Vad händer, om vi blir mer empatiska?

Till Sandasjön

Engla är död. När jag läste den nyheten blev jag djupare och mer smärtsamt berörd än jag trodde att jag skulle bli. Jag menar, visst är det oerhört tragiskt, så det är ju inte så konstigt att det berör, men samtidigt händer det oerhört tragiska ting hela tiden, och man kan inte segna ner i smärta för varenda tragedi som händer här på jorden. Då skulle vi bara ha ont hela tiden. Och samtidigt – tänk om vi faktiskt skulle ta till oss all smärta. Vad skulle hända då?

Vad skulle ske om vi alla blev mer empatiska? Skulle vi bli bättre på att motverka tragedier, förhindra dem i tid, och skulle vi bli bättre på att hantera de tragedier som vi inte kan förhindra? Ja, det tror jag. Skulle vi lida mer, allihop? Kanske. Men jag tror också att vi skulle bli starkare, känna mer samhörighet, hålla varandra uppe, vara mer kärleksfulla, tryggare, mer förberedda.

Vi behöver varandra. Vi kan hjälpa varandra att må bättre, känna oss mindre isolerade, mer som en del av något större. Vi är individer, ja, men vi är också flockdjur med en gruppidentitet. Utan flocken måste vi vara så oerhört mycket starkare för att inte gå under. Den närmaste flocken är familjen, sen kommer vännerna (som ibland är en del av familjen, åtminstone känslomässigt), och i förlängningen kan det vara våra bekanta, den plats där vi bor och/eller arbetar, alla dem vi identifierar oss med och känner någon slags samhörighet med.

Så hur kan vi stärka varandra, lyfta varandra? Hur kan vi vara mer kärleksfulla? Första steget är att se sig själv i ett positivt ljus – att jag faktiskt är en gåva till mänskligheten, och att jag tillför något vackert till alla i min omgivning. Nästa steg är att omsätta detta i praktiken, och det kan vara något så enkelt som att ge varandra komplimanger. Ofta. Att ge och ta emot uppskattning kan vara svårt för somliga – men det ger snabba och påtagliga resultat. Alla vet att en enda liten snabb uppskattning, ett leende och en komplimang, kan sätta stämningen för hela dagen, eller t.o.m. veckan.

Ytterst sett handlar det om kärlek. Hur kan jag ge kärlek, vara kärlek, skapa kärlek? Hur kan jag vara en som bär, en som ger, en som bygger och stärker, snarare än en som tär, en som river ner och försvagar? Det handlar om attityd, och närvaro. Det handlar om tillit och positiva val. Och även de minsta valen kan få oanade konsekvenser. En enda kram kan hindra någon från att gå in i väggen, ett enda erkännande kan hindra en människa från att ta livet av sig. Att ge sin närvaro, att se sina medmänniskor, se den gudomliga gnistan i var och en jag möter, det är mitt kärleksprojekt.

Astrid Lindgren sade om barnuppfostran, att man bara ska ”ge dem kärlek, kärlek och åter kärlek, så kommer folkvettet av sig självt”. Det tror jag gärna på. Empati. Kärlek. Närvaro. Att alltid finnas där.

Mitt hjärta slår i skrivande stund för Englas nära och kära. Ni finns i mångas tankar just nu, och jag hoppas att det kan lindra den allra svåraste smärtan åtminstone lite grann. Medkännande, medlidande, med-varande. Det sägs att delad glädje är dubbel glädje, och delad sorg är halv sorg.

Alla upplever smärta. Alla dör. Men vi kan alla bli bättre på att hantera denna verklighet. Tillsammans. Livet blir lättare då.

Dekorrand

Explore posts in the same categories: Kärlek & sex

Etiketter: , , , ,

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.

5 kommentarer på “Vad händer, om vi blir mer empatiska?”

  1. Jorma Says:

    Det är en väldigt stor tragedi, och det har ju hänt så väldigt många liknande tragedier när barn dödas. Och något jag började undra över är hur den som begått mordet känner när denne ser alla rubriker om dennes brott. Kan det vara en sån där känsla som vi får, att ”Vem kan göra något sådant?” på ett lite distanserat sätt, som om brottet begåtts i ett tillstånd där personen inte är sig själv så att säga. Eller är det triumf, liknande de i filmen ”15 minutes”, attityden att ”Jag är kändis!!”?

    Det är verkligen smärtsamt att läsa alla såna här tragiska artiklar som kommer upp på tidningarna. Även om jag anser mig vara en empatisk person blir det mer och mer att det kommer en distans till det hela, även om det hänt ganska nära inpå för dryga året sedan (8-åriga Tobias i Norrahammar utanför Jönköping). Man skakas om för att sen hamna i någon form av apati, ren överlevnadsinstinkt kanske.

    Du har många kloka tankar, man kan undra varför det ska vara så svårt för så många att finna förmågan att känna empati för sina medmänniskor, varför girighet ofta blir det som tar över…
    Food for thoughts den här måndagen.


  2. Tack Calle för en tröstande text!

    Jag har också påverkats enormt av detta flickebarns försvinnande och död. Hon slungade ur vår tillvaro och gemenskap på grund av en felväxt själ. Jag fick ett smärtsamt varsel två dagar efter att hon försvann och har därför frågor till både gudar och människor. Men jag har också ett svar: Kärlek föder friska rötter…

    *Kärlek*
    /Angelica


  3. Det är förstås något alldeles extra känslosamt när det handlar om en tioårig liten flicka – det är verkligen sagans lilla rödluva, den sårbara och totalt oskyldiga, som möter det vidriga monstret, den glupande ulven, den mörka onda kraften. Det är så arketypiskt. Och rent dramaturgiskt vill vi då att flickan i sin renhet ska vinna över det hemska mpnstret, och då blir det så hjärtskärande när det inte sker.
    Vi har ingen kontroll – det var som ett blixtnedslag. Mannen som dödade Engla hade ingen relation till henne. Han bara kom som en naturkraft och rövade bort henne från livet. Och då känner vi oss maktlösa, vi tvingas konfrontera det till synes meningslösa i en alldeles för tidig död.
    Så ja, en sån här historia väcker djupa känslor inom de flesta, tror jag.

  4. Dick Says:

    Som förälder förstår man hur detta drabbar hennes föräldrar – men kan ändå inte riktigt förstå, eftersom det inte drabbat ens eget barn. Men den starkaste bilden i min egen tanke är den avgrundsdjupa ångest, skräck och rädsla som ska ha uppfyllt flickans sista timmar i livet…

    Och att den rädslan ändå inte kunde tränga igenom mördarens pansar.


  5. Nej, det är så fruktansvärt att det bara inte går att förstå. Hur tänker/känner en människa som utan samvetsbetänkligheter kan döda en försvarslös liten flicka? De tär helt obegripligt.

    En läskig sak (som man helst inte vill tänka på) är ju att de här människorna finns bland oss – de finns därute, har alltid funnits, och kommer alltid att finnas. Och det går inte att 100%-igt säkert skydda sig mot dem. Som ett blixtnedslag från klar himmel. Ingen förvarning. Det är det allra värsta.

    Om man läser Gitta Serenys böcker, så kan man få fler frågor om ondskan, fler beskrivningar om ondskan, men tyvärr inte alla svaren. I en bok beskriver hon t.ex. en man som går runt en lång rad av judar som står vid en nygrävd massgrav, och slår ihäl barn inför ögonen på deras föräldrar, med en hammare. De faller ner i graven, och ingen gör något. Det är så otäckt,a tt jag vet inte riktigt vad jag ska göra med sådana bilder i huvudet. Jag vill helst inte ha dem där.

    Men det är verkligheten, från sin allra vedervärdigaste sida. Och den här mannen som dödade Engla, han måste vara något av det otäckaste man kan tänka sig. Det finns liksom inget försvar alls, ingen förklaring, inget som motiverar – ingen rasism, inget krig, ingen tillfällig förvirring, ingen drog, ingen fiendskap eller hämnd. Bara ett stort jävla varför.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: