Från oss alla, till er alla…

2013 har varit ett händelserikt år, och alldeles särskilt speciellt på ett synnerligen fantastiskt sätt. Vi fick äntligen det Jennie har önskat sig i flera år – en liten bebis! Och en bedårande söt en också! Den 19 oktober föddes denna underbara lilla klimp, och den 22 december höll vi en stor namngivningsceremoni för henne i vårt hem, med nästan 30 gäster.

Hon har nu officiellt fått namnen Disa Saga Vilja Liv Carlsdotter Rehbinder, med Disa som tilltalsnamn. Detta har också lett till att vi i år firar en riktig familjejul, med alla mina fyra barn och deras två mödrar. Riktigt roligt! Stor gran och tomte får dock vänta till nästa eller nästnästa år, när Disa är stor nog att uppskatta sådant. I år får det räcka med en pytteliten gran och att vi själva är tomtar. Men det är förstås inte fy skam!

Något annat kul att fira är att TantraBlog idag fyller exakt 6 år. Det var på julafton 2007 som jag började blogga, som ett rent experiment, för att se vad det kunde leda till – och det har lett till en hel del intressanta ting, den saken är klar.

Bloggen satte fart på mitt politiska engagemang, och utan TantraBlog hade jag högst sannolikt inte blivit riksdagskandidat för Piratpartiet 2010, och inte heller varit en del av försöket med Liberaldemokraterna, och inte hade jag heller fått lika mycket mediauppmärksamhet i andra sammanhang, som t.ex. SvT Debatt. Men vet aldrig vad saker och ting leder till.

Jag har haft lite bloggtorka de senaste två åren, och det beror nog fråmst på att jag har varit ner aktiv i andra media, som t.ex. Facebook. Men en månads avstängning från att skriva på Facebook gav mig inspiration till att komma igång mer här igen. Och jag har äntligen lyckats lägga in några korta bloggposter. Att slänga in en och annan kortare kommentar är nog precis vad som behövs för att få fart på skrivandet igen.

En tredje sak att fira är att jag äntligen får tummarna ur röven gällande mitt engagemang i teatern. Jag har en livslång kärlekshistoria med teatern, men den präglas av tyvärr av återkommande fall av långvarig otrohet och distans. Ibland blir dock längtan för stor, och ivrigt påhejad av min son Leonard (som också älskar teater) inleder jag nu en ny personlig era med teater, och den börjar redan i januari med en improvisationskurs – Tranceformation Impro – en reinkarnation av mina dynamiska improkurser på 1990-talet; Krokodilgruppen.

Jag vill förstås gärna regissera igen, men först måste jag komma igång, bli lite varm i kläderna och jobba upp nya kontaktnät. Jag har redan ett antal anmälda till kursen i januari, och hoppas på 10-15 improvisationsglada själar som vill dyka in i teaterns magiskt förtrollande och förvandlande värld.

Läs mer om mina produktionsidéer och kursen Tranceformation Impro på hemsidan för Det Magiska Rummet!

Sexigt julpynt

På en hemsida som heter Pornaments kan man nog förvänta sig porriga dekorationer, och det är precis vad man får. Här bjuder jag på lite bilder av deras julgranspynt. Det är lite sent påtänkt för årens jufirande, antar jag, men det kan ju vara kuk – förlåt, kul – att ha något sådant med i bakhuvudet inför nästa års julfirande!

St. Nichol-ass

Out for the holidays

Naughty or naughtier

Hot Lips

Holiday Ride

Ho Ho Hung

Heavenly Body

Ginger style

Full Frontal

Eat Me

Dominant Dame

Devilicious

Cool Licks

Chillin' Chums

Bondage Boobs

Do Not Open Until Xmas!

Alla dessa dekorationer kommer från Pornaments!

Vår mångkulturella jultradition – God Jul!

Det finns en vanföreställning hos en del historielösa människor att julen är en alldeles särskilt svensk högtid. Det finns en lika spridd missuppfattning att julen är kristen – eller för den delen att den är enbart strikt nordisk-hednisk. Alla har fel. Eller så har alla rätt – samtidigt. Julen är nämligen den mest blandade av alla våra traditioner. Och kanske är den paradoxalt nog just därför typiskt svensk.

Vår mest multikulturella högtid är julen. En modern svensk jul är en blandning av urtida fornnordiska seder, då man firade solvändan med att dricka jul och äta skinka, för att inte tala om presentutdelning från de antika romerska saturnalierna, lite allmänt kristet mischmasch som julkrubbor och julotta, tecknade amerikanska filmer med tjattrande ekorrar, tomteverkstäder och spanska folksagor, maträtter från halva jordklotet, gran från Tyskland, samt ett turkiskt helgon.

För att inte tala om lussefirandet, i vilket man firar ett katolskt helgon med tysk vinglögg med arabiska kryddor, och bullar smaksatta med saffran skördat av berber i Atlasbergen. Men den svenska julmusten vinner fortfarande över Coca-Cola på julen. Dock är även julmusten en import från Tyskland. Så vad är svenskt egentligen?

Alla firar jul. Kristna firar jul (förutom en del puritanska grenar som inte firar jul eftersom den är så okristlig), judar firar jul (i alla fall om juden är bög, är med i en bok av Jonas Gardell, heter Paul, och gillar att pynta sin lägenhet med glitter), hedningar firar jul, ateister firar jul, japaner firar jul – alla firar jul. Julen firas helt på egna meriter och inte av någon annan anledning att det är just jul.

Julen är en röd tråd i mitt bloggande. Jag började blogga för exakt fem år sedan, den 24 december 2007. Min allra första bloggpost fick heta ”Make Love, Not War – Älska Mer, Kriga Mindre!”, och var en programförklaring som jag fortfarande tycker stämmer hyfsat bra. För mig har mitt bloggande varit ett uttryck för många av mina intressen – från sex och relationer till konst och foto, från religion och filosofi till politik och ideologi. Allt får plats.

2008 skrev jag för första gången om julen, i en bloggpost som jag kallade ”God Jul – den mest hedniska av högtider!”. Det var en hyllning till vårt nordiska julfirande, och dess hedniska rötter.

Samma jul skrev jag en skämtsam filosofisk betraktelse om tomtens existens i sinnevärlden – den fick heta ”Jultomtens existens hotad?”. Denna text är en metafysisk kommentar till en ofta förekommande text som skulle bevisa varför tomten inte kan existera – och jag gör alltså det motsatta. Check it out.

2009 skrev jag om julen igen, i en kortare text som fick heta ”Endast i Skandinavien firar vi jul” – en betraktelse över att vi just i Norden behöll det förkristna ordet ”jul” på denna högtid, trots kyrkans försök att annektera allt hedniskt och presentera det som kristna seder.

2010 bjöd jag på illustrationer – julkort jag tecknat genom åren, till olika uppdragsgivare. Bloggposten fick heta Julkort jag ritat genom åren, helt enkelt. Många skojiga tomtar har det blivit genom åren…

Det konstigaste julkortet jag någonsin skapat bjöd jag på förra året, 2011. Det fick heta ”Liten julhälsning från TantraBlog!”, och är en Photoshopredigering av en redan från början rätt knasig bild – den blev en riktig rysare. Tro det eller ej, men denna bild har jag haft som bakgrundsbild på min dator under en rätt lång period. Den gör mig glad.

Det har blivit en hel del om julen på min blogg genom åren, och det gäller alltså även i år. Det känns kul att bloggen nu går in på sitt sjätte år, även om jag det senaste året har varit ganska sporadisk i mott skrivande. Till viss del får det skyllas på Facebook å ena sidan, men också att jag har varit engagerad med andra bloggar under året, som Världens fulaste bilar och År 50. Men TantraBlog lever vidare. Hur länge får framtiden utvisa.

GOD JUL OCH GOTT NYTT ÅR!

Foton & illustrationer:
Första bilden av Jan Dahlqvist.
Alla andra bilder av Carl Johan Rehbinder.

Gud bevare mig för änglar!

Det julpyntas – i hemmen och i skyltfönstren – och då kommer de alltid fram. Ni vet, de där eteriska, genomskinliga, tjänstvilliga, könlösa, genomgoda, ständigt leende, tröttsamt slisksentimentala flygande väsen som man kallar änglar. Vi formligen översvämmas av dessa vingförsedda väsen, givetvis endast i syfte att vi ska köpa mer dyrt skräp att lägga under granen.

Ibland slår sentimentaliteten över ordentligt, ni vet, den där typiskt kristna, gråtmilda kvasigulligheten, som man vanligen hittar i julkrubbor, ikoner och bilder med gråtande barn. Änglar, änglar, änglar. Hjälp! Och så förstås i juletid, företrädesvis i julskyltningen. Numera har dock det kyska i änglaidentiteten tänjts ut lite, så även en skyltdocka i utmanande raffset kan få vara ängel – bara hon har vingar.

New Age-svängen verkar helt besatt av änglar, och erbjuder änglakort, änglahealing, änglamassage, änglakanalisering och gud vet vad skit folk hittar på. Allt detta som någon form av steriliserad kristendom och ljusdyrkan, vanligen baserad på skräck för det jordiska, det mörka, det kroppsliga.

Själv använder jag oerhört sällan begreppet ängel. Det är lite för kristet för min smak (ja, den ger sig inte helt, min kristofobi), och dessutom tycker jag att det finns intressantare ord, som t.ex. diser, devor, gudinnor – bara som smakprov.
Får jag en dotter till kanske hon får heta Disa – Gudinna på fornskandinaviska. Freja (Vanadisen) är den främsta bland diser, och har ett antal diser i sitt följe.
Deva, eller devi, har samma betydelse på sanskrit. På det senare språket skulle väl apsara (himmelsk danserska) eller devidasi (tjänarinna till gudinnor) komma närmast det vi anser vara änglar, antar jag. Fast jag föredrar förstås en himmelskt dansande apsara framför en fladdrig och skör ängel…

Men mitt främsta motstånd mot begreppet ängel är att det finns inbyggt en rangordning, där änglarna alltid är underordnade ett högre, gudomligt väsen. Det känns väldigt statiskt i min begreppsvärld. De ska vara söta och snälla, och göra goda gärningar, och alla blir tårögda och tacksamma. Och deras främsta uppgift är att sjunga Herrens lov i kör. Urk.

Att ge sin dotter namnet Engla tycker jag är patetiskt och tröttsamt. Hur fan ska man leva upp – eller ner – till det? Man får för det första inte bli boss, inte högsta hönset. Det är helt uteslutet. Man ska städa undan och servera kaffe och göra så fint så fint. Och som belöning får man tanternas förtjusta små utrop – ”åh, du är en ängel…!” Dubbel-urk.

Min tolvåriga dotter heter Indra Matilda Freja Fredrika. Det kallar jag namn. Två gudanamn, från olika Pantheon, och så Matilda som betyder segerrik, och Fredrika, som betyder fredsfurstinna. Det du! Hon kan bli vad som helst. Ingen jävla ängel som fladdrar runt lite gulligt med transparenta, vitskimrande vingar. Sånt passar för små puttitnuttiga sex- till åttaåriga flickor – inte för vuxna kvinnor med hjärna, muskler, fitta, vilja och ambition.

Vad vi behöver mer av i världen är inte änglar – vi behöver Gudar och Gudinnor, kraftfulla, starka, strålande personligheter med gränslös skaparkraft, integritet, generositet och strålglans. Vi behöver verklig power, devashakti, gudakraft och gudinnekraft, initiativ och jävlaranamma. Inte behagfullt, tjänstvilligt, eftergivligt fladdrande. Vi behöver Män och Kvinnor som verkligen är Människor, starka i sin egen identitet och natur. Detta är det största miraklet av dem alla. Att vara sig själv, i all sin kraft och makt.

Vågar du vara en sådan människa?

”Never mind the angels – give me a real woman – a true Goddess”