs pass. Att sådana pass kan missbrukas av en terrorist, spion, eller bara en sofistikerad skurk med rätt scannerutrustning är det naturligtvis ingen som nämner. Att du med utrustning för ett par tusen kan framställa falska fingeravtryck som lurar de mest avancerade fingeravtrycksläsare är det förstås ingen som nämner heller. Falsk trygghet, alltså.

Alla dessa tekniska arrangemang ”för vår trygghets skull” har egentligen inte ett skit med din trygghet att göra. Flygplatskontroller, knivförbud, bevakningskameror och ID-kortskrav hindrar inte riktiga bovar. De som vill begå brott gör det ändå, och hittar på smarta lösningar för att överlista alla skyddsåtgärder. Trygghetsarrangemangen finns egentligen där för att avväpna dig totalt, göra dig 100 % sårbar och hjälplös, van vid kontroller (”klart att dörrvakten trycker upp ett finger i min anal – jag skulle ju faktiskt kunna vara en terrorist!”) och totalt försvarslös. Lätt att kontrollera.

Denna svarta berättelse, denna gastkramande dystopi, verkar kanske överdrivet cynisk. Det är dock tyvärr en alltför realistisk vision för att lätt avfärda. Och insikten om att detta faktiskt är en fullt möjlig utveckling i vårt samhälle, inte minst eftersom den redan har kommit väldigt långt, får allt fler att vakna, och ställa sig på tvären. Ur detta perspektiv är det logiskt att dra slutsatsen att t.ex. Piratpartiet är ett av många synbara symptom på en underström, en sakta uppvaknande medborgarrättsrörelse, ett aktivt motstånd mot kontroll av medborgarna, mot totalitär makt, mot hjärntvätt och inlärd hjälplöshet – för frihet, för eget ansvar, för varje enskild individs möjlighet och rätt att själv skapa förutsättningarna för sitt liv.

Det är inte politikerna som ska kontrollera oss. Det är vi som ska kontrollera dem. Vi måste fatta att ingen blir lyckligare av inopererade datachip, kontrollkameror och avlyssning överallt, avskaffad yttrandefrihet, meddelarfrihet och andra uttryck för totalitär makt – modern högteknologisk diktatur. Orwell hade suckat igenkännande. Ska vi någonsin lära oss av historien, och förekomma nästa maktattack? Thomas Jefferson, U.S.A.:s tredje president, och huvudsaklig författare av den amerikanska konstitutionen, ansåg att ”det måste vara varje invånares rätt att bära vapen, för att kunna försvara sig mot en korrumperad regering”. Onekligen ett intressant perspektiv, sett ur vårt nutida perspektiv. Jefferson var kanske inte helt fel ute.

Framtiden är inte skriven, inte ristad i sten. Du och jag, vi alla kan vända utvecklingen, tillsammans. Vi måste höja våra blickar, bli mer medvetna, mer olydiga, mer ifrågasättande. Vi måste sätta ner foten och säga nej, när vi blir utsatta för plågsamma och onödiga myndighetsförsök. Vi behöver inte beväpna oss med dödliga vapen, men vi måste granska politiker, media och andra makthavare i sömmarna, och avslöja varje skurk och bedragare som just det – skurk och bedragare. Vi måste sluta vara så godtrogna, och tro att all överhet vill oss väl. Det vill de inte. Särskilt inte om de säger att de vill just det. De skiter i dig. Utgå från att all media och alla politiker ljuger, och att de bara är megafoner för maktens intressen.

Staten är inte din omtänksamme vän. Staten är en drös med människor som vill ha makt över dig. Vänj dig vid att för närvarande se staten (regeringen och riksdagen) som din fiende, som du kan vänta dig vilka attacker som helst från. Var misstänksam, ifrågasättande och monumentalt bråkig i alla dina mellanhavanden med myndigheter. Om någon vill se ditt ID-kort, eller på annat sätt ha dina personuppgifter – fråga varför. Och kräv jävligt bra motiv. Annars kan du vägra. Om kassörskan i taxfree-butiken vill se ditt boardingpass fast du bara köper choklad och parfym – fråga varför. Får du inte ett bra svar; lämna grejerna och köp ingenting. Våga vara besvärlig. Fråga inte om lov. Lev ditt liv som du vill leva, utan att ängsligt se dig över axeln (får man göra så här?). Ta makten över ditt liv.

Och OM du ska rösta i våra skendemokratiska val – lägg inte din röst på något av de etablerade partierna som redan sitter där. Straffa ut dem. Välj inte heller ett riktigt, riktigt dåligt alternativ som Sverigedemokraterna. Reaktionär kristendom och nynazism i kombination är kanske inte riktigt vad det här landet behöver. Rösta på Piratpartiet, inte nödvändigtvis för att du håller med om allt de förespråkar, men för att de är ett frihetligt parti som t.o.m. kan ha goda chanser att komma in. Det om något vore under alla omständigheter en seger för folket, ett återerövrande av lite makt genom röstsedeln. Vi kan stoppa diktaturen från att växa sig oövervinnerlig. VI kan stoppa skuggfolket från att få ännu mer makt. Det finns en väg ut ur tyranniet. Men du måste göra jobbet – all makt är given.

Vi har de makthavare vi förtjänar. Vi måste själva erövra vår frihet.

Andra bloggare som kommenterat, länkar till mig och/eller skriver om samma ämne:
Joshen, Rick Falkvinge, Fritänk, Christian Engström (pp), Calandrella, projO’s blog, Argast Nu, A die Wundes Weblog, Lûzgannon, Nemokrati, Terra Modulo, Badlands Hyena, UD/RK Samhälls Debatt, Fridholm.net, Jens O., XOR, Rormok’s Weblog

Du är misstänkt för brott!

Ja, detta är den omedelbara konsekvensen av det lagförslag om avlyssning av FRA som den 17 juni skall röstas om i Riksdagen. Alla svenska medborgare blir avlyssnade, buggade – telefonsamtal, internettrafik, e-post – allt. Försvarets Radioanstalt (FRA) ges i uppdrag att avlyssna all kabelburen kommunikation som passerar Sveriges gränser, vilket i praktiken innebär även en mycket stor del av den kommunikation som är inom gränserna, eftersom många har webtjänster eller telefonabonnemang utomlands (typ hotmail).

Jag saxar direkt från www.stoppaFRAlagen.nu:

Allt du gör på nätet kommer att övervakas
Alla dina telefonsamtal kommer att avlyssnas

Den 17 juni röstar Sveriges riksdag om att införa allmän avlyssning av alla svenska medborgare. Försvarets Radioanstalt (FRA) ges i uppdrag att avlyssna all kabelburen kommunikation som passerar Sveriges gränser.

Nästan all kommunikation, även inom Sverige, passerar idag gränsen och kommer därmed att avlyssnas. E-post, sms, webbtrafik, chattar och mobil- och telefonsamtal, allt analyseras.

Ingen domstol är inblandad. Ingen brottsmisstanke krävs. Alla behandlas som misstänkta.

Även regering och myndigheter ges befogenhet att söka i den privata kommunikationen. Lagen öppnar för nya, godtyckliga användningsområden. Materialet kan dessutom lätt missbrukas eller hamna i fel händer.

Källskydd och meddelarfrihet blir tomma ord när varje kontakt med media kan vara avlyssnad.

Avlyssningen ska skydda mot odefinierade ”yttre hot”. I själva verket utgör den nya lagen i sig ett allvarligt hot mot det öppna och fria samhället.

Ännu värre blir det om lagstiftarna dessutom, för att göra denna lag mer effektiv, förbjuder kryptering, enligt det gamla uttjatade ”rent-mjöl-i-påsen-argumentet”. Det är tyvärr inte en omöjlig utveckling, och det gör i praktiken att vi enskilda medborgare i Sverige på sikt helt frånkänns rätten till ett privatliv.

“Om du har rent mjöl i påsen har du väl inget att frukta?” Nähä.
Men vem övervakar övervakaren? Vem kan intyga att de som övervakar oss gör det utan egensyfte, utan en dold agenda, utan att utnyttja sitt överläge? Ingen.

Om det är något som verkligen får människor att må dåligt, riktigt riktigt dåligt, så är det känslan av maktlöshet, vissheten om att man inte kan påverka sin egen verklighet. Den totalitära staten, liksom de jättestora företagen, lämnar väldigt lite utrymme för sina anställda (undersåtar) att ta eget ansvar, följa sin egen känsla för vad som bör göras eller inte göras. Och de som trots alla hinder startar eget, för friheten i att själv bestämma, straffas hårt av staten, som kontrollerar dig ända in i toaletten, taxerar dig efter eget godtycke, beskattar dig in på skinnet och lagför dig för minsta skitsak.

Den totalitära staten får hela kollektivet att må väldigt dåligt. Och när staten dessutom utpekar samtliga medborgare som brottsmisstänkta, då har det gått alldeles för långt, för länge, länge sedan.

Vi måste sätta stopp för den här fascistifieringen av vårt samhälle. Det har redan gått alldeles för långt, för alldeles för länge sedan. Redan på 1970-talet socialiserade Palme och hans kumpaner Sverige bortom alla gränser, och vad vi ser nu är bara en fortsättning. Sverige har haft kungamakt, kyrkomakt, politikermakt – totalitär socialism i demokratimaskeradkostym – och nu ska tumskruvarna dras åt ett snäpp till.

Vi är inte fria medborgare i detta land – du är ägd av staten. Du har inte rätt att bestämma över din egen kropp (staten kan bötfälla dig om du utsätter dig själv och ingen annan för fara), du äger ingenting (staten kan ta ALLT efter eget godtycke), du har inget privatliv (staten kan gå genom ALLT du har sagt, skrivit eller läst efter eget godtycke) och du får inte ta ansvar för ditt liv. Du får inte växa upp. Staten har förvandlats till en tyrannisk förälder, en monstermorsa som tvingar sina barn att bo kvar hemma i all evighet.

Jag har länge velat skriva ett blogginlägg om detta makalösa övergrepp på Sveriges befolkning, men har inte tyckt att jag har haft tillräckligt med faktaunderlag. Men nu finns det alltså äntligen en hemsida – www.stoppaFRAlagen.nu, med massor med fakta, länkar, kontaktvägar m.m., och den vill jag verkligen rekommendera dig att ta del av. Läs artiklarna, studera innehållet, och gör gärna som du uppmanas att göra som besökare – kontakta din riksdagsledamot (eller flera), och säg vad du tycker om detta.

Jag känner både frustration och vrede inför de maktens män (och kvinnor) som vill styra alla, kontrollera alla, förminska och skambelägga, straffa och piska, locka och manipulera alla till total underkastelse. Men ännu mer frustration och vrede känner jag inför alla de medgörliga mähän som inte fattar bättre, som inte vill ha makt, som låter sig styras, som likt Onkel Tom försvarar sitt eget slaveri. Dessa ryggradslösa amöbor och undflyende maktnekare är demokratins värsta fiende, frihetens dödgrävare. Vi som slåss måste hålla ihop.

Andra som bloggar om detta:
Oscar Swartz, Blogge Bloggelito, opassande, Peter Krantz, Rick Falkvinge, ars technica, drottningsylt, Henrik Alexandersson, Joshen, Projo, Lake, Attila Tecknare, frendo, MinaModerataKarameller, Johanna Nylander, Jonas Morian, Hanna Wagenius, Henrik Sjöholm, Andra sidan, Lösa tankar, Radikalen, Erik Hultin, Louise P., Christian Engström (pp), Rick Falkvinge (pp), Peace, Love and Capitalism, Skalleper