Smygfascism och maktmissbruk

Snus må vara äckligt och oattraktivt - men förbud är väl ändå att ta i?

I Vasa, Finland, har en tobaksförsäljare blivit åtalad för smuggling och skattefusk. Han har nämligen sålt snus, olovligen. Och det får man ju inte göra, för i Finland har snus nämligen plötsligt blivit en förbjuden och farlig drog. Eller i alla fall förbjuden, och det vet vi ju alla, att det är oerhört viktigt att följa lagen. Och att sälja snus, det går ju inte, för det är ju olaaaagligt!!!

Bara smaka på den här meningen, klippt direkt ur Hufvudstadsbladet:
”En man i Vasa har dömts till fyra månaders villkorligt fängelse med två års prövotid för att ha sålt snus i sin kiosk. Tillsammans med sin kvinnliga medhjälpare gjorde de en vinst på 13 425 euro. Nu ska staten ha pengarna tillbaka.”

Nu ska staten ha pengarna tillbaka, skriver de i HBL. Tillbaka? Tillbaka från vadå? Det här paret har ju inte snott pengarna från staten! Det är ju staten som snor pengarna från snusförsäljaren! Om det är någon som ska ha pengarna tillbaka, så är det väl mannen som sålde snuset men tappade pengarna?

Vidare i Hufvudstadsbladet: ”Paret sålde under fem års tid 25 000 snusdosor i sin kiosk i Vasa. De åtalades för smuggling och olaglig försäljning av snus samt för skattebedrägeri. Åtalet för skattebedrägeri förkastades eftersom fallet ansågs oklart. Snuset hade beskattats i Sverige. Dessutom kan olagliga produkter inte beskattas i Finland. Mannen dömdes till fyra månaders villkorligt fängelse med två års prövotid för smuggling och försäljning av snus. Kvinnan dömdes till 40 dagsböter. Åklagaren yrkade på minst sex månaders villkorligt fängelsestraff för dem båda. Mannen medgav i rätten både smuggling och försäljning, men hävdade att brotten var lindriga. Kvinnan däremot bestred alla åtal trots att hon varit med på resorna till Sverige då snuset införskaffats.”

Olagliga droger tagna i beslag

Så här blir det när myndigheter får leka dagispersonal för vuxna människor. Någon kommitté i EU-parlamentet har bestämt att snus, det är farligt, så det måste vi förbjuda. Men det är väl inte farligare än cigarretter? Nej, men det röker vi ju själva här nere i Brüssel, så det kan vi inte förbjuda. Det blir alldeles för krångligt. Men snus, det är det ju bara de där konstiga finnarna och svenskarna som nyttjar. Å fan, svenskarna protsterade visst, men låt dem ha kvar sitt jävla snus då, så kanske de till och med tror att de kan påverka saker och ting här nere i EU, på riktigt. Haha, dumjävlar.

Läs gärna en gammal artikel i Aftonbladet om snus – en spännande retorisk finess är när överläkaren och snusforskaren Gunilla Bolinder påstår att abstinensbesvären hos en snusare kan jämföras med en heroinists. Snacka om ”guilt by association”. ”Se bara hur farligt snuset är – nästan som heroin! Det måste vi förbjuda, det förstår väl vem som helst!”

Egentligen handlar detta inte om snus. Det handlar inte ens om förlorade skattepengar till staten. Det handlar om lydnad. Det finska paret hade mage att bryta mot en lag, systematiskt, och det får man inte göra. Rättning i ledet, medborgare! Ni är statens egendom, ägda av regeringen, och ni skall icke göra uppror, inte ens i liten skala! Då får ni stå i skamvrån, minsann! Att snus fram tills härom året inte ansågs vara så farligt att det borde förbjudas, det hör inte hit. Har EU-byråkraterna bestämt, så är det bara att anpassa sig.

Att Portugal har avkriminaliserat allt droginnehav för eget bruk (inklusive heroin!) sedan 2002 (med goda resultat!) hör inte heller hit. Portugiser kan man ju lita på, men det går inte med finnar, det vet ju vem som helst. Hur skulle det se ut om finnarna snusade okontrollerat? Det skulle ju bli anarki!

Nä, släng snuslangarna i fängelse bara, och släng bort nyckeln! Så förhärdade brottslingar kan vi inte låta gå fria. Va? Lura staten – 25.000 gånger! Varje snusdosa borde egentligen rendera ett åtal för landsförräderi. Det skulle sitta fint. Sen är det nog inte en jävel som vågar bryta mot lagen!

Är det någon mer än jag som får associationer till Kafka…?

Åh, nej! Någon säljer snus! RIng polisen!

Jag måste fan städa mitt skrivbord…

Det blir inga nya blogginlägg förrän jag gjort min plikt här på kontoret. Jag har två skrivbord, eller egentligen tre, om jag räknar en yta där jag har ett ljusbord (som också gärna tjänstgör som avställningsyta). Ett skrivbord är till för dator, extra skärm, hårddiskar, scanner och lite annan elektronisk utrustning. En yta är mer ämnad som just ren bordsyta, för att skriva, teckna, sortera och andra analoga arbetsuppgifter. Och när alla tre ytorna blir belamrade med papper och annat junk blir det svårt att arbeta.

Datorbordet är nu städat, rentorkat, och ser superfräscht ut. Det är liksom det jag använder mest. Ljusbordet är också städat, rent och snyggt. Men jag har en yta kvar. Och även om jag mestadels vänder ryggen åt denna skrivbordsyta gör den sig obevekligt påmind – inte minst för att jag nu måste ha tillgång till en del viktiga papper och annat som tyvärr har gömt sig bland allt annat som ligger där. Så jag har inget val. Det måste städas.

Och ska jag vara riktigt ärlig så har jag nu flyttat över allt junk från två ytor till en – så denna sista stökbastion är nu värre än någonsin, och i större behov av städning än på mycket, mycket länge. Och nu känns det faktiskt som att jag sitter här och bloggar för att slippa ta itu med eländet. Så sorry, folks, nu måste jag städa. Och är jag riktigt duktig så blir det kanske något nytt blogginlägg ganska snart… 🙂

Tänd ett ljus, och låt det brinna…

På lördag ska vi alla släcka alla lampor en timme, mellan 20:30 och 21:30. Detta idiotiska påhitt, som kallas Earth Hour, är ett i raden av meningslösa i-landsjippon som några tomhuvade ytlighetsfantomer har hittat på, i tron att detta skulle påverka miljön positivt. Något dummare har jag väl sällan hört. Att enstaka människor är korkade får vi leva med, men när några av dessa särskilt korkade människor lyckas vädja till korttänkthet och dumhet hos större grupper, och därigenom distraherar människor från riktigt miljöarbete, då måste jag säga stopp och belägg.

Jag blir ärligt talat skitförbannad på den här typen av hjärndöda kvasijippon, trams och fria fantasier som inte gör någon nytta alls, utom möjligen att döva energislösande västerlänningars dåliga samveten. Det är bara så billigt, och så missriktat.

”Never underestimate the power of stupid people in groups”

Själv tänker jag ha många lampor tända, så många som jag bara kan – särskilt på kvällen, eftersom vi i Sverige har ett överskott av elenergi på kvällar och nätter, och dessutom kan varje skattekrona som detta genererar på sikt omsättas i energiforskning. Att släcka lyset på lördag kväll är alltså lika verkningsfullt som att gå med i en Facebook-grupp för ”fred på jorden”. Totalt meningslöst.

Egentligen handlar detta om att priviligierade människor i rikare länder ska få känna sig duktiga, ”vi gör minsann en insats för en bättre miljö”, och inte ett skit om att faktiskt göra något på riktigt för att förbättra vår miljö. Någon jag pratade med tyckte att ”det är väl bättre än att göra ingenting”, men jag tycker fan inte det. Är det bättre att göra en idiotgrej, som inte gör någon nytta alls, men som får folk att TRO att de gör nytta, än inget alls? – Skulle inte tro det…

För att inte tala om den här fnattiga idén att vi alla ska byta till lågenergilampor. Inte så smart, med tanke på att de till att börja med är fulla med kvicksilver, och om man tänder och släcker ofta förkortar man deras livstid väsentligt. Enligt elallergiker som jag talat med ger lågenergilampor en väsentligt jobbigare strålning än vanliga glödlampor. Dessutom blir det ett fult ljus. Så – till dess att det finns bättre alternativ kommer det inte en lågenergilampa över min tröskel.

Om du verkligen vill göra något på riktigt, något som verkligen skulle kunna få en kraftfull positiv inverkan på miljön – sluta äta industriproducerat kött. Börja med att pröva, bara en vecka. Inga Big Mac, inga Mamma Scans köttbullar, inga skinkmackor och inga lövbiffar. Var vegetarian – åtminstone en vecka. Då bidrar du faktiskt med något som har en direkt effekt.

Hösten 2006 gav FN:s livsmedelsorgan ut en rapport som påvisar att köttindustrin orsakar en större negativ påverkan på miljön än hela transportsektorn – mer än alla bilar, bussar, flygplan, tåg, båtar och mopeder på hela jorden. Flera andra rapporter säger samma sak; dagens västerländska köttkonsumtion är en av de största anledningarna till att vår överlevnad är hotad. Och nu vill kineser och indier följa vårt dåliga exempel, och äta mer kött. Detta om något kan leda till en ekologisk katastrof.

Det är naturligtvis bra att sänka elförbrukningen. Men man måste jämföra, och först sätta in åtgärder där det behövs mest. Det allra bästa för jordens miljö vore om all slaktindustri upphörde helt. Vi behöver den inte. Tvärtom skulle både vi människor och jorden som helhet (för att inte tala om alla de miljontals djur som brutalt slaktas varje dag) må mycket bättre, denna industri förutan. Vi har drivit fram en grotesk överpopulation av djur, bara för att plåga dem hela livet, och sen äta upp dem, till priset av en sämre hälsa och en kraftigt försämrad miljö.

Det finns idag ingen annan mänsklig aktivitet som påverkar miljön så mycket, så negativt, som just köttindustrin. När jag var barn fanns det tre miljarder människor på planeten Jorden, Nu är det sex och en halv miljard. Och det är möjligt att inom några decennier, möjligen fortfarande i min livstid, så kommer vi upp i nio miljarder. En tredubbling inom en livstid. Det är en extremt dramatisk förändring av livsbetingelserna på jorden. Detta innebär att vi inte kan fortsätta att slösa och exploatera som vi alltid har gjort. Vi måste ändra våra levnadsvanor. Och den mest effektiva åtgärden för en bättre miljö är att ändra våra matvanor.

Köttindustrin förbrukar enorma mängder vatten, bränsle, spannmål, åkermark och andra resurser, på ett väldigt oekonomiskt sätt. Om vi människor skulle äta grönsaker, spannmål och andra växtprodukter direkt, istället för att låta dem ta omvägen över köttindustrin, så skulle vi kunna producera tio gånger så mycket mat med samma resurser, men med mindre miljöpåverkan.

Så om du vill göra skillnad på riktigt – ät mer grönsaker, och dra ner på köttet. Om du inte vill sluta helt med kött, ät åtminstone betydligt mindre – kanske vilt, kanske gårdsproducerat, nära. Dina matvanor kan vara den värsta miljöboven i din vardag. Mycket värre än ditt bilpendlande, och mycket, mycket värre än dina lampor i ditt hem. Och du kan ändra på det. Tänk på det nästa gång du går och handlar. Ta steget att börja äta vegetariskt. Och om du inte helt vill sluta med kött, så kan du åtminstone minska din köttkonsumtion med minst 75 procent (Naturvårdsverkets rekommendation i rapporten ”Att äta för en bättre miljö”).

Bojkotta meningslösa symbolhandlingar – ät mer grönt och gör nytta på riktigt istället!

Läs en utmärkt redogörelse för köttindustrins på verkan på miljön på www.klimathotet.net.

Fittor i Vecko-Revyn och amatörporr i Aftonbladet!

I dagens Aftonbladet, och senaste Vecko-Revyn (kom ut förra veckan), kan man nu återigen se några av mina fotografiska, erotiska alster. Jag sprider mina gracer lite fint, och exponerar hud och kön här och där så mycket jag får. ”Vi visar vårt sexliv på nätet” i Aftonbladet (och jag fick även en stor bild på löpet!) och ”Så här ser våra fantastiska underliv ut” i Vecko-Revyn. När det blir lite nyhetstorka i dagspressen, och när veckopressen vill bli lite mer edgy, kan man alltid slänga in något om sex, för att sälja lite lösnummer, och är det något uppbyggligt och trevligt så tänker inte jag klaga. Allra minst när jag själv blir anlitad som fotograf… 🙂

Temat i Vecko-Revyn är fittor – hur fina och naturliga och självklara de är, och att alla fittor är fina fittor. Och ingen instämmer mer kraftfullt än jag. Och det är väl med största sannolikhet just därför som jag fick i uppdrag av Vecko-Revyn att avbilda dryga 20-talet kvinnors underliv. Jag älskar ju fittor. Fast jag skulle vilja tillägga till VR:s statement, lite provokativt månne, men uppriktigt – att alla ÄLSKADE fittor är fina fittor.

En fitta som inte får kärlek blir inte så fin. Jag har talat med gynekologer som definitivt inte skulle hålla med om att alla fittor är fina – men det handlar då förstås inte om de fysiska grundförutsättningarna, att vissa fittor i sig skulle vara fula – det handlar om den inställning man har till sitt eget kön. En kvinna som älskar sin fitta, håller den frisk, ren och levande, hyllar den, luftar den, smeker den och onanerar med glädje, har alltid en fantastiskt fin fitta, hur den än ser ut. Och det är ju inte konstigare än att det gäller vilken kroppsdel som helst, eller för den delen prylar och relationer. Det man känner starkt för, tar man hand om. Tycker man om sina fötter, så tar man hand om dem, och då blir de fina.

Vecko-Revyn har goda intentioner, om detta är jag uppriktigt övertygad, och jag har respekt för deras ambition att lyfta fram kvinnans allra ädlaste delar som något vackert och beundransvärt, inte något att känna skam för. Men jag måste erkänna att jag ändå är lite, lite besviken på Vecko-Revyn, eftersom jag tycker att de hade kunnat göra mycket mer med bilderna, och även utveckla ämnet betydligt mer, textmässigt.

De hade ett maffigt bildmaterial som de utan problem skulle kunna fylla två stora uppslag med – men de valde att göra en liten mini-bilaga i mitten, som man dessutom behövde klippa upp (oj, farligt, farligt…), och t.o.m. i den lilla inlagan med tre uppslag fick fittorna bara två sidor, med små, små bilder och lite text – sista uppslaget i ”hemliga sidorna” fylls upp av ett korsord, som inte har ett smack med fittor att göra. Hmmmm… Är det bara jag som tycker att VR fegade ur?

Men jag är i alla fall mycket glad för att en tjejtidning som VR fortsätter att åtminstone då och då, bland alla smink- och modereportage, framhålla att alla kvinnor duger precis som de är. Jag är glad för att mainstream-media ibland hänger med i de sexpositiva och livsbejakande strömningarna, och att de ibland kanske lyckas med konststycket att inte moralisera och inskränka, men kanske till och med uppmuntra individers frihet att själva ta kommandot över sina liv, sina kroppar och sin sexualitet.

Aftonbladet kör en klassisk kvällstidningskliché, i att göra en kort och lättsam artikel om folk som gör egen porr, i stillbilder eller film. Inget nytt, inget sensationellt, inget speciellt. Men jag tycker ändå att det är bra. Inte bara för att Aftonbladet bidrar till min försörjning, eller för att mitt ego får näring av att mina bilder syns i stora media – men främst för att jag verkligen brinner för det här med sexuell självbestämmanderätt, egenmakt och bejakande av liv och lust.
Det finns inget jag tycker är viktigare än att kämpa för än kärlek, frihet och sanning, och det står jag för så länge jag lever.

Det är därför jag har hemsidan Cirkus Eros (nu sedan 10 år tillbaka!), det är därför min kära Jennie och jag håller våra kurser i kärlek, sex, relationer och tantra, det är därför jag bloggar om sex, skriver, fotograferar, och på andra sätt skapar sexpositiva alster. Det finns en mening med detta. Jag står gärna på barrikaderna för frihet, kärlek och njutning, för att varje människa ska få tillfälle att älska sig själv, trivas med livet, njuta av sex och allt annat kul man kan göra med sin kropp.

Varje enskild individ i vårt kristendomssolkade samhälle har blivit utsatt för fruktansvärda övergrepp, i det att vi å ena sidan har vuxit upp med skam, att vi inte duger, att vi är syndiga, att livet ska lidas, att njutning, och särskilt sexuell njutning, är farlig, fel, omoralisk och äcklig. Sexualiteten har fått utstå en kontinuerlig skyttegravsbeskjutning, och vi är alla stympade, skadade, skambefläckade och sexuella analfabeter. Därför är varje tillfälle till att bryta denna förfärliga programmering något gott, något konstruktivt. Att äntligen låta glädjens och njutningens sol få bryta genom det tjocka, tunga, grå och kalla molntäcket av skam och synd. Detta är i sanning gott. Mer av den varan.

Fler artiklar jag skrivit i ämnet amatörporr, sex & naket i offentligheten och annat därmed relaterat:
Hemma-porren är den nya sexuella revolutionen
Sexdebatt på Newsmill
Är religiösa de största porrkonsumenterna?
En födelsedagshyllning till min älskade hustru Jennie!
Samlag eller Salighet – ny bok av Dick Wase
Vem tjänar på sexualfientligheten?
Reclaim the pussy! – Fittkonst som upprör och inspirerar
Meningen med livet – hur mår du?
Sex & naket – nu igen!
Mer sex i Expressen – våra kurser!
Sex i Expressen
Meningen med livet
Smakar ostron fitta…?
Den sexuella revolutionens positiva effekter
På TV ikväll – SvT Debatt om den sexuella revolutionen
Porr är gott och nyttigt!
Nakna kroppar är inte farliga!

P.S. Jag noterar att denna bloggpost hamnat som nummer 75 på listan över Top Blog Posts, WordPress Blogs of the Day, samt att Expressen publicerade en artikel av Hannah Arnhög den 27 mars om just denna fittbilaga, och varför Vecko-Revyn gjort en sådan. Kul!

På tantrakurs några dagar…

Det blir inga blogginlägg på några dagar, varken här eller på YONI, eftersom Jennie och jag ska åka på tantrakurs med Shanti och Lorenzo några dagar, och vi ska äntligen få vara kursdeltagare för en gångs skull, och inte bara kursledare, som alltid annars, med våra egna kurser.

Det är alldeles underbart och roligt att hålla kärleks- och tantrakurser, men det är lätt att fastna i givande, något som med tiden kan bli väldigt dränerande, om man inte sätter sig i mottagande position ibland. Så det ska bli helt underbart och fantastiskt att få vara med Jennie i fyra dagar, och utvecklas tillsammans.

Shanti och Lorenzo är helt underbara tantriska kollegor/kursledare, som vi har många fina samarbeten med (bl.a. som gästlärare på Lorenzos Sexsibility-coach-utbildning), och det känns verkligen som ett privilegium att få vara med på en av deras mysiga kurser.

Så detta blir ett alldeles ovanligt kort blogginlägg, eftersom jag nu ska gå och packa väskor för att åka till Skeppsuddens kursgård och bara ha det mysigt och lärorikt under resten av veckan! Vi ses nästa vecka, alla ni underbara puttinuttisar som läser min blogg!

Jag tittar inte på Melodifestivalen, men…

…i år övertalade min äldsta son mig att lyssna på ett bidrag i hans iPod – La Voix. Och jag gillade det. Skarpt. Jag har alltid varit förtjust i cross-overvarianter när det gäller musik, och kombinationen av opera och schlager funkade i det här fallet riktigt bra. Ingen har vågat sig på detta på många, många år, av förklarliga skäl, sedan Loa Falkmans ytterligt pinsamma ”Symfoni” (också i Melodifestivalen, 1990). Men La Voix var riktigt kul. Malena Ernman har egentligen aldrig varit en av mina favoriter, eftersom jag tycker att hon är lite för kall och vass för min smak – jag föredrar de mer varma, lyriska och dramatiska rösterna, som Cecilia Bartoli. Men i Melodifestivalen visade sig Malena passa alldeles förträffligt bra, och jag är vederbörligt imponerad (jag har svårt att sluta nynna på låten…).

Nu anklagas upphovsmannen bakom La Voix för plagiat, eftersom La Voix faktiskt lånar väldigt mycket från en gammal operaklassiker – Nessun Dorma, i operan Turandot, av Puccini. Fredrik Kempe som skrev låten La Voix gjorde också en låt 2002, som heter Vincero (vilket är slutordet i sången Nessun Dorma). Helt uppenbart är att Vincero är ett direkt plagiat av Nessun Dorma, fast i discoversion, och lyssnar man sen också på originalversionen av Nessun Dorma hör man tydligt likheterna även med La Voix. Man kan kalla det för en hyllning om man vill, men en hel del av låten är också kopierad rakt ur Puccinis partitur till operan Turandot. Detta är helt odiskutabelt.

Själv tycker jag inte att det gör något alls, jag är absolut för att låna/stjäla och göra till sitt eget. Men det förklarar också varför melodin omedelbart fastnade i huvudet på mig. Jag har lyssnat på Luciano Pavarottis version av Nessun Dorma många, många gånger, och älskar den melodin. Bättre än så blir det bara inte.

Det intressanta i sammanhanget är att direkt när jag hörde La Voix visste jag nånstans innerst inne att jag kände igen melodin, men jag kunde inte placera den. Så det är på så sätt mycket, mycket skickligt paketerat! Sen kan man diskutera moral och etik (borde inte Fredrik Kempe åtminstone nämna Puccini som en av upphovsmännen till låten?), och så vidare. Men stölden är så fräck, och så skickligt trixad med, att jag inte kopplade direkt varifrån melodin kom.

Helt klart är att Fredrik Kempe är en disco-schlager-snubbe som också älskar opera, och det är ju lite kul. Dock blir han direkt pinsam när han försöker undvika anklagelserna om plagiat –
”Nej, men det är lite samma stil. Jag är mycket influerad av 1910-talsmusik, så kallad verismomusik. Men annars tycker jag inte att melodierna är lika.”
Allvarligt talat, Fredrik Kempe – melodierna är inte bara lika. Det är exakt samma melodi, med lite omstuvade delar, bara. Så sorry, den gubben gick inte. Jag skulle känna mer respekt för dig om du gick ut öppet med att du plankat Puccini. När du påstår att det är din egen låt blir det faktiskt bara patetiskt.

Som exempel på vad Kempe själv kan prestera (utan hjälp av riktiga kompositörer), så kan jag nämna att han var med i Melodifestivalen 2004 med en egen låt (Finally), som var så ofattbart tråkig och ointressant att jag förstår varför Kempe måste låna av andra kompositörer för att få till det. Lägg därtill att han är något svajig och osäker som sångare, och komplett okarismatisk (inte så bra för en frontfigur/sångare).

Men Kempe är uppenbarligen en skicklig tjuv, och det kan vara nog så underhållande bara det! Så, Fredrik – stå hellre för att du är en Arséne Lupin, en elegant gentlemannatjuv, snarare än en unik kompositör! Då kan du få mer positivt erkännande för ditt arbete. En av hemligheterna bakom framgång är att inse både sina tillgångar och sina begränsningar, och satsa på det man är bäst på. Skip the rest.

En liten kul detalj i sammanhanget är den här filuren Paul Potts, som vann den engelska talangtävlingen “Britain’s got Talent” med just Nessun Dorma. Hans prestation är förstås oerhört imponerande i det specifika talangtävlingssammanhanget – men om man vill vara lite elak (fast rättvis) så ser man först på videon med Potts, och så tittar man sen direkt på klippet med Pavarotti, och då fattar man att Potts har långt, långt, långt kvar att nå till toppen, om han över huvud taget har den potentialen – vilket jag inte tror. Pavarotti har mer opera i sitt lillfinger än Potts i hela sin kropp. Men han är förstås oerhört modig, charmig, uppriktig och härlig som person, och visst sjunger han väldigt, väldigt fint. Men vill man höra opera på riktigt ska man lyssna på riktiga operasångare.

Av ren nyfikenhet surfade jag runt och lyssnade på lite olika versioner av Nessun Dorma, och hittad en hel del riktigt intressanta versioner. En grymt otippad, och samtidigt rätt konstig version med (hör och häpna!) Michael Bolton! Skumt, men bättre än väntat. Grymt otippat. En riktigt bisarr version av Nessun Dorma hittade jag med Aretha Franklin – crossover i alla ära, men detta var lite för mycket ostron med vaniljsås för min smak – Aretha ska nog hålla sig till soul, blues och jazz, tycker jag. Det funkar lite bättre i Lejonkungen, men det är fortfarande rätt konstigt. I genren av inte-operasångare hittar vi även italienaren Albano Carrisi, som gör en mycket annorlunda och stark version av Nessun Dorma.

Bland de ”riktiga” operasångarna hittar vi förstås Placido Domingo, som är en av de där klassiska tenorerna. Han är lite tutig, och berör mig inte alls, som Pavarotti gör. Men vackert och tekniskt fulländat är det förvisso. Då är Jose Carreras mjukare, mer lyrisk, mer gungande, mer emotionell, och det är härligt att lyssna på. Mario Del Monaco är en av de klassiska, starka tenorerna, med enorm bärighet och styrka, men det är mer styrka än känslighet, och han är snäppet för mycket mistlur för mig. Jag föredrar mer känslighet och innerlighet, och det får jag i stor dos, kombinerat med styrka och passion, av Franco Corelli. Svårslaget.

Vår egen Jussi Björling var inte dum på det där att sjunga. Han har volym över hela registret, vilket inte alla tenorer kan skryta med. Och vilken klang! Jussi drar ut på takterna som ingen annan, och i sluttonerna av denna radioinspelning från 1944 ryser jag över hela kroppen. Mästerligt! Och som kontrast till Jussis klara, rena, nordiska klang kan man få kraftfullt, glödande och italienskt passionerat med Mario Lanza, från den gamla Hollywoodfilmen Serenade (1956).

Men Pavarotti är ändå bäst. Lyssna bara på denna version av Nessun Dorma, Pavarottis absolut sista framträdande, vid invigningen av Vinter OS i Turin 2006. Det känns som att gamle Luciano vet om att det blir hans sista framträdande, och att han därför ger allt, en sista svanesång, värdig en verkligt stor stjärna, en ojämförlig operadiva. Fullkomligt oemotståndligt.

Hur som helst är det förstås väldigt roligt att se att operan som konstform ploppar upp här och där på de mest oväntade ställen, t.o.m. i talangtävlingar och schlagerfestivaler…

Vem behöver Hey Baberiba?

När kungafamiljen samlas framför TV-kamerorna för att officiellt kungöra den Stora Nyheten att Kronprinsessan nu är förlovad med Herr Westling, är det inte utan att man undrar lite. Är det verkligen DESSA personer som folk påstår är bra representanter för Sverige? Detta är ju en parodi! Något så stelt och amatörmässigt är t.o.m. svårt att emulera fram på låtsas. Och vem sköter kameror och klipp? Någon vikarie utan erfarenhet? Detta är så outhärdligt uselt att det blir komiskt.

Kungen gör som vanligt en parodi på sig själv, och försöker verka käck och spontan, med sina underliga betoningar (”kanske”, ”fööörsommaren”), och så ”låtsasglömmer” han vilket år det nu var de skulle gifta sig, sådär gulligt och lekfullt. Och när han inte vet längre vad han ska säga, så bryter han mitt i en mening och slänger över bollen till Hennes Majonnäs Brottningen, som gör en av de sämsta föreställningar jag sett. Med förskrämd blck och ett enda ansiktsuttryck (alla plastikkirurgiska ingrepp verkar ha låst hennes ansikte i en orubblig form) stakar hon sig genom sin fusklapp som hon har i knät, talar forfarande lika usel svenska (hon är fan obildbar, stackarn), pausar och tittar ner i knät mitt i orden, och försöker inte ens spela förbindlig och käck som kungen.

”Daniel är foll av enerji, han är pussetiv och omtänksam, han kommer bli en utmärkt… ma.. make till Viktoria.”
–––Drottning Silvia

Daniel, den stackarn, försöker så gott han kan, och balanserar vingligt mellan sin mediala inkompetens och allmänna motvilja mot att tala offentligt å ena sidan, och anpassningen till en ultrastiff kungafamiljskultur å andra sidan, något som inte ter sig särskilt lätt för den Östermalmsmigrerade bonnläppen Daniel. Allt är relativt, så när Victoria ler sitt solskensleende, kan man under en sekund tänka att hon nog är den som är proffset i den här familjen, till dess att hon öppnar munnen. Och så krossar hon effektivt den illusionen, när hon med sin överdrivna dagisfrökenattityd förklarar för oss att ”problemen blir lättare att lösa om man är två”, och att hon och Daniel ska ”bilda familj” – allt på ett överydligt och långsamt maner, som om alla vi som lyssnar vore debila mentalpatienter, som inte begriper annars.

”Jag känner en glädje och en stolthet över att få verka för Sverige. Men de éé lättare att lösa uppgifter när man är två.”
––– Kronprinsessan Viktoria

Ingen skulle kunna göra en parodi på detta, inget som överglänser originalet i ofrivillig komik. Hela scenen är så dammigt och knastrigt stel, så humorbefriad, så kliniskt fri från intelligens och utstrålning, att man baxnar. Om jag hade plockat ihop ett gäng superproffsskådisar, och vi skulle ha försökt låtsas att vara så här taffliga och stela, så hade vi ändå inte kommit lyckats lika bra. Eller så hade det blivit överdrivet och bara dumt.

Det verkar kanske taskigt att hoppa på kungafamiljen, som att sparka på dem som redan ligger. Och vore de bara privatpersoner så skulle jag hålla med. Då skulle jag aldrig säga såna här elaka saker om dem. Men detta att representera Sverige, tala inför publik och TV-kameror, är ju för fan deras jobb! Och de har fått många års träning och skolning för att göra just detta – och vad får vi? De får rundligt betalt för att utföra ett uppdrag å Sveriges vägnar, och de sköter sitt jobb så hopplöst uselt att de borde få sparken på grått papper allihop, med omedelbar verkan.

Jag lekte med tanken att jag skulle regissera dessa stela stackare, i egenskap av gammal teaterregissör. Med så fina kulisser och påkostade dräkter borde man kunna skapa rätt sköna spekatakel. Men, men, men. Dessa människor. Jag har förvisso regisserat flera pjäser med amatörskådisar, men den här gamla trötta familjen känns närapå hopplös. Jag skulle förmodligen slita mitt hår i förtvivlan (”nej, Silvia, det går inte att ha manus med sig på scenen när vi ska spela in!” – ”Snälla Vickan, höj tempot lite, och försök åtminstone att verka lite spontan” – ”Snälla ni, man får röra på mer än bara huvudet och munnen”) över dessa människors hopplösa amatörmässighet. Nej, förresten, att kalla kungafamiljen för amatörer är faktiskt en förolämpning mot riktiga amatörer.

Amatör betyder ordagrant ”den som älskar”, och refererar till att personen i fråga gör det han eller hon gör av kärlek, inte för pengar. Det ligger alltså inte bara en kvalitetsbedömning i detta. En duktig amatör kan vara minst lika skicklig som ett proffs, man har bara inte gjort det till sitt jobb. Kungafamiljen är tvärtom. De har representation som sitt jobb, men de verkar inte ens gilla det. Och de är riktigt, riktigt dåliga på att tala in i en kamera. Riktigt, riktigt dåliga.

Kungafamiljen är ett levande bevis för att offentliga ämbeten INTE bör ärvas. De ska tillsättas på basis av kompetens, inte släktlinjer.

Fantastiskt Goda Nyheter!!!

För första gången på mycket länge slår jag upp DN och finner en synnerligen och gediget glädjande, och faktiskt riktigt oväntad nyhet. Enligt en undersökning som nu görs för tredje gången någonsin – American religious identification survey – så är kristendomen på kraftig tillbakagång i USA. Så det finns alltjämt hopp för det stora landet i väster, och därmed för alla de länder som påverkas av USA:s politik.

Klippt direkt från DN:

Andelen amerikaner som definierar sig själva som kristna har minskat från 86 procent år 1990 till 76 procent år 2008. En än mer påtaglig förändring har skett bland dem som inte tillhör någon religion alls. Hela 15 procent av den vuxna befolkningen ser sig själv som ateist. Det är nästan en fördubbling under en 18-årsperiod och innebär att ateismen är den tredje största trosriktningen i USA i dag. Det är bara katoliker (25 procent av befolkningen) och baptister (knappt 16 procent) som är fler.

Tendensen är inte bara minskad religiositet, med fler uttalade ateister (även om så är fallet!), utan snarare en större spridning och diversifiering, och som sagt, ett bortfall från majoritetsreligionerna inom den kristna sfären. Wicca växer kraftigt. Det enda smolket i bägaren är att de evangeliska väckelsekristna också ökar något i antal, men det kompenseras av ökningarna på andra, icke-kristna områden, och framför allt, förstås, av den kraftiga tillbakagången inom kristenheten som helhet. USA är för närvarande det land i världen som har allra flest registrerade aktiva religioner, vilket faktiskt bekräftar USA som ett mångfaldens förlovade land. Att de uttalade ateisterna ökar i antal tolkar jag på två sätt – det ena är att fler vågar ta öppen ställning mot den kristna åsiktsdiktaturen, men också att rationellt vetenskapligt tänkande får allt större genomslag i samhället. Om majoritetsreligionerna inte kan förklara Gud på ett bättre sätt än de för närvarande gör, så tappar de förstås sympatisörer bland dem som faktiskt använder sina hjärnor.

Ateist är fortfarande ett skällsord i USA, även om de är den tredje största gruppen bland olika trosuppfattningsriktningar. ”Att du inte tror på Gud, det vet jag, men ateist!?” Men detta är uppenbarligen på väg att få en ändring, på samma sätt som andra ”avvikare”, som t.ex. homosexuella, numera kan leva hyggligt normala och välanpassade liv. Det är alltså inte lika komplicerat att komma ut ur garderoben som det än gång var, och detta kan nu även gälla ateister i USA. Hooray!

Själv är jag som bekant INTE ateist, men jag tror på mångfald och total tankefrihet och yttrandefrihet. Och min gudsbild är förstås väldigt annorlunda jämfört med den exoteriska, allmänt accepterade kristna gudsbilden, som är extremt motsägelsefull, ologisk och dum. Och den samhälleliga konsekvensen av att en så inskränkt religion som kristendomen har fått härja fritt i så många sekler är förstås fruktansvärd. Därför är det verkligen, verkligen en alldeles oerhört god nyhet att just kristendomen är på kraftig tillbakagång i just USA.

Undrens tid är inte förbi. Förändringar är möjliga. Det amerikanska folket valde en färgad president, och väljer bort kristendom. Är det en ”Bush-effekt”, eller är det en djupare, mer grundstrukturell, långsiktig förändring, som kanske har fått en spark framåt på grund av den förre presidentens infantila sandlådekristendom? Det kanske vi aldrig får veta. Vi kan bara hoppas att utvecklingen fortsätter åt samma upplysta håll.

Fängelse som affärsverksamhet

USA är verkligen kapitalismens förlovade land, men ibland kan privatiseringen gå snäppet för långt. Om man nu har en nation, och därmed någon slags statlig rättsskipning, så är det väl inte för mycket begärt att även utmätandet av straff ska ske utifrån staten? Så icke i USA, där allt kan privatiseras. Nu har fängelserna blivit Big Business, och privata fängelser ploppar upp som svampar – något som uppenbarligen behövs, eftersom USA är det land i världen som har flest fängelseinterner per capita. Undras om det har något samband?

Hillary Transue, en 14-årig flicka i Pennsylvania, fick känna på detta samband, eftersom hon skojade med rektorn på sin skola. Hon hade lagt upp en sida på MySpace där hon skojade med rektorns assistent, som hon tyckte var överdrivet strikt, men längst ner hade hon förklarat att detta var ett skämt. Detta togs dock mycket allvarligt, utan humor (var tog yttrandefriheten vägen…?), och hon åtalades 2007 för trakasserier.

Väl i rättssalen tog det inte en minut innan domaren slog klubban i bordet, ropade att hon var en ungdomsbrottsling, och dömde henne till tre månaders ungdomsfängelse, utan att hon ens hade hunnit få lägga fram sin sak, utan att hon hunnit få försvara sig, och hon leddes iväg, med handklovar. Uppenbarligen ett normalt förfarande vid ungdomsdomstolen i Wilkes-Barre.

Men Hillarys mamma vägrade acceptera denna dom, och påbörjade en juridisk process som ledde till ett av de värsta avslöjanden om mutor och övergrepp mot barn som skådat dagens ljus i USA. Det visade sig att två domare, Mark Ciavarella och Michael Conahan, hade en pågående överenskommelse med ägaren av ungdomsfängelset, som fick betalt av staten per barn. Så domarna skickade massor av minderåriga barn (mellan 10 och 17 år) till ungdomsfängelset, och kunde kassera in mutor för 2,6 miljoner dollar. Totalt hade 2 000 barn placerats i förvar under sju år innan skandalen uppdagades – rättsrötan som sedermera fick smeknamnet ”Cash for Kids”.

Flera barn hade fått orimliga straff – någon för att ha stulit en kryddburk, någon annan för att ha kastat en sandal på sin mamma, och en 14-årig student hade blivit dömd till sex månader på ungdomsfängelse för att ha givit en skolkamrat en örfil. Och åtminstone hälften av barnen hade fått inställa sig i rätten utan advokat, trots att de enligt lag hade rätt till försvarare.444

Hillary Transue hann tillbringa en månad i fängelse innan hon släpptes ut, tack vare sin mammas ansträngningar. Men lång tid efter detta blev hon utfryst av skolkamrater och grannar, i egenskap av ”brottsling”, trots alla avslöjanden om korrumperade domare.

Hillary hade tur i oturen, i det att hon har en engagerad mamma. Men 2.000 ungdomar före henne hade inte det. Man kan ju alltid undra hur länge denna sorts bedrägeri hade kunnat fortgå utan att Hillarys mamma hade grävt i domarnas sopor. Och det är inte långsökt att undra om det inte finns fler domare som skickar folk i fängelse mot små rundnätta belöningar från privata fängelseägare, i ett lurendrejeri som å ena sidan slår mot staten, men långt värre mot medborgarna i landet, som helt blir bestulna på varje uns av rättssäkerhet.

Kan det vara så krasst, att över en procent av USA:s befolkning sitter i fängelse, av den enkla anledningen att ett antal enskilda personer tjänar på det ekonomiskt? Ja, det kan det. Naturligtvis finns det ett antal riktiga brottslingar i USA:s fängelser, men det skulle vara väldigt intressant att se vilka av alla dessa ”fängelsekunder” som faktiskt har hamnat på rätt plats, i rättan tid, och hur mänga som har hamnat i fängelse helt i onödan, eller åtminstone med oproportionerliga straff, för att någon tjänar pengar på det.

Egoism är tyvärr internationellt, och vi har all anledning att granska alla makthavare, särskilt de som borde vara höjda över varje misstanke. Det kan alltid finnas en dold agenda, och det kan alltid finnas oskyldiga offer. Man kan väl bara hoppas att just detta uttryck för amerikansk marknadsliberalism inte kopieras av Sverige och svenskarna, även om vi är väldigt duktiga på att importera allehanda annat skräp från landet på andra sidan pölen…

Källa: The Guardian och msnbc

Andra som bloggar om samma sak:
Opassande

Strålande recension!

Jag känner mig liksom ödmjuk och stolt samtidigt – TantraBlog har fått en recension på en annan blogg, på Gyllene Gryningen. Den är lång, innehåller såväl ris som ros, och jag tar till mig både och. Övervägande är responsen dock oerhört positiv, och det glädjer mig mycket. Vidare rekommenderar recensenten flera specifika blogginlägg, och länkar till dem allihop. Otroligt ambitiöst.

Sincerus Renatus, upphovsmannen bakom bloggen Gyllene Gryningen, kritiserar mig för att jag ibland är ”fundamentalistisk anti-fundamentalist”, vilket onekligen är fyndigt, och möjligen inte helt osant. Jag håller dock inte med honom om att man hädar mot Gud om man gör något som kan upplevas som kränkande av diverse religiösa personer. Men det är ju förstås bara min åsikt. Jag erkänner villigt och glatt att jag är subjektiv, om än med en ambition att vara så objektiv jag kan.

Det är sällan man får så utförlig feedback på en blogg, men i det här fallet har t.o.m. någon skrivit och kommenterat bekräftande – ”Carl Johan Rehbinder är en oerhört fascinerande skribent. Även när jag inte håller med honom är han läsvärd. Det är hans stora styrka tror jag.” Jag sitter här och ler i mjugg, av tacksamhet för att jag uppenbarligen lyckas i några av mina föresatser – att både inspirera och ifrågasätta.

Läs gärna blogginlägget i sin helhet, på Gyllene Gryningen!