Almedalen 2011 – nu är vi här!

Så var det återigen dags för Sveriges största vuxenkollo, det politiska tivolit Almedalsveckan. Förra året var jag där för första gången, och fann det oemotståndligt roligt, inspirerande, stimulerande, kontaktskapande och hysteriskt. Så jag ser fram emot en vecka av intensivt debatterande, diskuterande, filosoferande och allt därmed besläktat. Jag ska gå på seminarier, debatter och allehanda politiska jippon, och jag ska nätverka och byta visitkort med så många som möjligt.

Det började redan på Gotlandsfärjan, där jag blev igenkänd av en mycket trevlig Expressenjournalist som jag träffade flera gånger under valkampanjen i somras, samt ett par politiker från Centerpartiet. Liten försmak av vad som komma skall.

Den största skillnaden mot förra året, bortsett från att jag då var nybörjare, och att det var valår, var att jag då kom dit som representant för Piratpartiet, som en av partiets riksdagskandidater. Efter valet har jag som bekant flyttat mitt politiska engagemang till det helt nystartade politiska projektet Liberaldemokraterna. Så det är som representant för Liberaldemokraterna jag deltar i år.

Det bästa med detta är att jag nu kan delta i alla debatter och seminarier som intresserar och engagerar mig. Det mest frustrerande med att vara representant för Piratpartiet var att jag inte kunde delta i debatter på områden som inte var piratfrågor – som t.ex. frågor kring skolan, sexualpolitik, socialpolitik, drogpolitik, liberalism kontra konservatism, skatter och mycket annat som engagerar mig. Många debatter fick jag helt enkelt strunta i, eftersom jag bar min lila piratskjorta och representerade ett parti med en mer snävt fokuserad politisk agenda.

Men i år kan jag flyga fritt. Jag är medgrundare och medskapare till Liberaldemokraterna, och har betydligt större utrymme att prata om mina hjärtefrågor, vilket förstås kommer att ge mig mer kraft och entusiasm i min politiska aktivism. Och vi har både grundläggande ideologiska principer och dagsaktuella frågor att rikta in oss på.

Vi kommer naturligtvis att peppra på Kristdemokraterna, som verkligen har visat sin svartaste sida i att inte vilja avskaffa tvångssterilisering. Men vi kommer även att driva frågor som sekularisering, skolfrågor (som att få bort betygshetsen och fokusera på hur utbildning ska ske på bästa sätt), livsstilsliberala frågor som rör personlig integritet och kroppslig autonomi (sex, droger och dödshjälp) samt förstås avskaffande av bisarra tvång som danstillstånd och arbetstillstånd, liksom lagar som gör det olagligt att äga serieteckningar. Antalet myndigheter måste också skäras ner kraftigt. Vi måste börja lita på att människor faktiskt är kompetenta att ta hand om sig själva och sina liv. Det finns förstås mer, men detta är en bra början.

Piratpartiet är förstås i Almedalen i år igen, och vi kommer säkert att hitta på ett och annat skoj ihop – inte bara för att pirater är sköna människor att ha omkring sig, utan också för att vi har en del åsikter gemensamt. Och om det är något pirater inte är främmande för så är det radikal politisk aktivism. Så man vet aldrig vad som kan hända i Almedalen…

Men man kan inte bara ägna sig åt politik en hel vecka utan att få hjärnblödning, så självklart kommer vi att ta lite ledigt för nakenbad vid någon trevlig strand, mysiga måltider, samtal på altanen som hör till den lägenhet vi hyr mitt i Visby, innanför murarna – och så ska jag förstås försöka få med mig ett gäng sköna liberaler på en av Dick Wases famösa stadsvandringar; Sexualiteten i den medeltida staden, en mycket insatt och underhållande guidning till snusk och synd i det historiska Visby. Tycker man att det verkar alltför stark tobak kan man gå med på en annan tur – Människornas Visby, en något mer återhållsam exposé över livet i den medeltida staden.

När jag skriver detta sitter jag i min säng i en magnifik etagevåning mitt i centrala Visby, och skall strax sova och drömma söta drömmar. Startskottet går på söndag eftermiddag – sen är det full fart i en vecka framöver. Och jag ska försöka hinna blogga om intressanta aktuella händelser som dyker upp under veckan.

Läs gärna min rapport från förra årets Almedalsvecka!

Finns Gud?

Förlåt mig så hemskt mycket, men det här blir ett väldigt, väldigt långt blogginlägg, bara så att du vet det innan du fortsätter läsa… Förhoppningsvis ska det vara så intressant att du orkar dig genom hela klabbet även om det är omfattande – och då är ändå detta en koncentrerad sammanfattning av ett väldigt mycket större resonemang.

Så – finns Gud?

Frågan är egentligen fel ställd. På frågan “finns Gud” skulle jag kunna svara “Absolut inte!”, och i samma andetag “Ja, självklart!”, och båda svaren skulle vara 100 % korrekta – beroende på hur jag väljer att definiera Gud. På samma sätt är också frågan ”tror du på Gud” fel ställd, eftersom alla har helt olika bild av vad Gud är, och vad Gud är i relation till oss. För innan vi över huvud taget kan diskutera Gud måste vi definiera begreppen. Annars kommer vi aldrig att mötas, och risken är mycket stor att det bara blir en metafysisk pajkastning av alltihop.

Begreppet “Gud” är tyvärr hopplöst flummigt, och ger oändliga möjligheter till egna uttolkningar. Somliga tolkar begreppet som en universell, opersonlig kraft, andra som en ursprunglig gnista, eller som en skäggig, svartsjuk och maktgalen psykopat, eller som en mångfacetterad personlig/opersonlig existens utan gräns, eller som naturen själv, som universum, som en översjäl i varje levande varelse (paramatma), eller som en skapare som finns oberoende av sin skapelse, eller som en del av den – eller både och (acintya-bheda-abheda-tattva) – eller som en judisk profet, född av en jungfru, som en del av en obegriplig treenighet (far, son, heligt spöke), eller tusen olika personliga aspekter av samma gudom, ibland med åtta armar.

Vilken gudsbild föredrar du? Valet är ditt – och ändlöst. Det är inte svårt att förstå varför somliga blir förvirrade, och varför det finns ett behov hos somliga att etablera “en enda sanning” om Gud, trots att det förstås är helt omöjligt. De som vill bestämma att en bild är sann, och alla andra osanna, är förstås hopplöst och ändlöst fel ute, och det skulle vara lätt attt avfärda dem som dumskallar, om det inte vore just dessa mest förvirrade själar som ställer till med mest krig och elände här på jorden. Majoriteten av världens religioner bygger på skrock, vidskepelse, maktstrukturer, socialt tryck, institutionaliserad okunnighet, nedärvda vanföreställningar och kollektiv galenskap.

Men nu var det ju inte religionerna vi skulle tala om, utan Gud. Och det är faktiskt en HELT ANNAN SAK.

I denna eviga diskussion om Guds varande eller icke-varande känner jag mig nämligen manad att reda ut ett antal missförstånd och snårigheter. I dagstidningar och andra media ramlar det omväxlande in artiklar från aktivt religiösa som försvarar religion (och Gud), och från humanister/ateister som kritiserar religionerna (och Gud) och deras inflytande över samhällets olika funktioner. Och ofta ser jag att representanter för båda falangerna gör precis samma misstag. De blandar ihop Gud med religion, och de blandar ihop religion med andlighet – fast det är fullkomligt väsensskilda företeelser.

Andlighet är en individuell upplevelse. Religion är en kulturell yttre form, i vilken det i allra bästa fall kan finnas goda redskap och metoder för att uppnå denna andliga upplevelse. Dock brukar religionerna tyvärr snarast utveckla sig åt ett helt annat håll, i form av en social mall, som också fungerar som hämmande och styrande på medlemmarna i gruppen, och som ett maktredskap för att hålla folk i schack. Gud kan finnas med i ekvationen, eller inte. Det verkar mest vara en smaksak för de kreativa människor som grundar religionerna.

Under flera hundra år har Sverige och svenskarna utstått ett fruktansvärt religionsförtryck, i det att prästerna lydigt inordnat sig i systemet, och snarast blivit lokala regeringstjänstemän, tyranniska byråkrater med uppgift att kuva folk till lydnad, och till mycket stor del är väl just detta orsak till att vi idag hos svenskar generellt kan iaktta en allmän motvilja mot allt som osar religion. Eller som K. G. Hammar uttryckte det – en fundamentalistisk sekularism. Detta kan emellanåt få överdrivet negativa konsekvenser, på så sätt att om jag t.ex. rent allmänt talar om den psykologiska nyttan av ceremonier och ritualer, så ringer “sektvarningsklockan” direkt hos många.

Religionskritik är svårt i Sverige, eftersom ingen egentligen bryr sig om religion, förutom att folk generellt har en slags suddig bild av att religionen har nån slags inherent helighet, som gör att vi måste behandla all religion med en särskild respekt. Och samtidigt vet folk inte ett skit om religion, eftersom vi är så ointresserade och sekulariserade. Så det är extremt svårt att föra en vettig debatt. Det blir lite som att diskutera avancerade matrecept med femåringar. Försök med det så förstår du vad jag menar…

Men det finns förstås starkt positiva konsekvenser av vår svenska sekularism. Folk låter sig inte luras av skenhelighet och vidskepelse på samma sätt som i många andra länder med mer religiöst inflytande. En amerikansk politiker som tar ordet “Gud” i sin mun ökar märkligt nog i trovärdighet, medan en svensk politiker, t.o.m. en kristdemokrat, sjunker kraftigt i trovärdighet om han/hon åberopar Gud i något politiskt sammanhang. Och det är naturligtvis alldeles utmärkt att det är så. Om det är något historien har visat oss med all önskvärd tydlighet så är det faran med att blanda ihop religion och politik. Och tyvärr uppstår det även stora problem när man blandar ihop Gud med religion. Eller för den delen andlighet och religion.

Så tillbaka till frågan – finns Gud? Återigen beror det på hur vi definierar gudsbegreppet, och förstås vem man frågar. Frågar man en ärkeateist som Richard Dawkins blir svaret förstås ett rungande NEJ, men t.o.m. Dawkins måste erkänna att lika omöjligt som det är att bevisa Guds existens, lika omöjligt är det faktiskt att bevisa Guds icke-existens. Och så tar Dawkins till ett helt batteri av sannolikhetskalkyler för att påvisa det absurda i Guds existens. Missförstå mig rätt – Dawkins är knivskarp, och gör ett beundransvärt arbete i sin religionskritik, som jag till mycket stor del instämmer i, och han demonterar t.ex. kreationismen på ett alldeles underbart sätt. Jag rekommenderar varmt en läsning av hans utmärkta bok ”Illusionen om Gud”.

Men även Dawkins missar några fundamentala komponenter i diskussionen, och virrar bort läsaren i raljerande religionskritik, med samma tendens att blanda ihop religion och gud som de religiösa visar upp – fast liksom från andra hållet, bara. Och vissa punkter hastar han väldigt fort förbi. Detta gäller i praktiken de flesta ateister, eller i alla fall de som argumenterar kraftfullt för sin sak.

Låt oss göra ett tankeexperiment. Låt oss till att börja med skippa ordet “Gud”, som är så tyngt av årtusenden av dammigt bagage och bisarra vanföreställningar. Låt oss istället tala om medvetande. Varje levande varelse, åtminstone på en högre utvecklingsnivå, har någon form av medvetande. Vi människor är alldeles unika, i det att vi har en förmåga att reflektera, och skapa helt nya idéer, nya uppfinningar och tankevärldar som inte funnits förr. Vi kan fundera över livets mening, och ställa frågan “vem är jag?”. Enligt en förklaringsmodell har vårt universum fyra dimensioner, med tiden som den fjärde dimensionen. Jag hävdar för experimentets skull att det finns minst fem dimensioner, och att medvetande är den femte.

Hjärnan är fortfarande ett stort mysterium, och frågan om medvetandet ett ännu större, och på dessa områden finns det fortfarande enorma vita fläckar på kartan, som forskningen knappt har börjat nosa på ännu. Det finns så enormt mycket kvar att upptäcka, så enormt mycket vi inte vet. Och det vi kallar medvetande, håg, “mind & consciousness”, är fortfarande i stort sett outforskad mark. Vetenskapen har bara börjat nagga i kanterna på detta enorma ämne än så länge.

Riktiga hardcore-ateister är vanligen monister, i det att man tror att medvetandet är ett resultat av materien, att medvetandet är helt beroende av den fysiska kroppen, medan “andligt” sinnade personer tänker mer dualistiskt – att det kan finnas något bortom det fysiska, något evigt – en själ, en ande. Så härmed avslöjar jag mig som en dualist, i det att jag obetingat tror på själens existens som något separat från kroppen, och kroppen som en manifestation av jagets önskan, snarare än tvärtom. Medvetandet överordnat materien, snarare än tvärtom. Så för att mitt tankeexperiment ska fungera, måste vi åtminstone som en temporär hypotes acceptera en dualistisk världsbild.

Låt oss gå vidare med vårt tankeexperiment. Om vi väljer att betrakta var och en av oss medvetna varelser som små mikrokosmos i ett makrokosmos, så kan man utan alltför stor ansträngning föreställa sig att makrokosmos – alltså hela alltet – skulle kunna beskrivas som, alternativt omfatta/innehålla ett evigt, gränslöst supramedvetande, som genomströmmar allt, finns i allt, innehåller allt. Om vi anstränger oss lite i att undvika att kalla detta för Gud, utan stannar kvar i mer neutrala, nästan vetenskapliga termer, så kan vi komma en bit till i resonemanget utan att det blir tro och religion av det.

Om relationen mellan individen och helheten är just mikrokosmos och makrokosmos – att allt som finns i det stora finns i det lilla, och vice versa – så kan vi också dra slutsatsen att alla mina egenskaper och tillgångar som enskild individ blott och bart är en nano-spegling av helheten. Jag har önskningar, jag har längtan, jag har självmedvetenhet, jag har en förmåga att skapa saker och ting, konkreta och/eller abstrakta, upprätthålla komplexa system, samt bryta ner och förstöra. Den universella speglingen av detta skulle kunna se ut som den vediska treenigheten Brahma-Vishnu-Shiva. Brahma skapar, Vishnu upprätthåller, och Shiva förstör – allt i ett perfekt balanserat kretslopp.

Vi människor är både gudar och djur. Vi har djurkroppar, med djuriska instinkter, men ett potentiellt högre medvetande – vi har alla de gudomliga egenskaperna, i just förmågan att skapa/upprätthålla/förstöra sådant som inte fanns tidigare, oerhört komplexa mekanismer såväl materiellt som strukturellt/intellektuellt. Detta finns det ingen annan art som kan. Bara vi människor. Därför tar vi en särställning i den värld vi lever i.

Unified Field-teorin introducerades i sin första form redan av Einstein, men som också utforskas inom kvantfysiken. Den är strikt sett inte bevisad, och betraktas inom den etablerade vetenskapen som pseudo-vetenskap, just för att den inte är bevisad. Men denna teori skulle förklara hur allting hänger samman, en slags fysikvetenskaplig holism, och den skulle intressant nog även passa ihop med min teori om ett evigt, gränslöst supra-medvetande. Skillnaden är att jag även lägger till medvetande som en komponent i detta fält, detta nät – denna Urds väv i evigheten. I detta supramedvetande finns förstås all medvetenhet samlad, som ett slags tidlöst Internet som är uppkopplat till varenda atom och varenda medvetande i hela världen.

En intressant sak med detta eviga, gränslösa supramedvetande, kombinerat med Unified Field-teorin, är att det stämmer väldigt bra överens med såväl gammal urvedisk kosmologi, liksom med den nordiska, i Urdaväven, den tantriska och den shamanska världsbilden (de har väldigt mycket gemensamt). Tantra betyder i själva verket “expanderande väv”, och kan lätt tokas om till ett “unified field” med integrerat medvetande. En annan aspekt av detta är att den skapande tanken får ett gränslöst spelrum. Det handlar framför allt om hur starkt fokus jag kan hålla i min intention.

Hur ska vi då relatera till detta supramedvetande? Ett supramedvetande presenterar självfallet inga regler, inga dogmer – alla idéer om en inbyggd moralisk kompass är naturligtvis bara inskränkt önsketänkande. Så fort vi talar om gott och ont, gudomlig rättvisa och annat formalistiskt tankegods, så är vi inne på mänsklig moral, som givetvis alltid är högst relativ och subjektiv.

Det finns ingen absolut gudomlig moral. Snarare tvärtom – det högsta måste med all nödvändighet vara helt fritt från mänskliga dogmer om ”rätt” och ”fel”. Gud saknar moral. Dock kan man föreställa sig att det är möjligt att kommunicera med detta supramedvetande, enligt principen att “Gud har miljoner ansikten”, och “Gud visar sig för dig på det sätt som du är redo att se Gud” – eller det gränslösa eviga supramedvetandet. Då kan det oändliga supramedvetandet visa upp en spegel, en önskebild för just dig. Men då blir Gud i det ögonblicket faktiskt din egen skapelse, inte tvärtom – vilken underbar paradox!

Om du vill se Gud som Krishna, eller Jesus, eller det flygande spaghettimonstret, så kan det oändliga, gränslösa supramedvetandet spegla tillbaka detta önsketänkande på dig, och så blir din skapelse sann, i samarbete med det oändliga, gränslösa supramedvetandet. En gemensam skapelse, ett samarbete mellan dig och det verkligt gudomliga, blir din gudsbild, din uppenbarelse. Och jag kan möta denna gudsbild på olika sätt – genom tempeldyrkan, meditation, eller i ett tantriskt möte med min partner.

Gud hör bön – ja, kanske, på så sätt att jag med mitt begränsade mikrokosmos-medvetande kan koppla upp mig mot det obegränsade makrokosmos-medvetandet, och att det kan svara, lite på samma sätt som det beskrivs i det gamla talesättet “som man ropar i skogen får man svar”. Det jag ger ut är det jag får speglat, manifesterat tillbaka. På samma sätt som jag (mikrokosmos) kan få min gudsbild bekräftad genom det oändliga, gränslösa supramedvetandet (makrokosmos), kan förstås mina önskningar och ambitioner speglas tillbaka på samma sätt.

Naturligtvis är det fullkomligt osannolikt att ett universellt medvetande skulle ha moraliska synpunkter på hur vi agerar här på jorden, vilka sexuella preferenser vi har, eller vilka (mänskliga) lagar vi väljer att följa eller strunta i. Detta strider förstås mot mångas naiva bild av gudomlig rättvisa, att det skulle finnas någon överordnad ståthållare som står för en absolut moral om gott och ont. Sorry, men det finns inte. Det strider mot all logik och allt sunt förnuft, och all vetenskap. Gud är varken god eller ond, Gud är ingen moralisk kompass – Gud är. Och där sprack teodicéproblemet, som en skimrande såpbubbla.

Det är mycket viktigt att påpeka att denna idé om ett supramedvetande är en oerhört mycket mer avancerad gudsteori än något man kan hitta i de hopplöst inadekvata och primitiva abrahamitiska teologierna. Så om du ur mitt resonemang kring ”Gud” får minsta association till den judeo-kristna-muslimska jahve-allah, den svartsjuke, straffande psykopaten, så önskar jag att du slänger denna association, denna gudsbild på soptippen illa kvickt. Denna gudsbild duger inte till något annat än att förslava enfaldiga och obildade stackare, och har intet att erbjuda dem som verkligen vill utforska andliga upplevelser och själsliga djup.

Det är i själva verket mycket tveksamt om kristendom – eller för den delen islam – ens kan kvalificera som riktiga religioner, eftersom de i grunden är imperialistiska politiska system, med hysteriska religiösa övertoner, i vilka Gud mest används som påtryckningsmedel för att få undersåtarna att lyda, ett lömskt sätt att rättfärdiga absolut makt och hänsynslös imperialism. Den som får egna visioner och uppenbarelser, och som får starka andliga upplevelser av egen kraft, får passa sig. Antingen blir man bränd på bål, eller i bästa fall utstötta och förvisade, som gnostiker och sufier. Verklig andlighet är i praktiken att betrakta som oönskade bieffekter, som bryter mot den hierarkiska strukturen och “den enda sanningen”.

Ursäkta avbrottet – tillbaka till Gud.

Graden av öppenhet påverkar den inre och yttre balansen. Om jag har en stark kontakt med detta supramedvetande, ”gud”, om jag så vill, eller Universum, så kommer jag också att vara mer öppen för insikter, såväl inifrån som utifrån. De som är verkligt stora shamaner är de som kan kanalisera konkret livsnödvändig information till kollektivets nytta – inte för att skaffa sig makt och rikedom på andras bekostnad, som kyrkan ända sedan 300-talet.

En intressant iakttagelse jag gjort, å ena sidan med ledning av det jag läst och på annat sätt tagit del av om modern vetenskap, kvantfysik m.m., å andra sidan av allt det jag praktiserat och studerat om shamanism, tantra och andra urgamla andiga system och förklaringsmodeller, är faktiskt att de allra äldsta modellerna för andlig utveckling och kontakt med subtilare makter idag är de allra modernaste. Kristendom och islam är hopplöst passé, omoderna, dysfunktionella och destruktiva, medan de äldre systemen, som shamanism, tantra och olika former av panteistisk deism kanske fungerar bättre idag än någonsin.

Ett tantriskt mantra som stämmer väldigt väl med denna världsbild (praktiseras av den tantrayogiska gruppen Ananda Marga) lyder som följer – ”Bábá Nám Kevalam” – vilket betyder ”Allt som finns är uttryck av det oändliga medvetandet”. Observera – det oändliga medvetandet. Det är alltså inga nya tankar, men de harmoniserar oväntat väl med modern vetenskap.

Kombinerat med dagens vetenskapliga utveckling och oerhört avancerade ackumulerade kunskap, kan vi alltså nu skapa helt nya vägar att nå djupare insikt och tillfredsställelse i livet, utan den gamla tidens skrock och falska föreställningar, men inkluderande all den andliga essensen som vi fortfarande kan ha glädje av.

Gud är inte ”övernaturlig”. Gud behöver inte vara ovetenskaplig, bortom vetenskapens domäner. Faktum är att i samma grad som vi utmålar Gud som något onåbart för vetenskapen, i samma grad gör vi Gud osannolik, omöjlig att inkorporera i ett förnuftigt sinne.

Så hur är det nu då – finns Gud? Återigen, ja eller nej, beroende på hur vi väljer att definiera Gud. Hur vill du se Gud? Hur vill du bli sedd av Gud? Kanske det är samma sak? Jag kan bara vidarebefordra en uppmaning från såväl Stevie Wonder som Neale Donald Walsch – Have a talk with God. Kanske Gud svarar?

Ytterst sett är dock allt detta intellektuell onani. Mindfucking, som amerikanerna subtilt nog uttrycker det. Missförstå mig rätt – jag gillar både onani och ”fucking” – inget fel på det. Men det är inte det optimala, det högsta. Vi kan diskutera Guds existens eller icke-existens tills vi faller ihop i små högar av damm, utan att egentligen ha åstadkommit ett skit, eftersom Guds existens strikt sett varken går att bevisa eller motbevisa.

Det finns en sak som är viktigare än allt annat, vad vi än tror på eller inte tror på, oavsett om Gud finns eller inte finns, oavsett om vi är separata eviga själar i temporära kroppar eller kroppar med integrerat medvetande – och det är den sociala konsekvensen av våra tankar och handlingar. Om jag utifrån min trosuppfattning, oavsett vilken, bestämmer mig för att alltid agera i kärlek, alltid vara kärleksfull och ansvarsfull i alla mina relationer, så kommer det att påverka min omvärld positivt, alldeles oavsett min mer abstrakta världsbild.

Störst av allt är kärleken – så kan man läsa i en mängd mer eller mindre visa skrifter, och detta kommer kloka gummor och gubbar att påpeka i evinnerlig tid. Det fanns på 1600-talet i Indien en vaishnava-filosof vid namn Vishvanath Chakravarti Thakur, som hävdade att det fanns en sak som var ännu högre än Gud själv, och det var kärleken till Gud, bhakti. Om du älskar Gud fullkomligt och hängivet, så styr ditt hjärta över Gud. Eller som man också kan formulera det, om ordet Gud känns störande – kärleken till Alltet, Universum, Livet, är större, högre än Alltet, Universum, Livet självt.

Vi kanske aldrig får veta om Gud finns. Eller inte finns. Vi kan bara tro, hoppas, teoretisera och grubbla. Men en sak vet vi med hundraprocentig säkerhet – Kärleken finns, och den kan vi välja att leva. Eller inte. Kärleken är något högst konkret, medan ”Gud” i praktiken är ett verbalt begrepp, en intellektuell konstruktion, en mental tolkning av det vi ser men inte kan förstå i sin helhet – alldeles oavsett om Gud existerar eller ej i sinnevärlden. Och det kanske är så enkelt som att Gud är Kärleken. Eller att Kärleken är Gud. Eller så finns bara kärleken.

Hur det än är – om du måste välja EN sak att tro på, och leva efter som ledstjärna – strunta i Gud. Välj Kärleken. Då hamnar du rätt, hur du än gör.

P.S. Nu har jag inte skrivit något här om själens natur, men det skulle bli för långt, så det spar jag till ett annat blogginlägg.

Lita inte på staten!

Är staten god? Ja, det frågar projO i ett utmärkt blogginlägg om i vilken grad vi ska lita på staten. Är det verkligen önskvärt att staten kan kontrollera oss in i varenda vrå? Kan vi lita på att denna information används på rätt sätt? Är staten verkligen en altruistisk företeelse, med allas vårt bästa för ögonen? Det verkar lite som att Staten i det moderna, sekulariserade samhället i många avseenden har fått ersätta Gud, och eftersom enfaldiga människor tror att Gud är god, så tror enfaldiga människor också att Staten är god.

Naturligtvis är staten inte ”god”, lika lite som Gud är ”god”. Teodicéproblemet är en chimär, ett tankefel, och det gäller förstås även dess moderna, sekulära form, gällande staten som god – det bygger på orealistiskt önsketänkande. Gud är naturligtvis inte ”god” – Gud är allt, varken god eller ond. Och detsamma gäller Staten, som styrs av människor som varken är godare eller ondare än någon annan.

En sak kan vi vara helt säkra på, och det är att våra folkvalda agerar med minst lika mycket egennytta i fokus som vilka andra medborgare som helst. De lockas av feta och saftiga morötter (positioner, erkännande och pengar), och de kan partipiskas till förbehållslös lydnad, Det är naturligtvis inte så att alla som vill påverka parlamentariskt har dolda, egoistiska agendor, och det finns verkligen uppriktiga, ärliga och öppna politiker (hoppas jag), men man kan absolut inte utgå från att alla är det.

Vägen till helvetet är stensatt med goda intentioner – även uppriktigt ärliga politiker kan korrumperas, gradvis, av den maktposition som de tilldelats, och det värsta som kan hända är att de med tiden tror att de faktiskt har rätt att bestämma över andra människor. Då måste vi hjälpa dem, genom att befria dem från deras betungande ansvar, och ersätta dem med andra, fräschare krafter. Jag skulle också kunna korrumperas i en sådan sits – du med. Ingen är helig, höjd över varje misstanke, ingen är opåverkbar.

Jag har en förhoppning, och det är att om jag själv av någon anledning vid tillfälle skulle välja att utsätta mig för denna korruptionsrisk, om jag själv skulle välja att arbeta parlamentariskt, så hoppas jag verkligen att jag blir påmind om mitt ego skulle bli för stort, om min ansvarskänsla skulle svälla sig för stor – storebrorsstor – och att jag därför skulle besinna mig, och även begränsa mitt engagemang till en kortare period. Jag hoppas att vänliga och omtänksamma personer ser mina felsteg och påminner mig om min dödlighet (memento mori), och naturligtvis särskilt i stunder av triumf.

Vi måste helt enkelt bli mindre godtrogna, för vårt eget bästa, och mer misstänksamma mot alla som vill ha makt över andra människor – som till exempel över oss själva. Hur mycket vill du egentligen att andra ska bestämma över ditt liv? Hur mycket vill du lämna över kontrollen av ditt liv i andras händer, hur mycket ansvar vill du slippa, genom att låta ombud bestämma åt dig? Hur mycket vill du vara en slav, en livegen, en som är ägd av någon annan?

Och man kan naturligtvis vända på resonemanget. Hur mycket vill du bestämma över andra, döma andra, styra andra? Hur mycket vill du regissera andra människors liv? Hur mycket vill du kontrollera din familj, ditt företag, dina anställda, ditt land? Lika misstänksamma som vi är mot andra som vill bestämma bör vi vara ödmjuka och vaksamma gentemot oss själva. Ingen är immun mot korruption.

Ett populärt svepskäl för ökad kontroll är att staten vill motverka terrorism och kriminella nätverk – men då måste jag ställa en högst radikal fråga. Vilka är det idag som faktiskt begår de värsta brotten mot mänskligheten, med mest lidande, svält och död som resultat? Jo, regeringar i olika länder. Inte terrorister och vanliga kriminella.

Så vi har faktiskt större anledning att frukta regeringar än terrorister och kriminella. Man måste jämföra, som den unge huvudpersonen säger i Lasse Hallströms film Mitt liv som hund. Vilket är värst?

Hur Alliansen kan vinna nästa val – stort!

Något som i sanning vore helt fantastiskt, vore om Alliansen hajade att den absolut bästa strategin för att vinna nästa val vore att lägga sig platt på marken, göra en jättepudel, be alla väljare om ursäkt för det dumma FRA-lagförslaget, förklara att ”nu ska vi lyssna mer på vanligt folk”, och sen riva upp FRA-lagen med omedelbar verkan.

Sen kan de påpeka lite försiktigt att de i övrigt har fullföljt nästan alla sina vallöften, men att de lovar att bättra sig ännu mer. Först en rejäl pudel, sen lagom skryt. Det fungerar. De behöver inte ens mena det på allvar. De kan bara gå ut med den inställningen offentligt, och så kommer sossarna inte ha en chans i nästa val.

Politik är politik. Så är det bara. Hajar de inte en så grundläggande sak så duger de nog inte särskilt bra till att regera i vilket fall som helst. En sak man måste lära sig i det politiska livet, eller över huvud taget om man sitter i en maktposition av något slag, det är hur man faktiskt driver genom sina idéer. Ibland måste man muta, ibland kohandla, ibland manipulera genom avledande manövrer, och ibland lägga sig ner och säga förlåt – även om man egentligen inte menar det.

Så, mina damer och herrar i regeringen – om ni vill fortsätta vara regering några år till (Vill ni verkligen det? Det verkar inte så…), så måste ni göra jättepudeln Super-Fido, kräla i stoftet och be om ursäkt med mössan i hand (även om ni inte menar ett jota av det), och lova bot och bättring. Då kommer alla att älska er och rösta på er. Så funkar vi svenskar. Sorgligt men sant.

Pudel eller politisk död – välj själva.

Den moraliska effekten av tantramassage

Dubbelmoralen triumferar, om vi ska tro Margareta Flygt. I en artikel i Sydsvenskan ifrågasätter artikelförfattaren det dubbla i att det å ena sidan ses som omoraliskt och hemskt att anlita prostituerade, å andra sidan är det helt O.K. att anlita tantramassören för en sinnlig massage av hela kroppen, inkluderande könet, kanske t.o.m. med en avslutande orgasm.

Nu gör Margareta det väldigt lätt för sig i sin artikel, eftersom de yttre omständigheterna har stor betydelse för sammanhanget. Att New Yorks guvernör Eliot Spitzer fick sparken var förstås inte bara för att han anlitat lyxprostituerade. Det hela komplicerades nämligen av att guvernör Spitzer var en hård förespråkare för moral, och en stark motståndare till prostitution. Officiellt. Det som alltså har varit mest upprörande är hans extremt dubbelmoraliska hållning. Så även om man skulle vara för legaliserad prostitution kan man knappast anse att det är ett dugg upprörande att han får sparken.

Att det skulle vara politiskt korrekt och allmänt accepterat med tantramassage är förstås också en sanning med modifikation. Den artikelförfattare i tidskriften Elle som beskriver sitt besök hos en tantramassör, har för det första inte fått denna behandling i Sverige, utan i Tyskland. Här skulle den med stor sannolikhet betraktas som olaglig. Det vill säga, det skulle vara olagligt att betala för en sådan tjänst. Vår prostitutions- och kopplerilagstiftning sätter käppar i hjulet för all behandling som på ett eller annat sätt kan vara sexuellt tillfredsställande.

Vid första anblicken kan Margareta Flygts artikel verka radikal och skärskådande, men det är den inte. I själva verket är Margareta Flygt en fegis, som inte vågar föra resonemanget hela vägen. Hon stannar i ett halvt fördömande av dubbelmoral, och vågar inte ta ställning alls i frågan om det borde vara O.K. att köpa sexuella tjänster eller ej, samt att de sexuella tjänsterna faktiskt kan se väldigt olika ut.

Vad som är riktigt intressant i den här frågeställningen är om den faktiskt kan belysa det faktum att vår nutida sexualmoral, med vidhängande lagstiftning, är komplett orealistisk och rejält hycklande. Vi tillåter människor att utföra en mängd olika tjänster mot betalning, varav flera handlar om fysisk njutning – allt från restaurangjobb till fotmassage. Men sexuella tjänster är inte godkända, för sex ska vara gratis – så säger vår moral. Men vad sägs då om alla de tjänster som ligger i gråzonen? Jag menar, jag kan ju råka bli kåt av en vanlig sinnlig massage – har jag då plötsligt brutit mot prostitutionslagstiftningen då, om jag blir kåt? Och varför är det tillåtet att massera hela kroppen utom just könet? Är det förresten tillåtet att ge könsmassage mot betalning, om syftet inte är att ge sexuell klimax i form av en orgasm? Och varför är det i sådana fall just orgasmen som gör det hela farligt? Var går gränserna egentligen? Och varför behövs dessa gränser över huvud taget? Varför betraktas just sex som så oerhört farligt? Varför uppstår det plötsligt en maktsituation, som betraktas som så farlig att den är i lag förbjuden, så fort sexualiteten berörs?

Det är verkligen dags att ta dessa frågor på allvar, och att vi kan ha en förutsättningslös och fördomsfri diskussion i ämnet. Det finns många frågor som aldrig kommer upp på bordet, eftersom de omgärdas av skam och juridik i ohelig allians. Vad är det egentligen som gäller i olika sammanhang? Vilka regler gäller för en personlig assistent, t.ex., eller en massageterapeut? Om jag jobbar inom vården, och kan hjälpa en patient att få sexuell tillfredsställelse, på ett eller annat sätt, och det sker med bådas samtycke, är det fel? Borde det finnas särskilda sexterapeuter på sjukhus och andra vårdinrättningar? Om jag masserar en person, och massagen frigör massor med sexuell energi, och klienten ifråga gärna tar en orgasm, med min hjälp – ska det vara förbjudet? Varför det?

Kuken och fittan är kroppsdelar som alla andra, och naturligtvis kan det ha mycket positiva hälsoeffekter att ge könen en omsorgsfull och positiv fysisk behandling, precis som det kan ha positiva hälsoeffekter att ge massage på fötter, ryggar eller huvuden. Och kom nu inte och säg ”det är faktiskt skillnad på en kuk och en fot”! Ja, visst är det skillnad – på samma sätt som det är skillnad på en hand och ett öra, eller mellan en fot och en nacke. De fyller olika funktioner i kroppen. Men kroppen är också en helhet, och jag vågar påstå att det kan ha negativa effekter om vi ständigt, konsekvent undviker vissa kroppsdelar, av en eller annan anledning.

På våra kärlekskurser, för såväl par som singlar, lär jag och min hustru Jennie ut hur man ger tantrisk massage, och det brukar vara oerhört populärt. De positiva effekterna av könsmassage är så påtagliga, att det verkligen vore en välgärning att kunna erbjuda en sådan tjänst även mot betalning, av rena hälsoskäl. Men det låter sig alltså inte göras för tillfället.

Det här är viktiga frågor som måste diskuteras, och vissa svar måste vi också producera, eftersom den lagstiftning som råder just nu beträffande sexuella tjänster är väldigt illa anpassad till verkligheten, och den bygger på moraliska ställningstaganden som rimmar mer och mer illa med den världsbild som de flesta av oss har.
Vi måste tillåta oss att släppa taget om filosofiska snuttefiltar, som den auktoritärfeministiska maktordningsanalysen, pengatabut inom sexrelaterade tjänster, samt förstås den neurotiska och kroppsfientliga sexualskräcken.
Man måste även klara av att undvika egocentrisk empati – ”det jag tycker är läskigt måste vara lika läskigt för alla andra också” – fenomenet att projicera sina egna rädslor på andra. Annars kan det inte bli en konstruktiv debatt.

Denna man verkar vara i stort behov av kukmassage…

Andra bloggare som skrivit om samma ämne:
Isabella Lund, Jag vecklar ut vingarna, Miss Evil, Kamferdroppar

Skitsnackaren Thomas ”Stasi” Bodström avslöjar sig…

Jan Guillou skrev i en av sina krönikor i Expressen, närmare bestämt i september 2007, att Thomas Bodström är farligare än Osama Bin Laden. Det låter som en typisk Guillou-överdrift, en dramatisering för att locka till sig läsare. Men Jan Guillou har rätt, på fler sätt än ett.

I sin vansinniga strävan att utplåna allt vad personlig integritet och yttrandefrihet heter, arbetar Thomas ”Stasi” Bodström idogt på att vi steg för steg ska få ett allt ofriare samhälle – och hittills har det fungerat alltför väl. Bodströms förslag har gällt och gäller allt från datalagringsdirektiv, buggning, mjukvarupatent, censur av Internet, superfängelser, preventiv avlyssning, hemliga husrannsakningar, utökade DNA-tester och mycket annat. En hel del skrämmande artiklar kan man finna på denna länksida – läs och begrunda.

Thomas ”Stasi” Bodström har nu än en gång avslöjat sig som en manipulativ lögnare, en obalanserad skitsnackare med en dold agenda. Och det är helt underbart. Jag brukar säga att ibland är det bäst att bara låta idioterna prata, för förr eller senare avslöjar de sig som just idioter. Och det senaste utspelet av Thomas ”Stasi” Bodström är verkligen helt fantastiskt. Han tillämpar ovetande Godwins lag, och jämför OS i Kina med OS i Berlin 1936! Smakfullt och finkänsligt, Bodström…

Men det stannar inte därvid. Nu börjar drevet gå, och sällan har det varit så välförtjänt. I en efterlängtad artikel i Expressen tar Johannes Forssberg bladet från munnen och ger den kristna organisationen ECPAT en riktig bredsida. Kritiken är skoningslös, och med tanke på att allas vår Thomas ”Stasi” Bodström är ordförande i svenska ECPAT, så får han rejält med stryk. Att ECPAT har en dold agenda borde länge ha varit uppenbart för alla som läser ett endaste litet mellan raderna ECPAT:s egen propaganda. Så mycket lögner och manipulation ägnar man sig inte åt om man har ett ärligt uppsåt. Men eftersom ECPAT utåt sett arbetar för ett gott syfte, låter vi dem hållas. Vägen till helvetet är kantad med goda avsikter…

Vad gäller just ECPAT, så tog GP den 22 februari 2008 in en extremt tendentiös och lögnaktig artikel av Thomas ”Stasi” Bodström, med rubriken Stoppa sexturismen, en ”rapport” från barerna i Bangkok, med allehanda skräckskildringar och propagandistiskt språkbruk. Denna artikel översattes och skickades till en organisation för prostituerade i Thailand, som blev högeligen upprörda över det lögnaktiga skitprat som Bodström vräkte ur sig, och så skrev de ett genmäle, som GP vägrade ta in. Så opartisk är svensk media.
Läs mer i detta ärende på bloggen Svensk Sexualpolitik Idag.

Jag lanserade öknamnet Thomas ”Stasi” Bodström i en kommentar till ett inlägg på Blogge Bloggelitos blogg nån gång i vintras, eftersom jag tycker att allt Thomas ”Stasi” Bodström gör verkar rikta in sig på en enda sak – mer kontroll av medborgarna. Mer register, mer avlyssning, mer buggning, hårdare lagar, brutala inskränkningar i yttrandefriheten – kort sagt, Thomas ”Stasi” Bodström är en tvättäkta fascist.

[Festligt nog har detta öknamn spritt sig, och jag har sett flera bloggare använda det. Ett av mina otaliga mediaexperiment som slog väl ut.]

Superdebattören Oscar Swartz har skrivit två böcker som heter ”Marschen mot Bodströmsamhället” och ”Alternativ till Bodströmsamhället”, och jag kan varmt rekommendera Oscars blogg om du är intresserad av att få reda på lite mer om hur ”omtänksamma och respektfulla” våra politiker är gentemot oss andra medborgare.

Slutligen – för den som vill uppdatera sig ytterligare gällande uppgifter om Thomas ”Stasi” Bodström, så kan man på denna sida läsa en synnerligen intressant uppräkning av integritetskränkande lagar och lagförslag som herr Thomas ”Stasi” Bodström har drivit, och driver alltjämt.