Archive for the ‘Politik’ category

Yttrandefrihetsdebatt med Lars Vilks

5/03, 2017

Yttrandefrihetsdiskussion på Studio Lederman

För en månad sedan åsåg jag en diskussion om yttrandefrihet på Studio Lederman, med Lars Vilks, Maciej Zaremba och Magnus Norell, med Willy Silberstein som moderator av samtalet.

Studio Lederman drivs av Jurij Lederman, en gammal teaterman som jag har känt sedan 1980, då han var min dramalärare på Teaterverkstan i Stockholm. Under många år har han i en källarlokal på Gästrikegatan drivit sin teater Studio Lederman – inte bara som teater, men också som arena för konserter, poesiläsningar och en mängd andra evenemang – däribland även politiska diskussioner som denna. Att öppna upp sin teater för denna typ av viktiga politiska diskussioner är beundransvärt, något jag verkligen uppmuntrar.

Det är alltid stimulerande med intelligenta diskussioner, och detta var verkligen en sådan. Att ha en nyanserad debatt om rasism, kriminalitet, islamism, terrorism och yttrandefrihet är tyvärr alltför ovanligt – det blir gärna en populistisk skyttegravskamp, med smutskastning åt båda hållen. På ena sidan har vi den ”intellektuella”, aktivistiska vänstern som blir alltmer ängslig, som inte vågar kritisera någonting, och som slänger rasistkortet på alla som vågar (alternativt aggressiv och våldsam). På andra sidan har vi den högljudda, rasistiska nationalisthögern, som blir allt ljudligare. Allt blir mer polariserat, mer svart och vitt. Då blir tyvärr den här sortens nyanserade diskussioner alltför ovanliga.

Uppställningen var imponerande. Magnus Norell är en svensk statsvetare, som forskar på frågor som rör terrorism, politiskt våld, demokratifrågor samt säkerhetspolitik i Mellanöstern och Centralasien, och har bl.a. skrivit boken ”Kalifatets återkomst” – som många förläggare tyckte var mycket bra, men ingen vågade ge ut den, så Norell gav till slut ut den på eget förlag. Maciej Zaremba är en välkänd och erkänd journalist och författare, med många oerhört intressanta artikelserier i bagaget. Willy Silberstein är journalist och professionell moderator, och har engagerat sig i frågor kring antisemitism. Lars Vilks behöver knappast en presentation, men är förstås en självklar person i detta sammanhang.

”Jag använder inte ordet islamofobi, eftersom jag är en seriös forskare.”
– Magnus Norell

Första halvan av samtalet var med Zaremba, Norell och Silberstein, och då diskuterades bland annat självcensur. Det fanns helt klart ett konsensus om att vi lever i en tid då det blir allt mer riskabelt att hävda åsikter som inte passar in i den så kallade åsiktskorridoren. Zaremba är en gentleman, och tycker att det finns mycket goda skäl att vara hänsynsfull – men att det nu har gått lite för långt med stämplandet av åsikter. Han visade också upp ett nummer av Charlie Hebdo, det sista numret före massmordet på redaktionsmedlemmarna, som var översatt till svenska – men som ingen vill finansiera. Det var för känsligt. Till slut ställde Reportrar utan gränser upp och och stödde publiceringen av detta nummer.

I andra halvlek, efter pausen, kom Lars Vilks. Av säkerhetsskäl är det väldigt komplicerat att ha Vilks som utannonserad gäst, och därför kom han som överraskningsgäst i andra halvlek. Magnus Norell (som har kunskap om säkerhetsprotokoll) ställde sig upp och gav direktiv till publiken om att stänga av sina mobiltelefoner. Verkligen stänga av. Minsta läcka att Vilks finns på plats gör ju sitiationen farligare alltefter att tiden går.

När Vilks var med i debatten handlade förstås väldigt mycket om hans situation, och vad som lett fram till att han har ständigt polisbeskydd. Man diskuterade förstås konst, yttrandefrihet och dess konsekvenser.

Istället för att försöka redogöra detaljerat för allt som avhandlades under diskussionen hänvisar jag gärna till den video som spelades in under kvällen, och som nu finns på YouTube.

Yttrandefrihetsdiskussion på Studio Lederman

tunn linje

Dagen efter denna diskussion gick jag än en gång på konstutställning med Lars Vilks – denna gång en utställning med den kinesiske konstnären Ai Weiwei. Efter det gick vi till ett kafé och pratade om konst, politik och livet. Det är extremt intressant att samtala om alla dessa ämnen med Vilks, som är en ovanligt klok, kunnig och intellektuellt stimulerande person att umgås med – särskilt om man som jag har ett stort intresse för konst, i kombination med livsfrågor. Jag ser fram emot nästa konstrunda med Lars Vilks!

Konstutställning med Ai Weiwei

Dekorrand

Spara

Spara

Spara

Språkfascism och metadebatter

23/02, 2017

Likriktning

Något jag är extremt trött på i svensk politisk debatt, är att alla förväntas vara så jävla städade, och att alla på något sätt förväntas inordna sig en likriktad, känslokall, universell form av ”civiliserad” kommunikation, som på något magiskt sätt kan uppstå i en total konsensus av vad som är rätt sätt att diskutera, artigt och respektfullt, alldeles oavsett vem man diskuterar med – som om artighet vore något universellt och likadant överallt. Det gör tyvärr alltför ofta att den politiska debatten blir otroligt tråkig, kastrerad och stendöd.

Framför allt måste man vara artig och välformulerad. Annars tar ingen dig på allvar. Det är en slags hämnd från känslomässigt hämmade byråkrater, känns det som. En härskarteknik mot engagerade personer. Att ständigt kommentera HUR folk förmedlar en åsikt istället för att bemöta åsikten är både en härskarteknik och ett jävligt lömskt sätt att undvika ämnet. Härskartekniker är förvisso en väldigt viktig del av politik, och den som är skicklig på det kan komma långt. Politik handlar ju ytterst sett endast och enbart om makt. Men det vore fint om åtminstone en del av debatten, av rent demokratiska skäl, kunde fortgå utan en våt, tung filt av repressiv metadebatt.

Paradoxalt nog ger denna tvungna artighet också väldigt mycket utrymme för helt vansinniga idéer att framstå som rumsrena och respektabla. Ha kostym och ett välartat sätt, så kan du komma undan med såväl grov rasism som fascistoida övervakningsdystopier â la Orwells 1984 på speed. När artigheten blir viktigare än sakfrågorna, då uppstår dessa ständigt återkommande metadebatter.

Det finns ett antal mer frispråkiga debattörer på den politiska arenan, som inte backar för ett mer burdust språk, om debattören i fråga anser det vara befogat. Alexander Bard är en självklar sådan, och emellanåt kvalar även jag in där. Jag anser helt enkelt att det är rätt att kalla en spade just en spade, och en korkad ståndpunkt för – en korkad ståndpunkt. När debattörer refererar till källor på ett lögnaktigt och missvisande sätt, trots att de tidigare blivit påminda om att deras källor är felaktiga, så anser jag att det är befogat att kalla dem lögnare. Men man får inte hemfalla åt enbart personangrepp. Då gör man precis samma misstag som dem som leder över samtalet till metadebatt – man lämnar ämnet och sakfrågorna. Poängen är att om man ska leverera fina förolämpningar, så måste de alltid vara relevanta till sakfrågan – man måste hålla sig till ämnet.

Neville Chamberlain och Adolf Hitler

Att respektera meningsmotståndare för mycket kan tyvärr tjäna deras ståndpunkter. Det är inte alltid konstruktivt att vara alltför artig, helt enkelt. Visar jag respekt för en lögnare kan det verka som att deras ståndpunkt är värd respekt – vilket den ju inte är, om den bygger på en dold agenda, underbyggd med lögner. Sanningen är att alla åsikter inte är lika värda. Om någon debatterar på ett väldigt populistiskt och lögnaktigt sätt, förtjänar de inte respekt, och ska avslöjas som de hycklare de är. Annars blir man lätt ännu en Chamberlain.

Det är alltför vanligt i politiska diskussioner, där en part har uttryckt sig med skärpa, som t.ex. när Alexander Bard för några år sedan lämnade Centern, och uttryckte sitt hat mot Centerkvinnorna, som han betraktade som missfosterhjärnor och idioter (typiska Bard-formuleringar) att alla HELT OCH HÅLLET fokuserar på debattörens sätt att uttrycka sig, istället för att fokusera på sakfrågan. Och så gör man det klassiska cirkelargumentet att ”om han hade uttryckt sig mer anständigt hade vi kanske kunnat diskutera varför, men nu går det ju inte”. Detta är fegt och ryggradslöst. Tycker man att en diskussion är viktig, så skiter man i hur motparten uttrycker sig, och fokuserar på ämnet.

Nyligen skrev jag en rätt hård kommentar till en artikel av Veronica Palm, och hamnade i ännu en metadebatt med en god vän, om huruvida det var rätt att skriva att hon var en lögnare – att det hade varit bättre att skriva att det hon påstår inte är sant. Men jag tycker att om någon uppenbart och sannolikt medvetet ljuger, för att trycka fram sin agenda, så är det rätt och riktigt att kalla den personen för en inpiskad lögnare. Återigen hamnade jag i en metadebatt. Trist och onödigt.

Själv tycker jag att det är rätt befriande och skönt med lite skarpare toner emellanåt. Det är förfärligt tråkigt om känslouttryck blir betraktade som opassande och fel i alla lägen. Då kommer alltid de kallaste byråkratsjälarna vinna. Vill vi det? Om man faktiskt blir arg på en dum politisk ståndpunkt måste man få uttrycka den vreden. Lite som i det brittiska parlamentet, där tongångarna kan bli ganska så temperamentsfulla emellanåt. Återigen – så länge man håller sig till sakfrågorna, och faktiskt levererar skarpa argument, så får man ta sig friheter. Annars är det som att säga att ett starkt engagemang är dåligt, något som gör en människa misstänkt. Där vill vi väl ändå inte hamna?

Debatt i brittiska parlamentet

Vi kommer ALDRIG att komma fram till en enda universell metod att kommunicera. Det existerar inte något sådant, så då är det väl bättre att bara acceptera att vi alla kommunicerar olika, och alla kan inte anpassa sig till alla andra hela tiden.

Bättre lite skit i hörnen än ett rent helvete.
En spade är en spade, och en lögnare är en lögnare.

Kaos bor granne med Gud.

Dekorrand

Spara

Spara

Spara

Bokslut för 2016…

31/12, 2016

TantraBlog 9 år!

Så har ännu ett år gått. TantraBlog har nu blivit ännu ett år äldre, och går därmed in på sitt tionde år. I ärlighetens hamn har det inte blivit mycket skrivet här i år heller – men den stora bloggeran är ju över sedan några år tillbaka. De sociala nätverken har tagit över, och nu skriver jag betydligt mer på Facebook än här.

Problemet med detta är dock att man inte nödvändigtvis når fler – eller bara de som redan är på samma spår. Det finns ett värde i att ha fasta webbadresser till specifika, mer genomtänkta texter att länka till.

Jag skriver detta i årets sista timmar, och hinner därför inte göra en så fin årskrönika som jag gjorde 2014. Men jag ville ändå skriva något om året som gått, eftersom det har varit ett väldigt innehållsrikt och spännande år, på många områden.

Många säger att 2016 var så hemskt. Ja, på en internationell politisk nivå har det onekligen varit ett stökigt år. Våldsammare än på mycket länge i Mellanöstern, flyktingkris, politiska omsvängningar som Brexit och presidentvalet i USA; med Trump som osannolik president – och mycket mer än så.

För oss har det varit ett bra år. Många kurser, ett par helt nya (Ecstasy Play, en lekfull BDSM-kurs som jag hållit tre gånger hittills tillsammans med Andy Buru, samt Gudar & Djur, en spännande kombination av tantra och shamanism, på Skeppsuddens kursgård, tillsammans med Ana Olivegren), och så allra sista gången för Livets Goda på Chateau Garreau – eftersom huset nu är sålt, och har en ny ägare.

Vi har rest mer än vanligt – förutom jobbresa (Livets Goda – som vi i år kombinerade med en veckas semester i Bordeaux) så har vi varit på semester på Gran Canaria, två gånger. En gång i januari, och en gång helt nyligen, i december. Plus att vi för tredje gången åkte på hippiesemester till Gotland med vår sköna hippiebuss Blixten.

Mitt politiska engagemang har framför allt rört sig om sakfrågor. Yttrandefrihet, drogpolitik, sex, naket och porr. Ett fåtal artiklar i tidningar har det blivit, som vanligt. ”Det sexfientliga samhället är problemet” – en replik i DN, som svar på en moralistisk artikel, samt ”Sexmoralism att påstå att övergreppen är porrens fel”, också en replik, i GP, i polemik mot en artikel om den farliga porren. De tär populärt att skylla allt möjligt på sex och porr, och någon måste ju försvara yttrandefriheten mot blind moralism.

Jag sitter alltjämt kvar i Piratpartiets styrelse, och vet fortfarande inte om jag gör så förfärligt mycket nytta där, men det känns som att det börjar gå åt rätt håll, och att partiet kan komma att få fart igen, om vi bara kan få vind i seglen. Jag har i alla fall helt nyligen fått rollen som talesperson för skola och utbildning. Vi får se vad jag kan göra av det.

Det finns förstås mycket mer att berätta, men det kan hända att jag fuskar, och lägger till mer i denna bloggpost i efterskott. Det är min blogg, så jag får göra som jag vill. 🙂

Gott Nytt År på dig, du som orkat läsa ända hit!

Dekorrand

Tryckfrihetsordningen 250 år!

2/12, 2016

Tryckfrihetsförordningen

Idag finns det verkligen anledning att fira! Tryckfrihetsordningen, en av världens bästa lagar, fyller idag, den 2 december, 250 år, och det är värt att högtidlighålla.

Under ledning av den österbottniske prästen Anders Chydenius genomdrev mösspartiet vid riksdagen i Gävle den 2 december 1766 antagandet av en tryckfrihetsförordning som stoppade censur och införde offentlighetsprincipen för offentliga handlingar i svenska myndigheten, därmed även i Finland.

Viktiga komponenter i Tryckfrihetsförordningen är rätten att sprida information, offentlighetsprincipen och meddelarfriheten. Tanken är att vi ska garanteras ”ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning i vilket ämne som helst”. Sverige var länge också ensamt om att ha offentlighetsprincip, särskilt att ha den reglerad i grundlag.

Samtidigt befinner vi oss i en tid då yttrandefriheten blir attackerad från alla håll och kanter. Yttrandefriheten inskränks sakta mer och mer, och t.o.m. författare som Jonas Gardell höjer rösten och vill ha mer censur, något som för mig framstår som ytterligt absurt. Man skyller på ”näthat”, och viftar med lagförslag.

Just yttrandefriheten tycks vara särskilt farlig enligt många. Hur skulle det se ut om alla får säga precis vad de tycker? Ja, det blir ett vildvuxet medielandskap. Men vad är då alternativet? Ett ödsligt och räddhågat landskap, där ingen vågar säga flaska, för det kan ju leda till åtal?

Vi ser det redan, där en man blev anmäld för hets mot folkgrupp, för att han påstått att ett böneutrop i en moské lät som ett åsneskrik. Dumt sagt, kanske – men det ska inte leda till åtal. En annan blev fälld för att ha haft på sig en satirisk t-shirt med en bild av Hitler – en t-shirt man kan köpa i vilken souvenirshop som helst i London. En konstnär blir dömd till sex månaders fängelse, för teckningar, visade i ett galleri.

Tryckfrihet och yttrandefrihet är inte till för alla de som har socialt accepterade idéer, okontroversiella påståenden och politiskt korrekta yttranden. Yttrandefriheten finns till för dem som har de tokigaste idéerna, för dem som säger det vi andra inte vill höra, för dem som kan upplevas som kränkande.

Det finns de som säger att yttrandefrihet inte innebär rätten att kränka andra. De har fel. Det är just det yttrandefriheten är till för. Du kan välja att bli kränkt av precis vad som helst, och skulle vi förbjuda allt som någon kan bli kränkt av, så blir det inte så mycket kvar.

tunn linje

Om Tryckfrihetsförordningen (Wikipedia)
Tryckfriheten hotas av politiker och tyckare
(Nils Funcke, Expressen)
7 saker alla borde veta om tryckfrihetsförordningen (Sebastian Folcker, DN)

Dekorrand

Ecosexualitet – inre och yttre balans

1/09, 2016

ancienthumans

Det är dags att växa upp. I hundratusentals år har vi människor som art betett oss som kreativa, men ansvarslösa barn. Vi har exploaterat naturen, djuren, varandra och oss själva, tämligen hänsynslöst och kortsiktigt. Och det har ändå fungerat. Från artens gryning fram till och med 1800-talet har vi kunnat göra det tämligen fritt utan att det egentligen har haft särskilt stor inverkan på omvärlden. Vi har helt enkelt inte varit tillräckligt många för att göra allvarlig skada, och vår teknologi har inte varit tillräckligt utvecklad.

airpollution

Men i och med industrialismen – som förvisso har lett till mycket gott – har människan också fått kapaciteten att förstöra miljön på ett sätt som aldrig har varit möjligt förut. Bara de senaste hundra åren har jordens folkmängd flerfaldigats oerhört fort, till flera miljarder. Detta har lett till en helt ny situation – för såväl människan som för planeten. Arten har helt enkelt nått en kritisk massa, där vi för vår överlevnads skull måste börja tänka i nya banor. Vi kan inte längre vara så oansvariga som vi har varit fram till nu. Vi måste ta ett kollektivt och individuellt ansvar för den potentiella och faktiska skada vi gör på planeten. Detta sker redan, genom ett aktivt miljöengagemang och en alltmer avancerad teknologi, men det krävs också utveckling på andra områden.

sophog

Människans dilemma är att vi har uppnått en intelligensnivå som är så pass avancerad att vi kan välja – inte bara vilken öl vi ska dricka, vilka skor vi ska ha idag, och vad vi ska äta till lunch. Vi kan även välja vilken världsbild vi vill ha, vilka principer, ideal och livsmål vi vill ha. Tyvärr leder detta ofta till att vi väljer fel, något som ofta leder till mycket mer lidande och elände än om vi bara hade låtit saker och ting vara som det var. I årtusenden har vi människor därtill uppfunnit ideal som innebär att vi fjärmat oss från den natur vi egentligen är en självklar del av.

dump

Vi har inte blivit tillräckligt intelligenta för att vara tillfreds i vilka vi är – vi är alla ofärdiga prototyper, måndagsexemplar, och försöker ständigt uppfinna oss själva i nya roller, nya identiteter, i ett evigt sökande efter att fylla den känsla av tomrum vi alla bär inom oss, mer eller mindre – en bieffekt av en halvfärdig hjärna. Å ena sidan konsumerar vi mer och mer, i längtan efter att fylla våra tomma rum rent materiellt. Och så skapar vi mytologiska världar, fantasifulla skapelseberättelser, gudaväsen, andar och andra krafter som ska förklara allt det vi inte förstår mentalt och emotionellt – det vi inte kan greppa.

adam_gud_michelangelo

Vi har vänt oss till Gud Fader och bett om förlåtelse för våra synder, att vi ska få vårt dagliga bröd, att Gud inte ska inleda oss i frestelse – och mer därtill. Kanske får vi syndernas förlåtelse. Sen kan vi fortsätta som tidigare, möjligen anfrätta av lite mer skam och skuld – som små odygdiga barn i relation till en sträng och straffande fader. Med skriftspråket kom också böcker som vi tror att vi måste följa, böcker som påstås komma från de där gudarna vi har hittat på, vilket förstås ökar makten ytterligare hos de redan mäktiga. Och så hittar de på regler som gör oss än mer skamsna och förvirrade, så att vi blir lätta att leda och styra.

gudinnor_x3

Eller så vänder vi oss till Moder Jord. Vi kan dyrka Den Stora Modern, be Henne om allt vi behöver, och när vi syndar mot henne, så får vi ju också förlåtelse, eller hur? Hon är ju den Goda Modern, den som förlåter allt. Hon älskar oss, och ger oss det vi behöver. Fast egentligen är det precis samma sak – Mamma eller Pappa Gud. Och det är ju till syvende och sidst inte på något sätt ”finare” eller bättre att dyrka Gudinnan än att dyrka Gud. Det enda som sker är att det tillåter oss att fortsätta vara barn, fortsätta att göra våld på oss själva, varandra och jorden.

tunn linje

Det här låter kanske inte alltför muntert. Men jag är faktiskt optimistisk, trots allt. Vi lever just nu i en tid av extremt snabb förändring, expansion på såväl djupet som bredden. Vi har idag tillgång till mer information än någonsin i världshistorien, vi är fler än någonsin, och globaliseringen gör det svårare än någonsin att hållas isolerad från omvärlden. Möjligheterna att förändra och förändras, expandera, välja nya vägar, hitta sig själv och sin plats, har aldrig varit större än nu.

Det går att kliva av ekorrhjulet.

badnymf

Den självklara frågan är då – hur? För det första måste jag inse och förstå att jag faktiskt är en del av naturen, inte en separat enhet utanför den. Jag måste bygga min relation till omgivningen på ansvar och empati, snarare än kortsiktig egoism och omedelbar tillfredsställelse av nyckfulla begär, och jag måste förstå att varje handling har en konsekvens. Vidare måste jag fatta ett beslut på en djupare personlig nivå, att jag behöver ta ansvar för mig själv, att jag ska kunna skilja på vad som är mitt och andras – framför allt på en mental och emotionell nivå.

Jag måste alltså se mig själv i en kontext – mig själv som enskild person (vad det nu innebär för just mig), i relation till min omedelbara omgivning, såväl socialt som praktiskt (vilket förstås kan variera enormt från person till person). För att kunna göra det behöver jag lära känna mig själv, utforska min högsta potential, se mig själv som en hel människa, vilket betyder att jag måste se mig själv med en kropp – ett kön, en mage, ett hjärta, en hjärna, och allt vad det innebär  – tanke, själ och hela paketet. Det handlar om en återerövring av hela människan – att vi alla är så mycket mer, kan mer, och har mer att ge än vi tror.

tradman_klippkvinna

Min poetiska beskrivning av människan är att vi alla är en kombination av djuriska drivkrafter och gudomliga kvaliteter. Biologiskt är vi djur, primater, med allt vad det innebär i form av djuriska drifter. Vi äter, sover, förökar oss, försvarar oss – som allt levande på jorden. Men så finns det en annan egenskap, som är unik för oss människor, som inga andra djur har. Vi kan skapa med vår tanke. Vi har fantasi, föreställningsförmåga, och med den kan vi drömma fram saker som inte finns. Sen skapar vi, och så finns det.

”I skärningspunkten mellan det gudomliga
och det djuriska finns människan –
sök där och du skall finna din essens,
din fulla potential.”

Vi kan tänka abstrakt, skapa sagor, myter, legender, förklaringsmodeller, teorier, idéer. Och vi kan bygga hus, vagnar, metallföremål, skriftspråk, jordbruk, elektriska redskap, mikroprocessorer – och Internet. Vi kan också upprätthålla komplexa system, och vi kan välja att riva ner och förstöra. Allt detta är vad jag kallar den gudomliga aspekten av människan – att vi kan skapa ur tanken, sådant som tidigare inte fanns, samt upprätthålla och riva ner.

brahmavishnushiva

Problemet ligger i att det också är den gudomliga aspekten i oss själva som paradoxalt nog försöker förneka vår djuriska halva, vilket skapar en ökande alienering från naturen, ett inre främlingskap gentemot en viktig del av oss själva, vilket också gör att vi slutar ta ansvar för vår interaktion med naturen. Naturen blir bara en gruva, en plats vi utövar rovdrift mot, utnyttjar för vår egen vinnings skull, utan att ge något tillbaka i balans med allt det vi ger. I förlängningen agerar vi likadant mot våra medmänniskor. Detta behöver vi bryta, om mänskligheten ska ha en chans i framtiden.

calle_trad_1

Ecosexualitet är ett stort begrepp, en hel världsbild, där ekologi och sexualitet bara är ett par av flera komponenter, om än viktiga sådana. Grunden ligger i förståelsen av att vi människor också ÄR naturen. Vi är inte tillfälliga besökare. Vi är en självklar del av naturen, precis som gråsuggor, rådjur, blåklockor och pinjekottar. Ja. vi är djur. Vi är primater. Vi härstammar inte från aporna, vi ÄR apor – bara ovanligt intelligenta apor, med en stark förmåga till abstrakt tänkande, kreativitet, förmåga att reflektera.

bonobo_khajuraho

En central idé inom ecosexualismen är att se just sexualiteten som en central drivkraft, i sig själv en kombination av det mest djuriska och det mest gudomliga, och att vi kan göra Jorden till vår älskare/älskarinna, snarare än att stanna i ett förälder-barn-förhållande – att ha en erotisk kärleksrelation med Jorden, som jämlikar. Då kommer vi inte undan vårt ansvar längre.

Plötsligt blir det omöjligt att smutsa ner, ignorera behov, skita i miljön. Det skulle bli som att spotta på en kärlekspartner, en dysfunktionell relation som bygger på våld, förnedring och beroende. Istället börjar vi älska Jorden. Med kärlek kommer empati, välvilja, ansvar, uppmuntran, vilja att ge gåvor, ta hand om, vårda. Ecosexualitet handlar alltså om att älska – och älska med – Jorden. Då kommer också ansvaret, organiskt – utifrån kärlek och medkänsla, snarare än från skuld och skam.

ligger_pa_bjornfallen

Men inte kan man väl ha sex med en hel planet? Jo, det kan du. Inte som du har sex med en annan människa, förstås. Men du kan smeka ett träd med din nakna kropp, bada i en sjö och låta dig omslutas, sinnligt och närvarande, av det ljuvliga vattnet, du kan ligga på en solvarm klippa och liksom sjunka in i berget – och du kan ligga på mage på en mjuk äng, och känna Jordens hjärtslag klinga i din egen kropp. Du kan ta djupa, njutande andetag, och dra in frisk luft i dina lungor. Du kan plocka frukter och bär, med tacksamhet och glädje, och äta dem med behag.

meditation_havet

Du kan också ha sex i naturen – med dig själv eller med en partner – och låta Jorden vara en tredje part, snarare än bara en möbel, ett passivt underlag för din aktivitet. Att vara öppen för att känna in det liv som finns i och på Jorden, och inkludera den närvaron i din sexuella aktivitet. Ju intensivare det mötet blir, desto starkare kärlek kommer du att känna – till såväl dig själv som till din eventuella partner, som till Jorden.

shaman_tantra

Det är här tantra och shamanism kommer in som självklara redskap. Tantra bygger på gamla animistiska rötter, med starka shamanistiska inslag. Tantra handlar om intensiv närvaro, en meditativ attityd med sinnliga medel. Tantra är en inkluderande form av andlighet, en väg som bygger på immanens snarare än transcendens. Transcendens är en dualistisk syn på världen, där det andliga och materiella är motsatser. Immanens bygger på en monistisk idé om världen, att allt genomströmmas av gudomlighet, av ande.

froblot

Vi kan nå det andliga här och nu, i meditationen, i dansen, leken, kärleken, varandet, görandet. Om jag vill nå harmoni med mig själv och naturen omkring mig är tantra ett fantastiskt redskap, som verkligen kan intensifiera den innerlighet jag vill uppnå i mötet med Jorden. Varje steg blir en pilgrimsvandring, varje andetag en kärleksförklaring.

spacelovers_fireworks

Shamanism handlar om kraft, om makt – att dra kraften ur Jorden och Himlen, för att därmed skapa det jag vill och behöver skapa. Shamanism handlar om att gå in i förändrade, alternativa medvetandetillstånd, och agera direkt, kraftfullt, ur detta extraordinära medvetandetillstånd. Och Jorden är min självklara följeslagare, kamrat, kraftkälla, älskare. I kombination med tantra blir shamanism en oerhört kraftfull väg till egenmakt, integritet, fokus, riktning, innerlighet och kärlek.

nakentrummisar

Tantra och shamanism har också det gemensamt att man använder sig av det förbjudna, det som ligger utanför normen, det vilda, det sexuella, det gränsöverskridande, för att nå sina mål, för att öppna medvetandet och bredda perspektiven. Att bejaka all den kraft vi har inom oss kräver att vi kan ”hoppa över skaklarna”, trotsa tabun och begränsningar, och släppa loss kraften som finns inom varje människa, den vi annars behärskar, begränsar, hämmar och styr, så pass att många människor lever på en bråkdel av sin inre potential.

Unga älskande

Ecosexualitet är en nyckel – till såväl det gränsöverskridande sökandet efter kraft och makt, som till mer innerlighet, känslighet, närvaro och kärlek. Hemligheten ligger i dansen mellan dessa ytterligheter. Vi kan vara fruktansvärda, kraftfulla krigare, och innerliga, sårbara, mjuka älskare – i samma person. Det är detta vill jag uppnå i mitt eget liv, och även dela med mig av. Jag har själv kommit en liten bit på väg genom åren av praktiserande, men fullärd, ”färdig”, blir man aldrig.

tantrasejd

Ceremoniellt sex, erotiska riter, sex som andlig väg, är sannolikt ett av de äldsta och mest självklara uttryckssätten för andlighet, magi, integration, kraft, mötet med såväl det djuriska, det mänskliga och det gudomliga – allt i ett. Ecosexualitet är alltså minst lika gammalt som människan själv. Att länka samman sexualitet med den relation vi människor har till jorden och allt levande, med andlighet, och hela livet i övrigt, har alltid varit en självklarhet i de allra flesta mänskliga kulturer. Inte minst i Skandinavien, med Fröblot, kullrande och andra erotiska ceremonier. Den mest logiska religiösa handlingen i jordbrukssamhället en gång i tiden var det rituella samlaget för fruktbarhet och god skörd  – Hieros Gamos – det Heliga Bröllopet.

calle_pa_rygg

Att bejaka det kroppsliga, det sinnliga, det sexuella i direktkontakt med naturen omkring oss kan vara en extremt effektiv dörr till det mest innerliga, andliga och kärleksfulla inom oss alla. Vi når det innersta genom det yttersta. Det är dessutom skönt, roligt, nyttigt och njutbart!

tunn linje

gudardjurbanner

Utifrån dessa tankegångar har jag nu skapat en helt ny kurs, som kompletterar alla de andra kurser jag och min hustru Jennie håller. Denna nya kurs heter Gudar & Djur, och är tänkt att landa just i skärningspunkten mellan det djuriska och det gudomliga, där det genuint mänskliga finns. Vi omfamnar det djuriska, minns att vi är en del av naturen, inte besökare. Vi omfamnar också det Gudomliga – vår förmåga till att skapa det som tidigare inte fanns, tänka abstrakt och kreativt, bygga system, riva ner och bygga om. Balansen skapar helhet.

Vi gör en djupdykning i denna magiska spricka mellan världarna, vi speglar oss i naturen, ser alla elementen i oss själva, bejakar den kanske mest kreativa överlevnadskraft vi har – den sexuella energin, för att lyfta den genom våra kroppar, fylla oss själva med liv, kraft, kreativitet, lust, glädje, lek och själslig extas. Detta är enligt min mening det främsta syftet med ecosexualitet. Vi räddar mänskligheten, genom att omfamna det djuriska och det gudomliga inom oss alla.

Vi är alla Gudar & Djur.

tunn linje

Läs mer om min kurs Gudar & Djur:

tunn linje

Läs mer om våra tantriska kärlekskurser på Cirkus Eros!

Kurser med Calle & Jennie Rehbinder!

Dekorrand

Spara

Spara

Spara

Spara

Porr är självklar mänsklig kultur

16/07, 2016

pompeii_erotica

Det verkar hagla av korkad porrmoralism i media just nu. I Metro den 12 juli uppmanar hjälparbetaren Jonatan Alvén läsarna att aldrig titta på porr – för det kan vara ”våldtäkter fångade på film”. Och jag tar mig för pannan. Det är så osannolikt korkat. Hans uppmaning är ungefär lika logisk som att uppmana till bojkott mot alla mattor – för det finns barn i Pakistan som tvingas att slavarbeta som mattvävare. Eller att vi alla borde undvika sex helt och hållet, för det finns människor som utsätts för övergrepp. Och så måste jag återigen påpeka att det finns inget som tyder på att porr skulle öka frekvensen av sexuella övergrepp. Inget alls, någonstans.

Vi människor njuter av sex. Det är vår natur. Det skulle inte bli mycket till liv annars. Vi njuter också av att bli sedda som sexuella varelser, och somliga njuter intensivt av att bli betraktade under en sexakt. Somliga gör det även professionellt – som t.ex. på film. Det väldigt lättköpt att döma ut porr – men det är i praktiken att moralisera över sex. Det finns inget som tyder på att filmat sex skulle vara i högre grad ofrivilligt än annat sex.

Människan är en primat. Vi härstammar inte från aporna – vi ÄR apor. Bara med en unikt hög intelligens i djurvärlden. Vi och flera andra primater har den i djurvärlden unika egenskapen att honorna har dold ägglossning – de kan bli kåta och ha sex när som helst. Man kan undra varför, men det förklaras med att det främsta syftet med sex inte är att alstra avkomma, evolutionärt sett, även om det givetvis är viktigt. Det primära syftet med sex är social anknytning. Därför utlöses hormonet oxytocin i våra hjärnor vid sensuell beröring, och i mycket höga doser vid orgasm. En av de viktigaste funktionerna med oxytocin är att det stärker emotionella band. Att sex är viktigt för anknytning stärks även av att honor som ej är fertila gärna fortsätter att ha ett aktivt sexliv. Barnalstrandet är helt enkelt sekundärt.

I våra fascinerande hjärnor finns även spegelneuroner. Det är dessa nervceller som gör att vi kan rycka till av smärta när vi ser någon annan slå sig på tummen eller ramla av en cykel. Spegelneuronerna gör oss naturligt empatiska. Det är också denna funktion som gör att vi njuter av att se andra njuta, att vi skrattar när andra skrattar – även om vi inte vet vad de skrattar åt. Om du ser en människa njuta av beröring, så kommer oxytocin även att utlösas i din hjärna.

Det är därför porr fungerar. Vi tycker om att se andra njuta, gärna av sex, för det gör oss själva mer benägna att ha sex. Av kulturella skäl är det nuförtiden mer ovanligt att vi får se andra ha sex i verkligheten, och därför kompenserar vi gärna det med sex i text eller bild – själva betydelsen av begreppet pornografi. Och det är inget nytt. I hela mänsklighetens historia har vi avbildat varandra – allt från jaktscener till ceremoniella sammanhang, och självklart även sex.

hitlerjugend

Syftet med puritanism är att styra över andra med skam, samt att framställa sig själv som moraliskt mer högtstående än omgivningen. Jonatan Alvén har uppenbart valt puritanism som sitt mål, och det blir extremt tydligt i slutrepliken – ”En generation av renhet är på väg”. Det är svårt att inte dra historiska paralleller. Några som hyllade puritanska ideal var nazisterna. Allt ”orent” skulle städas bort, allt ”degenererat”, som t.ex. porr och för den delen modern konst (Entartete Kunst), och fram träder det rena ariska idealet, med högresta, blonda, blåögda unga män och kvinnor, allt fångat på film av Leni Riefenstahl.

Är det den generationen av renhet vi ska sträva efter?

”En generation av renhet är på väg”

Dekorrand

Om porr och moralism i GP

15/07, 2016

gp_1607

Mitt i Gotlandssemestern blev jag uppringd av någon på Debattredaktionen på Göteborgs-Posten, för att de behövde fylla ut med lite fart och fläkt under sommartorkan – då passar det att debattera porr. Journalisten Sarah Britz hade med vänsterhanden skrivit en ganska dum artikel om sexuella övergrepp, och att orsaken är den lättillgängliga porren – ”En generation med porr i fickan”. Det var ju ganska lätt att svara på, så det gjorde jag. Rubriken blev ”Sexmoralism att påstå att övergreppen är porrens fel”. Jag fick dessutom ganska mycket utrymme – 5000 tecken – betydligt mer än man brukar få i debattsvar.

Så här blev det:

tunn linje

I söndagens GP skriver Sarah Britz om den farliga porren. Hon påstår att sexuella övergrepp har sitt ursprung i att ”unga gossar har porr i fickan”. Måhända lockande som artikelrubrik, men seriös journalistik är det inte. Det är helt enkelt rent nonsens. Britz levererar samma slags trötta moralklichéer som ständigt återkommer i det offentliga samtalet – från dansbaneeländet, jazzen och serietidningar till hårdrock, videovåld och våldsamma dataspel. Företeelser som genom tiderna ansetts bidra till samhällets och ungdomens förfall. Men de hade fel, allihop. Det finns exempelvis ingenting som styrker att våldsfilmer eller dataspel har ökat våldet i samhället. Vore det så hade vi sett en tydlig statistik på det. Men det har vi alltså inte.

Detsamma gäller porr. Det är en ofta förekommande idé, att porr skulle vara väldigt farligt, skadligt och oacceptabelt, att porr skulle leda till ökad brottslighet, fler våldtäkter och en förvrängd sexualsyn. Detta saknar förstås någon som helst faktabakgrund, och stammar ur en kroppsfientlig och sexualneurotisk moralism, i hög grad kommen ur den kristna kyrkans världsfrånvända ideologi.

Trots att vårt samhälle idag är hyfsat sekulärt, betraktas sex fortfarande allmänt som det farligaste som finns. Sexskildringar är de mest censurdrabbade av alla kulturyttringar, det som vanligen väcker mest motvilja och skräck – mycket mer än skildringar av smärta och övergrepp. I allehanda media blir vi dagligen fullpumpade med våld och elände. Krossade skallar, kulhål, blodpölar och död redovisas öppet och högfrekvent i nyheter och underhållning. Men sex är alldeles för läskigt, så det får vi bara se i porr.

Britz refererar till kriminologen Nina Rung, som påstår att ”porren har förändrats, med större inslag av våld och förnedring”. Det är falskt. Om man har sett lite porrfilm från 1900-talets början ser man att de var minst lika explicita som nutida filmer. Smisk, bondage, maktspel, gruppsex och mer därtill. Och går vi tillbaka ett par hundra år till ser vi minst lika extrema skildringar i teckningar som vi ser i nutida porr. För att inte tala om hällristningar från bronsåldern, eller för den delen grottmålningar.

Jag är ingen storkonsument av porr, men har sett en del, och undrar vad Britz menar när hon påstår att mainstreamporr skildrar ”kvinnor som sprutas i ansiktet, som tvingas ta mäns könsorgan så långt ned i halsen att de gråter, och som blir slagna och hårt tagna bakifrån”. Jag känner helt enkelt inte igen det. Porr är nu extremt varierad, så det finns förstås sådan porr också. Och det finns många kvinnor som älskar hårda tag – både att ge och få. Dessa sexuellt frisinnade kvinnor skambelägges av dem som anser att ingen kvinna kan gilla något av detta. Fina flickor sysslar inte med sånt.

Det enda jag instämmer i är att sexualundervisningen i skolan är bristfällig. Och i hemmet. Det är där skon klämmer. Vi är så rädda för sex, att vi inte vågar prata om ämnet med våra barn och ungdomar. Vi kan inte ens skilja på frivillighet och tvång, och denna ambivalens för vi vidare till våra barn. Vi ger inte barnen vettiga gränser, vi lär dem inte att försvara sin integritet, vi ger dem inte verktyg att förstå begreppet samtycke, och vi inspirerar dem inte att lära känna sina egna kroppar med glädje och stolthet. Vi låter därmed porren bli den enda källan till gestaltning av sex, vilket är lite som att låta Hollywood vara enda källa till historieundervisning. Britz levererar dock ingen lösning på situationen. Hon avslutar sin artikel med ”Vi måste prata om det här”. Så mycket mer än så blir det inte. Bara att porren är boven i dramat. Vilket alltså är fel.

Idén med porr är de facto bara att skildra sex i text och/eller bild, för att vi ska bli kåta av den. Och vad är egentligen fel med det? Den enda anledningen till att tycka att det är om man i grunden tycker att det är något fel och omoraliskt med sex. Men om man nu inte tycker det, utan faktiskt kan se sex som något nyttigt, roligt, helande, uppfriskande, hälsosamt, kärleksbefrämjande och skönt, så måste väl ändå skildringar av samma aktivitet ses som något positivt?

Porren har bidragit till att berika människors sexliv och inspirera till större variation och lekfullhet. Porren har också haft stor betydelse för marginaliserade grupper. Bögporr, fetischporr och porr som skildrar allehanda variationer kan fungera som skamlösande befriare, bekräftande olika personers sexuella identitet genom att erbjuda speglar, identifikationsobjekt. Redan Casanova och Markis De Sade gjorde viktiga insatser för att befria fjättrade sinnen från skuld- och skamtyngd moralism, och det kan även nutida porr göra.

Det är dags att sluta moralisera, dags att dra upp huvudet ur sanden och inse att sex faktiskt inte är farligt. Inte skildringar av sex heller. Jag tror att det var Lenny Bruce som ställde frågan om hur många mord någon hade sett i en porrfilm. Tänk på det ett tag. Vad tar vi mest skada av? Att se folk bli mördade på löpande band, eller människor som knullar?

Carl Johan Rehbinder 2016

Dekorrand


%d bloggare gillar detta: