Archive for the ‘Teater’ category

Bokslut över ett händelserikt år…

31/12, 2014

TantraBlog 7 år!

Det är på något sätt typiskt att när jag har massor att skriva och berätta om, då har jag inte tid – och när jag har tid, har jag inte lika mycket att skriva om. Detta blir det tolfte inlägget på min blogg i år, vilket är den minsta årsproduktionen någonsin här på Tantrablog. Och då är ett av inläggen ett gästinlägg, och ett är en artikel som jag skrev till SvT Opinion, och sen bara klistrade in här på bloggen. TantraBlog har alltså fått väldigt lite uppmärksamhet av mig under 2014.

Men detta betyder alltså inte att det inte har hänt så mycket i år. Tvärtom. Detta har nog varit ett av de mest händelserika åren i mitt liv. Så jag tänkte avsluta detta sjunde år med TantraBlog med en kort resumé över ett urval av allt som jag har gjort under 2014.

tunn linje

Familjen

Familjen Rehbinder

Det största i familjen under detta år var paradoxalt nog det minsta. Det började redan i oktober 2013, då Jennies och min lilla dotter Disa föddes. Under detta år har Disa förvandlats från en liten blobb som äter, sover, bajsar och… ja, det är väl det… till en snacksalig liten tjej som kryper runt och upptäcker världen. Hon har tredubblat sin vikt på ett år, pillar på allting, skrattar jämt, älskar våra fötter och biter oss ofta och gärna i tårna. Hon dansar, leker, kan äta själv – både med nappflaska i högsta hugg, och nu på sistone med bestick och mat i skål. Visserligen hamnar fortfarande det mesta på bordet och golvet, men det går åt rätt håll.

Disa & C:o

I år blev min äldsta dotter Indra myndig, så jag har alltså tre vuxna barn och en bebis – samtidigt. Det är en välsignelse på flera sätt. Disa har tre underbara storasyskon, som ställer upp för henne på allehanda sätt. Leonard har skrivit en fantastisk sång till henne, och introducerar henne nu i hur man bygger med LEGO, och Indra är jämte Jennies mor en av våra underbara barnvakter när vi arbetar med våra kurser. Indra följde också med till Frankrike när vi höll kurs, och var barnflicka under våra kurspass. Perfekt!

tunn linje

Kurser och festivaler

Parkurser

2014 har verkligen varit ett fantastiskt år för oss och våra kurser. Vår grundkurs, Gudomlig Njutning, har varit fullbokad hela året, och vi körde även en sommarkurs för att fira vårt tioårsjubileum för denna kurs. Vi har hållit denna kurs 67 gånger sedan starten, och vi har haft 800 deltagare (400 par). Men om man räknar samtliga kurser har vi kommit upp i över 240, så det är ingen överdrift att påstå att vi är rätt så rutinerade nu.

Under sommaren var vi med på två festivaler – Sexsibilityfestivalen, som i år hölls på Ängsbacka kursgård, och så den nya JoyRide Experience, som hölls i Malmö. På Sexsibility fick jag nöjet att hålla en mini-workshop med 80 deltagare, och Jennie höll en kvinnoworkshop med 60 deltagare. Dynamiskt och roligt.

Utöver detta har vi hållit våra sedvanliga fortsättningskurser, som vår härliga Kärleksretreat, nu för andra året, vår allra lyxigaste livsnjutarkurs Livets Goda – trettonde gången sedan starten 2007 – samt förstås Gudomlig Extas. Vi har även hållit våra mans- och kvinnokurser YONI – Fri att Njuta och Mandom, Mod & Morske Män, Jag har ånyo hållit TantraLila, och för andra gången har jag hållit kurs tillsammans med min vän Ruby May – Sweet Surrender. Många kurser – och fler kommer det att bli!

Kurser med Calle & Jennie Rehbinder!

tunn linje

Teater!

Tranceformation Impro

Äntligen fick jag arslet ur vagnen, och körde en teaterimprovisationskurs i början av året – den fick heta Tranceformation Impro, och var i praktiken en reinkarnerad version av alla de improkurser jag höll på 1990-talet. Jag hade vansinnigt roligt hela helgen, och kom hem på kvällarna som ett tomtebloss av ren glädje. Jag försökte hålla en till i maj, men då fick jag inte tillräckligt med deltagare – det har jag däremot till kommande kurs i januari 2015, och det känns riktigt kul!

Improkurs med Keith Johnstone

En annan teaterdröm som äntligen blev verklighet var att jag i september åkte till London för att delta på en improkurs med Keith Johnstone. Det var extremt inspirerande, och vansinnigt roligt. Det känns fantastiskt att efter att ha levat med insikterna från hans bok IMPRO i nästan 30 år, äntligen få träffa ”The Man”, och tillbringa sex dynamiska och kreativa dagar under hans briljanta ledning.

tunn linje

Politik

Calle på SvT Debatt 1304518

Mitt politiska engagemang har genomgått flera förändringar detta år. Från att som oberoende liberal debattör skriva artiklar och debattera i TV om sex och droger (mina favoritämnen), engagerade jag mig i EU-valkampanjen för Piratpartiets räkning. Det gick tyvärr dåligt för Piratpartiet i EU-valet, och ännu sämre i det strax efterföljande riksdagsvalet, där partiet bara fick 0,4 % – sämsta resultatet i partiets historia.

Efter detta restes många röster med en önskan om förnyelse och förändring, och flera personer nominerade mig till styrelsen inför kommande år. Efter mycket funderande accepterade jag nomineringen, och blev strax därefter invald i styrelsen. Officiellt börjar mitt uppdrag först i och med årsskiftet, men jag är redan med rent praktiskt.

Jag tänkte först att det skulle bli rätt lugnt, men så avgick hela ledningen med buller och bång, vilket förstås omedelbart satte partiet i en helt ny situation, utan ledning, och dessutom utlovades under några veckor ett nyval i vår, vilket förstås gör livet för en politiskt engagerad person än mer hektiskt. Lyckligtvis blev det inget nyval, så vi kan ta det lite lugnare framöver. Mitt mål med min styrelsepost är att göra partiet tydligare, och ett parti som fortfarande är värt min röst 2018. Vi får se hur det går.

tunn linje

Mina tyskar – en hippiebuss och en aristokrat

Mina tyskar

I påskas förverkligade jag en sedan länge omhuldad dröm. Jag köpte mig en gammal husbuss – den perfekta hippiebussen! En Opel Blitz skåp från 1968, ombyggd till husbil. Den fick förstås heta Blixten – både för att den heter Blitz, men också för att den är så långsam… Under sommaren har Blixten fått en hel del reparationer och tillbyggnader, och mer ska det bli. Jag blev så entusiastisk att jag startade en egen blogg om Blixten, och på den kan man följa både arbete och lek med min hippiebuss.

Intressant nog uppfylldes ännu en gammal affirmation gällande bilar redan i år. Min gamla Volvo 940 blev vandaliserad, och försäkringsbolaget löste hellre ut bilen än att betala skadorna – så jag lade till några tusenlappar till och köpte mig en Mercedes, just en sådan jag har tänkt att jag ville ha. Den är osannolikt skön att köra och att åka med, så jag är otroligt nöjd. Efter 20 år med Volvo har jag nu två tyskar. Så kan det gå.

tunn linje

Hippiesemester på Gotland

Hippiesemester på Gotland

Om man nu har en hippiebuss måste man förstås ta en hippiesemester. Så en dag i augusti följde vi en impuls, och slängde in packning i bussen och drog till Gotland. Det blev den roligaste semester jag har haft på många år, med paradisisk fulcamping, härliga måltider, hoppa runt nakna i ett varmt spöregn och shoppa på obskyra loppmarknader. Hur kul som helst. En mycket mer detaljerad redogörelse för vår underbara semester går att finna på bloggen som jag skapat för Blixten, vår hippiebuss.

Hippiesemester på Gotland

tunn linje

San Francisco

San Francisco

Det har blivit mycket resande i år, och årets flackande avslutades stilfullt med en dryg vecka i San Francisco. Vår vän, kollega, guru och mentor Barbara Carrellas vill att vi ska representera henne och hennes kurser i Europa, och därför var vi inbjudna att assistera på hennes avancerade kurs för personer med sexualitet som jobb – Urban Tantra Professional Training Program. Efter mycket om och men kom Jennie och jag fram till att det skulle bli alldeles för mycket krångel med att vi åker allihop, med en Disa, ett år i följet. Så det blev jag som åkte.

Jag blev förälskad i San Francisco. En härlig stad, med skön stämning och trevliga människor. Jag hann inte med särskilt mycket sightseeing, eftersom större delen av veckan upptogs av Barbaras kurs – men en del promenerande hann jag med, och jag fokuserade förstås på Haight-Ashbury district, den gamla hippiemetropolen, och det var verkligen helt rätt ställe för mig. Så kul. Jag hittade massor med störtsköna butiker – bl.a. Jammin’ On Haight, en stor klädbutik med BARA batik. Så underbar – jag shoppade loss där, både till mig, Disa och Jennie.

Jammin' On Haight – in San Francisco

Kursen var helt fantastisk, bättre än när vi gick den 2010. Men det är inte så konstigt. Alla utvecklas vi – Barbara också – och hon har hållit denna kurs för proffs i några år nu. Mitt deltagande som assistent var omtumlande, och det har förändrat en del i min syn på en hel del. Det kommer också att bli väldigt mycket lättare nu att sälja in kursen till hugade deltagare i Europa.

Vi har i själva verket kommit igång, planerar en Urban Tantra Professional Training Program i Köpenhamn i maj, och har redan fått några deltagare. Så det som händer i år är frön som skall skördas nästa år…

tunn linje

Bröllop

Sommarbröllop i en skogsbacke

1997 höll jag min första vigselceremoni, och sedan dess har det blivit ca 30 vigslar genom åren, på en mängd olika vackra platser runt om i Sverige. I år blev det fler ån något år tidigare – fyra ceremonier. Inte så många alltså, men det är en fin grej att kunna erbjuda till dem som inte vill ha en kristen vigsel, men något vackert i nordisk-hednisk ton.

Tyvärr kan det bli allt svårare att hinna med dessa ceremonier i framtiden, eftersom jag så ofta är upptagen på helger. Men jag har å andra sidan kunnat hänvisa till vänner som också gör vackra ceremonier, och som har lite mer tid än jag.
Läs gärna mer om mina ceremonier på hemsidan Grimners Runor!

tunn linje

Årets fotoprojekt – 100 clownnäsor

Clownnäseselfies

I december förra året påbörjade jag ett projekt som jag tyckte kändes lite extra kul. Jag tycker att det har gått inflation i det där med selfies, så jag tänkte att det kunde gå att utveckla temat lite. Så jag började göra selfies på vilka alla deltagare bär clownnäsor, och snart blev målet att få ihop selfies med 100 personer i clownnäsa under året. Jag har över 90 nu, och räknar med att få de sista fram till 100 på vår traditionella nyårsfest.

Det finns förstås en tanke bakom. Clownnäsan är världens minsta mask, och den gör att de flesta som får på sig en sådan omedelbart börjar bete sig annorlunda. Det går inte att ta sig själv på alltför stort allvar med en stor, rund, röd näsa mitt i ansiktet. Så jag har under året faktiskt fått ihop nästan 100 personer med clownnäsa (de sista tänkte jag samla in på vår årliga nyårsfest), och det känns väldigt roligt.

tunn linje

Jättemånga läsare…

Blog Stats 1,000,003 hits

Periodvis har jag haft ett enormt intresse för min blogg, och håller man bara på tillräckligt länge så kan det generera många besök – och i år blev besöksantalet faktiskt sjusiffrigt, eftersom jag nu passerat miljonen läsare, vilket förstås känns väldigt roligt. Vi får väl se om jag orkar fortsätta att blogga, och om läsarintresset fortsätter lika länge till – så att jag en dag når 2.000.000… Vem vet?

tunn linje

Detta var ett extremt kort sammandrag av vad som har hänt under 2014. Det har förstås hänt mycket, mycket mer än så. Men detta var i alla fall en del av de roligaste milstolparna under året. Jag ser fram emot ett minst lika dynamiskt och spännande 2015. Jag hoppas att vi ses nån gång!

Dekorrand

På kurs med Keith Johnstone

30/09, 2014

Calle & Keith Johnstone med clownnäsor

I snart 30 år har jag influerats och valt livsvägar med inspiration av Keith Johnstones geniala instruktioner i boken IMPRO. Jag har tränat på teaterimprovisation som teaterelev på Skara Skolscen och Commediantlinjen, hållit många egna improkurser, använt Keiths tekniker och övningar med grupper jag regisserat, och även applicerat Keiths idéer på helt andra områden än teater – allt från praktiskt tillämpad shamanism till kurser i kärlek och relationer. Ytterst sett handlar alltihop om samma sak – relationer, och att vara medveten och närvarande i nuet, samt lyhörd i sin kommunikation. Bra att ha i hela livet, inte bara på en teaterscen.

Under hösten förra året bestämde jag mig för att det var dags att komma igång med mina improkurser igen, vilket verkligen var helt rätt. Jag har saknat teaterarbetet, ibland intensivt. Min första Tranceformation Impro i vintras gav mig en sådan enorm kick att min älskade hustru Jennie blev alldeles fascinerad av min glädje – jag kom hem på kvällarna som rena tomteblosset. Med den inspirationen i kroppen fick jag i våras en impuls att kolla upp om det alltjämt fanns någon möjlighet att gå kurs med Keith – och det gjorde det! Internet är fantastiskt.

”Don’t come on stage to be funny, come on stage to establish relationships.”

Det fanns en kurs med Keith i Canada mitt i sommaren, men det var lite för långt att åka, tyckte jag. Betydligt närmare höll Keith också en kurs i Danmark i augusti, men det var samtidigt som jag och min hustru skulle hålla kurs i Frankrike, så det gick bort det också. Men så fanns det två kurser i England i september. Den första var fullbokad, men på den andra fanns det fortfarande plats. Sex dagar med Keith! Så jag bokade in mig på den så fort jag kunde. Det här ville jag inte missa! Äntligen en chans att gå på kurs med den som sannolikt är den viktigaste läraren i hela mitt liv. Och – med tanke på att Keith fyller 81 år i höst tyckte jag att det nog är bäst att passa på. Man vet aldrig hur länge till han orkar hålla sina kurser.

Kursrummet - på Bloomsbury Baptist Church

I en hyrd samlingssal i en baptistkyrka mitt i centrala London samlades ett brokigt gäng med deltagare från minst tre världsdelar. USA, Japan, Italien, Tyskland, England, Holland och ytterligare några länder – samt tre deltagare från Sverige. Internationellt värre. Några var professionella skådespelare, men långt ifrån alla, förmodligen inte ens majoriteten. Alla var dock spända av förväntan och osäkerhet, lust och entusiasm. Keith lufsade in utan att göra något väsen av sig, och så stod vi där allihop och fikade tillsammans. Sen var det dags. Keith slog sig ner i soffan mitt på scenen, och berättade lite om vad vi ska göra de kommande dagarna. Och så skulle det se ut varje morgon de närmaste sex dagarna.

”There are people in the offices next door. They are praying for us to be silent. Their prayers will not be heard”

Jag hade extremt höga förväntningar. Men jag blev inte besviken. Tvärtom. Jag hade en fantastisk vecka med en härlig grupp, och framför allt med Keith, som utan tvekan är en alldeles underbar lärare – lekfull, prestigelös, tålmodig, inspirerande, rolig, samt förstås extremt kunnig och erfaren. One of the elders, truly. Han har hållit på med detta väldigt, väldigt länge. Så pass länge att när Keith började experimentera med improvisation på teater, så var det faktiskt förbjudet på brittiska teaterscener.

Teaterimprovisation förbjudet? Japp, all teater som visades på brittiska teatrar var underkastad hård granskning och censur. Inte bara texterna, utan även föreställningarna. Statstjänstemän från en särskild myndighet granskade även föreställningar, och gjordes något otillåtet kunde en skådespelare bötfällas, och en teater kunde stängas ner helt och hållet. Improvisation var alltså alldeles otänkbart. Ända in på slutet av 1960-talet var det så, och detta var alltså klimatet i vilket Keith och hans vänner utforskade ämnet. Och Keith var en av dem som bidrog starkt till att knäcka censuren.

Keith ger instruktioner

Vi hann med en hel del på dessa sex dagar. Många ämnen dryftades och prövades, och Keith visade sig ha samma filosofi kring teater som den gamle Berthold Brecht – ”det som inte kan prövas på scen ska inte heller diskuteras”. Så vi prövade mycket på scen. Keith levererade kontinuerligt nya lekar och övningar åt oss, och vi fick ständigt klok, inspirerande och rolig respons. Ibland tog Keith över soffan, och så berättade han något ur sitt liv för att illustrera något av kursens moment.

”If you know how to improvise, please don’t. Why am I still doing this? Because I’m still not very good at it. I don’t know how to do it.”

Keith gör det mesta precis tvärtom. För att få fram riktigt intressanta improvisationer uppmuntrar han oss att INTE försöka vara originella, INTE vara duktiga, INTE prestera, INTE göra vårt bästa. Det är inte bara O.K., utan önskvärt att misslyckas, om och om igen. Som Keiths gamle vän Samuel Beckett formulerade det – ”No matter – Fail again. Fail Better.” Och när man misslyckas, så ska man göra det med gott humör. Det älskar publiken. En vanlig strategi är annars att se lidande ut när man gör fel, för att vinna sympati. Det slår fel. Snubbla och var glad.

Att sträcka ut tungan i smyg

Att försöka vara originell är som att stå på Nordpolen och försöka gå norrut, brukar jag själv säga. Vi är så vana vid oss själva att vi tror att vi är tråkiga om vi är oss själva, och så försöker vi istället vara kvicka och kreativa, duktiga och speciella, men paradoxalt nog blir vi då tråkigare. Keiths ord ringer alltjämt i öronen – ”Be obvious!” – ”Think inside the box!” – varje gång vi försöker vara originella, så lämnar vi publiken och våra medspelare i sticket. Men varje gång vi väljer det självklara, så blir alla glada.

”Drama is a person being altered by another. If a character doesn’t get changed, nothing happened. The audience want change. We laugh of pleasure, because we anticipate change.”

Ingenting händer om ingen förändras på scenen. Publiken vill se förändring hos skådespelarna. En relation måste först etableras, och sen ska någon impuls från en av skådespelarna förändra den andre. Först då händer något. Först då blir vi fångade, intresserade, berörda. Allt det förstår vi så länge vi sitter i publiken. Men av någon outgrundlig anledning glömmer vi allt det där så fort vi kommer upp på scenen. Då blir förändring och ovisshet plötsligt oacceptabelt och skrämmande, och så drar vi ut på scener i all oändlighet utan att något händer, vi blockerar andras förslag, och fastnar i scenisk limbo. Det blir tråkigt. Konsten är alltså att bryta detta limbo.

The audience - and Keith, blowing up balloons

”The truth is in the audience”

Ibland behöver man hjälp att komma vidare när en scen har fastnat. Keith har därför hittat på ett stort antal övningar (och hittar ständigt på nya) som gör att skådespelarna/improvisatörerna omedelbart ska bli varse när de inte kommer vidare. Två skådespelare på scenen kan båda ha möjlighet att knäppa i fingrarna när de inte blir engagerade, och då får den andre gå av scenen, och lämna plats för nästa. Eller så är det en som har detta privilegium, och alla de andra får möjlighet att göra något som engagerar den förste så pass att denne inte knäpper i fingrarna. Det kan bli hur galet och roligt som helst. I en sådan övning på kursen var det först väldigt få som lyckades få stanna på scen längre än 15 sekunder, men sakta ökade tiden, och till slut fick flera stanna längre än en minut. Vi lärde oss helt enkelt hur man engagerar medspelaren, hur man ser till att medspelaren har roligt.

”You guys are so lucky – not only do we have a sofa, we have improvisors wearing hats!”

Vissa improvisationsgrupper sätter en ära i scenisk minimalism, att inte ha rekvisita, inte möbler, inte kostymer. Keith tänker även här helt tvärtom, och vill gärna att skådespelarna ska ha möjlighet att ha massor med rekvisita. Gärna stolar och bord, gärna en soffa – och varför inte en säng? Mycket kul kan hända i en säng. Inte bara sex – folk dör i sängen, pratar, grälar, äter, röker, brottas. Sover. Keith har även formgivit en ”Keith-soffa”, som har en osynlig öppning i ryggen, bakom kuddarna. I en sådan soffa kan improvisatörerna glida ut genom soffan, eller sticka fram en arm eller ett huvud. Det kan bli oerhört roligt. Det är också bra att ha vardagsrekvisita som glas och flaskor, telefoner m.m. Så det hade vi.

Family drama in bed

Att använda masker, grimaser, konstiga ljud, påhittade handikapp och andra märkliga ingredienser kan också tillföra enormt mycket till en scen. Att stöna eller sucka när man sätter sig, att grymta av välbehag av en matbit, att tjoa till av förtjusning, eller göra erotiska ljud när man känner på något eller någon, gör också stor skillnad. Det handlar om att använda hela sitt register. Och – att göra ljud gör även att spänningar i kroppen släpper, vilket gör att agerandet också upplevs som mer naturligt och flödande. Eller som Keith beskrev det: ”Det ser ut som bättre skådespeleri – det kanske till och med ÄR bättre skådespeleri.”

”It’s so much easier to improvise when you’re growling…”

Ett exempel på tillämpning av dessa principer var under arbete med en improviserad scen med mor, far, dotter och son, i vilken ett av barnen kommer hem senare än avtalat. Först gjorde vi scenen ”som vanligt”, och sen fick vi göra samma scen, fast ständigt grymtande och morrande. Det förändrade hela scenen totalt. Allt blev verkligen mer improviserat, mer direkt, mer naturligt. Ingen tänkte efter, utan agerade i ögonblicket. Det blev förstås också vansinnigt mycket roligare att titta på, mycket mer levande.

”Status is what you do to another person in order to create the balance you want. Everyone are trying to be a little bit more important or a little bit less important than the other.”

Status och statustransaktioner är sannolikt det ämne som Keith utforskat djupast, och som kanske är hans mest värdefulla gåva – inte bara till teatern, utan allt som har med psykologi och beteende att göra. Status handlar inte om social status, den rang eller etikett som klistrats på dig utifrån. Status handlar om ditt beteende, det du gör mot en annan människa för att skapa den balans du vill ha. Alla ägnar sig åt detta ständigt.

Vi är flockdjur, och följaktligen bygger allt som är viktigt i våra liv på de relationer vi har med andra individer. Och vi manifesterar detta i kroppsspråk, attityder och hur vi talar. Just statustransaktioner är en av de komponenter jag själv har använt mest genom åren i mina egna kurser och regiproduktioner, så allt detta var välbekant – men just därför också så otroligt inspirerande, och jag lärde mig förstås väldigt mycket nytt även på detta område.

”You are responsible for the energy you bring into the room.”

Kroppsspråk är inte bara att ge ut ett budskap med kroppen. Vi skapar också relationer med våra kroppar – hur vi förhåller oss till andra, i den kinetiska dansen av att skapa samklang, och hur vi kan skapa intimitet eller distans med kroppshållning. Följaktligen har det en stor betydelse för publiken om två skådespelare står nära varandra eller har distans, eller om de sitter ner och korsar benen bort från medspelaren eller åt andra hållet, mot medspelaren.

Keith visar hur man kan använda en ballong

Det vore inte en kurs med Keith utan hattar, ballonger, fula grimaser, konstiga ljud och bisarra scener som innehöll råtta med maskingevär, groda med bibel, kleptomaner, höga herrar med olydiga tjänare, servitörer med talfel, erotiska fantasier och dansande elefanter. Så det fick vi med också.

Vi fick också pröva en mängd kreativa tekniker för att hålla kontakt med publiken, samtidigt som vi håller relationerna till våra medspelare dynamiska och levande. Som en pausaktivitet tittade vi på lite film – inledningsscenen i en Chaplinflm, samt en oerhört stark scen ur en gammal japansk film. En annan dag såg vi en filmad maskworkshop med Keith. Det var helt enkelt en fenomenalt fullspäckad workshop.

”In a normal school, you have to do what the teacher says. Here, the teacher must see to that the improvisers are happy. If the improviser isn’t happy, the teacher has to have another idea. That makes it more interesting for the teacher.”

Gruppfoto - alla kursdeltagarna

Vi lärde oss förstås mycket, mycket mer än så. På sex hela dagar med Keith Johnstone hinner man få extremt mycket kunskap och erfarenheter. Det går inte att få in allt i en bloggpost. Jag spar en del till de kurser jag själv håller.

Med andra ord – vill du veta mer, lära dig mer, bli en mer spontan, kreativ och effektiv improvisatör – kom på en av mina kurser.
Nästa Tranceformation Impro blir den 21-23 november. Välkommen!

EDIT:
Tranceformation Impro byter datum, och blir den 30 januari – 1 februari 2015.

Läs mer om Tranceformation Impro här!

Keith och Calle

”We improvise to make miraculous things happen”

Maske-rad

Om du också längtar efter teater, starka sensationer, lekfullhet, dynamiska och levande möten med andra kreativa och entusiastiska människor, om du vill utvecklas både som skådespelare/estradartist OCH som människa, om du vill ha extremt och intensivt roligt under en helg – då kan Tranceformation Impro vara något för dig.
Nästa kurs går av stapeln 30 januari – 1 februari 2015.
Det finns fortfarande plats för fler deltagare. Kanske du är en av dem?


Tranceformation Impro

Besök gärna hemsidan för Det Magiska Rummet! >>
Det Magiska Rummet har också en egen sida på Facebook! >>
Tranceformation Impro har också ett event på Facebook! >>
Nyhetsbrev för kommande Tranceformation Impro! >>

tunn linje

Keith Johnstones hemsida >>

Det Magiska Rummet

Dekorrand

Världens bästa bok!

5/04, 2014

IMPRO av Keith Johnstone

1985 gick jag på Skara Skolscen, en förberedande, då ettårig teaterutbildning med mycket gott renommé. Samma år kom också Keith Johnstones legendariska bok IMPRO ut i svensk översättning. Som jag minns det fick vi den allihop, alla vi 16 elever på den lilla skolan i det gamla tingshuset i Skara. Min utgåva av IMPRO är numera sliten, trasig, med lösa sidor, anteckningar och överstrykningar överallt. En älskad bok. Jag läste den intensivt, med ännu större intresse och hängivenhet än Konstantin Stanislavskijs bok En skådespelares arbete med sig själv, den bok som dittills varit min teaterbibel, men som då fick andraplatsen efter IMPRO.

Jag har insett med åren att IMPRO kanske är den viktigaste bok jag någonsin har läst. I alla fall för mig. Ingen bok har format mina tankar kring teater så mycket som denna. Men inte bara teater. IMPRO är så oerhört mycket mer än en lärobok i improvisationsteater. Det är en fantastisk manual för pedagoger, en fenomenal guide till att bli mer ohämmat kreativ, en insiktsfull introduktion till masker och trance – shamanism, om man vill. Den handlar också om relationer – eftersom teater ytterst sett enbart handlar om relationer.

IMPRO har inspirerat mig på så många olika fält i mitt liv, att jag numera plötsligt ibland kan undra vilka tankar som är mina, och vilka som är Keith Johnstones. Så mycket av det han har skrivit har fastnat i min hjärna, min världsbild. När jag började på allvar att utforska shamanism var det på inspiration av min shamanlärare Jana LaLanne – men det hade aldrig hänt om jag inte först redan (omedvetet) hade implementerat en mängd shamanistiska tekniker i mitt arbete med teater.

När jag och min kära hustru Jennie började hålla parkurser 2004, använde jag en hel del dramaövningar på kurserna, eftersom de passade alldeles fantastiskt bra just för att skapa bättre kommunikation i relationer. Och det inslaget har snarare ökat än minskat. Så cirkeln sluts, eftersom jag nu när jag kommer tillbaka till arbetet med teater också har med mig ovärderliga erfarenheter från andra områden, som nu kan återbefrukta mitt arbete med teater.

Nu läser jag Impro for Storytellers, Keith Johnstones andra bok om teaterimpro, samt en biografi om Keith Johnstone, och jag har beställt en av hans pjäser, samt IMPRO på originalspråket engelska. Och om allt går som det ska kommer jag även att åka till England i september, för att gå en kurs med Keith Johnstone själv. Det blir första gången jag träffar honom personligen, och det kanske inte blir så många fler chanser, med tanke på att han nu är gammal (80 bast).

Jag tar igen förlorad tid. Här ska improviseras, och här ska spelas teater!

Maske-rad

Om du också längtar efter teater, starka sensationer, lekfullhet, dynamiska och levande möten med andra kreativa och entusiastiska människor, om du vill utvecklas både som skådespelare/estradartist OCH som människa, om du vill ha extremt och intensivt roligt under en helg – då kan Tranceformation Impro vara något för dig. Nästa kurs går av stapeln 23-25 maj. Det finns fortfarande plats för fler deltagare. Kanske du är en av dem?

tunn linje

Besök gärna hemsidan för Det Magiska Rummet! >>
Det Magiska Rummet har också en egen sida på Facebook! >>
Tranceformation Impro har också ett event på Facebook! >>
Nyhetsbrev för kommande Tranceformation Impro! >>

tunn linje

Keith Johnstones hemsida >>

Det Magiska Rummet

Dekorrand

Och nu blir det TEA-A-A-A-ATER!!!

12/01, 2014

Calle gycklare

Ibland går det inte att stå emot. Har man en oemotståndlig längtan efter att göra en viss sak, alldeles oavsett om det verkar helt irrationellt eller dumt, dålig timing eller vad helst för invändning man kan tänkas ha, så måste man förr eller senare ställa sig frågan – ”kommer jag att ångra mig djupt och bittert om jag inte gör det här?”. Och när jag ställer frågan till mig själv på det sättet, så måste jag efter en stunds självrannsakan inse att det nog faktiskt är så.

Sedan tidiga barnaår har jag sysslat med teater, eller annan estradkonst, på ett eller annat vis. Det började med nalleteater i sängen, med min mor som publik, och sen Vår Teater, där jag självklart propsade på huvudroller (och fick dem). Drama som ämne i skolan var självklart, men det räckte inte, och jag satte som 13-åring upp min första revy i aulan tillsammans med några klasskamrater, och året efter fick jag regissera en större ensemble i en skolpjäs med bibliskt tema, på uppdrag av en lärare. Och på den vägen är det. Det blev teaterskolor, fria grupper, filmroller, studentspex, dubbning av film och många andra tokerier.

Calle Rehbinder & Stefan Kayat på Fabula Storytelling Festival

Tyvärr har jag ofta varit otrogen min kärlek, långa delar av mitt liv då jag fokuserat på andra uttryck, som skrivande, måleri, illustration, foto och grafisk form, eftersom jag har haft det som inkomstkällor. Jag kommer dock alltid tillbaka till teatern, och har periodvis lyckats försörja mig som skådespelare, regissör och dramapedagog. Och har det inte varit teater, så är det muntliga berättandet också en härlig estradkonst, som jag har ägnat en del tid åt. Men det känns ändå som att teatern och scenen har fått alldeles för lite plats och tid i mitt liv, och det vill jag ändra på.

SÅ VAD FAN HAR JAG PÅ GÅNG NU DÅ???

Något av det roligaste jag har gjort inom teatern genom åren har varit mina vilda improvisationskurser. Jag hade börjat leda träningen i Teater Krokodil, en teatergrupp jag och några vänner skapade 1991. 1992 blev jag tillfrågad att hålla improkurser på Spegelteatern, och jag kalla de dessa kurser Krokodilgruppen. Jag fortsatte sen att hålla kurserna helt i egen regi i olika lokaler under flera år framöver.

Fysisk improvisation

Krokodilgruppen var alltså en kurs i teaterimprovisation, som jag höll ett antal gånger under 1990-talet, och under dessa kurser fokuserade jag starkt på icke-verbal kommunikation, att hitta gemensamt språk och gruppflöde, jag använde masker, tunga trummor, musik, trance, gibberish och konstiga ljud, grimaser och allehanda lekar för att frigöra kreativitet och närvaro i kommunikation. Utan att från början veta att det var det jag gjorde (det gjorde en shamankvinna mig uppmärksam på senare), så använde jag mig av flera shamanistiska tekniker – eftersom det var framför allt dessa övningar som lockade mig mest i Keith Johnstones bok Impro. Det var samtidigt väldigt lekfullt, och därmed otroligt effektivt i sökandet efter djup och autenticitet.

NU ÄR DET DAGS IGEN…

Tranceformation Impro är mitt första nya teaterprojekt under rubriken Det Magiska Rummet, och jag har tänkt det som en slags reinkarnation av Krokodilgruppen, men med nya, djupare perspektiv i grunden – och med en oerhört mycket större erfarenhet av att leda grupper i processer än jag hade för 20 år sedan. Tanken är dock fortfarande att deltagarna ska bli mycket friare i att gestalta improviserat, ge uttryck för känslor, tankar, skeenden i scenisk form, direkt och spontant.

Tranceformation Impro

Många av de lekar jag skapade för en massa år sedan, under Krokodiltiden, finns kvar, och kommer att användas igen. Mycket av det har jag även använt under våra relationskurser – vilket är fullkomligt logiskt, eftersom övningarna handlar om just relationer, kommunikation, närvaro och flow. Det unika med teaterimprovisationen är att man tillför elementet ”publik”, vilket gör att det vi kallar Teaterns Magi uppstår. Vad händer när du skapar ett helt nytt skeende, inför en uppmärksam och närvarande publik? Vad händer i dig, när du är publik och ser något alldeles nytt skapas inför dina ögon?

Maske-rad

Om du också längtar efter teater, starka sensationer, lekfullhet, dynamiska och levande möten med andra kreativa och entusiastiska människor, om du vill utvecklas både som skådespelare/estradartist OCH som människa, om du vill ha extremt och intensivt roligt under en helg – då kan Tranceformation Impro vara något för dig. Nästa kurs är redan om knappt två veckor, 24-26 januari, och det har fyllt på med deltagare, men det finns fortfarande plats för några till. Kanske du är en av dem?

Det Magiska Rummet

Dekorrand

Från oss alla, till er alla…

24/12, 2013

Rehbindertomtar

2013 har varit ett händelserikt år, och alldeles särskilt speciellt på ett synnerligen fantastiskt sätt. Vi fick äntligen det Jennie har önskat sig i flera år – en liten bebis! Och en bedårande söt en också! Den 19 oktober föddes denna underbara lilla klimp, och den 22 december höll vi en stor namngivningsceremoni för henne i vårt hem, med nästan 30 gäster.

Hon har nu officiellt fått namnen Disa Saga Vilja Liv Carlsdotter Rehbinder, med Disa som tilltalsnamn. Detta har också lett till att vi i år firar en riktig familjejul, med alla mina fyra barn och deras två mödrar. Riktigt roligt! Stor gran och tomte får dock vänta till nästa eller nästnästa år, när Disa är stor nog att uppskatta sådant. I år får det räcka med en pytteliten gran och att vi själva är tomtar. Men det är förstås inte fy skam!

TantraBlog 6 år!

Något annat kul att fira är att TantraBlog idag fyller exakt 6 år. Det var på julafton 2007 som jag började blogga, som ett rent experiment, för att se vad det kunde leda till – och det har lett till en hel del intressanta ting, den saken är klar.

Bloggen satte fart på mitt politiska engagemang, och utan TantraBlog hade jag högst sannolikt inte blivit riksdagskandidat för Piratpartiet 2010, och inte heller varit en del av försöket med Liberaldemokraterna, och inte hade jag heller fått lika mycket mediauppmärksamhet i andra sammanhang, som t.ex. SvT Debatt. Men vet aldrig vad saker och ting leder till.

Jag har haft lite bloggtorka de senaste två åren, och det beror nog fråmst på att jag har varit ner aktiv i andra media, som t.ex. Facebook. Men en månads avstängning från att skriva på Facebook gav mig inspiration till att komma igång mer här igen. Och jag har äntligen lyckats lägga in några korta bloggposter. Att slänga in en och annan kortare kommentar är nog precis vad som behövs för att få fart på skrivandet igen.

Magiska Rummet

En tredje sak att fira är att jag äntligen får tummarna ur röven gällande mitt engagemang i teatern. Jag har en livslång kärlekshistoria med teatern, men den präglas av tyvärr av återkommande fall av långvarig otrohet och distans. Ibland blir dock längtan för stor, och ivrigt påhejad av min son Leonard (som också älskar teater) inleder jag nu en ny personlig era med teater, och den börjar redan i januari med en improvisationskurs – Tranceformation Impro – en reinkarnation av mina dynamiska improkurser på 1990-talet; Krokodilgruppen.

Jag vill förstås gärna regissera igen, men först måste jag komma igång, bli lite varm i kläderna och jobba upp nya kontaktnät. Jag har redan ett antal anmälda till kursen i januari, och hoppas på 10-15 improvisationsglada själar som vill dyka in i teaterns magiskt förtrollande och förvandlande värld.

Läs mer om mina produktionsidéer och kursen Tranceformation Impro på hemsidan för Det Magiska Rummet!

Dekorrand

Betyg på kultur – nej tack!

7/01, 2009

stars1

Jag får ibland böcker att recensera här på min blogg, samt en och annan film. För närvarande har jag en liten trave på kö för recenserande, och det är bara trevligt. En av författarna till en bok, som händelsevis råkar ligga i min ”kö-trave”, frågade om min betygsättning, om det blir ”3 böcker”, eller ”fem stjärnor”, och då förklarade jag att jag tror inte på sifferbetyg. Det är infantilt och otillräckligt, och fördummande.

Jag vägrar alltså konsekvent att sifferbetygsätta varje form av kulturyttring. Jag tror inte att sifferbetyg gör någon som helst nytta i skolan, så varför skulle de plötsligt göra det någon annanstans? Det är yxigt, förenklande, otillräckligt och dumt med sifferbetyg. De säger egentligen ingenting.

Så varför får en musik-CD eller en DVD tre solar, stjärnor, hjärtan, burkar, filmrullar eller vad helst annat dumt i strävan efter ”originalitet”, och en film en överkorsad? Idén med betyg är förstås att göra någon slags kvalitetsbedömning, och det är väl hedervärt i sig, men jag misstänker att många betygssättare av olika slag ofta skvätter getingar, filmrullar, äpplen, böcker, smultron och annat töntigt omkring sig av ren lättja och bekvämlighet, för att slippa göra en riktig analys.

Vill man ge publiken något som faktiskt har värde och substans, skippar man hela betygsförfarandet och ger ett personligt omdöme istället, med en djupare analys av objektet för bedömarens studium. Det kräver förstås mycket mer av kritikern, i form av kulturell insikt, kunskap och intresse för mediet.

Teaterkritik och TV-kritik har ett välförtjänt dåligt renommé här i Sverige, och jag tror att det till stor del beror på denna slentrianmässiga betygsfixering, i kombination med dålig underbyggnad, bristande kunskap och avsaknad av objektivitet. Det är billigt att tycka – svårare att faktiskt ha något vettigt att komma med. Att ge konstruktiv kritik kräver betydligt mer än en siffra.

tarkovskystalker

Ett konstnärligt verk kan vara ypperligt i ett sammanhang, men utan värde i ett annat. Om jag har lust att se en tung actionfilm, så är en film med Steven Seagal (t.ex. höjdarrullen ”Under belägring”) mycket bättre än en film av Andrej Tarkovskij, som t.ex. Stalker (en av världens långsammaste filmer) – som förstås har helt andra kvaliteter. Poesin, bilderna, det meditativa, tankfulla, suggestiva. Djupet.

Jag älskar Tarkovskijs filmer. Liksom Almodovar, Scola, Weir m.fl., det vill säga sådana filmskapare som allmänt anses som mer konstnärliga, liksom ”finkultur” Och ja, de är alla fantastiska. Men jag vill inte därför avfärda pang-pang och biljakter som ”sämre” kultur. Ytterst sett är det ju bara betraktarens upplevelse som betyder något, inte vad andra tycker, eller vad som är ”fint”, eller ”rätt”. Allt måste ses i relation till vilka behov som uppfylls. Och ibland är det inte det kulturellt sofistikerade som står högst på listan. Ibland vill man ha en vällagrad Roquefort med ett Loupiacvin, och ibland duger det gott med en påse chips och en läsk. Är det bara sött, fett och knaprigt så går det bra.

stallonefilms

En riktigt, riktigt ”dålig” film kan i själva verket göra mig ordentligt upplivad. ”Specialisten”, till exempel, med bl.a. Sylvester Stallone och Sharon Stone. Jag såg den för en tid sedan, eftersom jag vet att en film som bara får en geting, den måste det vara något med. Och det var det. Den var så erbarmligt dålig, så skandalöst usel att jag njöt i fulla drag. Med ett manus som verkar vara skrivet av två fjortonåringar som berusat sig på för mycket päroncider, med en regissör som skriker ”Spela över, spela över!”, skådespelare som snubblar på sig själva i sin krampaktiga iver att vara stenhårda och balla, och en handling som är så förutsägbar, och så tunn, så tunn, att den pulvriseras vid minsta vindpust, kan man inte ha annat än jätteroligt.

Att se Rod Steiger ensam kämpa mot strömmen, med något som faktiskt nästan påminner om skådespeleri, att se Sylvester Stallone knappa på super-duper High Tech-datorer för att sen göra Tai Chi med alla muskler hårt spända, och sen spränga hela sitt hus i luften med förplacerade sprängladdningar – det är underhållning på hög nivå. Jag skrattade högt och hjärtligt många gånger, och hade mycket svårt att slita mig.

slystallone

Specialisten är inte bara en kalkon. Det är en stendöd frusen kalkon, som därför inte ens kan flaxa. Vad gör man då? Jo, man kopplar in special effects-avdelningen, som först kopplar elektroder till kalkonen så att den flaxar ändå – sen spränger man kalkonen i luften. Då flyger den faktiskt. Och det är ju ganska roligt. Specialisten är i själva verket fullt jämförbar med en annan katastrofusel film med Sylvester Stallone – Cobra – som måste vara en av världens sämsta filmer någonsin. Och samtidigt är den gränslöst underhållande, och ofrivilligt skrattretande. Och det är också en kvalitet. Hur ska den betygsättas?

Och allvarligt talat – ibland är det inte psykologiskt intrikata relationsdramer jag vill ha. Ibland vill jag ha något lättviktigt som bara är underhållande utan hjärna. Biljakter, revolverdueller och explosioner är ibland riktigt kul. Då är INTE filmer av Francois Truffaut eller Vittorio de Sica några höjdare. Då behövs en film, nästan vilken som helst producerad av Jerry Bruckheimer. Ska man vara petig så finns det förstås bättre och sämre actionrullar också, men då måste de bedömas utifrån just de grundförutsättningarna – att de är actionrullar, Jag föredrar t.ex. alla gånger Bruce Willis framför såväl Seagal som Stallone, liksom Mel Gibson vanligen är betydligt mer engagerande än träbocken Vin Diesel. Och vill man se en bra biljakt, så finns det förstås vissa filmer som är i särklass. Ronin, till exempel, som överlag är en superbra gangsterfilm.

bullitt

Hur som helst – om jag vill bli road av något lättsamt, så är Tarkovskijs Stalker, eller för den delen Bergmans Persona, riktigt dåliga val. Då funkar Steven Seagal eller Sylvester Stallone bättre. För att inte tala om Jean-Claude van Damme, som har två ansiktsuttryck. Det ena är neutralt, bara. Det andra är neutralt, men lite bekymrat – som om någon har kört upp en toalettborste i hans rövhål, alldeles före tagning, men han måste låtsas som om ingenting har hänt. Det är också rätt roligt. Ha gärna med dig den bilden nästa gång du ser en film med Jean-Claude van Damme, och du kommer att vrida dig av skratt när du inser att jag har rätt i min beskrivning…

persona

Jag tror att jag kan hitta inspiration och nöje i vad som helst, bara jag vill. Det finns ingen anledning att sätta betyg. Det är så lätt att såga med vänsterhanden, sätta en överkorsad geting/filmrulle/stjärna, vanligen för att visa hur kulturell och sofistikerad man är själv. Men om jag istället ser saker och ting bara för vad det är, så kan jag välja själv vad jag vill göra av det, utan att känna mig styrd av någon annans åsikt. Då blir även en recension betydligt intressantare, mer personlig OCH allmängiltig på en gång.

Ty åsikter och värderingar är ointressanta – känslor och upplevelser är det enda som verkligen betyder något. Och vad beträffar konstnärliga verk så är det faktiskt bara min egen upplevelse som har någon betydelse överhuvudtaget. Och det gäller var och en – dig också.

explosion

Dekorrand

Mina favoriter – kvinnliga skådespelare

17/04, 2008

Skådespelerskor

Alla älskar listor. Jag också. Så jag tänkte införa en ny kategori på min blogg – mina favoriter. På sikt tänker jag lista mina favoriter inom en mängd olika fält – artister, kompositörer, konstnärer, författare, fotografer, skådespelare, regissörer – allt möjligt, företrädesvis inom det konstnärliga området. Men det kan även bli arkitekter, maträtter, bilmodeller eller vad helst som dyker upp i mitt huvud.

Mina favoriter blir inte listade i nån slags numrerad rangordning, typ från 10 till 1 – det kan ju skifta från dag till dag i bland – men nån slags 10 bästa-variant blir det säkert, inte nödvändigtvis rankade i den ordningen de är uppräknade. Fast det kan ju också ändras.

Hur som helst tänkte jag börja med en radda favoriter i en kategori som i sig är en favorit – kvinnliga skådepelare. Och det blev 12 den här gången.

Mitt främsta kriterium på en bra skådespelare är att hon/han ska beröra mig på djupet, med äkthet, närvaro, trovärdighet, teknisk skicklighet och allt som man kan tänkas förvänta sig av en skådespelare. Sen är det ju inte fel om hon är vacker också – men det är i allra högsta grad en sekundär egenskap, och jag föredrar alla gånger den slags skönhet som kommer inifrån. Om en skådespelare av egen kraft kan få mig att se en film eller pjäs, så platsar hon på denna lista.

Eftersom jag själv har flera års skådespelarutbildning, med en del yrkeserfarenhet som såväl skådis som dramalärare och även regissör, så har jag väldigt höga och specifika krav. Men jag kommer också att motivera varje val ordentligt.

Välkommen till min lekstuga!

Linje

Cate Blanchett Cate Blanchett
Cate är definitivt en av mina absoluta favoriter. Hon överraskar ständigt med att spela helt olika karaktärer i varje film – från drottningar av olika slag till arbetarklass-underdogs, mördare och narkomaner, från sydstatsdialekter till överklassengelska, vackra, fula, nervösa, överjordiskt stillsamma. Ingen roll verkar främmande för henne. Hon utstrålar intelligens, integritet, naken sårbarhet, uppriktighet och sökande, nerv – hon gör aldrig ett dåligt jobb. Paradoxalt nog fick hon en Oscar för den roll jag nog egentligen var minst imponerad av, i hennes serie av fascinerande rolltolkningar. Men intressant är hon alltid. I ”Coffee and Cigarrettes” spelar hon två roller, mot sig själv, och bevisar än en gång sin bredd.

tunn linje

Mae West Mae West
Mae West var definitivt en av 1900-talets roligaste människor, med ett bett i repliken som är få förunnat. I citatsamlingar dyker tre personer ständigt upp som de stora humoristerna – Oscar Wilde, Groucho Marx och Mae West. Och man kan se hennes 30-talsfilmer än idag, och de är fortfarande roliga, med vara och varannan replik som en av de där klassiska replikerna vi alla känner till. Hon skrev alltid sitt eget material, och författade flera teaterpjäser som hon satte upp på Broadway. Så hon var en stjärna i alla avseenden. Hon var rolig, fräck och provokativ utanför scen och biosalong också – en klassiker är när hon står inför rätta (förmodligen för att ha sårat sedligheten på ett eller annat sätt), och får hela rättssalen att skaka av skratt – domaren hamrar hårt med sin klubba, och följande replikskifte uppstår:
”Miss West, are you trying to show contempt for the court?”
”No, dear, I’m doing my best to hide it…!”
Kommentarer överflödiga.

tunn linje

Jessica Lange Jessica Lange
Debuterade i 1970-tals-remaken av King Kong (vilket får sägas vara dåliga odds), men lyckades t.o.m. att göra den rollen intressant (hon vann en Golden Globe för bästa debuterande filmskådespelerska). Sedan dess har hon gjort nästan 40 filmroller, blivit Oscarnominerad 6 gånger, vunnit 2 gånger, och därtill en mängd andra priser – Emmy, Golden Globe m.m.
Hennes oerhört känsliga och sårbara spelstil är ofta på gränsen till någon slags lätt skruvat utanförskap, vilket passade alldeles särskilt bra i t.ex. ”Frances”, om skådespelerskan Frances Farmer, som hamnade på sinnessjukhus och blev slutligen lobotomerad. Lange verkar ständigt leva lite på gränsen, hur behärskade hennes rollfigurer än är, och vad hon än gör, så berör hon med sin alldeles speciella karaktär och personlighet.

tunn linje

Helen Mirren Helen Mirren
Den som inte har sett Helen Mirren i en TV-film om den bittert bitchiga polisinspektören Jane Tennison har något fantastiskt att se fram emot. Tlll och med som en sur, lätt alkoholiserad, ensam och bitter medelålders kvinna lyckas Helen Mirren att vara helt oemotståndlig. Det är omöjligt att inte fatta tycke för denna starka karaktär. Och som Drottning Elisabeth i The Queen, vann hon äntligen en synnerligen välförtjänt Oscar, efter tre nomineringar genom åren. Och coolare än Helen Mirren blir man bara inte, när hon efter detta konstnärliga stordåd (och efter att ha blivit adlad!) blir bjuden på te hos drottningen – och hon tackar nej. Hon hade inte tid. Cooooool…

tunn linje

Laura Linney Laura Linney
Det finns skådespelare som verkligen tar sitt jobb på allvar, som verkar som att de aldrig kan göra ett dåligt jobb, som alltid imponerar – och som dessutom lyfter en redan intressant och spännande rolltolkning till något oväntat, överraskande bra. Laura Linney gör det oupphörligen. Som överspänt leende skådespelerska i ”The Truman Show”, till Sean Penns urstarka hustru Annabeth i Clint Eastwoods ”Mystic River”. Laura har en självklar integritet och en stark personlighet, som dock aldrig tar över, utan snarare bär hennes rolltolkningar till oanade höjder.

tunn linje

Judi Dench Judi Dench
Här snackar vi klassisk, brittisk teaterskådespelerska, med hur många Shakespeare-roller som helst, hur många utmärkelser som helst (vet ej hur många Laurence Olivier Theatre Award hon har vunnit, men det är många!), och hur mycket erfarenhet som helst. Hon fyller varje roll med tyngd och dignitet, om det så är drottning Elisabeth I, sötsugen dam i Chocolat, eller M i James Bond. Alltid ett stort nöje att se!

tunn linje

Katherine Hepburn Katherine Hepburn
Drottningen bland skådespelerskor – legendarisk rekordhållare i Oscarsammanhang, med fyra gubbar av tolv nomineringar. Hennes långa, långa karriär (över 70 år i branschen!) med allt från komedi med Cary Grant till ”Afrikas Drottning” med Humphrey Bogart. Och i ”Guess Who’s Coming to Dinner” fick hon återigen spela mot sn hemliga kärlek Spencer Tracy, i en oförglömlig roll som gav henne ytterligare en Oscar. Katherine Hepburn var egentligen helt osannolik som Hollywoodstjärna, med sin frispråkighet och oglamorösa personliga stil – men ändå vann hon i längden. Mer än någon annan.

tunn linje

Holly Hunter Holly Hunter
Holly Hunter gjorde tidigt i sin karriär en liten, liten roll som en av Goldie Hawns kompisar (Jeannie) i en film som utspelar sig under andra världskriget. Kompisarna arbetar på en stridsflygplansfabrik, som så många kvinnor under kriget, och vid ett tillfälle kommer en ung soldat för att meddela Jeannie att hennes man har dött i strid. Hennes reaktion är så hjärtskärande äkta, och skitjobbig, att jag är övertygad om att just denna scen öppnade dörren för större roller. Hennes breda sydstatsdialekt och intensiva energi passade utmärkt för komedier som ”Arizona Junior” och ”Broadcast News”, men den film som hon nog är mest känd för är Jane Campions ”Pianot”, som också gav henne en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll. Hennes enorma närvaro och fokus gör henne alltid intressant att se, och hon behärskar både komedi och drama. En av de roligaste rollerna i senare produktioner är som George Clooneys ovilliga hustru i bröderna Coens ”O Brother, Where Art Thou?”. Det finns liksom i Jessica Langes skådespeleri en krydda av något lite skruvat, lätt surrealistiskt, och det blir alltid spännande, ofta roligt.

tunn linje

Rachel Weisz Rachel Weisz
Vann en Oscar för bästa biroll i filmen ”The constant gardener”, i vilken hon spelade mot Ralph Fiennes. Rachel Weisz har en kvalitet som är svår att fånga, men som gör henne oändligt fascinerande. Hon är så oerhört mänsklig, så sårbar och samtidigt obändigt stark och övertygande. Hennes känslosamma, engagerade, temperamentsfulla rollfigur i ”The constant gardener” erbjuder en fantastisk motpol till Ralph Fiennes behärskade, lugna, diplomatiska portfölj- och slipsnisse. Men båda är innerliga och passionerade, på sitt sätt. Darren Aronofskys film The Fountain är egentligen bara konstig, och känns inte alls färdig, men just Rachel Weisz gör att jag ändå ser hela filmen, och fascineras. Av henne. Och i Jean-Jacques Annauds WWII-drama ”Enemy at the Gates” har Weisz ett legendariskt, magiskt kärleksmöte med Jude Law. Kort sagt – allt Weisz tar i blir innerligt, vibrerande och fängslande.

tunn linje

Isabelle Adjani Isabelle Adjani
Nu har jag en viss svaghet för skådespelerskor med alla nerver utanpå huden, och i just detta måste nog Isabelle Adjani sägas vara i särklass. Hennes fanatiska förälskelse i en ovillig soldat i L’Histoire d’Adèle H. är smärtsam att skåda, och hennes gestaltning av titelrollen i ”Camille Claudel” är lika hängiven, lika dödsföraktande. Hon är den begåvade skulptrisen som blir den store Rodins elev, modell och älskarinna (Rodin spelas lysande av Gerard Depardieu, men det är ändå Isabelle Adjani som äger denna film), och hon fortsätter alltjämt att fascinera – som i ”La Reine Margot” från 1994. Hon är den enda skådespelerskan i Frankrike någonsin som har vunnit hela fyra César (fransmännens Oscar), och därtill två Oscarnomineringar.

tunn linje

Julia Ormond Julia Ormond
Det finns somliga skådespelare som kan gestalta smärta så att det gör ont i betraktaren, sorg så att betraktaren gråter, och lycka så att betraktaren blir alldeles euforisk. Julia Ormond är en sådan sällsam skådespelerska. Till och med i de mest osannolika roller som i Peter Greenaways blodiga meta-surrealistiska ”The Baby of Mâcon”, bibringar hon betraktaren någon slags känsla av realism. I ”Höstlegender” skildrar hon övergivenhet och smärta på ett sätt som stannar kvar länge efter filmens slut, och till och med i en sådan patetisk kalkonfilm som ”First Knight”, med en trött Sean Connery som Kung Arthur, och en förvirrad Richard Gere som Lancelot, så gestaltar Julia Ormond den unga Guinevere på ett alldeles vibrerande, levande, totalt närvarande sätt. Förtrollande!

tunn linje

Hanna Schygulla Hanna Schygulla
Drottningen av tysk film, Rainer Werner Fassbinders favoritskådespelerska (hon var med i 19 av hans filmer, bland andra ”Maria Brauns äktenskap” och ”Lili Marleen”). Hanna Schygulla är en fantastiskt skicklig aktör, och hon har en närvaro och en utstrålning som få kan matcha. En film jag gärna rekommenderar för den som vill ta del av hennes säregna, hypnotiska skönhet och intensiva närvaro,och trovärdighet i rollen – se henne som drottningens kammarjungfru i ”Natten i Varennes”.

tunn linje

BUBBLARE:

Kate Winslet, Nathalie Baye, Julie Delpy, Iben Hjejle, Madhuri Dixit, Julia Roberts, Meryl Streep, Sophie Marceau, Jennifer Connelly, Catherine Deneuve, Charlotte Rampling, och några till jag inte kommer ihåg namnen på just nu…

Dekorrand


%d bloggare gillar detta: