Lögnaktig antiporrpropaganda – igen…

Veronica Palm ljuger och fantiserar (som vanligt) i Dagens Arena, och påstår i en artikel med rubriken ”Därför behöver vi ta strid emot porren” att 35 % av allt som visas på nätet är porr (var kommer denna bisarra siffra från?), och att vilken 12-åring som helst på några sekunder kan klicka sig fram till ”dehumaniserande våldsporr och grov misshandel”. Det är lätt att påstå saker, att dra åsikter ur röven och presentera det som fakta – särskilt om man inte anser sig behöva backa upp det med hårda bevis eller källhänvisningar. Som t.ex. att kolla upp verklig statistik om porr på nätet.

Så jag gjorde ett litet experiment, och gjorde en sökning på just ordet ”sex”. Jag vet inte hur sökhistoriken ser ut i Veronica Palms dator, men jag jobbar som sexualupplysare, googlar mycket om sex, och i min webläsare, när jag söker på just ordet ”sex”, så får jag detta resultat: sida upp och sida ner är det information om sex och relationer – i Expressen, RFSU, Familjeliv, Apotea, Illustrerad Vetenskap, Metro, Vårdguiden, UR, Women’s Health, QX, m.m. Där kommer upp nyhetsartiklar om personer som åkt fast för diverse sexövergrepp, nätbutiker som säljer glidmedel och kondomer, AdLibris – och strax före en länk till en dejtingsida dyker upp en länk till Bibelinformation! Fattar ni? Bibelinformation! Ingen våldsporr alls, faktiskt.

Först när jag klickat mig fram till 16:e sidan (!) i Google får jag fram något som man kan klassa som helt vanlig porr – sex.com, som innehåller typisk mainstreamporr – inte det som Veronica Palm beskriver, utan just helt vanlig porr, utan våld och tvång. När jag slår över till bildsökning är det ungefär likadant. Jag scrollar förbi hundratals bilder av liknande karaktär – romantiska, ljusa och softade bilder med gulliga och kramande par klädda i vita linnen i sängar med vita lakan – allt sådant man kan publicera i vilken anständig tidning som helst, samt en och annan anatomisk teckning.

När jag kommer ner till slutet av sökningen – ni vet, där det kommer en länk man kan klicka på som säger ”Visa fler resultat” – så har jag ännu inte sett EN ENDA BILD som inte skulle kunna publiceras på Facebook utan att bli borttagen. Inte en enda fitta, inte en enda kuk, inte en enda bröstvårta. OBS! Jag har INTE Safesearch påkopplat!

Naturligtvis är ungdomar generellt mycket smartare än Veronica Palm, och söker mer specifikt på ”pussy”, ”gangbang” etc., men nu var det ju faktiskt så att jag granskade Veronica Palms dubiösa påstående, och visade därmed att hon uppenbarligen ljuger. Alternativt är hennes egen sökhistorik präglad av ett frenetiskt sökande på just olika uttryck för sex.

Vidare ljuger hon om porren som en stor miljardindustri, eftersom en väldigt stor andel av den porr de flesta konsumerar idag är ren amatörporr, som man kan hitta gratis. Och så pratar hon om pojkar, när det faktiskt är en ganska hög andel flickor och kvinnor som tittar på porr. Och de gillar de mer kinky varianterna, med BDSM-innehåll – säkerligen det som Palm refererar till som ”våldsporr”.

Problemet med ideologiska fanatiker utan kunskap och bildning är att de kan ställa till med väldigt mycket skada. Sådana människor med politiskt inflytande är farliga. Hade Veronika Palm bara varit granntanten hade jag kunnat strunta i hennes kverulantiska moralismer, men nu är hon inte det. Hon har makt. Och har man sådana åsikter som hon är man farlig för allmänheten, anser jag. Därför förtjänar hon inte bara en, men många skopor ovett.

Förutom uppenbara lögner om porren så vill Veronica Palm och hennes gelikar uppenbarligen skildra kvinnor som viljelösa, asexuella offer, som absolut inte kan fantisera om att ha gruppsex med flera män, eller att bli dominerade, eller få smisk. Män är perversa djur, och kvinnor är ljuva änglar, typ. Jag vet ju att detta inte är sant – jag har träffat många kvinnor som har berättat om sina sexuella fantasier på ett sätt som får mig att känna mig hyfsat återhållsam, nästan pryd.

Denna strategiska offermentalitet är i själva verket extremt kontraproduktiv för jämställdheten. Man skildrar medvetet kvinnor som svagare, mer osjälvständiga, i behov av skydd – samt att de självklart inte är intresserade av mer ”perversa” former av sex. Rena 1800-talssynen på kvinnor, alltså. Kvinnor kan väl inte vara kinky? De är ju bara ljuva väsen med vita linnen och en tekopp i sina kupade händer?

Vad vill Veronica Palm åstadkomma med sina fantasifulla excesser egentligen? Varför påstår hon att hon vill försvara kvinnors rätt att bestämma över sina egna kroppar, när hon i nästa andetag vill skambelägga och förvägra samma kvinnor just detta? Och så detta ständiga ”tänk på ba-a-a-a-a-arnen!”.

Min förhoppning är att vuxenvärlden inte fortsätter att bara nedvärdera porr, och pracka på barnen en sexfientlig världsbild, geom att stänga dörren till alla intryck, men att vi snarare berättar om FLER sätt att ha sex, och framför allt lär våra barn självkänsla, att inte ta skit, att kunna säga JA och att kunna säga NEJ, och att respektera sig själva så pass mycket att de inte går med på sådant de inte vill gå med på. Samt att vi måste lära våra barn att kommunicera vettigt, respektera varandra, lära sig tycka om sin kropp, bejaka sin sexualitet – men på egna villkor.

Om man tycker att något är dåligt, så hjälper det inte att förbjuda eller skambelägga – man måste erbjuda bättre alternativ. Det är vad jag och många med mig gör. Skapa egen porr. Recensera porr på kultursidorna. Då lyfter man bannbullan och ger ämnet den respekt det förtjänar. Då lyfter man också kvaliteten, och kraven på en större medvetenhet om de signaler man sänder ut.

En annan viktig aspekt av porrens vara eller icke vara är att just porren kan vara en oerhört viktig faktor för folk med marginaliserad sexualitet, att erkänna sig själva. För många som exempelvis är homosexuella, eller på annat sätt ”avvikande” från heteronormen, kan porr vara en avgörande faktor i en förbättrad självbild. En spegling, ett erkännande av att den egna sexualiteten är O.K.

Ett stort problem är att många tycks tro att ”bara vi förbjuder porr så blir allting bra” – och det är lika dumt som att förbjuda sex, för att det finns en och annan som begår sexuella övergrepp. Eller att förbjuda mattor, för att det finns tvångsarbetande barnslavar i afghanska mattfabriker.  Varje vettig person drar självklart slutsatsen att man bör lägga energi på att lösa problemen genom att erbjuda bättre alternativ, inte genom att förbjuda bort problemet. För det första funkar förbud jävligt dåligt mot sånt som folk vill ha, och man driver verksamhet under jorden, vilket gör situationen värre – därtill drar man med sig fullt acceptabla aktiviteter in i en förbudsspiral, och gör allting sämre.

Det är verkligen dags att vi tar både kvinnors och mäns sexualitet på allvar nu, och erkänner att kvinnor kan ha lika vilda och experimentella erotiska fantasier som män, samt att kvinnor står för en stor del av porrkonsumtionen. Det enda Veronica Palm och hennes likasinnade gör är att skambelägga kvinnor för deras sexualitet. Inte så feministiskt, väl?

Läs gärna Johan Norbergs artikel om porren:
”Släpp moralpaniken och sluta fördöm porren som du inte förstår”

Eller denna intressanta studie:
Exposure to pornography doesn’t reduce attraction and love for romantic partners

Eller denna utmärkta artikel om kommersiell sex:
Konsumentmakt och kommersiell sex?

Och så lite statistik:
Pornhub’s 2016 Year in Review

Och så självklart Petra Östergrens hemsida:
Petra Östergren
På Petras sida kan du också ladda ner hennes bok:
”Porr, horor & feminister” som pdf-fil

Besök gärna min egen pornografiska hemsida Cirkus Eros!

Spara

Tryckfrihetsordningen 250 år!

Idag finns det verkligen anledning att fira! Tryckfrihetsordningen, en av världens bästa lagar, fyller idag, den 2 december, 250 år, och det är värt att högtidlighålla.

Under ledning av den österbottniske prästen Anders Chydenius genomdrev mösspartiet vid riksdagen i Gävle den 2 december 1766 antagandet av en tryckfrihetsförordning som stoppade censur och införde offentlighetsprincipen för offentliga handlingar i svenska myndigheten, därmed även i Finland.

Viktiga komponenter i Tryckfrihetsförordningen är rätten att sprida information, offentlighetsprincipen och meddelarfriheten. Tanken är att vi ska garanteras ”ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning i vilket ämne som helst”. Sverige var länge också ensamt om att ha offentlighetsprincip, särskilt att ha den reglerad i grundlag.

Samtidigt befinner vi oss i en tid då yttrandefriheten blir attackerad från alla håll och kanter. Yttrandefriheten inskränks sakta mer och mer, och t.o.m. författare som Jonas Gardell höjer rösten och vill ha mer censur, något som för mig framstår som ytterligt absurt. Man skyller på ”näthat”, och viftar med lagförslag.

Just yttrandefriheten tycks vara särskilt farlig enligt många. Hur skulle det se ut om alla får säga precis vad de tycker? Ja, det blir ett vildvuxet medielandskap. Men vad är då alternativet? Ett ödsligt och räddhågat landskap, där ingen vågar säga flaska, för det kan ju leda till åtal?

Vi ser det redan, där en man blev anmäld för hets mot folkgrupp, för att han påstått att ett böneutrop i en moské lät som ett åsneskrik. Dumt sagt, kanske – men det ska inte leda till åtal. En annan blev fälld för att ha haft på sig en satirisk t-shirt med en bild av Hitler – en t-shirt man kan köpa i vilken souvenirshop som helst i London. En konstnär blir dömd till sex månaders fängelse, för teckningar, visade i ett galleri.

Tryckfrihet och yttrandefrihet är inte till för alla de som har socialt accepterade idéer, okontroversiella påståenden och politiskt korrekta yttranden. Yttrandefriheten finns till för dem som har de tokigaste idéerna, för dem som säger det vi andra inte vill höra, för dem som kan upplevas som kränkande.

Det finns de som säger att yttrandefrihet inte innebär rätten att kränka andra. De har fel. Det är just det yttrandefriheten är till för. Du kan välja att bli kränkt av precis vad som helst, och skulle vi förbjuda allt som någon kan bli kränkt av, så blir det inte så mycket kvar.

Om Tryckfrihetsförordningen (Wikipedia)
Tryckfriheten hotas av politiker och tyckare (Nils Funcke, Expressen)
7 saker alla borde veta om tryckfrihetsförordningen (Sebastian Folcker, DN)

Den irrationella skräcken för nakna kroppar

Expressen Debatt beställde en artikel av mig för en tid sedan, och tanken var att den skulle handla om den alltmer puritanska synen på sex och naket i det offentliga rummet. så för drygt en vecka sedan kom den äntligen ut, i såväl papperstidningen som på nätet, med rubriken Nakenhet är tabu i vår kroppsfientliga kultur (man får ju aldrig sätta sina egna rubriker…).

Min artikel delades friskt (nästan 2.000 delningar på Facebook i skrivande stund), var ett par-tre dagar en av Expressens två-tre mest lästa debattartiklar, och ledde till en väldig massa intressanta diskussioner här och där. Jag tror inte att jag någonsin fått så mycket beröm och uppskattning för en artikel tidigare, så den var väl rätt bra, antar jag.

Min vana trogen publicerar jag förstås de artiklar som jag publicerat i andra media även här på bloggen. Här kommer den:

Det finns mycket här i världen som vi människor skräms av, och som väcker vår motvilja. Krig, svält, stöld, vandalism, hot, våld eller förnedring – sådant som man i de allra flesta samhällen stiftar lagar mot. Lagars främsta syfte är att skydda människor från att bli skadade av andra människor, och det är ju vettigt.

Men så finns det vissa områden där allt förnuft har flugit sin kos, allt rationellt tänkande är borta, och känslorna fått kortslutning. Ett sådant område är den nakna människokroppen. Att vara naken i det offentliga rummet betraktas även i ”frigjorda” Sverige som ett brott, och rubriceras numera som sexuellt ofredande. Förargelseväckande beteende är tydligen inte starkt nog.

Fysisk nakenhet verkar skrämma och uppröra så pass att det anses vara något som vi alla borde skyddas från. Särskilt barnen – som vore nakenheten i sig något oerhört farligt och skadligt. Ur detta perspektiv torde barn som växer upp i naturistfamiljer som tillbringar sommarsemestern på nakencamping vara alldeles särskilt traumatiserade. Så är det naturligtvis inte. Alla som någon gång varit på en nakenbadstrand vet att det är mindre sexualiserat än på en ordinär badstrand – men den nyviktorianska skam som sprider sig alltmer, talar inte med förnuftets röst.

På våra badhus har unga killar kalsongerna på under badbyxorna, nakna bastubadare betraktas med misstänksamhet – och så ovanpå det den uppenbara könsdiskrimineringen av kvinnor som i motsats till män tvingas täcka sina bröst. Amerikaniseringen av kulturen gör att åsynen av kvinnliga bröstvårtor ses som större hot mot moralen än bilder av döda kroppar och avhuggna huvuden. Skammen över den egna kroppen programmeras in tidigt. Och vi sväljer det, okritiskt, eftersom sociala medier på nätet har blivit en del av det dagliga umgänget.

Vad blir då effekterna av att leva i en alltmer kroppsfientlig kultur? Denna fobi skapar i själva verket mer ångest, sämre självbild, mer distans – kort sagt, en sämre livskvalitet. Små barn älskar att springa runt nakna, men så lär vi dem att skämmas för sina kroppar, och så krymper de som människor. De blir rädda. Varför gör vi detta mot våra barn?

Många tycks tro att den moral som är rådande just nu är den enda sanningen – så har det minsann alltid varit. Det stämmer inte. För 30-40 år sedan var det fullt normalt för såväl kvinnor som män att vara barbröstade i parker, på badstränder och i badhus. Att sola och bada naken var också vanligt, och inte särskilt uppseendeväckande alls. Hela Långholmen i centrala Stockholm var spontant nakenbadställe – något som kan vara svårt att föreställa sig i dag, när det är förbjudet även för småbarn att bada nakna på Långholmen.

Denna nakenskräck tillför inget av värde. Ingen människa har någonsin tagit skada av att se en annan människa naken. Tvärtom kan det vara befriande, och till och med rätt kul. Ändå skyddar vi oss från ”detta hemska”, med lagstiftning och dömande attityder, så till den grad att det är lättare att hitta vålds- och krigsskildringar i medierna än nakna kroppar.

Det vore onekligen hälsosammare om vi människor kunde slappna av lite mer, lära oss att tycka om våra fantastiska kroppar, njuta av dem så länge vi nu har dem, i stället för att dela denna kollektiva neuros. Avskaffa förbuden mot fysisk nakenhet i det offentliga rummet. Danskarna är bra förebilder – där är det, till skillnad från Sverige, uttryckligen tillåtet att bada naken på alla badstränder. Livet blir nog mycket roligare så, för de allra flesta.

Carl Johan Rehbinder
Relationscoach och sexpedagog

Artikeln publicerad på Expressen Debatt 16 juli 2015

Det finns anledning att bli upprörd

Snart är det dags för val till EU-parlamentet. Många har redan röstat, eftersom man kan förtidsrösta sedan några dagar tillbaka. Allmänna val är en viktig del av demokratin, att alla vuxna människor i ett land, ett län, en kommun, ska kunna påverka vilka som ska representera oss i de församlingar som administrerar de delar av samhällets funktioner som allmänt anses vara en uppgift för just dessa folkvalda församlingar, snarare än för civilsamhällets privata initiativ.

Vad som ska styras av riksdag, landsting, kommuner – och EU – är en ideologisk fråga, liksom hur och i vilken riktning. Det är därför vi har flera olika partier och politiska representanter som vi kan välja mellan, efter eget hjärta och hjärna, egna värderingar och mål. Så långt är allt väl.

I verkligheten kan det bli betydligt snaskigare. Den bristande kunskapen om, och ointresset för EU överlag, präglar såväl svensk politik som nyhetsmedia. Ingen verkar bry sig nämnvärt. Detta i sin tur gör förstås att svenskar generellt också har väldigt låg medvetenhet om vilken roll EU faktiskt spelar i våra liv, vilket lämnar fältet öppet för en hel del snuskig och antidemokratisk manipulation. Media och politiker kan enkelt samverka om att framhäva vissa aktörer, och gömma undan andra.

Ett av de mest flagranta övergreppen var förstås SvT:s partiledardebatt tre veckor före EU-valet, som officiellt skulle handla om inrikespolitik, varför endast partiledarna för riksdagspartierna bjöds in. Inte Anna Troberg från Piratpartiet – för detta skulle ju handla om svensk inrikespolitik, inte om EU. Ändå handlade större delen av debatten om just EU. Piratpartiet mobbades ut totalt genom den värsta formen av härskarteknik, nämligen osynliggörande. Och SvT ska som public service-kanal vara opartiskt och objektivt, något som i detta fall i det närmaste är ett riktigt dåligt skämt. Många protesterade, men det hjälptes alltså inte.

Detta osynliggörande fortsätter i andra debatter i radio, tidningar och för den delen skolor, där man ofta helt ignorerar EU-valet, struntar i att hålla skolval, och därmed helt undviker att ens bjuda in representanter för de politiska partierna. Och även om man anordnar debatter händer det extremt ofta att Piratpartiet inte ens blir inbjudna. Varför kan man enbart spekulera i, men ofta rör det sig antagligen om ren okunnighet och arrogans i kombination. Många har helt enkelt inte en aning om hur politik bedrivs i EU-parlamentet, eller vilka som gör jobbet, och så tar man den enklaste vägen ur problemet – man hoppar över det, ignorerar det, låtsas att det inte finns.

De politiska processerna går till på väldigt olika sätt i nationella parlament och EU-parlamentet. Politiska partier kan vara representerade i nationella parlament, men inte i EU – och tvärtom. Detta är också bortom mångas horisont. Att ett helt politiskt parti kanske bara representeras av en enda person i EU-parlamentet är ytterligare en sådan för många okänd sak. Att man därför arbetar i större partigrupper, där miljöpartier, vänsterpartier och andra partier kan samsas i samma grupp kan också vara ett okänt fenomen.

Just så är det i Gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen (G/EFA) i EU-parlementet, som samlar såväl miljöpartier och ett par vänstergrupper som inte vill vara med i den mer extrema GUE/NGL, samt Piratpartiets två ledamöter, Christian Engström och Amelia Andersdotter. Under de snart fem år som Piratpartiet varit representerat i EU-parlamentet har det hänt en hel del, och alldeles uppenbart har Christian och Amelia gjort skillnad.

I EU-parlamentet är det en fördel att vara specialiserad, att fokusera på ett fåtal skarpa frågor, eftersom man då har störst chans att faktiskt göra nytta. Isabella Lövin från Miljöpartiet är uppenbarligen endast intresserad av fiskerinäringen, och har fokuserat stenhårt på det – men så har hon också lyckats driva genom stora förändringar. Detsamma gäller Christian Engström och Amelia Andersdotter, som med sitt fokus på Internet, digitala rättigheter, respekt för privatliv och integritet, också har gjort stora skillnader.

Piratpartiet stoppade ACTA, ett handelsavtal som bl.a. gav tullmyndigheter extremt överdrivna rättigheter att snoka i privata datorer och mobiltelefoner, Piratpartiet har drivit frågan om dataskyddsförordningen för att försvara skyddet av dina personuppgifter, Piratpartiet har banat vägen för en upphovsrättsreform, genom att vända hela den Gröna Gruppen till Piratpartiets ståndpunkt i frågan, Piratpartiet stoppade ett förslag om att stänga av misstänkta fildelare från Internet – och Piratpartiet har även drivit fram en reglering av dyra roamingavgifter vid utlandsresor. Det låter kanske som perifera frågor, men de har större betydelse för väldigt många än man kanske kan ana vid en första anblick.

Piratpartiet vill under kommande mandatperiod påverka EU till att bli mer demokratiskt, skydda ditt privatliv ännu mer mot övervakning, inklusive dina personuppgifter, stärka mångfalden och den fria rörligheten, öka EU:s satsningar på forskning och teknisk innovation, samt stoppa smyglagstiftning genom handelsavtal.

Piratpartiet vill vara en vakthund för att skydda din integritet, och fem år i EU-parlamentet har bevisat att partiet har vassa tänder och starka käkar, och kan därmed fortsätta att göra sitt jobb, effektivt och målmedvetet.

Men på grund av en djupt antidemokratisk grundinställning hos svenska media, svenska politiker och andra instanser som t.ex. skolledningar, så har man i det närmaste totalt osynliggjort Piratpartiet, och framhävt andra, nya mediafavoriter som t.ex. F! (under riksdagsvalet 2010 var Sd mediafavoriterna) – och det är högst osannolikt att denna snedvridning inte kommer att skada Piratpartiet i valet. Hur det än går kommer det att behövas en hård kritisk granskning av hur valrörelsen har hanterats av alla inblandade.

Piratpartiet har nu två mandat i EU-parlamentet, av tjugo tillgängliga för Sverige. Piratpartiet fick en skrällseger i EU-valet 2009, med över 7 %, vilket alltså gav två platser i parlamentet – fler än hälften av riksdagspartierna, med andra ord. C har ett mandat, Kd har ett, V har ett, och Sd har inget alls. Men när EU ska debatteras, i media och i skolor, så händer det skandalöst ofta att Piratpartiet inte bjuds in alls. Med andra ord – det finns verkligen anledning att bli upprörd. Inte bara å Piratpartiets vägnar, men å demokratins vägnar, och mot de drygt 7 % av de svenska medborgare som röstade i EU-valet 2009.

Makt korrumperar. Det vet vi, och ändå glömmer vi bort det när vi borde vara som mest uppmärksamma på det. Om man är det minsta konspirationsteoretiskt lagd, skulle man kunna ana ugglor i mossen – att det har beslutats i ett slutet rum någonstans att man inte ska ge Piratpartiet en chans. Men som det så ofta är när man anar konspirationer, så är svaret ofta betydligt enklare än så. Det handlar som regel om lättja, inkompetens, egennytta – och ren dumhet. Och så kan det förstås finnas ett omedvetet konsensus, en allmän värdering att vissa grupper helt enkelt inte förtjänar uppmärksamhet, och så ”glömmer man bort” dessa grupper.

Det är inte acceptabelt att media och etablerade politiker samverkar för att på ett markant antidemokratiskt sätt stöta ut ett parti från den demokratiska spelplanen. Alla aktörer i ett spel måste givetvis sköta sina marker och spelpjäser, men det är inte rent spel när några går ihop för att hindra en av spelarna från att ens få tärningen. Politik innebär med all nödvändighet fulspel och intriger, men det ska inte döljas, än mindre uppmuntras av media – tvärtom borde media (särskilt ”opartisk public serice”-TV som SvT) arbeta för rent spel och objektivitet. Så har inte skett inför EU-valet, och det är djupt problematiskt.

Fler som skriver om detta:
Anna Troberg, Master Wheelchair, Arga GB-gubben

Att missförstå yttrandefriheten

Vissa djupt okunniga människor verkar tro att yttrandefrihet i all enkelhet betyder att de har rätt att yttra sig fritt om vad som helst – oemotsagda – även om det är en helt idiotisk sak de påstår.

Om jag då har en annan åsikt och hävdar den med goda argument (förklarar varför denna åsikt är idiotisk) kan det lätt bli så att den vars åsikter jag just ifrågasätte drar helt felaktiga slutsatser, nämligen att jag inte vill att hen ska få uttrycka sina åsikter, att jag på något märkligt sätt vill inskränka deras yttrandefrihet. Detta är givetvis ett fullkomligt barockt antagande. Inget kunde vara mer felaktigt.

Yttrandefrihet betyder INTE att få säga vad man vill utan att bli ifrågasatt. Ifrågasättandet är en del av yttrandefriheten, nämligen. Andra har lika stor rätt att yttra sig som du. Du får säga vad du vill – och det får även jag. Sådana är villkoren i en modern demokrati.

Gästbloggare Ola Andersson – därför är jag pirat

MEN FÖRST EN INTRODUKTION:

Det har varit väldigt ont om politiskt bloggande från mig ganska länge, eller bloggande över huvud taget. Men det betyder inte att jag inte är engagerad. Jag har bara inte tagit mig tid att blogga. Mycket av mitt politiska skrivande har helt enkelt flyttat till Facebook. Det blir som regel väldigt mycket kortare och mer snuttifierat, inget som duger som bloggposter. Men med nära 3.000 kontakter blir jag i alla fall läst av hyfsat många – och på Facebook får jag oftare igång långa och intressanta diskussioner, eftersom Facebook lämpar sig bättre för interaktivitet än en blogg.

Idag har jag dock tänkt ändra lite på den alltför låga frekvensen av politiskt bloggande, men jag tar en god vän till hjälp. Ola Andersson är en piratpartist som är väldigt företagsam, kreativ, debattglad och engagerad. Han har skrivit en text som jag tyckte var mycket bra, och som jag därför gärna vill dela med mig av. Det är en text som på ett oerhört enkelt sätt förklarar vad det innebär att vi alla är övervakade och avlyssnade, ständigt. Det förtroliga samtalet försvinner helt som fenomen, och inga hemligheter går längre att bevara. Är det så vi vill ha det?

Den senaste tidens avslöjanden, om samarbetet mellan FRA och NSA, bekräftar att allt det vi varnade för 2008, och blev beskyllda för att vara paranoida konspirationsteoretiker och foliehattar, visade sig vara sant. Flera gånger om. Det är alltså mycket, mycket värre än vi vågade tro. Och nu har vi fått bekräftelse på det. Ibland vill man inte ha rätt, och denna massövervakning och globala superregistrering är ett sådant område. Nu visade det sig alltså att vi hade rätt, men att vi var naiva i vår bedömning av omfattningen.

Demokratin i hela Europa hotas faktiskt allvarligt av denna utveckling. Av denna anledning har jag bestämt mig för att det kommande året helt fokusera den lilla tid och energi jag har för politiskt engagemang på att kampanja för att Piratpartiet ska finnas kvar i EU-parlamentet. Det finns inget viktigare just nu.

Här kommer Olas artikel:

Denna bild är kopierad direkt från FRA:s hemsida. Bara en sån sak.

Halloj alla vänner i den digitala världen! Jag älskar min dator för alla mina kompisar bor i den! Kanske du tycker likadant, kanske du tycker det även om internet? Att det är fantastiskt?! Att man kan lära sig nya saker till exempel. Vad helst man undrar över finns bara några knapptryckningar bort. För de unga som växer upp idag finns otroliga möjligheter att lättare än tidigare lära sig saker, utveckla sina intressen, träffa nya kompisar. De bor verkligen i datorn på ett sätt vi äldre inte förstår riktigt.

Det är underbart att man kan prata med och umgås med vänner över internet. Det är jättepraktiskt att man kan betala räkningar säkert med sin dator. Det är en välsignelse hur lätt det är att kunna skicka en bild från semestern och dela med sig av ett minne. Man kan även berätta saker som är viktiga. Hur barnen har det i skolan och vad de sagt och gjort för roligt i veckan. Med en person från säkerhetstjänsten ständigt närvarande i rummet med en mikrofon. Jo faktiskt.

Vi har en myndighet här i Sverige som heter FRA, Försvarets Radioanstalt. Vad FRA gör är att all trafik på internet i Sverige och som passerar Sverige, däribland Facebook, mail, webbsiter, dina telefonsamtal, filer du skickar och var din telefon befinner sig hela tiden lagras i deras datorer. Vad som är ännu värre är att medans du och jag pratar och det står en gubbe från FRA i rummet och spelar in vad vi säger, så står det en gubbe till här i rummet med oss. Från amerikanska underättelsetjänsten, NSA. För det har framkommit att vårt svenska FRA ger NSA tillgång till allt som de spelar in och lagrar om oss. Om detta har vår regering ljugit med besked för oss.

Förutom det, vet du vad mera NSA gör? De har tvingat IT-företag som Apple, Microsoft, Skype, Google och många många flera företag att bygga in bakdörrar i program som används för kommunikation så att NSA kan läsa allting. De har även bakdörrar så att din dator och mobiltelefon kan användas för att spionera på dig. Dessa apparater har ju både kameror och en mikrofoner som de kan läsa.

De har även, och detta är långt värre än det, tvingat tillverkare av olika standarder för kommunikation som rör kryptering att också bygga in bakdörrar så att din krypterade trafik inte heller är säker. Sådan trafik som t.ex. dina bankaffärer och dina medicinska journaler och förstås alla filer du skickar och hämtar på företagets server när du jobbar hemifrån. Du har inget privat över huvud taget, gentemot FRA och NSA. De anser sig ha rätt att läsa allting om dig och ingen i regeringen eller riksdagen tänker göra något åt det här. FRA älskar NSA och NSA älskar FRA. Svenska regeringen, riksdagen och svenska media älskar Obama med, som du har sett under den gångna veckan.

Så nu när vi talar med varandra om detta, så föreställ dig då att en gubbe från FRA står och spelar in allting och bakom honom en till, från NSA. Båda vet allting om dig, hur du använder dina pengar på banken, vilket besvär du sökte för på sjukhuset, vilka hemligheter dina barn har som de delar med sina vänner, vilka mina vänner är och vilka politisk åskådning de har och vilka hemligheter vi delar med varandra. NSA delar sedan detta med massor med amerikanska företag för deras ekonomiska vinning.

Vänner emellan är inte längre vänner emellan. Vi har inga hemligheter bara du och jag, eller jag och min bank eller jag och min läkare. Det är mellan dig, mig, FRA och NSA. För så är det. Jag älskar min dator lite mindre nu. För om vi skall prata med varandra om något viktigt så kan vi helt enkelt inte göra det via internet. Det är så de vill ha det. Vi skall inte prata om det här med övervakning tycker de. Vad tänker du göra åt det?

Jag är pirat, det är vad jag tänker göra åt det.

FRA:s självbild. På riktigt.

En väldans massa länkar för den som vill läsa mera:

Vi kan börja med amerikanen Edward Snowden. Han avslöjade med tidningen The Guardian den massiva övervakning som NSA, som han arbetade för, utsätter både amerikaner och hela världen för i denna artikel.
NSA Prism program taps in to user data of Apple, Google and others

Med anledning av detta så arrangerade EU-parlamentet en hearing om just NSA den 5 september 2013 och som vittnen hade de säkerhetsexperter och journalister bland andra. Under denna hearing så twittrades det friskt om alla avslöjanden som kom fram.
Man kan följa dem alla på twittertaggen #EUinquiry

Henrik Alexandersson, som är assistent till Christian Engström (MEP för Piratpartiet), följde hearingen och sammanställde ett antal tweets som ärligt talat skrämmer skiten ur mig. Det stora avslöjandet är att svenska FRA är den hemliga nation som fungerat som länk mellan NSA och resten av världen, just för att mycket internettrafik passerar över Sverige. Det andra stora avslöjandet är att även den trafik vi betraktar som säker, krypterad trafik, som t.ex. mellan mig och min bank, innehåller också bakdörrar och är inte alls säker. Konsekvensen av det är att internets själva struktur innehåller en svaghet som just terrorister kan utnyttja. Så i syfte att jaga terrorister så tog man bort möjligheten till säker kommunikation och därmed finns ingen säker kommunikation, för någon. Rätt korkat.
FRA är nyckelspelare i globalt övervakningsnät

Därefter började det dyka upp artiklar i det vi kallar för prasselmedia, här var en av de första:
Metro: Sverige pekas ut som NSA:s hemliga nyckelpartner
(På deras förstasida 2013-09-06)

DN skrev om det strax därefter:
USA har knäckt säkra krypteringar

Aftonbladet var också tidigt ute:
Snowden: NSA knäckte krypteringar på nätet | Nyheter | Aftonbladet

SVT skriver om det:
Sverige pekas ut som USA:s hemliga spionpartner

Sveriges Radio skriver om det här:
Svenskar kan vara avlyssnade i realtid

Christian Engström, en av Piratpartiets två svenska EU-parlamentariker skriver om samma sak här:
NSA har bakdörrar till en stor del av all krypterad internettrafik

I blogginlägget ovan så finns det länkar till två artiklar i slutet:
New York Times: N.S.A. Foils Much Internet Encryption
The Guardian: US and UK spy agencies defeat privacy and security on the internet

EPP-gruppen i EU-parlamentet släppte även detta pressmeddelande med anledning av den senaste utfrågningen. För oss pirater är det riktigt kul vad man valde för bild för att illustrera denna artikel, eller hur?
Pressrelease EPP group: Hacking and spying on allies unacceptable

Nyhetsbyrån Al Jazeera (som är riktigt bra, kolla in den då och då om du söker kvalitativa nyheter), skriver om det här med:
US cracked most online encryption – NSA has secretly developed ability to crack internet communication, according to new Snowden documents
Bonus: Det finns en video i artikeln.

Electronic Frontier Foundation tar upp saken och berättar mera om hur man kan skydda sig med hjälp av kryptering, annan kryptering än den som vanligen används (om du kan, skicka dem lite pengar, de är jättebra):
EFF: Leaks Show NSA is Working to Undermine Encrypted Communications, Here’s How You Can Fight Back

EFF länkar vidare till några saker som står med ovan, och även denna:
The Guardian: NSA and GCHQ unlock privacy and security on the internet

Mitt parti, Piratpartiet, mobiliserar och skriver artiklar och pressmeddelanden också:
Piratpartiets Presscenter: Reinfeldt och Bildt försökte dölja FRA:s nära samarbete med NSA
Piratpartiets Presscenter: Piratpartiet: Amerikanska NSA riskerar internets säkerhet

DN har fått upp ångan, välkommen in i matchen grabbar!
DN: Avslöjandet om Sverige ord för ord
DN: ”Sverige deltog i NSA-övervakning”

Denna publicerades natten före utfrågningen, men är mycket bra. Vad gör man i olika länder? Se trenden med hjälp av denna artikel:
Computer Sweden: Organisation är farligare än information

Sedan har vi då källan till det hela. Utfrågningen från Committe on Civil Liberties, Justice and Home affairs, Committe meeting, 2013-09-05.
Videon:
Committee on Civil Liberties, Justice and Home Affairs, del 1
Committee on Civil Liberties, Justice and Home Affairs, del 2
Har du Mac eller Linux fungerar inte filmerna, tyvärr. Förhoppningsvis så kommer filerna från presentationerna upp här senare. Det verkar ha varit så på tidigare möten.

Video!
Ett kort utdrag från utfrågningen med Jacob Applebaum m.fl.
Samma på Youtube, i HAX kanal.

Det finns även ett utdrag med hos Metro:
Han pekar ut Sverige i avlyssningsskandalen
Video: Här pekar Duncan Campbell ut Sverige

Deltog i hearingen:
Jacob Applebaum – hemsida – Twitter
Duncan Campbell – hemsida – Twitter

En pressrelease från LIBE (Civil Liberties Committee) efter hearingen:
Civil Liberties Committee MEPs hear key journalists on NSA snooping

Vill man följa denna härdsmälta av demokratin i västvärlden så kan man ha koll på denna sida. The Guardian är riktigt bra på detta ämne nu, och har samlat alla sina artiklar i ämnet på denna sida:
The NSA files

BLIPIRAT.NU

Att Piratpartiet får ditt och mitt förtroende att sitta kvar i EU-parlamentet är faktiskt akut, och oerhört viktigt för att bevara demokrati, kunskap, kreativitet, rättssäkerhet, allmänmänskliga rättigheter och personlig integritet – i hela Europa!

PIRATPARTIET BEHÖVS I EU-PARLAMENTET!

Pietro Aretino – den gudomligt vulgäre poeten

I mina ådror må rinna ädelt krigarblod, och i mitt huvud må det sjungas hög filosofi – men mitt hjärta bankar för utövandet av de sköna konsterna, och i min själ är jag en gycklare, en narr, en bouffon, en häcklare, en sanningssägare, en som sträcker ut tungan och gör fula grimaser åt överheten. Och om någon av dessa högheter tar illa upp av mina grimaser, är det ett osvikligt bevis för att de tar sig själva på alldeles för stort allvar.

Jag har alltid haft ett gott öga till de vulgäraste av skalder och konstnärer, tabubrytarna, de uppstudsiga, de som skiter i reglerna och gör just det man inte får. Det finns något obändigt levande och friskt i denna obstinata uppstudsighet, detta anarkistiska frisinne, de som alltid ska peta och pilla där alla säger att man inte får, de som ska sjunga ut – högt – just det som alla andra tänker men inte ens vågar antyda. De som spottar överförmyndarna i ögat, de som pruttar i kyrkan utan att skämmas det minsta, de som tar stora risker för friheten att uttrycka sig – även när det inte är strategiskt lämpligt, utan bara för att.

”För att inte framstå som en hycklare kan jag säga att ett par läckra skinkor är i besittning av större makt än allt som någonsin har producerats av filosofer.”

– Pietro Aretino

Bråkstakarna, trubbelmakarna, revolutionärerna, de hopplöst omöjliga, de notoriskt olydiga – dessa är mina verkliga förebilder, mina hjältar, för det är dessa som i sanning inte bara får jorden att gå runt, utan de som faktiskt får hela vår värld att ändra riktning. De som likt Nils von Dardel kunde säga ”varför inte tvärtom?” – och liksom Dardel verkligen göra tvärtom, inte bara prata om det.

Dessa omöjliga människor, som Tycho Brahe, Lenny Bruce, Ralph Nader, Fredrika Bremer, Emmeline Pankhurst, Elise Ottesen-Jensen, Voltaire, Casanova, Marquis de Sade, Mohammad Ali, Winston Churchill, Mohandas Gandhi, Lars Johan Hierta, Vilhelm Moberg, Torgny Segerstedt, August Strindberg – och många fler – är de som sätter färg på tillvaron för oss andra, som vänder på varje sten, vägrar ge sig, vägrar lyda order, och som alltid följer sin egen vilja, oavsett om den leder rätt eller fel. Vi kanske inte håller med dem i sak, vi kanske tycker att de är oresonliga, kanske direkt galna, men vi kan inte låta bli att beundra deras mod, deras envishet och ryggrad.

Det är av mycket goda skäl som filmaren Milos Forman gjorde sin kommentar för yttrandefrihet genom sin film om Larry Flynt, mannen bakom den ytterligt vulgära och grovkorniga porrblaskan Hustler. Det är lätt att försvara rätten att yttra sig för stora humanister och djupa filosofer – men måste vi även försvara motbjudande och vidriga typers rätt att yttra sig? Ja, det måste vi. Poängen med filmen om Flynt är att yttrandefrihet kräver att vi försvarar rätten även för en motbjudande typ som Flynt att få publicera sina snaskiga alster.

“Den som inte visar sig som en vän av laster blir människors ovän.”

– Pietro Aretino

Även i mytologins värld finns alltid narren, trickstern, trubbelmakaren – Loke, vars uppgift är att hitta kryphålen, de svaga länkarna, vända upp och ner på tillvaron och skapa kaos – och därmed liv och skapelse. Det är inte Lokes ”ondska” som gör att han lurar Höder att skjuta Balder – det är Balders högmod som framtvingar hans eget nedstigande i dödsriket. Tror man att man är odödlig så är man förutbestämd att dö. Men det är just Loke som hittar vägen dit. Och det är när Loke slutligen fångas in och fängslas, fjättras på en klippa i Gnipahålan i underjorden, som Ragnarök får fritt spelrum. Oordningen behövs, för att inte resten ska förstelna och dö.

Utan revoltörerna, de egensinniga bråkmakarna, skulle vi människor fortfarande leta efter mat på den afrikanska savannen, och kanske slå varandra i huvudet med stenar. Om vi över huvud taget skulle finnas alls som art. Det är de självständigt tänkande, kreativa excentrikerna som skapar nya idéer, nya uppfinningar, nya sätt att förhålla sig till världen, de som hittar på nya lösningar på gamla problem. Det är dessa regelbrytare som skapar verkligt välstånd, frihet och utveckling, på såväl kort som lång sikt.

Pietro Aretino var en av sin tids största diktare. Hans penna gav honom ära och berömmelse, men också bannlysning och landsflykt. Han var den förste författaren som lyckades bli verkligt rik på sin konst, men han lyckades också ständigt vara utsatt för risken att komma i överhetens onåd. Han fick ibland betalt för att INTE skriva, vilket måste ses som ytterligt unikt för en poet. Så skarp var hans diktarkonst.

Född i Arezzo som utomäktenskapligt barn, tidigt fördriven (kanske på grund av skrivna elakheter…?), tillbringade han en del av sin uppväxt i Perugia, där han också förfinade sin litterära stil, så pass att han vid ganska unga år blev rekommenderad till Rom, där han också hamnade under beskydd av en rik mecenat, bankiren Agostino Chigi (även mecenat för målaren Raphael). Vid 24 års ålder författade han en satirisk skrift, i vilken ingen gick säker, inte ens påven, något som gjorde honom vida berömd och ryktbar.

Pietro Aretino var lika kreativ som lustfylld, och uppfann de facto den moderna litterära pornografin, med sina Sonetti Lussuriosi (Lustans sonetter), riktigt starkt erotiska texter till 16 explicit erotiska träsnitt av Marcantonio Raimondi, baserade på teckningar av konstnären Giulio Romano, illustrerande ett antal olika samlagsställningar. Lite som en primitiv, europeisk variant av Kama Sutra. Dessa sonetter väckte förstås en enorm uppmärksamhet, och en stor skandal, så pass att Pietro en tid var tvungen att fly från Rom.

Dessa pornografiska sonetter har faktiskt väckt harm ända in i vår tid – senast 2008, då kompositören och musikern Michael Nyman tonsatte åtta av dessa sonetter. Nymans planerade konsert på Cadogan Hall i London blev inställd, på grund av ”obscent innehåll”. Och som det inte räckte, så krävdes det att framsidan på CD-fodralet blev täckt av en varningsetikett, med texten Parental Advisory Explicit Content på samtliga de CD-skivor som såldes i USA. Sådant brukar å andra sidan gärna bli ett försäljningsargument snarare än en avskräckande åtgärd, så det kanske inte var så farligt.

Precis som Hafiz, den store persiske poeten (enligt min mening världens störste diktare någonsin) utmanar Aretino alltid dem som upprätthåller stela former, de pretentiösa besserwissrarna som vill göra om andra människor så att de passar dem själva, de med överdrivet ordningssinne. Både Aretino och Hafiz hyllar en mer dionysisk livsstil, och finner den högsta formen av andlighet och upplysning i kroppslig njutning och extas, i vinhus och kvinnokroppar.

”Lägg över mina axlar dina ben!
Släpp kuken med din hand, den kärleksfulla,
och blott din stjärt förråder, rund och len,
hur långsamt eller fort jag skall dig knulla.

Jag känner spelet i varietén
och spelar rollen ganska väl, min pulla,
som förste älskare på denna scen
där jag kan varje kvinnas skönhet tulla.”

”O nej, jag släpper inte alls din kuk.
Hur lätt den annars kunde sig förvilla
emellan tvenne hål, det vore illa.

Ty om den tar min bakport så i bruk,
då stillar den ju blott sin egen klåda.
Men framifrån, då har vi nöje båda.”

– Pietro Aretino

Med humor och fräckhet vandrar Aretino långt över gränsen för det anständiga, ofta även över gränsen för det tillåtna, men med samma humor och fräckhet kombinerat med litterär briljans vinner han läsarens förlåtelse och sympati. Det fräckt lekfulla, det svulstigt köttsliga, väcker skrattet, och därmed hjärtat. Det skenbart grovhuggna och vulgära är i själva verket en innerlig kärleksförklaring till det sinnliga och lekamliga, en härlig kontrast till de asketiska ideal som officiellt var allmänt förhärskande bland männen i röda kappor – men som få levde efter, vilket förstås gjorde Aretinos dikter till politiskt såväl som filosofiskt sprängstoff. Han avslöjade hycklarna, genom att låta bli att hyckla.

Aretinos penna var så vass, att han under en tid uppbar livränta från två kungar – den franske och den romerske – i förhoppning från dem båda att han med sina elaka verser skulle häckla den andre kungen. Pietro Aretino åtnjöt alltså stor respekt, men fick ibland fly undan dödshot och uppretade fiender. Han fann emellertid alltid nya mecenater som roades av hans underhållande natur och ekvilibristiska ordtrollerier.

O kom, vi måste knulla som i trans!
Till knulla är vi människor ju födda.
Jag vill ditt svanshål, du vill ha min svans.
Vi är till alla delar sammanlödda.

Och kunde vi i dödens rangeldans
dock knulla än, av brunsten därtill nödda,
vi knullar oss till döds och utan sans
ty annars vore våra liv förödda.

”Stick in till fästet svärdet i mitt hål!
Min lilla fitta som en eld mig bränner.
Kom, älskade, och ge den vad den tål.

Och händer det att jag då tasken känner
som lyckovittne följer med dit in…
Tyvärr, det händer aldrig någonsin.”

– Pietro Aretino

1527, 35 år gammal, bosatte han sig i Venedig, och där stannade han resten av sitt liv. Venedig var den mest antipapistiska staden i Italien, ett syndens näste, och där passade han som handen i handsken. Som bisexuell livsnjutare och evig provokatör var Pietro Aretino urtypen för en italiensk renässansmänniska.

Vid få tidsåldrar och i få kulturer i historien har så många färgstarka individer slagits om uppmärksamheten. Påvar som Rodrigo Borgia, predikanter som Girolamo Savonarola, intrigerande furstefamiljer överallt – Sforza, Borgia, Medici, Visconti med flera – konstnärer som Leonardo da Vinci, Raphael, Michelangelo, Botticelli, politiker och filosofer som Machiavelli och författare som Pietro Aretino. Det var onekligen en intressant tid att leva i. I alla fall för överklassen.

”Håll hårt i dina armar barnet ditt.
Den lille slickar på dig och vill dia.
Jag slickar fittan när den börjar klia.
Vi är lyckliga vi tre, envar får sitt.

Ta emot den varma vätskan från min pitt.
Ge den lille, när han börjar skria,
mjölk ur dina bröst när de är fria.
Att knulla så, det är en härlig ritt.”

”Du har så rätt. Så låt oss ta i bruk
den vällust som jag jämt mig velat unna.
Jag känner mig som om jag vore nunna.

Ty än är våra krafter ej förbrunna
och så är alla sorger strax försvunna.
O gud… Jag dör… – bli kvar för alltid, kuk.”

– Pietro Aretino

Du ligger under mig. Jag frågar då
om ej en man för övertaget strävar?
Soldaten aldrig denna tanke jävar,
han vill som oftast vara ovanpå.

Är jag soldat? Hur skall jag det förstå?
Jag är poet. När vi av sällhet bävar,
på samma gång kring säng och luta svävar
en sång, en serenad för just oss två.

Så bra! I sanning en förnuftig mening!
Musik och knulla blir en bra förening
och din idé är utmärkt, kära du.

Just så, mitt barn, nu är du snäll och låter
baken höjas, sänkas fram och åter
och slå med rumpan takt, ett tu, ett tu!

– Pietro Aretino

Det sägs att Aretino dog av att han kvävdes av att skratta för mycket. Det låter som en passande, och bra död. Det låter som ett bra liv. Moliére, den store dramatikern, också en gycklare och häcklare, dog av blodstörtning efter en teaterföreställning, i vilken han spelar en hypokondriker. Vilken lysande ironi. Det låter som något eftersträvansvärt för varje levande, frisk människa – att hellre dö stående, än att leva på knä. Bättre dö mitt i språnget, än att sakta tyna bort. En god förebild på fler sätt än ett.

Mitt heliga löfte till dig som läser denna text, är att om jag någonsin skulle komma dithän att jag själv står där i talarstolen, inför de högsta och mäktigaste, de lärda och folkvalda – att jag på något sätt kommer att göra en riktigt ful grimas, gärna flera, rätt upp i synen på etablissemanget. Så länge jag har chansen. Min bön till dig som läser detta är att du håller mig ansvarig för detta löfte. Gycklaren i mig får aldrig dö.

Krossa ikonoklasterna – med intelligens

Detta är utan tvekan den intelligentaste kommentaren till avbildningsförbud och bildkrossande jag har sett hittills. Jag skrattade högt när jag såg den. Smart, roligt, begåvat. ”Ceci n'est pas une Mohammed” betyder ”Det här är inte en Mohammed”, och bilden är en pastisch på den gamle surrealistmålaren Magrittes underbara ”Ceci n'est pas une pipe”, en filosofisk betraktelse kring föremål och avbildningar.

Jag älskar Magritte. Magritte var inte den tekniskt sett skickligaste surrealisten, men definitivt den intelligentaste och mest filosofiska, den bäste historieberättaren. Grejen med denna målning – han gjorde flera varianter, bland annat en med ett äpple – är att det ju faktiskt inte är en pipa, utan en bild av en pipa. Det är alltså skillnad mellan objektet och avbildningen av objektet. Och det är förstås en alldeles underbar referens i just Muhammedfrågan, eftersom denna bild uttryckligen påstås INTE vara Muhammed. Men är det en avbildning av Muhammed?

Man kan förstås tolka bilden som att det föreställer Muhammed, men att det inte ÄR Muhammed. Men det är då bara en tolkning, av flera möjliga. Om man nu ändå väljer att känna sig kränkt av denna bild, så har man avslöjat sin bristande intelligens och bildningsnivå för det första. Det är ju till att börja med bara en bild av en skäggig man med turban. Varför skulle man utgå från att det är en avbildning av just Muhammed? Särskilt när det ju faktiskt står under bilden att det INTE är Muhammed.

En person med bildning kan förstås se metabetydelsen i texten, och fortfarande dra den mer komplicerade slutsatsen (utifrån Magritte-referensen) att det visst kan vara en avbildning av en fiktiv Muhammed. Men en person med den bildningsnivån är antagligen högst sällan benägen att sjunka till bildkrossartendenser. Det är svårt att komma ifrån det faktum att ett generellt avbildningsförbud i sig tyder på en väldigt primitiv och intelligensfientlig kultur, och framför allt en övertro på totalitär och förslavande ideologi. Moment 22?

Jag har hört många märkliga invändningar mot bilder som dessa, att det är dumt att publicera sådana bilder eftersom man kränker muslimer. Det är för det första en oerhört arrogant och nedlåtande syn på människor, eftersom man för det första klumpar ihop alla muslimer till en enda homogen grupp. Så är det naturligtvis inte. Det finns högst sannolikt en stor variation i uppfattningar även bland muslimer beträffande detta. Dessutom finns det muslimska kulturer där man faktiskt kan se avbildningar av Muhammed, som t.ex. i Marocko.

En synnerligen märklig invändning jag har hört är att ”det finns viktigare saker inom islam att bekämpa än ett avbildningsförbud”. Att det förstås är en subjektiv bedömning föll aldrig den personen in, liksom det faktum att det är en otroligt arrogant inställning att man kan avgöra åt andra vad som är viktigt eller ej. Jag är professionell bildskapare, fotograf, illustratör och målare, och för mig är ett avbildningsförbud extremt provocerande, och därmed en viktig sak att protestera mot. Avbildningsförbudet kan dessutom vara en extremt effektiv symbolfråga i att bryta ett totalitärt tänkande och politiskt styre.

Det vidrigaste i sammanhanget är dock inte avbildningsförbudet inom islam. Om man nu betraktar sig som rättrogen muslim är man förstås fri att följa de regler man anser vara riktiga för en rättrogen muslim. Men det verkligt upprörande är att vissa muslimer anser att alla vi andra som INTE är muslimer förväntas följa DERAS regler – trots att vi inte delar deras tro. Det är otroligt arrogant, och direkt korkat. Och än mer korkat än när muslimer kräver det är när sekulariserade västerlänningar kräver det, för att vi ska ”respektera” de stackars muslimerna som blir så kränkta. Man tar sig för pannan.

Det är viktigt att påpeka att islam är en ideologi, med en chefsideolog som hette Muhammed. Det finns absolut ingen anledning att respektera religion mer än t.ex. en politisk ideologi. Muhammed var enligt min uppfattning en ganska vidrig typ, en imperialistisk erövrare, en megalomanitisk rånmördare, barnskändare och egocentriker som tyvärr inte nöjde sig med att vara en Alexander, eller någon annan erövrare, utan måste prompt hitta på en religion kring sina vanföreställningar också. Det är i grunden ingen skillnad mellan att dyrka/följa Muhammed eller att dyrka/följa Mao Zedong. Eller att följa islams bud respektive Maos lilla röda. Jag kanske har fel – men det är faktiskt min medborgerliga rättighet att ha fel, om så vore.

Jag försvarar Lars Vilks, jag försvarar danska serietecknare, och jag försvarar även Andres Serrano och andra som ”kränker” kristendom, islam och andra ”heliga” ideologier, eftersom satir och vanvördighet kan vara oerhört effektiva politiska vapen i kampen mot förtryck och hyckleri. Och ”helighet” är tyvärr ofta en väldigt effektiv täckmantel för korrupt verksamhet. Jag säger bara ett ord – Vatikanen. Min hyllning till bilden här ovan är alltså inte i kontrast till mer klumpiga satirer – alla måste få finnas, och alla behövs.

Ytterst sett handlar allt detta om mänskliga rättigheter – vilka rättigheter vi erkänner oss själva och andra. En grundläggande rättighet i en modern demokrati är åsiktsfrihet med tillhörande yttrandefrihet. religionsfrihet behövs egentligen inte som en separat rättighet – så länge vi har organisationsfrihet, åsiktsfrihet och yttrandefrihet så finns religionsfriheten självklart inbakad i detta. I ett fritt och demokratiskt samhälle får man välja själv vad man håller som heligt här i världen. Man kan välja att leva efter en ideologi enligt vilken människor inte får avbilda något, överhuvudtaget – eller så väljer man en ideologi i vilket det är tillåtet att kritisera och att avbilda vad som helst.

Det här handlar alltså inte om att vara artig, eller om hur nödvändigt det är att provocera. Det handlar om vilka rättigheter vi har. Har vi rätt att avbilda och har vi rätt att kritisera (till exempel med provokation) eller har vi det inte? Den som INTE anser att vi har rätt att avbilda och INTE anser att vi har rätt att provocera, som en del i en seriös kritik, är helt enkelt inte demokratiskt sinnad. Så enkelt är det.

Att lura Facebook

Facebook har rätt så hårda publiceringsregler för foton, och det gäller framför allt naken hud. Kön, rumpor och (kvinnors) bröstvårtor är uppenbarligen farliga ting, och därför får man inte visa sådant på Facebook. Till och med mammor som ammar sina barn och visar det på bild har fått sina konton nedstängda av den anledningen. Ett mycket märkligt fenomen. Man kan förstå att det finns vissa regler, eftersom Facebook trots allt ska vara familjevänligt och därtill internationellt gångbart. Och det är skönt att det på så sätt finns ett skydd mot att någon olovandes publicerar nakenbilder av just dig. Men ofta går det till överdrift, som när ammande mammor eller Zorntavlor blir censurerade, och konton nedstängda.

Jag har själv fått mitt konto helt avstängt vid två tillfällen, och blockerat tillfälligt ett par tillfällen till – allt på grund av lite för mycket hudtoner. Men så tog jag en bild i somras som jag tycker är väldigt sexig, men som faktiskt följer Facebooks regler rent formellt. Jag lade upp den på Facebook, och har nog aldrig fått så mycket positiva kommentarer på en bild. Den är så härligt sexig och erotisk, men ändå “Fb-proof”, vilket jag tycker är väldigt kul. Nästan 150 Gilla-klick, 21 delningar och många, många kommentarer.

Historien bakom just denna bild är att jag och Jennie än en gång hade kurs på Chateau Garreau i södra Frankrike, och jag fick för mig att ha lite fotolek vid poolen. Jag har haft idén att plåta just detta motiv ganska länge, så jag hade med mig en påse M&M:s som jag köpt specifikt för detta ändamål. Och så blev det så vackert ljus, en perfekt modell (gissa vem…?) fanns tillhanda, och då var det förstås perfekt läge att äntligen förverkliga bilden! Och den får vara kvar på Facebook, så jag har uppenbarligen lyckats i mitt uppsåt att lura Facebook.

Det är något oerhört livsförnekande i anden som ligger till grund för Facebooks censurregler, men det är en stor miss att skylla detta på Facebook. Facebook följer bara samhällets normer, så gott det nu går, när man har medlemmar runt hela jorden. För att ändra på Facebook räcker det inte att ändra på Facebook. Vi måste ändra attityderna i det samhälle vi lever i. Och det är det jag och Jennie försöker göra, ständigt. Med kurser, föredrag, artiklar, denna blogg, min hemsida Cirkus Eros – och mycket annat som jag gör i sexpositivismens tecken.

Nynazister hackade Liberaldemokraternas hemsida

Om man utmanar huliganer blir man bemött av huliganer. Ett antal bloggare gjorde ett massivt angrepp mot Politiskt Inkorrekt, den sverigedemokratiska propagandabloggen, angående PI:s koppling till Sverigedemokraterna. Angreppet skedde genom blogginlägg med fakta och skärmavbilder.

Eftersom nynazister och andra huliganer som är supporters av Politiskt Inkorrekt inte har några vettiga argument att svara med, tar man förstås till nävarna. I det här fallet genom en hackerattack – mot Liberaldemokraternas hemsida. I skrivande stund ligger hemsidan fortfarande helt nere, men det arbetas på att få upp den igen.

Sverigedemokrater och deras supporters avfärdar gärna alla som inte har samma åsikt som de själva med töntiga epitet som PK – som om Sd inte gör allt de kan för att vara just det. De kämpar hårt för att uppnå nån slags respekt i riksdagen, som de förstås aldrig kommer att få, eller för den delen förtjäna, och de gör det genom att försöka vara mer politiskt korrekta än någon annan. Och har man nu inga argument kan man ju alltid hitta på korkade ”förolämpningar” som PK, CP eller liknande, med en intelligensnivå i linje med en stupfull femåring.

Att Sverigedemokraterna är ett korrupt och samtidigt ideologiskt djupt förvirrat parti vet alla med någon form av hjärnkapacitet, så det är ingen nyhet. Det som var intressant med denna bloggvägg var att visa de direkta kopplingarna mellan den rasistiska propagandan på bloggen Politiskt Inkorrekt och riksdagsledamöter i Sverigedemokraterna.

Självklart finns det inga bevis för att personer som har direkt koppling till vare sig Politiskt Inkorrekt eller Sverigedemokraterna är inblandade i hackerattacken, och det skulle i ärlighetens namn förvåna mig djupt om så vore fallet. De som ligger bakom PI är alldeles för smarta för den typen av järnrörsretorik. Men det säger ändå lite om vilken slags supporters de attraherar.

Liberaldemokraterna är ett demokratiskt politiskt parti som försvarar åsikts- och yttrandefrihet. Ett angrepp mot ett partis hemsida är ytterst ett angrepp mot det demokratiska samhället och vi ser mycket allvarligt på det inträffade. Attacken har därför även polisanmälts för vidarebefordran till Författningsskyddet hos Säkerhetspolisen.

Skvallertanterna på Aftonbladet skrev förstås om attacken, och vred till det på sitt korrupta sätt – ”Liberaldemokraterna hackade – misstänker högerextremister”. Men intelligensnivån på den blaskan är generellt betydligt lägre än t.o.m. folket runt PI, så man får väl inte förvänta sig bättre av dem.

Sverigedemokrater är generellt inga högerextremister. Det är en sån där retorisk formulering som vänsterfolk har hittat på om fascister och nazister för att hålla ifrån sig det faktum att både nazism och fascism har mycket mer gemensamt med vänster än höger. Och Sd påminner mest om riktigt gammaldags socialdemokrater, uppblandat med lite Kd, och ett stänk nazism. Det mest politiskt korrekta man kan tänka sig i dessa tider.

Detta är bloggarna som ingick i kampanjen som inspirerade till hackerattacken:

Svensk Myndighetskontroll – Politiskt Inkorrekt granskas och avslöjas
Bloggsam – Politiskt inkorrekts strävan mot det politiskt korrekta
Absolute Banana – How PI is PI?
Frihetssmedjan – Politiskt inkorrekt förespråkar tortyr!
Frihetssmedjan – Politiskt inkorrekt och Sverigedemokraterna är en förolämpning!
Trots er – Mein Blogg
Sverige är inte världens navel! – Rasbiologi och hat hos politiskt inkorrekt!
Tankar åt alla håll och kanter – Varför tar inte politiskt inkorrekt ansvar?
Tankar åt alla håll och kanter – Politiskt inkorrekt har granskats av medierna
Hela Sverige tar debatten – Politiskt Inkorrekt – Navet i högerextremismen på nätet
Beelzebjörn – Avslutande ord om Politiskt Inkorrekt
Louise Persson – Den omhuldade myten om att vara politiskt inkorrekt

Kommentarer i ämnet:
Torbjörn Jerlerup, Per Pettersson