Den shamanska trumresan

För ungeför 25 år sedan upplevde jag för första gången en shamansk trumresa,  i en kurslokal någonstans i Stockholm. Det var en stark och omtumlande inre resa, som jag nog kan säga ändrade mitt liv, i alla fall i stora delar. Jag skaffade snart en egen trumma, och upptäckte snart att jag kunde resa samtidigt som jag trummade, vilket förstås gjorde att jag kunde resa ofta, när jag ville.

Efter bara några få år blev jag tillfrågad om jag ville leda trumresor tillsammans med en god vän, och det ledde till att jag fortsatte med det i många år. För knappt 10 år sedan slutade jag med de regelbundna öppna trumresorna, eftersom jag hade annan kursverksamhet på helger, och trumresorna tog för mycket tid och engagemang från annat. Jag har fortsatt att hålla enstaka trumresor då och då, med privata grupper, samt integrerat i andra kurser, men inte lika ofta som tidigare.

Jag blir dock tillfrågad emellanåt, om jag inte ska hålla trumresa igen någon gång, och nu blir det faktiskt av! Jag har bokat ett par torsdagkvällar i en väldigt mysig lokal i Gamla Stan – en i mars, och en i maj. Om du tycker att det verkar spännande, så är du välkommen. Du kan läsa mer om fenomenet i artikeln här nedanför. Texten är en redigerad och uppdaterad version av en artikel jag skrev för 20 år sedan.

Om du vill vara med på en trumresa, besök gärna eventet på Facebook för att se fler detaljer och aktuell information!

Finn ditt inre till trummans rytm

Schamanen

Schaman har blivit ett modeord. Men vem är egentligen schaman? Ordet schaman härstammar från det sibiriska Tungusfolkets språk, och betyder ungefär ”Den som vet”. Schamanen är en visman eller viskvinna), medicinman, häxa, magiker, eller vad helst man vill kalla det, som genom sin egen fria vilja inträder i ett förändrat medvetandetillstånd, för att i detta tillstånd kontakta och utnyttja en vanligen dold verklighet för att förvärva kunskap, kraft och förmåga att hjälpa andra människor. I detta förändrade medvetandetillstånd reser schamanen mellan världarna, och med hjälp av sina kraftdjur och andra hjälpare, kan han råda bot på sjukdomar, sia om framtiden och även påverka den. En mängd olika tekniker används av dessa schamaner, och många ser förvånansvärt lika ut över hela världen. Ett av många sätt sätt att träda in i ett förändrat medvetandetillstånd är genom droger.

Sinnesvidgande droger

Droger har alltid brukats på ett eller annat sätt i människors kulturer. Det finns inte ett enda samhälle i mänsklighetens historia där ingen har använt någon form av drog. Det existerar helt enkelt inte. Ofta har droger använts (och används än idag) i samband med medvetandevidgande tekniker och riter (ayahuasca, peyote, psilocybinsvamp m.m), och fyller i många sammanhang en viktig funktion. I de kulturer där man ätit eller rökt olika örter eller svampar för att ändra sitt medvetande-tillstånd, har den som distribuerat drogen som regel varit en erfaren medicinman, som vet hur mycket en människa tål, och som inte olagligen säljer preparat för egen vinning. Följaktligen är risken för överdos eller beroendeutveckling minimal.

Av politiska och ekonomiska skäl har vi med hjälp av lögnaktig propaganda numera skapat en global juridisk situation med mer eller mindre drakonisk lagstiftning mot ”knark”, d.v.s. en mängd helt olika droger som av en eller annan godtycklig anledning har förbjudits – inte sällan av rent rasistiska skäl. Detta har i sin tur drivit fram en kriminell handel som bygger på att skrupelfria personer vill sälja så mycket som möjligt, för så stor ekonomisk vinst som möjligt, och med total avsaknad av ansvarstagande för de som nyttjar drogen i fråga. Denna situation lär vi tyvärr få dras med ett tag till, även om vi börjar se ett slut på detta tragiska ”krig mot droger”.

Att experimentera på egen hand kan alltså vara rätt så riskabelt, eftersom det å ena sidan är olagligt (vilket också gör att vi inte kan kontrollera kvaliteten på drogen), å andra sidan är det också därför oerhört svårt att hitta en person som på ett ansvarsfullt sätt, och med stor kunskap, kan lotsa oss genom en droginducerad tranceupplevelse. Därför är det kanske lämpligast att helt enkelt låta bli, i alla fall tills vidare. Jag ser att klimatet håller på att förändras, det pågår forskning på ett helt nytt sätt, och förr eller senare kommer detta med droginducerade upplevelser att återigen vara normalt – men som sagt, till dess får man vara försiktig.

Mystiska upplevelser

Så hur når vi då den mystiska upplevelsen utan droger? Det finns i själva verket en mängd olika metoder att nå starka medvetandeförändringar, och var och en måste komma fram till den metod som passar bäst. Det kan krävas en hel del tålamod och övning, men det kan alltså vara värt besväret. Schamanens väg är genom helig extas, och den kan vi uppnå genom dans och sång, utmattning, trummor, skallror, galdrar, hymner och olika ritualer.

I denna artikel tänker jag emellertid koncentrera mig på en av de enklaste och mest lättillgängliga vägarna – trumresan.

Själva resan – en färdbeskrivning

Du sitter eller ligger i ett mörkt rum, med slutna ögon. En trumma börjar ljuda, en monoton rytm med ungefär 4-6 slag i sekunden. För din inre blick ser du ett landskap, en skog, en strand, eller kanske en stadsbild. Du letar dig fram till en öppning i marken och träder ner däri.

Nu börjar en färd neråt, i vindlande tunnlar och grottor. Denna färd kan ta flera minuter, och den kan ta ett fåtal sekunder, men den resulterar i att du slutligen hamnar i ett nytt landskap, förmodligen en omgivning med prunkande grönska, kanske djungelliknande, men kanske också en öppen hed eller stäpp. Du tar dig fram, och möter kanske olika djur, människor eller andra väsen på din väg. Plötsligt är där ett djur som inte lämnar dig, men som istället visar sig för dig i flera olika vinklar, och kanske det talar till dig, kanske telepatiskt. Kanske djuret rör vid dig, biter dig, kanske får du rida på det, simma med det, eller på annat sätt aktivt möta detta djuret. Du har just mött ditt kraftdjur.

Plötsligt ändras trumrytmen, och det är dags att komma tillbaka. Resan har pågått i ungefär tjugo minuter; du tar farväl av djuret du träffat, och återvänder till den fysiska verkligheten i den här dimensionen.

Kraftdjur, eller totemdjur, eller fylgjor, som det kallas i nordisk tradition, är varelser som dyker upp i vårt inre, och ibland även i vårt yttre, som har något viktigt att lära oss. Det första du gör när du börjar din schamanska resa är att träffa ditt, eller dina kraftdjur. De blir dina följeslagare på livets väg, men det är inte säkert att de stannar för all framtid. Kraftdjur måste underhållas. Du måste träffa dem med jämna mellanrum, kanske ha en bild på väggen av ett sådant djur, kanske göra någon liten ritual då och då för att påminna dig själv om kraftdjurets närvaro i ditt liv. Du kanske har en liten amulett föreställande ditt djur. Vid en viss tidpunkt kan det också vara så att ett kraftdjur lämnar dig för att ge plats för ett annat – din personliga utveckling kräver en ny energi, en ny kraft.

Med tiden kommer du att upptäcka att du kan resa åt olika håll, både uppåt och neråt, och att du kan träffa dina egne hjälpare, skyddsandar och vismän på dina resor, starka personligheter som kan ge dig råd i svåra situationer, och stöd i dina beslut. Du kan också lära dig att trumma och resa samtidigt, vilket gör dig oberoende av att någon annan måste trumma för dig. Till att börja med kan du trumma för en vän som reser, och sen byter ni, så att du reser medan den andre trummar.

En stor fördel med trumresan framför andra tekniker är just att den är så enkel, men ändå mycket effektiv. En annan uppenbar fördel är att den till skillnad från droginducerade transupplevelser är helt ofarlig. En resa tar som regel ungefär tjugo minuter, men du kan sluta när du vill, och du kan göra flera resor i följd utan att det blir risk för överdos.

Trumman

Den utrustning man behöver för att göra en trumresa är synnerligen enkel. Det viktigaste är naturligtvis själva trumman, men många använder sig också av inspelade ljudfiler och hörlurar. Den största fördelen med detta är att du själv kan bestämma ljudvolymen utan att behöva oroa dig för vad grannarna ska säga. Min egen erfarenhet är dock att en levande trumma fungerar bäst. Det klassiska är en flat, rund eller oval trumma med naturskinn. Plastskinn har den fördelen att det alltid håller tonen, även om det skulle vara kallt och fuktigt, men naturskinn innehåller fler över- och undertoner, och har vanligen en mer organisk och mjuk klang. Ett knep med plasttrumma kan vara att stämma den ojämnt, för att på så sätt få fram fler över- och undertoner. Det förutsätter förstås att du har en trumma med stämskruvar. En bra trumma kan du hitta för 500:- – 1.000:- i t.ex. en välsorterad musikaffär, men många tillverkar sin egen trumma.

Du behöver en klubba att slå med. Den kan vara en hård filtklubba, eller kanske en läderskodd träklubba. Anslaget bör bli varken för hårt eller för mjukt. Hur hårt du slår är dock en fråga om tycke och smak, och kanske i viss mån hur lyhört det är där du bor, och hur toleranta dina grannar är. Du behöver något mjukt att sitta eller ligga på, och kanske något att täcka för ögonen med. Det är allt. Sen kan du hitta på själv vad du vill ha omkring dig. Du kanske vill ha en runa, eller någon amulett som följeslagare på din resa. Du kanske vill ha rökelse, ett tänt ljus, eller något annat atmosfärskapande att stödja dig i din resa.

En attitydförändring

Den kanske viktigaste insikten du behöver tillägna dig för att trumresan ska ge bästa möjliga resultat, är att alla upplevelser på någon nivå är alldeles sanna. Dina drömmar är sanna, inte i fysisk bemärkelse, men i det att de på ett symboliskt sätt berättar för dig vad du behöver för att gå vidare i ditt liv. Dina dagdrömmar och fantasier likaså.

Jag har mött personer som försökt göra trumresor, men blockerat sig själva, eftersom de upplevelser de hade ”ändå bara varit deras egna fantasier”. Men det är okej med viljestyrda fantasier. De har otroligt mycket att berätta om oss själva. Jag kanske bestämmer mig för att ”jag minsann vill träffa en tiger” i min resa, och då gör jag det. Men det behöver inte vara fel. Det är i själva verket mycket kreativt. Det kanske är så att jag behöver just tigerns kraft just då, och att jag på något sätt vet det, och därför bestämmer mig för att träffa en sådan på min resa. Och – varför valde du just den där tigern? Medvetna val kan också ha en stark undermedveten förklaring.

Till och med när en förnimmelse eller upplevelse är påtagligt ”fel” ur en synvinkel, så kan den vara ”rätt” ur en annan. Jag kanske ser ett rep på marken, och misstar det för en orm. Rent objektivt såg jag ”fel”, men ur en djupare synvinkel är det mycket intressant att jag ”såg” en orm.

Inga upplevelser kan alltså vara felaktiga i en trumresa, och om de du möter inte är vita bufflar, vargar och örnar, Tor, Oden eller Freja, Vishnu, eller en indianhövding, eller något annat spännande, utan kanske ditt lokala kommunalråd, en aborre, eller en liten grå mus, så är det förmodligen just dem du behöver möta. Lyssna på dem. Vad har de att berätta för dig?

Trevlig resa!

Mer om trumresan:

Om du vill vara med på en trumresa kommer jag att hålla sådana ett par torsdagkvällar i vår, en 3 mars och en 5 maj 2016. Om du är nyfiken, besök gärna eventet på Facebook!

Finn dig själv med en trumma
En artikel i Aftonbladet 2001-06-26, med en intervju med mig, samt en skildring av en av mina öppna trumresor. Ja, det är 15 år sedan, men informationen är alltjämt aktuell. 🙂

Insikter i totalt mörker

För ett par dagar sedan deltog jag i en kvällsworkshop på temat mörker. Ett par goda vänner till mig driver en opretentiös och lekfull verksamhet en kväll varannan vecka, som de kallar ”Play-kvällar”. De utforskar diverse teman som alla på ett eller annat sätt handlar om att utmana det okända – framför allt inom sig, ofta med yttre aktiviteter som katalysator för detta inre utforskande. Varje gång inleds med lättare övningar för att komma i rätt stämning.

Det var redan rätt mörkt när jag kom till lokalen, men det fanns enstaka värmeljus utplacerade, så att vi åtminstone hade ledljus. Men det kunde vara svårt att se vilka som faktiskt var där, de som satt på madrasserna i det trånga källarrummet. Det hela inleddes med en cirkel, där alla presenterade sig, och nämnde med ett ord eller två vilka förväntningar de hade inför kvällen, eller vilken association man fick – som i detta fall till begreppet mörker.

Sen delade vi in oss i par, och gjorde några övningar i att säga nej med kroppen. Det kunde vara att spänna sig och bli stel, skaka en kroppsdel, eller föra bort den andres hand. Mycket bra och enkla övningar som alla borde lära sig att använda mer medvetet, i vardagen.

På mina egna kurser brukar jag lägga rätt starkt fokus på just gränsdragning, särskilt i början – hur man säger nej, när man faktiskt inte vill, och hur man säger ja, när man faktiskt vill. Ska man röra sig runt bland en mängd människor i absolut mörker, är det bra att kunna signalera tydligt med kroppen och att känna av andras signaler, givetvis.

Så – vad händer när 20-25 personer kravlar runt i absolut kolmörker, på ett madrasserat golv i ett källarvalv i Gamla Stan? Helt olika saker för varje person, förstås. För mig blev processen intressant ur flera perspektiv. Det första som slog mig var hur extremt begränsad jag kände mig i mötet med andra människor. Eller kroppar, som det ju faktiskt blev. De enda sinnen jag hade att använda var känsel och doft. Förutom att synintrycken försvann, så hade jag ju inte mycket nytta av hörseln heller, och smak – ja, den kom ju inte heller till användning heller.

Ytterligare ett sinne, (ett sjätte sinne?), eller vad man nu ska kalla det för, är ju när jag samlar ihop alla sinnesintryck till en hel bild. Jag älskar att möta människor, göra deras bekantskap, lära känna – och när jag blev hänvisad till en så oerhört begränsad mängd kanaler för intryck, som just bara känsel och doft, så blev det till slut faktiskt ganska frustrerande. Det var inte bara jag som blev reducerad till dessa sinnen – alla jag mötte reducerades också till att bara var kroppar med doft. Vid ett tillfälle var det som att jag fick en kraftig överdos av dofter, och kände mig väldigt mätt. Jag kände att jag behövde resa mig upp, för att koma bort lite från alla dessa dofter. Det var inte nödvändigtvis obehagliga dofter – det var alla dessa dofter i kör, och det blev väldigt intensivt. Jag har ett väldigt känsligt doftsinne, och fick helt enkelt för mycket på en gång.

En annan viktig insikt – eller kanske snarare bekräftelse – under denna kväll, var hur påtaglig min preferens är för kvinnor, gällande attraktion sexuellt, sensuellt och intimt. Jag har haft homosexuella vänner sedan slutet av 1970-talet, och har verkligen haft möjlighet att pröva vad som attraherar mig eller ej, och jag har funnit att jag sexuellt i praktiken är 100 % orienterad mot kvinnor. Och just för att jag totalt saknar homofobi, så har jag ingen spänning gentemot män, fysiskt, heller. Jag har inga problem alls med att vara intim med män – kramas, brottas, beröra. Jag har masserat kukar, slingrat runt i varm olja med män – inga problem. Det kan vara jättemysigt. Men det säger inte klick. Inte shazam, inte pling, inte bzzzt.

Detta gjorde att mina möten med män i ett kolmörkt rum blev så oladdade, att de i praktiken blev rätt tråkiga. Det händer ingenting. Ingen vibb, ingen laddning, ingen intensiv lust att komma nära, att utforska. Det blir ungefär lika sexigt som att klia en hund. Och just denna kväll bestod gruppen i det närmaste av 70-75 % män. Jag konstaterade att det sannolikt hade blivit mer spännande om jag hade varit en smula homofobisk – det hade lett till mer laddning och spänning. Med andra ord bekräftade jag än en gång att jag helt enkelt är hårdkodad till att bli attraherad av kvinnor. Ingen överraskning, men ändå ytterligare en bekräftelse. Det finns folk som påstår att alla egentligen är bisexuella. Bullshit. Stämmer inte.

Nu låter det kanske som att jag hade en jättetråkig kväll. Så var det verkligen inte. Det var mycket givande – annars skulle jag ju inte ha så här mycket att skriva om. Det var i själva verket väldigt intressant och givande, och även det som upplevdes som tråkigt, eller obehagligt, gav mig viktiga insikter. Jag är en extremt visuell person, så för mig är synintrycken viktiga. Jag är också en sapiosexuell – tänder på intelligens – och det försvinner ju också när man bara har känsel och doft att tillgå. Så det var många preferenser och föreställningar jag fick bekräftade, och jag fick även till mig en hel del nya upptäckter och insikter.

Så kan det gå, i ett källarvalv en onsdagskväll i Gamla Stan.

Läs mer pm Play-kvällarna på sidan We Are Play