Posted tagged ‘Asatro’

Endast i Skandinavien firar vi jul

24/12, 2009

Det fornnordiska ordet ”jul”, att härledas från gudarnas ”Jolnar”, och särskilt Odin, som även hade binamnet ”Jolnir”, har stannat kvar i våra nordiska språk, danska, norska och svenska, och har inte blivit ersatt med det nyare ”Krist-mäss”. Så just här i Norden har vi kvar det gamla förkristna namnet på vårt midvinterfirande, och även en hel del av formerna. Ränderna går aldrig ur helt.

altare

Att samlas kring hemmets härd, dricka jul och äta mat, sjunga sånger och utbyta gåvor, är uråldriga seder, som levt kvar i årtusenden. Kyrkan kunde byta namn på de heliga Frejakällorna till Mariakällor, hugga ner de heliga offerlundarna och bygga kyrkor på de heliga hovens marker – men midsommar kunde de aldrig vinna alls, och julen bara delvis.

Vi nordiska hedningar går gärna ut i naturen på vintersolståndet, för att fira ut det gamla året, och in det nya. Den mörkaste natten på året samlas vi runt eldar, dricker jul och välkomnar det återvändande ljuset, och sätter nya mål för framtiden.

vintersejd

Om du vill läsa mer om julen, så rekommenderar jag dig att läsa förra årets bloggpost i ämnet – ”God Jul – den mest hedniska av högtider!”. Läs gärna också min mer skämtsamma betraktelse kring jultomten – Jultomtens existens hotad?

God Jul, och Hell Odin på dig!

Dekorrand

Bröllop vid Ale Stenar – och andakt i Pride Park

2/08, 2009

micke&anna_dsc9333

1997 höll jag för första gången ett nordiskt-hedniskt bröllop, och sedan dess har det blivit 18 bröllop, 5-6 begravningar, ett par namngivningar av bebisar samt ett oräkneligt antal blot och andra ceremonier. Och fler blir det. Jag har hållit två bröllop hittills i sommar, och ska hålla ytterligare ett om ett par veckor, på den oerhört kraftfulla och vackra gamla kultplatsen Rösaring, i Upplands-Bro. Jag har en viss förkärlek för gamla heliga platser, men är samtidigt helt öppen för att skapa nya. Vissa gamla platser är dock så kraftfulla att de överträffar allt annat. Ale Stenar är en sådan plats.

alestenar_2

I torsdags höll jag ett ståtligt bröllop vid Ale stenar, utan tvekan en av världens vackraste fornlämningar. Micke och Anna ville gifta sig där, mitt i den enorma skeppssättningen, och hade ordnat tillstånd från både markägare och Riksantikvarieämbetet, såpass att de även hade satt upp medeltida paviljonger för att hålla själva festen direkt i anslutning till ceremoniplatsen.

micke&anna_dsc9286

Tjusigt klädda, och stormande lyckliga, vandrade brudparet upp genom blåsten (ja, det blåser fan alltid vid Ale stenar…) till ceremoniplatsen.

micke&anna_dsc9307

Bröllopsgästerna samlas i cirkel runt mig och brudparet, mitt i den storslagna skeppssättningen.

micke&anna_dsc9254

Musik måste man ha på ett bröllop, och denna högtid ackompanjerades stämningsfullt och vackert av min gamle vän Stefan Kayat med sin säckpipa.

micke&anna_dsc9347

Och självklart skall det kyssas på ett bröllop – ordentligt!

micke&anna_dsc9335

Min fascination för ceremonier kom redan på början av 1980-talet, då främst av rent estetiska skäl, tjusningen i det dramatiska och vackra i en ceremoni. Med tiden har min dragning till det ceremoniella mer och mer fokuserat på det interpersonella, det känslomässiga, det som händer inom och mellan människor under en ceremoni. Detta förminskar naturligtvis inte betydelsen av estetiken, eftersom den yttre formen har oerhört stor betydelse för den inre upplevelsen. Å ena sidan rent estetiska detaljer, miljö, kläder, ceremoniella föremål etc., men å andra sidan det rent dramaturgiska inslaget – i vilken ordning olika moment utföres, vad som sägs och hur.

Vi människor är ceremoniella djur. Sedan urminnes tider har vi hållit ceremonier för sådant vi vill högtidlighålla, och allehanda ritualer för att skapa fokus kring livets väsentligheter. Det är alltså en central mänsklig aktivitet. Och jag vill noga framhålla att ceremonier inte är ett rsultat av religion – snarare tvärtom. Religioner kan växa fram ur ett ceremoniellt konsensus. Men ceremonierna är för alla, oavsett om man tror på gudar eller ej. Ceremonier är för vår personliga självreflektion, och för de större sammanhangen. Ceremonier fyller framför allt ett psykologiskt och emotionellt behov av bekräftelse – inom och utom oss själva.

Mina hedniska bröllop svarar på ett behov från många människor att ha ett vackert och stämningsfullt bröllop som inte har kristna förtecken, som inte sker i en kyrka, utan snarare ute i naturen. Hittills har alla mina vigselceremonier varit ute i naturen – i en skogsbacke, i Hagaparken, på gamla kultplatser, på en sommaräng – varhelst brudparet har velat ställa till bröllop. Inspirationen till utformningen kommer från många olika håll. Det finns inga bevarade vittnesmål från gamla nordiska, förkristna bröllop, så jag har fått hitta på det mesta själv, med inspiration från såväl shamanistiska traditioner som hinduiska bröllop, allt inbakat i en nordisk dräkt. Man måste alltså inte vara en ”bekännande hedning” för att få ett sådant bröllop. Det kan räcka med att man som sagt vill ha en vacker ceremoni, i nordisk ton, på en vacker plats, med kärleken i fokus.

tunn linje

regnbagsflagga

Som en liten kuriosainformation för dagen, i samband med detta med ceremonier, myter och kultur, vill jag gärna nämna att jag i egenskap av representant för Sveriges Asatrosamfund ska hålla en hednisk andakt i Pride park i Stockholm idag söndag, den sista dagen på Pride-festivalen. Det kommer att ske i ett tält som är avsett för detta ändamål, kl. 16.00 söndag den 2 augusti. Om du ändå är i Stockholm, har en dog tag, eller är så intresserad att du kan tänka dig att betala inträde för att få vara med på ett och annat skoj, inklusive min andakt, så är du förstås varmt välkommen att delta, och lyssna på vad jag har att berätta.

Välkommen!

tunn linje

Läs mer om mina ceremonier på min nordisk-hedniska hemsida Grimners Runor!

Dekorrand

God Jul – den mest hedniska av högtider!

25/12, 2008

julgran

Jag tycker att det är rätt så festligt att det fortfarande finns folk som tror att julen har med Jesus att göra. För det har den ju inte. Det har i själva verket firats jul här i Norden i över 2000 år. Själva ordet JUL har inget med Jesus eller kristendom att göra. I andra länder döpte man om det till Krist-mäss – men det gjorde vi inte här i Skandinavien. Vi har behållit det gamla förkristna, hedniska begreppet för vintersolståndsfirande. Somliga kopplar ”jul” till ”Jolnir”, ett av alla Odins namn – Jolner uppträder just på den mörkaste natten på året – men vanligast är att man kopplar det till årshjulet, att det har att göra med ny början på hjulet – årscykeln.

Vintersolståndet har firats i tusentals år över hela Europa, och har hållits som årets heligaste tidpunkt på många ställen ända sedan stenåldern. Så när kyrkan ville värva medlemmar gjorde man enligt gammal beprövad sed – man tog över seder och bruk från de föregående religionerna. Och den heligaste tidpunkten måste förstås ersättas med något riktigt häftigt – så då högg man till med Jesus födelsedag. Att det sedan var flera månader fel var inte så viktigt.

motljus

Det är faktiskt helt otänkbart att Jesus skulle vara född kring jul (om han nu alls fanns i verkligheten, vilket jag starkt betvivlar), eftersom skattskrivningar på den tiden skedde vid helt andra tidpunkter. Modern forskning visar snarare att Jesus (om han nu fanns) föddes kring påsk, fem år tidigare än man beräknat (vi skulle alltså egentligen vara i år 2013 nu, om man ska gå efter Kristi födelse som fast punkt). Så – att fira Jesu födelse vid juletid är bara en förevändning för att annektera den största högtiden i hela Europa – Vintersolståndet. Ett dåligt kamouflage, helt enkelt.

Ska man vara riktigt noga så är just datumet 25 december något som kyrkan snodde från flera av de populäraste religionerna kring Medelhavet. Perserna firade Mithras födelsedag den 25:e december. Grekerna firade Bacchus. Egyptierna ansåg att det var Osiris födelsedag. Romarna firade också sina saturnalier veckan före den 25:e december. Men makthavarna bakom den kristna kyrkan ville inte ha konkurrens, så därför dräpte man en massa Mithrasdyrkare. och så annekterade man födelsedagen och gjorde den till Jesus födelsedag istället. Praktiskt.

Julen finns inte omnämnd i bibeln, inte i nya testamentet – det ”kristna” julfirandet infördes av kyrkan under 300-talet som ett derivat av hedniska riter. Faktum är att vissa grenar av kristendom helt har bannlyst julfirandet som något okristligt och hedniskt. Det vore alltså mer ärligt av de kristna att erkänna att de varje år deltar i icke-kristna, hedniska riter, snarare än att påstå att det är en kristen högtid – vilket det alltså inte är.

tomten

Och tittar man lite närmare – hur ser ett normalt julfirande ut idag i Sverige? Vi träffas hela familjer, äter och dricker en massa gott, och ger varandra presenter. Vad har det med Jesus att göra? Ingenting. Däremot påminner julfirandet starkt om de seder och bruk som förelåg långt före kristendomens destruktiva intåg i norden. Redan från romartiden finns det nerskrivet hur nordmännen (alltså långt före vikingatid) vid midvinter samlades och festade, och drack jul – som det hette. De åt och skålade och skrålade – ”Jul, jul, jul, jul!”.

I praktiken är alla ursprungliga seder och bruk som är kopplade till julen helt hedniska – julgranen, blomsterkransar på dörren, hängande av mistel i taket, utbytande av gåvor, och mycket annat. Julegrisen är förstås en hyllning till Frejs galt Gyllenborst. Grisar har man offrat till gudamakterna och ätit kring jul i tusentals år. Vi ställer in halmbockar under granen, symboliserande Tors bockar Tanngrissner och Tanngjostnir. Och så ställer vi ut en tallrik gröt till tomtar och småfolk. Hur kristet är det?

lucia

För att inte tala om lussefirandet. Vi äter Lussekatter och solbröd, och vi dansar med Freja (Lussebruden). Lussefirandet är uråldrigt, men man behöver inte gå särskilt långt bakåt i tiden för att hitta helt andra sätt att fira Lusse, än de städade och puttinuttiga luciatåg vi seer nuförtiden. Nog fanns lussetåg, men då var det lussepär eller lussebruden – lucifers brud, som prästerna brukade omnämna Freja – som ledde vilda tåg i bygderna, då deltagarna dansade och skrålade, med sotade ansikten. Den vackraste av kvinnorna i bygden kläddes i enbart långhalm, och dansade med alla de unga männen. Allt för att fira ljusets återkomst.

Det enda man kan säga med stor säkerhet, är att denna gamla hedniska rit med lussefirandet inte har ett smack att göra med något sinnessjukt fruntimmer på en italiensk ö, som enligt sägnen gjorde det bisarra övergreppet mot sig själv genom att sticka ut sina egna ögon – för att någon man tyckte att hon hade förtrollande vackra ögon. Snacka om att överreagera. Och – snacka om dålig efterkonstruktion. Alldeles för långsökt för att någon endaste intelligent människa ska gå på det…

Kyrkan skakade fram detta bortglömda helgon ur dammiga luntor, eftersom hennes namn var det som närmast påminde om ”Lusse”. Vårt nutida, ”traditionella” luciafirande, som det ser ut med vita dräkter, röda skärp och ljus, är för övrigt påhittat av Skansen på slutet av 1800-talet, och slutligen befäst av en luciatävling i Stockholms Dagblad, år 1927. Så ursprungligt var det.

vintersejd

Att man firar lusse just den 13 december beror på att vintersolståndet befann sig på den 13 december medan man fortfarande hade juliansk kalender, och när man bytte till gregoriansk almanacka 1753 flyttades lussefirandet 9 dagar bakåt. Men man fortsatte ändå att fira samma högtid, eftersom den var hävdvunnen. Och så fick vi en ny högtid på det nya datumet för vintersolståndet.

Intressant nog innebär detta faktiskt att vi svenskar firar nyår tre gånger. Vintersolståndet är ju ett verkligt nyår, och det firas på julen – så firar vi dessutom fortfarande det gamla vintersolståndsdatumet på lusse, och så har vi almanacksnyår när vi lämnar december och ånyo går in i januari. Och är man tvättäkta hardcore-hedningar (som vi i vår familj), så firar man förstås även vintersolståndet enligt astronomiska beräkningar (vanligen den 21 december), genom att t.ex. sejda, elda och sjunga runt en eld i skogen, gärna på en helig plats, givetvis åkallande Odin och nornorna, med bud om det åstundande året. En fjärde tidpunkt, alltså. Här firar vi nyår ordentligt!

altare

Så när du firar jul – sänd våra gamla hedniska gudar och gudinnor en tanke!

Hell Odin! God Jul!

tunn linje

Foto:
Samtliga bilder av Carl Johan Rehbinder

Dekorrand

Holi med 130 hinduer i Vällingby

25/03, 2008

Happy Holi!

Under påskhelgen 2008 firades Holi, en stor hinduisk festlighet i en skola i Vällingby, organiserat av Hindu Swayamsevak Sangh Sweden. Holi är en av alla de stora festliga och färgstarka högtider som firas i Indien under året, och den mest påtagliga effekten av just denna högtid är kastande av färgpulver, samt sprutande av färgat vatten. Om man upplever detta på plats i Indien (som jag gjort vid ett par tillfällen, senast för ett år sedan i februari 2007), så kan det gå rätt så vilt till, och man får räkna med att inte ha en enda ofärgad fläck kvar någonstans.

Så vilt gick det emellertid inte till i Vällingby. Där hade samlats ca 130 hinduer från flera europeiska länder, för att ha ett hinduiskt kulturläger under hela påskhelgen, som nu turligt nog råkade inträffa samtidigt som Holi. Det var väldigt många unga, och det kändes verkligen att detta var en helt organisk samvaro mellan personer av alla generationer och åldrar, och alla hade gott om utrymme att komma till uttryck.

En alldeles särskilt rolig sak med denna festival i Vällingby (i alla fall för mig) var att jag blev inbjuden att tala om nordisk sed, samt de paralleller som finns med vår urgamla förkristna tradition och hinduism. Eftersom jag även blev ombedd att berätta om våra gamla gudar, så tog jag med mig fyra gudabilder för att göra ett litet improviserat altare på plats – Odin, Tor, Frej & Freja.

Calle håller föredrag på Holi 2008

Nu undrar kanske du som läser – varför i hela fridens namn vill dessa samlade hinduer höra på ett föredrag av en svensk hedning? Nå, det är nu inte så konstigt som det kanske verkar vid första anblicken. Till att börja med är hinduismen av hävd en inklusivistisk tradition, som är öppen för variation och mångfald. till skillnad från de mer rigida och hatbaserade traditionerna kristendom och islam. Dessutom har jag en personlig historia med engagemang i olika hinduiska sammanhang, och därmed en hel del kontakt med hinduer. Men det starkaste bandet finns genom mitt engagemang i nordisk sed, faktiskt, och då som deltagare i multi-kulturella evenemang.

För två år sedan, i februari 2006, var jag och min kära hustru Jennie inbjudna som delegater på en multikulturell religiös konferens i Jaipur, Indien, arrangerad av två organisationer – World Congress of Ethnic Religions, en europeisk organisation för paganistiska grupper, samt ICCS, en internationell hinduisk organisation. Där träffades ca 250 delegater från 33 länder – sikher, hinduer, franska kelter, maya-indianer, en cherokee-indian, buddhister, religiösa grupper och enskilda individer från Trinidad & Tobago, Israel, U.S.A., England, Lettland, Litauen, Danmark och Sverige – och många andra länder.
Läs gärna min rikt illustrerade artikel om denna konferens!

På grund av denna konferens har jag fått många fina kontakter med olika företrädare för hinduistiska organisationer, såväl i Indien som här i Sverige, och även i andra länder. Och några som jag mött både här i Sverige och i Indien i samband med konferensen var även involverade i denna Holifestival i Vällingby.

Holi i Vällingby 2008 - mina åhörare

Så jag kom, ställde upp mina gudabilder, höll ett föredrag, och fick mycket positiv respons. Eftersom en stor del av deltagarna kom från andra länder än Sverige (nästan 30 från England), så höll jag föredraget på engelska. Jag talade om likheterna mellan hinduism och nordisk sed, en del om hur jag själv inspirerats av indisk kultur i såväl mitt andliga liv som i andra aspekter av livet, mina resor i Indien (som t.ex. Holi-firande i Varsana – det är VILT!), och en del om konferensen som jag var med på i Jaupur 2006.

Men det viktigaste inslaget i mitt föredrag var nog ändå att uppmuntra hinduerna att se sin egen tradition som värdefull, inte bara för dem själva, utan för hela världen, i det att hinduismen skulle kunna tjäna som en fantastisk förebild för människor i andra religioner och traditioner. Hinduismen är sedan tusentals år tillbaka en tolerant, accepterande, kärleksfull kultur, med mångfald och personliga uttryck som självklara komponenter i det dagliga livet. Detta förstås i kontrast till de hårda, fanatiska, exklusivistiska, aggressiva och monopolistiska traditionerna från mellanöstern. De som blivit utstötta och förtryckta i andra kulturer har fått en fristad i Indien. Sufierna som blev utsparkade som otrogna av muslimerna fick en fristad i Indien, Baha’i, judar och många andra, som helt har sluppit förföljelse, eftersom det hinduiska Indien alltid öppnat sina dörrar för alla som sökt en fristad.

”In 3000 years of our history, people from all over the world have come and invaded us, captured our lands, conquered our minds. From Alexander onwards, The Greeks, the Portuguese, the British, the French, the Dutch, all of them came and looted us, took over what was ours. Yet we have not done this to any other nation. We have not conquered anyone. We have not grabbed their land, their culture, their history and tried to enforce our way of life on them. Why? Because we respect the freedom of others.”

– Dr. Abdul Kalam

Många hinduer anser att Indien har varit för välkomnande genom tiderna, för eftergivligt, för mjukt, och att de har låtit sig köras över av blodtörstiga muslimska och kristna erövrare. Men det kan också vara så att just denna eftergivlighet, denna mjukhet, hinduismens jordnära, flödande kultur har överlevt just på grund av denna mjukhet. Här i Norden, och i många andra kulturer, såg sig de kristna mer angelägna om att utplåna allt förkristet, kanske just för att det var en mer ”hård” kultur – det blev mer konfrontation, och då måste den ena nedkämpas. Vem vet.

Radha-Krishna

Det finns naturligtvis inga kulturer som saknar baksidor, och hinduismen har sina skamfläckar som alla andra – brahminvälde, rigida samhällsklasser, fatalism, skrock och mycket annat. Men det mesta av detta är mer att betrakta som allmänmänskliga problem som kan dyka upp i vilka mänskliga kulturer som helst. Det som saknas, och som är det som ger hinduismen sitt största värde som förebild för omvärlden, är just anspråket på sanningsmonopol, det enfaldigt monoteistiska, det exklusivistiska, det våldsamma fördömandet av allt som avviker från profetens mässande.

Efter föredraget blev vi bjudna på godis (laddu!), och så blev vi utsatta för lite färgbombardemang. Oerhört civiliserat och stillsamt jämfört med de helgalna färgkrigen jag upplevt i Indien, men mycket trevligt. Och jag kan fortfarande använda mina kläder. God mat bjöds vi på (mmmm… ris, dhal, chapatis, paneer subji, sallad), och flera inspirerande pratstunder. Jag hoppas att detta möte inte kommer ensamt, och ser fram emot fler av liknande sort.

Färgglad Calle

Dekorrand

Vårblot på Uppsala Högar!

24/03, 2008

Calle på vårblot

Söndagen den 23 mars höll Sveriges Asatrosamfund blot på Uppsala Högar, för nionde gången, och officianter i år var jag och min kära hustru Jennie. Det känns alldeles särskilt roligt att officiera i år, eftersom det var jag som drog igång det första vårblotet 2000, samma år som svenska kyrkan separerades från staten, och sedan dess har det firats vårblot på Uppsala Högar, på något sätt varje påsk.

Det hela började med en diskussionSveriges Asatrosamfunds debattplank på nätet runt årsskiftet 1999/2000. Någon ondgjorde sig över påvestenen vid Uppsala högar. Debattören i fråga ville spränga den eller något liknande. Det tyckte jag lät onödigt destruktivt, så jag föreslog att vi stjäl stenen istället. Vi gör den till vår, genom att vi blotar på den – varför inte redan i vår?

Och tillfället kom, fortare än anat. Något senare, i mars 2000, vid Samfundets årsting, blev jag vald till ordförande i Sveriges Asatrosamfund, och då fick jag impulsen att göra något som verkligen satte samfundet på kartan, och också något som kunde samla medlemmarna.

Nu skall vi göra något, häftigt! Vi drar igång ett blot vid Uppsala högar! Och det blev av, bara 2 veckor efter årstinget. Vi fick ihop det med myndigheter, polistillstånd och annat praktiskt, jättefort. Visserligen fick vi slå blotandet på påvestenen ur hågen, eftersom den låg på kyrkans mark, och deras tillstånd kunde vi ju se i månen efter… Men vi fick tillstånd av Riksantikvarieämbetet att hålla till på Tingshögen, och det visade sig faktiskt vara en bättre plats, ur flera synvinklar.

Det kom ca 100 pers till första blotet år 2000, och det fick mycket stor medial uppmärksamhet, med helsidor och uppslag i såväl lokala som rikstäckande dagstidningar. Men det blev framför allt en framgång på så sätt att samfundet manifesterade både utåt och inåt att det fanns, och vad seden står för.

Blot 2000, i Expressen

Samfundet har haft sina upp- och nergångar, kriser och kräftgång, som alla ideella föreningar, men detta till trots så har det hållits vårblot varje påsk. Hedningar kommer samman och blotar på våren. Jag känner mig jättestolt över att detta lever vidare trots att jag själv inte lägger ned lika mycket kraft på detta längre (utom i år då). Det är andra som har tagit vid och samordnar vårbloten. Jag lyckades pricka rätt på något som fanns i faggorna, i luften. Finns det inte där redan så händer inget.

Jag tycker det är otroligt kul att vi har kunnat hålla blot för nionde året i rad. Det är en seger för samfundets förmåga till kontinuitet, trots motgångar och stridigheter, något som lyckas växa och frodas. Det är också härligt att vi har blivit registrerat trossamfund, alldeles lagom till att vi firar det nionde vårblotet, vilket visar på stadga och stabilitet.

Historiskt så finns det nedtecknat att de stora rikstäckande bloten betecknades som just nioårsblot. Sedan är talet i sig självt kraftfullt, det är 3×3, de nio världarna, Heimdalls nio mödrar, de nio nätter och dagar som Odin hängde i världsträdet, och många andra niotal. Det känns med andra ord bra att kunna knyta an med blotet till våra förfäders och förmödrars sed. Och det är vackert så.

Vårblot 2008

Tidningsklippet är ur Expressen, från första blotet år 2000.
Fotona från årets blot är tagna av Pelle Johansson på UNT – Upsala Nya Tidning.
Läs gärna en artikel om blotet i UNT!
Läs även en artikel om samfundets erkännande som trossamfund, också i UNT!

Dekorrand

Behovet av en Gudinna

20/01, 2008

Freja och Maria

På debattforumet Sidan 4 i Expressen den 3 nov 2007 (ja, det är ett tag sedan, men ämnet är tidlöst) skrev Birgitta Löwendahl, ordförande för Jungfru Maria-föreningen Maria Regina Caeli, om Vår saknad efter Jungfru Maria. Hon menar att vi sedan reformationen här i Norden saknar Jungfru Maria, i egenskap av ett kvinnligt gudomligt väsen. Som kristen och i behov av en kvinnlig gudomlighet, vänder hon sig naturligt till Jesu moder, jungfru Maria, en möjlighet som i praktiken saknas i den lutheranska läran.

Iakttagelsen är riktig, i det att det i patriarkaliska kulturer utrustade med en exklusivt manlig gudsbild, alltid saknas en jämställd kvinnlig gudom, något som historiskt sett är det normala – gudaparen har funnits i alla tider, som självklara manifestationer av alla sidor av den mänskliga verkligheten, över hela världen. I patriarkala, monoteistiska kulturer går denna balans och mångfald helt förlorad, och ersätts med tvång, dogmatism, könsförtryck och enfald.

Gudinnor

Det största problemet med denna stympade, halva gudsbild är att så länge människor automatiskt betraktar Gud som en man, och talar om Gud som en ”han”, som ”Fadern”, förvandlas kvinnor med all nödvändighet alltid till andrahandsvarelser. Och detta fungerar alldeles oavsett om man tror på Gud eller ej – det handlar om psykologisk prägling, med mannen som den självklart överlägsne.
Jungfru Maria är i detta sammanhang otillräcklig som balans, eftersom hon inte är en Gudinna fullt ut – bara ett helgon, Jesu moder. Alltså alltjämt underordnad Gud Fader. Fortfarande är kvinnorna underordnade männen, om än med en representant i helgonskaran.

Intressant nog är det mesta av vad framhålles i Expressen-artikeln som direkt förknippat med Jungfru Maria (hjälp vid förlossning, familjeangelägenheter, mod och kvinnlig kraft, m.m.) klassiska ämnen som självklart förknippas med Gudinnan Freja, alternativt Frigga. Birgitta Löwendahl påtalar även Maria-källorna, men underlåter att nämna att de heliga källorna användes som blotplatser i förkristen tid, och enda anledningen att de döptes om till Maria-källor var förstås att de redan var starkt etablerade i den folkliga andligheten, på samma sätt som man byggde kyrkor på gamla offerlundar.

Frejablot

Begreppet Vår Fru är här i Norden självklart kopplat till Gudinnan Freja. Själva ordet Fru går rent språkligt att direkt härleda till Freja – gårdens fru var härskarinna, liksom Freja är härskarinna över alltet, minst lika kraftfull som någonsin Tor, Oden eller Frej.
Journalisten och författarinnan Johanne Hildebrandt har i sin gudinnetrilogi, en modern tillämpning av de nordiska myterna, givit upphov till begreppet ”Freja-feminism”, något som är högst modernt och tillämpbart för kvinnor i vår tid. Det är i sammanhanget dock mycket svårt att tänka sig en ”jungfru Maria-feminism”…

Freja och Maria har förvisso vissa aspekter gemensamt. Bägge kan betraktas som mytologiska figurer, och samtidigt som verkliga väsen som vi kan ha starka personliga relationer till. Båda uppfyller ett självklart behov hos människor att ha en kvinnlig gudomlighet att relatera till. Freja har dock funnits mycket längre, och är betydligt kraftfullare i det att hon har full Gudinnestatus – något som Maria saknar. Freja är därtill en långt mer sammansatt personlighet – en krigargudinna som både ger och tar liv, som får välja först av de kämpar som dött i strid – Odin får nöja sig med de som Freja har ratat – och samtidigt en förförisk kärleksgudinna, en fruktbarhetsikon. Därtill också den kraftfullaste av trollkvinnor, som lär ut den mäktiga sejden till Odin.

Freja och hennes katter

Den tråkigaste aspekten av jungfru Maria-dyrkan är dock att den i allt väsentligt är en ren skrivbordsprodukt från 600-talet, ett nödvändigt tillskott till kyrkans aggressiva värvning av proselyter, med bibeln i ena handen och svärd i den andra. Folk ville helt enkelt inte bli kristna. De hade ju en Gudinna, och det hade inte kyrkan. Alltså uppfann man jungfru Maria, som ett svar på ett verkligt behov, en kyrklig produktanpassning. Denna dyrkan av Jungfru Maria – om än som ett uttryck för en sann känsla av kärlek, respekt, vördnad och dyrkan av det kvinnligt gudomliga – är alltså en blek efterapning av något betydligt kraftfullare; dyrkan av en fullödig kvinnlig gudom, som i alla avseenden är jämställd med vilken manlig gudom som helst, ibland t.o.m. överlägsen.

Polyteistiska kulturer är som regel långt mer toleranta än monoteistiska, mindre fanatiska, mer mångfaldsuppmuntrande, mer varierade, kulturellt rikare och på alla sätt mer mänskligt tillåtande och fria i anden än monoteistiska kulturer. Riktigt illa blir det när man dessutom på ett primitivt antropomorfiskt sätt ger den ende Guden ett kön, som t.ex. Gud Fader. Detta är att bädda för patriarkat och kvinnoförtryck.

Att se Gud som en man, oavsett om man tror på Guds existens eller ej, förvandlar automatiskt alla kvinnor till andrahandsvarelser, underlägsna den gudomlige mannen. Därför är den sociopolitiskt mest fulländade formen av religion antingen en som saknar gudsbild, som buddhism, eller en med både Gud(ar) och Gudinn(or). Som Frej och Freja i den nordiska seden, som Radha-Krishna, Lakshmi-Narayan, Sita-Rama, Shiva-Shakti i hinduismen, Zeus och Hera i den grekiska gudavärlden, och liknande exempel inom hundratals andra panteon.

En gång i tiden betraktades den förkristna religionen som den ”forna seden”, och kristendomen som den nya. Idag är rollerna omvända, och nordisk hedendom i modern tappning ter sig ur alla tänkbara perspektiv som betydligt mer modern, mer anpassad för vår tid.

Vi som är aktiva, moderna hedningar försöker inte leka vikingar, eller återskapa något som det såg ut för tusen, eller tvåtusen år sedan. Vi lever på 2000-talet, med en nutida sed, en högst aktuell tillämpning av kärnan i den forna seden. Och i den seden är kvinnan lika självklar som mannen, lika viktig och lika gudomlig.

Frej & Freja

Dekorrand

Tomtar på loftet?

28/12, 2007

Skalleper sejdkarl
Distans
I en intervju i Svenska Dagbladet berättar Per Lundberg om sin andliga väg – nordisk sed, hedendom, asatro eller vad man nu vill kalla det. Rubriken på artikeln lyder ”Det bor en tomte i min lägenhet”, vilket förstås syftar på Pers hållning gentemot skrömt som tomtar och troll. Det är en trevlig intervju, och Per svarar mycket klokt, personligt, underhållande och inspirerande.
Distans
Per och jag har varit goda vänner i några år nu, och har inspirerat varandra mycket på den hedniska vägen. Vi är båda medlemmar i Sveriges Asatrosamfund, och vi var båda med om att starta Stockholmsnätverket Idavallen för fyra år sedan.
Distans
En särskilt intressant sak med denna intervju är alla kommentarerna efteråt. Det är närmare hundra kommentarer när jag skriver detta, och en övervägande del av dem är mycket positiva. Naturligtvis finns det alltid ett och annat pucko som kommenterar, typ allmänt grälsjuka och kritiska typer, fanatiska kristna och andra dumskallar, men majoriteten av dem som kommenterar är alltså positiva. Det tycker jag är mycket intressant.
Distans
Många tycks alltså anse att nordisk hedendom utgör ett fullgott andligt/religiöst alternativ i vårt samhälle, och det är förstås uppmuntrande för en gammal Frödyrkare som jag. För mig är detta förstås en självklarhet, men det känns också lite skönt att utomstående kan se de goda kvaliteterna i vår jordnära andlighet.

Dekorrand


<span>%d</span> bloggare gillar detta: