Den sexuella revolutionens positiva effekter

Detta blogginlägg är en artikel till SvT Opinion, som där fick rubriken Vi behöver mindre av kristen sexualmoral. Här publicerar jag den med min ursprungliga rubrik.
Artikeln publicerades i torsdags, med anledning av den debatt som hölls i SvT Debatt samma kväll. Jag var där förstås, och Charlotta Levay (kd), vars dumreaktionära artikel min artikel var ett svar på, var där också, förstås, och en drös andra illustra debattörer. Men det ska jag berätta mer om i ett kommande blogginlägg.

Nu till artikeln:

På Sidan 4: Debatt i Expressen den 4 april ondgör sig Charlotta Levay (kd) över den sexuella revolutionen. Hon hävdar att arvet från 1968 års sexuella revolution (som om allt hände just 1968…) har gjort oss alla till utbytbara ting, sexleksaker, som gör abort på löpande band och knullar oss okänsliga och kalla. Med andra ord – det var bättre förr.

Min första fråga är – hur långt bakåt i tiden ska vi gå för att hitta den optimala sexualmoralen? När var tillvaron som bäst, enligt Levay? Våldtäkt inom äktenskapet blev straffbart 1965 (vilket vi svenskar var först i världen med), så det måste väl bli tillåtet igen. Och går vi bara ytterligare lite längre bakåt i tiden så kan vi också göra preventivmedel och sexupplysning helt olagligt. Och varför inte dödsstraff på äktenskapsbrott och homosexualitet?

Min andra fråga är – hur lyckliga var vi före den sexuella revolutionen? Hur många kvinnor fick någonsin njuta det minsta av sexakten? Hur många kvinnor fick lida av skammen för att ha fött utomäktenskapliga barn, hur många illegala aborter har lett till såväl barns som mödrars död, hur många spädbarn har blivt lämnade till änglamakerskor eller utsatta i skogen? Hur många har blivit kastrerade och steriliserade för att de var ”dåligt genetiskt material”, eller bara ”översexuella”? Hur många barn har blivit brända med glödgade järn på ollon eller klitoris, för att de inte har velat sluta onanera? Hur många har smittats med syfilis och andra fruktansvärda sjukdomar, som de hade kunnat slippa med en god utbildning i sexualkunskap? Hur många har bränts på bål, stenats, korsfästs, blivit piskade, lemlästade och utstötta för att de har haft ett privatliv som brutit mot den kyrkliga moralen? Hur mycket har människor tvingats att lida alla helvetets kval för att de genom århundraden har låtit sig luras, blivit bestulna på sig själva, och tvingats att leva under kyrkligt förtryck med en repressiv sexualmoral som effektivt redskap?

Med andra ord – om det är något vi INTE behöver mer av, så är det kristen sexualmoral. Kyrkan har sedan 300-talet fördömt alla yttringar av sex som inte direkt syftar till fortplantning som sodomi, syndfulla handlingar, och detta har lett till en skamtyngd, skuldbelastad, smutsstämplad sexualsyn, som alltjämt ligger som en gammal, sliten, fuktig och illaluktande heltäckningsmatta över hela samhällsgolvet. Hur fint vi än möblerar.

Den sexuella revolutionen har inneburit enorma framsteg för alla som har tagit del av den. Det handlar framför allt om självbestämmande och egenvärde – att jag själv väljer vad jag vill göra med mitt liv, min kropp, min sexualitet. Att sexualiteten inte är en orsak till skräck och skam, men till glädje, kärlek, närhet, njutning och hälsa. Min kropp är min att bestämma över, och ingen annan ska tala om för mig vad som är rätt eller fel att göra med den.

Men vi är inte färdiga ännu. Revolutionen har bara börjat. Vi har fortfarande bara börjat skrapa på ytan av vad det innebär att återupptäcka sexualiteten, och tillfredsställelsen i ett friskt och harmoniskt sexliv. Steg för steg tar vi makten över våra egna liv igen, våra kroppar, våra känslor, våra drivkrafter och våra lustar. Vi frigör oss från ett repressivt, patriarkalt och förtryckande system i vilket vi är maktens ägodelar, med begränsad tillgång till det som ovillkorligen borde vara våra egna domäner att råda över – våra kroppar, våra själar och våra sinnen.

Detta är inte bara en utopi. Jag talar av egen och andras erfarenhet. Sedan några år tillbaka håller jag och min hustru Jennie kurser, med sex, kärlek och intimitet som fokus, och den respons vi får är fantastisk. Våra kursdeltagare vittnar om en helt ny styrka, integritet, lekfullhet, glädje, kraft och frihet – allt detta för att vi erbjuder metoder, tid, plats och rum att återerövra sexualiteten.

Sexualiteten är en av våra allra viktigaste drivkrafter, och kan vi släppa skammen och skulden, och återta makten över oss själva, så kan detta leda till fantastiska resultat.

Den sexuella revolutionen har bara börjat. Låt oss nu fortsätta.

Frågor och svar om bloggandet

Jag hittade först hos Blogge (som vanligt) en enkät, som en hel drös bloggare har svarat på. Jag har ingen aning om var denna enkät kommer ifrån ursprungligen, men jag tänkte ändå att jag ska väl inte vara sämre. Så jag svarar på dessa frågor, jag också.

1. Hur länge har du bloggat?
Inte särskilt länge. Sedan julafton 2007.

2. Hur såg din bild av bloggar och bloggare ut en månad innan du själv började blogga?
Som nu – en oerhört diversifierad grupp människor, som uttrycker sig själva eller sina idéer på väldigt olika sätt, med väldigt olika målgrupper, och med väldigt olika motiv. Och bland allt grus kan man vaska fram ett och annat guldkorn, bloggare som verkligen bidrar med något unikt och inspirerande.

3. Vilken var den första blogg du förälskade dig i?
Carl Bildts bloggar var de första som väckte mitt intresse, men Blogge Bloggelito var nog min första stora favorit, med den svada, känslosamhet, kunskapsbredd och entusiasm som präglar hans blogg. Blogge är definitivt min främsta inspirationskälla för att själv blogga. Vi har liknande åsikter i mycket, diametralt olika i andra, men den ömsesidiga respekten finns där, och det är det viktigaste.

4. Hur känner du dig inför dina första blogginlägg, när du såhär i efterhand läser dem?
Jag har ju skrivit väldigt mycket i hela mitt liv, så jag känner väl inget speciellt för mina tidigaste blogginlägg, annat än vad jag vanligen känner för mina olika skrivna alster. Det är kul och trevligt att ha ett forum att ständigt kunna publicera aktuella alster – och därtill bli läst.
Men fråga mig om ett år eller två, så kanske jag säger något annat.

5. Hur många bloggar återvänder du till regelbundet som läsare?
Några stycken – Blogge, förstås, Isabella Lund, Queendom, Johanna Sjödin, Art Nudes, AutoBlog (ja, jag är en biltok!), Oscar Swartz och några till, som jag besöker mer eller mindre regelbundet.

6. Av de bloggare du läser, hur många procent är dagboksbloggar och hur många är ämnesbloggar/t.ex. teknikbloggar, modebloggar, politikbloggar?
Mina favoritbloggar handlar nästan alltid om politik, filosofi, ideologi och ett djupgående analyserande av alla dessa företeelser. Alternativt handlar de om konst och estetik på ett eller annat sätt. De flesta bloggare jag läser har en liberal eller libertariansk grundinställning till livet. Jag har dessutom en viss dragning till bloggar om sex, samt fotobloggar med konstnärligt erotiska bilder. Och så gillar jag snygga bilar, vilket då och då leder mig in på en och annan bilblogg.

7. Nämn en bloggare (obs länka) som verkar väldigt olik dig, vars blogg du tycker om?
Hmmm… Jag vet inte – en del kan man ju vara väldigt olik på vissa områden, men väldigt lik på andra. Blogge Bloggelito, t.ex. Eller för den delen Isabella Lund, som jag har pratat med i telefon – och vi har väldigt lika åsikter i mycket, men jag tror att vi är väldigt olika som personer. Eller så är vi inte det. Jag vet inte, eftersom vi inte har träffats. Nä, det är en omöjlig fråga att svara på.

8. Nämn en bloggare (obs länka) som verkar väldigt lik dig, vars blogg du tycker om?
Åh, det finns ingen som är lik mig. Jag är helt unik. 🙂
Skämt åsido så är det ju kul att umgås med likasinnade, men man behöver också lite ”tuggmotstånd” emellanåt, så man inte blir för bekväm och tillbakalutad.
Det fanns en dansk bloggare, en kvinna som skrev en blogg som hette ”Frydefuld”, om sex, men hon har tyvärr slutat blogga, av tidsskäl.
Och så bloggar ju min hustru också, på YONI-bloggen. Och vi är rätt lika.

9. Vad tycker dina närmaste om att du bloggar?
De verkar tycka att det är kul, att jag skriver kloka och roliga saker för det mesta.

10. Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg?
Det vet jag inte. Har inte frågat. Men jag skulle tro det. Jag förställer mig ju inte på något sätt.

11. Har du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vare i din blogg, eller tänjs den gränser hela tiden?
Jag har en klar och tydlig mediapolicy, för deltagande i andras media (jag deltar aldrig i tidningar, radio eller TV som privatperson – bara som representant för den verksamhet jag bedriver inom olika fält), men på min blogg kan jag vara precis så privat som jag vill. Och jag har inte särskilt mycket att dölja, tror jag.

12. Nämn några saker som du aldrig skulle blogga om och varför?
Sådant som inte intresserar mig – förstås – som mode, sport, motorcyklar och husdjur. Aktier och ekonomi. Och mycket annat. Skvaller och andras bekymmer – det är inte min sak att vaska andras byk offentligt.
Helt privata tråksaker, som ”idag åkte jag till biblioteket för att lämna tillbaka en bok, men det var stängt, så jag tog en fika istället”. Enda anledningen att skriva om sådant är om det faktiskt leder vidare till något allmängiltigt och intressant.

13. I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse tror du?
Ja, ett visst behov av bekräftelse har ju alla. Vi är flockdjur, med ett behov att bli sedda och bekräftade av våra flockfränder, så det är klart att det har betydelse. Men med åren har jag blivit såpass trygg i mig själv att jag inte alls behöver lika mycket bekräftelse för mitt ego som när jag var yngre, men jag tycker att det är kul att få bekräftelse på de idéer jag presenterar, om de slår rot eller ej.

14. Tror du att man kan lära känna en person genom att läsa hennes/hans blogg?
Det är ju alltid en början. Och det beror väl också på hur öppen personen är i sin blogg. Om en person är välformulerad, genomtänkt och intelligent i sin blogg kan jag nog utgå från att han eller hon är det IRL också. Och om någon bär sig åt som en buffel i bloggen finns det säkerligen med IRL också.

15. Har du träffat folk IRL (in real life) efter att ha fått kontakt med dem via bloggen?
Ja, någon enstaka. Någon kanske ovetandes. Men de flesta som jag faktiskt har träffat fysiskt, som också bloggar, har jag träffat innan jag läst deras bloggar, alltså folk jag redan känner. Annars är det nog rätt ovanligt, hittills. Det kanske blir mer av den varan framöver, ju fler som bloggar.

16. Tror du det kan vara skadligt för vissa personer att blogga?
Det är väl klart att det kan vara, av en mängd olika anledningar. Om jag t.ex. skulle skriva något riktigt, riktigt kontroversiellt, typ rasistisk propaganda, och jag skulle bo mitt i Tensta eller Rinkeby, och folk vet vem jag är – då skulle jag med stor sannolikhet åka på riktigt mycket stryk.
Sen finns väl alltid risken att man blir beroende, och att allt annat blir lidande.

17. Har du någonsin blivit sårad av någonting som skrivits till/om dig i kommentarer eller i andra bloggar. Och isåfall: Hur har du hanterat detta?
Nja, jag är rätt bra på att hantera påhopp och skitsnack av olika slag. Jag ser att de flesta påhopp och anklagelser är projektioner, och att det säger mer om skitsnackaren än om mig. Och ibland är det bästa sättet att få någon att framstå som komplett dum helt enkelt att låta dem prata på. De avslöjar förr eller senare sig själva. Som t.ex. Janne Josefsson.

18. Har du skrivit saker du ångrar i din egen eller andras bloggar?
Nä. Jag ångrar inte saker och ting. Det är slöseri med tid och energi.

19. Hur ser bloggandets nackdelar ut, för dig?
Det skulle vara all den tid det tar i anspråk, möjligen. Men jag har ännu inte fastnat helt i bloggträsket, så än så länge har bloggandet inte inneburit några direkta nackdelar för mig. Mest fördelar.

20. Tror du att du fortfarande efter två år bloggar? I såfall: Tror du att ditt bloggande förändrats då?
Ja, det tror jag att jag gör, och jag tror att jag har blivit ännu bättre på att skriva, och att jag kanske har blivit mer spcifik och riktad i mitt skrivande. Eller inte. Det får vi se.

21. Tror du att bloggarna har (eller kommer att ha) någon inverkan på vår kultur, eller är de en grupp människor som mest påverkar varandra?
Helt klart påverkar bloggandet hela mediasfären. Fler och fler kollar in bloggar parallellt med gammelmedia, eftersom de kompletterar varandra så bra. Att en escortkvinna kan bli vald till årets politiska blogg (2007) säger en hel del om flexibiliteten och framåttänket i bloggosfären. Bloggarna tar ibland upp ämnen som helt glöms bort av traditionella media, och kommenterar på ett sätt som tidigare aldrig gjorts. Dessutom finns en interaktivitet i bloggandet som helt saknas i traditionell media.

22. Avslutningsvis 1: Kan du sammanfatta kort vad ditt bloggskrivande har betytt för dig?
– Att jag kommit upp ännu högre i sökmotorerna, och får väldigt många fler träffar (numera om jag Googlar ”Carl Johan Rehbinder” så får jag över 30.000 träffar, mot drygt 1.000 förra året).
– Att jag äntligen har ett ständigt aktuellt forum för mina aktiviteter, tankar och tyckanden.
– Att jag nu har ytterligare en kommunikationskanal vid sidan om mina mer traditionella hemsidor, och att jag i och med detta har en mer direkt och aktuell kanal, vilket i sin tur har givit mig intressanta och aktuella uppdrag.

23. Avslutningsvis 2: Kan du sammanfatta kort vad bloggläsandet har betytt för dig?
Att läsa andras bloggar är roligt, inspirerande, det tillfredsställer min kunskapstörst, och jag lär känna andras tankar och funderingar om livet på ett väldigt intressant sätt.

24. Nämn 5 bloggare som du vill ska svara på enkäten.
Joshen förstås, Isabella Lund, Queendom, Johanna Sjödin och Louise P.

På TV ikväll – SvT Debatt om den sexuella revolutionen

Ikväll ska jag vara med i TV igen – denna gång handlar det om den sexuella revolutionen. Jag har en artikel med på SvT Opinion, med rubriken Vi behöver mindre av kristen sexualmoral, och det är förstås detta som är samtalsämnet för kvällen. Min artikel kommer att bli ett blogginlägg här på TantraBlog också, förstås, men just nu får du gärna läsa den på SvT Opinons hemsida.

Titta gärna på debatten, och kommentera gärna både här och på SvT Opinon!

Onani-maraton i Köpenhamn!

Masturbate-a-thon är ett fantastiskt evenemang som har arrangerats regelbundet sedan starten 1995 i San Francisco, av The Center for Sex & Culture. Masturbate-a-thon är särskilda tillfällen då människor helt enkelt samlas under festliga former för att onanera tillsammans, en hel dag. Masturbate-a-thon har också hållits i England.

Masturbate-a-thon är förstås inte bara en kul sexhappening, det är också ett politiskt och filosofiskt evenemang, en hyllning till den privata sexualiteten – och med privat menar jag då inte det man vill gömma undan och stänga dörren om, utan det som helt och hållet rör den egna personen, den egna kroppen.

Och nu är det dags i Danmark. Orgasmterapeuten Pia Struck (som bl.a. håller orgasmkurser för både kvinnor och män) har tillsammans med en grupp sexaktivister i Danmark organiserat en Masturbate-a-thon i Köpenhamn. Det hela kommer att ske på lördag den 31 maj 2008, på swingerklubben SwingLand i Ishøj, och det kommer att pågå hela dagen. Enligt vad jag fått höra är det nu många som har anmält sig, så intresset finns uppenbarligen.

Det finns ett enormt värde i att avskaffa skammen kring den egna kroppen, och den egna sexualiteten. Det är helt absurt att vi har kollektivt har accepterat samhällets dom över oss som syndare, och som äckliga och snuskiga, bara för att vi tar i våra egna kön. För hundra år sedan stämplades onani som en sjukdom, en åkomma som var farlig och skadlig för alla och envar som föll för frestelsen att njuta av sin egen sexualitet.

Och det var inte bara ”Händerna på täcket, Gud ser allt!” – unga människor fick utstå plågsamma och såväl fysiskt som psykiskt stigmatiserande terapier mot sitt onanerande. Det kunde vara olika varianter av kyskhetsbälten, bränning med glödgade järn på klitorisollon på flickor, och penisollon på pojkar, könsstympning och i värsta fall kastration.

Det amerikanska oskicket att kollektivt omskära gossar kommer från denna tid, då man på så sätt ville förhindra onani. Den komplett galne och starkt sexnegative hälsoprofeten Dr. Kellogg (ja, han som uppfann Corn Flakes) hävdade att omskärelsen på gossar helst skulle göras utan bedövning, för att på så sätt skapa trauma kring könet, och därmed hindra gossarna än mer effektivt från att ta till den hemska onanin.

Vi lever i en annan tid nu. Men onani betraktas alltjämt som något att skämmas för. Många skulle aldrig våga onanera ens så att ens partner ser. Det är fortfarande något som är ”fult” och nedvärderande med onani, och detta påverkar oss känslomässigt och mentalt. Våra kroppar är inte helt erövrade av oss själva. Det finns fortfarande andra som gör anspråk på våra kroppar, på att bestämma över vad som är rätt och fel i förhållande till den egna kroppen.

Frågan är – vem äger dig? Vem bestämmer över din kropp, reglerar vad du får göra eller inte göra med din egen kropp? Det kan låta som en helt absurd fråga, för rent känslomässigt tror jag att de flesta reagerar utifrån att de naturligtvis själva bestämmer över sina egna kroppar. Men så enkelt är det inte. Ytterst sett har staten fortfarande högre bestämmanderätt över din kropp än du själv, i fler avseenden än du kanske tror. Och vi låter oss därtill bli ägda av våra partners (de allra flesta äktenskap är i praktiken ömsesidiga äganderättskontrakt), våra arbetsgivare, våra barn, våra släktingar och så vidare. De stunder då vi känner att vi faktiskt kan äga oss själva, disponera vår egen tid för oss själva, är ytterligt begränsade – och därtill, absurt nog, skambelagda. Det betraktas ofta som fult och egoistiskt att ta hand om sig själv – och därför gör många det aldrig, och förvandlas därmed till att vara slavar på heltid.

Solo-sex är Safe Sex.
Att onanera är garanterat riskfritt, särskilt beträffande överförande av sjukdomar.
Onani är skönt, hälsosamt, lugnande och gratis. Det finns inga nackdelar med onani.
Onani är nyttigt och bra.
Onani tillsammans med andra kan vara oerhört sexigt och spännande, eggande och roligt, inspirerande och lärorikt.
Att se på när andra onanerar kan vara väldigt upphetsande, men också bara mysigt. Och framför allt – befriande.

Att onanera är en frigörelsehandling, en bekräftelse på att jag är min egen, att jag kan bryta mig ur slaveriet att ständigt vara ägd av andra. En onanistund kan vara den enda tiden då jag faktiskt helt och hållet fokuserar på min egen njutning, min egen glädje.

Danmarks första Masturbate-a-thon har förstås fått massor av mediarespons, och inte bara i Danmark. Onanér for en god sag, i EkstraBladet, och i samma tidning kan man läsa om den amerikanska onanigurun Betty Dodson, God onani gør dig til bedre elsker, och i Politiken kan man läsa DM i onani afholdes til maj och Onanister sprøjter penge hjem til gode formål. Och på Amine.dk kan man läsa den roliga artikeln Give me five! Även i Sverige har det skrivits om danska Masturbate-a-thon – i HD hittar du ”I Köpenhamn förbereds just nu ett maratonrunk”
Läs gärna mer om Masturbate-a-thon på Wikipedia!

Man kan köpa fräcka onaniprylar också – t-shirts, hängslen och mössor på denna butik på nätet. Gulligt. Nåt att ha på sig på nästa släktmiddag. Om inte annat så slutar föräldrarna kanske att tjata om hur härligt det skulle vara med barnbarn…

*******************
Samtliga foton av Calle & Jennie Rehbinder, och animationen av Calle Rehbinder

Vår kritik mot Ecpat står fast

Det replikskifte som utspelat sig den senaste veckan på Expressens debattsida SIDAN 4: DEBATT har nu kommit till ett slut – såvida inte Bodström & Co försöker sig på en vända till.

Det hela började med en artikel i GP 080222 av Bodström & Karlén – Stoppa sexturismen – en tendentiös och propagandistisk artikel om den hemska könshandeln med barn (vem vill argumentera mot sådant?).

I en ledare i Expressen 080327 skrev Johannes Forssberg Granska ECPAT, då en ganska tuff kritik mot Bodström & Co. Jag kommenterade denna artikel med ett blogginlägg om Bodström 080328, med rubriken Skitsnackaren Thomas “Stasi” Bodström avslöjar sig….

Detta ledde i sin tur vidare till en debattartikel på Expressens Sidan 4 som jag och några andra tillsammans (Sunny Börjesson, f.d. strippa; Björn Elzén, förläggare; Isabella Lund, sexarbetare; Carl Johan Rehbinder, sexualupplysare; Pia Struck, sexualterapeut; Dick Wase, historiker) skrev och skrev under – Även Bodström och Ecpat ska hålla sig till sanningen.

Nu började det bli lite jobbigt för Bodström & Co, för de svarade dagen efter i en artikel med rubriken Vi ägnar oss inte åt lögn och medeltida häxjakt, vilket känns rent retoriskt ungefär lika smart som när Richard Nixon utbrast ”I am not a crook!”.

Nu har vi svarat, och repliken går även den att finna på Expressens debattsida 4 – Vår kritik mot Ecpat står fast. Läs själv, och gör en egen bedömning efter detta.
Vem är Thomas ”Stasi” Bodström egentligen? Vad vill han – egentligen…?

Mina favoriter – kvinnliga skådespelare

Alla älskar listor. Jag också. Så jag tänkte införa en ny kategori på min blogg – mina favoriter. På sikt tänker jag lista mina favoriter inom en mängd olika fält – artister, kompositörer, konstnärer, författare, fotografer, skådespelare, regissörer – allt möjligt, företrädesvis inom det konstnärliga området. Men det kan även bli arkitekter, maträtter, bilmodeller eller vad helst som dyker upp i mitt huvud.

Mina favoriter blir inte listade i nån slags numrerad rangordning, typ från 10 till 1 – det kan ju skifta från dag till dag i bland – men nån slags 10 bästa-variant blir det säkert, inte nödvändigtvis rankade i den ordningen de är uppräknade. Fast det kan ju också ändras.

Hur som helst tänkte jag börja med en radda favoriter i en kategori som i sig är en favorit – kvinnliga skådepelare. Och det blev 12 den här gången.

Mitt främsta kriterium på en bra skådespelare är att hon/han ska beröra mig på djupet, med äkthet, närvaro, trovärdighet, teknisk skicklighet och allt som man kan tänkas förvänta sig av en skådespelare. Sen är det ju inte fel om hon är vacker också – men det är i allra högsta grad en sekundär egenskap, och jag föredrar alla gånger den slags skönhet som kommer inifrån. Om en skådespelare av egen kraft kan få mig att se en film eller pjäs, så platsar hon på denna lista.

Eftersom jag själv har flera års skådespelarutbildning, med en del yrkeserfarenhet som såväl skådis som dramalärare och även regissör, så har jag väldigt höga och specifika krav. Men jag kommer också att motivera varje val ordentligt.

Välkommen till min lekstuga!

Cate Blanchett
Cate är definitivt en av mina absoluta favoriter. Hon överraskar ständigt med att spela helt olika karaktärer i varje film – från drottningar av olika slag till arbetarklass-underdogs, mördare och narkomaner, från sydstatsdialekter till överklassengelska, vackra, fula, nervösa, överjordiskt stillsamma. Ingen roll verkar främmande för henne. Hon utstrålar intelligens, integritet, naken sårbarhet, uppriktighet och sökande, nerv – hon gör aldrig ett dåligt jobb. Paradoxalt nog fick hon en Oscar för den roll jag nog egentligen var minst imponerad av, i hennes serie av fascinerande rolltolkningar. Men intressant är hon alltid. I ”Coffee and Cigarrettes” spelar hon två roller, mot sig själv, och bevisar än en gång sin bredd.

Mae West
Mae West var definitivt en av 1900-talets roligaste människor, med ett bett i repliken som är få förunnat. I citatsamlingar dyker tre personer ständigt upp som de stora humoristerna – Oscar Wilde, Groucho Marx och Mae West. Och man kan se hennes 30-talsfilmer än idag, och de är fortfarande roliga, med vara och varannan replik som en av de där klassiska replikerna vi alla känner till. Hon skrev alltid sitt eget material, och författade flera teaterpjäser som hon satte upp på Broadway. Så hon var en stjärna i alla avseenden. Hon var rolig, fräck och provokativ utanför scen och biosalong också – en klassiker är när hon står inför rätta (förmodligen för att ha sårat sedligheten på ett eller annat sätt), och får hela rättssalen att skaka av skratt – domaren hamrar hårt med sin klubba, och följande replikskifte uppstår:
”Miss West, are you trying to show contempt for the court?”
”No, dear, I’m doing my best to hide it…!”
Kommentarer överflödiga.

Jessica Lange
Debuterade i 1970-tals-remaken av King Kong (vilket får sägas vara dåliga odds), men lyckades t.o.m. att göra den rollen intressant (hon vann en Golden Globe för bästa debuterande filmskådespelerska). Sedan dess har hon gjort nästan 40 filmroller, blivit Oscarnominerad 6 gånger, vunnit 2 gånger, och därtill en mängd andra priser – Emmy, Golden Globe m.m.
Hennes oerhört känsliga och sårbara spelstil är ofta på gränsen till någon slags lätt skruvat utanförskap, vilket passade alldeles särskilt bra i t.ex. ”Frances”, om skådespelerskan Frances Farmer, som hamnade på sinnessjukhus och blev slutligen lobotomerad. Lange verkar ständigt leva lite på gränsen, hur behärskade hennes rollfigurer än är, och vad hon än gör, så berör hon med sin alldeles speciella karaktär och personlighet.

Helen Mirren
Den som inte har sett Helen Mirren i en TV-film om den bittert bitchiga polisinspektören Jane Tennison har något fantastiskt att se fram emot. Tlll och med som en sur, lätt alkoholiserad, ensam och bitter medelålders kvinna lyckas Helen Mirren att vara helt oemotståndlig. Det är omöjligt att inte fatta tycke för denna starka karaktär. Och som Drottning Elisabeth i The Queen, vann hon äntligen en synnerligen välförtjänt Oscar, efter tre nomineringar genom åren. Och coolare än Helen Mirren blir man bara inte, när hon efter detta konstnärliga stordåd (och efter att ha blivit adlad!) blir bjuden på te hos drottningen – och hon tackar nej. Hon hade inte tid. Cooooool…

Laura Linney
Det finns skådespelare som verkligen tar sitt jobb på allvar, som verkar som att de aldrig kan göra ett dåligt jobb, som alltid imponerar – och som dessutom lyfter en redan intressant och spännande rolltolkning till något oväntat, överraskande bra. Laura Linney gör det oupphörligen. Som överspänt leende skådespelerska i ”The Truman Show”, till Sean Penns urstarka hustru Annabeth i Clint Eastwoods ”Mystic River”. Laura har en självklar integritet och en stark personlighet, som dock aldrig tar över, utan snarare bär hennes rolltolkningar till oanade höjder.

Judi Dench
Här snackar vi klassisk, brittisk teaterskådespelerska, med hur många Shakespeare-roller som helst, hur många utmärkelser som helst (vet ej hur många Laurence Olivier Theatre Award hon har vunnit, men det är många!), och hur mycket erfarenhet som helst. Hon fyller varje roll med tyngd och dignitet, om det så är drottning Elisabeth I, sötsugen dam i Chocolat, eller M i James Bond. Alltid ett stort nöje att se!

Katherine Hepburn
Drottningen bland skådespelerskor – legendarisk rekordhållare i Oscarsammanhang, med fyra gubbar av tolv nomineringar. Hennes långa, långa karriär (över 70 år i branschen!) med allt från komedi med Cary Grant till ”Afrikas Drottning” med Humphrey Bogart. Och i ”Guess Who’s Coming to Dinner” fick hon återigen spela mot sn hemliga kärlek Spencer Tracy, i en oförglömlig roll som gav henne ytterligare en Oscar. Katherine Hepburn var egentligen helt osannolik som Hollywoodstjärna, med sin frispråkighet och oglamorösa personliga stil – men ändå vann hon i längden. Mer än någon annan.

Holly Hunter
Holly Hunter gjorde tidigt i sin karriär en liten, liten roll som en av Goldie Hawns kompisar (Jeannie) i en film som utspelar sig under andra världskriget. Kompisarna arbetar på en stridsflygplansfabrik, som så många kvinnor under kriget, och vid ett tillfälle kommer en ung soldat för att meddela Jeannie att hennes man har dött i strid. Hennes reaktion är så hjärtskärande äkta, och skitjobbig, att jag är övertygad om att just denna scen öppnade dörren för större roller. Hennes breda sydstatsdialekt och intensiva energi passade utmärkt för komedier som ”Arizona Junior” och ”Broadcast News”, men den film som hon nog är mest känd för är Jane Campions ”Pianot”, som också gav henne en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll. Hennes enorma närvaro och fokus gör henne alltid intressant att se, och hon behärskar både komedi och drama. En av de roligaste rollerna i senare produktioner är som George Clooneys ovilliga hustru i bröderna Coens ”O Brother, Where Art Thou?”. Det finns liksom i Jessica Langes skådespeleri en krydda av något lite skruvat, lätt surrealistiskt, och det blir alltid spännande, ofta roligt.

Rachel Weisz
Vann en Oscar för bästa biroll i filmen ”The constant gardener”, i vilken hon spelade mot Ralph Fiennes. Rachel Weisz har en kvalitet som är svår att fånga, men som gör henne oändligt fascinerande. Hon är så oerhört mänsklig, så sårbar och samtidigt obändigt stark och övertygande. Hennes känslosamma, engagerade, temperamentsfulla rollfigur i ”The constant gardener” erbjuder en fantastisk motpol till Ralph Fiennes behärskade, lugna, diplomatiska portfölj- och slipsnisse. Men båda är innerliga och passionerade, på sitt sätt. Darren Aronofskys film The Fountain är egentligen bara konstig, och känns inte alls färdig, men just Rachel Weisz gör att jag ändå ser hela filmen, och fascineras. Av henne. Och i Jean-Jacques Annauds WWII-drama ”Enemy at the Gates” har Weisz ett legendariskt, magiskt kärleksmöte med Jude Law. Kort sagt – allt Weisz tar i blir innerligt, vibrerande och fängslande.

Isabelle Adjani
Nu har jag en viss svaghet för skådespelerskor med alla nerver utanpå huden, och i just detta måste nog Isabelle Adjani sägas vara i särklass. Hennes fanatiska förälskelse i en ovillig soldat i L’Histoire d’Adèle H. är smärtsam att skåda, och hennes gestaltning av titelrollen i ”Camille Claudel” är lika hängiven, lika dödsföraktande. Hon är den begåvade skulptrisen som blir den store Rodins elev, modell och älskarinna (Rodin spelas lysande av Gerard Depardieu, men det är ändå Isabelle Adjani som äger denna film), och hon fortsätter alltjämt att fascinera – som i ”La Reine Margot” från 1994. Hon är den enda skådespelerskan i Frankrike någonsin som har vunnit hela fyra César (fransmännens Oscar), och därtill två Oscarnomineringar.

Julia Ormond
Det finns somliga skådespelare som kan gestalta smärta så att det gör ont i betraktaren, sorg så att betraktaren gråter, och lycka så att betraktaren blir alldeles euforisk. Julia Ormond är en sådan sällsam skådespelerska. Till och med i de mest osannolika roller som i Peter Greenaways blodiga meta-surrealistiska ”The Baby of Mâcon”, bibringar hon betraktaren någon slags känsla av realism. I ”Höstlegender” skildrar hon övergivenhet och smärta på ett sätt som stannar kvar länge efter filmens slut, och till och med i en sådan patetisk kalkonfilm som ”First Knight”, med en trött Sean Connery som Kung Arthur, och en förvirrad Richard Gere som Lancelot, så gestaltar Julia Ormond den unga Guinevere på ett alldeles vibrerande, levande, totalt närvarande sätt. Förtrollande!

Hanna Schygulla
Drottningen av tysk film, Rainer Werner Fassbinders favoritskådespelerska (hon var med i 19 av hans filmer, bland andra ”Maria Brauns äktenskap” och ”Lili Marleen”). Hanna Schygulla är en fantastiskt skicklig aktör, och hon har en närvaro och en utstrålning som få kan matcha. En film jag gärna rekommenderar för den som vill ta del av hennes säregna, hypnotiska skönhet och intensiva närvaro,och trovärdighet i rollen – se henne som drottningens kammarjungfru i ”Natten i Varennes”.

BUBBLARE:

Kate Winslet, Nathalie Baye, Julie Delpy, Iben Hjejle, Madhuri Dixit, Julia Roberts, Meryl Streep, Sophie Marceau, Jennifer Connelly, Catherine Deneuve, Charlotte Rampling, och några till jag inte kommer ihåg namnen på just nu…

Goda nyheter!

När TV och tidningar översvämmas av tragedier och dåliga nyheter, är det särskilt trevligt att mötas av en god nyhet. Eller snarare en rapport om ett gott tillstånd. I Expressen kan man läsa om den gamle filmchimpansen Cheeta, som var med som en av stjärnorna i Johnny Weissmüllers gamla Tarzanfilmer på 1930-talet. Cheeta lever alltså forfarande (född 9 april 1932), och har uppnått den respektabla åldern 76 år, vilket gör honom till världens äldsta apa. Man får väl tillägga att han är världens äldsta apa i fångenskap, eftersom vi nu inte helt säkert kan känna till alla apor på jorden och deras ålder. Men sannolikt är han äldst, och det är fantastiskt.

Jag minns min barndoms biomatinéer, när pappa och jag kunde få en plötslig lust att gå på bio. Jag växte upp på Kungsholmen, mitt i Stockholm, och eftersom jag är född 1962 började jag gå på bio mot slutet av 1960-talet. Då fanns det massor av biografer överallt – vi hade åtminstone 10 biografer inom 5 minuters gångväg från vår bostad (Riviera, Riverside, RI-ettan och RI-tvåan, Draken, Alcazar och ett stort antal som jag inte minns namnet på), och ibland gick vi på matinéer. Ofta gamla svartvita filmer med spännande äventyr för en liten pilt.

Tarzan var en favorit. Johnny Weissmüller var den atletiske hjälten, den enda ”riktiga” Tarzan, som ofta återkom som förebild för lekar på dagis och fritids – rep i en trädgren, några ylanden, och så var man Tarzan. Fast alla vi pojkar ville helst vara Boy, och ha Tarzan som pappa. Och så apan Cheeta. Han var så himla gullig och skojig, och hittade ständigt på skojiga busigheter som man fick skratta åt.

I Maureen O’Sullivans lättklädda Jane kunde anas ett löfte om något vuxet, något lockande, något som komma skall. De tidiga Tarzanfilmerna var gjorda i en tid då filmcensuren inte hade hunnit bli så hård i U.S.A., och därför kunde man vara betydligt mer lättklädd och utmanande än redan under andra halvan av 1930-talet. Det finns t.o.m. en fantastisk sekvens i en film från 1934, där Tarzan och Jane filmas simmande under vatten, och Jane var då helt naken. Sexigt!

Dessa gamla Tarzanfilmer var alltså flera decennier gamla redan när jag var barn – och nu får jag veta att den där gulliga apan som var med då fortfarande lever och har hälsan. Fantastiskt. Apan lever!

Det är sånt som väcker barnglittret i ögonvrån till liv igen.

Vad händer, om vi blir mer empatiska?

Engla är död. När jag läste den nyheten blev jag djupare och mer smärtsamt berörd än jag trodde att jag skulle bli. Jag menar, visst är det oerhört tragiskt, så det är ju inte så konstigt att det berör, men samtidigt händer det oerhört tragiska ting hela tiden, och man kan inte segna ner i smärta för varenda tragedi som händer här på jorden. Då skulle vi bara ha ont hela tiden. Och samtidigt – tänk om vi faktiskt skulle ta till oss all smärta. Vad skulle hända då?

Vad skulle ske om vi alla blev mer empatiska? Skulle vi bli bättre på att motverka tragedier, förhindra dem i tid, och skulle vi bli bättre på att hantera de tragedier som vi inte kan förhindra? Ja, det tror jag. Skulle vi lida mer, allihop? Kanske. Men jag tror också att vi skulle bli starkare, känna mer samhörighet, hålla varandra uppe, vara mer kärleksfulla, tryggare, mer förberedda.

Vi behöver varandra. Vi kan hjälpa varandra att må bättre, känna oss mindre isolerade, mer som en del av något större. Vi är individer, ja, men vi är också flockdjur med en gruppidentitet. Utan flocken måste vi vara så oerhört mycket starkare för att inte gå under. Den närmaste flocken är familjen, sen kommer vännerna (som ibland är en del av familjen, åtminstone känslomässigt), och i förlängningen kan det vara våra bekanta, den plats där vi bor och/eller arbetar, alla dem vi identifierar oss med och känner någon slags samhörighet med.

Så hur kan vi stärka varandra, lyfta varandra? Hur kan vi vara mer kärleksfulla? Första steget är att se sig själv i ett positivt ljus – att jag faktiskt är en gåva till mänskligheten, och att jag tillför något vackert till alla i min omgivning. Nästa steg är att omsätta detta i praktiken, och det kan vara något så enkelt som att ge varandra komplimanger. Ofta. Att ge och ta emot uppskattning kan vara svårt för somliga – men det ger snabba och påtagliga resultat. Alla vet att en enda liten snabb uppskattning, ett leende och en komplimang, kan sätta stämningen för hela dagen, eller t.o.m. veckan.

Ytterst sett handlar det om kärlek. Hur kan jag ge kärlek, vara kärlek, skapa kärlek? Hur kan jag vara en som bär, en som ger, en som bygger och stärker, snarare än en som tär, en som river ner och försvagar? Det handlar om attityd, och närvaro. Det handlar om tillit och positiva val. Och även de minsta valen kan få oanade konsekvenser. En enda kram kan hindra någon från att gå in i väggen, ett enda erkännande kan hindra en människa från att ta livet av sig. Att ge sin närvaro, att se sina medmänniskor, se den gudomliga gnistan i var och en jag möter, det är mitt kärleksprojekt.

Astrid Lindgren sade om barnuppfostran, att man bara ska ”ge dem kärlek, kärlek och åter kärlek, så kommer folkvettet av sig självt”. Det tror jag gärna på. Empati. Kärlek. Närvaro. Att alltid finnas där.

Mitt hjärta slår i skrivande stund för Englas nära och kära. Ni finns i mångas tankar just nu, och jag hoppas att det kan lindra den allra svåraste smärtan åtminstone lite grann. Medkännande, medlidande, med-varande. Det sägs att delad glädje är dubbel glädje, och delad sorg är halv sorg.

Alla upplever smärta. Alla dör. Men vi kan alla bli bättre på att hantera denna verklighet. Tillsammans. Livet blir lättare då.

Bara bröst eller bara Bröst?

Nu börjar det kanske bli lite tjatigt, det här med bara bröst, men uppenbarligen är denna fråga större än man kan tro vid en första anblick. Det skrivs artiklar, det görs TV-reportage, det anordnas debatter – och vågorna går högre än man kanske väntat sig. Men jag vet varför. Sex och naket engagerar förstås alltid, eftersom det fortfarande är så tabubelagt och skräckstämplat, men framför allt visar denna symbolfråga på djupare strukturella problem – hur jämställda är vi egentligen, och hur står det till med objektifieringen av kvinnors kroppar?

RFSU inledde i tisdags kväll en samtalsserie, som de kallar ”Sex med RFSU”, på Kägelbanan på Södra teatern, Mosebacke torg i Stockholm, och där avhandlades just Bara Bröst-kampanjen. Jag var där förstås, tillsammans med min kära hustru Jennie. Klassiskt var att det egentligen fanns väldigt lite tid för samtal, men att det var ett litet fåtal utvalda nyckelpersoner som fick sitta i en panel i varsin fåtölj på ett podium, medan vi andra skulle sitta och lyssna. Ungefär som på TV. Det är ett lite tröttsamt format, som lämnar mycket tid till snömos från panelen, och alltför lite tid till intressanta kommentarer från auditoriet, vari jag såg många som förmodligen skulle ha minst lika intressanta saker att tillföra som personerna på scenen. Inte minst jag själv.

I samtalet deltog Ragnhild Karlsson från aktionsgruppen ”Bara bröst”, Andreas Ahlén, jurist från JämO, samt Beatrice Fredriksson från Muf, som tillsammans med Malin Petré startat bloggen ”antifeministiskt initiativ” och som menar att jämställdheten kan lösas på annat sätt än genom feminism. Moderator för hela kvällens samtal var Ulf B. Andersson från RFSU Stockholm. Med skulle egentligen även ha varit Nour El-Refai, som blottade sina bröst i humorprogrammet ”Raj-Raj” och blev fälld för ofredande, men hon fick förhinder i sista stund.

Det var dock bra att ha representanter för Bara Bröst och JämO på plats, för att på så sätt kunna få klarhet i vad som faktiskt har hänt i beslutsgången, när JämO avslog Bara Brösts anmälan av Fyrishovsbadet för könsdiskriminering. JämO avstod från rättsprocessen mot badet, eftersom de gjorde bedömningen att det inte skulle gå att vinna den striden. Det finns nämligen ett undantag i reglerna om könsdiskriminering, gällande ”privatliv och anständighet”. Vad denna anständighet består i är svårt att definiera, men det måste antagligen vara ”prydast sätter ribban” som gäller.

På flera badhus är det nu fritt fram för barbröstat badande för både män och kvinnor, ”så länge ingen tar anstöt”, och det låter ju bra – men hur stor seger är det egentligen? Det betyder ju i alla fall att räddhararna och moraltanterna bestämmer var skåpet ska stå. Ingen riktig seger för oss som kämpar mot objektifiering, och för verklig jämställdhet mellan könen.

Mitt motförslag är att anmäla dem som tar anstöt. Om någon öppet klagar på att någon har nakna bröst, med motivet att det är äckligt, omoraliskt, oanständigt, fult eller vilken motivering som helst, så tycker jag att det är högst motiverat att anmäla den personen för sexuella trakasserier eller ofredande. Det skulle kunna bli intressant att se vad som blev av det…

Många argument kom upp i samtalet, många synvinklar skärskådades, och den jag tycker uttryckte sig klokast var definitivt Ragnhild från Bara Bröst. Väldigt ung, sådär, men ändå väl genomtänkt, uppriktig och ärlig, med alla argumenten på plats. Advokaten från JämO var korrekt, avmätt och… tja, en advokat, helt enkelt. Beatrice med antifeministbloggen, stackarn, pladdrade på och kunde knappt svara på en enda fråga, eftersom de alla var ”så svåra”. Hon hade passat bättre i ett annat, lite mindre forum. Hon utgick från ett ultraliberalt, superindividualistiskt perspektiv, utan gruppidentitet, utan diskrimineringslagar, men med en naiv utopisk idé om personligt ansvar. Att tala om marknaden, att ägarna av badhusen måste få välja sina egna regler, och att man får välja mellan olika badhus om man inte gillar ett av dem, känns rätt unket, och framför allt hopplöst naivt. De allra flesta orter med badhus har bara ett badhus, inte fler att välja mellan.

Det gamla trötta argumentet att man måste också ha valfriheten att inte behöva se nakna bröst kom förstås upp (måste man inte då också ha valfriheten att slippa se tjocka magar, negrer, springande barn, eller vadhelst man nu kan välja att ta anstöt av?), och riktigt tröttsamt blir det med föräldrar som vill skydda sina barn från att se nakna bröst på badhuset. Ragnhild svarade mycket bra på detta, och påpekade att föräldrar kanske borde ta sitt ansvar i att berätta för barnen att folk är olika. Där är en mörkhyad, där är en handikappad, där är en lång, där är en gammal, där är en ung – och där är en kvinna, och där är en man. Det kan vara bra att lära barnen att det inte är fel med variationer.

Ett annat riktigt sunkigt argument är att man borde ta hänsyn till personer med olika religioner. Men med denna logik så blir det ju till slut burkha för alla. Intressant nog är det ju aldrig strikta kristna, hinduer eller muslimer som för fram denna önskan, utan bara välmenande svenssons, i sedvanlig kvasikolonialistisk arrogans. ”Stackars muslimer som ska stå ut med att se svenska flickors bröstvårtor!”

Självklart kommer även frågan om nakenhet upp, om det inte borde vara tillåtet att vara naken på badhusen. Men det är ju inte det diskussionen handlar om, hur god tanken än är. Diskussionen handlar om olika behandling av män och kvinnor. När vi har den jämlikheten kan vi ta diskussionen ett steg till, och diskutera en liberalare syn på kroppen över huvud taget. Självklart tycker jag som gammal nudist att det vore underbart om det var helt fritt att bada naken även på badhusen, precis som utomhus på somrarna. Men det får väl bli nästa strid, när kvinnorna åtminstone får välja själva om de vill täcka brösten eller ej.

Men värst av alla verkar vara badhuspersonalen. I utslag av spontan onaniskräck och ett fruktansvärt mansförakt, kan tanterna (för det handlar vanligen om tanter) bräka nedlåtande om ”gubbarna” som inte kan hantera nakna bröst, för då går de iväg och runkar, och tänker på de stackars tjejerna. Jaha. Och varifrån kommer den här idén att alla kvinnor är totalt osexiga (och därmed anständiga) i bikini eller baddräkt, men blir sexbomber som får männen att tappa kontrollen totalt så fort BH:n åker av? Vad finns det egentligen för en magisk kraft i kvinnors bröstvårtor, som får oss män att fullkomligt tappa koncepterna? Det skulle jag gärna vilja ha svar på.

Vad jag upplever som mest positivt med kvällens samtal var att det över huvud taget förs sådana samtal. Att det finns folk som bryr sig, som vill delta i det politiska livet, som vill påverka. Dock kan jag tycka att Ulf B. Andersson och RFSU-gänget verkar lite rädda för verkliga samtal, där alla deltagare kan vara med. Med RFSU Stockholms kafëkvällar i gott minne, ser jag just denna tendens som genomgående. Det ska bjudas in nyckelpersoner, men det blir väldigt lite tid över till att släppa samtalet mer fritt. Det vill jag gärna uppmuntra RFSU Stockholm att våga lite mer, i framtida samtalsarrangemang. Vi som kommer och lyssnar är ofta engagerade och pålästa, och har också intressanta saker att säga.

Bodström får spö igen, i Expressen…

Allas vår Thomas ”Stasi” Bodström får stryk igen, denna gång på Expressens debattsida Sidan 4. Han får verkligen inte vara i fred, och det är precis som det ska vara. Artikeln heter ”Även Bodström och Ecpat ska hålla sig till sanningen”, och påtalar Bodströms och ECPAT:s ”liberala” hållning gentemot vad som är sant eller falskt.

Denna gång är vi en grupp som undertecknar (kompanistryk, med andra ord) – Sunny Börjesson, före detta strippa; Björn Elzén, förläggare (Hydra Förlag); Isabella Lund, sexsäljare, och innehavare av Årets Politiska Blogg i Sverige 2007; Pia Struck, sexualterapeut i Danmark, jag själv, samt Dick Wase, historiker. Det är Dick som har fört pennan, men vi andra har haft synpunkter och har kunnat påverka artikeln.

Läs artikeln! Kommentera gärna här i min blogg sen.