Archive for the ‘genus’ category

Mer korkat än vanligt om runor…

21/12, 2023

runstenar_hbtqi

Ibland är folk ute och cyklar lite mer än vanligt. Man har hittat runstenar som ska innehålla ”hbtqi-budskap”, vilket är en sanning med mycket stor modifikation. Snarast är budskapet ganska så homofientligt.

I Biblioteksbladet kan man läsa följande:

”Runstenarna har de tolkat med hjälp av runforskare och skriften handlar om ett hot om ‘ergi’ , ett slags manlig femininitet som kan kopplas till samkönad sexualitet, som sägs drabba den som förstör stenen.”

Detta tolkas alltså av dessa hjärntvättade populister som ”hbtqi-budskap”. Okunnigt, historielöst, korkat och propagandistiskt.

Ergi betyder ungefär ”arghet”, och har flera betydelser. En av betydelserna är att bli penetrerad sexuellt, vilket med den tidens hierarkiska synsätt på sex sågs som nedvärderande. Varje kultur har sexuella hierarkier – vissa beteenden har högre status, andra lägre. Det gäller i lika hög grad vårt nutida samhälle, fast med en annan värderingsskala, bara.

Samma syn hade man i Rom. Den som penetrerar är överordnad den som blir penetrerad. Därför var det inte ovanligt att soldater som var krigsfångar också blev knullade av den vinnande sidans soldater. Inte som en homosexuell handling, utan som en makthandling. Man gjorde männen till kvinnor.

Det finns en annan, mer esoterisk betydelse i den nordiska traditionen, och det handlar om de män som blev shamaner, sejdkarlar. Völvorna och sejdkarlarna var som regel gränsöverskridande till sin natur, och en av förklaringarna till att man kunde använda begreppet ergi på sejdkarlarna var sannolikt att de lät sig penetreras av makterna, inte nödvändigtvis fysiskt sexuellt, utan snarare på ett andligt plan.

Shamanerna kunde också ägna sig åt könsöverskridande aktiviteter och attityder, inte för att de var ”queer” i nutida betydelse (även om en och annan säkert var det också), men för att man i det förkristna Norden hade väldigt rigida könsroller, och det ligger i shamanens natur att vara utanför systemet, att bryta mot normerna.

Samtidigt finns mängder av myter om Loke, som sannolikt är den queeraste guden i någon pantheon, någonsin. Vi pratar om en snubbe som är hälften thurs (jätte), hälften as, som älskar att klä ut sig som kvinna (Trymskvida), men som i en annan berättelse går flera steg längre – förvandlar sig till ett sto, blir påsatt av en hingst – och föder Sleipner.

Det kan också vara på sin plats att nämna att folk överlag självklart hade väldigt olika åsikter och värderingar även för 1000-1300 år sedan. Det var inte en homogen kultur då heller. Det var alltså med blandade känslor folk såg på sejdfolket under vikingatid, och intressant nog gäller det även idag. Många som ser sig som asatroende, hedningar, föraktar sejdfolket, för det är ”flummigt”, ”ondskefullt”, eller något annat epitet. Sannolikt för att det skrämmer dem, för det är något de inte känner igen.

Själv hör jag till båda grupperna, har varit ordförande i Samfundet Forn Sed, jag startade en tradition av årliga vårblot vid Uppsala Högar år 2000 (och de hålls varje år fortfarande, inte av mig) – och jag har dykt djupt in i sejden och runmagin och det esoteriska. Så det går att förena.

Med andra ord – innan man påstår saker kan det vara bra att ha lite historiska fakta att utgå från. Jag kan varmt rekommendera Neil S. Price bok ”The Viking Way” för den som vill lära sig mer om ämnet.

Dekorrand

Genusterroristen slår till – ”Vet ni vad det blir…?”

21/12, 2013

Nyfödd Disa

Den 19 oktober 2013 blev jag fyrabarnsfar, efter att ha varit trebarnsfar i snart 18 år. Det är en ganska radikal utveckling, inte minst med tanke på att många av mina vänner i min egen ålder, vissa även yngre, redan har fått barnbarn. Det är dock ett synnerligen önskat och efterlängtat barn, och det allra första för min hustru Jennie, så det är en rakt igenom lycklig tilldragelse som skänker hela familjen mycket glädje. Vår lilla bebis har dessutom tre entusiastiska storasyskon som alla älskar sitt nyaste lilla syskon.

Alla mina fyra barn

Det kan dock komma lite som en chock att upptäcka hur desperat många håller fast vid mossiga och föråldrade könsstereotyper, och allra mest i sammanhang där de är alldeles särskilt irrelevanta, som när man ska få en bebis. Det händer alltsomoftast att vi får anledning att tappa hakan över de ofattbart reaktionära och fördomsfulla reaktioner och frågor man ofta får som blivande förälder. Det är som att det just då blir som allra viktigast att bli dum i huvudet.

”Du kan väl ändå inte sätta rosa kläder på en pojke?” Jodå, jag har fått sådana kommentarer, lustigt nog samtidigt som jag själv har burit en rosa skjorta. Och jag är ju ändå en rätt stor och skäggig karl. Men det går tydligen bra. Inkonsekvensen är surrealistisk. Det är som att det är alldeles särskilt viktigt att impregnera just små barn med könsstereotyper. Stor karl + rosa skjorta = O.K. Liten pojke + rosa sparkdräkt = helt oacceptabelt, eller i alla fall rebelliskt och kontroversiellt. Jag får inte ihop det.

Disa i blå kläder

Vår skarpa skepsis mot genusklichéer har fått andra rätt lustiga konsekvenser också. Av vänner och släktingar fick vi inga blå kläder alls, och inga rosa heller, sannolikt i någon slags kombination av respekt för vår genusneutrala grundattityd, men förmodligen också för att slippa förväntade sura kommentarer. Gröna, lila, gula, mönstrade och bruna kläder. Men för säkerhets skull inga rosa. Eller blå. Detta är förstås också rätt larvigt, eftersom vi aldrig någonsin har haft synpunkter på färgerna blått och/eller rosa i sig. Självklart kan både flickor och pojkar ha såväl rosa som blå kläder.

Ett område där genusklichéerna står som spön i backen är leksaksaffärer, och i än högre grad klädbutiker. Även för mycket små barn har man delat upp det i kläder för pojkar och kläder för flickor, vilket känns alldeles osedvanligt mossigt och stereotypt. Före puberteten är pojkar och flickor inte så pass olika i sina kroppstyper att det motiverar en åtskillnad. Och riktigt illa blir det när flickor förväntas ha på sig söta men opraktiska och synnerligen lekovänliga kläder, medan man till pojkar serverar tuffa och stryktåliga plagg. Tröttsamt är bara förnamnet. Men butikspersonalen är inte alltid värst. Föräldrar kan vara riktiga genusmonster…

”Vilket papper ska vi välja till Linus present, tycker du, lilla gubben?”
”Det röda!”
”Nääää, Linus är ju en pojke, han vill säkert inte ha det röda! Ta det där roliga med pistoler och dödskallar på istället!”

Den ständigt återkommande första frågan när man aviserar en graviditet är förstås ”vet ni vad det ska bli?”, som vore just könet det viktigaste av allt, och det är irriterande nog. När det var som värst med allt tjat om huruvida bebisen hade kommit än, och vilken sort det var (väldigt nära födseln) publicerade jag denna Facebookstatus – alla förstod inte skämtet:

Till alla som undrar: enligt det senaste ultraljudet så visade sig bebin vara en elefant, så det tar nog tre månader till. Hen får heta Ganesha.

Jag kan verkligen ärligt säga att det spelade absolut ingen roll alls för mig om jag skulle få en pojke eller flicka, eller för den delen någon med obestämt kön, så det brydde vi oss inte om att ta reda på innan. Vafan, det ser man väl när ungen kommer ut, eller hur? (vi noterade att sjukhuspersonalen blev en smula konfunderade över att vi inte brydde oss om att omedelbart kolla om det var en med snippa eller snopp – underliga människor…)

Som vanligt när något är enerverande och ständigt återkommande så hittade jag på en skön strategi för att sätta frågarna rejält på pottkanten. Och så föddes Genusterroristen. Genusterroristen kommer sannolikt att dyka upp fler gånger här på TantraBlog. Om du uppfattar det som ett hot eller som ett löfte är helt upp till dig. Here we go:

”Vet ni vad det ska bli?”
”Nja, men vi hoppas förstås att det ska bli ett litet barn.”
”Ja, det förstås, men vilken sort?”
”Sannolikheten är hyfsat hög att det blir en homo sapiens sapiens.”
”Meh! – jag menar förstås om det blir en tjej eller kille!”
”Det kan man ju i ärlighetens namn inte veta förrän om ett par-tre år när barnet självt talar om det. Könsidentiteten är ju genetiskt hårdkodad, och då är det ju dumt att projicera ett genus på barnet innan man vet säkert.”
”Åh, vad jobbig du är! Jag menar förstås vilket kön!”
”Kön? Menar du om barnet har en snopp eller snippa?”
”JA!”
”Men… varför är det så viktigt? Det känns som att du har ett överdrivet intresse för min bebis könsorgan. Är det en fetisch du har, eller? Små bebisgenitalier?”
”Ghaaaaa!!!”

Där tappar frågaren lusten att fortsätta fråga, tro mig. Själv gapskrattar jag sadistiskt inombords, men hoppas förstås också att mina elaka (men högst relevanta) motfrågor inspirerar till ifrågasättande av idiotiska normer.

Keruber

Utvecklingen är dock positiv. Fler och fler begriper den här problematiken, och fastnar inte i gamla klichéer. BB Stockholm är HBT-certifierat, och det märks. Där fick vi inga korkade frågor om kön, och inga fördomsfulla antydningar om barnets eventuellt ”manliga” eller ”kvinnliga” egenskaper. På Danderyds sjukhus fick vi följaktligen ett mycket bra bemötande. Inga rosa eller blå tekoppar beroende på utseendet på det nyfödda barnets könsorgan – jodå, sånt finns fortfarande. På ett sjukhus serveras te i könsmatchande koppar till föräldrarna efter födseln. I rosa servis om de har fått en dotter, och blå servis om de fått en son. Japp, du läste rätt. De delar ut tekoppar med olika färg beroende på huruvida ungen har snopp eller snippa. På riktigt. Inte aprilskämt.

Men inte på BB Stockholm, alltså. Inte ens enbart blå eller röda nålar på anslagstavlan där nyfödda barn aviseras – där fanns en uppsjö med nålar i alla möjliga färger. Vårt barn fick en gul nål. Det finns hopp.

Födelsetavla

tunn linje

Mer om genus:
Alla dessa olika kön – min egen teori om fem olika genusskalor.
Är det okej att önska kön på sitt barn? från bloggen ”Mina Sanna Ord”.

Dekorrand