Att offra barnen på rättfärdighetens altare

Mitt i hela den här uppskruvade debatten om barnpornografilagar och pedofiler, har många faktiskt glömt något väldigt viktigt. Barnen. Något som fullkomligt har försvunnit från kartan är nämligen det faktum att barn har en egen sexualitet, som mitt i denna oproportionerligt överdrivna skräck för pedofiler blir fullkomligt manglad och totalt orespekterad.

Allt som har med barn och sex i kombination att göra skapar uppenbarligen panik, nuförtiden. Om den enda respons många barn får från oss vuxna är projicerad skam, skräck och förnekelse (hur goda intentioner vi än har), så måste vi ställa oss frågan – hur friska blir dessa stackars barn i synen på sin egen sin sexualitet då, när de växer upp? Och vem har egentligen utsatt barnen för det värsta övergreppet?

Barn är också sexuella varelser. Barn tycker att det är härligt att springa runt nakna, att pilla på sitt kön, onanera, att kladda med färg på kroppen, att kramas, pussas, gosa, att utforska sina kroppar och allt skoj man kan göra med dem. Barn leker sexlekar med varandra. Det ser som regel inte ut som när vuxna leker sexlekar, men likheterna kan ibland vara slående. Skrämmande för somliga – de som helst vill se barn som totalt oskuldsfulla, asexuella varelser med sockervadd bakom öronen och änglavingar på ryggen. Små keruber utan synd.

Betänk bara det lilla språkliga faktum att vi fortfarande använder hopplöst föråldrade och värdeladdade begrepp som ”oskuld” om dem som ännu inte har vunnit erfarenheten att ha haft penetrativt sex. När du har haft sex är du inte längre oskuld. Du har då förlorat oskulden – och vad kommer sen – jo, skuld, förstås. Begreppet o-skuld antyder självklart sin motsats, i att alla som har haft sex, om än bara en enda gång, lever i skuld, i synd och skam. Allt detta för att indoktrinera oss till att sex är farligt, skamligt och dåligt – för att det gör oss alla lättare att styra, att ha makt över. Hur sekulariserade vi än har blivit, styrs vi alltjämt av gamla kristna, sexualneurotiska ideal. Borde det inte vara dags att lämna sådant skrot bakom oss?

När barnen kommer i puberteten, så ändrar sexlekarna som regel karaktär. Onanerandet tilltar, och ”riktigt” sex blir mer intressant. Många får sina första erfarenheter av sex med andra redan i tidiga tonåren – det knullas friskt i en del flick- och pojkrum. Allt detta är självklart, friskt och härligt på alla sätt och vis. Men med vår alltmer restriktiva lagstiftning kan alltså även de tonåringar som följer lagen för ”byxmyndighet” bli brottslingar, så fort de får för sig att dokumentera sina sexlekar.

Detta har redan blivit ett stort problem i USA, där tonåringar tar nakenbilder av sig själva med sina mobiltelefoner, och skickar till sina pojk- och flickvänner (så kallat ”sexting”) – och följaktligen har ett stort antal ungdomar blivit anklagade för distribution och innehav av barnpornografi, och de blir därmed stämplade för många, många år framåt som sexbrottslingar. Och detta på grund av bilder som de själva har gjort, av sig själva och varandra. Jag trodde verkligen inte att en svensk regering kunde få för sig att importera något så vansinnigt till Sverige – men med den kristna sexhatarlobbyorganisationen ECPAT som pådrivande faktor är uppenbarligen allt möjligt.

Barnporrbegreppet har därmed urvattnats, devalverats och betydelseförskjutits, till den grad att ungdomars sexliv demoniserats och skambelagts ytterligare, och ofta t.o.m. kriminaliserat (de ungdomar man påstått sig vilja beskydda). Och det spelar ingen roll att intentionen med lagarna inte är att skada ungdomarna. Det är lagens bokstav, och den kommer förstås att upprätthållas. Den absurda (men juridiskt korrekta) domen mot mangasamlaren är ett mycket tydligt exempel på detta.

Innan vi börjar skrika ”Barnporr! Förbjud allt!”, bör vi faktiskt noga definiera vad som är barnpornografi, hur den kan påverka betraktaren, vilken nytta ett förbud kan ha (annat än att moralisera över ”fel” slags sexualitet, som t.ex. väldigt unga människor som har sex med varandra). Det kan hända att vi faktiskt kastar ut barnet med badvattnet, bokstavligen, om vi låter skräck och moralpanik styra våra beslut.

Barnporr är ett extremt laddat begrepp, och tyvärr blir det ofta väldigt svårt att föra en sansad diskussion i ämnet just därför. Jag kan förvisso verkligen sympatisera med, och dela den starka känsla som många ger uttryck för, i sin iver att försvara de utsatta barnen. Jag har själv tre barn, som förvisso är rätt stora nu, men jag vet hur aggressiv jag kan känna mig bara vid tanken på att någon skulle göra något ondsint mot mina älsklingar.

Man jag kan bli lika ilsk över tanken på att mina tonåringar faktiskt själva skulle kunna bli anklagade för barnpornografibrott, om de leker med sina kameramobiler tillsammans med sina respektive pojk- och flickvänner, i sitt eventuella utforskande av sin egen sexualitet. Att vissa aspekter av ungdomars lekfullhet nu plötsligt är kriminaliserade är också ett oacceptabelt övergrepp mot våra barn – fast på ett sätt värre, eftersom det är samhället/staten som vill moralisera över deras sexualitet, och straffa dem för att leka med och ge uttryck för sin sexualitet på ”fel” sätt. Att det finns illvilliga, egoistiska och samvetslösa individer som vill njuta på andras bekostnad vet vi, och dem ska vi bekämpa – men när det är samhället som administrerar övergreppet blir det ett så mycket större svek. Vem ska man då lita på?

”Hade jag som barn blivit utsatt för sexuella övergrepp, och om detta blivit dokumenterat och spritt på internet och andra kanaler som en handelsvara, hade jag känt mig kränkt av att veta att polis och åklagare sitter och bläddrar i serietidningar istället för att jaga riktiga förövare och stödja riktiga offer.”
– Tim Davidssson, på Newsmill

Jag vill noga påpeka att jag självklart tycker att spridning av barnpornografiska bilder även fortsättningsvis skall vara strängt förbjudet – under förutsättning att definitionen på barnpornografi är mer specifik än nu. Att fotografiskt dokumenterade sexuella övergrepp mot prepubertala och minderåriga barn räknas dit torde vara självklart. Sen måste man ha en djupgående, faktabaserad beslutsprocess för hur hanteringen av alla gränsfall skall ske. Jag tror nämligen inte att den skärpta lagstiftningen som nu diskuteras är särskilt effektiv i kampen mot utnyttjande och övergrepp mot barn, av flera anledningar.

Istället för att fånga de verkliga brottslingarna, de som skapar barnpornografiska bilder genom att faktiskt dokumentera verkliga övergrepp mot barn, och istället för att effektivt arbeta för att stänga ned de hemsidor som sprider dessa bilder, lägger rättsväsendet ner resurser och tid på totalt irrelevanta ärenden – som t.ex. de som innehar tecknade bilder av barn, som eventuellt kan tolkas som erotiska. Redan rätt små barn lär sig att skilja på fantasi och verklighet, och det är förstås helt vansinnigt att bestraffa innehav av fantasibilder som inte ens har föregåtts av en kränkning av någon levande människa.

Man behöver inte vara särskilt liberal för att inse detta. Madeleine Leijonhufvud, professor emeritus i straffrätt, har inte gjort sig känd för att ha en särskilt sexliberal inställning generellt, men i just denna fråga instämmer hon faktiskt med mig och många andra debattörer, i det att tecknade bilder inte borde räknas som straffbar barnpornografi. Det är helt enkelt inte rätt. Och jag kan instämma i professor Leijonhufvuds tankegång kring att all faktisk förmedling av barnpornografiska bilder, d.v.s. de bilder som verkligen är dokumenterade övergrepp mot barn, bör fortsätta att vara förbjuden, på samma sätt som häleri är ett brott som följer på en stöld.

”Barnpornografilagen bör enbart omfatta dokumenterade övergrepp på barn. Jag delar Piratpartiets krav på att serieteckningar inte bör vara barnpornografibrott.”
– Madeleine Leijonhufvud

Vi måste se hela frågan i ett större perspektiv. Vi vill motverka övergrepp – så långt är väl alla helt överens. Men med en inskränkt informationsfrihet (Innehavsförbud för viss information), och en utökad definition av begreppet barnpornografi (till att gälla samtliga som är under 18, eller ser ut att vara under 18), motverkar vi inte längre övergrepp. Vi öppnar istället dörren för en annan form av övergrepp, där vem som helst (ja, du också!) kan få sitt hem stormat av poliser (rensade bokhyllor, beslagtagna mobiltelefoner, datorer och hårddiskar), där din 18-åriga dotter kan bli anmäld för barnpornografiinnehav, eftersom hon innehar bilder av sig själv och sin pojkvän, tagna innan hon själv fyllde 18 (och kanske några mangaböcker i bokhyllan). Vem blir då utsatt för ett övergrepp, egentligen, och av vem?

Ett stort problem med en inskränkt informationsfrihet är att rättsäkerheten blir lidande, och osäkerheten hos allmänheten blir större. I syfte att undvika ett litet, litet antal eventuella kränkningar, utsätter vi istället hela samhället för en potentiellt betydligt värre kränkning, långsiktigt sett. Och de som kommer att ta mest skada av detta är barnen. Naturligtvis måste man kunna diskutera eventuella gränser för vilken slags information som faktiskt kan vara olämplig att inneha, men det är inte alldeles säkert att just lagstiftning alltid är den allenarådande lösningen på alla problem.

En annan mycket allvarlig konsekvens av innehavsförbudet är att polisen inte längre kan få tillförlitliga tips. En mycket viktig informationskälla för polisen i allt deras arbete är just tips från allmänheten. Enskilda uppmärksamma och vakna personer kan bidra med mycket viktig information i lösandet av olika brott. Men om redan innehavet av en viss information är olaglig (eller ”kanske” olaglig), så vill ju ingen låta polisen veta ens att man har varit i kontakt med denna information. Då kan man ju själv råka illa ut. Är du alldeles säker på att allt ditt mjöl är rent? Vem bestämmer vilket mjöl som är rent? Det mjöl som var godkänt för något år sedan kanske plötsligt har blivit smutsigt, utan att du visste det.

Ingen blir faktiskt kränkt av en bilds existens (även om många påstår det), så länge ingen vet att den finns, så länge den inte sprids till andra, precis lika lite som någon blir kränkt av dina tankar – om dina tankar och fantasier stannar i din hjärna. Bilder av barn som blir utsatta för övergrepp skall naturligtvis inte figurera på nätet, eller någon annanstans där de kan bidra ytterligare till barns lidande, alldeles oavsett vilka övergrepp det än handlar om. Personligen tycker jag att det är minst lika illa att utsätta barn för bilder av grovt misshandlade eller döda barn, som andra former av övergrepp. Men vad du har i dina byrålådor kan faktiskt inte skada någon, så länge det stannar i byrålådan. Informationsfriheten bör alltså försvaras, så långt det är absolut möjligt. Och polisens resurser måste riktas mot de verkligt kriminella, de som faktiskt begår svåra övergrepp mot försvarslösa barn.

Detta är ett oerhört känsligt ämne att diskutera, eftersom det väcker så starka känslor. Men med tanke på den senaste tidens händelser kommer vi inte ifrån den här diskussionen, som vi nu faktiskt måste ta, hur besvärande den än är. Och vi måste hålla våra upprörda känslor i schack, och faktiskt bemöta den viktigaste frågan av alla – hur skyddar mest effektivt vi våra barn mot övergrepp (utan att bieffekten blir en annan slags övergrepp)? Hur ska vi på bästa sätt skapa en situation där barnen kan leva i en atmosfär av trygghet och kärlek?

Jag har inte alla svaren på alla frågor. Jag vet inte om jag har rätt i alla mina resonemang. Jag kan inte vara tvärsäker, särskilt inte i frågor som handlar om så allvarliga saker som våra barns liv, hälsa och välmående. Det finns inga absoluta sanningar. Men ingen, absolut ingen, allra minst barnen, tjänar på pajkastning, verbalt krig, smutskastning och upprörda gräl om rätt och fel, moral och synd. Vi måste diskutera, forska, komma fram till något som är så nära en sanning som man kan göra, utan att någon ska behöva komma i kläm. Och vi måste komma ihåg vilka det är vi faktiskt vill skydda.

Andra som bloggat om den idiotiska barnpornografilagen och dess tragiska konsekvenser:

Tim Davidsson på Newsmill, Anna Troberg på Newsmill, Simon Lundström, Oscar Swartz, Serietecknaren Tinet Elmgren, Serietecknaren Åsa Ekström, 之乎者也, 之乎者也, 之乎者也, 之乎者也, 之乎者也, 之乎者也, Marcus Fridholm, Göran Widham, Göran Widham, Göran Widham, Rick Falkvinge, Christian Engström, Johanna Sjödin, Johanna Sjödin, Johanna Sjödin, Henrik Alexandersson, Per Hagwall, Per Hagwall, Per Hagwall på Newsmill, Hans Egnell, Hans Egnell, Hans Egnell, gothbarbie, gothbarbie, gothbarbie, Anders Widén, Anders Widén, Anders Widén, Anders Widén, Deepedition och Deepedition, Erik Laakso, Mina Moderata Karameller, Caspian Rehbinder, Torbjörn Jerlerup, Åke Forsmark, Oh The Irony!, Per Pettersson, Avva, Juristens funderingar, Ravenna, Liberati, Fröjdh.se, Farmor Gun i Norrtälje, Piratpartisten Johan, Seriebibliotekarien, Emil Isberg, Jan Myrdal; Expressen, – Carl-Michael Edenborg; Aftonbladet Kultur, – Expressen Ledare, My Bergström; Expressen Debatt, DN Bok, Arbetarbladet, – P3 Nyheter, Nyheter 24, UNT, Piratpartiet

Att Piratpartiet kommer in i Riksdagen är faktiskt akut, och oerhört viktigt för att bevara demokrati, kunskap, kreativitet, rättssäkerhet, allmänmänskliga rättigheter och personlig integritet.

Tuttchock – galna censurlagar i Australien

Absolut förbjuden bild i Australien!

Australiens regering har beslutat att förbjuda porr med småbystade kvinnor. Ja, du läste rätt. I tron att småbystade kvinnor på bild kan uppmuntra till pedofili, har man nu introducerat ett förbud mot all porr som avbildar kvinnor med små bröst. Och man tar sig för pannan. Hur har de tänkt nu, stackarna? Australiensarna har uppenbarligen drabbats av en alldeles osedvanligt allvarlig, kollektiv sexualneuros.

Enligt Australiens censurlagar, National Classification Code, klassas olika media enligt ett system, och detta system är upplagt i olika grader av hur hårda restriktioner staten tar gentemot materialet. Viss information anses vara så hemsk att samtliga invånare bör skyddas från den, och det inbegriper ”skildringar av barn under 18 år (eller som kan uppfattas som barn under 18 år), som en normal (reasonable) människa som kränkande (oavsett om det är sexuellt eller ej)”.

Nu snackar vi gummiparagrafer, förstås, men en av konsekvenserna av denna klassificering blir just att vuxna kvinnor med små bröst kan uppfattas som ”barn under 18 år”, och därför är avbildningar av dessa kvinnor numera förbjudna i det underbara landet Australien. En skönt bisarr konsekvens av denna lagstiftning är att om du själv är kvinna, bevisligen över 18 år, men utrustad med små bröst, och fotograferar dig själv naken – så kan du bli fälld för produktion och innehav av barnpornografi.

Tänder du på detta? Då är du nog fan pedofil! I alla fall i Australien!

Ska man skratta eller gråta? Jag vet faktiskt inte, men något så ofattbart korkat har jag nog inte hört på mycket, mycket länge. Jag undrar om det helt enkelt är så att ozonhålet över Australien har vuxit sig så stort att det är omöjligt att upprätthålla intelligent liv där över huvud taget.

Ett vanligt fenomen (som också kan vara en av orsakerna till denna galenskap) är förstås att de som är mest rabiata i sitt motstånd mot något, är i själva verket de som mest attraheras av det. Högröstade ”feminister” som slår sina fruar, fanatiska kristmoralfjantar som är stammisar på bordellen, katolska celibatpräster som våldtar små gossar. Kanske förklaringen finns där?

Jag skrattar gott vid tanken på en speciell censurnämnd, som måste sitta hela dagarna och bedöma bilder och filmer utifrån uppgiften att bestämma vilka bröst som kan godkännas eller ej. Vilka parametrar ska gälla? Är det O.K. att de är små, om de hänger ner? Hur stora måste de vara för att få godkänt? Vilka måttenheter skall gälla? Vikt? Hur långt de sticker ut från kroppen? Hur stora bröstvårtorna är? Och – inte minst – vilka jobbar på en sådan instans? På vilka grunder har de fått jobbet att granska bröststorlekar på bild?

Alla småbystade kvinnor måste operera om sina bröst, förstås, med silikoninlägg, så att de inte uppmuntrar pedofiler. ”Men jag vill inte ha större bröst – jag gillar mina bröst!” – ”Jasså, du tycker att det är helt O.K. med sexuella övergrepp mot barn du? Marsch in till kliniken, eller raka vägen in i fängelse för uppvigling till sexuella övergrepp mot barn!” För att inte tala om västerländska män som tänder på små söta asiatiska babes – peddovarning direkt!

Känn hur pedofilin sprider sig i din kropp!

Med denna logik borde jag vara pedofil, eftersom min hustru har ganska små bröst. Dessutom är jag rätt svag för rakade blygdläppar. Alltså borde jag förvägras inresetillstånd till Australien. Eller för den delen USA, som har minst lika galna lagar på detta område som Australien. Min kära hustru är helt klart beviset för min pedofila läggning. Att hon är över 30 bast, och att det är naturligt för kvinnor att ha alla möjliga bröststorlekar, är förstås helt irrelevant. Tänder jag på små bröst (och rakad mus) är jag alldeles uppenbart en pedofil. Förr eller senare kommer jag att jaga åttaaåringar. Eller…?

Australien är landet där en man blev fälld för innehav av barnpornografi – för att han hade laddat ner en skämtteckning med medlemmar i familjen Simpson, som har sex med varandra. Hur absurt är inte det? Men det stannar inte där. Alla slags skildringar med någon slags fetischer, som eventuellt kan göra din gamla nucka till moster upprörd, är också förbjudna.

Alla skildringar av BDSM och ”kiss-sex” är förstås strängeligen förbjudna, liksom avbildningar av kvinnlig ejakulation (eftersom det anses perverst, obscent och motbjudande). Böcker som Nabokovs ”Lolita” har försvunnit från bibliotekens bokhyllor, och filmer eller bilder som avbildar kvinnlig ejakulation är förstås också förbjudna. Sånt är ju avskyvärt, och måste därför förbjudas. Jag undrar vilken slags sexualitet som Australien vill hävda är naturlig. Kanske den gamla viktorianska modellen, då kvinnor över huvud taget inte ansågs kunna få orgasm?

VARNING! SMÅ BRÖST! PEDOFILRISK! TITTA BORT!

Vad är nästa steg? Att förbjuda bilder av kvinnor med rakade kön? Det vore onekligen ett logiskt steg. Eller – det kanske redan är förbjudet? Kvinnor i ”flickiga” kläder? Varför inte ha burkha-tvång på alla barn när vi ändå håller på? Förbud mot att över huvud taget vidröra barn, eftersom det skulle kunna uppmuntra till sexuell kontakt? Glöm kramarna, skippa det gemensamma badet, goset i sängen, och tänk inte ens tanken på att ha bilder av dina barn i ett album eller på väggen – oavsett om de har kläder på sig eller ej. Man vet aldrig vem som tittar. Det kan räcka med att DU tittar – tänk om du blir pedofil på kuppen!

Eller så förbjuder vi barn helt och hållet. Då är vi ju av med problemet. Eller sex. Jaa, vi har löst problemet! Om vi förbjuder sex så blir det ju inga fler barn! Och då kan pedofilerna inte… eller… hur tänkte jag nu? Hmmmm…

Tillåten bröststorlek i Australien?

P.S. Nu får jag nog aldrig inresetillstånd i Australien. Men – vill jag verkligen åka till ett sånt skitland?

P.S. (2) Håll utkik efter galna lagar i Sverige också – det är redan förbjudet att visa tecknade bilder av barn i sexuella situationer (var finns brottsoffren?), och även skildringar av S&M (går under definitionen ”våldspornografi”). Det är alltså O.K. att visa bilder av barn och vuxna som blir torterade, slagna och mördade, på de mest bisarra vis, men kommer det in något sexuellt så är det inte tillåtet. Skildringar av erotisk smisk och bondage är också förbjudet i Sverige. Vi går inte fria från censur och tankebrott i Sverige heller.

Samtliga bilder av Carl Johan Rehbinder

Läs mer om Australiens censurlagar här:
The Classification Website, ComLaw, MsNaughty, somebodythinkofthechildren.com, Sankaku Complex

Hanna Dönsberg har också skrivit om detta.

Att Piratpartiet kommer in i Riksdagen är faktiskt akut, och oerhört viktigt för att bevara demokrati, kunskap, kreativitet, rättssäkerhet, allmänmänskliga rättigheter och personlig integritet.

När två bisarra ting krockar uppstår ofrivillig komik

Ny teknologi kan få oväntade följder. De s.k. ”nakenscannrarna”, som redan finns på på en del flygplatser, bl.a. i USA, visar hyggligt avslöjande bilder av scannade passagerare, liksom… utan kläder. Flera stora flygplatser runt om i världen skall nu skaffa den nya ”nakenscanningsutrustningen”, en slags elektromagnetisk manick (ej röntgen) som ser genom kläderna på passagerarna.

I desperat strävan efter ökad säkerhet inför flygplatser hårdare och hårdare bestämmelser, med allt galnare konsekvenser. Folk står på rad med skorna i ena handen, och med den andra håller de upp sina byxor, eftersom de tvingas ta av sina skärp. Flaskor och annat som innehåller vätskor får näppeligen medföras. Den senaste terroristen hade en filt i knät, därför förbjuder vi filtar i knät. Ur ren integritetssynvinkel är flyg-”säkerheten” en skandal, och inte blir vi säkrare heller. Den som påstår något annat är antingen dum i huvudet, eller ljuger som en bilhandlare.

Nu ska dessa ”naken-scannrar” installeras på flygplatser i Storbritannien, men detta har stött på patrull. Det bryter nämligen mot deras barnpornografilagar att låta barn och ungdomar under 18 att bli avfotograferade ”nakna”. Detta är förstås en ofrivilligt komisk konsekvens av galna lagstiftningar som krockar med varandra. En ”säkerhet” krockar med en annan ”säkerhet”. Barnen får inte utsättas för pedofiler, och passagerarna får inte utsättas för terrorister. Fantastiskt! Två av vår tids hippaste hatobjekt och skräcktriggers i samma mening!

Visst kan man skaka på huvudet åt dessa uppenbara absurditeter, men det mest tokiga är trots allt att passagerarna finner sig i allt detta. De köper myndigheternas bullshit rakt av och tror på allvar att det handlar om deras säkerhet. Och så lyder de. Skulle man införa vaginal- och analundersökning med spekulum av samtliga flygpassagerare skulle många säkert tycka att det vore bra det. Terrorister kan ju gömma bomber i analen eller fittan! Sanningen är att denna ”säkerhet” inte alls gör flygningarna säkrare. Vill någon göra skada, så kommer det att ske. Det bästa vore kanske att vi alla reste helt nakna, utan bagage, fastkedjade i stolarna. Det skulle väl höja säkerheten?

Jag tänker antagligen inte som en terrorist, men kan ändå hitta på ett antal sätt att ställa till det rejält på ett flygplan. Det mest osofistikerade är att köpa med sig två flaskor från tax-free (som jag ju får ha med mig i kabinen), slå av den ena mot en hård kant och skapa ett mordvapen, och den andra kan med hjälp av en servett och en tändare bli en molotovcocktail. Sen kan jag tvinga piloterna att öppna in till cockpit – annars sätter jag eld på planet, och skär halsen av ett antal flygvärdinnor och passagerare.

En annan variant är att byta ut batterierna i en laptop mot sprängdeg. Och förr eller senare hittar säkert någon på hur man väver ett tyg av explosivt material. Eller så trycker man upp sprängdeg i fittan eller analen (än så länge kollar man inte det!). Eller så låter man någon som är under 18 bära på bomberna. Eller så värvar man en yrkesverksam pilot till sin terroristorganisation. Då behövs inga sprängämnen.

Eller så bombar man någon annan plats, som inte har samma utstuderade säkerhetsåtgärder. En tågstation, ett shoppingcenter, ett parlament (ja, det skulle säkert gå att smuggla in en bomb i Riksdagen också). Eller sprider ut en hemsk sjukdom (biologisk krigföring), eller något annat. Det är bara bristande fantasi som sätter gränserna för vad man kan hitta på i form av ny terror.

Problemet med vår tids säkerhetsnoja är att vi hela tiden skyddar oss mot saker som redan har hänt, och missar att eventuella terrorister då hittar nya mål, nya metoder. Och hur ska vi göra då? Ska vi övervaka varenda vrå av samhället? Tänk om övervakarna är… terrorister? Tänk om terrorister infiltrerar säkerhetssystemen, och stänger av när det ska bombas? Hur ska vi veta vilka som är terrorister? DNA-register? Finns det en terrorist-gen?

Fattar ni? Det går inte att skydda sig till 100 %. Och frågan är alltså vad som i längden orsakar mest skada. Terrorismen, eller kriget mot terrorismen. Kriget mot terrorismen tycker i alla fall jag påminner skrämmande mycket om den terrorism man säger sig vilja stoppa. Eller i alla fall konsekvenserna av detta krig. Konsekvensen av att ständigt påminna medborgarna om terror, genom terror, är att vi får samma resultat som av terrorism – vi blir rädda och misstänksamma, otrygga, osäkra, och vi faller tacksamt in i pappa statens skenbart skyddande famn, och går med på allt.

En intressant konsekvens av den ökade övervakningen är att staten och privata företag får allt större befogenheter över medborgarnas kroppar, som t.ex. att klä av dem nakna, eller andra mer eller mindre förnedrande kontroller, medan vi privatpersoner får allt mer kringskurna rättigheter. I USA är det bara 13 delstater som förbjuder övervakningskameror i provrum på varuhus och toaletter. Och det blir väldigt konstigt när man använder nakenbad och avklädda bilder på Internet som ett argument för denna fotografering – ”nuförtiden är det väl inget att gruffa om, alla är ju nakna på badstränderna i alla fall”. Och det är samma slags argument som när man försvarar FRA, IPRED, ACTA, Datalagringsdirektivet, eller tusen andra grovt antidemokratiska och integritetskränkande lagar – ”alla fläker ju redan ut sig på Facebook”.

Den stora skillnaden ligger i att om jag berättar saker om mig själv på Facebook, har nakenbilder av mig själv på nätet, eller på annat sätt visar mig mer eller mindre öppet och naket offentligt, så är det på eget initiativ, mitt eget val. Det är ingen annan som tvingar mig. Och alla vill faktiskt inte. Det spelar ingen roll om jag har ”rent mjöl i påsen” – jag kanske inte vill bli granskad ändå. Och det måste respekteras.

Och skulle folk börja göra uppror mot den överdrivna säkerheten (Hu! Så kan vi inte ha det!), så kan ju staten (i brist på ”riktiga” terrorister) alltid arrangera något litet ”terrordåd” någonstans, så får man bekräftelse på att ”säkerheten” snarare behöver skärpas ytterligare. Om någon tycker att det jag just skrev verkar överdrivet och orealistiskt (foliehatt!), så säger jag bara Operation Northwoods (som förvisso stoppades av president Kennedy, med det är inte alldeles säkert att en annan president hade stoppat planerna – typ… G. W. Bush?). Det vore med andra ord inte första gången.

Det är jättebra med kameraövervakning, tyckte en bekant till mig, för det gjorde att han kände sig säkrare. Men det finns ju statistik från Storbritannien (världens mest kameraövervakade land) som visar att de i praktiken inte fungerar, eftersom brottsligheten inte har sjunkit alls, och uppklarningsprocenten av de brott som begåtts i närheten av en övervakningskamera är inte heller särskilt imponerande. Men det är väl ändå bra om folk känner sig säkrare, även om det är en illusion, säger kanske vän av ordning. Om det vore så – men många känner inte så alls. Jag känner mig INTE tryggare av övervakningskameror. Snarare tvärtom. Jag vet inte vem som tittar på mig genom den, och det gillar jag inte.

Man kan fortfarande bli rånad och våldtagen på tunnelbanan. Men nu känner man sig säkrare. Och så finns brottet på film. Men om rånaren inte går att känna igen (rånarluva?), så går det förstås inte lättare att lösa brottet. Och polisen har förresten inte tid. Min bekant som tyckte om övervakning kände sig t.o.m. säkrare i en taxi med kamera. Varför det? Om taxichauffören vill överfalla dig så kan ju han stänga av kameran. Eller är du orolig att du själv ska överfalla taxichauffören, frågade jag. Och fick det surrealistiska icke-svaret att man ju inte kan ha väktare i varenda taxibil. Jag fattar inte hur folk tänker.

All denna ”säkerhet” är mer eller mindre värdelös. Eller, värre än så – den kan i längden skapa mycket mer skada än all terrorism i världen. Terrorism har ett syfte – att skapa skräck. Tyvärr funkar motåtgärderna på samma sätt. De skapar också skräck – men mer smygande, mer omärkligt. Tänk om din granne är terrorist – eller pedofil! Vi blir gradvis allt räddare och räddare, lär oss att bli mer misstänksamma mot varandra, vågar inte lita på någon – utom staten. Och snart inte ens staten. Terroristerna har då lyckats dubbelt upp, utan att knappt ha behövt göra något – staten har gjort jobbet åt dem.

Vad ingen verkar ha fattat, är att det bästa vapnet mot terrorism är att inte låta sig bekommas. Äldre Londonbor, som var med under Blitzen, reagerade på bombdåden i tunnelbanan och på bussar i London med ilska och framåtanda. Vi ska inte låta oss kuvas, ansåg de. Och så gick man strax tillbaka till business as usual. Inga fler kontroller på bussar eller tunnelbanor än tidigare. Och DETTA är det allra bästa vapnet. Om vi inte ändrar på något, inte ökar paranoian, fortsätter att ha tillit som grundinställning, inte skapar mer övervakning och terror mot medborgarna – då har vi vunnit mot terroristerna. Det vi inte är rädda för på stan, eller hemma hos kompisar, borde vi inte vara rädda för på flyget heller.

Vi måste lita på varandra. Frihet, kärlek, tillit och empati är de allra bästa anti-terroristvapnen som finns på jorden – oavsett om denna terror kommer från terrorister eller pappa staten.

Andra som har skrivit om detta:
Ola Wong i SvD, Hanna Wagenius på sin blogg, Hanna Wagenius på Politkerbloggen, HAX, Kent Persson, säkerhetsexperten Bruce Schneier, Aktiv demokrati, Morgonsur, Cherin Awad, 之乎者也

Tyvärr verkar det bara finnas ett enda politiskt parti som tar frågor om privatliv, integritet, rättssäkerhet och allmänmänskliga rättigheter på allvar – Piratpartiet – så detta parti stödjer jag helhjärtat, på vilket sätt det än blir.

Liten snabbsummering av den senaste tidens ämnen…

Jag har som vanligt alldeles för många bollar i luften för att hinna blogga om allt intressant som händer, saker som jag verkligen skulle vilja blogga om, men inte hinner. Så jag tänker att jag gör lite som Emma, en kortare summering med kommentarer kring flera olika ämnen.

Thomas ”Stasi” Bodström kommer ut ur den kristna garderoben, mer tydligt än förr. Nu är han politiker i kyrkofullmäktige också, och på sin blogg visar han sina rätta färger som salvelsefull frälsarpredikant, när han talar om kriminella – ”Likt andra advokater vet jag, att det som oftast är enda chansen att rädda en som har kommit riktigt djupt ner i den kriminella avgrunden, är kärlek och kyrkan. Att bli troende är för många som har gjort andra människor riktigt illa den enda räddningen. Det måste vi ta fasta på.” Fantastiskt. Vi får hoppas att Bodströms engagemang i kyrkan kan rädda oss från att ånyo behöva konfronteras med denna fördärvliga mobbare och kristmoralist i maktposition.

Sverigedemokraterna börjar synas i sömmarna, och det är bra. Att Aftonbladet lät Sd:s partiledare Jimmie Åkesson vräka ur sig rasistiska klichéer i bladet var en alldeles utmärkt startpunkt för ett noggrant sönderanalyserande av denna gravt överskattade organisation. På samma sätt som jag sett tydliga samband mellan kristna evangeliska organisationer (EAEC) och nazister (Nationaldemokraterna – jag har sett samma artiklar dyka upp i båda sammanhangen), ser jag hur Sd i praktiken är en illa kamouflerad nazistorganisation med kristdemokratisk fernissa.

Åkesson gör vad han kan för att se ut som Hägglund, men han lyckas inte särskilt bra. Till och med ett bakåtsträvande kristusparti som Kd framstår som ett liberalt, humanistiskt, genomtänkt och attraktivt parti i jämförelse med Sd. Det är verkligen dags att rycka täcket av dessa mentala kalhyggen och visa vilka rasistiska stolpskott de är i verkligheten. Deras kombination av ultrareaktionär kristen moralism med rasism och främlingsfientlighet rimmar väldigt illa med värden som demokrati, frihet, kärlek och medkänsla. Släpp för helvete inte in denna politiska katastrof i Riksdagen!

Förespråkarna för sexköpslagen får mycket stryk nu, med riksdagspolitiker som tar bladet från munnen, debattörer som attackerar från alla håll och kanter, professorer och andra forskare som analyserar sönder förespråkarnas undermåliga icke-argument. Dessutom avslöjas förespråkarna för denna moralistiska idiotlag som inpiskade lögnare och skitsnackare, sensationslystna moralpredikanter och rent ut sagt korkade. Men detta kommer jag förstås att skriva mer om i ett separat inlägg, eftersom det också är en av mina kärnfrågor.

Polisen jagar sexköpare och hemodlare av hampa, istället för att jaga riktiga brottslingar med riktiga brottsoffer, och det kan man ju ha allehanda åsikter om. Sverige har blivit självförsörjande på marihuana, och polisen springer benen av sig för att sätta dit de förhärdade brottslingarna, som inte förvånande visar sig vara hel vanliga Svenssons, akademiker, busschaufförer, banktjänstemän och andra ”vanliga människor”, som uppenbarligen inte bedömer rökning av maja som något allvarligt.

OBS! Jag propagerar inte för drogbruk! Så fort man kommer ut som ”drogliberal” så ställer man sig öppen för att svartmålas som närapå en knarklangare. Men det går jag inte med på. Jag propagerar för en balanserad politik, med skadereduktion som grundprincip, snarare än moralistisk förbudsiver. I flera länder i Europa har man helt avkriminaliserat innehav av alla slags droger, för eget bruk, och det har givit positiva resultat i form av mindre drogmissbruk, och bättre använda polisresurser. Kan det vara dags att anpassa lagstiftningen till medborgarnas praxis?

Diskussionen om religiösa särdrag, som niqab, burkha samt manlig och kvinnlig omskärelse fortsätter alltjämt. Urban Johansson skriver en utmärkt artikel om detta på Newsmill. Det är märkligt och extremt motsägelsefullt att i frihetens namn vilja förbjuda vissa slags plagg, samtidigt som man gladeligen godkänner att sjukhus skär sönder pojkars könsorgan i religionens namn. Att införa lagar mot vissa plagg är helt absurt, och den dagen man förbjuder bärande av burkha kommer nog fan jag att gå ut på stan i burkha. Nån jävla måtta på fascismen bland våra beslutsfattare får det väl ändå vara? Vilka tror de att de är, dessa självgoda besserwissrar som med förbudslagar vill styra över kvinnors klädsel?

Om man vill gå runt och se ut som Spökplumpen, ett vandrande tvåmanstält, så måste det vara varje enskild människas frihet att få göra det. Självfallet får man räkna med att man inte kan ta ut pengar på banken, inte jobba någonstans där man möter andra människor, inte legitimera sig, inte ägna sig åt någon social verksamhet alls, i praktiken. Men det är konsekvenser man själv måste få bedöma om man tycker att det är värt att ta. Sådant ska inte lagstiftas om, lika lite som vi kan lagstifta om toppluva på samtliga medborgare under en viss temperatur. Och – man kan ju även bära sin burkha på fler sätt än ett…

Polsk riksdag – idioti i kubik. I min späda ungdom fick jag lära mig att begreppet ”polsk riksdag” betydde totalt kaos. Alla pratar i munnen på varandra, stolar och papper flyger runt i rummet och smockan hänger i luften. Ingen koll, ingen struktur, ingen riktning. Polsk riksdag har nu även fått en ny betydelse – en drös medeltida idioter. Populistiska dumskallar som vill återinföra icke-funktionella kroppsstraff som hämnd mot vissa kriminella. Man har beslutat att pedofiler skall genomgå kemisk kastrering, något som prövades redan på 1940-talet i Sverige, och det fungerade inte då heller. Men det är väl bättre med stupstock, hämnd och vedergällning än att faktiskt göra något som fungerar. Man tar sig för pannan…

Nya Zeelands befolkning – ännu större idioter? I Nya Zeeland beslutade regeringen 2007 att förbjuda misshandel av barn (aga), men uppenbarligen är Nya Zeeländska föräldrar så rädda för sina barn att de tycker att det är nödvändigt att misshandla dem, så nu ska de folkomrösta om denna lag. Nya Zeeländare tycker alltså att det är rätt att misshandla just de människor som är för små för att försvara sig. 83 procent vill att föräldrar ska kunna slå sina barn ostraffat, enligt en färsk mätning. Något vidrigare har jag inte hört talas om på länge. Nya Zeeland är uppenbarligen inte ett civiliserat land, utan en barbarisk nation som vill fortsätta att utsätta sina mest sårbara och hjälplösa medborgare för systematisk misshandel. Bojkotta Nya Zeeland!

En liten solskenshistoria vill jag förmedla, och det är om den alldeles underbara lilla australiensiska flickan Jazz. 60 Minutes Australia gjorde ett reportage om henne, eftersom hon redan vid väldigt tidig ålder tydligt och klart upplevde sig som en flicka, trots att hon var född i en pojkkropp. Underbara föräldrar, underbara syskon, underbar tjej. Se denna film! Besök också gärna TransKids Purple Rainbow Foundation, en organisation för transsexuella barn.

Blogge Bloggelito har återuppstått från de döda, nu dock reinkarnerad under sitt eget namn, Niklas Dougherty. Naturligtvis måste den sinofile krångelpettern ha ett bloggnamn på kinesiska – 之乎者也. Den återkomne Niklas håller en mer formell stil i sitt skrivande än den vilt skjutande, smått koleriske Blogge. Fortfarande skarp (kanske t.o.m. skarpare), och snabb som attan. Så fort jag har tänkt skriva om något, så kan jag ge mig den på att Niklas/Blogge redan har skrivit om det, bättre, mer faktaspäckat, skarpare och smartare än jag själv ens vågat drömma om. Välkommen tillbaka till bloggosfären, Blogge/Niklas!

För min egen del kan jag också rapportera att min kandidatur till Piratpartiets riksdagslista nu även rent formellt är registrerad, och att det nu bara är att vänta och se vad medlemmarna i Piratpartiet tycker, fr.o.m. den 9 november (har jag för mig). Självfallet är alla vi som kandiderar fria att göra reklam för oss själva gentemot medlemmarna, eftersom det är den s.k. svärmen som väljer vilka som slutligen skall ingå i riksdagsgruppen. Så om du är medlem i PP, och gillar tanken på mig som riksdagsledamot – rösta gärna på mig då. Jag kommer förstås att lägga ut mer information här på bloggen när det är dags för röstning.

Förbjud allt!

I en helt sanslös artikel i Aftonbladet med den helt osannolikt korkade rubriken ”Förbjud fotografering av små barn” (vilket i och för sig obarmhärtigt avslöjar den låga nivån på artikelns innehåll), skriver Dan Benchetrit att han känner sig maktlös. Han staplar sensationsrubriker på varandra och beskriver sin vanmakt och skräck som förälder, varpå han beskriver en situation där han själv utövat egenmäktigt förfarande gentemot en fotograf, utifrån en misstanke om att fotografen är pedofil, och att han ska använda bilderna att runka till. Detta ger honom rysningar.

Livet är det farligaste som finns. Garanterat dödlig utgång. Och artikelförfattaren redovisar sig själv omedvetet ärligt som en extremt skraj person, rädd intill panik, och en sådan person kan tyvärr vara väldigt farlig för såväl sig själv som för omgivningen, något som tydligt visar sig i den beskrivning som artikelförfattaren själv gör av händelseförloppet. Överslagshandling på överslagshandling, utan att en sekund betänka konsekvenserna av sina handlingar. Huvudlöst.

Riktigt skrämmande i sammanhanget är att det på gallupfrågan ”Ska det vara förbjudet att fotografera barn på allmän plats?” är 43 % som svarat ja. Pedofil-masspsykosen har alltså vuxit sig så stark att nästan hälften av de som svarat anser att ett så grovt ingrepp i människors frihet är rätt att göra. Trygghetsnarkomanerna har slagit till – igen!

Om jag hade varit fotografen, den man som enligt artikelförfattaren hade tagit sig den oerhörda friheten att fotografera hans barn, och därtill tilltala barnet (Hu! Folk som pratar med barn – det måste vara ett pervo!), så hade jag säkerligen reagerat minst lika aggressivt om jag hade blivit bemött på det sätt som artikelförfattaren bemötte fotografen. Jag hade högst sannolikt inte svarat ”Det ska du skita i”, eller ”fuck you” utan snarare något mer belevat, men andemeningen hade definitivt varit densamma.

”Det utbryter handgemäng” skriver artikelförfattaren skenbart neutralt, men vad som faktiskt hände var att artikelförfattaren själv inledde detta handgemäng, och då tycks det än mer obegripligt och förvridet att artikelförfattaren tror att polisen ska stödja honom när de dyker upp och stoppar handgemänget. Vidare erkänner artikelförfattaren egenmäktigt förfarande, i det att han tar fotografens kamera och tittar på bilderna. Polisen ber att få titta i kameran, men fotografen vägrar, vilket är fullkomligt förståeligt. Det skulle jag också vägra i en liknande situation.

Som slutgiltig ironi blir artikelförfattaren sedan förbluffad över att han blir delgiven misstanke om misshandel. Och sen skriver han en artikel om hela förloppet, i hopp om att vinna sympati. Ursäkta om jag uttrycker mig en smula grovt och nedlåtande – men vilken dumskalle! Och dumt, Aftonbladet, för att ni bidrar till detta fördummande av media, samt att ni dessutom offentligt förnedrar herr Benchetrit genom att publicera hans huvudlösa, paranoida babbel.

För det första – artikelförfattaren har ingen aning om vad fotografen har för avsikter när han fotograferar. Och det kan han heller inte styra. Om detta gör att artikelförfattaren känner sig maktlös, så får han ta det på eget ansvar, och inte projicera det på någon annan.

För det andra – även om det skulle vara så att någon fotograferar dina eller mina barn för att ha bilderna att runka till, så är det inte heller något som faktiskt drabbar någon. Att någon sitter hemma och runkar – vari ligger det hemska i det? Vem drabbas? Vem som helst kan ju faktiskt runka till bilder ur vilken dagstidning som helst, och det är inte heller något brott. För det är ingen som blir kränkt, inga faktiska övergrepp sker – det finns inga brottsoffer. Den enda kränkning som sker tillfogar vi oss själva, med våra egna sjuka fantasier i våra egna hjärnor – som vi sedan projicerar på ”snuskgubbarna”. Men vem är det egentligen som är en snuskgubbe?

Detta kanske är en ovanligt radikal idé i det nutida masspsykotiska diskussionsklimatet, men det går faktiskt inte att hindra någon från att tänka sexuella tankar. Det finns ännu inte ”tankebrott” i vårt samhälle, och det ska vi vara oerhört glada för. Att man sedan kan tycka att det är obehagligt att vissa personer kanske kontemplerar sådant som är osmakligt och skrämmande för mig, det får jag leva med. Punkt.

För det tredje har artikelförfattaren tydligt redovisat en i det närmaste mytologisk övertro på lagar och regler. Den som vill plåta kommer att göra det ändå, oavsett regler. Det finns teleobjektiv. Man kan införa hur många lagar och regler som helst, och det enda som kommer att ske är att fler blir brottslingar. Och till slut är vi brottslingar allihop, och så får vi sätta ett galler runt hela Sverige, låsa och slänga bort nyckeln.

Somliga verkar vilja ha en tankediktatur, med lagar mot ”tankebrott”. Om jag tänker sexuellt om dina barn så ska jag sättas i fängelse. Men hallå! Ska alla som har haft intensiva fantasier om att slå ner någon, eller mörda någon, straffas för det också? Det blir ju helt absurt! Vi kan betrakta oss alla som ondskefulla brottslingar, dömda enligt tankeförbudslagen.

Men det ÄR skillnad på tanke och handling. Och det finns en vits med att det är handlingar som döms, inte tankar. Själva definitionen på mänsklig civilisation är att vi kan motstå våra impulser. Bara för att jag vill slå någon som irriterar mig, eller bita strupen av min motståndare, eller knulla min 14-årige granne, så betyder inte det att jag faktiskt gör det. Då borde jag väl snarare belönas för att jag lyckats motstå mina impulser, inte straffas för dem?

Om man likställer tankar och handlingar skapar man ett totalt kaos, som helt enkelt inte fungerar. Verklig moral bygger inte på att man tänker ”rätt”, men att man handlar rätt, oavsett vilken tankeprocess som har föregått beslutet.

Så jag säger bara – slappna av, släpp kontrollbehovet över andra människors tankar (snacka om omöjlig ambition!), lita lite mer på folk (alla främlingar är inte farliga – de flesta är faktiskt inte farliga), men ta hand om dina barn, krama varandra, möt varandra, kommunicera istället för att kapitulera inför dina rädslor.

Vi går mot ett allt kallare och hårdare samhälle om all närhet och beröring, eller t.o.m. distansierad uppskattning, automatiskt skall misstänkas som otillbörlig. Till slut vågar ingen beröra någon, knappt ens titta. Och isoleringen blir allt värre. Och denna isolering kommer i sin tur att tvinga fram sjukliga behov av tvångsmässig, ofrivillig beröring, just på grund av skambeläggande och brist.

Mer kramar, pussar och hångel åt folket!

Andra som har skrivit om samma ämne:
Polymeriska tankar, Tuneld, Mad World, Attila, Peter Soilander, Jomari, Anna Svensson, Opassande, Gustaf Gellerbrant, Alltid varför, Rulle & Rubbe, Anne Björnström, Tre Amigos, mkv, Högerkonspiration, Sleepless-bot, Terese, Septemberhäxan, Stackars Sverige!, Wake up!! – Time to DIE!, WitchBitch, Fade to Ghey, Mellan Eld och Vatten, Ciruxia, Besökaren 2.0