Varför frihet och kapitalism är bättre än toppstyrning och socialism

Jag gick i skolan på 1970-talet – i gymnasiet under åren 1978-1980. På den tiden var folk i allmänhet betydligt mer vänster än nu, och i synnerhet lärarkåren. Man var helt enkelt inte en god människa om man inte var vänster. Socialism var något fint. Höger var egoism, ondska och avsaknad av empati, samvete och solidaritet. Så var det bara.

Själv var jag väldigt radikal och upprorisk, och framför allt en frihetsälskande demokrat och liberal. Jag visste inte att det hette så när jag var tonåring, men med åren har jag förstått att jag i praktiken var en fullfjädrad klassisk liberal redan som väldigt ung. Efter att vid 13 års ålder ha hört ett tal av Gösta Bohman, i Sollentuna Centrum, gick jag med i Moderat Skolungdom, och blev mer och mer aktiv med åren.

Detta irriterade förstås en och annan i min omgivning, inte minst mina mer vänsteranstrukna lärare, och emellanåt försökte en och annan att tala mig tillrätta, eftersom jag uppenbarligen inte hade sett ljuset; den kommunistiska flamman. Det kunde se ut på olika sätt – genom överseende leenden, arrogant mästrande, eller till och med en och annan utskällning.

Men jag var en självständigt tänkande person med en jävla integritet, och därtill ideologiskt en rätt teatralisk tonåring med smak för starka effekter, så istället för att anpassa mig valde jag att protestera och provocera. Jag bar till exempel ibland en rockslagsknapp med texten ”FASCISM • NAZISM • KOMMUNISM – NEJ” – vilket var oerhört provocerande 1978, tro mig.

En lärare stoppade mig i en central och välbefolkad korridor i mitt gymnasium, och ville väl statuera exempel inför publik. Han skrek åt mig att jag skulle ta av mig den där knappen, att man verkligen inte kan jämföra kommunism med fascism och nazism. Då svarade jag att det stämmer alldeles utmärkt, för kommunism var värre. Sanningshalten i det påståendet kan förstås diskuteras, men det fyllde sin funktion som provokation.

Komiskt nog blev läraren alldeles röd i ansiktet av ilska, och så höjde han rösten ytterligare, och hävdade med emfas och viftande armar att jag egentligen inte borde få bära en sådan knapp – då svarade jag att i hans totalitära drömsamhälle vore det säkert sant, men Sverige är alltjämt en västerländsk demokrati med yttrandefrihet. Så därför får jag det. Då gav han upp, vände på klacken och gick därifrån med bestämda steg. Somliga i omgivningen hade stannat upp och följt meningsutbytet, och skrattade gott åt lärarens pinsamma nederlag – vilket förstås gjorde honom än mer frustrerad, men min seger desto sötare.

Jag vill dock påpeka att mitt politiska engagemang absolut inte bara var en fråga om provokation och uppror. Jag var en uppriktig politisk aktivist, starkt övertygad om att frihet är bättre än toppstyrning, att människor måste få välja själva hur de ska leva. Och den övertygelsen har jag kvar än idag. Det hände också i mina tonår att jag emellanåt fick fina tillfällen att utveckla mina resonemang.

Det fanns en tydlig skillnad mellan mig och många andra i skolan, både elever och lärare, beträffande just den politiska medvetenheten om vad vänsterpolitik kan leda till. Mina föräldrar hade flera vänner och bekanta som de facto flytt från öststater. Vi hade bekanta från Tjeckoslovakien, Ungern, DDR, Polen, m.fl., och jag fick redan som mycket ung höra berättelser om det socialistiska förtrycket, om den totala avsaknaden av yttrandefrihet, och mycket annat läskigt. Inte riktigt de solskenshistorier om den underbara socialismen, som gärna spreds i svenska media. Så jag läste på ordentligt, och såg genom den lögnaktiga vänsterpropagandan, som jag förstås gärna debatterade – inte minst i skolan.

Så fort en lärare hyllade socialistiska eller kommunistiska diktaturer (vilket hände oftare än man kan tro), så hade jag alltid någon intressant kommentar, eller kanske en hel historia att berätta – till exempel om Stasis register och spionmetoder, om KGB:s avrättningar av politiskt oliktänkande, eller vilka krav som fanns på att få äga en skrivmaskin i Rumänien. När någon hyllade DDR så frågade jag alltid varför de då skjuter ihjäl folk som vill flytta därifrån. Ungefär på det sättet hade jag det under hela min gymnasietid. Undra på att jag fick dåliga betyg av vissa lärare. Ja, jag var skitjobbig. Men det var det värt. Och det kom till användning vid högst oväntade tillfällen.

Under min uppväxt var bilar ett av mina största intressen. Och mina huvudämnen var inte teknik och mekanik, utan snarast formgivning och bilhistoria, något jag läst otaliga tjocka volymer om. Därför blev det väldigt komiskt på en skollektion, när en av mina lärare plötsligt, rakt ur luften (eller ur röven?) påstod att saker och ting som produceras i socialistiska länder, i planekonomiska system, håller mycket högre kvalitet än sådant som produceras i kapitalistiska länder, eftersom vinstintresset gör att kapitalister vill att folk ska köpa nytt hela tiden, och därför producerar man saker av sämre kvalitet, som går sönder. Ergo = produkter från öststaterna är bättre än produkter från västländer. Härlig spekulation. En lätt surrealistisk situation med tanke på att ämnet var svenska, och politik var över huvud taget inte relevant just denna lektion.

Detta uppenbart felaktiga påstående inspirerade mig att helt sonika ställa mig upp i bänken, ta över lektionen, och hålla ett litet föredrag om bilhistoria. Och då undrar vän av ordning kanske vad bilhistoria har med socialism och kapitalism att göra. Häng med, så kommer du att förstå. Kom ihåg att denna händelse jag beskriver utspelade sig på slutet av 1970-talet. Då var Tyskland fortfarande två länder – Östtyskland och Västtyskland, och få kunde ana att muren skulle falla, bara tio år senare.

Efter andra världskriget delades Tyskland i två halvor. En östlig socialistisk halva, styrd av Sovjetunionen, och en västlig, marknadsekonomisk demokrati, till en början administrerat av de allierade – USA, England och Frankrike. Intressant nog hade både BMW och Auto Union fabriker för biltillverkning i den östtyska halvan. BMW-fabriken exproprierades av staten, och där tillverkades en tid förkrigsmodeller av BMW, under namnet EMW. EMW bytte snart namn till Wartburg, som sedermera utvecklades till en trecylindrig, gräsligt ful plåtlåda av synnerligen dålig kvalitet.

Trabant – en av världens sämsta bilar någonsin, har en liknande historia. Auto Union var från början en koncern med fyra bilmärken, Horch var det allra finaste, och kunde tävla med Mercedes och Maybach i kvalitet och exklusivitet. Snäppet enklare var Wanderer, och så Audi, och den allra billigaste och enklaste var DKW, en elegant liten bil som inspirerade SAAB till såväl aerodynamik som tvåtaktsmotor och frihjul. Därav de fyra ringarna i det vi idag tänker på som Audis emblem. Det var de fyra rullande följeslagarna i Auto Union.

Efter kriget flyttade BMW-folket och Auto Union-folket till Västtyskland, och fortsatte att bygga bilar där. Men det fanns som sagt tillverkningsindustri kvar i öst, och i Audi-fabriken i Zwickau (som förstås också konfiskerades av staten) började man snart tillverka dåliga varianter av förkrigs-DKW, som fick heta IFA. Det var ont om plåt, så man byggde större delen av karossen i plywood. På 1950-talet introducerades duroplast – ett material som hängde med när östtyska staten lät bygga den första Trabanten 1957, som sedan byggdes nästan oförändrad fram till 1991. En liten bil av synnerligen dålig kvalitet, med en ofattbart smutsig, svag och otillförlitlig tvåcylindrig tvåtaktsmotor, en kaross av plast utan någon som helst krocksäkerhet – och därtill trång, långsam och ful. Men man kunde få stå i kö i 15 år för att få köpa en. En fin paradox låg i att det effektivaste sättet att gå förbi kön, att få köpa en bil utan kö, var att betala med västvaluta.

1961 byggdes den s.k. Antifaschistischer Schutzwall – den antifascistiska skyddsvallen runt Väst-Berlin, officiellt som ett försvar mot det Västtyskland som de östtyska ledarna påstod var infiltrerat av nazister och fascister. Men dessa genomskinliga påståenden lurade förstås ingen. Miljoner östtyskar hade redan flytt till väst (påtaglig braindrain av högutbildade och kompetenta personer), och socialisterna ville stoppa denna avfolkning. Så – istället för att erbjuda ett trevligare samhälle att leva i, förvandlade man det över en natt till ett fängelse, och straffet för rymningsförsök till Västberlin var döden. Men 1989, efter nästan 30 år av isolering, var det alltså slut med muren, slut med gränsen mellan öst och väst. I och med sammanslagningen av Östtyskland och Västtyskland fanns det plötsligt ingen marknad för socialistiska skräpbilar, så 1991 var det slut med både Trabant och Wartburg. Putz weg.

Så vad säger denna historik oss om olika politiska system? Kanske en så enkel sak som att båda dessa två bilmärken fick utvecklas på två håll, i två politiska versioner av samma land. Och vilka slutsatser kan vi då dra av detta resonemang? BMW i väst blev en av världens bästa bilar, en föregångare och ett tekniskt under. Audi är inte långt efter, och kan utan tvekan rankas som en av världens bästa personbilstillverkare i såväl kvalitet som prestanda – och det gällde redan 1978-1979 (då jag alltså första gången drog denna jämförelse).

När muren slutligen föll, tio år efter min jämförelse i klassrummet, hade BMW och Audi blivit ännu bättre, medan deras efterblivna tvillingar i öst, Trabant och Wartburg hade stannat i växten. Föga förvånande gick båda dessa bilproducenter omedelbart i konkurs, efter att ha fått konkurrens från västproducerade bilar, som var både billigare och bättre. Och man behövde inte stå i kö i flera år för att få köpa en.

Sensmoral: Frihet är bättre än ofrihet. Spontan ordning från de enskilda individerna fungerar bättre än toppstyrning och femårsplaner. Fri marknad är bättre än protektionism och skråväsende.
Med andra ord: låt det privata näringslivet sköta all tillverkningsindustri. Staten ska inte lägga sig i vem som producerar bilar, eller andra industriprodukter för den delen, och inte heller reglera vilka som får köpa eller inte. Det blir inte bra.

Yttrandefrihetsdebatt med Lars Vilks

För en månad sedan åsåg jag en diskussion om yttrandefrihet på Studio Lederman, med Lars Vilks, Maciej Zaremba och Magnus Norell, med Willy Silberstein som moderator av samtalet.

Studio Lederman drivs av Jurij Lederman, en gammal teaterman som jag har känt sedan 1980, då han var min dramalärare på Teaterverkstan i Stockholm. Under många år har han i en källarlokal på Gästrikegatan drivit sin teater Studio Lederman – inte bara som teater, men också som arena för konserter, poesiläsningar och en mängd andra evenemang – däribland även politiska diskussioner som denna. Att öppna upp sin teater för denna typ av viktiga politiska diskussioner är beundransvärt, något jag verkligen uppmuntrar.

Det är alltid stimulerande med intelligenta diskussioner, och detta var verkligen en sådan. Att ha en nyanserad debatt om rasism, kriminalitet, islamism, terrorism och yttrandefrihet är tyvärr alltför ovanligt – det blir gärna en populistisk skyttegravskamp, med smutskastning åt båda hållen. På ena sidan har vi den ”intellektuella”, aktivistiska vänstern som blir alltmer ängslig, som inte vågar kritisera någonting, och som slänger rasistkortet på alla som vågar (alternativt aggressiv och våldsam). På andra sidan har vi den högljudda, rasistiska nationalisthögern, som blir allt ljudligare. Allt blir mer polariserat, mer svart och vitt. Då blir tyvärr den här sortens nyanserade diskussioner alltför ovanliga.

Uppställningen var imponerande. Magnus Norell är en svensk statsvetare, som forskar på frågor som rör terrorism, politiskt våld, demokratifrågor samt säkerhetspolitik i Mellanöstern och Centralasien, och har bl.a. skrivit boken ”Kalifatets återkomst” – som många förläggare tyckte var mycket bra, men ingen vågade ge ut den, så Norell gav till slut ut den på eget förlag. Maciej Zaremba är en välkänd och erkänd journalist och författare, med många oerhört intressanta artikelserier i bagaget. Willy Silberstein är journalist och professionell moderator, och har engagerat sig i frågor kring antisemitism. Lars Vilks behöver knappast en presentation, men är förstås en självklar person i detta sammanhang.

”Jag använder inte ordet islamofobi, eftersom jag är en seriös forskare.”
– Magnus Norell

Första halvan av samtalet var med Zaremba, Norell och Silberstein, och då diskuterades bland annat självcensur. Det fanns helt klart ett konsensus om att vi lever i en tid då det blir allt mer riskabelt att hävda åsikter som inte passar in i den så kallade åsiktskorridoren. Zaremba är en gentleman, och tycker att det finns mycket goda skäl att vara hänsynsfull – men att det nu har gått lite för långt med stämplandet av åsikter. Han visade också upp ett nummer av Charlie Hebdo, det sista numret före massmordet på redaktionsmedlemmarna, som var översatt till svenska – men som ingen vill finansiera. Det var för känsligt. Till slut ställde Reportrar utan gränser upp och och stödde publiceringen av detta nummer.

I andra halvlek, efter pausen, kom Lars Vilks. Av säkerhetsskäl är det väldigt komplicerat att ha Vilks som utannonserad gäst, och därför kom han som överraskningsgäst i andra halvlek. Magnus Norell (som har kunskap om säkerhetsprotokoll) ställde sig upp och gav direktiv till publiken om att stänga av sina mobiltelefoner. Verkligen stänga av. Minsta läcka att Vilks finns på plats gör ju sitiationen farligare alltefter att tiden går.

När Vilks var med i debatten handlade förstås väldigt mycket om hans situation, och vad som lett fram till att han har ständigt polisbeskydd. Man diskuterade förstås konst, yttrandefrihet och dess konsekvenser.

Istället för att försöka redogöra detaljerat för allt som avhandlades under diskussionen hänvisar jag gärna till den video som spelades in under kvällen, och som nu finns på YouTube.

Dagen efter denna diskussion gick jag än en gång på konstutställning med Lars Vilks – denna gång en utställning med den kinesiske konstnären Ai Weiwei. Efter det gick vi till ett kafé och pratade om konst, politik och livet. Det är extremt intressant att samtala om alla dessa ämnen med Vilks, som är en ovanligt klok, kunnig och intellektuellt stimulerande person att umgås med – särskilt om man som jag har ett stort intresse för konst, i kombination med livsfrågor. Jag ser fram emot nästa konstrunda med Lars Vilks!

Språkfascism och metadebatter

Något jag är extremt trött på i svensk politisk debatt, är att alla förväntas vara så jävla städade, och att alla på något sätt förväntas inordna sig en likriktad, känslokall, universell form av ”civiliserad” kommunikation, som på något magiskt sätt kan uppstå i en total konsensus av vad som är rätt sätt att diskutera, artigt och respektfullt, alldeles oavsett vem man diskuterar med – som om artighet vore något universellt och likadant överallt. Det gör tyvärr alltför ofta att den politiska debatten blir otroligt tråkig, kastrerad och stendöd.

Framför allt måste man vara artig och välformulerad. Annars tar ingen dig på allvar. Det är en slags hämnd från känslomässigt hämmade byråkrater, känns det som. En härskarteknik mot engagerade personer. Att ständigt kommentera HUR folk förmedlar en åsikt istället för att bemöta åsikten är både en härskarteknik och ett jävligt lömskt sätt att undvika ämnet. Härskartekniker är förvisso en väldigt viktig del av politik, och den som är skicklig på det kan komma långt. Politik handlar ju ytterst sett endast och enbart om makt. Men det vore fint om åtminstone en del av debatten, av rent demokratiska skäl, kunde fortgå utan en våt, tung filt av repressiv metadebatt.

Paradoxalt nog ger denna tvungna artighet också väldigt mycket utrymme för helt vansinniga idéer att framstå som rumsrena och respektabla. Ha kostym och ett välartat sätt, så kan du komma undan med såväl grov rasism som fascistoida övervakningsdystopier â la Orwells 1984 på speed. När artigheten blir viktigare än sakfrågorna, då uppstår dessa ständigt återkommande metadebatter.

Det finns ett antal mer frispråkiga debattörer på den politiska arenan, som inte backar för ett mer burdust språk, om debattören i fråga anser det vara befogat. Alexander Bard är en självklar sådan, och emellanåt kvalar även jag in där. Jag anser helt enkelt att det är rätt att kalla en spade just en spade, och en korkad ståndpunkt för – en korkad ståndpunkt. När debattörer refererar till källor på ett lögnaktigt och missvisande sätt, trots att de tidigare blivit påminda om att deras källor är felaktiga, så anser jag att det är befogat att kalla dem lögnare. Men man får inte hemfalla åt enbart personangrepp. Då gör man precis samma misstag som dem som leder över samtalet till metadebatt – man lämnar ämnet och sakfrågorna. Poängen är att om man ska leverera fina förolämpningar, så måste de alltid vara relevanta till sakfrågan – man måste hålla sig till ämnet.

Att respektera meningsmotståndare för mycket kan tyvärr tjäna deras ståndpunkter. Det är inte alltid konstruktivt att vara alltför artig, helt enkelt. Visar jag respekt för en lögnare kan det verka som att deras ståndpunkt är värd respekt – vilket den ju inte är, om den bygger på en dold agenda, underbyggd med lögner. Sanningen är att alla åsikter inte är lika värda. Om någon debatterar på ett väldigt populistiskt och lögnaktigt sätt, förtjänar de inte respekt, och ska avslöjas som de hycklare de är. Annars blir man lätt ännu en Chamberlain.

Det är alltför vanligt i politiska diskussioner, där en part har uttryckt sig med skärpa, som t.ex. när Alexander Bard för några år sedan lämnade Centern, och uttryckte sitt hat mot Centerkvinnorna, som han betraktade som missfosterhjärnor och idioter (typiska Bard-formuleringar) att alla HELT OCH HÅLLET fokuserar på debattörens sätt att uttrycka sig, istället för att fokusera på sakfrågan. Och så gör man det klassiska cirkelargumentet att ”om han hade uttryckt sig mer anständigt hade vi kanske kunnat diskutera varför, men nu går det ju inte”. Detta är fegt och ryggradslöst. Tycker man att en diskussion är viktig, så skiter man i hur motparten uttrycker sig, och fokuserar på ämnet.

Nyligen skrev jag en rätt hård kommentar till en artikel av Veronica Palm, och hamnade i ännu en metadebatt med en god vän, om huruvida det var rätt att skriva att hon var en lögnare – att det hade varit bättre att skriva att det hon påstår inte är sant. Men jag tycker att om någon uppenbart och sannolikt medvetet ljuger, för att trycka fram sin agenda, så är det rätt och riktigt att kalla den personen för en inpiskad lögnare. Återigen hamnade jag i en metadebatt. Trist och onödigt.

Själv tycker jag att det är rätt befriande och skönt med lite skarpare toner emellanåt. Det är förfärligt tråkigt om känslouttryck blir betraktade som opassande och fel i alla lägen. Då kommer alltid de kallaste byråkratsjälarna vinna. Vill vi det? Om man faktiskt blir arg på en dum politisk ståndpunkt måste man få uttrycka den vreden. Lite som i det brittiska parlamentet, där tongångarna kan bli ganska så temperamentsfulla emellanåt. Återigen – så länge man håller sig till sakfrågorna, och faktiskt levererar skarpa argument, så får man ta sig friheter. Annars är det som att säga att ett starkt engagemang är dåligt, något som gör en människa misstänkt. Där vill vi väl ändå inte hamna?

Vi kommer ALDRIG att komma fram till en enda universell metod att kommunicera. Det existerar inte något sådant, så då är det väl bättre att bara acceptera att vi alla kommunicerar olika, och alla kan inte anpassa sig till alla andra hela tiden.

Bättre lite skit i hörnen än ett rent helvete.
En spade är en spade, och en lögnare är en lögnare.

Kaos bor granne med Gud.

Spara

Spara

Spara

Lögnaktig antiporrpropaganda – igen…

Veronica Palm ljuger och fantiserar (som vanligt) i Dagens Arena, och påstår i en artikel med rubriken ”Därför behöver vi ta strid emot porren” att 35 % av allt som visas på nätet är porr (var kommer denna bisarra siffra från?), och att vilken 12-åring som helst på några sekunder kan klicka sig fram till ”dehumaniserande våldsporr och grov misshandel”. Det är lätt att påstå saker, att dra åsikter ur röven och presentera det som fakta – särskilt om man inte anser sig behöva backa upp det med hårda bevis eller källhänvisningar. Som t.ex. att kolla upp verklig statistik om porr på nätet.

Så jag gjorde ett litet experiment, och gjorde en sökning på just ordet ”sex”. Jag vet inte hur sökhistoriken ser ut i Veronica Palms dator, men jag jobbar som sexualupplysare, googlar mycket om sex, och i min webläsare, när jag söker på just ordet ”sex”, så får jag detta resultat: sida upp och sida ner är det information om sex och relationer – i Expressen, RFSU, Familjeliv, Apotea, Illustrerad Vetenskap, Metro, Vårdguiden, UR, Women’s Health, QX, m.m. Där kommer upp nyhetsartiklar om personer som åkt fast för diverse sexövergrepp, nätbutiker som säljer glidmedel och kondomer, AdLibris – och strax före en länk till en dejtingsida dyker upp en länk till Bibelinformation! Fattar ni? Bibelinformation! Ingen våldsporr alls, faktiskt.

Först när jag klickat mig fram till 16:e sidan (!) i Google får jag fram något som man kan klassa som helt vanlig porr – sex.com, som innehåller typisk mainstreamporr – inte det som Veronica Palm beskriver, utan just helt vanlig porr, utan våld och tvång. När jag slår över till bildsökning är det ungefär likadant. Jag scrollar förbi hundratals bilder av liknande karaktär – romantiska, ljusa och softade bilder med gulliga och kramande par klädda i vita linnen i sängar med vita lakan – allt sådant man kan publicera i vilken anständig tidning som helst, samt en och annan anatomisk teckning.

När jag kommer ner till slutet av sökningen – ni vet, där det kommer en länk man kan klicka på som säger ”Visa fler resultat” – så har jag ännu inte sett EN ENDA BILD som inte skulle kunna publiceras på Facebook utan att bli borttagen. Inte en enda fitta, inte en enda kuk, inte en enda bröstvårta. OBS! Jag har INTE Safesearch påkopplat!

Naturligtvis är ungdomar generellt mycket smartare än Veronica Palm, och söker mer specifikt på ”pussy”, ”gangbang” etc., men nu var det ju faktiskt så att jag granskade Veronica Palms dubiösa påstående, och visade därmed att hon uppenbarligen ljuger. Alternativt är hennes egen sökhistorik präglad av ett frenetiskt sökande på just olika uttryck för sex.

Vidare ljuger hon om porren som en stor miljardindustri, eftersom en väldigt stor andel av den porr de flesta konsumerar idag är ren amatörporr, som man kan hitta gratis. Och så pratar hon om pojkar, när det faktiskt är en ganska hög andel flickor och kvinnor som tittar på porr. Och de gillar de mer kinky varianterna, med BDSM-innehåll – säkerligen det som Palm refererar till som ”våldsporr”.

Problemet med ideologiska fanatiker utan kunskap och bildning är att de kan ställa till med väldigt mycket skada. Sådana människor med politiskt inflytande är farliga. Hade Veronika Palm bara varit granntanten hade jag kunnat strunta i hennes kverulantiska moralismer, men nu är hon inte det. Hon har makt. Och har man sådana åsikter som hon är man farlig för allmänheten, anser jag. Därför förtjänar hon inte bara en, men många skopor ovett.

Förutom uppenbara lögner om porren så vill Veronica Palm och hennes gelikar uppenbarligen skildra kvinnor som viljelösa, asexuella offer, som absolut inte kan fantisera om att ha gruppsex med flera män, eller att bli dominerade, eller få smisk. Män är perversa djur, och kvinnor är ljuva änglar, typ. Jag vet ju att detta inte är sant – jag har träffat många kvinnor som har berättat om sina sexuella fantasier på ett sätt som får mig att känna mig hyfsat återhållsam, nästan pryd.

Denna strategiska offermentalitet är i själva verket extremt kontraproduktiv för jämställdheten. Man skildrar medvetet kvinnor som svagare, mer osjälvständiga, i behov av skydd – samt att de självklart inte är intresserade av mer ”perversa” former av sex. Rena 1800-talssynen på kvinnor, alltså. Kvinnor kan väl inte vara kinky? De är ju bara ljuva väsen med vita linnen och en tekopp i sina kupade händer?

Vad vill Veronica Palm åstadkomma med sina fantasifulla excesser egentligen? Varför påstår hon att hon vill försvara kvinnors rätt att bestämma över sina egna kroppar, när hon i nästa andetag vill skambelägga och förvägra samma kvinnor just detta? Och så detta ständiga ”tänk på ba-a-a-a-a-arnen!”.

Min förhoppning är att vuxenvärlden inte fortsätter att bara nedvärdera porr, och pracka på barnen en sexfientlig världsbild, geom att stänga dörren till alla intryck, men att vi snarare berättar om FLER sätt att ha sex, och framför allt lär våra barn självkänsla, att inte ta skit, att kunna säga JA och att kunna säga NEJ, och att respektera sig själva så pass mycket att de inte går med på sådant de inte vill gå med på. Samt att vi måste lära våra barn att kommunicera vettigt, respektera varandra, lära sig tycka om sin kropp, bejaka sin sexualitet – men på egna villkor.

Om man tycker att något är dåligt, så hjälper det inte att förbjuda eller skambelägga – man måste erbjuda bättre alternativ. Det är vad jag och många med mig gör. Skapa egen porr. Recensera porr på kultursidorna. Då lyfter man bannbullan och ger ämnet den respekt det förtjänar. Då lyfter man också kvaliteten, och kraven på en större medvetenhet om de signaler man sänder ut.

En annan viktig aspekt av porrens vara eller icke vara är att just porren kan vara en oerhört viktig faktor för folk med marginaliserad sexualitet, att erkänna sig själva. För många som exempelvis är homosexuella, eller på annat sätt ”avvikande” från heteronormen, kan porr vara en avgörande faktor i en förbättrad självbild. En spegling, ett erkännande av att den egna sexualiteten är O.K.

Ett stort problem är att många tycks tro att ”bara vi förbjuder porr så blir allting bra” – och det är lika dumt som att förbjuda sex, för att det finns en och annan som begår sexuella övergrepp. Eller att förbjuda mattor, för att det finns tvångsarbetande barnslavar i afghanska mattfabriker.  Varje vettig person drar självklart slutsatsen att man bör lägga energi på att lösa problemen genom att erbjuda bättre alternativ, inte genom att förbjuda bort problemet. För det första funkar förbud jävligt dåligt mot sånt som folk vill ha, och man driver verksamhet under jorden, vilket gör situationen värre – därtill drar man med sig fullt acceptabla aktiviteter in i en förbudsspiral, och gör allting sämre.

Det är verkligen dags att vi tar både kvinnors och mäns sexualitet på allvar nu, och erkänner att kvinnor kan ha lika vilda och experimentella erotiska fantasier som män, samt att kvinnor står för en stor del av porrkonsumtionen. Det enda Veronica Palm och hennes likasinnade gör är att skambelägga kvinnor för deras sexualitet. Inte så feministiskt, väl?

Läs gärna Johan Norbergs artikel om porren:
”Släpp moralpaniken och sluta fördöm porren som du inte förstår”

Eller denna intressanta studie:
Exposure to pornography doesn’t reduce attraction and love for romantic partners

Eller denna utmärkta artikel om kommersiell sex:
Konsumentmakt och kommersiell sex?

Och så lite statistik:
Pornhub’s 2016 Year in Review

Och så självklart Petra Östergrens hemsida:
Petra Östergren
På Petras sida kan du också ladda ner hennes bok:
”Porr, horor & feminister” som pdf-fil

Besök gärna min egen pornografiska hemsida Cirkus Eros!

Spara

Till alla Centerstudenter – en rekommendation:

Den här bloggposten är en hyllning till min förstfödde, min son Caspian Rehbinder – och då passar det ju bra att jag lägger upp den på hans födelsedag, eftersom han just idag fyller 23 år. I 23 år har jag alltså varit pappa, något jag tycker är det finaste man kan vara – ja, näst efter att vara mamma, då. Jag vill helt enkelt ta tillfället i akt att härmed uppmärksamma vårt gemensamma intresse för liberal politik, eftersom Caspian kandiderar till att bli ordförande i Centerstudenter, något jag tycker vore ytterligt lämpligt.

Ja, jag är jävig. Caspian är som sagt min son. Men jag har å andra sidan just därför kunnat följa hans politiska engagemang genom åren, och har ständigt imponerats av hans öppenhet för nya idéer, hans skarpa intellekt, hans enorma förmåga att förstå och greppa större sammanhang, och dessutom kunna förklara dem i ord. Från Piratpartiet, via Ung Liberal (som han var med och grundade, och där lillasyster Indra nu är ordförande) till Centern. Caspian har ärvt min liberala, frihetliga ådra, även om jag kanske personligen är snäppet mer anarkistisk än han. Kunde jag nån gång i mitt liv släppa det där med politiskt engagemang, så finns det få jag hellre skulle släppa över stafettpinnen till.

Det finns dock en alldeles särskild anledning för mig att framhålla Caspians kompetens som potentiell ordförande för Centerstudenter, mer än hans starkt frihetliga ådra och hans skarpa intellekt – och det är hans empati. Caspians engagemang är som allra djupast och starkast när det handlar om de människor som är mest utsatta, de som saknar en röst, de som lever under ständigt hot. Det kan vara flyktingar, det kan vara tiggare, det kan vara narkomaner, utförsäkrade, fattiga. Det är ingen slump att han arbetar som projektledare på Migro – en tankesmedja med fokus på just migrationsfrågor.

Det är just Caspians empatiska förmåga och stora hjärta i kombination med intelligens som gör att jag alldeles särskilt gärna ser honom som fortsatt aktiv i politiken. Jag är egentligen generellt mot politik som fenomen, men om vi nu måste ha politik alls i samhället, så bör den bedrivas av människor som inte är korrupta och arroganta maktfrossare, politiker som förstår att de tjänar folket – inte tvärtom. Och som sagt – gärna med både hjärta och hjärna. Empati och intelligens.

Så – om du råkar vara Centerstudent – rösta på Caspian till ordförande. Han kan lyfta Centerstudenter till högre höjder. Och han kommer dessutom att göra det både snyggt och elegant. Det är jag personligen övertygad om. 🙂

Besök gärna Caspians kampanjsida – den är väl värd en genomläsning.

Liten skrytpost.

Visserligen utslaget på sex år, men ändå. Jag känner mig onekligen lite stolt. Och då är detta ändå långt ifrån min mest besökta hemsida. Cirkus Eros har haft många miljoner besökare genom åren – under ett par år hade jag runt 5.000 besökare per dygn där, vilket är mer än tio gånger så mycket än medelvärdet på TantraBlog. De senaste 10 åren har väl Cirkus Eros haft i runda slängar 2.000-2.500 besökare per dygn, och det blir som sagt många miljoner träffar genom åren – men det känns ändå väldigt mysigt att min blogg har fått så mycket uppmärksamhet, och så många läsare!

Bloggen är ett fantastiskt verktyg som har bidragit till en ökad demokratisering av samhället. Man behöver inte vara journalist på en stor tidning för att nå ut till många läsare. Det räcker med en blogg. Om det man skriver är tillräckligt intressant för att få många läsare, kan en enkel bloggare idag få större inflytande än den där journalisten på DN eller AB.

När jag startade denna blogg på julafton 2007 var den tänkt som ett mediaexperiment – kunde jag få plats i mediaflödet, kunde jag få läsare, kunde jag påverka? Nu, drygt sex år och en miljon träffar senare, så kan jag konstatera att det var ett väldigt lyckat experiment. Jag blev riksdagskandidat, har fått skrivaruppdrag till tidningar och andra media, har deltagit i otaliga TV-debatter och mer därtill. Sannolikt hade inget av detta hänt utan bloggen.

Vi får väl se hur lång tid det tar till nästa miljon… 🙂

Den otrygga framtiden

Jag var tonåring på 1970-talet. Jag kunde som nybliven 15-åring 1977 ta ett sabbatsår mellan grundskolan och gymnasiet, förvissad om att det alltid fanns något jobb till mig. Jag började en sommar på Parkförvaltningen, jobbade sedan ett par månader som ”pinnpojke” på John Mattson Byggnads AB, och fick sen ett s.k. beredskapsarbete som allt-i-allo på Naturhistoriska Museet. Jag hade alltså avlönat arbete hela året, till dess att jag började på gymnasiet på hösten 1978. Då var jag fortfarande 15 år, och skulle fylla 16.

Det var betydligt lättare att få jobb på den tiden, även för en väldigt ung människa. Men samhällsekonomin var också annorlunda, med lägre ingångslöner, lägre skatter, lägre trösklar – och samtidigt levde vi väldigt mycket på lån från framtiden. Politiker i valtider lovar (och försöker i regeringsställning hålla) tjusiga löften som kostar pengar, pengar som man ibland inte har tjänat ihop till, utan måste låna. När det sedan blir ekonomisk kris (vilket det alltid blir förr eller senare), så blir skulderna högre, utan att vi egentligen får något för det.

Idag ser samhället helt annorlunda ut. De förändringar som har skett på i stort sett alla områden av livet är så omvälvande att de flesta nog inte förstår hur fort och genomgripande processen har gått. Att längta tillbaka till ett socialdemokratiskt 1960- och 1970-tal är ungefär lika realistiskt som att längta tillbaka till ett förindustriellt 1700-tal, eller varför inte antikens Grekland?

I en artikel i Aftonbladet, med titeln De unga och otrygga kan förändra världen, skriver Daniel Swedin om den nya otrygga arbetsmarknaden, och den höga ungdomsarbetslösheten. Swedin beskriver en ny samhällsklass fram vars enda gemensamma nämnare egentligen är osäkerhet på ­arbetsmarknaden, något som ekonomihistorikern Guy Standing kallar ”prekariatet”, en sammanslagning bildat av de engelska orden för osäker och proletariat.

Det är en intressant artikel som lyfter viktiga och svåra frågor. Tyvärr faller Daniel Swedin i den bekväma fällan att göra det hela till en klassfråga med vänsterperspektiv, och att utmåla nyliberalismen som boven i dramat. Dessutom är det en rörig text utan vision, annat än att vi behöver en starkare arbetarrörelse – som om vi kunde återgå till 1970-talet.

Detta är dock en mycket mer komplicerad fråga än många skribenter och tyckare vill låta påskina, oavsett vilken politisk riktning man föredrar, och jag önskar att fler kunde anstränga sig lite mer i sina analyser, och åtminstone manövrera runt de mer primitiva klichéerna om att ”det är sossarnas fel” eller ”det är nyliberalismens fel” eller ”kapitalister är utsugare” eller liknande tomma idiotfloskler som inte förklarar någonting av värde.

Den mest korkade floskeln som i senare tid fått en renässans är den ständigt återkommande sågningen av kapitalismen, som återigen blivit favorit bland abstrakta syndabockar. Gärna kombinerat med ett onyanserat hat mot bankväsendet – som om bankerna existerade i ett samhälleligt vacuum, som vi vanliga medborgare inte kan påverka. Samtidigt bidrar vi till bankernas hegemoni genom att okritiskt använda oss av dem, utan att ens reflektera över alternativen.

Vad vi kan se rent empiriskt är att industrialismen och kapitalismen lyft närapå hela mänskligheten ur en massiv fattigdom, att människor idag generellt har det bättre än någonsin, trots att vi är många gånger fler på jorden idag än för 100-150 år sedan. Vi har industrialismen och kapitalismen att tacka för så otroligt mycket, i form av sociala framsteg, vetenskaplig utveckling, kraftigt förbättrad hälsa, livslängd, levnadsstandard – allt. Att ha det bra rent materiellt är en viktig grund att stå på, något som kan skapa trygghet och hoppfulla livsperspektiv. Men vi måste tänka i nya banor om vi vill fortsätta att ha det bra, och även få det ännu bättre – inte gå bakåt och hoppas att vi kan finna lösningen i det förflutna.

Det vi kallar nyliberalism har förstås också sin beskärda del av kakan i form av felsatsningar, och det tror jag framför allt beror på att många ”nyliberaler” helt fokuserar på ekonomisk liberalism, men glömmer alla andra friheter och rättigheter som den ekonomiska friheten måste bygga på. Väldigt mycket av den liberalisering vi har sett har förvisso haft en del mycket positiva effekter, i form av avregleringar, skattelättnader och större frihet att skapa helt nya branscher, och utveckla gamla branscher, men ändå vill politikerna ha kvar mycket av den gamla sortens stabilitet som vi är vana vid efter decennier av 1900-talets trygga socialdemokrati.

Många reagerar med rädsla och vill ha det tillbaka som det var förr, genom att stoppa invandring och propagera för det kulturellt mer homogena Folkhemmet, som en våt fantasi om det gamla goda, socialdemokratiska 1950-talets Sverige – men det låter sig naturligtvis inte göras. Den sortens visioner skapar bara mer motsättningar, konflikt, elände och utstötning, och det är inte en god grund att bygga ett framtida samhälle på.

Det är alltid lätt att kritisera politiska åtgärder och förändringar i efterhand, med facit, ett facit som inte fanns när dessa åtgärder och förändringar infördes. Det är också lätt att tro att ett lands politik är isolerad från omvärlden, något den naturligtvis inte är. Politiker är ofta mycket mer bakbundna än man tror, och har inte alls så mycket makt som de skulle vilja ha, eller som vi föreställer oss att de har. All politik är egentligen experimentell – inklusive de mest konservativa uttrycken – eftersom världen omkring oss ständigt förändras.

Det är naturligtvis väldigt tråkigt att vi på flera områden ser en utveckling mot mer otrygghet, mer osäkerhet, sämre arbetsförhållanden. Men vi ska inte heller romantisera det förflutna. Det har alltid funnits arbetare som går från dag till dag utan att veta om de har ett jobb just idag. Det har alltid funnits arbetssäljare som utnyttjats av sina uppdragsgivare. Det har alltid funnits de där på proletariatets botten som inte fått gå på toaletten, tvingats luncha på 10-15 minuter etc. Och det spelar ingen större roll vilka som suttit i regeringsställning.

I sin artikel beskriver Swedin ”prekariatet” som något oundvikligt, ofrånkomligt, och antyder att det är en växande klass som aldrig kommer att förändras. Det tror jag inte ett dugg på. Om Espresso House har dåliga arbetsförhållanden så kommer de att ha en hög personalomsättning, och de som jobbar där kommer att vilja ha bättre jobb med högre lön och mer trygghet. Och de går vidare. Det är som regel bättre att ha ett ”skitjobb” än inget alls, och det är lättare att få ett nytt jobb om man redan har ett. Jag har också städat trappor, jobbat på Hemtjänst, diskat på restaurang. Men det var på 1980-talet. De som jobbar på golvet på Espresso House idag kommer sannolikt inte att göra det om 30 år. Sådana arbeten är temporära – det ligger i sakens natur.

Jag är ingen politisk profet. Jag är inte ens politiker. Jag är definitivt ingen nationalekonom. Jag har ingen aning om hur denna kris ska lösas. Vi befinner oss i ett paradigmskifte, i vilket Sverige inte längre är den hyfsat homogena, isolerade kultur som Sverige var för 40 år sedan. Vi lever i en helt ny, globaliserad tid, och det måste vi vänja oss vid, och agera därefter. Resten av världen har kommit in i vårt vardagsrum, på ett sätt som saknar motstycke i världshistorien, och det måste vi hantera.

Vi måste vänja oss vid det faktum att det inte finns några färdiga lösningar, inga facit, inga universalverktyg att fixa allt med. Det finns ingen gudomlig sanning om hur allt borde vara. Vi måste bli kreativa och ansvarstagande – allihop. Inga politiker kan fixa våra liv, inga professorer eller statsvetare. Bara vi själva, tillsammans.

Det sämsta vi kan göra är att leta syndabockar att skylla de nuvarande förhållandena på. Nej, det är inte Palmes fel, nej, det är inte nyliberalismens fel, och nej, det är inte socialismens fel. Vi behöver helt nya lösningar på nya problem, inte gamla lösningar som inte ens funkade så bra när de var nya.

Det är aldrig någon annans fel. Det kan vara en bra utgångspunkt. Den gamla väl beprövade ”nånannanismen” funkar väldigt dåligt. ”Nån måste göra något – nån annan än jag”. Det gamla ordstävet ”att sopa rent framför egen dörr” fyller en funktion. Det handlar om ansvar. Alla stora samhällsförändringar kommer ur att tillräckligt många enskilda individer vill förändra. Du behövs. Ditt initiativ behövs. Din insats är viktig. Om det sen är att sopsortera och att cykla istället för att ta bilen, för att man vill ha en bättre miljö, eller arbeta politiskt för att öppna upp fler möjligheter – det är upp till dig.

”Noone can do everything, but everyone can do something”

– Gil Scott-Heron

Detta är förmodligen ett väldigt frustrerande inlägg i en komplex debatt. Jag ger inga svar, och det är ju svaren alla är ute efter – gärna det övergripande supersvaret på alla frågor. Men det är ju just då vi ofta hamnar helt fel, och letar syndabockar och patentlösningar, istället för att vara kreativa utifrån rådande omständigheter.

För att uttrycka det mer poetiskt: ”Det är frågorna som förenar oss, svaren som skiljer oss åt.” Jag tror att vi måste börja med att formulera rätt frågor, inte jaga svar. När vi sen har rätt frågeställningar, kan vi alla söka egna svar. det kommer att bli olika svar, men i ett öppet och fritt samhälle kan kreativiteten flöda, och vi får en mängd svar, vissa sämre, vissa bättre, men det är min övertygelse att mångfald alltid är bättre än enfald. Sen konkurrerar förhoppningsvis de bättre svaren ut de sämre.

Själv är jag liberal eftersom jag tror på frihet, ansvar, kreativitet, livslust, passioner och visioner. Jag tror att en av de viktigaste vägarna ur en kris är att sluta tänka i krismedvetande, och istället tänka i möjligheter. Och sen förstås att omforma samhället så att det faktiskt går att förverkliga sina visioner, till ett inte alltför högt pris. Det kräver en hel del nytänkande och öppenhet.

Är vi redo för det?

Hybris och fascism

Hur man känner igen en tvättäkta fascist med vidrig människosyn och gränslösa maktambitioner, i total avsaknad av respekt för människor och deras privatliv – man lyssnar på vad de säger, läser vad de skriver:

”Människor skall inte vara anonyma när de köper varor eller tjänster.”

– Jonatan Holst, presschef på Finansinspektionen, FI.

Detta citat säger allt. Jag ryser av avsmak och indignation. Detta tyder på ett medvetande som genomströmmas av hybris och extremt kontrollbehov – men som helt saknar empati eller tillit till medmänniskor. Den här sortens människor skrämmer mig mer än något annat. Att öppet redovisa en så integritetskränkande inställning, att vilja kontrollera varenda människas privatekonomi ner till minsta bussbiljett, kondom, tuggummi, deckarroman eller skohorn, det är inte acceptabelt på något sätt.

Artikeln som citatet är taget ur har ett par år på nacken (GP 2011), och citatet är taget ur ett sammanhang där Holst refererar till pengatvätt – men frågan är på intet sätt inaktuell – snarare tvärtom, med tanke på alla avslöjanden kring NSA, FRA, Polisen m.fl. Det handlar om respekt för individen. Enligt Finansinspektionen är sådant underordnat. Enligt dem ska ingen kunna köpa ens en bussbiljett utan att staten känner till det. Varför? Vem vill veta allt detta om oss? Till vilket syfte? Vem tjänar på det? Vem skulle ägna sig åt pengatvätt genom att köpa bussbiljetter?

STASI skulle ha älskat Jonatan Holst. Gestapo, KGB, NSA, FRA likaså. Nu blev det Finansinspektionen, men inställningen är uppenbarligen densamma. Kontroll, kontroll, kontroll. Papiere, bitte?

Fler som skriver om Finansinspektionen:
Cornucopia, Viktualiebrodern

Att missförstå yttrandefriheten

Vissa djupt okunniga människor verkar tro att yttrandefrihet i all enkelhet betyder att de har rätt att yttra sig fritt om vad som helst – oemotsagda – även om det är en helt idiotisk sak de påstår.

Om jag då har en annan åsikt och hävdar den med goda argument (förklarar varför denna åsikt är idiotisk) kan det lätt bli så att den vars åsikter jag just ifrågasätte drar helt felaktiga slutsatser, nämligen att jag inte vill att hen ska få uttrycka sina åsikter, att jag på något märkligt sätt vill inskränka deras yttrandefrihet. Detta är givetvis ett fullkomligt barockt antagande. Inget kunde vara mer felaktigt.

Yttrandefrihet betyder INTE att få säga vad man vill utan att bli ifrågasatt. Ifrågasättandet är en del av yttrandefriheten, nämligen. Andra har lika stor rätt att yttra sig som du. Du får säga vad du vill – och det får även jag. Sådana är villkoren i en modern demokrati.

Gästbloggare Ola Andersson – därför är jag pirat

MEN FÖRST EN INTRODUKTION:

Det har varit väldigt ont om politiskt bloggande från mig ganska länge, eller bloggande över huvud taget. Men det betyder inte att jag inte är engagerad. Jag har bara inte tagit mig tid att blogga. Mycket av mitt politiska skrivande har helt enkelt flyttat till Facebook. Det blir som regel väldigt mycket kortare och mer snuttifierat, inget som duger som bloggposter. Men med nära 3.000 kontakter blir jag i alla fall läst av hyfsat många – och på Facebook får jag oftare igång långa och intressanta diskussioner, eftersom Facebook lämpar sig bättre för interaktivitet än en blogg.

Idag har jag dock tänkt ändra lite på den alltför låga frekvensen av politiskt bloggande, men jag tar en god vän till hjälp. Ola Andersson är en piratpartist som är väldigt företagsam, kreativ, debattglad och engagerad. Han har skrivit en text som jag tyckte var mycket bra, och som jag därför gärna vill dela med mig av. Det är en text som på ett oerhört enkelt sätt förklarar vad det innebär att vi alla är övervakade och avlyssnade, ständigt. Det förtroliga samtalet försvinner helt som fenomen, och inga hemligheter går längre att bevara. Är det så vi vill ha det?

Den senaste tidens avslöjanden, om samarbetet mellan FRA och NSA, bekräftar att allt det vi varnade för 2008, och blev beskyllda för att vara paranoida konspirationsteoretiker och foliehattar, visade sig vara sant. Flera gånger om. Det är alltså mycket, mycket värre än vi vågade tro. Och nu har vi fått bekräftelse på det. Ibland vill man inte ha rätt, och denna massövervakning och globala superregistrering är ett sådant område. Nu visade det sig alltså att vi hade rätt, men att vi var naiva i vår bedömning av omfattningen.

Demokratin i hela Europa hotas faktiskt allvarligt av denna utveckling. Av denna anledning har jag bestämt mig för att det kommande året helt fokusera den lilla tid och energi jag har för politiskt engagemang på att kampanja för att Piratpartiet ska finnas kvar i EU-parlamentet. Det finns inget viktigare just nu.

Här kommer Olas artikel:

Denna bild är kopierad direkt från FRA:s hemsida. Bara en sån sak.

Halloj alla vänner i den digitala världen! Jag älskar min dator för alla mina kompisar bor i den! Kanske du tycker likadant, kanske du tycker det även om internet? Att det är fantastiskt?! Att man kan lära sig nya saker till exempel. Vad helst man undrar över finns bara några knapptryckningar bort. För de unga som växer upp idag finns otroliga möjligheter att lättare än tidigare lära sig saker, utveckla sina intressen, träffa nya kompisar. De bor verkligen i datorn på ett sätt vi äldre inte förstår riktigt.

Det är underbart att man kan prata med och umgås med vänner över internet. Det är jättepraktiskt att man kan betala räkningar säkert med sin dator. Det är en välsignelse hur lätt det är att kunna skicka en bild från semestern och dela med sig av ett minne. Man kan även berätta saker som är viktiga. Hur barnen har det i skolan och vad de sagt och gjort för roligt i veckan. Med en person från säkerhetstjänsten ständigt närvarande i rummet med en mikrofon. Jo faktiskt.

Vi har en myndighet här i Sverige som heter FRA, Försvarets Radioanstalt. Vad FRA gör är att all trafik på internet i Sverige och som passerar Sverige, däribland Facebook, mail, webbsiter, dina telefonsamtal, filer du skickar och var din telefon befinner sig hela tiden lagras i deras datorer. Vad som är ännu värre är att medans du och jag pratar och det står en gubbe från FRA i rummet och spelar in vad vi säger, så står det en gubbe till här i rummet med oss. Från amerikanska underättelsetjänsten, NSA. För det har framkommit att vårt svenska FRA ger NSA tillgång till allt som de spelar in och lagrar om oss. Om detta har vår regering ljugit med besked för oss.

Förutom det, vet du vad mera NSA gör? De har tvingat IT-företag som Apple, Microsoft, Skype, Google och många många flera företag att bygga in bakdörrar i program som används för kommunikation så att NSA kan läsa allting. De har även bakdörrar så att din dator och mobiltelefon kan användas för att spionera på dig. Dessa apparater har ju både kameror och en mikrofoner som de kan läsa.

De har även, och detta är långt värre än det, tvingat tillverkare av olika standarder för kommunikation som rör kryptering att också bygga in bakdörrar så att din krypterade trafik inte heller är säker. Sådan trafik som t.ex. dina bankaffärer och dina medicinska journaler och förstås alla filer du skickar och hämtar på företagets server när du jobbar hemifrån. Du har inget privat över huvud taget, gentemot FRA och NSA. De anser sig ha rätt att läsa allting om dig och ingen i regeringen eller riksdagen tänker göra något åt det här. FRA älskar NSA och NSA älskar FRA. Svenska regeringen, riksdagen och svenska media älskar Obama med, som du har sett under den gångna veckan.

Så nu när vi talar med varandra om detta, så föreställ dig då att en gubbe från FRA står och spelar in allting och bakom honom en till, från NSA. Båda vet allting om dig, hur du använder dina pengar på banken, vilket besvär du sökte för på sjukhuset, vilka hemligheter dina barn har som de delar med sina vänner, vilka mina vänner är och vilka politisk åskådning de har och vilka hemligheter vi delar med varandra. NSA delar sedan detta med massor med amerikanska företag för deras ekonomiska vinning.

Vänner emellan är inte längre vänner emellan. Vi har inga hemligheter bara du och jag, eller jag och min bank eller jag och min läkare. Det är mellan dig, mig, FRA och NSA. För så är det. Jag älskar min dator lite mindre nu. För om vi skall prata med varandra om något viktigt så kan vi helt enkelt inte göra det via internet. Det är så de vill ha det. Vi skall inte prata om det här med övervakning tycker de. Vad tänker du göra åt det?

Jag är pirat, det är vad jag tänker göra åt det.

FRA:s självbild. På riktigt.

En väldans massa länkar för den som vill läsa mera:

Vi kan börja med amerikanen Edward Snowden. Han avslöjade med tidningen The Guardian den massiva övervakning som NSA, som han arbetade för, utsätter både amerikaner och hela världen för i denna artikel.
NSA Prism program taps in to user data of Apple, Google and others

Med anledning av detta så arrangerade EU-parlamentet en hearing om just NSA den 5 september 2013 och som vittnen hade de säkerhetsexperter och journalister bland andra. Under denna hearing så twittrades det friskt om alla avslöjanden som kom fram.
Man kan följa dem alla på twittertaggen #EUinquiry

Henrik Alexandersson, som är assistent till Christian Engström (MEP för Piratpartiet), följde hearingen och sammanställde ett antal tweets som ärligt talat skrämmer skiten ur mig. Det stora avslöjandet är att svenska FRA är den hemliga nation som fungerat som länk mellan NSA och resten av världen, just för att mycket internettrafik passerar över Sverige. Det andra stora avslöjandet är att även den trafik vi betraktar som säker, krypterad trafik, som t.ex. mellan mig och min bank, innehåller också bakdörrar och är inte alls säker. Konsekvensen av det är att internets själva struktur innehåller en svaghet som just terrorister kan utnyttja. Så i syfte att jaga terrorister så tog man bort möjligheten till säker kommunikation och därmed finns ingen säker kommunikation, för någon. Rätt korkat.
FRA är nyckelspelare i globalt övervakningsnät

Därefter började det dyka upp artiklar i det vi kallar för prasselmedia, här var en av de första:
Metro: Sverige pekas ut som NSA:s hemliga nyckelpartner
(På deras förstasida 2013-09-06)

DN skrev om det strax därefter:
USA har knäckt säkra krypteringar

Aftonbladet var också tidigt ute:
Snowden: NSA knäckte krypteringar på nätet | Nyheter | Aftonbladet

SVT skriver om det:
Sverige pekas ut som USA:s hemliga spionpartner

Sveriges Radio skriver om det här:
Svenskar kan vara avlyssnade i realtid

Christian Engström, en av Piratpartiets två svenska EU-parlamentariker skriver om samma sak här:
NSA har bakdörrar till en stor del av all krypterad internettrafik

I blogginlägget ovan så finns det länkar till två artiklar i slutet:
New York Times: N.S.A. Foils Much Internet Encryption
The Guardian: US and UK spy agencies defeat privacy and security on the internet

EPP-gruppen i EU-parlamentet släppte även detta pressmeddelande med anledning av den senaste utfrågningen. För oss pirater är det riktigt kul vad man valde för bild för att illustrera denna artikel, eller hur?
Pressrelease EPP group: Hacking and spying on allies unacceptable

Nyhetsbyrån Al Jazeera (som är riktigt bra, kolla in den då och då om du söker kvalitativa nyheter), skriver om det här med:
US cracked most online encryption – NSA has secretly developed ability to crack internet communication, according to new Snowden documents
Bonus: Det finns en video i artikeln.

Electronic Frontier Foundation tar upp saken och berättar mera om hur man kan skydda sig med hjälp av kryptering, annan kryptering än den som vanligen används (om du kan, skicka dem lite pengar, de är jättebra):
EFF: Leaks Show NSA is Working to Undermine Encrypted Communications, Here’s How You Can Fight Back

EFF länkar vidare till några saker som står med ovan, och även denna:
The Guardian: NSA and GCHQ unlock privacy and security on the internet

Mitt parti, Piratpartiet, mobiliserar och skriver artiklar och pressmeddelanden också:
Piratpartiets Presscenter: Reinfeldt och Bildt försökte dölja FRA:s nära samarbete med NSA
Piratpartiets Presscenter: Piratpartiet: Amerikanska NSA riskerar internets säkerhet

DN har fått upp ångan, välkommen in i matchen grabbar!
DN: Avslöjandet om Sverige ord för ord
DN: ”Sverige deltog i NSA-övervakning”

Denna publicerades natten före utfrågningen, men är mycket bra. Vad gör man i olika länder? Se trenden med hjälp av denna artikel:
Computer Sweden: Organisation är farligare än information

Sedan har vi då källan till det hela. Utfrågningen från Committe on Civil Liberties, Justice and Home affairs, Committe meeting, 2013-09-05.
Videon:
Committee on Civil Liberties, Justice and Home Affairs, del 1
Committee on Civil Liberties, Justice and Home Affairs, del 2
Har du Mac eller Linux fungerar inte filmerna, tyvärr. Förhoppningsvis så kommer filerna från presentationerna upp här senare. Det verkar ha varit så på tidigare möten.

Video!
Ett kort utdrag från utfrågningen med Jacob Applebaum m.fl.
Samma på Youtube, i HAX kanal.

Det finns även ett utdrag med hos Metro:
Han pekar ut Sverige i avlyssningsskandalen
Video: Här pekar Duncan Campbell ut Sverige

Deltog i hearingen:
Jacob Applebaum – hemsida – Twitter
Duncan Campbell – hemsida – Twitter

En pressrelease från LIBE (Civil Liberties Committee) efter hearingen:
Civil Liberties Committee MEPs hear key journalists on NSA snooping

Vill man följa denna härdsmälta av demokratin i västvärlden så kan man ha koll på denna sida. The Guardian är riktigt bra på detta ämne nu, och har samlat alla sina artiklar i ämnet på denna sida:
The NSA files

BLIPIRAT.NU

Att Piratpartiet får ditt och mitt förtroende att sitta kvar i EU-parlamentet är faktiskt akut, och oerhört viktigt för att bevara demokrati, kunskap, kreativitet, rättssäkerhet, allmänmänskliga rättigheter och personlig integritet – i hela Europa!

PIRATPARTIET BEHÖVS I EU-PARLAMENTET!