Posted tagged ‘barn’

Hur man skadar sina barn för livet

16/07, 2010

Turingeskolan

I Södertäljetidningen LT fanns för en vecka sedan att läsa en artikel med rubriken ”Sjuåring sexuellt trakasserad i skolan”, vilket förstärktes ytterligare av att artikeln fick största utrymmet på förstasidan, där med rubriken ”Kärleksbrevet var ett sexhot”. Och det låter ju allvarligt. Ända tills jag läste artikeln om lilla Ida och hennes mamma Marianne. Då förstod jag att det verkligen var allvarligt, men inte på det sätt man kanske skulle kunna tro.

Om sexövergrepp i LT

Det visade sig att en jämnårig pojke (alltså i sjuårsåldern) har givit lilla Ida ett kärleksbrev. I brevet, som var dekorerat med ett rött hjärta, stod att läsa ”Jag vil bli ihop och knula”. Jaha. Själv tyckte jag att det lät rätt gulligt. Men uppenbarligen tyckte inte flickans mor det. Flickan själv kunde inte ens läsa brevet, men mamman rev upp himmel och jord, och krävde av skolans biträdande rektor Dennis Jarl, att han skulle ”ta itu med detta sexhot”, något han tyckte kunde vänta till höstterminen.

”Det är så hemskt. Barn ska inte ens veta om såna här ord.”
Idas mamma Marianne

Jag tar mig för pannan och undrar hur denna mamma tänker. Var hon inte med på 1970-talet? Ni vet, på den tiden då det fanns jättepedagogiska barnböcker med gulliga illustrationer av mamma och pappa som knullar, så att barnen får lära sig hur det blir småsyskon. Vad menar människan med att en sjuåring inte ens ska veta om ”såna här ord”? Vad är problemet? Vari ligger faran?

Sexualundervisningsbarnbok från Tyskland

Det verkliga problemet ligger förstås i att vi lever i ett sexualfientligt samhälle, i vilket sex generellt betraktas som något farligt, som vi ständigt bör skyddas från. Och mest av allt måste vi skydda barnen, eftersom de antas ta skada av att konfronteras med allt som kan tolkas sexuellt. Vad man bygger detta antagande på är dock en gåta för mig. Mamman i detta fall vill förstås väl, och har bara goda intentioner för sitt barn. Men ändå blev det så fel, eftersom hon uppenbarligen ryckts med i denna kollektiva, erotofoba psykos.

Sexualundervisningsbarnbok från Tyskland

Barnen skall alltså inte bara skyddas mot explicita uttryck för sexualitet, utan t.o.m. beskrivande ord. ”Knulla” är uppenbarligen ett ord som en sjuåring inte ens ska veta om. Men… varför det? Vari ligger det farliga att barn är nyfikna på vad vuxna gör, att de utforskar, leker, busar, testar? Och på vilket sätt kan ett ord, beskrivande en alldeles ovanligt trevlig och hälsosam mänsklig aktivitet, vara så farligt?

När jag var barn, i 6-9-årsåldern, lekte vi massor med sexuella lekar. Vi pillade på varandras kön, pussades i smyg, låtsasknullade med nallebjörnar och varandra (utan att veta vad vi egentligen sysslade med), tävlade i vem som fick in flest in rönnbär under förhuden, tog tagel från en trasig gymnastikplint och sprang runt för att visa att vi minsan hade hår på kuken, dansade nakna och hoppade runt och viftade på våra små snoppar. Givetvis lekte vi doktor med varandra, runkade, gnuggade oss mot möbler och visade stolt våra små stånd. Men eftersom det var på slutet av 1960-talet och början av 1970-talet som jag var barn, så kanske det inte var lika farligt då, vem vet?

”Med tanke på det som stod i brevet, är det tur att hon inte lärt sig läsa än.”
Idas mamma Marianne

Det ingår i barns utveckling att provocera och testa var gränserna går. När jag gick på fritids roade vi oss ibland med att bygga hakkors i LEGO, eftersom personalen blev så arga då. Jättearga blev de. Hur kul som helst. Inte fan begrep vi vad hakkorsen representerade för de vuxna. Och det behövs faktiskt inte heller.

Det finns alltid en risk att vuxna överreagerar, att vi lägger alldeles för stor bokstavlig betydelse i barns lekar och provokationer. Det är då vi faktiskt måste behärska oss, och inte projicera våra egna rädslor, trauman och dömanden på barnen. Jag gör den bedömningen att det är just det som har hänt i det här fallet. Om ingen hade reagerat nämnvärt, struntat i ”knullbrevet”, och kanske bara skrattat lite mjukt åt det roliga i det, så hade naturligtvis ingen tagit skada. Tvärtom. Men just mammans överdrivna reaktion i detta fall har fått hela den här brevhistorien att bli ett våldsamt överdrivet drama, med barnen som största offer.

Om sexövergrepp i LT

Vad är det egentligen som har hänt med vårt samhälle, när en förälder är beredd att stigmatisera, skam- och skuldbelägga och traumatisera såväl sin dotter som hennes kamrater – när det hela rörde sig om en liten bagatell, en skitsak, lite bus barn emellan? Att dra igång hela skuldmaskineriet och kräva skolledningens insatser blir helt enkelt absurt.

Det enda som verkligen skadar barnen i den här situationen är de vuxnas reaktioner.

tunn linje

Foto: Jacob Zocherman, Carl Johan Rehbinder.
Teckningar ur en barnbok från 1970-talet.

Dekorrand

Ska vi verkligen övervaka barnens internetsurfande?

19/05, 2009

caspiansurfar

Svenskar är sämst på att nätkolla barnen, påstås det i en artikel i Allt om Barn. Vi svenskar har inte samma kontroll över barnens Internetsurfande som föräldrar i många andra länder. Detta har framkommit i något som beskrivs som en internationell studie, gjord av det privatägda, vinstdrivande programvaruföretaget Symantec, som bygger hela sin verksamhet på att överdriva risker, faror och oro, i syfte att sälja programvaror som ska skydda mot alla dessa faror (virus, intrång, bedrägerier etc.). Symantec är alltså experter på att skrämma datoranvändare till att köpa deras produkter.

Per Hellqvist är säkerhetsexpert på nämnda programvaruföretag Symantec, och samtidigt är han föräldraombudsman på riksförbundet Hem och Skola. Per Hellqvist anser att ”det är lite förvånande att det är så få i Sverige, med tanke på att man kallar oss för en it-nation”, vilket förstås ska få oss läsare att bli lite oroliga – ”oj, tänk om vi inte bryr oss om våra barn tillräckligt”, och så köper man en (dyr) programvara från Symantec, så att man kan ha mer koll på sina barn. Och när vi ändå håller på kan vi ju köpa en GPS-sändare att sätta på barnen så att vi kan spåra dem om de går vilse. Eller varför inte ett chip under huden, när vi ändå håller på?

Tänk om det är tvärtom? Tänk om det är så att just svenskar, för att vi är en IT-nation, med mycket god erfarenhet av Internet, är mer tillåtande gentemot barnens surfande, eftersom vi vet att det inte är särskilt farligt. Ju mer vana vi blir vid denna nya, gränslösa form av kommunikation, ju mer vi ser fördelarna och utvecklingsmöjligheterna, desto mer försvinner nackdelarna och riskerna i bakgrunden. Vi kanske inte alls är ”sämst” på att nätkolla barnen, utan faktiskt bäst på att inte överbeskydda dem.

Det handlar också om tillit. Tillit till barnens förmåga att själva avgöra vilken information de vill utforska, samt respekt för barnens integritet. Scannar du av exakt vilka böcker och tidningar ditt barn läser? Vet du vad ditt barn skriver i sin dagbok? Vet du exakt vilka människor ditt barn träffar på väg hem från skolan? Vet du exakt vilka ditt barn pratar med i telefon, och vad de pratar om? Om du inte vet det, gör det dig orolig? Inte? Då behöver du inte oroa dig för barnets nätvanor heller. Jag menar – vad skulle vi vara rädda för? Vad är det som är så farligt på Internet, som inte är kanske t.o.m. betydligt farligare någon annanstans? Vilken information vill vi skydda våra barn från, som de inte själva fattar att de kan välja bort?

Vi ska inte lita på Per Hellqvist från Symantec, eller andra representanter för företag som gör vinster på vanliga människors rädslor och oro. Vi ska lita på våra barn. Om våra barn bemöts med misstänksamhet och kontrollbehov så kommer de garanterat att hålla saker hemliga, och hitta sätt att dölja sina aktiviteter för oss föräldrar. Men om vi litar på barnen, och samtalar med dem om viktiga ting, med tillit till deras goda omdöme, så kommer vi att uppmuntra öppenhet, ärlighet – och gott omdöme.

Vägen till helvetet är kantad med goda intentioner. Låt barnen surfa i fred, utan ”nätkoll” av nyfikna föräldrar. De klarar sig nog alldeles utmärkt utan din hjälp.

Dekorrand

Men tänk på Baaaa-a-a-a-a-arnen!!!

30/07, 2008

Det är så förutsägbart. Så fort man vill propagera för en mer repressiv politik, mer förföljelse av enskilda grupper och mer fascism, så kan man alltid ta till barnen som slagträ. Ända sedan de kristna började förfölja och dräpa judar, eftersom judarna rövade bort och ritualmördade kristna barn (förstås!), så har olika grupper, som t.ex. ”häxor” och homosexuella jagats fram, torterats och slaktats i Jesu namn, och framför allt med argumentet att de rövar bort, förför och hjärntvättar barnen. Framför allt leder man barnen i synd, vilket gör att kommer till helvetet.

Så fort något verkar lite för läskigt för en stackars kristen, så kan man alltid hugga till med att det måste vara farligt för barnen. Är det inte nakna bröst (som jag trodde var gjorda för barn…), så är det onani, eller något annat. Och alltihop ska förbjudas. Själv hävdar jag att något av det farligaste som finns för barn är kristendom. En trosuppfattning som uppmuntrar vidskepelse, fanatism, skam, skuld, fördomsfullhet och självförnekelse kan inte vara bra för barn.

Någon borde varna barnen och deras föräldrar för kristna. Särskilt missionerande kristna – de är några av de farligaste och mest destruktiva människor som någonsin vandrat på vår jord. De presenterar sina vanföreställningar om sagofiguren Jesus som absoluta sanningar, och hävdar att om man inte lyder Guds bud (givetvis förmedlade av missionärerna själva) så kommer katastrofer att inträffa. Något mer arrogant, självförhärligande, nedlåtande, fördomsfullt, elitistiskt, föraktfullt och ondskefullt finns inte. Jag är inte en våldsam människa, men missionärer kan göra mig aggressiv på riktigt.

Det senaste utspelet från kristfascistlobbyn är en artikel i DN som handlar om skilsmässor. I berättas att ”ny forskning” (och vilken kristen organisation står för den ”forskningen”?) påvisar att skilsmässor alltid är dåligt för barnen, och att det är bäst för föräldrarna att hålla ihop, så länge de inte bråkar eller misshandlar varandra. Om de inte älskar varandra är inte så viktigt. Skribenterna, som för övrigt representerar en kristen lobbyorganisation med namnet Claphaminstitutet, tycker vidare att folkhälsominister Maria Larsson bör verka för en reducering av antalet skilsmässor, hur det nu skulle gå till. Ska man tvinga folk att leva ihop? Förbjuda föräldrar att flytta isär? Eller hur har de tänkt sig egentligen?

Claphaminstitutet är enligt egen utsago ett ”kristet ekumeniskt forskningsinstitut och tankesmedja”. Det enda jag kan hitta om det är en blogg, och en kort text på Wikipedia, där man bland annat kan läsa vilka olika kristna organisationer som stödjer institutet. Denna s.k. tankesmedja grundades i januari i år, och är i praktiken en kristen lobbyorganisation, som skall propagera för kristna värderingar i samhället. Missionärer, med andra ord, och vad jag tycker om kristna missionärer har jag med all önskvärd tydlighet redan redovisat…

Den nyutnämnde direktorn för Claphaminstitutet, ”professor” Tuve Skånberg (han kallar sig gärna professor, fast han inte har någon sådan titel i verkligheten), vill placera den kristna tron och de kristna värderingarna mitt i det offentliga rummet, och anser att kristendomen återigen skall dominera svenskarnas tankevärld – ”Starka röster vill marginalisera kristen tro och förpassa den till kyrkor och privatliv. Men kyrkans plats är mitt i byn.” – säger Skånberg i en pressrelease. Kyrkans plats är mitt i byn. Nu pratar vi makt över själarna. Vem skall göra anspråk på sanningen, den enda sanningen och bara sanningen, om inte de kristna? Jag blir så trött. Och arg. De vill tillbaka till 1800-talet igen, och det kan de väl få – men låt oss andra var ifred, tack!

Oförtröttligt kämpar de kristna, och sprider sin hatiska dynga varhelst de öppnar käften. Ena dagen är det homosexuella som är lika hemska som pedofiler och incestutövare (en av undertecknarna till DN-artikeln är den kristdemokratiska riksdagsledamoten Annelie Enochson, som faktiskt har gjort denna jämförelse på allvar!), andra dagen är det skilda föräldrar som ska stå med hundhuvudet för att de stackars ba-a-a-a-arnen mår dåligt, samt för ökade klassklyftor, större fattigdom och ökad kriminalitet. Så kan det gå om man skiljer sig, minsann! Skam och skuld. Synd och skam. Något annat verkar kristna människor sällan kunna prestera.

Och så ljuger de – som vanligt. Det är naturligtvis inte barnens bästa dessa kristna slåss för (det är alldeles uppenbart att de skiter totalt i barnens väl och ve). De vill bara återupprätta ”kristna värderingar” (vad det nu är för något…), och i detta fall framför allt det Heliga Äktenskapet och Tvåsamheten. Dessa anses vara Sakrament, och skall försvaras till varje pris, oavsett om människor lider fruktansvärda kval av det. Religiös ideologi är ofta dum och verklighetsfrämmande, och detta är ytterligare ett exempel på detta.

Det sägs att kristendomen har ett kärleksbudskap. Det ser jag inte mycket av. Kyrkan borde kanske åtminstone sopa rent framför egen dörr innan de klagar på andra. Svenska Kyrkan, t.ex., har dubbelt så mycket mobbing på jobbet som andra arbetsplatser i genomsnitt. Och så fort man hör kristna uttala sig offentligt, så är det så gott som alltid något som ska fördömas som ont, farligt, dåligt eller syndfullt. Hur kärleksfullt är det? Hur tolerant är det?

Enligt de kristna dårar/idioter/dumskallar (valfritt) som undertecknat denna debattartikel i DN så är det bättre för barn om deras föräldrar lever i ett kärlekslöst äktenskap (så länge de inte slår varandra) än om de skiljer sig, för annars kan barnen förlora kontakten med pappan. Men… hur dum får man bli? Hur korkat kan man argumentera för att återinföra kristna värderingar? Om barn förlorar kontakten med sin pappa så har det väl knappast med en eventuell skilsmässa att göra?

tunn linje

Jag växte upp med två föräldrar, som *äntligen* skilde sig, när jag väl hade flyttat hemifrån, vid 18 års ålder. Jag såg verkligen inte mycket av min far, eftersom han höll sig borta från hemmet så mycket han kunde. Deras äktenskap var en katastrof, och de borde verkligen ha skilt sig mycket, mycket tidigare. Det skulle ha gjort oss alla mycket lyckligare och mer harmoniska.

Jag och mina barns mor skilde oss 1999, då våra barn var 3, 5 och 7 år gamla. Det var det bästa vi kunde göra. Vi slogs inte, kunde kommunicera hyggligt med varandra, och det dagliga arbetet med hushållet fungerade. Men det var liksom inte det som var knäckpunkten. Vi hade vuxit ifrån varandra, älskade inte varandra längre, och längtade efter något annat. Vi var alldeles för olika, med helt olika mentalitet och mål i livet. Det handlade inte om att någon av oss blev kär i någon annan. Vi skilde oss inte för att gifta oss med någon annan – vi skilde oss för att hitta oss själva, på varsitt håll.

En kristen idiot skulle i detta läge förstås predika att vi borde hålla ihop, för barnens skull. Men om denne kristne idiot nu skulle fråga mina barn, så skulle de under inga omständigheter hålla med. Deras liv har blivit rikare, mer omväxlande, tryggare, roligare och på alla sätt bättre än innan skilsmässan.
Min på många sätt mycket kloka exfru uppfann ett underbart begrepp, som har blivit en favoritbeskrivning av vår situation – den kärnfria familjen. Och just så är det. Inga hårda kärnor att spotta ut – bara fler syskon, fler vuxna förebilder och ett rikare socialt liv.

Våra barn har ett fantastiskt liv, med två hem, två bonussyskon, två bonusföräldrar, massor med kontakt med både sin mamma och sin pappa, som för övrigt är mycket lyckligare och bättre föräldrar än vi hade varit om vi hade försökt hålla ihop. Vår skilsmässa var det bästa för alla, inte minst barnen.

En skilsmässa är inte nödvändigtvis ett misslyckande – det blir det bara om man har en förväntan om att ett äktenskap ska hålla hela livet. Det är denna förväntan som skapar misslyckandet, inte själva skilsmässan. Att människor möts och skiljs hör till det självklara flödet i livet. Att en skilsmässa skulle vara ett misslyckande är inte sant. Det finns ingen logik i detta. Jag kan bara gå till mitt eget liv och konstatera att vår skilsmässa var en stor framgång för alla i familjen – att försöka hålla ihop hade varit det största misslyckandet av dem alla.

Jag håller bröllop med jämna mellanrum, som hednisk vigselförrättare, och min fråga till bruden och brudgummen är som följer:

”Ni har förklarat att ni vill ingå äktenskap med varandra.
Tar du, Xxxxx denna kvinna Xxxxx till din hustru, att älska och hedra i nöd och lust, med- och motgång, njutning och smärta, i givande och mottagande – så länge era trådar är sammantvinnade i Urdaväven?”

Så länge era trådar är sammantvinnade i Urdaväven – det betyder, så länge det är ert öde att leva samman. Ingen annan än de personer som slår sina påsar ihop har rätt att styra över när det eventuellt kan vara dags att separera och gå åt varsitt håll, om den önskan finns. Detta kan bara de själva avgöra. Ingen annan. Och särskilt inte representanter för en viss obskyr religion, med starka moralistiska ideal, som de flesta inte ens delar.

Det börjar bli dags för dessa tokkristna att ge upp sin bakåtsträvande vansinnespredikan, att sluta med den här skambeläggningen och demoniseringen av folk som skiljer sig. Livslångt äktenskap var säkert funktionellt i en tid då folk började få barn vid 14 års ålder, och levde i snitt 37 år. D.v.s. många levde mycket kortare än så. Om man klämmer ut 12 ungar och dör vid 29 års ålder hinner man inte med så många äktenskap.
Vakna upp, herrar och damer jesuspredikanter och se verkligheten. Ecce homo – se människan, inte galna drömvisioner om det perfekta kristna samhället (som inte finns i verkligheten). Välkomna till 2000-talet.

En självklar brasklapp i detta resonemang är förstås att påpeka detta faktum: alla kristna är inte idioter. Jag har flera kristna i min bekantskapskrets, t.o.m. en präst i Svenska Kyrkan. Det är då förstås kloka och resonabla människor, som inte ser alla icke-kristna som förtappade själar som måste räddas från den eviga elden. Alltför ovanligt, tyvärr. Problemet är dock att om man som kristen börjar tänka med hela hjärnan, så får man det jobbigt.
Jag frågade t.ex. vid ett tillfälle min oerhört skärpte prästvän, efter att vi hade haft en synnerligen uppfriskande filosofisk diskussion, under vilken han avslöjade sig som betydligt mer fritänkande än vad som kan vara hälsosamt som präst i en kristen församling, hur kristen han var egentligen. Då svarade han ”ja, det frågar mina kollegor mig ibland också”.
Kyrkan är alltså ingen bra plats för fritt tänkande. Det går att tänka fritt, men man får knipa igen och hålla färgen, annars kan det gå illa. Man kan sköta ett arbete och ett socialt liv om man är heroinberoende också, men det är inte att rekommendera.

Astrid Lindgren sade en gång angående barnuppfostran, att ”om man bara ger barn kärlek, kärlek och åter kärlek, så kommer folkvettet av sig självt”. Astrid Lindgren (som för övrigt fick sitt första barn utom äktenskapet) var klokare än alla barnpsykologer och kristna politiker ihop. Hon såg faran i en möjlig återgång till ”stramare tyglar” och ”hårdare tag”. Med andra ord – ge fan i att reglera människors relationsformer, och skapa istället förutsättningar för ett mer kärleksfullt samhälle, med mer kärleksfulla människor. Då kommer även barnen att må bättre.

P.S.
Det kärleksfulla samhället kommer inte för att några politiker anser att det borde bli så – det kärleksfulla samhället börjar med dig själv. Varja dag du agerar mer kärleksfullt – ger komplimanger och uppskattning, hjälper någon som behöver hjälp, agerar tolerant och förlåter dem som inte begriper vad de sysslar med – då skapar du ett mer kärleksfullt samhälle.

tunn linje

Läs mer om Claphaminstitutet på bloggen Antigayretorik
Expressen sågar DN-artikeln

tunn linje

Andra bloggare som skriver om samma ämne:

Alliansfritt Sverige, Frida Perjus, Anders Wallner, Trollhare,
Tanja Suhinina, The Pale Green Woman, Tommy, Edvin Alam, Christian ValterssonTrotten, Motpol, guero, Rola Brentlin, Anders, Nonicoclolasos, Anne-Marie Ekström och många, många fler…
Dekorrand

Förbjud allt!

26/05, 2008

Hoppande barn

I en helt sanslös artikel i Aftonbladet med den helt osannolikt korkade rubriken ”Förbjud fotografering av små barn” (vilket i och för sig obarmhärtigt avslöjar den låga nivån på artikelns innehåll), skriver Dan Benchetrit att han känner sig maktlös. Han staplar sensationsrubriker på varandra och beskriver sin vanmakt och skräck som förälder, varpå han beskriver en situation där han själv utövat egenmäktigt förfarande gentemot en fotograf, utifrån en misstanke om att fotografen är pedofil, och att han ska använda bilderna att runka till. Detta ger honom rysningar.

Livet är det farligaste som finns. Garanterat dödlig utgång. Och artikelförfattaren redovisar sig själv omedvetet ärligt som en extremt skraj person, rädd intill panik, och en sådan person kan tyvärr vara väldigt farlig för såväl sig själv som för omgivningen, något som tydligt visar sig i den beskrivning som artikelförfattaren själv gör av händelseförloppet. Överslagshandling på överslagshandling, utan att en sekund betänka konsekvenserna av sina handlingar. Huvudlöst.

Riktigt skrämmande i sammanhanget är att det på gallupfrågan ”Ska det vara förbjudet att fotografera barn på allmän plats?” är 43 % som svarat ja. Pedofil-masspsykosen har alltså vuxit sig så stark att nästan hälften av de som svarat anser att ett så grovt ingrepp i människors frihet är rätt att göra. Trygghetsnarkomanerna har slagit till – igen!

Om jag hade varit fotografen, den man som enligt artikelförfattaren hade tagit sig den oerhörda friheten att fotografera hans barn, och därtill tilltala barnet (Hu! Folk som pratar med barn – det måste vara ett pervo!), så hade jag säkerligen reagerat minst lika aggressivt om jag hade blivit bemött på det sätt som artikelförfattaren bemötte fotografen. Jag hade högst sannolikt inte svarat ”Det ska du skita i”, eller ”fuck you” utan snarare något mer belevat, men andemeningen hade definitivt varit densamma.

”Det utbryter handgemäng” skriver artikelförfattaren skenbart neutralt, men vad som faktiskt hände var att artikelförfattaren själv inledde detta handgemäng, och då tycks det än mer obegripligt och förvridet att artikelförfattaren tror att polisen ska stödja honom när de dyker upp och stoppar handgemänget. Vidare erkänner artikelförfattaren egenmäktigt förfarande, i det att han tar fotografens kamera och tittar på bilderna. Polisen ber att få titta i kameran, men fotografen vägrar, vilket är fullkomligt förståeligt. Det skulle jag också vägra i en liknande situation.

Som slutgiltig ironi blir artikelförfattaren sedan förbluffad över att han blir delgiven misstanke om misshandel. Och sen skriver han en artikel om hela förloppet, i hopp om att vinna sympati. Ursäkta om jag uttrycker mig en smula grovt och nedlåtande – men vilken dumskalle! Och dumt, Aftonbladet, för att ni bidrar till detta fördummande av media, samt att ni dessutom offentligt förnedrar herr Benchetrit genom att publicera hans huvudlösa, paranoida babbel.

För det första – artikelförfattaren har ingen aning om vad fotografen har för avsikter när han fotograferar. Och det kan han heller inte styra. Om detta gör att artikelförfattaren känner sig maktlös, så får han ta det på eget ansvar, och inte projicera det på någon annan.

För det andra – även om det skulle vara så att någon fotograferar dina eller mina barn för att ha bilderna att runka till, så är det inte heller något som faktiskt drabbar någon. Att någon sitter hemma och runkar – vari ligger det hemska i det? Vem drabbas? Vem som helst kan ju faktiskt runka till bilder ur vilken dagstidning som helst, och det är inte heller något brott. För det är ingen som blir kränkt, inga faktiska övergrepp sker – det finns inga brottsoffer. Den enda kränkning som sker tillfogar vi oss själva, med våra egna sjuka fantasier i våra egna hjärnor – som vi sedan projicerar på ”snuskgubbarna”. Men vem är det egentligen som är en snuskgubbe?

Detta kanske är en ovanligt radikal idé i det nutida masspsykotiska diskussionsklimatet, men det går faktiskt inte att hindra någon från att tänka sexuella tankar. Det finns ännu inte ”tankebrott” i vårt samhälle, och det ska vi vara oerhört glada för. Att man sedan kan tycka att det är obehagligt att vissa personer kanske kontemplerar sådant som är osmakligt och skrämmande för mig, det får jag leva med. Punkt.

För det tredje har artikelförfattaren tydligt redovisat en i det närmaste mytologisk övertro på lagar och regler. Den som vill plåta kommer att göra det ändå, oavsett regler. Det finns teleobjektiv. Man kan införa hur många lagar och regler som helst, och det enda som kommer att ske är att fler blir brottslingar. Och till slut är vi brottslingar allihop, och så får vi sätta ett galler runt hela Sverige, låsa och slänga bort nyckeln.

Somliga verkar vilja ha en tankediktatur, med lagar mot ”tankebrott”. Om jag tänker sexuellt om dina barn så ska jag sättas i fängelse. Men hallå! Ska alla som har haft intensiva fantasier om att slå ner någon, eller mörda någon, straffas för det också? Det blir ju helt absurt! Vi kan betrakta oss alla som ondskefulla brottslingar, dömda enligt tankeförbudslagen.

Men det ÄR skillnad på tanke och handling. Och det finns en vits med att det är handlingar som döms, inte tankar. Själva definitionen på mänsklig civilisation är att vi kan motstå våra impulser. Bara för att jag vill slå någon som irriterar mig, eller bita strupen av min motståndare, eller knulla min 14-årige granne, så betyder inte det att jag faktiskt gör det. Då borde jag väl snarare belönas för att jag lyckats motstå mina impulser, inte straffas för dem?

Om man likställer tankar och handlingar skapar man ett totalt kaos, som helt enkelt inte fungerar. Verklig moral bygger inte på att man tänker ”rätt”, men att man handlar rätt, oavsett vilken tankeprocess som har föregått beslutet.

Så jag säger bara – slappna av, släpp kontrollbehovet över andra människors tankar (snacka om omöjlig ambition!), lita lite mer på folk (alla främlingar är inte farliga – de flesta är faktiskt inte farliga), men ta hand om dina barn, krama varandra, möt varandra, kommunicera istället för att kapitulera inför dina rädslor.

Vi går mot ett allt kallare och hårdare samhälle om all närhet och beröring, eller t.o.m. distansierad uppskattning, automatiskt skall misstänkas som otillbörlig. Till slut vågar ingen beröra någon, knappt ens titta. Och isoleringen blir allt värre. Och denna isolering kommer i sin tur att tvinga fram sjukliga behov av tvångsmässig, ofrivillig beröring, just på grund av skambeläggande och brist.

Mer kramar, pussar och hångel åt folket!

tunn linje

Andra som har skrivit om samma ämne:
Polymeriska tankar, Tuneld, Mad World, Attila, Peter Soilander, Jomari, Anna Svensson, Opassande, Gustaf Gellerbrant, Alltid varför, Rulle & Rubbe, Anne Björnström, Tre Amigos, mkv, Högerkonspiration, Sleepless-bot, Terese, Septemberhäxan, Stackars Sverige!, Wake up!! – Time to DIE!, WitchBitch, Fade to Ghey, Mellan Eld och Vatten, Ciruxia, Besökaren 2.0

Dekorrand


%d bloggare gillar detta: