Att bränna koraner

Det här skrev jag för ett år sedan, men även om ämnet kanske inte har riktigt samma aktualitet idag rent nyhetsmässigt, så är det här med koranbränning alltjämt rent principiellt fortfarande aktuellt. Inte minst eftersom islamistiska krafter här och där skulle önska att vi har lite mer sharialagstiftning här i Sverige också. Men i Sverige gäller svensk lagstiftning, inte sharia.

Ett argument som dyker upp här och där är att 1.7 miljarder muslimer blir arga och kränkta, vilket är ett otroligt korkat argument. Det är till att börja med fullkomligt irrelevant och ointressant vad 1.7 miljarder muslimer tycker, eller snarare antas tycka (ganska fördomsfullt att anta det), eftersom de alla flesta av dessa 1.7 miljarder muslimer inte bor i Sverige, och behöver inte respektera svensk lagstiftning.

Detta är dessutom ett klassiskt exempel på de låga förväntningarnas rasism, att utgå från att en viss etnisk grupp måste särbehandlas, utifrån tanken att de är känsligare och mer lättkränkta än andra.

Väldigt många muslimska länder har lagar som vi svenskar generellt torde anse är helt vansinniga, som t.ex. dödsstraff för att lämna islam (13 länder), dödsstraff för homosexualitet eller sex utanför äktenskapet. Ingen vettig människa vill ha sådan lagstiftning i Sverige. Varför då ens tänka tanken att införa en lika dum lag, bara för att slicka Erdogans röv?

Vad händer om någon bränner en bibel? Eller en Bhagavad-Gita, eller Eddan? Absolut ingenting. Så Paludan har onekligen en poäng. Att det blir kravaller, stenkastning, brända bilar och annat våld, är absolut 0% Paludans fel. De som borde kritiseras är de galna idioter som sätter igång att kasta sten och bränna bilar. Där är problemet. Inte Paludan.

Att falla för trycket, och faktiskt förbjuda koranbränning, skulle dessutom innebära en demokratisk katastrof. Det skulle vara att legitimera våldet, belöna mobbarna, frikänna våldtäktsmännen (hon hade ju kort kjol, så låt oss förbjuda korta kjolar).

Återigen är det inte Paludan och hans aktivism som är problemet (tvärtom gör hans aktioner att de verkliga problemen blir synliga), utan responsen – att bli våldsam, misshandla, bränna polisbilar och kasta sten, är en oacceptabel respons, helt enkelt. Det tyder på en oerhört primitiv och ociviliserad attityd.

Sen finns det alltid folk som säger om åsikter de inte gillar (koranbränning, Muhammedkarikatyrer) att det inte har med yttrandefrihet att göra – men det är precis vad den här sortens uppträden gör – och de skyddas av yttrandefrihet.

Yttrandefrihet har vi inte för att skydda snälla och gulliga påståenden, utan just för att skydda rätten att säga sådant som andra tycker är galet, fel, upprörande, kränkande och hemskt.

Varje sant andligt insiktsfull person förstår dessutom att det inte finns heliga böcker, att det är innehållet, substansen, budskapet som är heligt, inte själva boken. Det är därför faktiskt ganska korkat, primitivt och okunnigt att protestera mot en bokbränning, eftersom man då inte ha förstått ens grundläggande sanningar om helighet och andlighet.

Det finns inga föremål som är heliga i sig själva. All helighet kommer av att du projicerar helighet på det du håller heligt – vare sig det är en gudabild, en plats, en bok, ett radband, en amulett, eller vadhelst du tycker är heligt för dig. Samma föremål kan vara skräp för någon annan. Och vet du vad – båda har rätt. Helighet är nämligen subjektivt.

Personligen föredrar jag modern, sekulär liberal demokrati framför religiös diktatur. Jag anser kort sagt att modern, sekulär liberal demokrati är vida överlägsen islamistisk religiös diktatur, på alla tänkbara sätt. Det finns verkligen skillnad i kvalitet mellan olika kulturer. Det är dags att vi erkänner det nu.

Gränser för yttrandefrihet?

“Freedom of speech gives us the right to offend others, whereas freedom of thought gives them the choice as to whether or not to be offended.”

― Mokokoma Mokhonoana

Många påstår att det inte är yttrandefrihet att bränna en bok, att yttrandefrihet handlar om vad man säger eller skriver. Det stämmer inte alls. Att uttrycka en åsikt kan göras på väldigt många sätt, inte bara verbalt. Det kan vara genom konst, dans, musik, skulptur, symbolhandlingar, ritualer m.m.

Minns Jimi Hendrix på Woodstock, som spelade amerikanska nationalsången på sin gitarr, men lät sången klippas i stycken av ljud av bomber och kulsprutor – allt på elgitarren. Inte ett ord yttrades, men ändå fattade alla precis vad han menade, med full kraft.

Att bränna en bok kan alltså vara att yttra en åsikt, precis lika mycket som att uttrycka det verbalt. Det är en symbolhandling – uppenbarligen med en enorm kraft, eftersom folk reagerar så starkt på den åsiktsyttringen.

Ideologiska protester behöver inte hålla konstnärlig verkshöjd. Alla kan inte skriva som Salman Rushdie, eller måla som Lars Vilks eller Carl-Johan De Geer – eller spela gitarr som Jimi Hendrix. Det diskvalificerar oss inte från att uttrycka en åsikt. Vi protesterar mot det vi tycker är fel på det sätt vi kan. Kanske med ett plakat, en hungerstrejk, demonstrationer, insändare – eller genom att bränna en bok som representerar det vi protesterar mot. Alla dessa former är legitima, så länge jag inte skadar någon annan person, eller deras egendom. Eller för den delen hindrar ambulanser från att komma till ett sjukhus.

För det första – att bränna en bok är ingen stor grej, förutom för dem som har fått för sig att det är just det. Det finns inga heliga böcker. Heligheten är 100% subjektiv, och sitter i betraktarens öga. Att skriva lagar som är så godtyckliga är inte en bra idé. Att förbjuda ett godtyckligt urval av böcker (vilka är heliga, och vilka är det inte?) är raka motsatsen till yttrandefrihet. I Sverige har vi inga blasfemilagar kvar – de togs bort för 50 år sedan, och det är bra.

Tyvärr har en stor mängd människor inte förstått att det är en hel del i den här frågan som inte alls handlar om tro, religion och helighet – men om maktspel och politik. Korrupta ledare vill flytta fram sina positioner, och distrahera medborgarna från missförhållanden i det egna landet, och då passar det väldigt bra att rikta uppmärksamheten någon annanstans. Att ena folket mot en gemensam fiende, om än fullkomligt teoretiskt. Ett av de äldsta knepen i boken om att härska. Och så kan man alltid hänvisa till Gud/Allah, och heliga skrifter som måste lydas.

Många svenskar förespråkar nu att vi borde skärpa lagstiftningen och återinföra blasfemilagar (något vi inte har haft i Sverige på drygt 50 år, av goda skäl), och exempelvis stoppa offentligt brännande av böcker – för då lugnar väl de där arga muslimerna ner sig, och så får vi fred, frid och fröjd. Eller?

Nej. Det är precis tvärtom. Det har aldrig varit viktigare att vi står på oss – och då menar jag just för närvarande inte bara av principiella skäl, utan rent pragmatiskt politiska skäl. Om vi böjer oss (som landsförrädaren Mikail Yüksel vill), och faktiskt förbjuder offentligt brännande av koraner, så får de våldsamma och högljudda vandalerna vatten på sin kvarn, och tänker – ”Åh, det funkade! Nu måste vi formulera nästa krav, och hota med mer våld!”

Det här handlar inte om kränkta muslimer. Det handlar om politik och makt – inget annat. Kom ihåg det när du bestämmer dig för vad du ska tycka.

Ytterst sett är det denna fråga vi måste ställa oss själva – vilka ska bestämma över svensk lagstiftning? Sverige och svenskarna – eller makthungriga politiker i Turkiet, Iran, Irak, Pakistan m.fl.? Och – om du tar ställning för ett förbud (och därmed ytterligare en inskränkning i yttrandefriheten, och därmed ytterligare en stympning av demokratin), varför gör du det? Är det av genuin omtanke om muslimer, eller är du bara rädd för repressalier och mer våld?

Ställ dig den frågan, och försök att vara ärlig innan du svarar.

“The moment you say that any idea system is sacred, whether it’s a religious belief system or a secular ideology, the moment you declare a set of ideas to be immune from criticism, satire, derision, or contempt, freedom of thought becomes impossible.”

― Salman Rushdie

Att försvara vårt kulturarv

Så var det då återigen dags att försvara ett kulturarv. Vi hedningar slogs för Mjölner på 1990-talet, och den striden vann vi. Men nu är det dags igen, som sagt. Den nazistiska grupperingen NMR (Nordiska Motståndsrörelsen), de där flaggviftande dilettanterna i fula kläder, frustrerade klantarslen med låg IQ, som fick massor av media när de dök upp i Almedalen, har valt att använda runan Tyr som sin symbol.

Som ett eko i dalen dyker den populistiska, politiska eliten och megafonmedia utan hjärna också upp och exploaterar runan, genom att skrika högt att Tyrrunan är nazistisk. Detta är förstås historielös idioti, och respektlös okunskap. Så det blev dags för att skriva en protestartikel, något som Svenska Dagbladet omedelbart gillade, och lade ut artikeln så fort de kunde, redan den 29 september, dagen före en stor nazistisk demonstration i Göteborg. den 30 kom artikeln även ut i papperstidningen. Aftonbladet ville också ha artikeln, men SvD kom före. Kul att vara lite populär nån gång då och då.

Det var jag som skrev artikeln, men jag fick med mig flera undertecknare – nuvarande ordförande i Samfundet Forn Sed Sverige, rådsgydjan samt tre tidigare ordförande (mig inkluderad). Fin uppställning, med andra ord.

Här följer artikeln:

”Tyrrunan är inte en nazistisk symbol”

För oss nordiska hedningar är runorna värda respekt och vördnad. Vi blir arga och kränkta när omgivningen går på nazisternas hatiska propaganda, och tror att de har rätt att äga våra symboler – som vi ser som goda och kraftfulla, skriver representanter för Samfundet Forn Sed Sverige.

DEBATT | NAZISTER
På 1990-talet började flera nynazistiska grupper använda fornnordiska symboler, i tron att de kunde göra dem till sina egna. Då handlade det framför allt om Mjölner – Tors hammare – och vissa runor, som till exempel Odalrunan. Flera journalister talade vitt och brett (och felaktigt) om att torshammaren var en nazistisk symbol, och vissa ropade på förbud. Detta stötte lyckligtvis på patrull. De flesta som gått i svensk skola vet nämligen att Tors hammare inte alls är en nazistisk eller rasistisk symbol, utan en god symbol för gudomligt beskydd mot nidingar och illdåd, samt mot missväxt och dålig skörd.
Debatt

Samtidigt som historielösa och obildade opinionsbildare satt i tv-rutorna och ondgjorde sig över fornskandinaviska symboler, blev torshammaren Sveriges vanligaste smycke. Guldfynd sålde Mjölner på löpande band. Vanligt folk gick inte på propagandan, gjorde en tyst revolution och försvarade hammaren mot att kidnappas av nazisterna – genom att bära den. Samma fenomen skedde med svenska flaggan, som under en tid uppfattades som närapå direkt rasistisk, togs tillbaka med råge efter ett Fotbolls-VM, där Sveriges framgångar gjorde att glada sportentusiaster fyllde parker och torg med svenska flaggor. Efter den manifestationen blev det svårt för hatiska grupper att göra anspråk på flaggan.

Nu ser vi samma sak hända igen. Fast nu är det Tyrrunan som blivit den ”nya” symbolen för ondskan. Tyrrunan är å ena sidan bara ett gammalt skrivtecken, men den representerar också guden Tyr, som står för rättvisa, rättssäkerhet, sanning, mod, rättrådighet och självuppoffring för det allmänna goda. Tyr offrar sin hand i Fenrisulvens gap, för att det ska gå att fjättra den glupande hungriga och ständigt växande ulven, och därmed rädda världen. Tyr står på intet sätt för de destruktiva och våldsamma värderingar som nazister gärna omfamnar. Att tro att runor är nazistiska för att nazister använder dem är lika dumt som att tro att man är nazist om man kör Mercedes, har en diskmaskin från Siemens och kläder från Hugo Boss.

Ja, nazisterna på 1930-talet använde runor, svastikan, och flera andra kraftfulla symboler, som i de kulturer symbolerna stals från generellt representerar något gott. Men det gör inte att symbolerna är nazistiska i sig. Bara om man låter dem ta dem. Men man ska inte ge bort makten över uråldriga symboler till folk som använder dem i mörkrets och skräckens tjänst. Mjölner, valknuten, runorna, är kraftfulla symboler, och därför är det särskilt viktigt att inte demonisera dem, eftersom det är just det dessa ondskans lakejer önskar.

För oss nordiska hedningar är runorna värda respekt och vördnad. Vi som aktivt praktiserar den forna seden blir irriterade, arga och med all rätt kränkta – inte främst på grund av nazisternas tilltag, utan för att omgivningen så lätt går på deras hatiska propaganda, och tror att nazisterna har rätt att äga våra symboler, som vi uppfattar som goda och kraftfulla. En bättre väg är att inte låta nazisterna vinna, inte förbjuda symbolerna – vi tar dem tillbaka. Vrid runorna ur händerna på nazisterna, genom att använda dem – med respekt, tolerans och kärlek.

Bruse LF Persson
ordförande i Samfundet Forn Sed Sverige

Emma Hernejärvi
rådsgydja i Samfundet Forn Sed Sverige

Carl Johan Rehbinder
tidigare ordförande i Samfundet Forn Sed Sverige

Henrik Hallgren
tidigare ordförande i Samfundet Forn Sed Sverige

Mikael Perman
tidigare ordförande i Samfundet Forn Sed Sverige

Läs artikeln på Svenska Dagbladets egen hemsida! »

Vår mångkulturella jultradition – God Jul!

Det finns en vanföreställning hos en del historielösa människor att julen är en alldeles särskilt svensk högtid. Det finns en lika spridd missuppfattning att julen är kristen – eller för den delen att den är enbart strikt nordisk-hednisk. Alla har fel. Eller så har alla rätt – samtidigt. Julen är nämligen den mest blandade av alla våra traditioner. Och kanske är den paradoxalt nog just därför typiskt svensk.

Vår mest multikulturella högtid är julen. En modern svensk jul är en blandning av urtida fornnordiska seder, då man firade solvändan med att dricka jul och äta skinka, för att inte tala om presentutdelning från de antika romerska saturnalierna, lite allmänt kristet mischmasch som julkrubbor och julotta, tecknade amerikanska filmer med tjattrande ekorrar, tomteverkstäder och spanska folksagor, maträtter från halva jordklotet, gran från Tyskland, samt ett turkiskt helgon.

För att inte tala om lussefirandet, i vilket man firar ett katolskt helgon med tysk vinglögg med arabiska kryddor, och bullar smaksatta med saffran skördat av berber i Atlasbergen. Men den svenska julmusten vinner fortfarande över Coca-Cola på julen. Dock är även julmusten en import från Tyskland. Så vad är svenskt egentligen?

Alla firar jul. Kristna firar jul (förutom en del puritanska grenar som inte firar jul eftersom den är så okristlig), judar firar jul (i alla fall om juden är bög, är med i en bok av Jonas Gardell, heter Paul, och gillar att pynta sin lägenhet med glitter), hedningar firar jul, ateister firar jul, japaner firar jul – alla firar jul. Julen firas helt på egna meriter och inte av någon annan anledning att det är just jul.

Julen är en röd tråd i mitt bloggande. Jag började blogga för exakt fem år sedan, den 24 december 2007. Min allra första bloggpost fick heta ”Make Love, Not War – Älska Mer, Kriga Mindre!”, och var en programförklaring som jag fortfarande tycker stämmer hyfsat bra. För mig har mitt bloggande varit ett uttryck för många av mina intressen – från sex och relationer till konst och foto, från religion och filosofi till politik och ideologi. Allt får plats.

2008 skrev jag för första gången om julen, i en bloggpost som jag kallade ”God Jul – den mest hedniska av högtider!”. Det var en hyllning till vårt nordiska julfirande, och dess hedniska rötter.

Samma jul skrev jag en skämtsam filosofisk betraktelse om tomtens existens i sinnevärlden – den fick heta ”Jultomtens existens hotad?”. Denna text är en metafysisk kommentar till en ofta förekommande text som skulle bevisa varför tomten inte kan existera – och jag gör alltså det motsatta. Check it out.

2009 skrev jag om julen igen, i en kortare text som fick heta ”Endast i Skandinavien firar vi jul” – en betraktelse över att vi just i Norden behöll det förkristna ordet ”jul” på denna högtid, trots kyrkans försök att annektera allt hedniskt och presentera det som kristna seder.

2010 bjöd jag på illustrationer – julkort jag tecknat genom åren, till olika uppdragsgivare. Bloggposten fick heta Julkort jag ritat genom åren, helt enkelt. Många skojiga tomtar har det blivit genom åren…

Det konstigaste julkortet jag någonsin skapat bjöd jag på förra året, 2011. Det fick heta ”Liten julhälsning från TantraBlog!”, och är en Photoshopredigering av en redan från början rätt knasig bild – den blev en riktig rysare. Tro det eller ej, men denna bild har jag haft som bakgrundsbild på min dator under en rätt lång period. Den gör mig glad.

Det har blivit en hel del om julen på min blogg genom åren, och det gäller alltså även i år. Det känns kul att bloggen nu går in på sitt sjätte år, även om jag det senaste året har varit ganska sporadisk i mott skrivande. Till viss del får det skyllas på Facebook å ena sidan, men också att jag har varit engagerad med andra bloggar under året, som Världens fulaste bilar och År 50. Men TantraBlog lever vidare. Hur länge får framtiden utvisa.

GOD JUL OCH GOTT NYTT ÅR!

Foton & illustrationer:
Första bilden av Jan Dahlqvist.
Alla andra bilder av Carl Johan Rehbinder.

Krossa ikonoklasterna – med intelligens

Detta är utan tvekan den intelligentaste kommentaren till avbildningsförbud och bildkrossande jag har sett hittills. Jag skrattade högt när jag såg den. Smart, roligt, begåvat. ”Ceci n'est pas une Mohammed” betyder ”Det här är inte en Mohammed”, och bilden är en pastisch på den gamle surrealistmålaren Magrittes underbara ”Ceci n'est pas une pipe”, en filosofisk betraktelse kring föremål och avbildningar.

Jag älskar Magritte. Magritte var inte den tekniskt sett skickligaste surrealisten, men definitivt den intelligentaste och mest filosofiska, den bäste historieberättaren. Grejen med denna målning – han gjorde flera varianter, bland annat en med ett äpple – är att det ju faktiskt inte är en pipa, utan en bild av en pipa. Det är alltså skillnad mellan objektet och avbildningen av objektet. Och det är förstås en alldeles underbar referens i just Muhammedfrågan, eftersom denna bild uttryckligen påstås INTE vara Muhammed. Men är det en avbildning av Muhammed?

Man kan förstås tolka bilden som att det föreställer Muhammed, men att det inte ÄR Muhammed. Men det är då bara en tolkning, av flera möjliga. Om man nu ändå väljer att känna sig kränkt av denna bild, så har man avslöjat sin bristande intelligens och bildningsnivå för det första. Det är ju till att börja med bara en bild av en skäggig man med turban. Varför skulle man utgå från att det är en avbildning av just Muhammed? Särskilt när det ju faktiskt står under bilden att det INTE är Muhammed.

En person med bildning kan förstås se metabetydelsen i texten, och fortfarande dra den mer komplicerade slutsatsen (utifrån Magritte-referensen) att det visst kan vara en avbildning av en fiktiv Muhammed. Men en person med den bildningsnivån är antagligen högst sällan benägen att sjunka till bildkrossartendenser. Det är svårt att komma ifrån det faktum att ett generellt avbildningsförbud i sig tyder på en väldigt primitiv och intelligensfientlig kultur, och framför allt en övertro på totalitär och förslavande ideologi. Moment 22?

Jag har hört många märkliga invändningar mot bilder som dessa, att det är dumt att publicera sådana bilder eftersom man kränker muslimer. Det är för det första en oerhört arrogant och nedlåtande syn på människor, eftersom man för det första klumpar ihop alla muslimer till en enda homogen grupp. Så är det naturligtvis inte. Det finns högst sannolikt en stor variation i uppfattningar även bland muslimer beträffande detta. Dessutom finns det muslimska kulturer där man faktiskt kan se avbildningar av Muhammed, som t.ex. i Marocko.

En synnerligen märklig invändning jag har hört är att ”det finns viktigare saker inom islam att bekämpa än ett avbildningsförbud”. Att det förstås är en subjektiv bedömning föll aldrig den personen in, liksom det faktum att det är en otroligt arrogant inställning att man kan avgöra åt andra vad som är viktigt eller ej. Jag är professionell bildskapare, fotograf, illustratör och målare, och för mig är ett avbildningsförbud extremt provocerande, och därmed en viktig sak att protestera mot. Avbildningsförbudet kan dessutom vara en extremt effektiv symbolfråga i att bryta ett totalitärt tänkande och politiskt styre.

Det vidrigaste i sammanhanget är dock inte avbildningsförbudet inom islam. Om man nu betraktar sig som rättrogen muslim är man förstås fri att följa de regler man anser vara riktiga för en rättrogen muslim. Men det verkligt upprörande är att vissa muslimer anser att alla vi andra som INTE är muslimer förväntas följa DERAS regler – trots att vi inte delar deras tro. Det är otroligt arrogant, och direkt korkat. Och än mer korkat än när muslimer kräver det är när sekulariserade västerlänningar kräver det, för att vi ska ”respektera” de stackars muslimerna som blir så kränkta. Man tar sig för pannan.

Det är viktigt att påpeka att islam är en ideologi, med en chefsideolog som hette Muhammed. Det finns absolut ingen anledning att respektera religion mer än t.ex. en politisk ideologi. Muhammed var enligt min uppfattning en ganska vidrig typ, en imperialistisk erövrare, en megalomanitisk rånmördare, barnskändare och egocentriker som tyvärr inte nöjde sig med att vara en Alexander, eller någon annan erövrare, utan måste prompt hitta på en religion kring sina vanföreställningar också. Det är i grunden ingen skillnad mellan att dyrka/följa Muhammed eller att dyrka/följa Mao Zedong. Eller att följa islams bud respektive Maos lilla röda. Jag kanske har fel – men det är faktiskt min medborgerliga rättighet att ha fel, om så vore.

Jag försvarar Lars Vilks, jag försvarar danska serietecknare, och jag försvarar även Andres Serrano och andra som ”kränker” kristendom, islam och andra ”heliga” ideologier, eftersom satir och vanvördighet kan vara oerhört effektiva politiska vapen i kampen mot förtryck och hyckleri. Och ”helighet” är tyvärr ofta en väldigt effektiv täckmantel för korrupt verksamhet. Jag säger bara ett ord – Vatikanen. Min hyllning till bilden här ovan är alltså inte i kontrast till mer klumpiga satirer – alla måste få finnas, och alla behövs.

Ytterst sett handlar allt detta om mänskliga rättigheter – vilka rättigheter vi erkänner oss själva och andra. En grundläggande rättighet i en modern demokrati är åsiktsfrihet med tillhörande yttrandefrihet. religionsfrihet behövs egentligen inte som en separat rättighet – så länge vi har organisationsfrihet, åsiktsfrihet och yttrandefrihet så finns religionsfriheten självklart inbakad i detta. I ett fritt och demokratiskt samhälle får man välja själv vad man håller som heligt här i världen. Man kan välja att leva efter en ideologi enligt vilken människor inte får avbilda något, överhuvudtaget – eller så väljer man en ideologi i vilket det är tillåtet att kritisera och att avbilda vad som helst.

Det här handlar alltså inte om att vara artig, eller om hur nödvändigt det är att provocera. Det handlar om vilka rättigheter vi har. Har vi rätt att avbilda och har vi rätt att kritisera (till exempel med provokation) eller har vi det inte? Den som INTE anser att vi har rätt att avbilda och INTE anser att vi har rätt att provocera, som en del i en seriös kritik, är helt enkelt inte demokratiskt sinnad. Så enkelt är det.

En seger för yttrandefrihet och demokrati

Man kan tycka vad man vill om Geert Wilders, men just nu är han en hjälte. En osannolik sådan, måhända – Wilders är en särdeles slemmig typ, en superopportunist och skicklig retoriker som vunnit politiskt inflytande med islamofobiska uttalanden, en rätt dålig film, och allt som ger uppmärksamhet och mediatid. Han är en god provokatör, vår hjälte Wilders. Han vill ha yttrandefrihet, men vill förbjuda koranen, stoppa moskébyggen och sparka ut muslimer från Holland. Och det känns ju inte så liberalt.

Så varför är Wilders en hjälte nu då? I januari 2009 inleddes en rättsprocess emot Geert Wilders, då han blev åtalad för hatbrott för upprepade offentliga diskriminerande uttalanden mot muslimer, som t.ex. den islamkritiska filmen Fitna. Efter två års processande, utbyte av korrupta domare och allehanda galenskaper, samt en fullkomligt lysande slutplädering av Wilders själv, ett retoriskt mästerverk, så kunde rätten så sent som i förra veckan inte komma till något annat beslut än ett frikännande.

I en demokrati får det inte vara förbjudet att kritisera en religion, lika lite som det får vara förbjudet att kritisera en politisk ideologi. Att Wilders blev frikänd i rätten är med andra ord en STOR seger för yttrandefrihet och demokrati i Europa. Tack, Geert, för att du tog den striden.

Det är en skön paradox att de som blir våra frihetshjältar ofta är människor vi absolut inte skulle bjuda hem på middag, och ibland kanske vi till och med skulle byta trottoar om vi mötte dem på gatan. Det är nämligen inte de politiskt korrekta, goda och vackra människorna med tjusiga åsikter som sätter yttrandefriheten på prov. Det är de vulgära och hatiska politikerna, de religiösa tokstollarna, de mest perversa författarna som skriver de vidrigaste berättelserna, porrproducenterna, de galnaste konstnärerna med tourettes syndrom – gränsöverskridarna och provokatörerna som gör oss andra rädda och/eller chockerade, de som fyller oss med avsmak.

Det är dessa som yttrandefriheten är till för, och det är också de som utkämpar de hårdaste striderna. Och vi måste ibland acceptera att det som borde vara allas vår gemensamma kamp utkämpas av människor vi aldrig skulle bjuda hem, eller ens ta i hand. Det är en ödmjukhet vi måste känna.

Jag gillar inte heller Wilders åsikter – man jag slåss gärna för hans rätt att få ha dem. Hur hemsk Wilders än är, så är de radikala islamister som vill stoppa människor från att få yttra sig, de som vill tysta Wilders, tusen och åter tusen gånger värre. Det är viktigt att behålla proportionerna här. Om Wilders hade blivit fälld skulle det kunna utlösa en fruktansvärd utveckling i Europa, just det som de värsta islam-alarmisterna varnar för. Demokratin måste försvaras – mot alla som hotar den; religiösa fanatiker, korrumperade politiker, moralister, paternalister och alla andra fiender till det fria ordet. En intressant fråga har ställts under denna process – hur många islamister har åtalats för diskriminering och hatiska uttalanden mot icke-muslimer?

Om Jimmy Åkesson hade blivit utsatt för samma slags åtal här i Sverige, så hade jag skyndat till hans försvar, med skärpa och kraft. Inte för att jag på något sätt delar hans syn. Tvärtom. Eller kanske just för att jag inte delar hans syn på världen. Men han har samma rätt som alla vi andra att få ha och uttrycka åsikter, oavsett hur förkastliga jag eller alla andra än må tycka att de är. Sen kan vi mötas på torget och jämföra våra åsikter, öppet och fritt. Den som argumenterar mest framgångsrikt må vinna.

Fler om Geert Wilders:
Big Government, The Guardian, Geert Wilders egen hemsida, Geert Wilders på Wikipedia, Torbjörn Jerlerup

Lars Vilks – en verklig hjälte!

”Great spirits have always encountered violent opposition from mediocre minds.”
– Albert Einstein

Man kan tycka vad man vill om Lars Vilks – och det är just det som är poängen. Du får tycka vad du vill om Lars Vilks, och du kan publicera elaka nidbilder av Lars Vilks som rondellhund, eller sittande i en hög bajs, eller Lars Vilks söndersprängd i små bitar. Att kritisera enskilda personer, eller makten (vad det nu är för något), genom t.ex. nidteckningar, är en gammal fin västerländsk kulturtradition, som ett uttryck för vår respekt för yttrandefrihet och demokrati.

Jag anser att Lars Vilks är en hjälte av samma kaliber som Julian Assange – både försvarar de det fria ordet, och de gör det med risk för sina egna liv. Båda gör sitt för att försvara det öppna och tillåtande samhället, och båda katalyserar fram yttrandefrihetens verkliga fiender – inte de yttre hoten, utan de som vill att vi ska censurera oss själva, minska vår egen yttrandefrihet för att inte uppröra eller provocera.

Somliga påstår att Vilks är en idiot. Inget kunde vara mer felaktigt. Han är en fenomenal konstprofessor, en äkta förkämpe för yttrandefrihet och en exceptionell personlighet, som vågar riskera sin egen säkerhet för allas vår rätt att ge uttryck för åsikter som inte är populära. Lars Vilks är ett föredöme, en bastion för yttrandefriheten. Det är i alla fall vad jag tycker.

”I mitt Sverige finns det plats för både rondellhundar och minareter! Ett Sverige utan friheten att utöva sin religion som man vill och friheten att kritisera religioner, vore ett HEMSKT Sverige. Ett Sverige utan rätten att teckna av, och kanske t.o.m göra skämtteckningar av, Muhammed, Jesus, Buddha eller Moses, vore ett vidrigt och HEMSKT Sverige.

Att vissa religiösa är så småsinta och ogina att de tror att deras Gud är lika småsint och ogin som de är, är måhända ett problem för dem. De har rätt att vara småsinta och ogina och att utmåla sin gud som lika småsint och ogin. Men de har NOLL rätt att påtvinga andra människor, med andra åsikter, förbud mot att tänka, tycka eller teckna saker om deras religion.”

Torbjörn Jerlerup, (L)

Som ett brev på posten kommer förstås alla dessa ”förnuftiga och balanserade” kritiker, som slår knut på sig själva för att hitta all möjlig förklenande kritik mot t.ex. Vilks eller Assange. De vill bara ha uppmärksamhet, de är självcentrerade egoister, skitstövlar, otrevliga – you name it. Det är just nu det mest politiskt korrekta att kritisera Lars Vilks, att påstå att han är omdömeslös, en idiot, att han är en galen provokatör – och så förstås att han är en dålig konstnär – den mest irrelevanta åsikten av dem alla.

Invändningarna mot Vilks och hans konst är många. Och alla missar de målet, mer eller mindre. Eller åtminstone de flesta. En del kritiker är förvisso nyanserade och genomtänkta, men de flesta pratar faktiskt mest skit. Somliga påstår att Vilks provocerar för att hans konst ska få uppmärksamhet. Givetvis vill alla konstnärer att deras konst ska bli sedd – men det betyder inte nödvändigtvis att han provocerar för att boosta sitt ego, utan för att säga något viktigt. Jag har väldigt svårt att tro att Vilks riskerar sitt liv för att boosta sitt ego.

”I en demokrati skall det inte vara något problem att föra fram kritik mot en religion och inte minst av missbruket av religion. Under inga omständigheter skall en sådan kritik stoppas på grund av att terrorister grymtar fram sina dödshot eller kommer med bomber. Börjar man visa undfallenhet och tillmötesgå deras önskningar, då styrs demokratin utifrån och av oönskade krafter. Man skall inte vika en tum, en demokrati måste stå upp för att det inte lönar sig att lägga press på det parlamentariska systemet.”
– Lars Vilks

Det haglar av oproportionerliga jämförelser i diskussionerna – somliga jämför Vilks ”kränkningar” med bombningar i Irak och Afghanistan, eller barnaga. Men det är en jävla skillnad mellan att publicera en svajig teckning med en skäggig man med hundkropp, och att bomba någons hem till småsmulor. Du kan välja att tolka teckningen som en kränkning mot din profet, eller som vilken skäggig gubbe som helst, men du kan knappast välja att tolka en bomb på ditt hus och din familj som något annat än en kränkning.

Somliga påstår att Vilks utsätter andra för fara med sina provokationer – detta är lika dumt som att påstå att en kvinna i kortkort provocerar fram våldtäkt. Det är våldsverkarna som är farliga, de som väljer att betrakta sig själva som kränkta, så pass att de tycker sig ha rätt att utöva våld mot provokatören och alla i dennes omgivning. Inte Vilks. Han är inte farlig för någon, och har inte kränkt någon.

Att rita en skäggig gubbe som rondellhund är INTE att kränka en hel folkgrupp. Det är helt vansinnigt att påstå något sådant. Att på så sätt göra sig till språkrör för en miljard individer, som kanske inte har någon åsikt alls i frågan. Det är en liten del av den muslimska kommuniteten, individer som har valt att anse sig vara kränkta. Det är ett personligt val som faktiskt inte har ett skit med Vilks att göra.

”Om frihet betyder någonting alls, betyder det rätten att säga till människor vad de inte vill höra.”
– George Orwell

En jättestor skillnad mellan t.ex. islam och kristendom (och Gud vet hur kritisk jag är mot kristendom) är att de flesta kristna nuförtiden kan (eller måste) acceptera avvikande åsikter. Som exempel: jag anser att Andres Serranos foto ”Piss Christ” är ett sublimt konstverk, liksom jag verkligen uppskattar den svenska fotografen Elisabeth Olsson-Wallin och hennes bilder. Och jag känner flera kristna som delar mina synpunkter i frågan. Och det finns förstås många som INTE gillar denna konst. Den stora skillnaden här är att t.o.m. Svenska Kyrkan låter Olsson-Wallin ställa ut sina bilder i kyrkans egna lokaler. Givetvis inte utan diskussion, kontroverser eller upprörda kommentarer – men hon fick ställa ut bilderna i kyrkorum. Det är stort, men samtidigt självklart i en västerländsk demokrati.

Själv har jag blivit inbjuden att tala om nordisk hedendom på en hinduisk högtid – 150 hinduer i Vällingby som firar Holi, och jag blir inbjuden att tala om en annan religion. Kan ni tänka er det i en moské? Så jag vågar vara så radikal att jag vill påstå att de muslimska kulturerna har en hel del att lära sig av västerländsk kultur, med demokrati och yttrandefrihet. Eller för den delen hinduisk tolerans.

”Yttrandefrihet innebär att du inte skall göra något mot människor varken för åsikterna de uttrycker, eller för orden de talar eller skriver.”
– Hugo L. Black, domare i USA:s högsta domstol.

Så – varför har Vilks inte fortsatt med att skända judendom, kristendom, buddhism, socialism, hinduism, asatro etc.? Kanske för att ingen blir särskilt provocerad, och ingen blir mordhotad. När ett amerikanskt företag för något år sedan (helt utan avsikt att provocera) gjorde toalettsitsar med hinduiska gudabilder som motiv, så protesterade en del hinduer, och tyckte att det var respektlöst. Då drog företaget tillbaka produkten och bad om ursäkt. Så kan man göra i ett civiliserat samhälle. Inga bomber eller mordhot. Man TALAR med varandra.

Vilks visar att vissa personer inte kan respektera ett civiliserat sätt att umgås, eller för den delen förstå att din sanning är din sanning, ocn min är min. Om jag inte är kristen kan jag inte häda kristendomen, eftersom en hädelse är en intern företeelse. Ur detta perspektiv blir det mycket intressant att se effekterna av en sådan provokation, som för övrigt är synnerligen bagatellartad. Det ska till extremt lättstötta och hetlevrade personer för att reagera på något så lättsamt som Vilks rondellhundar.

”Om vi inte tror på yttrandefrihet för människor vi föraktar, tror vi inte på det alls.”
– Noam Chomsky

Jag är pluralist, och är 100 % övertygad om att muslimer, precis som kristna och judar, kan se bortom de bisarraste uttrycken för sin egen religion, och faktiskt bete sig mänskligt och värdigt. Vi har flera hundratusen muslimer i Sverige, och det påverkar naturligtvis samhällsklimatet. Problemet är att så många svenskar (och européer överlag) har så dålig respekt för sin egen kultur, att vi är beredda att kasta sekler av tillkämpad demokrati, yttrandefrihet och kultur överbord, för att vi är fega stackare som låter oss skrämmas av en liten, liten grupp våldsamma idioter. De flesta muslimer som bor här i Sverige är sekulariserade medborgare, och utgör ingen fara för någon. Men en liten klick fanatiker kan ställa till med mycket skada – och då är det väl dem vi ska rikta in oss på, inte dem som fanatikerna anser sig vara provocerade av?

”Lagar kan ensam inte säkerställa yttrandefrihet; för att varje man ska kunna presentera sina åsikter utan straff måste det finnas en känsla av tolerans i hela befolkningen.”
– Albert Einstein

Jag gillar verkligen tanken på att i vårt öppna samhälle tillåta både minareter och rondellhundar. Alla måste få uttrycka sin åsikt/religion/livshållning – både muslimer och de som hatar islam – och alla andra. Eller de som bara vill leka med symboler och idéer. Ingen ska behöva utstå våld och förtryck på grund av sina åsikter i en fri demokrati. Alla måste bedömas efter samma regler, samma måttstock. Vi ska inte ge efter på denna punkt.

”Det idiotiska är inte Vilks, det är det faktum att många människor tycker att en teckning på ett visst motiv är en legitim ursäkt att hota om att döda. Att då sluta… teckna är att ge hoten rätt. Det är därför det är så viktigt att Vilks, och vi andra, fortsätter att teckna även om motivet är skitlöjligt. Vi måste visa att hot och våld inte får vinna mot yttrandefriheten.”

– Carl Idermark (L)

Även om staten genom polis och lagstiftning skyddar mig mot de som hotar mig, så blir den som mordhotar potentiellt ett hot mot yttrandefriheten. Men det verkliga hotet kommer av sillmjölkar och fegisar som börjar censurera sig själva, och som utifrån sin feghet kritiserar provokatören, och helst vill att han/hon ska vara tyst, för att de inte vill råka illa ut för att provokatören retar upp den våldsamme mobbaren. DÄR ligger det allra största hotet mot yttrandefriheten.

”Om Lars Viks gör allt detta bara för att provocera – DESTO BÄTTRE! Om vi någonsin ska få en demokratisk, fri, öppen, tolerant VÄRLD så måste alla religiösa människor lära sig vad yttrandefrihet är för någonting och att det omfattar ALLA människor, inte minst dem som inte delar deras övertygelse. (L) är för BÅDE minareter och rondellhundar – och VI MENAR EXAKT JUST DET! Och då inte bara i Sverige utan i HELA världen, i ALLA länder.”

– Alexander Bard

Lars Vilks är en hjälte, en medborgarrättskämpe som sätter sitt liv i pant för allas vår rätt att uttrycka även kontroversiella åsikter utan att behöva lida repressalier för dem, och han är värd vår respekt.

Andra som bloggar i ämnet:
Torbjörn Jerlerup, Kulturbloggen, Hedniska tankar, Lars Vilks

Att offra barnen på rättfärdighetens altare

Mitt i hela den här uppskruvade debatten om barnpornografilagar och pedofiler, har många faktiskt glömt något väldigt viktigt. Barnen. Något som fullkomligt har försvunnit från kartan är nämligen det faktum att barn har en egen sexualitet, som mitt i denna oproportionerligt överdrivna skräck för pedofiler blir fullkomligt manglad och totalt orespekterad.

Allt som har med barn och sex i kombination att göra skapar uppenbarligen panik, nuförtiden. Om den enda respons många barn får från oss vuxna är projicerad skam, skräck och förnekelse (hur goda intentioner vi än har), så måste vi ställa oss frågan – hur friska blir dessa stackars barn i synen på sin egen sin sexualitet då, när de växer upp? Och vem har egentligen utsatt barnen för det värsta övergreppet?

Barn är också sexuella varelser. Barn tycker att det är härligt att springa runt nakna, att pilla på sitt kön, onanera, att kladda med färg på kroppen, att kramas, pussas, gosa, att utforska sina kroppar och allt skoj man kan göra med dem. Barn leker sexlekar med varandra. Det ser som regel inte ut som när vuxna leker sexlekar, men likheterna kan ibland vara slående. Skrämmande för somliga – de som helst vill se barn som totalt oskuldsfulla, asexuella varelser med sockervadd bakom öronen och änglavingar på ryggen. Små keruber utan synd.

Betänk bara det lilla språkliga faktum att vi fortfarande använder hopplöst föråldrade och värdeladdade begrepp som ”oskuld” om dem som ännu inte har vunnit erfarenheten att ha haft penetrativt sex. När du har haft sex är du inte längre oskuld. Du har då förlorat oskulden – och vad kommer sen – jo, skuld, förstås. Begreppet o-skuld antyder självklart sin motsats, i att alla som har haft sex, om än bara en enda gång, lever i skuld, i synd och skam. Allt detta för att indoktrinera oss till att sex är farligt, skamligt och dåligt – för att det gör oss alla lättare att styra, att ha makt över. Hur sekulariserade vi än har blivit, styrs vi alltjämt av gamla kristna, sexualneurotiska ideal. Borde det inte vara dags att lämna sådant skrot bakom oss?

När barnen kommer i puberteten, så ändrar sexlekarna som regel karaktär. Onanerandet tilltar, och ”riktigt” sex blir mer intressant. Många får sina första erfarenheter av sex med andra redan i tidiga tonåren – det knullas friskt i en del flick- och pojkrum. Allt detta är självklart, friskt och härligt på alla sätt och vis. Men med vår alltmer restriktiva lagstiftning kan alltså även de tonåringar som följer lagen för ”byxmyndighet” bli brottslingar, så fort de får för sig att dokumentera sina sexlekar.

Detta har redan blivit ett stort problem i USA, där tonåringar tar nakenbilder av sig själva med sina mobiltelefoner, och skickar till sina pojk- och flickvänner (så kallat ”sexting”) – och följaktligen har ett stort antal ungdomar blivit anklagade för distribution och innehav av barnpornografi, och de blir därmed stämplade för många, många år framåt som sexbrottslingar. Och detta på grund av bilder som de själva har gjort, av sig själva och varandra. Jag trodde verkligen inte att en svensk regering kunde få för sig att importera något så vansinnigt till Sverige – men med den kristna sexhatarlobbyorganisationen ECPAT som pådrivande faktor är uppenbarligen allt möjligt.

Barnporrbegreppet har därmed urvattnats, devalverats och betydelseförskjutits, till den grad att ungdomars sexliv demoniserats och skambelagts ytterligare, och ofta t.o.m. kriminaliserat (de ungdomar man påstått sig vilja beskydda). Och det spelar ingen roll att intentionen med lagarna inte är att skada ungdomarna. Det är lagens bokstav, och den kommer förstås att upprätthållas. Den absurda (men juridiskt korrekta) domen mot mangasamlaren är ett mycket tydligt exempel på detta.

Innan vi börjar skrika ”Barnporr! Förbjud allt!”, bör vi faktiskt noga definiera vad som är barnpornografi, hur den kan påverka betraktaren, vilken nytta ett förbud kan ha (annat än att moralisera över ”fel” slags sexualitet, som t.ex. väldigt unga människor som har sex med varandra). Det kan hända att vi faktiskt kastar ut barnet med badvattnet, bokstavligen, om vi låter skräck och moralpanik styra våra beslut.

Barnporr är ett extremt laddat begrepp, och tyvärr blir det ofta väldigt svårt att föra en sansad diskussion i ämnet just därför. Jag kan förvisso verkligen sympatisera med, och dela den starka känsla som många ger uttryck för, i sin iver att försvara de utsatta barnen. Jag har själv tre barn, som förvisso är rätt stora nu, men jag vet hur aggressiv jag kan känna mig bara vid tanken på att någon skulle göra något ondsint mot mina älsklingar.

Man jag kan bli lika ilsk över tanken på att mina tonåringar faktiskt själva skulle kunna bli anklagade för barnpornografibrott, om de leker med sina kameramobiler tillsammans med sina respektive pojk- och flickvänner, i sitt eventuella utforskande av sin egen sexualitet. Att vissa aspekter av ungdomars lekfullhet nu plötsligt är kriminaliserade är också ett oacceptabelt övergrepp mot våra barn – fast på ett sätt värre, eftersom det är samhället/staten som vill moralisera över deras sexualitet, och straffa dem för att leka med och ge uttryck för sin sexualitet på ”fel” sätt. Att det finns illvilliga, egoistiska och samvetslösa individer som vill njuta på andras bekostnad vet vi, och dem ska vi bekämpa – men när det är samhället som administrerar övergreppet blir det ett så mycket större svek. Vem ska man då lita på?

”Hade jag som barn blivit utsatt för sexuella övergrepp, och om detta blivit dokumenterat och spritt på internet och andra kanaler som en handelsvara, hade jag känt mig kränkt av att veta att polis och åklagare sitter och bläddrar i serietidningar istället för att jaga riktiga förövare och stödja riktiga offer.”
– Tim Davidssson, på Newsmill

Jag vill noga påpeka att jag självklart tycker att spridning av barnpornografiska bilder även fortsättningsvis skall vara strängt förbjudet – under förutsättning att definitionen på barnpornografi är mer specifik än nu. Att fotografiskt dokumenterade sexuella övergrepp mot prepubertala och minderåriga barn räknas dit torde vara självklart. Sen måste man ha en djupgående, faktabaserad beslutsprocess för hur hanteringen av alla gränsfall skall ske. Jag tror nämligen inte att den skärpta lagstiftningen som nu diskuteras är särskilt effektiv i kampen mot utnyttjande och övergrepp mot barn, av flera anledningar.

Istället för att fånga de verkliga brottslingarna, de som skapar barnpornografiska bilder genom att faktiskt dokumentera verkliga övergrepp mot barn, och istället för att effektivt arbeta för att stänga ned de hemsidor som sprider dessa bilder, lägger rättsväsendet ner resurser och tid på totalt irrelevanta ärenden – som t.ex. de som innehar tecknade bilder av barn, som eventuellt kan tolkas som erotiska. Redan rätt små barn lär sig att skilja på fantasi och verklighet, och det är förstås helt vansinnigt att bestraffa innehav av fantasibilder som inte ens har föregåtts av en kränkning av någon levande människa.

Man behöver inte vara särskilt liberal för att inse detta. Madeleine Leijonhufvud, professor emeritus i straffrätt, har inte gjort sig känd för att ha en särskilt sexliberal inställning generellt, men i just denna fråga instämmer hon faktiskt med mig och många andra debattörer, i det att tecknade bilder inte borde räknas som straffbar barnpornografi. Det är helt enkelt inte rätt. Och jag kan instämma i professor Leijonhufvuds tankegång kring att all faktisk förmedling av barnpornografiska bilder, d.v.s. de bilder som verkligen är dokumenterade övergrepp mot barn, bör fortsätta att vara förbjuden, på samma sätt som häleri är ett brott som följer på en stöld.

”Barnpornografilagen bör enbart omfatta dokumenterade övergrepp på barn. Jag delar Piratpartiets krav på att serieteckningar inte bör vara barnpornografibrott.”
– Madeleine Leijonhufvud

Vi måste se hela frågan i ett större perspektiv. Vi vill motverka övergrepp – så långt är väl alla helt överens. Men med en inskränkt informationsfrihet (Innehavsförbud för viss information), och en utökad definition av begreppet barnpornografi (till att gälla samtliga som är under 18, eller ser ut att vara under 18), motverkar vi inte längre övergrepp. Vi öppnar istället dörren för en annan form av övergrepp, där vem som helst (ja, du också!) kan få sitt hem stormat av poliser (rensade bokhyllor, beslagtagna mobiltelefoner, datorer och hårddiskar), där din 18-åriga dotter kan bli anmäld för barnpornografiinnehav, eftersom hon innehar bilder av sig själv och sin pojkvän, tagna innan hon själv fyllde 18 (och kanske några mangaböcker i bokhyllan). Vem blir då utsatt för ett övergrepp, egentligen, och av vem?

Ett stort problem med en inskränkt informationsfrihet är att rättsäkerheten blir lidande, och osäkerheten hos allmänheten blir större. I syfte att undvika ett litet, litet antal eventuella kränkningar, utsätter vi istället hela samhället för en potentiellt betydligt värre kränkning, långsiktigt sett. Och de som kommer att ta mest skada av detta är barnen. Naturligtvis måste man kunna diskutera eventuella gränser för vilken slags information som faktiskt kan vara olämplig att inneha, men det är inte alldeles säkert att just lagstiftning alltid är den allenarådande lösningen på alla problem.

En annan mycket allvarlig konsekvens av innehavsförbudet är att polisen inte längre kan få tillförlitliga tips. En mycket viktig informationskälla för polisen i allt deras arbete är just tips från allmänheten. Enskilda uppmärksamma och vakna personer kan bidra med mycket viktig information i lösandet av olika brott. Men om redan innehavet av en viss information är olaglig (eller ”kanske” olaglig), så vill ju ingen låta polisen veta ens att man har varit i kontakt med denna information. Då kan man ju själv råka illa ut. Är du alldeles säker på att allt ditt mjöl är rent? Vem bestämmer vilket mjöl som är rent? Det mjöl som var godkänt för något år sedan kanske plötsligt har blivit smutsigt, utan att du visste det.

Ingen blir faktiskt kränkt av en bilds existens (även om många påstår det), så länge ingen vet att den finns, så länge den inte sprids till andra, precis lika lite som någon blir kränkt av dina tankar – om dina tankar och fantasier stannar i din hjärna. Bilder av barn som blir utsatta för övergrepp skall naturligtvis inte figurera på nätet, eller någon annanstans där de kan bidra ytterligare till barns lidande, alldeles oavsett vilka övergrepp det än handlar om. Personligen tycker jag att det är minst lika illa att utsätta barn för bilder av grovt misshandlade eller döda barn, som andra former av övergrepp. Men vad du har i dina byrålådor kan faktiskt inte skada någon, så länge det stannar i byrålådan. Informationsfriheten bör alltså försvaras, så långt det är absolut möjligt. Och polisens resurser måste riktas mot de verkligt kriminella, de som faktiskt begår svåra övergrepp mot försvarslösa barn.

Detta är ett oerhört känsligt ämne att diskutera, eftersom det väcker så starka känslor. Men med tanke på den senaste tidens händelser kommer vi inte ifrån den här diskussionen, som vi nu faktiskt måste ta, hur besvärande den än är. Och vi måste hålla våra upprörda känslor i schack, och faktiskt bemöta den viktigaste frågan av alla – hur skyddar mest effektivt vi våra barn mot övergrepp (utan att bieffekten blir en annan slags övergrepp)? Hur ska vi på bästa sätt skapa en situation där barnen kan leva i en atmosfär av trygghet och kärlek?

Jag har inte alla svaren på alla frågor. Jag vet inte om jag har rätt i alla mina resonemang. Jag kan inte vara tvärsäker, särskilt inte i frågor som handlar om så allvarliga saker som våra barns liv, hälsa och välmående. Det finns inga absoluta sanningar. Men ingen, absolut ingen, allra minst barnen, tjänar på pajkastning, verbalt krig, smutskastning och upprörda gräl om rätt och fel, moral och synd. Vi måste diskutera, forska, komma fram till något som är så nära en sanning som man kan göra, utan att någon ska behöva komma i kläm. Och vi måste komma ihåg vilka det är vi faktiskt vill skydda.

Andra som bloggat om den idiotiska barnpornografilagen och dess tragiska konsekvenser:

Tim Davidsson på Newsmill, Anna Troberg på Newsmill, Simon Lundström, Oscar Swartz, Serietecknaren Tinet Elmgren, Serietecknaren Åsa Ekström, 之乎者也, 之乎者也, 之乎者也, 之乎者也, 之乎者也, 之乎者也, Marcus Fridholm, Göran Widham, Göran Widham, Göran Widham, Rick Falkvinge, Christian Engström, Johanna Sjödin, Johanna Sjödin, Johanna Sjödin, Henrik Alexandersson, Per Hagwall, Per Hagwall, Per Hagwall på Newsmill, Hans Egnell, Hans Egnell, Hans Egnell, gothbarbie, gothbarbie, gothbarbie, Anders Widén, Anders Widén, Anders Widén, Anders Widén, Deepedition och Deepedition, Erik Laakso, Mina Moderata Karameller, Caspian Rehbinder, Torbjörn Jerlerup, Åke Forsmark, Oh The Irony!, Per Pettersson, Avva, Juristens funderingar, Ravenna, Liberati, Fröjdh.se, Farmor Gun i Norrtälje, Piratpartisten Johan, Seriebibliotekarien, Emil Isberg, Jan Myrdal; Expressen, – Carl-Michael Edenborg; Aftonbladet Kultur, – Expressen Ledare, My Bergström; Expressen Debatt, DN Bok, Arbetarbladet, – P3 Nyheter, Nyheter 24, UNT, Piratpartiet

Att Piratpartiet kommer in i Riksdagen är faktiskt akut, och oerhört viktigt för att bevara demokrati, kunskap, kreativitet, rättssäkerhet, allmänmänskliga rättigheter och personlig integritet.

Ord om sed – ny bok ute nu!

Under några år var jag ordförande i Sveriges Asatrosamfund. Det ledde till att jag från år 2002 erbjöds att hålla en rad morgonandakter i Sveriges Radio, P1, i programmet ”Vid dagens början”. Tanken med detta helgmorgonprogram är att ge utrymme för andra världsåskådningar än traditionell svensk lutheransk kristendom. Och när man har haft muslimer, buddhister, zoroastriker och ett antal andra mer eller mindre perifera åskådningar representerade, så kom någon slutligen till insikt om att det kanske vore fint om även en representant för den mest urnordiska traditionen kunde få komma till tals. Livsåskådningsredaktionen på Sveriges Radio blev uppenbarligen nöjda och glada, för efter denna första gång blev det ytterligare ett antal morgonandakter.

Alla blev förstås inte lika glada. I somliga mer chauvinistiskt kristna kretsar muttrades det surt, och argast av alla var förstås Sievert Öholm, som dundrade om skam, skandal och kulturskymning – visserligen bara i den perifert sekteristiska tidskriften Dagen (som ingen vettig människa bryr sig om), men det fick onekligen ett visst underhållningsvärde. Och det var lite komiskt att bli personligen påhoppad av herr Öholm som likvärdig med nazister, när just vikinga-fetisch-nynazister är de som hatar oss i Sveriges Asatrosamfund allra mest. Jag har för länge sedan tappat räkningen på hur många hotbrev, hatbrev och arga artiklar som skrivits till mig och om mig i dessa mentalt handikappade kretsar.

Men jag var inte först på plan med hedniska morgonandakter i radio. Mikael Perman, min företrädare på ordförandeposten, var före mig även i detta, och inledde denna tradition några år före mig, och samfundets nuvarande ordförande, Henrik Hallgren, har fortsatt efter mig, och återkommer emellanåt alltjämt i detta respektabla radioprogram. Tillsammans har vi tre hitintills hållit över 20 radioandakter genom åren, och det får väl sägas vara hyfsat respektabelt för en liten obskyr förening för nordiska hedningar. 🙂

Nu finns alla dessa radioprogram samlade i en liten bok, och vi har valt att kalla den Ord om sed. Det är också den första boken som Sveriges Asatrosamfund ger ut någonsin (på nystartade Mimers Källas Förlag!), vilket är en skön bragd i sig. Jag är alltså inte ensam författare till denna bok, utan en av tre. Men det är ju ändå ytterligare ett litet jack i den litterära kolven, vilket förstås är roligt.

Så – om du är intresserad av hur moderna hedningar tänker, känner och upplever sin vardag, hur vi reflekterar över livets olika skeenden och utmaningar, ur ett nordiskt-hedniskt perspektiv, så kan jag varmt rekommendera denna bok. Ord om sed är allt annat en en uppstyltad manual, eller för den delen en predikoskrift. Vi är inte intresserade av att frälsa någon, eftersom vi till att börja med inte ser vad man skulle behöva bli frälst från.

Den stora skillnaden mellan nordisk sed och de flesta andra andliga vägar är att vi helt saknar religiös hierarki och dogmer. Vi har inga påvar eller imamer, inga heliga böcker som måste lydas, inga generella förbud eller måsten. Om vi däremot med vår lilla bok kan skänka lite inspiration, en ny tanke, ett annorlunda perspektiv som kastar nytt ljus – då har vi uppnått vårt mål.

Ord om sed finns att köpa på Bokia, Bokus & Adlibris. Den är tryckt på Books on demand, och där finns den också att köpa.
Det finns förstås en Facebook-grupp för boken också.

Om du vill lyssna på några av dessa morgonandakter som de lät när de faktiskt sändes på radio, så kan jag i alla fall stå till tjänst med några av mina egna originalinspelningar från Sveriges Radio. De finns att lyssna på på min hemsida Grimners Runor, på sidan ”Att läsa”, under rubriken morgonandakter. Och då kan du ju faktiskt, precis som här på min blogg, både lyssna och läsa samtidigt – om du vill!

Vårdagjämningsblot i skogen

Vårdagjämning. Solvända. Den tidpunkt på året då dagen blir längre än natten. En tidpunkt för att slå om från det inre kontemplativa andliga grunnandet till agerande i det yttre. Från mörker till ljus, från kyla till värme, från vinter till sommar.

Efter en riktig vargavinter har det nu äntligen börjat töa, ordentligt. Snön smälter i floder, och här och där ser man barmark. Vintern håller oss fortfarande i ett kyligt grepp, men solen lovar mer. Jackor knäpps upp, långkalsonger lämnas hemma – skogspromenaden tas hellre med gummistövlar än med vinterkängor.

Vi samlas på en vacker höjd, med utsikt över en sjö, alltjämt täckt av is och snö – ett heligt vi, där jag både hållit och deltagit i flera olika slags blot och andra ceremonier sedan många år tillbaka, och nu är vi här igen.

Vi står i en cirkel, tio personer, vänner, för att blota in våren och värmen. Alla känner inte varandra, men alla känner någon i cirkeln. Skalleper, vår blotgode för dagen, upprätthåller vår årliga återkomst till denna vackra plats, och leder oss i cirkeln till kontemplation, fokus, lek och innerlighet.

Vi blotar säd och bröd, öl och frukt, nötter, ägg och tobak. Vi dricker ur horn, löser knutar, talar ur hjärtat, och bjuder goda krafter in i våra liv. Vi välkomnar våren – inom oss och utom oss.

Efter ceremonin samlas vi runt elden, språkas om livet, bjuder varandra på tigerkaka, choklad, kaffe, te, öl och bäsk – och förtroenden.

En bra kväll. Ett vackert blot.