Politikmissbruk

I morse drabbades jag av ångest. Jag ville så gärna åka till Svenskt Närlingsliv, dit jag blivit bjuden att bevittna ett rapportsläpp om integration i arbetslivet, sammanställd av Fredrik Segerfeldt. Det var oerhört frestande av flera orsaker. Integrationspolitiken är oerhört viktig, inte minst i ljuset av rasistiska politiska strömningar å ena sidan, miljonprogramskravaller å andra sidan. Det är också alltid uppfriskande att lyssna på Fredrik Segerfeldt, en verkligt liberal fyrbåk i tröttsossiga Sverige, en god debattör som vi också har haft med på ett av våra Pub Liberal. Och jag såg på eventet på Facebook att flera av mina politiska vänner skulle komma dit. Hur kul som helst. Alla goda skäl.

Men det var ingen bra idé. Efter att ha jobbat nästan hela natten behövde jag sova. Och eftersom jag ska jobba på en kursgård i Halland hela helgen, och behöver förbereda mig, packa arbetsutrustning och skriva kursanteckningar, så borde det väl egentligen vara ett väldigt lätt val att avstå. Eller? Nej, det var det inte. Det kröp i hela kroppen på mig, jag ville verkligen åka till det där rapportsläppet, och det var inte förrän klockan var så mycket att det var omöjligt att hinna åka dit som jag kunde börja slappna av. Den känslan födde nya funderingar, och i förlängningen denna bloggpost.

Jag brukar ibland påstå att jag inte blir beroende. Jag saknar den genen. Jag har aldrig varit i närheten av att bli alkoholist, nikotinist eller någon annan slags ”-ist”. Inte för att jag har en så fantastisk karaktär, utan för att det helt enkelt aldrig har blivit så att jag fastnat i något. Jag älskar att dricka vin, men dricker aldrig för mycket. Jag tycker om att röka fina cigarrer och bra piptobak – men för det mesta glömmer jag helt att jag har Cohibas i frysen. Jag blir helt enkelt inte beroende. Men jag inser nu också att det inte är helt sant.

Som en av mina vänner väldigt träffsäkert uttryckte det, på ett sätt jag verkligen kan känna igen mig i – han är ”kemiskt beroende av intellektuell stimulans”. Just så kan jag ofta uppleva min tillvaro också. Det är för övrigt väldigt typiskt för personer med hög IQ – man blir snabbt uttråkad, och hjärnan behöver ständigt ny näring. Och jag omger mig helst med personer som har ett extremt intensivt intellekt – som t.ex. Rick Falkvinge, eller Alexander Bard. Då har man aldrig tråkigt. Och vi är alla politikknarkare. En vän har beskrivit mig som en person med ”åsikts-tourette”, och jag konstaterar lugnt att jag har varit med i SvT Debatt hela åtta gånger – tre gånger bara det senaste året, i olika ämnen – tydliga varningstecken på ett tungt beroende.

Det erbjuder fantastiska dopaminkickar att gnugga skuldror med inflytelserika personer, att fika med ministrar, skåla med riksdagsledamöter, luncha med partiledare och äta middag med EU-parlamentariker. För att inte tala om adrenalinruset i att debattera politik med dessa människor i offentliga media, som TV. Att kunna namedroppa allehanda politiska kändisar man har snackat med, läsa motioner, debattartiklar och politiska filosofiböcker (som man förstås refererar till vid lämpliga tillfällen), få hundratals ”Gilla-klick” på skarpa politiska inlägg på Facebook, få e-brev i drösar från folk som gillade det där TV-inslaget eller den där debattartikeln i SvD/DN/Expressen. Eller att ha sitt namn på en valsedel och få 500 personkryss i ett riksdagsval. Ooooh, myyysigt!

Därav den tvetydiga titeln på denna bloggpost. Det handlar alltså inte om missbruk av makt över andra, utan när politiken blir en drog, en kick. Jag har upplevt det tidigare, som tonåring och djupt politiskt engagerad. Det är förstås oerhört stimulerande att ständigt ägna sig åt ”jätteviktiga saker”, att röra sig i kretsar med personer som faktiskt har makt och inflytande, samt att umgås i en krets av superintelligenta och snabbtänkta människor, som alltid är öppna för nya diskussioner om intressanta ämnen, för att inte tala om de sällsynta tillfällen då man blir citerad av någon känd politisk person.

I politiken erbjuds ständig påfyllning av beroendeframkallande möten och diskussioner. Snabba dopaminkickar, som raffinerat socker – eller kokain. Man får känna sig viktig, inflytelserik, duktig, sedd, respekterad och cool. Även om man inte egentligen är det. Det räcker att det känns så.

En klassisk paradox i politiken är också att så länge du inte är särskilt inflytelserik så kan verkliga makthavare gärna bjussa på sig själva, få dig att känna dig viktig, för att du ska gilla dem – men om du faktiskt börjar bli inflytelserik på riktigt (och har en annan politisk ståndpunkt) så kan samma politiker vända och försöka få dig att känna dig betydelselös. Det politiska spelet är ett lömskt gladiatorspel, med många offer.

Det värsta stället av alla för en politikknarkare är förstås Visby under Almedalsveckan. Där har jag varit två somrar. Det är som att släppa lös en alkoholist på en gigantisk vin- och spritmässa, där allt är gratis. Fast drogerna är dopamin, adrenalin och lite andra sköna signalsubstanser och hormoner i hjärnan. Och man kan befinna sig i ett ständigt rus – inte bara av rosévin, alltså, utan den enorma kicken av att känna sig som att man befinner sig vid jordens mittpunkt – ett politiskt tivoli med oändliga attraktioner.

Så jag erkänner. Jag är politikknarkare. Så nu ska jag trappa ner, dosera mer sparsamt, och bara ägna mig åt de frågor där jag faktiskt kan göra någon skillnad, effektivt. Och i kväll ska jag INTE besöka Frihetsfrontens talarkväll för att höra Johan Hedin tala om hur det är att arbeta som riksdagsledamot. Det är oerhört frestande, förstås, för Johan är trevlig och underhållande, men jag måste verkligen disciplinera mig själv – välja de långsamma, kulturella kolhydraterna istället för de snabba, dopaminkickande.

Ikväll ska jag i stället umgås med min vackra och gravida hustru, besöka Fotografiska innan ett par fantastiska utställningar stängs, kanske gå och äta en bit på någon trevlig restaurang. Promenad i Gamla Stan, eller på Söder. Politiken får vänta (i alla fall till nästa vecka). Det finns viktigare saker att syssla med här i livet – och störst av allt är Kärleken.