Arkiv för mars 2008

Bara Bröst i Insider

31/03, 2008

Insider torsdag 27 mars 2008

I torsdags var jag med i TV – igen. Då gällde det debatten om Bara Bröst-kampanjen, och i Robert Aschbergs program Insider vek man 6 minuter åt den debatten. Fyra debattörer och en programledare, på sex minuter, det blir inte någon särskilt djuplodande debatt, men en del viktiga saker blev i alla fall sagda. Mina meddebattörer var allihop proffspolitiker – Maria Ferm, språkrör för Grön Ungdom, Magnus Andersson, Förbundsordförande för Centerpartiets Ungdomsförbund, samt Désirée Pethrus Engström, ordförande i Kristdemokratiska Kvinnoförbundet.

Anledningen till att jag fick vara med i debattpanelen, som en frilansande katt bland dessa politiska hermeliner, var bl.a. att jag redan i början av januari skrev ett blogginlägg om det här med bara bröst, i vilket jag då förstås försvarar kvinnors rätt att själva välja om de vill bada barbröstade på kommunala badhus. Som jag nämnde i den bloggposten är detta inte en isolerad företeelse. Denna rörelse kommer från U.S.A., där feminister har kämpat i många år för kvinnors rätt att vara barbröstade på samma ställen där det är tillåtet för män. Ända in på 1930-talet var det i U.S.A. förbjudet även för män att vara bar på överkroppen i offentliga sammanhang, men 1934 blev det tillåtet.

Insider torsdag 27 mars 2008

Det handlar naturligtvis om könsdiskriminering. Vem som än säger något annat är ute och cyklar. Att tillåta män att vara barbröstade, men inte kvinnor, bygger i själva verket på exakt samma grundtänkande som de regler som finns i andra kulturer, med slöjtvång för kvinnor – eller burkha. Eller för den delen skild behandling av olika personer beroende på hudfärg eller religion. ”Du som är ljushyad får vara barbröstad, men du som är mörkhyad måste ha t-shirt”. Whites only. Eller som i vissa europeiska länder där man vill tillåta månggifte – men bara för muslimer.

Insider torsdag 27 mars 2008

Somliga vill gärna förminska denna fråga, och presentera den som en bagatell, alldeles för liten för att egentligen bry sig om (tyvärr verkade Magnus Andersson företräda denna ståndpunkt), vilket förstås tyder å ena sidan på en arrogans och brist på förståelse för enskilda personers förmåga att själva avgöra vad som är viktigt för dem, å andra sidan en bristande insikt om den symboliska betydelsen av denna fråga. Det faktum att mångas känslor verkar uppröras kring frågan tyder på att den trots allt ÄR viktig. Och det som är viktigt är förstås inte de små tygtrianglarnas vara eller icke vara i badhusen, utan den idégrund på vilket hela problematiken vilar. Och denna idégrund är i vilken grad kvinnor ska ha rätt att bestämma över sina egna kroppar, i vilken grad kvinnor ska göras ansvariga för männens sexualitet, i vilken grad kvinnornas kroppar faktiskt är deras egna, som subjekt, och inte andras egendom, som objekt för suktande män – och slutligen, hur okontrollerade är vi män i vår sexualitet egentligen?

Skräcken för nakenhet och sexualitet genomsyrar alltjämt vårt samhälle, och denna badhussituation sätter strålkastarljuset på den oerhört viktiga frågeställningen, som förstås är enormt mycket större än ett par (kvinnliga) bröstvårtor i en badbassäng. Man skulle kunna säga att kvinnobrösten blir små, små toppar på väldigt stora isberg. Men det är topparna vi ser, och det är därför denna fråga fått denna exponering.

Insider torsdag 27 mars 2008

Och jag ställer frågan igen – Hur känns det för kvinnorna att beraktas som så farliga och otäcka att de måste täcka över sina behag? Hur känns det för männen att alltid bli betraktade som okontrollerade sexgalningar, som inte kan behärska sig vid åsynen av blottade bröst?

Hela denna debatt bygger på ett människoförakt som jag har svårt att förstå, en rädsla för våra egna kroppar, en totalt irrationell och neurotisk skräck för blottad hud. Vad vi borde fråga oss är varför en sådan här debatt över huvud taget kan uppstå. Hur kommer det sig att några kvadratcentimeter hud kan betyda så mycket, bli en så upprörande fråga? Vad har gått snett?

Det skulle jag vilja veta.

P.S. – Här hittade jag en kul kommentar till TV-debatten.

Dekorrand

Skitsnackaren Thomas ”Stasi” Bodström avslöjar sig…

28/03, 2008

Thomas “Stasi” Bodström

Jan Guillou skrev i en av sina krönikor i Expressen, närmare bestämt i september 2007, att Thomas Bodström är farligare än Osama Bin Laden. Det låter som en typisk Guillou-överdrift, en dramatisering för att locka till sig läsare. Men Jan Guillou har rätt, på fler sätt än ett.

I sin vansinniga strävan att utplåna allt vad personlig integritet och yttrandefrihet heter, arbetar Thomas ”Stasi” Bodström idogt på att vi steg för steg ska få ett allt ofriare samhälle – och hittills har det fungerat alltför väl. Bodströms förslag har gällt och gäller allt från datalagringsdirektiv, buggning, mjukvarupatent, censur av Internet, superfängelser, preventiv avlyssning, hemliga husrannsakningar, utökade DNA-tester och mycket annat. En hel del skrämmande artiklar kan man finna på denna länksida – läs och begrunda.

Thomas ”Stasi” Bodström har nu än en gång avslöjat sig som en manipulativ lögnare, en obalanserad skitsnackare med en dold agenda. Och det är helt underbart. Jag brukar säga att ibland är det bäst att bara låta idioterna prata, för förr eller senare avslöjar de sig som just idioter. Och det senaste utspelet av Thomas ”Stasi” Bodström är verkligen helt fantastiskt. Han tillämpar ovetande Godwins lag, och jämför OS i Kina med OS i Berlin 1936! Smakfullt och finkänsligt, Bodström…

Men det stannar inte därvid. Nu börjar drevet gå, och sällan har det varit så välförtjänt. I en efterlängtad artikel i Expressen tar Johannes Forssberg bladet från munnen och ger den kristna organisationen ECPAT en riktig bredsida. Kritiken är skoningslös, och med tanke på att allas vår Thomas ”Stasi” Bodström är ordförande i svenska ECPAT, så får han rejält med stryk. Att ECPAT har en dold agenda borde länge ha varit uppenbart för alla som läser ett endaste litet mellan raderna ECPAT:s egen propaganda. Så mycket lögner och manipulation ägnar man sig inte åt om man har ett ärligt uppsåt. Men eftersom ECPAT utåt sett arbetar för ett gott syfte, låter vi dem hållas. Vägen till helvetet är kantad med goda avsikter…

Vad gäller just ECPAT, så tog GP den 22 februari 2008 in en extremt tendentiös och lögnaktig artikel av Thomas ”Stasi” Bodström, med rubriken Stoppa sexturismen, en ”rapport” från barerna i Bangkok, med allehanda skräckskildringar och propagandistiskt språkbruk. Denna artikel översattes och skickades till en organisation för prostituerade i Thailand, som blev högeligen upprörda över det lögnaktiga skitprat som Bodström vräkte ur sig, och så skrev de ett genmäle, som GP vägrade ta in. Så opartisk är svensk media.
Läs mer i detta ärende på bloggen Svensk Sexualpolitik Idag.

Jag lanserade öknamnet Thomas ”Stasi” Bodström i en kommentar till ett inläggBlogge Bloggelitos blogg nån gång i vintras, eftersom jag tycker att allt Thomas ”Stasi” Bodström gör verkar rikta in sig på en enda sak – mer kontroll av medborgarna. Mer register, mer avlyssning, mer buggning, hårdare lagar, brutala inskränkningar i yttrandefriheten – kort sagt, Thomas ”Stasi” Bodström är en tvättäkta fascist.

[Festligt nog har detta öknamn spritt sig, och jag har sett flera bloggare använda det. Ett av mina otaliga mediaexperiment som slog väl ut.]

Superdebattören Oscar Swartz har skrivit två böcker som heter ”Marschen mot Bodströmsamhället” och ”Alternativ till Bodströmsamhället”, och jag kan varmt rekommendera Oscars blogg om du är intresserad av att få reda på lite mer om hur ”omtänksamma och respektfulla” våra politiker är gentemot oss andra medborgare.

Slutligen – för den som vill uppdatera sig ytterligare gällande uppgifter om Thomas ”Stasi” Bodström, så kan man på denna sida läsa en synnerligen intressant uppräkning av integritetskränkande lagar och lagförslag som herr Thomas ”Stasi” Bodström har drivit, och driver alltjämt.

Thomas “Stasi” Bodström – LIAR LIAR

Dekorrand

Holi med 130 hinduer i Vällingby

25/03, 2008

Happy Holi!

Under påskhelgen 2008 firades Holi, en stor hinduisk festlighet i en skola i Vällingby, organiserat av Hindu Swayamsevak Sangh Sweden. Holi är en av alla de stora festliga och färgstarka högtider som firas i Indien under året, och den mest påtagliga effekten av just denna högtid är kastande av färgpulver, samt sprutande av färgat vatten. Om man upplever detta på plats i Indien (som jag gjort vid ett par tillfällen, senast för ett år sedan i februari 2007), så kan det gå rätt så vilt till, och man får räkna med att inte ha en enda ofärgad fläck kvar någonstans.

Så vilt gick det emellertid inte till i Vällingby. Där hade samlats ca 130 hinduer från flera europeiska länder, för att ha ett hinduiskt kulturläger under hela påskhelgen, som nu turligt nog råkade inträffa samtidigt som Holi. Det var väldigt många unga, och det kändes verkligen att detta var en helt organisk samvaro mellan personer av alla generationer och åldrar, och alla hade gott om utrymme att komma till uttryck.

En alldeles särskilt rolig sak med denna festival i Vällingby (i alla fall för mig) var att jag blev inbjuden att tala om nordisk sed, samt de paralleller som finns med vår urgamla förkristna tradition och hinduism. Eftersom jag även blev ombedd att berätta om våra gamla gudar, så tog jag med mig fyra gudabilder för att göra ett litet improviserat altare på plats – Odin, Tor, Frej & Freja.

Calle håller föredrag på Holi 2008

Nu undrar kanske du som läser – varför i hela fridens namn vill dessa samlade hinduer höra på ett föredrag av en svensk hedning? Nå, det är nu inte så konstigt som det kanske verkar vid första anblicken. Till att börja med är hinduismen av hävd en inklusivistisk tradition, som är öppen för variation och mångfald. till skillnad från de mer rigida och hatbaserade traditionerna kristendom och islam. Dessutom har jag en personlig historia med engagemang i olika hinduiska sammanhang, och därmed en hel del kontakt med hinduer. Men det starkaste bandet finns genom mitt engagemang i nordisk sed, faktiskt, och då som deltagare i multi-kulturella evenemang.

För två år sedan, i februari 2006, var jag och min kära hustru Jennie inbjudna som delegater på en multikulturell religiös konferens i Jaipur, Indien, arrangerad av två organisationer – World Congress of Ethnic Religions, en europeisk organisation för paganistiska grupper, samt ICCS, en internationell hinduisk organisation. Där träffades ca 250 delegater från 33 länder – sikher, hinduer, franska kelter, maya-indianer, en cherokee-indian, buddhister, religiösa grupper och enskilda individer från Trinidad & Tobago, Israel, U.S.A., England, Lettland, Litauen, Danmark och Sverige – och många andra länder.
Läs gärna min rikt illustrerade artikel om denna konferens!

På grund av denna konferens har jag fått många fina kontakter med olika företrädare för hinduistiska organisationer, såväl i Indien som här i Sverige, och även i andra länder. Och några som jag mött både här i Sverige och i Indien i samband med konferensen var även involverade i denna Holifestival i Vällingby.

Holi i Vällingby 2008 - mina åhörare

Så jag kom, ställde upp mina gudabilder, höll ett föredrag, och fick mycket positiv respons. Eftersom en stor del av deltagarna kom från andra länder än Sverige (nästan 30 från England), så höll jag föredraget på engelska. Jag talade om likheterna mellan hinduism och nordisk sed, en del om hur jag själv inspirerats av indisk kultur i såväl mitt andliga liv som i andra aspekter av livet, mina resor i Indien (som t.ex. Holi-firande i Varsana – det är VILT!), och en del om konferensen som jag var med på i Jaupur 2006.

Men det viktigaste inslaget i mitt föredrag var nog ändå att uppmuntra hinduerna att se sin egen tradition som värdefull, inte bara för dem själva, utan för hela världen, i det att hinduismen skulle kunna tjäna som en fantastisk förebild för människor i andra religioner och traditioner. Hinduismen är sedan tusentals år tillbaka en tolerant, accepterande, kärleksfull kultur, med mångfald och personliga uttryck som självklara komponenter i det dagliga livet. Detta förstås i kontrast till de hårda, fanatiska, exklusivistiska, aggressiva och monopolistiska traditionerna från mellanöstern. De som blivit utstötta och förtryckta i andra kulturer har fått en fristad i Indien. Sufierna som blev utsparkade som otrogna av muslimerna fick en fristad i Indien, Baha’i, judar och många andra, som helt har sluppit förföljelse, eftersom det hinduiska Indien alltid öppnat sina dörrar för alla som sökt en fristad.

”In 3000 years of our history, people from all over the world have come and invaded us, captured our lands, conquered our minds. From Alexander onwards, The Greeks, the Portuguese, the British, the French, the Dutch, all of them came and looted us, took over what was ours. Yet we have not done this to any other nation. We have not conquered anyone. We have not grabbed their land, their culture, their history and tried to enforce our way of life on them. Why? Because we respect the freedom of others.”

– Dr. Abdul Kalam

Många hinduer anser att Indien har varit för välkomnande genom tiderna, för eftergivligt, för mjukt, och att de har låtit sig köras över av blodtörstiga muslimska och kristna erövrare. Men det kan också vara så att just denna eftergivlighet, denna mjukhet, hinduismens jordnära, flödande kultur har överlevt just på grund av denna mjukhet. Här i Norden, och i många andra kulturer, såg sig de kristna mer angelägna om att utplåna allt förkristet, kanske just för att det var en mer ”hård” kultur – det blev mer konfrontation, och då måste den ena nedkämpas. Vem vet.

Radha-Krishna

Det finns naturligtvis inga kulturer som saknar baksidor, och hinduismen har sina skamfläckar som alla andra – brahminvälde, rigida samhällsklasser, fatalism, skrock och mycket annat. Men det mesta av detta är mer att betrakta som allmänmänskliga problem som kan dyka upp i vilka mänskliga kulturer som helst. Det som saknas, och som är det som ger hinduismen sitt största värde som förebild för omvärlden, är just anspråket på sanningsmonopol, det enfaldigt monoteistiska, det exklusivistiska, det våldsamma fördömandet av allt som avviker från profetens mässande.

Efter föredraget blev vi bjudna på godis (laddu!), och så blev vi utsatta för lite färgbombardemang. Oerhört civiliserat och stillsamt jämfört med de helgalna färgkrigen jag upplevt i Indien, men mycket trevligt. Och jag kan fortfarande använda mina kläder. God mat bjöds vi på (mmmm… ris, dhal, chapatis, paneer subji, sallad), och flera inspirerande pratstunder. Jag hoppas att detta möte inte kommer ensamt, och ser fram emot fler av liknande sort.

Färgglad Calle

Dekorrand

Vårblot på Uppsala Högar!

24/03, 2008

Calle på vårblot

Söndagen den 23 mars höll Sveriges Asatrosamfund blot på Uppsala Högar, för nionde gången, och officianter i år var jag och min kära hustru Jennie. Det känns alldeles särskilt roligt att officiera i år, eftersom det var jag som drog igång det första vårblotet 2000, samma år som svenska kyrkan separerades från staten, och sedan dess har det firats vårblot på Uppsala Högar, på något sätt varje påsk.

Det hela började med en diskussionSveriges Asatrosamfunds debattplank på nätet runt årsskiftet 1999/2000. Någon ondgjorde sig över påvestenen vid Uppsala högar. Debattören i fråga ville spränga den eller något liknande. Det tyckte jag lät onödigt destruktivt, så jag föreslog att vi stjäl stenen istället. Vi gör den till vår, genom att vi blotar på den – varför inte redan i vår?

Och tillfället kom, fortare än anat. Något senare, i mars 2000, vid Samfundets årsting, blev jag vald till ordförande i Sveriges Asatrosamfund, och då fick jag impulsen att göra något som verkligen satte samfundet på kartan, och också något som kunde samla medlemmarna.

Nu skall vi göra något, häftigt! Vi drar igång ett blot vid Uppsala högar! Och det blev av, bara 2 veckor efter årstinget. Vi fick ihop det med myndigheter, polistillstånd och annat praktiskt, jättefort. Visserligen fick vi slå blotandet på påvestenen ur hågen, eftersom den låg på kyrkans mark, och deras tillstånd kunde vi ju se i månen efter… Men vi fick tillstånd av Riksantikvarieämbetet att hålla till på Tingshögen, och det visade sig faktiskt vara en bättre plats, ur flera synvinklar.

Det kom ca 100 pers till första blotet år 2000, och det fick mycket stor medial uppmärksamhet, med helsidor och uppslag i såväl lokala som rikstäckande dagstidningar. Men det blev framför allt en framgång på så sätt att samfundet manifesterade både utåt och inåt att det fanns, och vad seden står för.

Blot 2000, i Expressen

Samfundet har haft sina upp- och nergångar, kriser och kräftgång, som alla ideella föreningar, men detta till trots så har det hållits vårblot varje påsk. Hedningar kommer samman och blotar på våren. Jag känner mig jättestolt över att detta lever vidare trots att jag själv inte lägger ned lika mycket kraft på detta längre (utom i år då). Det är andra som har tagit vid och samordnar vårbloten. Jag lyckades pricka rätt på något som fanns i faggorna, i luften. Finns det inte där redan så händer inget.

Jag tycker det är otroligt kul att vi har kunnat hålla blot för nionde året i rad. Det är en seger för samfundets förmåga till kontinuitet, trots motgångar och stridigheter, något som lyckas växa och frodas. Det är också härligt att vi har blivit registrerat trossamfund, alldeles lagom till att vi firar det nionde vårblotet, vilket visar på stadga och stabilitet.

Historiskt så finns det nedtecknat att de stora rikstäckande bloten betecknades som just nioårsblot. Sedan är talet i sig självt kraftfullt, det är 3×3, de nio världarna, Heimdalls nio mödrar, de nio nätter och dagar som Odin hängde i världsträdet, och många andra niotal. Det känns med andra ord bra att kunna knyta an med blotet till våra förfäders och förmödrars sed. Och det är vackert så.

Vårblot 2008

Tidningsklippet är ur Expressen, från första blotet år 2000.
Fotona från årets blot är tagna av Pelle Johansson på UNT – Upsala Nya Tidning.
Läs gärna en artikel om blotet i UNT!
Läs även en artikel om samfundets erkännande som trossamfund, också i UNT!

Dekorrand

Helig nattvard

21/03, 2008

69 - Willian Copley

Jag dricker vinet
Ur din bräddfulla kärleksbägare
Du äter brödet
Min lekamen

Låt detta bli vår nattvard
Vår nattvard
Till dagen gryr

Dekorrand

Porr är gott och nyttigt!

17/03, 2008

Bazille

Det finns en allmänt förekommande idé om att porr skulle vara väldigt farligt, skadligt, omoraliskt och allmänt oacceptabelt för oss ”moderna” och ”upplysta” människor. Att porren skulle leda till ökad brottslighet, fler våldtäkter (”porr är teori, våldtäkt är praktik”) och en förvrängd sexualsyn. Detta är förstås en komplett galen idé utan någon som helst faktabakgrund, och utan stöd i någon vetenskaplig forskning. Denna idé stammar helt och hållet ur kroppsfientlig och sexualneurotisk moralism, till största del kommen ur den kristna kyrkans världsfrånvända ideologi.

Klimt

Det finns till och med en hel del förvirrade stackare (eller i värsta fall fascistoida idioter) som anser att porr borde förbjudas. Vad dessa personer har tänkt med innan de redovisat sina åsikter är inte känt, men en hjärna kan det knappast ha varit. För det första förutsätter det att vi helt och hållet ger upp alla ideal om yttrandefrihet och åsiktsfrihet, och inför en stenhård censur. Sen kommer ett större problem – vad ska vi censurera, och vad får sägas/publiceras?

Avsugning - Henri de Toulouse-Lautrec

Det största problemet med denna censurambition är naturligtvis att bestämma vad som ska vara tillåtet eller ej. Ska man förbjuda själva offentliggörandet av erotiska bilder, eller är det redan framställandet av dem som ska förbjudas? Om Nisse Persson plåtar sig själv och sin fru med mobilkameran – nakna, i en erotisk situation – ska det vara olagligt? Eller är det om bilderna ses av någon annan som det förvandlas till ett brott? Detta är uppenbart absurt, som vem som helst kan inse, och den enda självklara slutsatsen man kan dra av detta är att om man vill förbjuda porr, så måste man införa totalitär diktatur, med fruktansvärt inskränkt yttrandefrihet. Alltså ingen yttrandefrihet alls.

Theodoor van Rysselberghe - kvinnor på en äng

Ett annat uppenbart problem är själva tanken att vi skulle kunna komma överens om en allmän definition om vad som är porr eller inte. Det låter sig svårligen göras, eftersom det helt och hållet är en fråga om tycke och smak. Men låt oss ändå försöka. Om vi tillåter oss att använda den definition av porr, eller pornografi, som vi hittar i Svenska Akademins Ordlista, så står där ”sexuellt retande framställning i ord eller bild”. Ur den synvinkeln måste vi dra slutsatsen att all media som kan upplevas som sexuellt retande också är pornografisk. Konstverk av Zorn, Ingres, Courbet, Michelangelo, Picasso m.fl. är ofta utstuderat pornografiska, liksom litterära verk av D.H Lawrence, Anaïs Nin och Giacomo Casanova. Carl Larssons illustrationer med badande, nakna barn måste med självklar konsekvens betraktas som barnpornografiska.

KamaSutra - nutida teckning

Allt detta måste förstås förbjudas. Franska kort ska vi inte tala om. Men även resekataloger med badbilder och underklädesreklam måste förbjudas, eftersom även dessa kan upplevas som sexuellt retande. Och hur vi än gör med censuren, så måste vi, om vi ska ha den, låta någon annan fatta dessa beslut åt oss, vad som skall censureras och förbjudas. Vi frånsäger oss rätten att själva bestämma och välja vad för slags information vi vill ta del av. Vi frånsäger oss våra demokratiska rättigheter.

Nutida erotisk teckning

Många hävdar att porren bidrar till förtryck av kvinnor. Men detta är en paradox, eftersom man internationellt sett kan göra den iakttagelsen att de länder som har yttrandefrihet, och därmed större jämställdhet och frihet för kvinnor, är också de länder som har mer pornografi. Och de länder där pornografiska alster är förbjudna är generellt sett också de länder där kvinnorna är mest förtryckta och underställda männen.

Cupid & Psyche - Auguste Rodin

För att slingra sig ur detta generande resultat av ogenomtänkt moralism, så har man uppfunnit en kategorisering som förstås bara finns i fantasin – man skiljer på ”erotik” och ”porr”. Erotik är fint, och porr är fult. Erotik är kultur och uppbyggligt, porr är farligt och snuskigt. Men vari ligger egentligen skillnaden, förutom belysningen, eller möjligen produktionstekniken? (oljemålningar är konst, video är skräp, svartvitt är kultur, färg är snusk, gammalt är spännande, nytt är chockerande och vulgärt)

I soffan - nutida fotografi

Det är alltså O.K. med råa knullbilder om de är tecknade av Picasso eller Bror Hjorth, men inte om de är framställda av någon med lägre konstnärlig profil. Varför? Och det är O.K. med foton om de är väldigt gamla. Då är de charmiga. Till och med ren hårdporr från förra sekelskiftet kan ses som rätt gullig. Någonstans i tiden förvandlas den äckliga porren till kittlande erotik.

Erotisk teckning av Pablo Picasso

Denna uppdelning är förstås helt och hållet artificiell, och har inget med verkligheten att göra. Det är ett försök att dela upp erotika i finkultur och fulkultur. ”Porren” är det folkliga, vulgära och smaklösa uttrycket för behovet av erotiska skildringar (som förstås borde förbjudas), medan ”erotiken” representerar det konstnärligt högtstående, det fiiiiiina, det kulturellt godkända. Och som alltid så finns det en bred medelklass som strävar efter att framstå som fiiiiinare än de lägre samhällsklasserna, och då framhäver man gärna det som gör att man verkar mer högtstående – som t.ex. hur man ser på sexskildringar. Erotik är fint, porr är fult. Samma öde har drabbat dansbanekulturen, jazzen, serietidningar, videovåldet och alla yttringar av folkkultur.

Universums ursprung - Courbet

Jag har i snart tio år haft en hemsida på nätet som jag kallar Cirkus Eros. Underrubriken är ”Erotik för finsmakare”. Men man skulle faktiskt helt krasst lika gärna kunna säga att erotik är porr för finsmakare. Det är bara en formuleringsfråga. Jag har själv formulerat det så för länge sedan att jag inte gillade den porr jag fann, och därför har jag gjort min egen. Och eftersom jag är konstnärligt lagd, och därtill en smula romantisk, så präglas mina erotiska bilder och noveller av såväl konstnärlig vision som romantiska ideal. Men jag hävdar också att det inte gör dem mindre pornografiska. De ÄR gjorda med tanke på att skildra sexualiteten och lusten som något härligt och livskraftigt, och självklart vill jag att de som ser mina bilder och de som läser mina berättelser ska bli kåta! Alltså är det pornografi.

Självförvållad extas - foto av Carl Johan Rehbinder

All erotik är med nödvändighet pornografisk, annars är den inte erotik. Detta är min absoluta slutsats av diskussionen. Jag har själv fotograferat naket sedan början av 1980-talet, och under en lång tid har jag naturligtvis inte tänkt på mina bilder som ”porr”, utan som konstnärliga verk, innerliga skildringar av kvinnokroppen. Rätt så pretto, men helt i linje med det allmänna betraktelsesättet. Faktum kvarstår – självklart blev jag kåt av en del av mina bilder (vilket också var en av orsakerna för mig att framställa dem), och följaktligen har jag använt en del av mina egna bilder som runkobjekt. Alltså hade jag helt enkelt framställt porr, fast i enlighet med min egen smakriktning. Och vari ligger problemet med det, egentligen? Varför kände jag behovet att förfina min kättja, sublimera min önskan att njuta av pornografiska alster genom att kalla det ”erotik”, inte porr? Varför blir det plötsligt ”snuskigt”, eller på annat sätt dåligt?

Asiatisk kvinna knullad bakifrån - nutida fotografi

För att det handlar om sex. Sex betraktas fortfarande allmänt som det farligaste som finns. Sexskildringar är de mest censurdrabbade av samtliga kulturyttringar, och det som vanligen väcker mest motvilja, ilska och skräck. Mycket, mycket mer än skildringar av våld och övergrepp. I tidningar och på TV blir vi dagligen fullpumpade med våld, blod och elände. Krossade skallar, kulhål, blodpölar och sår, ackompanjerade i bild av de vapen som använts för att skapa dessa skador, redovisas öppet och högfrekvent i det vi kallar nyhetsrapportering och underhållning. För några år sedan hade en av våra kvällstidningar ett helt mittuppslag ägnat åt ett bildreportage, i vilket vi får följa processen, bild för bild, vari en afrikansk man får sin ena hand och sin ena fot avsågade. Jag kan fortfarande drömma mardrömmar om detta. Det var det mest motbjudande jag någonsin sett i en kvällstidning – som för övrigt får säljas helt öppet, till såväl barn som känsliga vuxna, utan varningstext. Detta ansågs som relevant nyhetsrapportering, vilket man väl kan hävda. Men kan du tänka dig ett mittuppslag i Expressen där man bild för bild, detaljerat och nära redovisar ett samlag? Det skulle sannolikt väcka en läsarstorm, och många skulle bli ohyggligt upprörda, inte minst å barnens vägnar. Det skulle med stor sannolikhet ses som mycket farligare, och möta oerhört mycket mer kritik, än reportaget med avsågningen av lemmar. Och vad värre är – med stor sannolikhet skulle fler tycka att det vore äckligt och motbjudande, och det skrämmer mig verkligen.

”Det är något grundläggande fel med en kultur där brutala mord, misshandel och tortyr betraktas som legitim underhållning medan litteratur, konst och film som visar människor som njuter av sex med varandra anses fult eller omoraliskt.”
– Håkan Blomqvist –

För att göra det hela än mer komplicerat, så blandas den här diskussionen alltsomoftast upp med varierande uttryck för en amerkansk typ av puritansk feminism, introducerad främst av personer som Catherine McKinnon och Andrea Dworkin, karismatiska demagoger som myntat uttryck av sorten ”porr är teorin, våldtäkten är praktiken” – trots att det inte finns en enda vetenskaplig studie värd namnet som visar på ett samband av det slaget. Snarare finns det fler studier som antyder motsatsen – att porren har en dämpande effekt på sexbrottsligheten.

Andre Hambourg 1947

Vi ska inte glömma att det finns en starkt sexpositiv feministisk rörelse som också är porrpositiv, eftersom porr kan hjälpa även kvinnor att stärkas i sin egen sexualitet, förutsatt att porren ifråga gestaltar sex på ett sätt som inte är kvinnoförnedrande, utan snarare uppmuntrar kvinnor att utforska sin egen sexualitet. Och det finns faktiskt en hel del sådan porr/erotik, vad än somliga förstoppade moralfeminister påstår.

Rowlandson – The Concert - 1812

En typ av argument som ofta kommer upp i diskussionen kring pornografins vara eller icke vara, är arbetsvillkoren för dem som figurerar i porrfilmer och porrbilder. Och självfallet är det relevanta frågeställningar, som bör behandlas. Men inte på det sätt som ofta görs idag, med censuriver och förbud. Det blir som att bota förkylning genom att skära bort näsan. Vi kommer inte åt problemen med förbud. Tvärtom kan det förvärra situationen drastiskt, på samma sätt som sexköpslagen och kopplerilagen har gjort i Sverige.

Erotiskt foto från 1920-talet

Vi kommer inte åt problem på arbetsplatser genom att förbjuda hela yrkeskategorier – särskilt inte om det är ett yrke som alltid har funnits sedan tidernas begynnelse, och som alltid kommer att finnas, eftersom behovet alltid har funnits, och alltid kommer att finnas. Det enda vettiga sättet att komma åt eventuella problem är att istället ta upp trollen i solen – att belysa problemen precis för vad de är, och åtgärda därefter. Genom positiva regleringar, facklig verksamhet, yrkesorganisationer m.m. Vi bojkottar t.ex. inte alla mattor, bara för att det finns ett antal mattfabriker i Pakistan som har förslavade och misshandlade barnarbetare som tillverkar mattorna. Vi förbjuder inte allt bruk av skor, bara för att det finns sweatshops i Sydostasien.

Bakifrån - nutida fotografi

Det är för övrigt djupt antifeministiskt, och därtill både föraktfullt och nedlåtande, att påstå att kvinnor som deltar i pornografisk konst inte förstår sitt bästa, att de är manipulerade eller tvingade, att ingen kvinna kan vilja utsätta sig för detta frivilligt. Detta är verkligen att cementera bilden av kvinnor som underlägsna, viljelösa offer, och det kan jag bara inte gå med på. Jag har själv som sagt fotograferat ett stort antal nakna män, kvinnor och par i mer eller mindre erotiska situationer i många år, och jag har aldrig upplevt någon av mina modeller som offer, ovilliga eller manipulerade. De som har blivit fotograferade av mig har som regel själva kontaktat mig för att vara mina modeller, eftersom de gillar det jag gör. Och jag har ingen anledning att tro något annat än att detsamma gäller för de allra flesta som ställer upp i andra fotografers studior, eller för den delen i porrfilmer.

Grosz - trekant

Jag är inte så naiv och godtrogen att jag inte förstår att det existerar en hel del missbruk och utnyttjande av människor i porrbranschen, precis som i modebranschen, musikbranschen, filmbranschen och tusen andra branscher. Det finns gott om folk som blir rövknullade i de allra flesta branscher, utnyttjade, misshandlade, slängda på soptippen. Börsmäklare, sjuksköterskor, gruvarbetare, kommunalpolitiker – alla löper risken att bli trampade på och förödmjukade, och somliga t.o.m. offentligt. Sådant är livet, oavsett om vi gillar det eller ej. Så varför detta överdrivna fokus på just porr? Återigen – för att det handlar om sex. Och sex är ju som bekant det fa-a-a-a-arligaste som finns.

Renoir - badande kvinnor

Porr har alltid funnits, och kommer alltid att finnas. Sedan tidernas begynnelse, så länge människor har haft förmågan att måla och teckna, grottmålningar, hällristningar eller vadhelst för teknik vi har använt oss av, så har människor avbildat varandra, görandes det som människor gör. Människor som jagar, rider, åker båt, driver djur, plogar, bygger hus – och har sex. Sexskildringar finns sedan urminnes tider, och kommer alltid att finnas. Och på samma sätt som vi människor har utvecklats tekniskt, så har vi också utvecklat våra sexskildringar. Så snart skriftspråket uppfanns så skrev man sexskildringar, bland allt annat man skrev. Så fort målerikonsten utvecklades så följde de erotiska bilderna med. Så fort fotograferingskonsten uppfanns så fanns det fotografer som ville skildra nakna män och kvinnor, gärna tillsammans, och detsamma gäller naturligtvis de rörliga bilderna – filmen. Detta hör till vår natur, och är inget som en hel armé av magsura moralister kan ändra på, hur välmenande de än tror att de är.

Orgier med hetärer under den grekiska antiken

Jag vill gärna vända på resonemanget och tala lite om hur bra det kan vara med porr. Ja, det finns en hel del usel porr, och jag skulle nog t.o.m. påstå att majoriteten av all porr är rätt så undermålig, men vi kan inte döma ut en hel genre bara för att vi är för lata för att hitta guldkornen. Och så kan det vara idé att fråga sig varför porren ofta är så usel. Personligen tror jag att det handlar om acceptans. Den tid när DN recenserar nya porrfilmer sida vid sida med andra filmer, teaterföreställningar, litteratur och konst, så kommer också den pornografiska konsten att höjas i kvalitet. Och i samma grad vi fulstämplar och stigmatiserar porren så kommer väldigt få etablerade och erkända konstnärer, filmare m.fl. våga försöka sig på att skapa högkvalitativa pornografiska verk.

Älskogspar på antik grekisk keramik

Idén med porr är ju egentligen bara att skildra sex i text och/eller bild, för att vi ska bli kåta av den, för att vi ska kunna höja vår sexuella energi. Och vad är egentligen fel med det? Den enda anledningen till att tycka att det är något fel med det är om man i grunden tycker att det är något fel och omoraliskt med sex som helhet. Men om man nu inte tycker det, utan faktiskt kan se sex som något nyttigt, roligt, helande, uppfriskande, hälsosamt, kärleksbefrämjande och skönt, så måste väl ändå skildringar av samma aktivitet ses som något positivt?

Miro 1915 - baderskor

Porren beskylls ofta för att vara orealistisk, könsstereotypisk och befästande av schabloner – och självklart är porren som regel inte direkt socialrealistisk, men det är väl inte meningen heller? Porren är vanligen tänkt som fantasier som skall kåta upp betraktaren/läsaren. Funkar det så funkar det. Och vad gäller det könsstereotypa så upplever jag tvärtom att porren ofta är mycket mer varierad och fantasifull i såväl sexualsyn som i könsroller än vanlig spelfilm ens kommer i närheten av.

Fantasi - nutida konst

Porren har bidragit till att berika människors sexliv och inspirera till större variation och lekfullhet. Porren har också haft stor betydelse för marginaliserade gruppers identifikation. Bögporr, fetischporr och porr som skildrar allehanda variationer kan fungera som skamlösande befriare, bekräftande olika personers sexuella identitet genom att erbjuda speglar, identifikationsobjekt. Redan Casanova och Markis De Sade gjorde viktiga insatser för att befria fjättrade sinnen från skuld- och skamtyngd moralism, och det kan även nutida porr göra.

Sovande kvinnor - Courbet

Det är dags att sluta döma människor för deras sexuella val. Det är dags att sluta moralisera utifrån egna paranoida föreställningar om ”rätt” och ”fel”. Det är dags att dra upp huvudet ur sanden och acceptera att sex faktiskt inte är farligt. Inte skildringar av sex heller. Jag tror att det var Lenny Bruce som ställde frågan om hur många mord någon hade sett i en porrfilm. Tänk på det ett tag. Vad tar vi mest skada av? Att se folk bli mördade på löpande band, eller människor som knullar?

Albert Marquet - oralsex - tuschteckning

MAKE LOVE, NOT WAR!

Dekorrand

Porr, horor och feminister – ett rundningsmärke i prostitutionsdebatten

12/03, 2008

Porr, horor och feminister

2006 var ett intressant år på flera sätt. En spännande sak som hände då var att feministen Petra Östergren kom ut med sin sexualpolitiska bok om porr och prostitution – Porr, horor och feminister. Vad Petra gjorde var att presentera något som dittills saknats helt och hållet i debatten kring prostitutionen, och mer specifikt då sexköpslagen.

Petra gjorde något som fler borde ha gjort – särskilt de okunniga politiska broilers som fick för sig att introducera något så idiotiskt som sexköpslagen – hon frågade dem som lagen berörde. Hon intervjuade ett tjugotal prostituerade om deras arbete och levnadsvillkor. Hon skärskådade även porren ur ett frihetsperspektiv, i motsats till den totalitära censurivrarideologin som alltjämt är märkligt stark inom etablissemanget.

Petra ställde förbjudna frågor, frågor som gjorde att hela feministrörelsen vände henne ryggen och frös ut henne ur gemenskapen. Hon frågade om alla som säljer sex verkligen är offer, och om all porr verkligen är kvinnoförnedrande. Hon ställde ”sanningarna” presenterade av de amerikanska feministgurusarna McKinnon och Dworkin på huvudet genom att påtala bristerna i det feministiska maktperspektivet, vari kvinnan alltid är ett offer för mannen, och alla våldtäkter och våld alltid handlar om männens kollektiva önskan att dominera över kvinnorna. Hon ställde frågor som gjorde många människor fruktansvärt upprörda. Varför finns det lika mycket misshandel i samkönade relationer som de tvåkönade? Varför accepterar vi lagstiftning som leder till att yttrandefriheten blir lidande, och friheten för varje enskild människa inskränkt? Varför accepterar vi att människor ska få bestämma över sina egna kroppar i vissa sammanhang, men inte andra?

Boken blev kort sagt ett rundningsmärke i porr- och prostitutionsdebatten. Varför ”rundningsmärke”, och inte en milstolpe? En milstolpe passerar man bara, men vid rundningsmärket vänder hela regattan. Alla har bara inte kommit fram än. Men snabbare än man kunde tro är allt fler på väg runt…

Den verkliga kraften i såväl boken som den efterföljande debatten ligger mycket i den nyktra och sansade attityd som Petra ständigt uppvisar. Hon har inte bara med forskarens noggrannhet tagit reda på fakta – hon kan redovisa dessa rön på ett lugnt och samlat sätt, även om de omgivande i debatten blir känslomässigt affekterade och upprörda. Petra ställer frågorna på ett sätt som inte går att rationalisera bort, och det är effektivt på ett sätt som blir svårt att hantera för hennes meningsmotståndare. Petra praktiserar en slags mental aikido, som gör att hon står orubbad i blåsten, något jag imponeras storligen av.

En av de mest bisarra konsekvenserna av den moralism och sexualneuros som präglar den svenska samhällssynen är att det ses som en merit att inte veta något om porr när man uttalar sig om den. Eller sex över huvud taget. Där är vi numera nästan lika hycklande som det amerikanska etablissemangets syn på makthavare och sex. Man ska helt inte ha något sex alls, och om man har det ska det vara med sin maka/make, i syfte att alstra barn, i sovrummet med lyset släckt, och i missionärsställning på kortast möjliga tid. Om man faktiskt vet något om porr, genom att ha sett en massa porr (Petra Östergren kämpade sig genom en stor mängd porr som faktaunderlag för sin forskning), så är man plötsligt inte trovärdig längre. Som om porren liksom smittar hjärnan, och gör betraktaren oförmögen att använda sitt förnuft. Översätt denna tanke till andra områden, som biologi eller ekonomi. Anta att en politiker kommer med tvärsäkra uttalanden om ekonomi, men han/hon har aldrig sett pengar i verkligheten. Galet? Minst sagt.

Detta vänder Petra Östergren på, i sin ambition att avslöja lögnerna, och skaka fram en sanning utan ideologiska filter. I sin bok betar hon av fördom efter fördom, lögn efter lögn, missuppfattning efter missuppfattning, till dess att den fördomsfulle kejsaren med nya kläder av ideologiskt gods står helt naken. Intressant nog var Petra själv i sin späda ungdom just en sån där slagordshojtande, porrhatande feminist, men som vuxen har hon vågat ifrågasätta sina egna ”sanningar”.

Det allra viktigaste Petra gör är att ta fram de osynliggjorda, de omyndigförklarade i ljuset. Hon ger de prostituerade som dittills inte fått komma till tals ett forum, en röst. Det vulgärfeministiska politiska etablissemanget har bara velat låta ångerfulla och offeridentifierade ex-prostituerade komma till tals, och inga andra, eftersom det inte passar in i den politiska agendan. Även detta ändrade Petra på.

När sedan Isabella Lund, den välartikulerade och genomtänkta eskortkvinnan, blev vald på nätet till att ha årets politiska blogg 2007, trots att DN bojkottar henne totalt, så vände debatten ytterligare. Här fanns plötsligt en prostituerad som inte lät sig tystas (trots frustrerade försök från vissa ondskefulla politiska debattörer), en prostituerad som trots att hon på grund av politisk och ideologisk terror vidmakthållit sin anonymitet ändå givit prostitutionen ett – om inte ansikte, så åtminstone en röst. När Aftonbladet m.fl. sedan har haft gallupar på nätet, med frågor om prostitutionslagstiftningen, så har en förkrossande majoritet (60-70 %) röstat mot lagen, för att den ska avskaffas. Något är definitivt på gång i den sexualpolitiska debatten. Folk verkar generellt vara mer liberalt inställda än våra folkvalda politiker kanske hade hoppats på.

Nu har Petras bok precis kommit ut i pocketformat (köp den här), och för några dagar sedan höll Petra releasefest på Södra Teatern. Jag fick en inbjudan, och gick självklart dit. Det bjöds på vin och varm korv (det fanns t.o.m. vego-korv för oss grönsaksätare), bok och debatt/samtal med Petra och fyra personer på scen – Stig-Björn Ljunggren (statsvetare och debattör), Lill-Marit Bugge (artist), Karl-Olov Arnstberg (etnolog) och Susanne Wigorts Yngvesson (etiker). Intressant. även om debatten sällan lämnade det kronocentriska perspektivet. Etnologen Arnstberg redovisade t.o.m. ett mycket märkligt och okunnigt historiskt perspektiv, med den sexualmonopolistiska kärnfamiljen som något slags konstant ideal och livsstil för människosläktet, något som turligt nog rättades av en närvarande historiker i publiken.

Det var som alltid mycket trevligt att träffa Petra, och dessutom fanns på plats en rejäl mängd debattörer på det sexualpolitiska arenan som bonus. Några kände jag sedan gammalt, och några var nya bekantskaper.

Jag hoppas innerligt att många fler läser Petras bok (du med, om du inte har gjort det redan!) – den är synnerligen läsvärd, och kanske alltjämt den allra viktigaste inlagan i den sexualpolitiska debatten idag.

Porr, horor och feminister banner

Dekorrand


%d bloggare gillar detta: