Politikmissbruk

I morse drabbades jag av ångest. Jag ville så gärna åka till Svenskt Närlingsliv, dit jag blivit bjuden att bevittna ett rapportsläpp om integration i arbetslivet, sammanställd av Fredrik Segerfeldt. Det var oerhört frestande av flera orsaker. Integrationspolitiken är oerhört viktig, inte minst i ljuset av rasistiska politiska strömningar å ena sidan, miljonprogramskravaller å andra sidan. Det är också alltid uppfriskande att lyssna på Fredrik Segerfeldt, en verkligt liberal fyrbåk i tröttsossiga Sverige, en god debattör som vi också har haft med på ett av våra Pub Liberal. Och jag såg på eventet på Facebook att flera av mina politiska vänner skulle komma dit. Hur kul som helst. Alla goda skäl.

Men det var ingen bra idé. Efter att ha jobbat nästan hela natten behövde jag sova. Och eftersom jag ska jobba på en kursgård i Halland hela helgen, och behöver förbereda mig, packa arbetsutrustning och skriva kursanteckningar, så borde det väl egentligen vara ett väldigt lätt val att avstå. Eller? Nej, det var det inte. Det kröp i hela kroppen på mig, jag ville verkligen åka till det där rapportsläppet, och det var inte förrän klockan var så mycket att det var omöjligt att hinna åka dit som jag kunde börja slappna av. Den känslan födde nya funderingar, och i förlängningen denna bloggpost.

Jag brukar ibland påstå att jag inte blir beroende. Jag saknar den genen. Jag har aldrig varit i närheten av att bli alkoholist, nikotinist eller någon annan slags ”-ist”. Inte för att jag har en så fantastisk karaktär, utan för att det helt enkelt aldrig har blivit så att jag fastnat i något. Jag älskar att dricka vin, men dricker aldrig för mycket. Jag tycker om att röka fina cigarrer och bra piptobak – men för det mesta glömmer jag helt att jag har Cohibas i frysen. Jag blir helt enkelt inte beroende. Men jag inser nu också att det inte är helt sant.

Som en av mina vänner väldigt träffsäkert uttryckte det, på ett sätt jag verkligen kan känna igen mig i – han är ”kemiskt beroende av intellektuell stimulans”. Just så kan jag ofta uppleva min tillvaro också. Det är för övrigt väldigt typiskt för personer med hög IQ – man blir snabbt uttråkad, och hjärnan behöver ständigt ny näring. Och jag omger mig helst med personer som har ett extremt intensivt intellekt – som t.ex. Rick Falkvinge, eller Alexander Bard. Då har man aldrig tråkigt. Och vi är alla politikknarkare. En vän har beskrivit mig som en person med ”åsikts-tourette”, och jag konstaterar lugnt att jag har varit med i SvT Debatt hela åtta gånger – tre gånger bara det senaste året, i olika ämnen – tydliga varningstecken på ett tungt beroende.

Det erbjuder fantastiska dopaminkickar att gnugga skuldror med inflytelserika personer, att fika med ministrar, skåla med riksdagsledamöter, luncha med partiledare och äta middag med EU-parlamentariker. För att inte tala om adrenalinruset i att debattera politik med dessa människor i offentliga media, som TV. Att kunna namedroppa allehanda politiska kändisar man har snackat med, läsa motioner, debattartiklar och politiska filosofiböcker (som man förstås refererar till vid lämpliga tillfällen), få hundratals ”Gilla-klick” på skarpa politiska inlägg på Facebook, få e-brev i drösar från folk som gillade det där TV-inslaget eller den där debattartikeln i SvD/DN/Expressen. Eller att ha sitt namn på en valsedel och få 500 personkryss i ett riksdagsval. Ooooh, myyysigt!

Därav den tvetydiga titeln på denna bloggpost. Det handlar alltså inte om missbruk av makt över andra, utan när politiken blir en drog, en kick. Jag har upplevt det tidigare, som tonåring och djupt politiskt engagerad. Det är förstås oerhört stimulerande att ständigt ägna sig åt ”jätteviktiga saker”, att röra sig i kretsar med personer som faktiskt har makt och inflytande, samt att umgås i en krets av superintelligenta och snabbtänkta människor, som alltid är öppna för nya diskussioner om intressanta ämnen, för att inte tala om de sällsynta tillfällen då man blir citerad av någon känd politisk person.

I politiken erbjuds ständig påfyllning av beroendeframkallande möten och diskussioner. Snabba dopaminkickar, som raffinerat socker – eller kokain. Man får känna sig viktig, inflytelserik, duktig, sedd, respekterad och cool. Även om man inte egentligen är det. Det räcker att det känns så.

En klassisk paradox i politiken är också att så länge du inte är särskilt inflytelserik så kan verkliga makthavare gärna bjussa på sig själva, få dig att känna dig viktig, för att du ska gilla dem – men om du faktiskt börjar bli inflytelserik på riktigt (och har en annan politisk ståndpunkt) så kan samma politiker vända och försöka få dig att känna dig betydelselös. Det politiska spelet är ett lömskt gladiatorspel, med många offer.

Det värsta stället av alla för en politikknarkare är förstås Visby under Almedalsveckan. Där har jag varit två somrar. Det är som att släppa lös en alkoholist på en gigantisk vin- och spritmässa, där allt är gratis. Fast drogerna är dopamin, adrenalin och lite andra sköna signalsubstanser och hormoner i hjärnan. Och man kan befinna sig i ett ständigt rus – inte bara av rosévin, alltså, utan den enorma kicken av att känna sig som att man befinner sig vid jordens mittpunkt – ett politiskt tivoli med oändliga attraktioner.

Så jag erkänner. Jag är politikknarkare. Så nu ska jag trappa ner, dosera mer sparsamt, och bara ägna mig åt de frågor där jag faktiskt kan göra någon skillnad, effektivt. Och i kväll ska jag INTE besöka Frihetsfrontens talarkväll för att höra Johan Hedin tala om hur det är att arbeta som riksdagsledamot. Det är oerhört frestande, förstås, för Johan är trevlig och underhållande, men jag måste verkligen disciplinera mig själv – välja de långsamma, kulturella kolhydraterna istället för de snabba, dopaminkickande.

Ikväll ska jag i stället umgås med min vackra och gravida hustru, besöka Fotografiska innan ett par fantastiska utställningar stängs, kanske gå och äta en bit på någon trevlig restaurang. Promenad i Gamla Stan, eller på Söder. Politiken får vänta (i alla fall till nästa vecka). Det finns viktigare saker att syssla med här i livet – och störst av allt är Kärleken.

Sveket mot liberalismen – vår första pubkväll!

Foto: Jonathan Rieder Lundkvist

Så hade vi premiär på vårt diskussionsforum Pub Liberal. Vi höll till på Restaurang Cattelin i Gamla Stan, och det var ca femtio personer i publiken. Ämnet var ”sveket mot liberalismen”. Alltihop bambusades ut, vilket innebär att debatten i skrivande stund har setts av över 600 personer – minst tolv gånger antalet den publik vi hade på plats. Länk till Liberaldemokraternas Bambusersida hittar du längre ner på sidan.

Tanken med Pub Liberal är att vi ska ordna debatter om intressanta politiska ämnen, och samla oss kring ett liberalt perspektiv. Det betyder inte att alla våra gästande debattörer måste vara liberaler, men vi vill inte heller fokusera på olikheter och iscensatta konflikter, utan snarare öppna och sökande debatter där alla ska kunna känna sig som vinnare efter en kvälls diskussioner.

På premiärkvällen diskuterade vi liberalismens dilemman, både i form av de problem man kan möta som riksdagsledamot, men också hur svårt det kan vara att organisera dessa hårdnackade individualister som liberaler ofta är. Många skratt och fördjupade insikter levererades.

I panelen tronade Alexander Bard som moderator, och med oss hade vi Frederick Federley, riksdagsledamot för Centern, Camilla Lindberg, f.d. riksdagsledamot för Folkpartiet, Rick Falkvinge, evangelist för Piratpartiet och den internationella piratrörelsen, och så jag då, för Liberaldemokraterna. En rätt skön samling, med andra ord.

Om knappt två veckor har vi nästa Pub Liberal, onsdag den 30 mars, och då kommer vi att diskutera datalagringsdirektivet. Vi kommer naturligtvis att samla ihop en minst lika tung debattpanel, med expertis på området, och är du i Stockholm går det bra att ramla in. Kan du inte komma så ser vi förstås till att Bambusa ut även denna kvälls debatt. Vi kommer inte att vara på Cattelin, utan på Bysis, på Söder. Mer information kommer framöver.

Välkommen!

Här är Bambuser-länken, om du vill höra debatten:
http://static.bambuser.com/r/player.swf?vid=1503622

Mer om Pub Liberal:
Liberaldemokraterna, Liberaldemokraterna på Bambuser, Liberaldemokraterna på Facebook

Fler bilder från Pub Liberal:
Jonathan Rieder Lundkvist, Henrik Bejke

Pub Liberal – ikväll – sveket mot Liberalismen

Liberaldemokraterna arrangerar under våren en serie pubkvällar med politiska och filosofiska diskussioner, på Restaurang Cattelin, i Gamla Stan, Stockholm. Vi bjuder in olika gästdebattörer, med intressanta åsikter, idéer och teorier inom varje område.

Pub Liberal är den nya samlingsplatsen för liberaler i Sverige, oavsett partitillhörighet. Här är det högt i tak, alla är välkomna att delta i debatterna, dialogen är fri och möjligheterna finns att både skapa och sprida nya idéer, samt bygga allianser.

Ikväll har vi vår första pubkväll, och vi inleder förstås med ett hett tema för kvällen; ”Sveket mot liberalismen”. Vi vill veta varför de politiker som idag sitter i riksdagen och kallar sig liberaler, ändå bidrar till en total utarmning av begreppet liberal. Vi vill veta varför det verkar vara en allmän uppfattning idag att liberaler, det är såna där som tycker att man ska sköta sig själv och skita i andra, ha mer övervakning, tuffare skola med mer pekpinnar och betyg, burqaförbud och hårdare straff.

Var tog liberalerna vägen? Var tog de vackra humanistiska idealen om den fria individen vägen? Var tog tilliten till enskilda människors empati, ansvar och kärlek vägen? Varför sviker (nästan) alla politiker idag liberalismen – och värre ändå – ger liberalismen ett dåligt rykte?

Vi vill också undersöka om det är möjligt att bygga allianser över partigränserna, stoppa marschen mot det fascistoida kontrollsamhället och skapa ett liberalt Sverige – på riktigt.

Vi har bjudit in en stark panel med liberaler från olika partier, för att diskutera frågan. Vi har en riksdagsledamot från Centern, en före detta riksdagsledamot från Folkpartie, en före detta partiledare från Piratpartiet, en av grundarna till Liberaldemokraterna – och som moderator en rapp liberaldemokrat.
Bäddat för en spännande och stimulerande kväll, med andra ord!

Panel:
Fredrik Federley (C)
Camilla Lindberg (f.d. FP)
Rick Falkvinge (PP)
Carl Johan Rehbinder (L)
Moderator:
Alexander Bard (L)

Vi börjar 18:30, och vi håller till på på Restaurang Cattelin, Storkyrkobrinken 9, Gamla Stan, Stockholm.

VÄLKOMMEN!

Mer om Pub Liberal:
Liberaldemokraterna, Facebook

The Dream Team – min regering!

Camilla Lindberg roade sig före valet med att på sin blogg sätta ihop en drömregering med sina favoriter, och valde mer eller mindre fantasifullt ut allehanda personer som ministrar. Min käre son Caspian och jag satte ungefär samtidigt ihop en egen lista, och intressant nog blev vår lista väldigt lik Camillas, trots att vi faktiskt kommit fram till de flesta namnen helt oberoende av varandra – sen blev det ännu mer likt, efter en kväll då jag satt jag i telefon med Camilla och jämförde våra ministerposter. Inte alldeles likt, eftersom vi hade en del olika idéer – men som helhet var vi väldigt överens, kan jag säga…

Några ministrar har vi alltså lånat av varandra, och det är förstås väldigt roligt. Jag är särskilt stolt över vår folkhälsominister och vår biståndsminister, och tycker också att det var kul att Camilla snappade upp våra kandidater till kulturminister och socialminister. Och så måste jag förstås erkänna att jag tycker att det är hedersamt att bli Kärleksminister på Camillas lista, tillsammans med Pye Jacobsson, och jag tackar ödmjukast för den äran.

Caspian och jag har undvikit de mer fantasifulla namnen, som Lara Croft till försvarsminister, eller Joakim von Anka som finansminister – vi ville hellre sätta ihop en regering som åtminstone i teorin skulle vara möjlig. Det gör kanske vår lista snäppet tråkigare, på ett plan, men vi tycker ändå att vår lista blir snäppet intressantare, på ett annat plan. Vi har också valt att stuva om lite i ministerposterna, och lägga till ett par stycken – en IT-minister och en sexualminister, förstås! Och så har jag dessutom lagt till en avvecklingsminister.

Egentligen vill jag avskaffa de allra flesta ministerierna (därför avvecklingsministern) eftersom vi som liberaler tror på en kraftigt förminskad stat, minskad regeringsmakt, och ökad makt för medborgarna. Det skulle egentligen räcka med fem ministrar. Statsminister, justitieminister, finansminister, försvarsminister och utrikesminister. Sen kommer jag inte på någon mer som behövs, egentligen. Men på denna lista har vi ändå sparat en drös helt onödiga ministärer (och t.o.m. lagt till ett par stycken), av den enkla anledningen att det är kul att sätta ihop en sån här lista. Så tills vidare har vi bara skurit bort de allra mest överflödiga.

Jag är också ambitiös nog att lägga till en motivering till mina kandidater. Somliga av namnen är kanske inte allmänt kända, eller så är de det, men man kanske ändå kan undra varför vi har valt just dem. Så då får ni veta det. Caspian har redan tidigare publicerat sin version av ministären, och jag har ändrat lite till på min, så nu finns det tre kompletterande listor. Jämför gärna!

DE VIKTIGASTE MINISTRARNA:

Statsminister: Johan Norberg
Johan har allt. Han är smart, välformulerad, världsberömd, liberal (på riktigt!), en lysande talare, snygg, trevlig – kort sagt en skön snubbe med alla åsikterna på rätt ställe. Sverige skulle må bra av ett nytänkande, och en expansiv ekonomisk vision, väl grundad i klassisk liberalism. Johan är rätt man för jobbet, helt enkelt.

Justitieminister: Mårten Schultz
En jurist med integritet och kritiskt sinne, och ett särskilt öga till politiken. En tvättäkta liberal med riktigt sunda åsikter om det mesta – som t.ex. respekt för individen, och medborgarnas integritet.

Finansminister: Anders Borg
Mannen som lyckas med konststycket att ha hårda nypor utan att det märks alltför mycket. Kanske den bästa finansminister Sverige har haft på flera decennier. Utpräglad ekonom, med liberal pragmatism som grund, och har hållit Sverige flytande under en extremt svajig period internationellt. Och så har han fortfarande hästsvans och ring i örat. Cool kille.

Försvarsminister: Maria Abrahamsson
Jag tänkte först på Maria Abrahamsson som justitieminister, men jag ser också en helt oemotståndlig pansarlady i Maria Abrahamsson, som måste vara helt perfekt just för en försvarsminister. Jag kan helt enkelt inte se hur någon enda människa skulle kunna köra över denna kraftfulla kvinna. Hon är en sån där tuffing man har respekt för, och kanske t.o.m. blir lite rädd för – och det tycker jag verkar vara perfekta egenskaper för en försvarsminister! Hon har dessutom en stark liberal ådra, med stor respekt för individens rättigheter.

Utrikesminister: Carl Bildt
Vi försökte, men vi hittade verkligen ingen bättre. Jag delar inte alla hans åsikter, men jag ser ingen bättre kandidat till posten i dagsläget. Han är en välrenommerad statsman med en välförtjänt internationell respekt, uppskattad av många, nyanserad, skarp, pedagogisk – superkompetent. Jämte Anders Borg den bästa ministern i den nuvarande regeringen, så han får faktiskt också sitta kvar.

MINISTERPOSTER VI EGENTLIGEN KLARAR OSS UTAN:
(men som får vara med ändå, för att det blir roligare så…)

Socialminister: David Eberhard
Mannen som skrev den helt underbara boken ”I trygghetsnarkomanernas land”. Detta är en läkare som har förstått vidden av vilken skada ett överdrivet omhändertagande faktiskt kan åsamka. Framhäver gärna individens frihet och ansvar för sitt eget liv.

Skol- och utbildningsminister: Camilla Lindberg
Camilla måste naturligtvis få en ministerpost, och då får hon den hon helst vill ha. Men det är verkligen inte bara svågerpolitik, bara för att vi gillar varandra. En riksdagsledamot med större patos och ryggrad är svårt att hitta. Hon är därtill en visionär, en skarp debattör och en tvättäkta liberal i själen. Jag är säker på att hon skulle göra ett fantastiskt jobb.

Jordbruksminister: Anders Nordin
En tokig bonde som håller jakar, som var med och tog in Miljöpartiet i riksdagen 1988, och som nyss kandiderade till riksdagen för Piratpartiet, och som har väldigt mycket att säga om EU:s jordbrukspolitik, måste vara en fantastiskt spännande person som jordbruksminister. Dessutom har han ett galet läckert skägg. Slår Anders Borgs hårman med hästlängder.

Kulturminister: Lars Vilks
Om vi ska få lite mer fart på kulturen i Sverige, så behöver vi till att börja med en kulturminister som faktiskt kan något om kultur, och har egen erfarenhet som kulturarbetare. Lars Vilks är omstridd, och det borde varje verklig konstnär vara. Vilks är också en oerhört kunnig konstprofessor, en fantastiskt intressant tänkare med annorlunda idéer. Självskriven som kulturminister.

EU-minister: Christian Engström
Piratpartiets egen EU-parlamentariker, som redan gör ett fantastiskt jobb nere i EU (och som därför egentligen ska vara kvar där, och inte sitta som minister här i Sverige). Ingen skulle på ett mer förtjänstfullt sätt kunna försvara Sveriges och svenskarnas intressen i EU, med ett långsiktigt framtidsorienterat humanistiskt perspektiv i sikte.

Biståndsminister: Hans Rosling
Denne man är ett fenomen. Han har lyckats med konststycket att hålla ett av de allra mest förbluffande, förtrollande och ögonöppnande föredrag jag någonsin har sett – och detta om statistik! Han har givit världen en helt ny insikt om var problemen finns, på riktigt, och har spräckt en hel drös med fördomar om svält och elände, och världens tillstånd. Intressant nog skrev Johan Norberg om denna värlsutveckling redan 2001, men ingen har lyckats visualisera det så häpnadsväckande och hyperpedagogiskt som Rosling.

Migrationsminister: Magnus Betnér
Magnus Betnér har gjort ett fantastiskt ambitiöst arbete i att forska i invandrings- och integrationspolitik, samt de frågor som rör Sd:s program. Utöver detta är Magnus Betnér den mest utpräglade socialliberal jag har stött på, med skarpt liberala åsikter på områden där det verkligen räknas. En empatisk humanist ut i fingerspetsarna, med en intellektuell skärpa som är minst sagt ovanlig. Att möta Magnus i politisk debatt kan bli en riktig utmaning – det har bl.a. virrhjärnan Zaida Catalan fått erfara…

Handels- och arbetsmarknadsminister: Ingvar Kamprad
En man som började med att snickra pinnstolar i sitt garage, och som nu är världens rikaste svensk, navet i ett världsomspännande imperium, med tusentals och åter tusentals anställda, får gärna vara handels- och arbetsmarknadsminister i min drömregering…

Infrastrukturminister: Rick Falkvinge
I den nya världen behövs en infrastrukturminister med insikt om den nya teknologin och dess möjligheter, en entrepenörssjäl med kreativitet och helhetsbild. Piratpartiets partiledare Rick Falkvinge är ett utmärkt val.

Folkhälsominister: Henrik Alexandersson
Jag vill se vår folkhälsominister glufsa i sig en fet korv, halsa en öl och röka en joint, med ett stort skratt ackompanjerat av en guppande mage. Sen skålar vi i champagne och tar en joint till. I riksdagshuset. Och vi slutar aldrig skratta.

Miljöminister: Maria Wetterstrand
Det är verkligen inte alldeles självklart att Miljöpartiet har den bästa miljöpolitiken, även om de heter Miljöpartiet. Och det är verkligen inte alls säkert att Maria Wetterstrand har den bästa kompetensen för jobbet som miljöminister. Men hon har några väldigt goda kvaliteter. Hon ser söt och trevlig ut, och är hyfsat populär. ”Likeability”, som det kallas i Hollywood. Det är underskattade egenskaper i det politiska livet. Hon lyssnar dessutom bra, debatterar schysst och är väldigt trevlig på många sätt och vis. Och hon är mer liberal än Miljöpartiet, vilket gör att jag tror att hennes mer liberala sidor kan få blomma mycket mer i en liberal regering.

Integrationsminister: Maciej Zaremba
Den enda ministern med utpräglad vänsterbakgrund i den här hopen. Men han har skrivit fantastiska artiklar om invandring, om protektionism, om rasism och allehanda problem som vi har i vårt samhälle, med en sådan klarhet och skärpa, att jag tror att han skulle göra stor nytta som just integrationsminister. En sådan humanist, en sådan obeveklig kämpe för den lilla människan i kläm, är en ovärderlig tillgång i vilken regering som helst.

Jämställdhetsminister: Louise Persson
Louise är ytterligare en av mina liberala favoriter. Författare till den ypperliga boken Klassisk feminism – en uppgörelse med och tung sågning av den moderna vänsterfeminismen, samt en redogörelse för feminismens liberala ursprung. En modig kvinna som i sin bok vågar såga feministiskikonen Simone de Beauvoir jäms med fotknölarna. Louise är en frisk fläkt i debatten, en nyttig medicin mot slentrianfeminism. Hon är också alldeles för stark och självständig för att någonsin gå i martyrfällan. Självklar jämställdhetsminister.

VÅRA NYA MINISTRAR:

Sexualminister: Ylva Maria Thompson
En fantastisk människa – extremt intelligent, vansinnigt rolig, totalt fördomsfri, mer fritänkande än de flesta, enormt kreativ, pedagogisk, vältalig, övertygande, generös, charmerande, glamorös utan att någonsin bli ytlig. Kunnig, erfaren, sexuellt extremt fri och lekfull – perfekt som sexualminister.

IT- och integritetsminister: Oscar Swartz
Jag behöver egentligen inte motivera varför just Oscar Swartz ska sitta på denna post. Han är så självklar att jag knappast kan tänka mig någon annan på denna ministär. Grundare av den coolaste webleverantören; Bahnhof, superliberal, tung kritiker av Bodström och övervakningssamhället, fantastisk skribent.

KANSKE DEN VIKTIGASTE MINISTERN AV ALLA:

Avvecklingsminister: Niklas Dougherty
– The blogger, previously known as Blogge Bloggelito. En tvättäkta liberal med globalistiska ideal, en stridbar herre med integritet och skärpa, en ohämmad kritiker av hyckleri och dumhet. Alltid påläst, alltid nyfiken, alltid kritisk, alltid smärtsamt ärlig. En utpräglad stridis som inte backar för något. Mannen som inte är rädd för att bli ovän med alla, och följaktligen den enda jag verkligen kan lita på kommer att fullfölja sitt uppdrag att avveckla alla onödiga ministrar och departement, skoningslöst och konsekvent, för att slutligen avveckla sig själv. Och – jag vill se och höra honom debattera i kammaren. Det kan bli stor underhållning. En och annan hjärnblödning och hjärtattack i bänkarna får vi nog vänta oss…

TALMAN:

Och så kom jag att tänka på att man kanske borde ha en roligare talman, någon som får fart på debatterna, och som kan göra livet i riksdagen lite mer levande, mer dynamiskt, mer sprakande. och då kom jag omedelbart att tänka på allas vår snabbpratande, intensiva, kombinerade Joker och filosof – Alexander Bard.

Med en sådan regering och riksdag skulle politiken kunna bli mycket intressantare för oss alla.

Jag erkänner glatt att jag gärna hade slängt in mig själv nånstans i högen här – jag menar, vilket gäng att samarbeta med! Men jag kan säkert få ett jobb som passar mig nånstans i den här administrationen. Sakkunnig hos sexualministern, kanske? Självklart med en rejält tilltagen lön, och en välutrustad budoir nånstans i närheten, kanske i Rosenbad…?

Att Piratpartiet kommer in i Riksdagen är oerhört viktigt för att återskapa och förnya demokratin, och försvara värden som kunskap, kreativitet, rättssäkerhet, allmänmänskliga rättigheter och personlig integritet.

PIRATPARTIET BEHÖVS I RIKSDAGEN – RÖSTA RÄTT 2014!

En seger för demokrati och yttrandefrihet!

Just nu är jag extra stolt över Piratpartiet. I flera månader har jag önskat att Piratpartiet skulle få serva Wikileaks, men jag har aldrig riktigt vågat tro att vi skulle få göra det på riktigt. Men så kom beskedet. Nu blir det så. Piratpartiet donerar serverplats och bandbredd utan kostnad till Wikileaks, eftersom vi anser det vara en del av vårt politiska uppdrag.

Anna Troberg erbjöd Wikileaks denna tjänst redan i juli i år, i en artikel i DN Debatt, samt på Newsmill. Julian Assange är dock en man som saknar offentliga kontaktuppgifter, så det kan vara svårt att nå honom. Men när Rick Falvinge och Anna Troberg slutligen fick korn på Assange, så visade det sig att Assange mycket väl visste vad Piratpartiet var och stod för, och han tog gladeligen emot erbjudandet.

”Wikileaks arbete är viktigt för hela världen,. Vi vill bidra till att maktmissbruk exponeras och till att makthavare ställs till svars för sina handlingar.”
– Anna Troberg, vice partiledare Piratpartiet

Julian Assange, hjärnan bakom Wikileaks, är en jagad man, och efter publiceringen av de 91.000 dokumenten om kriget i Afghanistan har Pentagon och CIA blivit extra ihärdiga i att försöka stoppa Assange och hans projekt Wikileaks. Det behövdes alltså ett säkrare skydd mot att få Wikileaks nedstängda av någon myndighet – till exempel svenska myndigheter i Pentagons tjänst. Och då är det praktiskt att ligga på samma server som ett politiskt parti. Politisk censur är nämligen förbjudet i Sverige, och detta ger följaktligen ett stärkt skydd för Wikileaks.

”Vi är glada för den hjälp Piratpartiet ger oss. Våra organisationer delar till stor del grundläggande värderingar, och jag hoppas att vi ska kunna förbättra världen tillsammans i framtiden.”
– Julian Assange, Wikileaks

Detta visar än en gång att Piratpartiet är ett politiskt parti som inte bara snackar. Vi agerar. Vi tar ställning i frågor som rör yttrandefrihet, informationspolitik, transparens och rättssäkerhet – och vi handlar i enlighet med detta. Det är stort.

”Vi hoppas att riksdagen under nästa mandatperiod kommer att göra ordentliga ansträngningar för att stärka det svenska presskyddet. Västerländska demokratier är inte alltid så fria som man skulle kunna tro, och pressfriheten behöver ständigt skyddas. Vi skulle speciellt uppskatta om Sverige kopierade Islands Initiativ för Modern Media, vilket är en uppfattning som vi delar med Piratpartiet. Vi ser flera andra möjligheter att samarbeta med Piratpartiet i framtiden och ser fram emot att gå vidare med dem.”
– Julian Assange, Wikileaks

Svensk media om Wikileaks:
DN.se, SvD, Aftonbladet, Expressen, SvT, GP, Norran, ST, Bohuslänningen, SVT Rapport, SR Ekot, Borås Tidning, Feber, Helsingborgs Dagblad, Nyhetskanalen, GP (om USA:s ambassad), Norrbottens-Kuriren
Utländsk media om Wikileaks:
NRK (Norge), Fædrelandsvennen (Norge), Dagens IT (Norge), AFP (USA), Svenska Yle (Finland), Ouest France (Frankrike), Stern (Tyskland) Yahoo News (USA), The Age News (Australien), Wiener Zeitung (Österrike), IMDb (USA)
Bloggar och andra hemsidor om Wikileaks:
Piratpartiet Presscenter, Ung Pirat, Anna Troberg, Anna Troberg igenRick Falkvinge, Christian Engström, Fredrik Holmbom, Anders S Lindbäck, Caspian Rehbinder, Caspian Rehbinder (igen), Caspian Rehbinder (igen), Full Mental Straightjacket, Fredriks blogg, Magnihasa, Stefan Flod, David Bergström, Jinge, Värmlandspiraten, Skivad Lime, Slashdot, Gothbarbie, Torrentfreak, Jan Lindgren, Farmor Gun, Vidde

Fakta om Wikileaks:
• Wikileaks grundades 2006 för att skydda uppgiftslämnare och avslöjare, journalister och aktivister som vill sprida känsligt material.
• De kämpar för hederlighet i ”vår gemensamma historiska uppteckning” och ”rätten för alla människor att skapa ny historia”.
• Wikileaks drivs av Sunshine Press, enligt dem själva en icke vinstdrivande organisation.
• Internettrafiken dirigeras via Sverige och Belgien för att omfattas av ländernas generösa tryckfrihetslagar.
• Fram till januari finansierades Wikileaks enbart genom de aktivas försorg. Sedan dess har de bland annat samlat in ungefär en miljon dollar från allmänheten.
• Wikileaks är spärrad för kinesiska internetanvändare sedan januari 2007.

Piratpartiet behövs i Riksdagen!
Det är faktiskt akut, och extremt viktigt för att bevara demokrati, kultur, kunskap, kreativitet, rättssäkerhet, allmänmänskliga rättigheter och personlig integritet.
Din röst är för värdefull för att kastas bort. Rösta Pirat den 19 september!

Ytterligare ett par reklamfilmer från Piratpartiet…

I en tidigare bloggpost visade jag en liten kampanjfilm från Piratpartiet. Nu finns det ett par till filmer i samma stil, om flera ämnen. Medverkande är återigen Rick Falkvinge, Anna Troberg, Christian Engström, Stefan Flod och jag. Check them out!

Om Internet som demokrativerktyg:

Medborgarrätt? Behövs den?:

Att Piratpartiet kommer in i Riksdagen är faktiskt akut, och oerhört viktigt för att bevara demokrati, kunskap, kreativitet, rättssäkerhet, allmänmänskliga rättigheter och personlig integritet.

En liten reklamfilm…

…som jag medverkar i, tillsammans med Rick Falkvinge, Anna Troberg, Christian Engström, Stefan Flod och Gun Svensson. Check it out!

Att Piratpartiet kommer in i Riksdagen är faktiskt akut, och oerhört viktigt för att bevara demokrati, kunskap, kreativitet, rättssäkerhet, allmänmänskliga rättigheter och personlig integritet.

Pirater vid Riksdagshuset!

New York Times Magazine har följt Rick och Anna under några dagar, och till detta reportage behövdes en kul bild. Så vi samlades en drös pirater framför Riksdagshuset, för att en fotograf skulle kunna göra lite bilder. Så vi ställde upp oss och följde fotografens instruktioner. Och eftersom både Jonathan Rieder Lundkvist och jag var närvarande, så passade förstås vi också på att plåta hela spektaklet. Det vore dumt att missa chansen.

Fotografen ville ha oss med flaggor och banderoller (samt även lappar för ögonen på några bilder – crazy!), men jag ville också passa på att ta lite mer personliga bilder utan den sortens mer propagandistisk inramning, så det passade jag på att ordna när det nu ändå var ett gäng pirater samlade – på rätt plats, också!

Jag har länge närt en idé om att ställa en illuster drös pirater framför Riksdagshuset, med texten ”PIRATPARTIET – RIKTIGA MÄNNISKOR” – och så fick jag chansen helt gratis, så nu har jag i alla fall några bilder. Vid något annat tillfälle hoppas jag att vi kan skrapa ihop ännu fler pirater, dock. Men man kan kanske inte vänta sig mer än så här i mitten av juli…

Till slut bad jag Jonathan ta ett par bilder med min kamera, med mina inställningar och min komposition, så att jag också kunde få vara med på bild (nånstans i mitten av bilden dyker plötsligt jag upp). Så denna sista bild här ovan skulle man kunna säga är tagen av både mig och Jonathan, tillsammans.

Om du vill se fler bilder från gårdagens fotosession, så kan du ta en titt på Jonathans blogg. Där hittar du en hel del skoj också.

Se även detta blogginlägg, i vilket Indra gör en kort intervju av mig om Piratpartiets popularitet i utländska media. Filmat av Jonathan.

Att Piratpartiet kommer in i Riksdagen är faktiskt akut, och oerhört viktigt för att bevara demokrati, kunskap, kreativitet, rättssäkerhet, allmänmänskliga rättigheter och personlig integritet.

Kunglig gåva från Piratpartiet

Jag hade egentligen tänkt bojkotta hela det här bröllopsspektaklet helt och hållet, republikan som jag är. Men Rick Falkvinge ringde igår och frågade om jag ville följa med som fotograf, eftersom Rick och Anna Troberg skulle överlämna en lysningspresent till Kronprinsessan och hennes tillkommande. Republikanen i mig protesterade, men jag insåg rent pragmatiskt att detta faktiskt var ett bra tillfälle att göra lite reklam för Piratpartiet. Om inte annat så för att presenten var så himla smart.

Två väldigt kreativa pirater, Gustav Nipe, en av Piratpartiets riksdagskandidater, och René Malmgren, har utvecklat en programvara med förkonfigurerade krypteringstunnlar av VPN-typ, och lagt det hela på två presentförpackade USB-nycklar, som innehåller allt som behövs för att kommunicera ospårbart och oavlyssnat. Inte så dumt med tanke på mottagarnas rätt så ömtåliga och nästan obefintliga privatliv. En helt perfekt present, med andra ord.

Fick krypteringsprogram
Piratpartiets partiledare Rick Falkvinge och vice partiledaren Anna Troberg var på plats för att uppvakta paret. Deras gåva bestod av två usb-minnen och ett krypteringsprogram. Så nu kan Victoria och Daniel kommunicera helt privat med varandra.
Expressen

Så jag följde med Rick och Anna till slottet, i egenskap av fotograf. Men när vi väl kom dit så fick vi veta att inga fotografer släpptes in, eftersom Scanpix hade ensamrätt på bilderna. Så kan det gå. Så jag fick vänta utanför, vilket på sätt och vis kändes rätt skönt, om inte annat för min inneboende republikan… Men jag kunde ta lite bilder av Rick och Anna före och efter överlämnandet av presenten, och jag tog även tillfället i akt att värma upp Expressen-journalisten lite, så att Rick och Anna kunde få bli intervjuade. Allt för att göra Piratpartiet mer synligt i media!

”Kungafamiljen har mer vardagserfarenhet än några andra i landet om värdet av ett privatliv”, säger Rick Falkvinge, partiledare för Piratpartiet. ”Nu när paret ska ingå äktenskap vill vi hjälpa dem att kunna prata med varandra utan att resten av världen kan lägga sig i.”

Inne i Slottet fick Rick och Anna träffa Victoria och Daniel, och som en liten bonusöverraskning var även kungen och drottningen på plats. Anna berättade vad det var för presenter, och Rick förklarade mer ingående hur de skulle användas. Och med tanke på hur mycket porslin, tavlor och andra trötta och förutsägbara standardpresenter de sannolikt får, var detta säkerligen en frisk fläkt i gåvofloden.

En särsklit rolig detalj i det hela var att kungen (som är synnerligen intresserad av tekniska prylar) dök fram och var mycket nyfiken på den där smarta lilla grejen, och det är inte omöjligt att Piratpartiet kan komma att få leverera flera likadana sådana USB-nyckar till kungahuset. Och det kan man ju lätt konstatera, att om det är några som vet hur det känns att få sitt privatliv invaderat och övervakat, så är det väl kungafamiljen…?

Efter att ha överlämnat gåvorna, och fått lite stärkande champagne och snittar i ett angränsande rum, vandrade de nöjda och glada ut igen, och blev då intervjuade av Expressens journalist. Expressen var föredömligt snabba, och nyheten kom omedelbart ut på Expressens hemsida.

Sen gick vi och tog en fika på Västerlånggatan (dyrt – 42 spänn – men vackert, och gott!), och pratade om ditten och datten. Som en liten bonusupplevelse släpade jag med Rick och Anna till Riddarhuset (Sveriges coolaste klubblokal), där då jag fick tillfälle att leka värd och visa mina kollegor runt lite. Ytterligare ett barockpalats, men betydligt mysigare än Slottet… 🙂

Mer läsning:
Rick Falkvinge, Anna Troberg, Piratpartiet.se, Syrrans granne, Emma Opassande, Henrik Alexandersson, Farmor Gun i Norrtälje, projO, Satmaran Kryptera.se, Törnebohms Hotspot, Lakes Lakonismer

Att Piratpartiet kommer in i Riksdagen är faktiskt akut, och oerhört viktigt för att bevara demokrati, kunskap, kreativitet, rättssäkerhet, allmänmänskliga rättigheter och personlig integritet.

Andra snackar, Piratpartiet agerar

Piratpartiet står för medborgarrätt, integritet, rättsäkerhet, fri kultur och kunskap. Och vi agerar när andra bara snackar och tillsätter utredningar. När politiker står i talarstolar och pratar om vikten av att arbeta för demokrati i diktaturer, sätter Piratpartiet upp servrar och krypterade tunnlar, så att politiska dissidenter kan kommunicera med omvärlden. När politiker babblar om hur viktigt det är att inte kriminalisera en hel generation av svenskar, och att försvara yttrandefriheten – då agerar Piratpartiet.

Sedan en domstol i Tyskland tvingat internetleverantören Cyberbunker att sluta leverera bandbredd till Pirate Bay (efter påtryckningar från de internationella filmbolagen, förstås), har Piratpartiet tagit över denna uppgift, och levererar nu bandbredd till Pirate Bay, som nu alltså finns uppe på nätet igen.

Piratpartiet håller sina vallöften – redan före valet. Med denna åtgärd vill vi visa att vi inte bara snackar. Det blir verkstad också.

”Pirate Bay behövde ett nytt hem på internet sedan de råkat ut för en domstol som inte förstod nätfrågor. För oss är det ett gyllene tillfälle att visa att vi inte är politiker som tillsätter utredningar och försöker hålla oss undan från ansvar. Vi agerar personligen med egna resurser och satsar på det vi tror på.”
– Rick Falkvinge, till TT

Läs mer:
Metro, Sydsvenskan, Piratpartiet Nyheter, Anna Troberg, Emma Opassande, Ulf Bjereld, Prylbloggen, HAX, Christian Engström

Att Piratpartiet kommer in i Riksdagen är faktiskt akut, och oerhört viktigt för att bevara demokrati, kunskap, kreativitet, rättssäkerhet, allmänmänskliga rättigheter och personlig integritet.