Artikel i GP om skampålesamhället

Med anledning av att polisen gör razzior mot sexarbetare och deras kunder, så hände det sig att en riktig kändis fastnade i nätet – Paolo Roberto. Att han fick ett strafföreläggande, som han betalade omedelbart, räckte inte. Om man är en vanlig okänd person kan man alltså gå under radarn, betala och gå vidare med sitt liv. Men är man kändis räcker inte det. Då ska man hängas ut, skambeläggas, förlora allehanda uppdrag, bojkottas och mer därtill. Jag tycker att detta är en oroande trend, något jag gav uttryck för på Facebook, och det ledde till att jag fick i uppdrag av GP att skriva en artikel om ärendet.

Eftersom artiklar på nätet ibland försvinner, har jag sparat den även här på min blogg:

Skampålesamhället är tillbaka – och det är inte vackert

Debatt • De högljudda avståndstagandena från Paolo Roberto, som åkte fast för sexköp, har övergått till en obehaglig utrensning av allt som har haft med honom att göra. Skampålesamhället är tillbaka. Vi människor verkar älskar att fördöma andra, gärna i grupp, för att själva få framstå som förträffliga, skriver Carl-Johan Rehbinder.

Skampåle, även kallad stupa, stock, spöpåle och kåk, är en stående stock av trä eller sten, vid vilken förr i tiden lagbrytare offentligen straffades med schavottering – att bli utställd androm till varnagel (varnande exempel för andra) för att utsättas för skam, förnedring, spöstraff och allmänt spott och spe, som en tydlig markering att man hade gått över en gräns. Man kunde fjättras med halsjärn, eller så var hela konstruktionen försedd med gångjärn, så att hals och händer naglades fast mellan två grova plankor. Denna konstruktion sattes upp på platser som kyrkbacken, stadens torg eller liknande, så att alla skulle få frossa i skammen, och även som varnande exempel – detta är vad som väntar dig om du bryter mot lagen. Detta brutala sätt att hantera brottslingar har varit normalt under en omfattande del av mänsklighetens historia, men de flesta förknippar nog tillvägagångssättet med förgången tid.

Varje spår utplånas

Nu verkar det dock som att vi är på väg mot ett nytt skampålesamhälle, fast på flera sätt värre än förr. Först blir syndaren satt i skampåle, som numera dessutom inte är begränsad till en geografisk plats – nu finns Internet. Sedan blir man rullad i tjära och fjäder och utdriven ur byn, och till sist utplånas varje spår av att personen ens har funnits. Varför inte photoshoppa bort misshagliga personer från bilder också, i god stalinistisk anda? Detta scenario motsvarar på flera sätt hur det kunde se ut på medeltiden, men nu är det inte längre begränsat till att vara en lokal företeelse.

Den urgamla traditionen av att utse syndabockar, som ska bära allas våra synder ut ur gemenskapen, verkar fortfarande leva och frodas.

Vi människor verkar gilla att döma andra, på det att vi själva då framstår som goda och förträffliga mönstermänniskor. Och gör vi det i grupp blir det ännu mysigare. Den urgamla traditionen av att utse syndabockar, som ska bära allas våra synder ut ur gemenskapen, verkar fortfarande leva och frodas En som verkligen har fått känna på samhällets dom, Folkdomstolens längtan efter att krossa och förinta, är Paolo Roberto. Man kan tycka vad man vill om sexköpslagen, eller för den delen om sexköp, och man kan förstås också tycka vad man vill om Paolo Roberto. Men jag vill ställa en helt annan fråga, om rättssäkerhet och likhet inför lagen. När Paolo Roberto blev tagen av polisen för att ha köpt sexuella tjänster, hände återigen något som bara verkar hända allmänt kända personer, och framför allt kontroversiella personer. Först stora rubriker och braskande reportage om Paolo Robertos lagstridiga sexäventyr, till och med ett besök i TV-soffan – och sedan utrensning. Paolos mat försvinner fort från butikshyllorna, liksom hans böcker. Och så Paolo själv förstås. Inga TV-jobb framöver.

När Bonniers bestämde sig för att stoppa försäljningen av alla Paolos böcker blev jag lite beklämd. Inte främst för att hans kokböcker är underbara, men desto mer för att det nu börjar bli allt mer som så att man ska radera ut existensen av alla som inte är moraliska dygdemönster. Vi kan ju inte ha dåliga förebilder i offentligheten.

Effekten blir så total

Jag har egentligen inga synpunkter på att privata företag gör affärsmässiga bedömningar kring sitt sortiment, och de som inte vill sälja Paolo Robertos produkter är naturligtvis fria att låta bli. Men den samlade effekten av alla bojkotter blir så total, och det blir väldigt oproportionerligt. På Bokus finns det 55 olika utgåvor av Mein Kampf men inte en enda bok av Paolo. Man kan inte ens få upp hans namn på sökmotorn. Han har raderats.

Frågan är – borde vi inte i konsekvensens namn rensa ut Fröding, Taube, Vreeswijk och alla andra som köpt sex – eller varit omoraliska på något annat sätt? Eller är de fredade, för att de levde i en förgången tid? Det finns redan gott om exempel på att man i bibliotek, av rent politiska skäl, har rensat ut böcker som anses vara olämpliga. Och vi fortsätter att rensa, i vår renhetsiver. Frågan är vad vi förlorar på vägen? Vilka prejudikat ställs upp inför framtida skandaler? Vem blir nästa offer, nästa syndabock att piska offentligt och sen sparka ut ur gemenskapen?

Drabbades av samma folkdomstol

Paolo Roberto är inte ensam. Martin Timell frikändes i Svea Hovrätt, men dömdes av Folkdomstolen till livstids utfrysning. Fredrik Virtanen har fått upprättelse rent juridiskt, men drabbades ändå hårt av samma folkdomstol. Benny Fredriksson smutskastades och såg sitt livsverk ryckas ur händerna på honom (ända sedan scenskolan ville han bli teaterchef), och blev så deprimerad att han begick självmord.

Vad hände med gammal hederlig rättssäkerhet som innebär att när man har tagit sitt straff ska man betraktas som en laglydig medborgare igen? Vi ser en otäck trend, i vilken Folkdomstolen har större inflytande än riktiga juridiska instanser. Och media hänger på, för att få så många klick som möjligt. Då blir gärna resultatet att många döms oproportionerligt hårt. Vill vi ha det så? Vad händer om skampålen blir norm? Går någon säker?

Carl Johan Rehbinder liberal debattör

Prideparaden 2017

Jag parkerade min hippiebuss helt nära Pride Park, cyklade därfifrån för att möta paraden, givetvis med kameran i högsta hugg. Jag mötte paraden vid Hötorget, och fortsatte att åka åt motsatt håll, vilket innebar att jag effektivt såg hela tåget, och att jag därtill kunde plåta en hel del.

Jag har faktiskt tänkt i banorna av att Pride-festivalen egentligen är lite överspelad, inte minst med tanke på att hatet mot homosexuella i praktiken är borta i Sverige idag, stigmat av att ha en icke-normativ sexualitet är i hög grad borta också.

Men så mötte jag paraden, och ändrade mig raskt. Jag tänkte helt enkelt alldeles för småskaligt och inskränkt. Jag hade fel.

Efter en rad poliser och tunga motorcyklar med regnbågsflaggor kom RFSL, som inledde tåget med en lång rad människor som alla hade tejpat för sina munnar, och som marscherade för alla dem som inte kan. Människor i länder där man kastar homosexuella från tak, ”korrektionsvåldtar” lesbiska kvinnor, eller i bästa fall ”bara” sätter dem i fängelse. En stark manifestation, som berörde mig på djupet.

I tåget fanns också nykomlingar, som i många fall har flytt från länder där de blivit förföljda och straffade för sin läggning. Där fanns personer med grava funktionshinder – ja, de har också en sexualitet, och det finns funkisar som är queer.

Sen fanns förstås de politiska partierna, reklamfloats för klubbar och hårvårdsprodukter – allt det där man väl egentligen hade kunnat vara utan – men så länge de spelar bra musik och gör att folk blir glada, dansar och firar mångfald och inkluderande, så må det väl vara hänt.

Kort sagt – Prideparaden behövs. Och så länge Stockholms, och Sveriges största karneval är en fest för mångfald, acceptans, kärlek, frihet och lika rättigheter för alla människor, så är det nog en väldigt bra sak att Prideparaden fortsätter även i framtiden.

 

Cirkus Eros – total reinkarnation!

Min erotiska hemsida Cirkus Eros har äntligen fått en total reinkarnation, och blivit en helt ny hemsida!

Cirkus Eros har funnits på Internet sedan 1999, och har haft miljontals besökare genom åren. Här finner du många olika former av erotisk inspiration – bilder, noveller, artiklar, konsumenttips, information om kurser och andra evenemang. Kort sagt en portal för all min konstnärliga och pedagogiska verksamhet som på ett eller annat sätt rör vid ämnen som kärlek, sex, relationer, tantra m.m.

Cirkus Eros började som ett rent konstnärligt projekt, men har vuxit till att också ha en filosofisk och politisk dimension, samt förstås en pedagogisk ambition, som framför allt kommer till uttryck i artiklar, samt våra kurser.

Min totala uppgradering har inneburit att jag har samma innehåll som tidigare, men MYCKET MER. Och en hel del av det gamla materialet har blivit kraftigt uppdaterat. En del artiklar var alldeles för gamla och passé, och har blivit uppgraderade. Det gäller särskilt artiklar med inriktning instruktion och inspiration. Det har också blivit fler bilder i vissa gallerier.

Några nyheter på sidan:

• Ett helt nytt utseende, baserat på WordPress
• Denna nyhetsblogg
• Ett kalendarium för våra kurser
• Fler bildgallerier med mer bilder
• Mer överskådliga och lättillgängliga bildgallerier
• Uppdaterade länksidor
  
• Fler artiklar, uppdelar i fler kategorier
• Fler recensioner på sidan Sköna Grejer
• Uppdaterade mediasidor
• 300 sidor bild och text

Jag är väldigt nöjd och stolt över att jag har fått detta enorma arbete gjort. Jag har arbetat i mer än två månader med att skapa denna nya hemsida, och nu kan du äntligen se resultatet.

Det är fortfarande mycket kvar att göra, och du kan säkerligen hitta en och annan miss, ett och annat fel här och där. Men en sån här sida blir aldrig klar, och jag gör allt jag kan för att fylla på med mer material, och även rätta till allehanda fel och luckor här och där.

Välkommen till Nya Cirkus Eros!

Spara

Spara

Spara

Lögnaktig antiporrpropaganda – igen…

Veronica Palm ljuger och fantiserar (som vanligt) i Dagens Arena, och påstår i en artikel med rubriken ”Därför behöver vi ta strid emot porren” att 35 % av allt som visas på nätet är porr (var kommer denna bisarra siffra från?), och att vilken 12-åring som helst på några sekunder kan klicka sig fram till ”dehumaniserande våldsporr och grov misshandel”. Det är lätt att påstå saker, att dra åsikter ur röven och presentera det som fakta – särskilt om man inte anser sig behöva backa upp det med hårda bevis eller källhänvisningar. Som t.ex. att kolla upp verklig statistik om porr på nätet.

Så jag gjorde ett litet experiment, och gjorde en sökning på just ordet ”sex”. Jag vet inte hur sökhistoriken ser ut i Veronica Palms dator, men jag jobbar som sexualupplysare, googlar mycket om sex, och i min webläsare, när jag söker på just ordet ”sex”, så får jag detta resultat: sida upp och sida ner är det information om sex och relationer – i Expressen, RFSU, Familjeliv, Apotea, Illustrerad Vetenskap, Metro, Vårdguiden, UR, Women’s Health, QX, m.m. Där kommer upp nyhetsartiklar om personer som åkt fast för diverse sexövergrepp, nätbutiker som säljer glidmedel och kondomer, AdLibris – och strax före en länk till en dejtingsida dyker upp en länk till Bibelinformation! Fattar ni? Bibelinformation! Ingen våldsporr alls, faktiskt.

Först när jag klickat mig fram till 16:e sidan (!) i Google får jag fram något som man kan klassa som helt vanlig porr – sex.com, som innehåller typisk mainstreamporr – inte det som Veronica Palm beskriver, utan just helt vanlig porr, utan våld och tvång. När jag slår över till bildsökning är det ungefär likadant. Jag scrollar förbi hundratals bilder av liknande karaktär – romantiska, ljusa och softade bilder med gulliga och kramande par klädda i vita linnen i sängar med vita lakan – allt sådant man kan publicera i vilken anständig tidning som helst, samt en och annan anatomisk teckning.

När jag kommer ner till slutet av sökningen – ni vet, där det kommer en länk man kan klicka på som säger ”Visa fler resultat” – så har jag ännu inte sett EN ENDA BILD som inte skulle kunna publiceras på Facebook utan att bli borttagen. Inte en enda fitta, inte en enda kuk, inte en enda bröstvårta. OBS! Jag har INTE Safesearch påkopplat!

Naturligtvis är ungdomar generellt mycket smartare än Veronica Palm, och söker mer specifikt på ”pussy”, ”gangbang” etc., men nu var det ju faktiskt så att jag granskade Veronica Palms dubiösa påstående, och visade därmed att hon uppenbarligen ljuger. Alternativt är hennes egen sökhistorik präglad av ett frenetiskt sökande på just olika uttryck för sex.

Vidare ljuger hon om porren som en stor miljardindustri, eftersom en väldigt stor andel av den porr de flesta konsumerar idag är ren amatörporr, som man kan hitta gratis. Och så pratar hon om pojkar, när det faktiskt är en ganska hög andel flickor och kvinnor som tittar på porr. Och de gillar de mer kinky varianterna, med BDSM-innehåll – säkerligen det som Palm refererar till som ”våldsporr”.

Problemet med ideologiska fanatiker utan kunskap och bildning är att de kan ställa till med väldigt mycket skada. Sådana människor med politiskt inflytande är farliga. Hade Veronika Palm bara varit granntanten hade jag kunnat strunta i hennes kverulantiska moralismer, men nu är hon inte det. Hon har makt. Och har man sådana åsikter som hon är man farlig för allmänheten, anser jag. Därför förtjänar hon inte bara en, men många skopor ovett.

Förutom uppenbara lögner om porren så vill Veronica Palm och hennes gelikar uppenbarligen skildra kvinnor som viljelösa, asexuella offer, som absolut inte kan fantisera om att ha gruppsex med flera män, eller att bli dominerade, eller få smisk. Män är perversa djur, och kvinnor är ljuva änglar, typ. Jag vet ju att detta inte är sant – jag har träffat många kvinnor som har berättat om sina sexuella fantasier på ett sätt som får mig att känna mig hyfsat återhållsam, nästan pryd.

Denna strategiska offermentalitet är i själva verket extremt kontraproduktiv för jämställdheten. Man skildrar medvetet kvinnor som svagare, mer osjälvständiga, i behov av skydd – samt att de självklart inte är intresserade av mer ”perversa” former av sex. Rena 1800-talssynen på kvinnor, alltså. Kvinnor kan väl inte vara kinky? De är ju bara ljuva väsen med vita linnen och en tekopp i sina kupade händer?

Vad vill Veronica Palm åstadkomma med sina fantasifulla excesser egentligen? Varför påstår hon att hon vill försvara kvinnors rätt att bestämma över sina egna kroppar, när hon i nästa andetag vill skambelägga och förvägra samma kvinnor just detta? Och så detta ständiga ”tänk på ba-a-a-a-a-arnen!”.

Min förhoppning är att vuxenvärlden inte fortsätter att bara nedvärdera porr, och pracka på barnen en sexfientlig världsbild, geom att stänga dörren till alla intryck, men att vi snarare berättar om FLER sätt att ha sex, och framför allt lär våra barn självkänsla, att inte ta skit, att kunna säga JA och att kunna säga NEJ, och att respektera sig själva så pass mycket att de inte går med på sådant de inte vill gå med på. Samt att vi måste lära våra barn att kommunicera vettigt, respektera varandra, lära sig tycka om sin kropp, bejaka sin sexualitet – men på egna villkor.

Om man tycker att något är dåligt, så hjälper det inte att förbjuda eller skambelägga – man måste erbjuda bättre alternativ. Det är vad jag och många med mig gör. Skapa egen porr. Recensera porr på kultursidorna. Då lyfter man bannbullan och ger ämnet den respekt det förtjänar. Då lyfter man också kvaliteten, och kraven på en större medvetenhet om de signaler man sänder ut.

En annan viktig aspekt av porrens vara eller icke vara är att just porren kan vara en oerhört viktig faktor för folk med marginaliserad sexualitet, att erkänna sig själva. För många som exempelvis är homosexuella, eller på annat sätt ”avvikande” från heteronormen, kan porr vara en avgörande faktor i en förbättrad självbild. En spegling, ett erkännande av att den egna sexualiteten är O.K.

Ett stort problem är att många tycks tro att ”bara vi förbjuder porr så blir allting bra” – och det är lika dumt som att förbjuda sex, för att det finns en och annan som begår sexuella övergrepp. Eller att förbjuda mattor, för att det finns tvångsarbetande barnslavar i afghanska mattfabriker.  Varje vettig person drar självklart slutsatsen att man bör lägga energi på att lösa problemen genom att erbjuda bättre alternativ, inte genom att förbjuda bort problemet. För det första funkar förbud jävligt dåligt mot sånt som folk vill ha, och man driver verksamhet under jorden, vilket gör situationen värre – därtill drar man med sig fullt acceptabla aktiviteter in i en förbudsspiral, och gör allting sämre.

Det är verkligen dags att vi tar både kvinnors och mäns sexualitet på allvar nu, och erkänner att kvinnor kan ha lika vilda och experimentella erotiska fantasier som män, samt att kvinnor står för en stor del av porrkonsumtionen. Det enda Veronica Palm och hennes likasinnade gör är att skambelägga kvinnor för deras sexualitet. Inte så feministiskt, väl?

Läs gärna Johan Norbergs artikel om porren:
”Släpp moralpaniken och sluta fördöm porren som du inte förstår”

Eller denna intressanta studie:
Exposure to pornography doesn’t reduce attraction and love for romantic partners

Eller denna utmärkta artikel om kommersiell sex:
Konsumentmakt och kommersiell sex?

Och så lite statistik:
Pornhub’s 2016 Year in Review

Och så självklart Petra Östergrens hemsida:
Petra Östergren
På Petras sida kan du också ladda ner hennes bok:
”Porr, horor & feminister” som pdf-fil

Besök gärna min egen pornografiska hemsida Cirkus Eros!

Spara

Bokslut för 2016…

Så har ännu ett år gått. TantraBlog har nu blivit ännu ett år äldre, och går därmed in på sitt tionde år. I ärlighetens hamn har det inte blivit mycket skrivet här i år heller – men den stora bloggeran är ju över sedan några år tillbaka. De sociala nätverken har tagit över, och nu skriver jag betydligt mer på Facebook än här.

Problemet med detta är dock att man inte nödvändigtvis når fler – eller bara de som redan är på samma spår. Det finns ett värde i att ha fasta webbadresser till specifika, mer genomtänkta texter att länka till.

Jag skriver detta i årets sista timmar, och hinner därför inte göra en så fin årskrönika som jag gjorde 2014. Men jag ville ändå skriva något om året som gått, eftersom det har varit ett väldigt innehållsrikt och spännande år, på många områden.

Många säger att 2016 var så hemskt. Ja, på en internationell politisk nivå har det onekligen varit ett stökigt år. Våldsammare än på mycket länge i Mellanöstern, flyktingkris, politiska omsvängningar som Brexit och presidentvalet i USA; med Trump som osannolik president – och mycket mer än så.

För oss har det varit ett bra år. Många kurser, ett par helt nya (Ecstasy Play, en lekfull BDSM-kurs som jag hållit tre gånger hittills tillsammans med Andy Buru, samt Gudar & Djur, en spännande kombination av tantra och shamanism, på Skeppsuddens kursgård, tillsammans med Ana Olivegren), och så allra sista gången för Livets Goda på Chateau Garreau – eftersom huset nu är sålt, och har en ny ägare.

Vi har rest mer än vanligt – förutom jobbresa (Livets Goda – som vi i år kombinerade med en veckas semester i Bordeaux) så har vi varit på semester på Gran Canaria, två gånger. En gång i januari, och en gång helt nyligen, i december. Plus att vi för tredje gången åkte på hippiesemester till Gotland med vår sköna hippiebuss Blixten.

Mitt politiska engagemang har framför allt rört sig om sakfrågor. Yttrandefrihet, drogpolitik, sex, naket och porr. Ett fåtal artiklar i tidningar har det blivit, som vanligt. ”Det sexfientliga samhället är problemet” – en replik i DN, som svar på en moralistisk artikel, samt ”Sexmoralism att påstå att övergreppen är porrens fel”, också en replik, i GP, i polemik mot en artikel om den farliga porren. De tär populärt att skylla allt möjligt på sex och porr, och någon måste ju försvara yttrandefriheten mot blind moralism.

Jag sitter alltjämt kvar i Piratpartiets styrelse, och vet fortfarande inte om jag gör så förfärligt mycket nytta där, men det känns som att det börjar gå åt rätt håll, och att partiet kan komma att få fart igen, om vi bara kan få vind i seglen. Jag har i alla fall helt nyligen fått rollen som talesperson för skola och utbildning. Vi får se vad jag kan göra av det.

Det finns förstås mycket mer att berätta, men det kan hända att jag fuskar, och lägger till mer i denna bloggpost i efterskott. Det är min blogg, så jag får göra som jag vill. 🙂

Gott Nytt År på dig, du som orkat läsa ända hit!

Se upp för moralist-terrorister!

När sommaren äntligen blir just sommar, med sol och värme, vill många njuta av sol och bad. Somliga av oss njuter mest av att möta naturen nakna – som vi föddes in i denna värld. Det mest naturliga sättet att möta omvärlden när den är så välvillig – sol, vind och vatten mot naken hud är en sällsam njutning som kan vara sexuell, sensuell eller rent andlig till sin natur – huvudsaken är att det får oss att känna glädje, närvaro, stillhet, lekfullhet och innerlighet.

Om man föredrar att njuta av naturen helt utan kläder, inklusive de där små tygbitarna som många tror att man måste ha, för att vissa onämnbara kroppsdelar helt enkelt bara bär på en skam och fulhet som inte går att bortse ifrån, bör man ha uppsikt över ett alldeles särskilt irriterande fenomen – moralist-terrorister. De där som glor argt på dig och påpekar att det sannerligen inte passar sig att bada naken, och gärna kommer med det där tjatiga nonsensargumentet – ”tänk på baaaarnen!!!” – som om barn skulle ta skada av att se nakna människor. Obegripligt.

Dessa förvirrade och dömande individer styrs av sin egen ångest och svåra neuroser, kränker oupphörligen sina medmänniskor med sitt mentala handikapp, och sprider obehag, skam och gift var än de dyker upp. De är på vissa sätt värre än fästingar – som förvisso kan sprida hemska sjukdomar; borrelia, hjärnhinneinflammation, m.m., och i värsta fall ge men för livet – men moralist-terroristerna kan också göra djupa sår i själen, och skada människor kollektivt, med sin moralism, som de vill att alla ska följa. De är som små illaluktande insekter, som i ett ögonblick, ett enda stick, kan förvandla en hel dag av frid och glädje till något skamfullt och surt, och de skadar i längden hela samhället, så länge vi ger dem makten att göra det.

Låt inte dessa neurotiker komma undan med sina prussiluskiga oförskämdheter! Be inte om ursäkt! Det bekräftar bara deras vanföreställningar. Gå i svaromål, gärna skarpt – då dryper de av, svarslösa, och man slipper deras sura och direkt skadliga projektioner. Låt inte dessa moralist-terrorister leta sig in i din och dina medmänniskors hjärnor. Det är de som har fel, inte du. Det är de som begår övergrepp när de klagar på din nakenhet – inte du. Låt inte prussiluskorna vinna. Bekämpa de hjärntvättade sedlighetspolisernas stinkande moralismer.

Ifrågasätt dem istället, gå i svaromål – fråga på vilket sätt barn tar skada av att se andra människor nakna. Begär konkreta svar (det finns förstås inga – ingen människa i världshistorien har tagit skada av att se en naken kropp), och förklara sen att det farligaste för barnen är snarare detta skambeläggande moraliserande, och att barn tar mer skada av att INTE se nakna människor – för att inte tala om återkommande anmodan till barnen att de måste skyla sina kroppar – ett effektivt sätt att emotionellt stympa sina barn, och skada dem för lång tid framöver. Som sagt – värre än fästingar.

Baddräkter fyller en primär funktion, och det är att skyla de kroppsdelar som samhället har en överenskommelse om att de är skamliga, och att de därför bör döljas. Intressant nog växlar detta över tid. För hundra år sedan ansågs det nödvändigt att ha heltäckande baddräkter, för såväl män som för kvinnor. Lite som dagens ”burkini”. På 1970-talet nådde nakenbadandet en topp, och en bit in på 1980-talet var det högst ovanligt att se kvinnor iförda bikiniöverdel. Barbröstat var det normala, och minimala trosor eller badbyxor – för både män och kvinnor (även männens badbyxor var märkbart mindre – kommer du ihåg ”Speedos”?).

De senaste 30 åren har dock samhället rört sig åt ett mer nypuritanskt håll, något jag personligen tycker är väldigt tråkigt. Det finns säkert en bra tanke där någonstans, att man inte ska sexualisera människor när de inte vill bli sexualiserade – men till synes paradoxalt nog kan man som regel uppleva en betydligt mer avslappnad stämning på nakenbad. Ingen har något att dölja, alla kan slappna av och andas fritt. Baddräkter har ofta den paradoxala effekten att sexualisera kroppen mer (vilket är den sekundära funktionen – att just framhäva och sexualisera), eftersom de skyler just de kroppsdelar som vi allmänt förknippar med sex. Skulle vi inget dölja, så finns det inget att ha ångest inför. Vi bara är.

OBS! Jag förespråkar inte att alla ska bada nakna. Jag förespråkar att du själv ska få välja hur avklädd eller påklädd du vill vara. Tycker du att det känns för intimt att vara naken – ha något på dig. Trivs du med att vara naken – var naken. Det ska bara du avgöra, ingen annan, och ingen har rätt att döma dig. Det kan dock vara bra att vara mentalt förberedd på den här sortens moralattacker, så att man slipper onödigt lidande. Du ska inte ta på dig skuld och skam för deras självvalda lidande.

Om du så önskar – bada naken. Njut av sol, vind och vatten mot din nakna kropp. Det är din födslorätt.

Mer läsning om nakenhet i det offentliga rummet:

Läs gärna även Charlotte Cronquists bloggtext om dessa sedlighetspoliser.
Veckokrönika: Sedlighetspoliser och nakenbadare
Eller min artikel om nakenhet i Expressen förra sommaren:
Nakenhet är tabu i vår kroppsfientliga kultur
En bloggpost jag skrev 2008, om nakna kroppar:
Nakna kroppar är inte farliga!

Läs mer om våra tantriska kärlekskurser på Cirkus Eros!

Insikter i totalt mörker

För ett par dagar sedan deltog jag i en kvällsworkshop på temat mörker. Ett par goda vänner till mig driver en opretentiös och lekfull verksamhet en kväll varannan vecka, som de kallar ”Play-kvällar”. De utforskar diverse teman som alla på ett eller annat sätt handlar om att utmana det okända – framför allt inom sig, ofta med yttre aktiviteter som katalysator för detta inre utforskande. Varje gång inleds med lättare övningar för att komma i rätt stämning.

Det var redan rätt mörkt när jag kom till lokalen, men det fanns enstaka värmeljus utplacerade, så att vi åtminstone hade ledljus. Men det kunde vara svårt att se vilka som faktiskt var där, de som satt på madrasserna i det trånga källarrummet. Det hela inleddes med en cirkel, där alla presenterade sig, och nämnde med ett ord eller två vilka förväntningar de hade inför kvällen, eller vilken association man fick – som i detta fall till begreppet mörker.

Sen delade vi in oss i par, och gjorde några övningar i att säga nej med kroppen. Det kunde vara att spänna sig och bli stel, skaka en kroppsdel, eller föra bort den andres hand. Mycket bra och enkla övningar som alla borde lära sig att använda mer medvetet, i vardagen.

På mina egna kurser brukar jag lägga rätt starkt fokus på just gränsdragning, särskilt i början – hur man säger nej, när man faktiskt inte vill, och hur man säger ja, när man faktiskt vill. Ska man röra sig runt bland en mängd människor i absolut mörker, är det bra att kunna signalera tydligt med kroppen och att känna av andras signaler, givetvis.

Så – vad händer när 20-25 personer kravlar runt i absolut kolmörker, på ett madrasserat golv i ett källarvalv i Gamla Stan? Helt olika saker för varje person, förstås. För mig blev processen intressant ur flera perspektiv. Det första som slog mig var hur extremt begränsad jag kände mig i mötet med andra människor. Eller kroppar, som det ju faktiskt blev. De enda sinnen jag hade att använda var känsel och doft. Förutom att synintrycken försvann, så hade jag ju inte mycket nytta av hörseln heller, och smak – ja, den kom ju inte heller till användning heller.

Ytterligare ett sinne, (ett sjätte sinne?), eller vad man nu ska kalla det för, är ju när jag samlar ihop alla sinnesintryck till en hel bild. Jag älskar att möta människor, göra deras bekantskap, lära känna – och när jag blev hänvisad till en så oerhört begränsad mängd kanaler för intryck, som just bara känsel och doft, så blev det till slut faktiskt ganska frustrerande. Det var inte bara jag som blev reducerad till dessa sinnen – alla jag mötte reducerades också till att bara var kroppar med doft. Vid ett tillfälle var det som att jag fick en kraftig överdos av dofter, och kände mig väldigt mätt. Jag kände att jag behövde resa mig upp, för att koma bort lite från alla dessa dofter. Det var inte nödvändigtvis obehagliga dofter – det var alla dessa dofter i kör, och det blev väldigt intensivt. Jag har ett väldigt känsligt doftsinne, och fick helt enkelt för mycket på en gång.

En annan viktig insikt – eller kanske snarare bekräftelse – under denna kväll, var hur påtaglig min preferens är för kvinnor, gällande attraktion sexuellt, sensuellt och intimt. Jag har haft homosexuella vänner sedan slutet av 1970-talet, och har verkligen haft möjlighet att pröva vad som attraherar mig eller ej, och jag har funnit att jag sexuellt i praktiken är 100 % orienterad mot kvinnor. Och just för att jag totalt saknar homofobi, så har jag ingen spänning gentemot män, fysiskt, heller. Jag har inga problem alls med att vara intim med män – kramas, brottas, beröra. Jag har masserat kukar, slingrat runt i varm olja med män – inga problem. Det kan vara jättemysigt. Men det säger inte klick. Inte shazam, inte pling, inte bzzzt.

Detta gjorde att mina möten med män i ett kolmörkt rum blev så oladdade, att de i praktiken blev rätt tråkiga. Det händer ingenting. Ingen vibb, ingen laddning, ingen intensiv lust att komma nära, att utforska. Det blir ungefär lika sexigt som att klia en hund. Och just denna kväll bestod gruppen i det närmaste av 70-75 % män. Jag konstaterade att det sannolikt hade blivit mer spännande om jag hade varit en smula homofobisk – det hade lett till mer laddning och spänning. Med andra ord bekräftade jag än en gång att jag helt enkelt är hårdkodad till att bli attraherad av kvinnor. Ingen överraskning, men ändå ytterligare en bekräftelse. Det finns folk som påstår att alla egentligen är bisexuella. Bullshit. Stämmer inte.

Nu låter det kanske som att jag hade en jättetråkig kväll. Så var det verkligen inte. Det var mycket givande – annars skulle jag ju inte ha så här mycket att skriva om. Det var i själva verket väldigt intressant och givande, och även det som upplevdes som tråkigt, eller obehagligt, gav mig viktiga insikter. Jag är en extremt visuell person, så för mig är synintrycken viktiga. Jag är också en sapiosexuell – tänder på intelligens – och det försvinner ju också när man bara har känsel och doft att tillgå. Så det var många preferenser och föreställningar jag fick bekräftade, och jag fick även till mig en hel del nya upptäckter och insikter.

Så kan det gå, i ett källarvalv en onsdagskväll i Gamla Stan.

Läs mer pm Play-kvällarna på sidan We Are Play

Har du hittat ditt Ikigai?

Ikigai – varför man går upp på morgonen…

Det finns ett japanskt begrepp – IKIGAI – 生き甲斐 – som i all enkelhet betyder ungefär ”en orsak att existera”. Livets mening alltså, eller en god anledning att gå upp ur sängen på morgonen.

Tanken är att om du har hittat följande, så har du nått ditt ikigai:

1. något du älskar att göra.
2. något du är bra på.
3. något världen behöver.
4. något du kan tjäna pengar på.

En vän skickade denna bild här ovan till mig, och det slog mig att jag faktiskt har nått detta ikigai – flera gånger i mitt liv. Och jag har det även i skrivande stund.

Under en lång period av mitt liv har jag arbetat konstnärligt och kreativt, med allt från måleri, illustration, grafisk form och foto, till teater, film och skrivande. Det är något jag älskar att göra, som jag är bra på, som många behöver – och som jag under en lång tid förtjänade mitt levebröd från. Med andra ord – samtliga fyra komponenter i det som kallas Ikigai. Jag kommer då och då tillbaka till det, så det är inte helt bakom mig. Men det är för närvarande inte min primära verksamhet.

För 11 år sedan började jag och Jennie att hålla våra kärlekskurser (som du kan läsa mer om på vår erotiska hemsida Cirkus Eros). När man börjar ett helt nytt projekt, utan att veta om det kommer att bära sig. är det bra att tänka ”keep your day job” – och det gjorde vi förstås. Men efter bara några få år blev kursverksamheten faktiskt vår huvudsakliga inkomstkälla, och så är det fortfarande – mer och mer för varje år som går. Återigen något vi verkligen älskar att göra, ihop med att det sannerligen är något som behövs här i världen – något som enligt bilden här ovan beskrivs som vår mission.

Ja, vi ser vårt arbete som en mission. Pretentiöst? Absolut. Världsfrälsarkomplex? Högst sannolikt. Men vad gör väl det, så länge vi har roligt och känner mening och syfte med livet, och därtill kan inspirera andra att höja sin livskvalitet? När kärleken kombineras med kunnande, skicklighet, så blir det vår passion. När kunnandet kombineras med inkomstmöjlighet blir det en yrkesverksamhet. Och när behovet kombineras med förmågan att tjäna pengar, blir det ett kall. Allt detta tillsammans blir Ikigai.

Enligt legenden har alla sin Ikigai – konsten ligger i att finna den, vilket kräver att man söker inåt först och främst. Sanningen ligger nämligen att hitta den livsstil som är alldeles särskilt tillfredsställande, och det har mer med din grundinställning till livet att göra, än vad du faktiskt gör. Att nå sitt Ikigai kräver personlig mognad, god självkännedom och självkänsla, inre trygghet och balans.

Jag har många vänner som har hittat sin Ikigai – de har alla världens bästa jobb, och världens bästa liv – och alla gör de helt olika saker, har olika karriärer, olika intressen och olika mål. Men alla har de hittat just det som ligger hjärtat närmast för dem. Det kan vara att vara biljournalist, keramiker, politiker, konstnär, musiker, butiksägare – eller vad som helst, som kan fylla en människas själ med glädje, mening, syfte och längtan, och som dessutom ses som så pass värdefullt för andra att de är beredda att betala för det.

Mitt personliga tillägg till detta begrepp, som den renässansmänniska jag är, är att ditt Ikigai förstås kan ändras med åren. Man kan ha ett kall, som också är passion, mission och yrke – för att mitt i alltihop byta bana helt och hållet, och hitta ett helt nytt Ikigai. Det är fullt möjligt. Jag har själv gjort det. Men man behöver aldrig börja helt från början – alla tidigare erfarenheter och kunskaper följer ju med in i nästa Ikigai.

Så nu ställer jag en kanske utmanande fråga –
Har du hittat ditt Ikigai?

Läs mer om Ikigai på Wikipedia!

Läs om alla våra kärlekskurser på Cirkus Eros! >>

Den irrationella skräcken för nakna kroppar

Expressen Debatt beställde en artikel av mig för en tid sedan, och tanken var att den skulle handla om den alltmer puritanska synen på sex och naket i det offentliga rummet. så för drygt en vecka sedan kom den äntligen ut, i såväl papperstidningen som på nätet, med rubriken Nakenhet är tabu i vår kroppsfientliga kultur (man får ju aldrig sätta sina egna rubriker…).

Min artikel delades friskt (nästan 2.000 delningar på Facebook i skrivande stund), var ett par-tre dagar en av Expressens två-tre mest lästa debattartiklar, och ledde till en väldig massa intressanta diskussioner här och där. Jag tror inte att jag någonsin fått så mycket beröm och uppskattning för en artikel tidigare, så den var väl rätt bra, antar jag.

Min vana trogen publicerar jag förstås de artiklar som jag publicerat i andra media även här på bloggen. Här kommer den:

Det finns mycket här i världen som vi människor skräms av, och som väcker vår motvilja. Krig, svält, stöld, vandalism, hot, våld eller förnedring – sådant som man i de allra flesta samhällen stiftar lagar mot. Lagars främsta syfte är att skydda människor från att bli skadade av andra människor, och det är ju vettigt.

Men så finns det vissa områden där allt förnuft har flugit sin kos, allt rationellt tänkande är borta, och känslorna fått kortslutning. Ett sådant område är den nakna människokroppen. Att vara naken i det offentliga rummet betraktas även i ”frigjorda” Sverige som ett brott, och rubriceras numera som sexuellt ofredande. Förargelseväckande beteende är tydligen inte starkt nog.

Fysisk nakenhet verkar skrämma och uppröra så pass att det anses vara något som vi alla borde skyddas från. Särskilt barnen – som vore nakenheten i sig något oerhört farligt och skadligt. Ur detta perspektiv torde barn som växer upp i naturistfamiljer som tillbringar sommarsemestern på nakencamping vara alldeles särskilt traumatiserade. Så är det naturligtvis inte. Alla som någon gång varit på en nakenbadstrand vet att det är mindre sexualiserat än på en ordinär badstrand – men den nyviktorianska skam som sprider sig alltmer, talar inte med förnuftets röst.

På våra badhus har unga killar kalsongerna på under badbyxorna, nakna bastubadare betraktas med misstänksamhet – och så ovanpå det den uppenbara könsdiskrimineringen av kvinnor som i motsats till män tvingas täcka sina bröst. Amerikaniseringen av kulturen gör att åsynen av kvinnliga bröstvårtor ses som större hot mot moralen än bilder av döda kroppar och avhuggna huvuden. Skammen över den egna kroppen programmeras in tidigt. Och vi sväljer det, okritiskt, eftersom sociala medier på nätet har blivit en del av det dagliga umgänget.

Vad blir då effekterna av att leva i en alltmer kroppsfientlig kultur? Denna fobi skapar i själva verket mer ångest, sämre självbild, mer distans – kort sagt, en sämre livskvalitet. Små barn älskar att springa runt nakna, men så lär vi dem att skämmas för sina kroppar, och så krymper de som människor. De blir rädda. Varför gör vi detta mot våra barn?

Många tycks tro att den moral som är rådande just nu är den enda sanningen – så har det minsann alltid varit. Det stämmer inte. För 30-40 år sedan var det fullt normalt för såväl kvinnor som män att vara barbröstade i parker, på badstränder och i badhus. Att sola och bada naken var också vanligt, och inte särskilt uppseendeväckande alls. Hela Långholmen i centrala Stockholm var spontant nakenbadställe – något som kan vara svårt att föreställa sig i dag, när det är förbjudet även för småbarn att bada nakna på Långholmen.

Denna nakenskräck tillför inget av värde. Ingen människa har någonsin tagit skada av att se en annan människa naken. Tvärtom kan det vara befriande, och till och med rätt kul. Ändå skyddar vi oss från ”detta hemska”, med lagstiftning och dömande attityder, så till den grad att det är lättare att hitta vålds- och krigsskildringar i medierna än nakna kroppar.

Det vore onekligen hälsosammare om vi människor kunde slappna av lite mer, lära oss att tycka om våra fantastiska kroppar, njuta av dem så länge vi nu har dem, i stället för att dela denna kollektiva neuros. Avskaffa förbuden mot fysisk nakenhet i det offentliga rummet. Danskarna är bra förebilder – där är det, till skillnad från Sverige, uttryckligen tillåtet att bada naken på alla badstränder. Livet blir nog mycket roligare så, för de allra flesta.

Carl Johan Rehbinder
Relationscoach och sexpedagog

Artikeln publicerad på Expressen Debatt 16 juli 2015

Jag vill ha sex med dig, för att…

Min vän och kollega Charlotte Rudenstam deltog på min lekfulla tantrakurs TantraLila under den gångna helgen (23-25 januari 2015), och på sin blogg skrev hon vackra och tänkvärda reflektioner utifrån de upplevelser och insikter hon fått från kursen. Med hennes benägna tillstånd publicerar jag hennes bloggpost även här, som ett gästblogginlägg:

Gästbloggare Charlotte Rudenstam:

Jag vill ha sex med dig, för att…

Jag går runt i rummet och möter människor som jag har umgåtts med hela helgen. När jag stannar till och möter någons blick ser jag kärleken i dem. Jag möter djupet i dem. Jag möter dem i sina kroppar och ibland något som är på en djupare än den fysiska uppenbarelsen. Så säger jag meningen:

– Jag vill ha sex med dig för att du är… och fortsätter med det som faller mig in i speglingen av just dessa ögon.

Jag gillar att möta världen på nya sätt, att lagom utmana mig, att tänja gränser utan att spräcka mig själv. På en Tantra Lila-kurs med Calle Rehbinder får jag många tillfällen att göra det… utmana mig på ett lekfullt sätt.

Att göra saker på ett nytt sätt kan vara hisnande. Jag har varit på många kurser i mitt liv, där det ofta ingår att ge något slags feedback till någon annan. Men det var faktiskt första gången jag blev uppmanad att börja feedbacken med just dessa ord … och att ta emot feedback från andra på samma sätt.

Att liksom höra ”jag vill ha sex med dig för…” och samtidigt ”jag uppskattar dig för…”. Alltså det finns en kittling i att säga de där orden om sex, för att de blir verkliga och overkliga på en och samma gång.
När de sägs finns varken tid eller möjlighet för att agera på dem… om det nu vore så att jag verkligen skulle vilja ha sex med någon av dem jag möter.
Å ena sidan kan det vara ett sätt att säga: ”Jag ser dig, jag ser skönheten i dig”.
Å andra sidan kan det vara att våga säga ”jag attraheras av dig”… och mottagaren behöver inte ens veta var på skalan jag befinner mig.

Det är att utmana mig själv, att vara i det okända landet en liten stund, och ge och ta emot budskapen på den nivå som är rätt för mig… och som jag vågar ta emot.

Jag tror de allra flesta skulle behöva leka och reflektera över leken en helg. Att gå på en Tantra Lila-kurs kan vara ett utmanande sätt att göra det, eftersom leken här innefattar kroppen, beröring och – för den som så önskar – en sexuell vibb.

Så jag har lekt med dessa ingredienser.

Jag har lekt med energin i mig, jag har hållit ett ridspö i handen,
jag har känt plastfolie mot min kropp,
jag har burit ögonbindel,
jag har följt och har fått leda,
jag har fått beröra och blivit berörd,
jag har fått säga ja till mig själv och känna in mina gränser,
jag har fått se glittret i andra människors ögon,
jag har fått se insikter som kommer parade med skratt och tårar.

Jag har sett livet, genom lekens ögon och fått inse ett av helgens mantran:
”Barnen tar lek på djupaste allvar.”

Så vad händer när vuxna, när jag, ger mig in i leken?
Jo, jag kan gå djupt… om jag vill… eller bara leka glatt och ytligt om jag vill.

Valet är mitt och jag gillar’t.

Charlotte Rudenstam, 2015

Missa inte Charlottes egen blogg – 100% CHARLOTTE – hon skriver ofta mycket klokt och tänkvärt om sex, kärlek, relationer och personlig utveckling.

Läs mer om mina tantrakurser på hemsidan för TantraLila! >>

Nästa TantraLila blir den 10-12 april, i Köpenhamn (se den engelskspråkiga infosidan om TantraLila), och jag kommer att hålla kursen på engelska!
Tipsa dina engelskspråkiga vänner, med andra ord!

Läs mer om alla våra andra kurser på Cirkus Eros! >>