Ibland är folk ute och cyklar lite mer än vanligt. Man har hittat runstenar som ska innehålla ”hbtqi-budskap”, vilket är en sanning med mycket stor modifikation. Snarast är budskapet ganska så homofientligt.
I Biblioteksbladet kan man läsa följande:
”Runstenarna har de tolkat med hjälp av runforskare och skriften handlar om ett hot om ‘ergi’ , ett slags manlig femininitet som kan kopplas till samkönad sexualitet, som sägs drabba den som förstör stenen.”
Detta tolkas alltså av dessa hjärntvättade populister som ”hbtqi-budskap”. Okunnigt, historielöst, korkat och propagandistiskt.
Ergi betyder ungefär ”arghet”, och har flera betydelser. En av betydelserna är att bli penetrerad sexuellt, vilket med den tidens hierarkiska synsätt på sex sågs som nedvärderande. Varje kultur har sexuella hierarkier – vissa beteenden har högre status, andra lägre. Det gäller i lika hög grad vårt nutida samhälle, fast med en annan värderingsskala, bara.
Samma syn hade man i Rom. Den som penetrerar är överordnad den som blir penetrerad. Därför var det inte ovanligt att soldater som var krigsfångar också blev knullade av den vinnande sidans soldater. Inte som en homosexuell handling, utan som en makthandling. Man gjorde männen till kvinnor.
Det finns en annan, mer esoterisk betydelse i den nordiska traditionen, och det handlar om de män som blev shamaner, sejdkarlar. Völvorna och sejdkarlarna var som regel gränsöverskridande till sin natur, och en av förklaringarna till att man kunde använda begreppet ergi på sejdkarlarna var sannolikt att de lät sig penetreras av makterna, inte nödvändigtvis fysiskt sexuellt, utan snarare på ett andligt plan.
Shamanerna kunde också ägna sig åt könsöverskridande aktiviteter och attityder, inte för att de var ”queer” i nutida betydelse (även om en och annan säkert var det också), men för att man i det förkristna Norden hade väldigt rigida könsroller, och det ligger i shamanens natur att vara utanför systemet, att bryta mot normerna.
Samtidigt finns mängder av myter om Loke, som sannolikt är den queeraste guden i någon pantheon, någonsin. Vi pratar om en snubbe som är hälften thurs (jätte), hälften as, som älskar att klä ut sig som kvinna (Trymskvida), men som i en annan berättelse går flera steg längre – förvandlar sig till ett sto, blir påsatt av en hingst – och föder Sleipner.
Det kan också vara på sin plats att nämna att folk överlag självklart hade väldigt olika åsikter och värderingar även för 1000-1300 år sedan. Det var inte en homogen kultur då heller. Det var alltså med blandade känslor folk såg på sejdfolket under vikingatid, och intressant nog gäller det även idag. Många som ser sig som asatroende, hedningar, föraktar sejdfolket, för det är ”flummigt”, ”ondskefullt”, eller något annat epitet. Sannolikt för att det skrämmer dem, för det är något de inte känner igen.
Själv hör jag till båda grupperna, har varit ordförande i Samfundet Forn Sed, jag startade en tradition av årliga vårblot vid Uppsala Högar år 2000 (och de hålls varje år fortfarande, inte av mig) – och jag har dykt djupt in i sejden och runmagin och det esoteriska. Så det går att förena.
Med andra ord – innan man påstår saker kan det vara bra att ha lite historiska fakta att utgå från. Jag kan varmt rekommendera Neil S. Price bok ”The Viking Way” för den som vill lära sig mer om ämnet.
Under några år var jag ordförande i 
TantraBlog 
Senaste kommentarer