Kollektivt rövknull – för regeringsmaktens skull

Jag tänkte skriva lite om sexuella fantasier. Jag tänker mig en hel grupp människor, låt oss säga för skojs skull en hel partigrupp i Sveriges Riksdag, som allihop drömmer om att bli kollektivt och offentligt bli utsatta för ”ofrivilligt” analsex under spelade protester. En slags dominans-underkastelselek, där de undergivna låter sig domineras totalt och förnedrande, oavbrutet, under en överenskommen fyraårsperiod. Allihop ställer de sig på knä, drar ner byxor, kjolar, trosor och kalsonger. Och alla har med sig eget glidmedel. Eller inte. De kanske hoppas på att deras våldtäktsmän är snälla, och spottar först. Eller så gör de inte det. Man vet aldrig.

Dessa små maktkåta lismare låter sig rövknullas, hårt och skoningslöst, och de njuter av det, för de vet att de får sitta vid maktens fotknölar några dagar till. De har ingen makt, men de kan få låtsas att de har makt. De är narrar vid kungens bord, som har fått ministerposter, SÄPO-skydd och limousiner, som en del i ett makabert spel, en sjuk komedi. Ett par år till, och sen byts de ut.

Tänk nu intensivt på bilden av hela Centerns riksdagsgrupp som blir kollektivt rövknullad av först Moderater, sen Folkpartister och sist Kristdemokrater (lite taffligt och ovant), ivrigt påhejade av Reinfeldt och hans närmaste kompisar. Och Centerns riksdagsledamöter står alla där och tar emot, villigt och glatt. De säger att de inte vill, men tar emot med ett illa dolt leende. Det gör ibland rejält ont, men de håller god min.

Det är dags att rösta om Datalagringsdirektivet i Riksdagen, och Centern, som tidigare har tagit en stark ställning mot implementeringen av detta dyra, integritetskränkande och ickefungerande övervakningssystem, kommer att rösta ja. Centern, som länge har framställt sig själva som försvararna av integritet och liberala värden, kommer att gå emot sin egen kongress och sina egna väljare, och rösta ja till detta usla dekret från EU.

Ja, Sverige är skyldigt att införa direktivet. Men jag ifrågasätter denna fenomenala lydighet, denna Bror Duktig-attityd, att vi tror att vi måste bocka och buga, tacka och ta emot, all skit som kommer från Bryssel. Det måste vi inte. Ibland kan man faktiskt säga nej. Sådant lär vi ut på våra relationskurser. Det är viktigt med integritet och gränsdragning. Och datalagringsdirektivet är så sjukt integritetskränkande att det är svårt att begripa att det över huvud taget finns NÅGON som vill ha det implementerat. Det är bara att säga nej.

Johan Linander, en av de värsta åsnorna i svensk politik, försvarar dåligt detta beslut i tidningen Hela Hälsingland, och förstärker bilden av Centerns totala maktlöshet och meningslöshet, och ger den korrumperade politiken ett ansikte. Det är som att Johan Linander och hans smutsiga anhang (i rena och välstrukna skjortor) lägger fram kuken på bordet, kapar av den självmant med machete, och säger ”vi kan inget göra”. Och då undrar man ju vad vi har en riksdag till, över huvud taget.

Har ingen talat om för dessa ärans män att DLD debatteras hårt i hela EU, och att flera länder har sagt nej? Har ingen talat om för dessa ärans män att implementeringen av DLD kommer att bli mycket dyrare än böter för att inte införa det? Har ingen påmint dessa ärans män om vad de som röstade på dem tycker, utifrån vad de själva lovat? Har ingen påmint dessa ärans män om att om de röstar för detta direktiv nu, så tappar de ALL trovärdighet, och går ännu ett steg närmare att faktiskt ramla ur riksdagen nästa val – med all rätt?

Eller för att citera en kommentar i en av alla de bloggar som nu vänder sitt fokus mot DLD:

”Centern måste nog kännetecknas som det mest misslyckade partiet i Svensk historia. Med de nästan obegränsade summor de slänger ut inför varje val ligger de ändå och pendlar nära gränsen att kastas ut ur riksdagen.

Och varför? För att de blåljuger sina egna väljare rakt upp i ansiktet. De inser inte ens hur illa det framstår. Man kan säga vad man vill om autokrater som Reinfelt eller Göran Persson, men de var åtminstonde fräcka nog att inte hymla med vad de skulle göra.

Anledningen till att de gör detta är för att de krampartat klamrar sig fast vid Alliansen. Lika ömkansvärt som minstingen på skolgården som snattar cigaretter åt de stora pojkarna så han får stå i utkanten av gänget på skolgården utan att åka på stryk.

Centern påminner idag om den arketypiske lismaren som limmar sig fast vid varje auktoritetsfigur för att kunna få framstå som relevant.

Jag trodde för inte så länge sedan att det största hyckleriet i svensk politik var ‘Folkpartiet Liberalerna’. Uppenbarligen hade jag fel.”

Scary Devil Monastery

Detta är så dåligt, så ogenomtänkt, så fegt, så uselt. En sak är dock alldeles, alldeles klar. Om en majoritet av Centerns riksdagsledamöter röstar för DLD så kommer jag att bryta ALLA kontakter med allt som har med Centern att göra, och vi kvarvarande liberaler får kämpa vidare med Liberaldemokraterna, i hopp om att se en liberal ljusning i politiken någon gång i framtiden.

Andra som skriver i ämnet:

Anna Troberg, Emma Marie Andersson, Jan Lindgren gästbloggar hos Anna Troberg, Henrik Alexandersson, Dexion, Christian Engström, Centerstudenterna, Jerlerup, svpol.se, Misantropi, Markus ”LAKE” Berglund, Centerpartister i UNT, futuriteter, Studio 1 i P1, Martin Moberg, Kulturbloggen

Definitionen av galenskap – om svensk narkotikapolitik

Tre kloka huvuden ihop kan ibland få till det. Om vi nu är så kloka. Men vi gör i alla fall så gott vi kan. Alfred Askeljung, ordförande för CUF Stureplan och Hampus Lindblad, också från Centern, samt medgrundare av kunskapsnätverket Centrum för Narkotikavetenskap, och jag själv, i egenskap av medgrundare och talesman för Liberaldemokraterna, skrev tillsammans en artikel om svensk narkotikapolitik, och hur dålig den är. Vi publicerade den på Newsmill i lördags, och där har den väckt en hel del sköna reaktioner.

Drygt 2000 läsare efter två dygn, och 30-talet kommentarer. Men det intressantaste är att samma artikel som för fem år sedan knappt hade fått publiceras, och i sådana fall hade mött extremt hård kritik, möter idag föga motstånd. Den så kallade konsensus som riksdagspolitiker och ministrar gärna refererar till håller nu på att luckras upp rejält, och folkopinionen är helt klart på väg att vända. Det har blivit alltmer uppenbart att det fanatiska, fundamentalistiska motståndet mot alla illegala droger är på väg att falla samman under sin egen tyngd.

Jag publicerar nu artikeln även här på min blogg, för att få en större spridning. Detta budskap måste spridas till så många som möjligt. Sveriges drogpolitik kostar helt enkelt för mycket, och skapar mer lidande och död än någonsin drogerna. Det är dags för lite mer vetenskap, pragmatism och skademinimering.

Vassego:

Svensk narkotikapolitik är galenskap

Svensk narkotikalagstiftning är i grunden misslyckad. På samma sätt som alkoholförbudet i USA ledde till mer drickande, farligare drickande och en rejäl skjuts för den organiserade kriminaliteten, leder dagens nolltolerans till en kraftigt ökad kriminalitet, stigmatisering av missbrukare och ett hårdare samhälle. Över hela världen ser vi att liberaliseringar leder till bättre resultat i kampen mot missbruk, mänskligt lidande och kriminalitet, och vi tror att Sverige bör lära sig av andra länders exempel.

Albert Einstein definierade galenskap som att upprepa ett redan prövat beteende och ändå förvänta sig ett nytt och annorlunda resultat. Med den definitionen är det logiskt att betrakta svensk narkotikapolitik som galen.

Sverige har sedan 60-talet drivit en hård linje för ett “narkotikafritt samhälle”, vilket dock inte har fungerat alls. Det har istället resulterat i onödigt stora kostnader för polis och domstolar, höga dödstal bland missbrukare, samt svår stigmatisering av brukare utan missbruksproblematik, som drabbas av stora svårigheter i arbetsliv och andra sociala sammanhang som en följd av lagföring för ringa narkotikabrott. Den generella användningen av droger har dessutom ökat. Det borde vid det här laget vara uppenbart för våra politiker och myndighetsutövare att den förda politiken är misslyckad på samtliga områden. Ändå fortsätter man oförtröttligt på samma spår, helt i linje med Einsteins definition av galenskap.

Över hela världen ser vi fruktansvärda resultat av hård narkotikalagstiftning – i USA sitter miljontals människor i fängelse, även för mindre förseelser av drogrelaterad natur, och maffian är starkare än någonsin. De som drabbas hårdast av det pågående kriget mot droger är framför allt produktions- och transitländer i Latinamerika och Västafrika, då de hotas av en skenande organiserad brottslighet, som gör allt för att underminera dessa nationers parlamentariska system, rättsväsenden och militärmakter. I Mexiko pågår i det närmaste ett inbördeskrig med årliga dödssiffror i tiotusental. En restriktiv drogpolitik spelar alltså dessa drogkarteller i händerna, eftersom deras vinstmarginaler ökar ju hårdare drogerna kriminaliseras. Vi behöver en ny strategi för att bemöta drogproblemen då de gamla metoderna inte bara är orealistiska utan dessutom direkt skadliga.

Internationellt växer det nu fram en stark motrörelse. Organisationer som Global Commission on Drug Policy, Röda Korset, International Centre for Science in Drug Policy och amerikanska Law Enforcement Against Prohibition (LEAP), har alla konstaterat att kriminaliseringen av narkotika skapar avsevärt fler problem än vad den löser. Länder som Portugal, Nederländerna, Spanien, Italien, Belgien, Tjeckien och Schweiz har under det senaste decenniet prövat nya metoder för att reglera bruk och missbruk av narkotika i enlighet med principerna om skademinimering.

Portugal avkriminaliserade personligt innehav av alla droger 2001. Stora resurser frigjordes hos polis och rättsväsende, som istället kunde användas till vård. Drogbruket bland unga har sjunkit, spridandet av sjukdomar som HIV har minskat, och antalet personer som söker hjälp för att komma ur sina missbruk har mer än fördubblats. Nederländerna tillåter begränsad försäljning av cannabis, i Schweiz praktiseras sprututbyten, substitutionsvård, kontrollerade injektionsrum och en rad andra skademinimerande åtgärder, parallellt med att vissa kantoner tolererar bruk av cannabis.

Även Storbritannien har insett det kontraproduktiva med en repressiv hållning i drogfrågan och har nu lanserat Home Affairs Select Committee’s Inquiry into Drug Policy, som har till syfte att genomföra en omfattande utvärdering av örikets narkotikapolitik. Alldeles nyligen vittnade företagsledaren och miljardären Richard Branson inför kommittén, som representant för den vida uppmärksammade Global Commission on Drug Policy – en organisation som verkar för att narkotikapolitik världen över skall föras på vetenskapliga grunder, i en avsevärt högre utsträckning än vad som sker idag. Förutom Branson består kommissionen av en lång rad eminenta politiker och människorättsaktivister, som FN:s tidigare generalsekreterare Kofi Annan, amerikanske ex-presidenten och fredspristagaren Jimmy Carter, tidigare generalsekreteraren för NATO och Europeiska Unionens Råd Javier Solana, samt en rad latinamerikanska ex-presidenter från bl.a. Colombia, Mexiko och Brasilien. Deras rapport från 2011 har nu åter aktualiserats i den internationella debatten.

Svenska politiker måste nu släppa taget om illusionen ”det narkotikafria samhället”, och ersätta den med en vetenskaplig och skademinimerande social- och rättspolitik. Om vi menar allvar med att vilja hjälpa missbrukare så borde vi omedelbart sluta med att jaga och lagföra dessa personer i nöd och i stället satsa på en human och effektiv vård. Polisens resurser bör riktas mot den organiserade brottsligheten istället för att sparka på dem som redan ligger.

Det är hög tid att ta avstånd från verklighetsfrämmande narkotikadogmer, även här i Sverige. Stora delar av Europa är nämligen redan på god väg.

Alfred Askeljung (C), Ordförande CUF Stureplan
Hampus Lindblad (C). Medgrundare av kunskapsnätverket Centrum för Narkotikavetenskap
Carl Johan Rehbinder (L) Medgrundare & talesman för Liberaldemokraterna

Sveket mot liberalismen – vår första pubkväll!

Foto: Jonathan Rieder Lundkvist

Så hade vi premiär på vårt diskussionsforum Pub Liberal. Vi höll till på Restaurang Cattelin i Gamla Stan, och det var ca femtio personer i publiken. Ämnet var ”sveket mot liberalismen”. Alltihop bambusades ut, vilket innebär att debatten i skrivande stund har setts av över 600 personer – minst tolv gånger antalet den publik vi hade på plats. Länk till Liberaldemokraternas Bambusersida hittar du längre ner på sidan.

Tanken med Pub Liberal är att vi ska ordna debatter om intressanta politiska ämnen, och samla oss kring ett liberalt perspektiv. Det betyder inte att alla våra gästande debattörer måste vara liberaler, men vi vill inte heller fokusera på olikheter och iscensatta konflikter, utan snarare öppna och sökande debatter där alla ska kunna känna sig som vinnare efter en kvälls diskussioner.

På premiärkvällen diskuterade vi liberalismens dilemman, både i form av de problem man kan möta som riksdagsledamot, men också hur svårt det kan vara att organisera dessa hårdnackade individualister som liberaler ofta är. Många skratt och fördjupade insikter levererades.

I panelen tronade Alexander Bard som moderator, och med oss hade vi Frederick Federley, riksdagsledamot för Centern, Camilla Lindberg, f.d. riksdagsledamot för Folkpartiet, Rick Falkvinge, evangelist för Piratpartiet och den internationella piratrörelsen, och så jag då, för Liberaldemokraterna. En rätt skön samling, med andra ord.

Om knappt två veckor har vi nästa Pub Liberal, onsdag den 30 mars, och då kommer vi att diskutera datalagringsdirektivet. Vi kommer naturligtvis att samla ihop en minst lika tung debattpanel, med expertis på området, och är du i Stockholm går det bra att ramla in. Kan du inte komma så ser vi förstås till att Bambusa ut även denna kvälls debatt. Vi kommer inte att vara på Cattelin, utan på Bysis, på Söder. Mer information kommer framöver.

Välkommen!

Här är Bambuser-länken, om du vill höra debatten:
http://static.bambuser.com/r/player.swf?vid=1503622

Mer om Pub Liberal:
Liberaldemokraterna, Liberaldemokraterna på Bambuser, Liberaldemokraterna på Facebook

Fler bilder från Pub Liberal:
Jonathan Rieder Lundkvist, Henrik Bejke

Pub Liberal – ikväll – sveket mot Liberalismen

Liberaldemokraterna arrangerar under våren en serie pubkvällar med politiska och filosofiska diskussioner, på Restaurang Cattelin, i Gamla Stan, Stockholm. Vi bjuder in olika gästdebattörer, med intressanta åsikter, idéer och teorier inom varje område.

Pub Liberal är den nya samlingsplatsen för liberaler i Sverige, oavsett partitillhörighet. Här är det högt i tak, alla är välkomna att delta i debatterna, dialogen är fri och möjligheterna finns att både skapa och sprida nya idéer, samt bygga allianser.

Ikväll har vi vår första pubkväll, och vi inleder förstås med ett hett tema för kvällen; ”Sveket mot liberalismen”. Vi vill veta varför de politiker som idag sitter i riksdagen och kallar sig liberaler, ändå bidrar till en total utarmning av begreppet liberal. Vi vill veta varför det verkar vara en allmän uppfattning idag att liberaler, det är såna där som tycker att man ska sköta sig själv och skita i andra, ha mer övervakning, tuffare skola med mer pekpinnar och betyg, burqaförbud och hårdare straff.

Var tog liberalerna vägen? Var tog de vackra humanistiska idealen om den fria individen vägen? Var tog tilliten till enskilda människors empati, ansvar och kärlek vägen? Varför sviker (nästan) alla politiker idag liberalismen – och värre ändå – ger liberalismen ett dåligt rykte?

Vi vill också undersöka om det är möjligt att bygga allianser över partigränserna, stoppa marschen mot det fascistoida kontrollsamhället och skapa ett liberalt Sverige – på riktigt.

Vi har bjudit in en stark panel med liberaler från olika partier, för att diskutera frågan. Vi har en riksdagsledamot från Centern, en före detta riksdagsledamot från Folkpartie, en före detta partiledare från Piratpartiet, en av grundarna till Liberaldemokraterna – och som moderator en rapp liberaldemokrat.
Bäddat för en spännande och stimulerande kväll, med andra ord!

Panel:
Fredrik Federley (C)
Camilla Lindberg (f.d. FP)
Rick Falkvinge (PP)
Carl Johan Rehbinder (L)
Moderator:
Alexander Bard (L)

Vi börjar 18:30, och vi håller till på på Restaurang Cattelin, Storkyrkobrinken 9, Gamla Stan, Stockholm.

VÄLKOMMEN!

Mer om Pub Liberal:
Liberaldemokraterna, Facebook