Makt, våld & DNA

Vi moderna människor envisas med att bli förvånade när det bryter ut krig här och där, som om fred och frid vore människans normaltillstånd, och krig är överraskningar, anomalier, avvikelser. Men så är det tyvärr inte.

Människan – homo sapiens sapiens – är ett flockdjur. Det innebär att vi har hierarkisk ordning inbyggt i vårt DNA. Tyvärr betyder det också att somliga individer, som prioriterar sig själva framför andra, kan göra vad som helst för att få vara kung, president, hövding, boss, den som har makten. Top Dog.

Denna makt får man som regel med våld, eller med hot om våld. Våld och makt är synonymer (”jag har dig i mitt våld”). Därför är krig och tyranni de facto ett normaltillstånd för homo sapiens sapiens – inte ett undantag. Naturligtvis inte ständigt (vi har andra drifter också), men som regel som en återkommande effekt av just makthunger. Det komplicerade med detta är just att makt är något vi behöver för vår överlevnad – ingen vill vara maktlös. Problemen uppstår när man tar sig makt över andra, på ett sätt som gör omgivningen maktlös. Det är tyvärr en frestelse som alltid finns.

Makt är kort sagt den mest berusande, beroendeframkallande och farliga drogen av alla, och de som drabbas av detta beroende kommer inte att låta sig bevekas av rationella resonemang eller empati. Därav härskare som Djingis Khan, Muhammed, Mao, Hitler, Stalin – och Putin. Och det enda som biter på tyrannerna är just våld – ett större våld än tyrannerna själva kan åstadkomma. Därför behöver varje samhällsenhet ett stabilt militärt försvar.

”Si vis pacem, para bellum”

”Om du vill ha fred, rusta dig för krig.”

Eller som Mao Zedong uttryckte det – och han borde ju veta:

”Varje land har en armé. Sin egen – eller någon annans.”

Det enda som kan stoppa våldet är alltså enligt detta sätt att tänka ett större våld – eller ibland bara ett hot/löfte om större våld, och därmed förlust av makten. Förhandlingar kan fungera ibland, men de måste bygga på en kraftposition. Eller som Al Capone uttryckte det:

”You can get much further with a kind word and a gun than you can with a kind word alone.”

Det finns samhällen som fungerar alldeles utmärkt utan väpnade konflikter, och jag har blivit uppmärksammad på att vissa kulturer inte ens har ett ord för krig. Dock talar vi då som regel om nomadfolk som har stora ytor att röra sig på, och som inte upplever konkurrens från grannfolk. I mer tätbefolkade, bofasta regioner ser det annorlunda ut. Där finns det en hårdare konkurrens, och betydligt mer utrymme för obscen makt och rikedom.

Det är dock inte hopplöst. Vad som har hänt de senaste 200-300 åren är en fantastisk motrörelse, en tid av upplysning, demokratisering, maktdelning, liberalisering, civilisation, mänskliga fri- och rättigheter – en utveckling som ger hopp om en bättre framtid, med mer frihet och självbestämmanderätt för alla.  Det är fantastiskt, och det ger utrymme för optimism. Kanske kan vi också lära oss av de naturfolk som har egna metoder för att bibehålla fred, vem vet.

Det finns förstås alltid krafter som kämpar hårt för att återskapa de gamla hierarkierna, med auktoritära ledare som har oinskränkt makt – därav totalitära ideologier som socialism, kommunism, fascism, nazism, islamism m.fl. Det är den gamla skolan som lever vidare, med redskap som lydnad, underkastelse, slavmentalitet och likriktning. Det finns alltid en möjlighet att dessa drivkrafter får mer spelrum, något vi måste vara uppmärksamma på.

Det är också viktigt att förstå att nästa sorts totalitära rörelser inte kommer att se ut som de tidigare. Framtidens (och i viss mån nutidens) fascister har inte militäruniformer på sig längre, utan vanliga kläder, och de kallar sig antifascister, och antidemokraterna kallar sig demokrater – och de sitter i demokratiska parlament. Vi måste vara på vår vakt.

Allt vi har vunnit måste försvaras. Det räcker inte att vinna ny mark – de friheter och rättigheter vi har erövrat måste också ständigt användas och försvaras, annars kan de tas ifrån oss. Tyrannerna lurar i skuggorna (även inom oss själva), och hittar ständigt nya vägar till att härska över oss. Därför måste vi alltjämt behålla våldsmedlen, i balans med ett seriöst engagemang för fred och frihet, samt självklart även arbeta för ett rättfärdigt, moraliskt högtstående och empatiskt medvetande.

Vi har långt kvar, och mycket att göra innan världen har blivit mer demokratisk än auktoritär. Men vi har kommit en bra bit på väg, och det måste vi erkänna och uppskatta – på väg till nästa seger.

Tågolyckan ”Arga Magda”

Magdalena Andersson blev partiledare för Socialdemokraterna den 4 november 2021, och då även statsminister, eftersom hon efterträdde Stefan Löfven. Hon har alltså aldrig blivit demokratiskt vald som statsminister, och det återstår att se om hon någonsin kommer att bli det. Hon förlorade sitt första val som partiledare, och jag har svårt att tro att hon kommer att lyckas med det kommande val.

Magdalena Andersson verkade förvisso till en början hyfsad som partiledare och statsminister, utstrålade en säkerhet, auktoritet och trygghet i rollen, vilket tilltalade även mig – jag gillar starka, mogna kvinnor som vet var skåpet ska stå. Men det försvann snart.

På våren 2022 blev Morgan Johansson utsatt för hård kritik, och därtill hotades han av ett välmotiverat misstroendevotum. Istället för att vara strategiskt smart, spela följsam och stuva undan Morgan Johansson ur rampljuset en tid, och sen plocka fram honom efter valet, valde istället Magdalena Andersson att spela drama queen, riva upp himmel och jord, yla om regeringskris, och ta Morgan i försvar – som en bortskämd unge som alltid måste få sin vilja fram. Det var illa nog. Redan då började somliga tala om henne som arg.

Man hade ju kunnat låta detta passera som ett olycksfall i arbetet, orsakat av bristande erfarenhet i rollen som både partiledare och statsminister, men tyvärr har det tvärtom eskalerat. Socialdemokraterna verkar bli allt mer desperata, och Magdalena Anderssons övertramp blir allt fler – och värre.

Socialdemokraterna förlorade valet 2022, och det blev dags för en ny sorts borgerlig koalition, eftersom Centern glidit över till vänstersidan, nu med Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna i regeringsställning, med stöd av Sverigedemokraterna. Det var en smula motsägelsefullt att Magdalena Andersson hade kritiska synpunkter på hur lång tid det tog för Kristersson att bilda en regering. Förra valet tog det över fyra månader (129 dagar) att bilda en socialdemokratisk koalitionsregering. Kasta sten i glashus, någon? Dubbelmoral? Eller bara bitter eftersmak?

Så för att hitta nya politiska strategier, åkte Magdalena Andersson till Washington D.C. i maj förra året för att träffa experter som kunde lära henne hur man kan vinna mark i en oppositionsställning, och kom hem med nya lärospån – som att vara ännu mer drama queen än hon varit tidigare, och därtill bli direkt aggressiv och otrevlig. Från folkilsk gnällkärring till fullt utvecklad mobbare inom några dagar.

Officiellt har hon sökt hjälp av dessa amerikanska strateger för att lära sig att hantera ”regeringspartiernas lögner”. Att hon själv ofta ljuger räknas inte – hon är ju ledare för Socialdemokraterna, det enda legitima regeringspartiet (enligt socialdemokrater), helt i enlighet med principen ”It’s O.K. when we do it”. Efter denna studieresa har därför Magdalena blivit ”Arga Magda” med folket, något som ironiskt nog har gjort Socialdemokraterna väldigt arga.

Arga Magda gick snabbt från att vara en drama queen och impulsiv och ogenomtänkt gnällkärring till att bli en extremt osympatisk bitch, som i direktsändning under en partiledardebatt kunde skälla ut en annan partiledare med det aggressiva ”Har du inget bättre att säga, så tycker jag du ska vara tyst”. Därtill teater i plenisalen, med hulkande och falsk låtsasgråt i rösten då hon försvarade sin vän och kollega Jamal El-Haj (som hon av misstag kallade Jamal Hamas).

Magdalena Andersson har visat sig vara en manipulativ gråterska, en hycklare som ivrigt nyttjar hårda härskartekniker, föraktfull attityd och giftiga förolämpningar som politiska påverkansmedel, i syfte att flytta fokus från all skit som S har skapat, och hälla skiten på regeringen. Helt obegripligt. Det är polariserande, respektlöst och fruktansvärt otrevligt, och hon försämrar hela det politiska samtalet drastiskt med sitt fullkomligt oacceptabla beteende. Hon var till slut ändå tvungen att slänga Jamal El-Haj under bussen, vilket i sin tur ledde till att han valde att bli en politisk vilde.

Hennes politiska gärning har därtill präglats av fullkomligt hjärndöda uppmaningar av typen ”sluta partyknarka” – så ofattbart idiotiskt att jag tar mig för pannan med båda händerna. Det är så skamligt, så förödmjukande dumt att jag undrar hur hon tänkte. Förmodligen inte alls. Legalisera skiten istället, så förlorar de kriminella nätverken sina inkomstkälllor. Eller ta åtminstone ansvar för den politik ni driver. Men sånt fattar inte Arga Magda, för hon är en okunnig dogmatiker med tomma slagord och förolämpningar som enda påverkansmetoder.

Allra mest obegripligt är att det svenska folket fortfarande reagerar med att se henne som den partiledaren som har störst förtroende (har förhoppningsvis ändrats nu). Vi talar om en ledare som skyddar personer som Annika Strandhäll och Morgan Johansson, och redan bara det visar tydligt hennes inkompetens. Helt otroligt. Jag hoppas verkligen att det beror på partilojalitet, snarare än att folk faktiskt litar på henne på riktigt.

Sen radar skandalerna upp sig, tätare och tätare. Som till exempel misstänkliggörandet av den framgångsrike högerdebattören Henrik Jönsson, som hon beskyllde för att vara finansierad av mörka krafter, till att insinuera att han är en ryssvänlig Putin-lakej, som uppmuntrar högerextremister till hat och hot – vilket är extremt motsägelsefullt, och rentutsagt lögnaktigt, med tanke på hur artigt och väluppfostrat Jönsson beter sig i sin YouTube-kanal, och det går inte ett avsnitt utan att han uppmanar till just artighet, och att man avhåller sig från hat och hot i hans kanaler. Jag trodde redan innan detta att hon inte kunde sjunka mer i min aktning, men det här var verkligen ett bottennapp av värsta sort. Och det blev värre.

I Magdalena Anderssons artikel i den tyska tidningen Vorwärts radar lögnerna upp sig som ett pärlband. Hon gör i praktiken precis det som hennes företrädare Löfven har lovat att brännmärka – hon pratar skit om Sverige, och påstår att demokratin är i fara – och det för att just hennes parti inte sitter i den koalition som nu är i regeringsställning. Och när hon blir ifrågasatt, så fortsätter hon att ljuga och skylla ifrån sig – ”felöversättning”. Jisses.

Nu har det gått så långt att även vänsterskribenter skriver rejält kritiskt mot Magdalena Andersson, och då är det illa. Vi pratar om en praktkatastrof, fritt fall, en olycka på väg att hända. Frågan är nu – vad kommer härnäst? Vem blir nästa måltavla för hennes etterkaskader? Hur länge ska hon få hålla på innan partiet tröttnar och sparkar ut henne? Är det bara Magdalena Andersson som rasar som ett korthus, eller är det hela det socialdemokratiska partiet som håller på att rasa samman?

Allt detta kommer vi att få veta – i nästa avsnitt av realitysåpan Socialdemokraterna.

Favoritgodiset från Indien – Laddhu!

Jag kan inte bara skriva allvarliga texter om politiska och ideologiska frågeställningar. Det blir för torrt och tråkigt, och så blir man snarare arg än glad. Jag är en livsnjutare, och vill förstås alltid inspirera människor till att höja sin livskvalitet med lek, njutning, kärlek och glädje. Så här kommer mitt bästa recept på ett väldigt gott indiskt godis!

Jag måste dock erkänna att även matlagning för mig har varit föremål för en viss aktivism. Jag blev vegetarian som 17-åring, 1980, och i mitten av 1980-talet fick jag tillfälle att skriva en bok, vars första halva var en propagandaskrift för vegetarisk kosthållning, och andra halvan var recept, företrädesvis indiska sådana. Boken fick heta ”Den Rena Maten” (BBT 1985). De flesta recepten var inte mina egna – jag samlade ihop dem bland vänner. Däremot var samtliga illustrationer i boken mina. Flera av dessa recept använder jag fortfarande – som t.ex. laddhu!

För några veckor sedan var det återigen dags att göra indiskt godis – min specialitet Laddhu – för första gången på länge (minst 4-5 år). Jag och min älskade hustru Jennie hade en middag med några av våra finaste vänner, och bjöd på indisk thali, med ris, dhal, palak panir, pakoras, lassi och ytterligare ett par läckra indiska rätter. Jag fixade pakoras, papadam, lassi och laddhu, och Jennie gjorde alla andra rätter. Det är så kul att stå i köket ihop, och förbereda en festmåltid tillsammans!

Det är ett enkelt recept, men inte helt okomplicerat att få helt rätt. Men så har jag övat i 40 år. Gott blev det i alla fall, så det kommer inte att dröja lika länge till nästa gång. I all enkelhet så bryner man kikärtsmjöl i smör, under ganska lång tid, och sedan blandar man i florsocker, och man kan även ha lite annat i, som hasselnötter, russin, kokos eller något annat mumsigt.

Konsten är att bryna smöret och kikärtsmjölet precis lagom länge, så att laddhun får den där lite rostat chokladiga smaken – och det kan ta en stund, kanske en halvtimme eller mer – och när smeten börjar bli mörk, då är det brådis, så att man fort får i florsockret, samt andra ingredienser som russin och kokos, blanda kraftfullt (kanske slänga i lite mer smör), och sen smeta ut allt på en plåt. Sen låter man smeten svalna och stelna. När den har svalnat till rumstemperatur kan man även ställa den i kylen. Sen gör man antingen skurna bitar, eller rullar bollar. Jag brukar försöka skära fyrkantiga bitar (som ibland blir lite blandade former).

Och här har du receptet som det ser ut i min gamla bok:

Liten programförklaring:

Jag har alltid hyllat personlig frihet som den högsta principen. Politiskt brukar jag beskriva mig som klassisk liberal, om än med något anarkistiska förtecken. Privat är jag betydligt mer anarkistisk än jag är politiskt.

Mitt politiska ideal är maximal makt till individen, och minimal makt över andra. Politiker borde främst vara duktiga tjänstemän och administratörer, vars främsta uppgift alltid ska vara att underlätta för folket – inte tvinga folk att leva efter deras ideal.

Lagar måste vi ha, men deras primära mål måste alltid vara att förhindra människor från att skada andra människor – inte att förhindra dem att skada sig själva. Alltså ett moratorium på förmynderi och maktmissbruk.

Detta förhållningssätt styr också min syn på alla former av ideologi, religion och livsstil. Folk får tycka, tänka, känna och leva som de vill, vara muslimer, hinduer, kristna, buddhister, ateister, pastafarianer, whatever-ister – men gränsen går när man med utpressning och våld försöker tvinga sina medmänniskor att följa samma ideologi som man själv förespråkar.

Jag har tidigare påstått att alla ideologier som predikar och missionerar bär på ett mått av arrogans och självöverskattning, och även om det till varierande grad stämmer, så vill jag nyansera detta. Personer som bara vill dela med sig av sina insikter och visioner får gärna göra det. Gränslinjen går när man med lock och pock, mutor, utpressning och våld försöker tvinga människor att följa en viss idé.

Detta är något som skett i såväl kommunismens, socialismens, fascismens, nazismens, kristendomens och islams namn (samt en drös andra -ismer). Att tvinga andra att följa en ideologi, är att skapa krig och konflikt, och en ideologi som har detta tvång inskrivet i läran är en våldsideologi, hur de än presenterar sig.

Och det var allt för den här gången. Läs och begrunda.

Att bränna koraner

Det här skrev jag för ett år sedan, men även om ämnet kanske inte har riktigt samma aktualitet idag rent nyhetsmässigt, så är det här med koranbränning alltjämt rent principiellt fortfarande aktuellt. Inte minst eftersom islamistiska krafter här och där skulle önska att vi har lite mer sharialagstiftning här i Sverige också. Men i Sverige gäller svensk lagstiftning, inte sharia.

Ett argument som dyker upp här och där är att 1.7 miljarder muslimer blir arga och kränkta, vilket är ett otroligt korkat argument. Det är till att börja med fullkomligt irrelevant och ointressant vad 1.7 miljarder muslimer tycker, eller snarare antas tycka (ganska fördomsfullt att anta det), eftersom de alla flesta av dessa 1.7 miljarder muslimer inte bor i Sverige, och behöver inte respektera svensk lagstiftning.

Detta är dessutom ett klassiskt exempel på de låga förväntningarnas rasism, att utgå från att en viss etnisk grupp måste särbehandlas, utifrån tanken att de är känsligare och mer lättkränkta än andra.

Väldigt många muslimska länder har lagar som vi svenskar generellt torde anse är helt vansinniga, som t.ex. dödsstraff för att lämna islam (13 länder), dödsstraff för homosexualitet eller sex utanför äktenskapet. Ingen vettig människa vill ha sådan lagstiftning i Sverige. Varför då ens tänka tanken att införa en lika dum lag, bara för att slicka Erdogans röv?

Vad händer om någon bränner en bibel? Eller en Bhagavad-Gita, eller Eddan? Absolut ingenting. Så Paludan har onekligen en poäng. Att det blir kravaller, stenkastning, brända bilar och annat våld, är absolut 0% Paludans fel. De som borde kritiseras är de galna idioter som sätter igång att kasta sten och bränna bilar. Där är problemet. Inte Paludan.

Att falla för trycket, och faktiskt förbjuda koranbränning, skulle dessutom innebära en demokratisk katastrof. Det skulle vara att legitimera våldet, belöna mobbarna, frikänna våldtäktsmännen (hon hade ju kort kjol, så låt oss förbjuda korta kjolar).

Återigen är det inte Paludan och hans aktivism som är problemet (tvärtom gör hans aktioner att de verkliga problemen blir synliga), utan responsen – att bli våldsam, misshandla, bränna polisbilar och kasta sten, är en oacceptabel respons, helt enkelt. Det tyder på en oerhört primitiv och ociviliserad attityd.

Sen finns det alltid folk som säger om åsikter de inte gillar (koranbränning, Muhammedkarikatyrer) att det inte har med yttrandefrihet att göra – men det är precis vad den här sortens uppträden gör – och de skyddas av yttrandefrihet.

Yttrandefrihet har vi inte för att skydda snälla och gulliga påståenden, utan just för att skydda rätten att säga sådant som andra tycker är galet, fel, upprörande, kränkande och hemskt.

Varje sant andligt insiktsfull person förstår dessutom att det inte finns heliga böcker, att det är innehållet, substansen, budskapet som är heligt, inte själva boken. Det är därför faktiskt ganska korkat, primitivt och okunnigt att protestera mot en bokbränning, eftersom man då inte ha förstått ens grundläggande sanningar om helighet och andlighet.

Det finns inga föremål som är heliga i sig själva. All helighet kommer av att du projicerar helighet på det du håller heligt – vare sig det är en gudabild, en plats, en bok, ett radband, en amulett, eller vadhelst du tycker är heligt för dig. Samma föremål kan vara skräp för någon annan. Och vet du vad – båda har rätt. Helighet är nämligen subjektivt.

Personligen föredrar jag modern, sekulär liberal demokrati framför religiös diktatur. Jag anser kort sagt att modern, sekulär liberal demokrati är vida överlägsen islamistisk religiös diktatur, på alla tänkbara sätt. Det finns verkligen skillnad i kvalitet mellan olika kulturer. Det är dags att vi erkänner det nu.

Religion – på gott och ont

Jag har många ateister i min vänkrets. De flesta är genomtänkta och kloka människor, som har gjort ett medvetet val, medan somliga andra (ofta de yngre) är mer åt det obildat fanatiska hållet – ni vet, de där som hatar religion innerligt, de som TROR att världen vore bättre utan religion, och att religion är något ONT. Samt idén att vetenskap är den enda sanningen, den enda VÄGEN, ofta utifrån den felaktiga uppfattningen att allt är känt och utforskat av just vetenskapen. Framför allt njuter de av den egocentriska övertygelsen om att ha ”rätt” – något som är väldigt likt fanatiskt religiösa människors attityd. Omoget och intellektuellt outvecklat, men förlåtligt om man är väldigt ung.

Själv betraktar jag mig mer som en utpräglad agnostiker, som ärligt talat inte bryr mig så särskilt mycket om utifall Gud finns eller ej. Det känns som den mest ödmjuka, sanningsnära och intellektuellt hederliga attityden. Framför allt anser jag att det är groteskt självupptaget, neurotiskt och arrogant att leva i vanföreställningen att denna eventuella gudomlighet skulle ha ett personligt intresse för mig, mina göranden och låtanden. Men det är förstås bara mitt personliga perspektiv, och inget jag känner att jag behöver pressa på någon annan. Dock tycker jag att den här väldigt typiskt svenska religionsfobin är en smula sjuklig.

Jag tycker tvärtom att religion är fascinerande. Ett fantastiskt fenomen, ett kulturellt referenskluster av mer eller mindre fantasifulla beskrivningar gällande världen, människan och allt däremellan. Konst, kultur, arkitektur, musik, dans, sagor och myter, ceremonier och ritualer, kommunion, grunnande och meditation, gemensam och enskild glädje, och allt annat underbart som vi människor i vår oändliga kreativitet kan skapa – och som jag hävdar att vi behöver. Vi behöver helt enkelt både mythos och logos i våra liv. Konsten är att kunna skilja på dem – inte att klippa bort den ena hjärnhalvan, så att säga.

Att över huvud taget tala om religion som en singular företeelse, helt beroende av blind tro (”låtsaskompis bland molnen”), och som något man kan liksom ”klippa bort” bygger å ena sidan på en djup brist på förståelse och kunskap för vad religion faktiskt är, samt å andra sidan en minst lika stor brist på förståelse och kunskap för människans inre natur – hennes medvetande, emotionella behov och kultur. Man kan t.ex. vara religiös utan att tro på en Gud.

De som tror att religion är roten till all ondska (jodå, de som tror det finns) har verkligen inte fattat någonting alls om människans natur. Det stämmer helt enkelt inte. Om vi vill hitta den mest framträdande orsaken till ondska, så är det egocentrisk girighet efter makt och kontroll. Och allt som går att använda för att uppnå makt över andra – egen vinning på andras bekostnad. Makt är den mest berusande, beroendeframkallande och farliga drogen av alla. Tycker vi dessutom att den egna vägen är den enda rätta vägen för alla, bjuder vi in ondska på riktigt.

Men – redan begrepp som ondska och godhet är subjektiva abstraktioner, som har sin upprinnelse i människans psyke. Om det är någonstans man ska finna roten till allt ont, så är det där.

Några av de vidrigaste samhällssystem människor har skapat, med miljontals döda som resultat, hade INTE religion som drivkraft. Vi kan vara precis lika onda utan religion. Att skylla ondska på religion är lika dumt som att skylla ett mord på en kniv. Kniven är redskapet, inget annat. En kniv är inte ond (eller god). Inte religion heller.

Att peka ut religion som orsak till allt elände, är precis lika korkat och okunnigt som att peka ut alla andra religioner som villovägar, och den egna religionen som den enda Sanna Vägen.

En annan effekt av att rensa ut religion ur sitt liv, kan bli att vi fortfarande har behovet av tro, hänryckning, emotionellt engagemang – men om vi tar bort mythos, alltså gudar, gudinnor, sagorna, ceremonierna och allt det andra som hör religionen till, så projicerar vi istället denna religiösa drift på politiskt engagemang. Djurrätt, veganism, miljöaktivism, HBTQ-frågor, socialism, nazism – allt kan bli religion. Då slutar vi tänka kritiskt, och predikar istället evangelium, och fryser ut alla med ”fel” övertygelse.

Min bön – fokusera på rätt saker när du letar efter orsaker till de problem vi möter i våra liv, kollektivt som individuellt. Bilda dig innan du bildar dig en uppfattning.

Eller som Tage Danielsson så klokt uttryckte det en gång: innan man blir en beslutsfattare bör man bli en fattare, en som fattar saker och ting. Annars blir det lätt väldigt fel, alldeles oavsett vad man tror eller inte tror på.

Dumt att förbjuda omskärelse

Jag vill i denna text referera till den klassiska klichén att kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt.

Ett hett ämne är omskärelse på gossebarn. Eller könsstympning, vilket man nu föredrar. Vågorna går höga i diskussionerna, och alla har förstås rätt. Tycker de/vi. Jag är personligen en skarp motståndare mot omskärelse av spädbarn. Det är en grym och vidrig tradition.
Men det betyder INTE att jag tycker att det är lämpligt att lagstifta om det.

Men detta inlägg i debatten handlar alltså egentligen INTE om omskärelsen, utan om lagstiftning som sjuka. Det där att reglera allt möjligt i lag är just det – en typisk politikersjukdom. Särskilt populistiska politiker, som konsekvent struntar i konsekvensanalys och logik, så länge det vinner röster.

Många går tyvärr på lurendrejeriet, och så fort något dyker upp som man kan tycka är dåligt, tror många att lösningen är lagstiftning.
”Om vi bara förbjuder det, så försvinner det.”
Alla som vet det minsta om lagstiftning och rättsskipande vet att detta är en illusion.

**********************************************

Min personliga uppfattning är att det är absolut fel att utsätta barn för medicinskt ej motiverade kirurgiska ingrepp med oåterkalleliga konsekvenser. Det är inte helt riskfritt vid själva ingreppet, och beroende på hur man räknar så får flera pojkar irreparabla skador – en beräkning jag har läst ger resultatet att minst hundra barn om året dör i bara USA av detta ingrepp.

Därtill anser jag att det är fel att utsätta barn för detta ingrepp utan att de någonsin får chansen att själva välja, utan att ge godkännande, utan samtycke. Religionsfrihet ger människor rätt att välja själva vilken religion de vill praktisera, eller inte praktisera – att utföra religiösa riter mot barn som bara är drygt en vecka gamla anser jag strider mot barnets religionsfrihet. Personligen ser jag denna ”Omskärelse” som ett grovt, blodigt, sexuellt övergrepp mot ett litet försvarslöst spädbarn, därtill med oåterkalleliga fysiska skador.

I egenskap av att vara lärare på området sex och samlevnad, och politiskt engagerad i ämnen rörande sexuella rättigheter, kroppslig autonomi och integritet, är jag självklart motståndare till denna påtvingade stympning också, som bevisligen kan leda till sexuella problem – inte bara för mannen, utan även för eventuella kvinnor som den omskurne mannen har sex med. Förhuden skyddar ollonet i egenskap av inre organ, och omskärelsen förvandlar ollonet till ett yttre organ. Förhuden fungerar också som glidmedel, och en omskuren kuk kan alltså bidra till hårdare slitage mot kvinnans inre slemhinnor, liksom ollonet kan skopa ut slidsekret och göra slemhinnorna torrare.

**********************************************

En annan sak som också är en viktig aspekt av detta, är frågan om samtycke. Samtycke har blivit en helig ko i den nutida debatten, något som jag å ena sidan gillar, eftersom jag har propagerat för samtycke i många herrans år, och redan som späd tonåring vände mig emot kollektivistiska, tvingande ideologier – för att de bygger på tvång och inordning, något jag alltjämt är en skarp motståndare till. Jag lär sedan många år tillbaka även ut tekniker och former av kommunikation för att stärka samtycke och frivillighet i all interaktion människor emellan.

Samtycke och frivillighet är bra skit, och jag använder gärna avsaknaden av samtycke som en av flera orsaker till varför jag är motståndare till omskärelse. Men jag är också djupt medveten om att samtycke faktiskt är ett väldigt nytt koncept, som inte alls är så självklart som många ”moderna” människor tycks tro. Faktum är att företeelsen samtycke knappt har funnits över huvud taget, under större delen av människans historia. Alla har tvingat varandra, blivit tvingade, ägda, kontrollerade, styrda, instängda i former.

Det är alltså ganska inkonsekvent att klaga på judar och muslimer för att de omskär sina gossebarn, när vi i ett modernt land som Sverige fortfarande har skolplikt, värnplikt, skatteplikt och andra tvång. Vad tar ett barn mest skada av? Att få en liten bit förhud avskuren, eller 10 år i tvingad skolgång? Följt av värnplikt? Det kan vara bra att reflektera över. Vi kan skryta med stora ord om Mänskliga Rättigheter, men glömma att olika rättigheter faktiskt kan krocka med varandra, och vi kan även missa att vi själva hindrar andra från att få välja själva i frihet hur de vill leva sina liv.

Jag skulle föredra om judar och muslimer lade omskärelsen till en senare ålder, då pojkarna kan välja att ge samtycke till ingreppet eller ej – kanske till Bar Mitzvah, kanske senare. Det tycker jag vore en snygg kompromiss. Men det är inte min sak att styra över.

**********************************************

Detta är som sagt bara vad jag tycker om omskärelse, och det är jag noga med att påpeka. Jag har många judiska vänner, och kan gärna ta diskussionen med vem som helst, när som helst, och jag kommer att lyssna på motargument. Jag är fullständigt medveten om att jag INTE är allvetande, och kan ha missat viktiga argument som jag kanske inte ens har hört.

Det här är kanske det mest provocerande från mig i denna diskussion:

Vad jag än tycker om omskärelse, anser jag att det i dagsläget är fel att införa förbudslagar mot ingreppet. Det låter kanske motsägelsefullt – och ja, det är det. Tough shit. Livet är inte så enkelt som vi gärna vill att det ska vara. Jag ska förklara varför.

Den första anledningen är förstås att judar har blivit utsatta för överstatligt förtryck i tusentals år, och har trakasserats, misshandlats, fördrivits, mördats, torterats, skambelagts – och mycket mer än så – ända in i modern tid, än idag. Att då införa en förbudslag mot just judar (ja, även muslimer, men det är mer akut för judar, då det är reglerat i biblisk lag), gällande något som uppenbarligen ses som något oerhört centralt i kulturen, är faktiskt respektlöst, och rejält blint och dövt.

Vi kan tycka att något är jävligt dåligt, men att förbjuda är inte alltid den bästa vägen att åtgärda problemet. Det kan t.o.m. förvärra situationen. Man reser till ett annat land, bara. Eller gör det i smyg, hemma i källaren. Och med Sveriges regerings riktigt usla track record vad gäller relationen till den judiska kulturen, samt till Israel, så ska vi nog dämpa brösttonerna en smula.

**********************************************

Min övertygelse är att all lagstiftning borde ha skademinimering som primärt mål. Plus att lagstiftning ska finnas för att skydda oss mot andra – inte mot oss själva. Vi måste i detta också förstå att förbud mot något vi inte gillar, inte nödvändigtvis är den mest konstruktiva åtgärden.

Som ett exempel – många av oss som är för legalisering av droger är inte alls drogromantiker, men vi är för skademinimering. Vi kanske inte ens gillar bruket av droger – men vi hävdar att den repressiva lagstiftningen runt droger är mer skadlig än drogerna. Repressiv lagstiftning minskar inte bruket, men gör det farligare, och ger mer incitament till kriminalitet.

Återigen – detta är alltså INTE primärt ett inlägg i diskussioner runt vare sig drogpolitik eller omskärelse, utan om strategier för politiska förändringar. Är förbud verkligen den bästa vägen?

Jag skulle våga påstå att de största och viktigaste förändringarna i varje samhälle sker på helt andra nivåer än i lagstiftande politiska församlingar. De är som regel sist på bollen. Förändringarna sker på gräsrotsnivå först, och när alla redan är hyfsat överens, så stiftar politikerna en lag, och sen tar de åt sig äran för det. Som t.ex. lagen mot barnaga. Svenskarna var redan överens om att det var dåligt när lagen infördes. Men politiker (som Birgitta Dahl) tog åt sig äran, som politiker gärna gör.

Man kan vara mot något utan att vilja införa förbud.

Mer korkat än vanligt om runor…

Ibland är folk ute och cyklar lite mer än vanligt. Man har hittat runstenar som ska innehålla ”hbtqi-budskap”, vilket är en sanning med mycket stor modifikation. Snarast är budskapet ganska så homofientligt.

I Biblioteksbladet kan man läsa följande:

”Runstenarna har de tolkat med hjälp av runforskare och skriften handlar om ett hot om ‘ergi’ , ett slags manlig femininitet som kan kopplas till samkönad sexualitet, som sägs drabba den som förstör stenen.”

Detta tolkas alltså av dessa hjärntvättade populister som ”hbtqi-budskap”. Okunnigt, historielöst, korkat och propagandistiskt.

Ergi betyder ungefär ”arghet”, och har flera betydelser. En av betydelserna är att bli penetrerad sexuellt, vilket med den tidens hierarkiska synsätt på sex sågs som nedvärderande. Varje kultur har sexuella hierarkier – vissa beteenden har högre status, andra lägre. Det gäller i lika hög grad vårt nutida samhälle, fast med en annan värderingsskala, bara.

Samma syn hade man i Rom. Den som penetrerar är överordnad den som blir penetrerad. Därför var det inte ovanligt att soldater som var krigsfångar också blev knullade av den vinnande sidans soldater. Inte som en homosexuell handling, utan som en makthandling. Man gjorde männen till kvinnor.

Det finns en annan, mer esoterisk betydelse i den nordiska traditionen, och det handlar om de män som blev shamaner, sejdkarlar. Völvorna och sejdkarlarna var som regel gränsöverskridande till sin natur, och en av förklaringarna till att man kunde använda begreppet ergi på sejdkarlarna var sannolikt att de lät sig penetreras av makterna, inte nödvändigtvis fysiskt sexuellt, utan snarare på ett andligt plan.

Shamanerna kunde också ägna sig åt könsöverskridande aktiviteter och attityder, inte för att de var ”queer” i nutida betydelse (även om en och annan säkert var det också), men för att man i det förkristna Norden hade väldigt rigida könsroller, och det ligger i shamanens natur att vara utanför systemet, att bryta mot normerna.

Samtidigt finns mängder av myter om Loke, som sannolikt är den queeraste guden i någon pantheon, någonsin. Vi pratar om en snubbe som är hälften thurs (jätte), hälften as, som älskar att klä ut sig som kvinna (Trymskvida), men som i en annan berättelse går flera steg längre – förvandlar sig till ett sto, blir påsatt av en hingst – och föder Sleipner.

Det kan också vara på sin plats att nämna att folk överlag självklart hade väldigt olika åsikter och värderingar även för 1000-1300 år sedan. Det var inte en homogen kultur då heller. Det var alltså med blandade känslor folk såg på sejdfolket under vikingatid, och intressant nog gäller det även idag. Många som ser sig som asatroende, hedningar, föraktar sejdfolket, för det är ”flummigt”, ”ondskefullt”, eller något annat epitet. Sannolikt för att det skrämmer dem, för det är något de inte känner igen.

Själv hör jag till båda grupperna, har varit ordförande i Samfundet Forn Sed, jag startade en tradition av årliga vårblot vid Uppsala Högar år 2000 (och de hålls varje år fortfarande, inte av mig) – och jag har dykt djupt in i sejden och runmagin och det esoteriska. Så det går att förena.

Med andra ord – innan man påstår saker kan det vara bra att ha lite historiska fakta att utgå från. Jag kan varmt rekommendera Neil S. Price bok ”The Viking Way” för den som vill lära sig mer om ämnet.

Kanelbullens dag!

Idag är det kanelbullens dag! Kanelbullar är ju så mumsiga!

Men det är också 40-årsdagen för den STORA demonstrationen mot löntagarfonder, när 100.000 svenskar visade sin motvilja mot sossarnas kraftiga socialisering av samhället – den 4 oktober 1983.

Trots massiva protester infördes fonderna 1984 av ärkesocialisten Olof Palme och hans regering – en av de farligaste politiska reformerna i modern svensk historia. Storföretagen rasade, förstås, och Familjerna Kamprad, Rausing och Persson hotade att lämna landet (vilket de senare också gjorde).

Inte ens Sveriges finansminister Kjell-Olof Feldt gillade egentligen fonderna – minns hans diktande i riksdagens plenisal, som skickligt nog fångades i bild av en pressfotograf – Paolo Rodriguez från Stockholms-Tidningen. Därför har vi tillgång till ministerns diktande än idag.

Löntagarfonder är ett jävla skit,
men nu har vi baxat dem ända hit.
Sen ska de fyllas med varenda pamp,
som stött oss så starkt i våran kamp.
Nu behöver vi inte gå flera ronder,
förrän hela Sverige är fullt av fonder.

– Kjell-Olof Feldt, 1983

Lyckligtvis stoppades detta ytterligt destruktiva projekt av en borgerlig regering några få år senare, och det ska vi vara innerligt tacksamma för.

Två saker att fira, alltså.
Och jag vet vilken jag tycker är viktigast.

Gränser för yttrandefrihet?

“Freedom of speech gives us the right to offend others, whereas freedom of thought gives them the choice as to whether or not to be offended.”

― Mokokoma Mokhonoana

Många påstår att det inte är yttrandefrihet att bränna en bok, att yttrandefrihet handlar om vad man säger eller skriver. Det stämmer inte alls. Att uttrycka en åsikt kan göras på väldigt många sätt, inte bara verbalt. Det kan vara genom konst, dans, musik, skulptur, symbolhandlingar, ritualer m.m.

Minns Jimi Hendrix på Woodstock, som spelade amerikanska nationalsången på sin gitarr, men lät sången klippas i stycken av ljud av bomber och kulsprutor – allt på elgitarren. Inte ett ord yttrades, men ändå fattade alla precis vad han menade, med full kraft.

Att bränna en bok kan alltså vara att yttra en åsikt, precis lika mycket som att uttrycka det verbalt. Det är en symbolhandling – uppenbarligen med en enorm kraft, eftersom folk reagerar så starkt på den åsiktsyttringen.

Ideologiska protester behöver inte hålla konstnärlig verkshöjd. Alla kan inte skriva som Salman Rushdie, eller måla som Lars Vilks eller Carl-Johan De Geer – eller spela gitarr som Jimi Hendrix. Det diskvalificerar oss inte från att uttrycka en åsikt. Vi protesterar mot det vi tycker är fel på det sätt vi kan. Kanske med ett plakat, en hungerstrejk, demonstrationer, insändare – eller genom att bränna en bok som representerar det vi protesterar mot. Alla dessa former är legitima, så länge jag inte skadar någon annan person, eller deras egendom. Eller för den delen hindrar ambulanser från att komma till ett sjukhus.

För det första – att bränna en bok är ingen stor grej, förutom för dem som har fått för sig att det är just det. Det finns inga heliga böcker. Heligheten är 100% subjektiv, och sitter i betraktarens öga. Att skriva lagar som är så godtyckliga är inte en bra idé. Att förbjuda ett godtyckligt urval av böcker (vilka är heliga, och vilka är det inte?) är raka motsatsen till yttrandefrihet. I Sverige har vi inga blasfemilagar kvar – de togs bort för 50 år sedan, och det är bra.

Tyvärr har en stor mängd människor inte förstått att det är en hel del i den här frågan som inte alls handlar om tro, religion och helighet – men om maktspel och politik. Korrupta ledare vill flytta fram sina positioner, och distrahera medborgarna från missförhållanden i det egna landet, och då passar det väldigt bra att rikta uppmärksamheten någon annanstans. Att ena folket mot en gemensam fiende, om än fullkomligt teoretiskt. Ett av de äldsta knepen i boken om att härska. Och så kan man alltid hänvisa till Gud/Allah, och heliga skrifter som måste lydas.

Många svenskar förespråkar nu att vi borde skärpa lagstiftningen och återinföra blasfemilagar (något vi inte har haft i Sverige på drygt 50 år, av goda skäl), och exempelvis stoppa offentligt brännande av böcker – för då lugnar väl de där arga muslimerna ner sig, och så får vi fred, frid och fröjd. Eller?

Nej. Det är precis tvärtom. Det har aldrig varit viktigare att vi står på oss – och då menar jag just för närvarande inte bara av principiella skäl, utan rent pragmatiskt politiska skäl. Om vi böjer oss (som landsförrädaren Mikail Yüksel vill), och faktiskt förbjuder offentligt brännande av koraner, så får de våldsamma och högljudda vandalerna vatten på sin kvarn, och tänker – ”Åh, det funkade! Nu måste vi formulera nästa krav, och hota med mer våld!”

Det här handlar inte om kränkta muslimer. Det handlar om politik och makt – inget annat. Kom ihåg det när du bestämmer dig för vad du ska tycka.

Ytterst sett är det denna fråga vi måste ställa oss själva – vilka ska bestämma över svensk lagstiftning? Sverige och svenskarna – eller makthungriga politiker i Turkiet, Iran, Irak, Pakistan m.fl.? Och – om du tar ställning för ett förbud (och därmed ytterligare en inskränkning i yttrandefriheten, och därmed ytterligare en stympning av demokratin), varför gör du det? Är det av genuin omtanke om muslimer, eller är du bara rädd för repressalier och mer våld?

Ställ dig den frågan, och försök att vara ärlig innan du svarar.

“The moment you say that any idea system is sacred, whether it’s a religious belief system or a secular ideology, the moment you declare a set of ideas to be immune from criticism, satire, derision, or contempt, freedom of thought becomes impossible.”

― Salman Rushdie