Vårt omättliga behov av syndabockar

Jag fick i uppgift av SvT Debattredaktionen att skriva en artikel som skulle flankera debatten i TV samma kväll. Kvällens debatt skulle handla om sexköpare. Jag var också inbjuden som meddebattör (nu för nionde gången i SvT Debatt).

Mitt perspektiv är förvisso alltid sexsäljarens, men de två är ju beroende av varandra, så att säga. Nu finns ju artikeln på SvT Debatts hemsida, men jag publicerar den även här på min blogg, med min ursprungliga rubrik:

Behovet av syndabockar

I samma stund som vi människor förstod att det kunde vara mer gynnsamt att bedriva handel, byta varor och tjänster, så blev förstås även sex en värdefull valuta att byta med. Avancerade primater, som exempelvis chimpanser, gör det också. Det är en evolutionär adaption, vilket gör att det är extremt osannolikt att vi någonsin kommer att få stopp på det, hur mycket vi än försöker förbjuda det, hur hårda straff vi än utmäter.

Det finns inget som i sig är perverst. Vad som är avvikande och oönskat bestäms inte av en enskild människas agerande eller natur. Det styrs av omgivningens överenskomna värderingar och domar. Det som för tillfället betraktas som moraliskt fel avgör vilka som är de perversa, de utstötta, syndabockarna. Och det växlar. De som är syndabockar idag är respekterade i morgon – och tvärtom.

Varje kultur och varje tid behöver sina favoritsyndabockar, de perversa som det är legitimt att hata. På 1950-talet var det bögar och kommunister, och i nutid har vi pedofiler och terrorister. Och sexköpare. Det verkar som att det alltid måste finnas några vi människor kan projicera all frustration på, allt hat, förakt och behov att fördöma.

Nuförtiden är det fullt legitimt att hata torskarna, horbockarna – alltid männen – som man självklart stämplar som å ena sidan misslyckade och oattraktiva som inte kan få sex utan att betala, å andra sidan vidriga bestar som utnyttjar stackars viljelösa våp för sin egen låga njutnings skull, helt utan att ta någon hänsyn till den utnyttjades känslor och upplevelse.

Att verkligheten är oerhört mycket mer komplex än så behöver man inte ta hänsyn till om man har den ideologiska rätten på sin sida. Att det finns sexarbetare som ser det som sin livsuppgift och glädje att sälja sex till funktionshindrade, eller bara väldigt rädda och blyga personer, är irrelevant.

Ännu värre är det med horstigmat. För att fullt ut kunna döma sexköparna som patetiska psykopater måste hela bilden målas svart. Det får aldrig anas att de som säljer sex kan ha gjort ett medvetet val, eller kanske till och med – Gud förbjude – trivs med sitt yrkesval. Det skulle rasera moralisternas ”goda” självbild totalt.

Alltså utsätter man sexarbetarna för den optimala förnedringen – man omyndigförklarar dem, patologiserar dem, osynliggör dem, och skildrar dem som hjälplösa offer, oförmögna att fatta beslut. Och man tycker synd om dem – den värsta formen av subtil arrogans.

I Nya Zeeland har man valt en annan väg. Där har man helt avkriminaliserat all sexhandel, men man har infört strikta lagar som skyddar sexarbetarna. En sexsäljare har alltid rätt att säga nej till en kund, att välja – även som anställd på en bordell. Det är ett lagbrott redan att be om att få ha oskyddat sex. En sexarbetare som vill sluta sälja sex får motsvarande A-kassa från dag ett.

Detta har inte lett till en ökning i handeln, inte en sänkning heller – men en kraftigt förhöjd livskvalitet hos de som säljer sexuella tjänster. Men det går inte här i Sverige – vi har ju hororna och horbockarna som våra offer och förövare att hata och tycka synd om.

Vi pratar om dem, men aldrig med dem. Vem frågar hororna och horbockarna vad de tycker och känner? Att fråga sexarbetarna vad de tycker om ett lagförslag som berör just sexarbetare skulle ju underminera hela den moraliska krokanen, sticka hål på ballongen. Bättre att bara upprätthålla myten om den olyckliga horan och den äckliga kunden. Allt för att vi ska få ha våra syndabockar i fred, legitima måltavlor för hat och förakt.

Carl Johan Rehbinder, oberoende liberal debattör

Om du läser artikeln på SvT Debatts hemsida kan du också ta del av en rad kommentarer. Jag fick betydligt mindre mothugg än jag väntade mig, utan snarare mer positiv respons. Rejält med mothugg fick jag däremot på kvällen, i TV-programmet, av genuskorrekta bloggare och strukturmarxistiska PK-feminister, som uppenbarligen älskar att hata – alla som inte tycker som de själva. Men det är en annan historia…

Läs även denna bloggpost av Emma Rosenqvist!

Spara

Om trafficking på SvT Debatt

För några veckor sedan blev jag än en gång tillfrågad om jag ville vara med i SvT debatt (för åttonde eller nionde gången, vet ej säkert) och denna gång skulle temat vara trafficking. Jag hade tackat nej till en tidigare debatt, eftersom det var lite väl kort efter min dotters födelse, och jag behövdes hemma, och fick då frågan om ett kommande program med annat tema.

Tyvärr blev aldrig den debatten av, som jag förstått för att de inte hittade rätt motdebattörer, men den redaktör jag talade med tyckte att ämnet var så intressant att jag fick i uppdrag att istället skriva en artikel i ämnet. Så då gjorde jag det.

Min egen rubrik var följande:
Trafficking – en miljardindustri – men för vem?
Givetvis kan redaktörer aldrig låta en bra rubrik få vara kvar, utan de måste låta rubriksättare hitta på något eget. Kanske en facklig fråga, jag vet inte. Hur som helst kom artikeln ut på debattsidan i alla fall. Efter 58 kommentarer stängdes kommentarsfältet, så de vill kanske döda ämnet för en tid framöver. Vi får se om det blir någon fortsättning på det där.

Det är inte offren som tjänar på överdrivna traffickingsiffror

TRAFFICKING Hur stort är problemet med trafficking egentligen? Under stora sportevenemang som OS och VM blåses siffrorna ofta upp till tiotusentals fall av trafficking, men rapporter visar i efterhand att det varit försvinnande få. Så varför ifrågasätts inte dessa obekräftade påståenden? Trafficking är ett existerande problem, och varje enskilt fall berättar en djupt tragisk historia. Men ingen tjänar på moralpanik och groteska överdrifter, skriver Carl Johan Rehbinder.

Sextrafficking har idag blivit en miljardindustri. Men inte bara för dem som påstås livnära sig på denna slaveriliknande sexhandel. De riktigt stora pengarna omsätts av de organisationer som byggt upp en omfattande verksamhet på att motverka trafficking, primärt med propaganda och information. För dessa grupper verkar det finnas hur mycket pengar som helst.

De svänger sig med siffror – 500 000 offer hit och 27 miljoner dit, trots att det inte finns någon vetenskaplig grund eller tillförlitlig statistik som bekräftar dessa siffror. Det enda som finns att tillgå är antalet domar, och genom dessa berättas en helt annan historia. Enligt FN:s avdelning United Nations Office on Drugs and Crime uppgår siffrorna för sextrafficking till maximalt 3000 domar i hela världen årligen.

Inför OS i Aten 2004 gjorde svenska politiker ett stort nummer av de tiotusentals offer för trafficking som man antog skulle bli det självklara resultatet av ett så stort evenemang. Detta upprepades vid fotbolls-VM i Tyskland 2006, fast då hade man dubblat siffran från 20 000 till 40 000. I en undersökning gjord av The International Organization for Migration (IOM) efter fotbolls-VM i Tyskland 2006, kom man fram till att polisen endast hittat fem fall. I Aten hittade man inga alls. Detsamma gällde ett antal andra stora idrottsevenemang, som till exempel fotbolls-VM i Sydafrika 2010.

IOM kom vidare fram till att det är tydligt att det generellt inte finns någon korrelation mellan trafficking och stora sportevenemang.

Låt oss göra ett räkneexempel utifrån den godtyckliga siffran en miljon sextraffickingoffer om året bara i Europa. För att de ska bli lönsamma (baserat på uppgifter från legal sexhandel) måste var och en av dem ha åtminstone fem-tio kunder per dygn. En hyfsat generös bedömning skulle vara tio miljoner sexköp per dygn, vilket på ett år blir 3 650 000 000 sexköp. Och då har jag ändå inte räknat med all legal sexhandel, vilket torde vara betydligt vanligare förekommande än den illegala och ofrivilliga sexhandeln. Uppenbarligen faller dessa siffror på sin egen orimlighet, så varför fortsätter denna propaganda? Varför ifrågasätts inte dessa obekräftade påståenden?

Trafficking är ett existerande problem, och varje enskilt fall berättar en djupt tragisk historia. Men ingen tjänar på moralpanik och groteska överdrifter.

En av svårigheterna med att få fram korrekta siffror ligger också i att den juridiska definitionen på vad som ska räknas som trafficking är väldigt olika från land till land. Om man med trafficking även räknar in annat arbete än sexuella tjänster finner man snart att den största delen rör helt andra sysslor än sexarbete – som till exempel inom byggnad, städning och restaurang. För att inte tala om blåbärsplockning.

Det finns de som tjänar på att siffror fabriceras, blåses upp och reproduceras gång på gång. Till att börja med alla de politiker som vill framstå som handlingskraftiga och ”goda” försvarare av de svagaste i samhället, samt förstås de organisationer som uppbär stora ekonomiska anslag för sin verksamhet. Därtill finns det otaliga ideologiska organisationer på både höger- och vänsterkanterna som på religiösa och moraliska grunder vill avskaffa all kommersiell verksamhet som involverar sex – från sexhandel till pornografi. Då är det tacksamt att sammanlänka alla dessa grenar med de mest extrema yttringar man kan föreställa sig, som ofrivillig sexslavhandel, givetvis utifrån den intuitivt logiska slutsatsen att legal sexhandel leder till mer trafficking.

Att likställa trafficking med frivillig sexhandel är populärt som metod för att snygga till statistiken. Flera av de organisationer som driver propaganda mot trafficking är också starka motståndare till att frivilliga sexarbetare ska få samma rättigheter som andra yrkesgrupper. Det gör att man tyvärr kan ana en obehaglig dubbelmoral hos dessa aktivister, och ett monumentalt ointresse för att faktiskt hjälpa.

Carl Johan Rehbinder, liberal debattör

Foto: Jennie Rehbinder

Du hittar artikeln (och kommentarer) på SvT debatt

Spara

Politikmissbruk

I morse drabbades jag av ångest. Jag ville så gärna åka till Svenskt Närlingsliv, dit jag blivit bjuden att bevittna ett rapportsläpp om integration i arbetslivet, sammanställd av Fredrik Segerfeldt. Det var oerhört frestande av flera orsaker. Integrationspolitiken är oerhört viktig, inte minst i ljuset av rasistiska politiska strömningar å ena sidan, miljonprogramskravaller å andra sidan. Det är också alltid uppfriskande att lyssna på Fredrik Segerfeldt, en verkligt liberal fyrbåk i tröttsossiga Sverige, en god debattör som vi också har haft med på ett av våra Pub Liberal. Och jag såg på eventet på Facebook att flera av mina politiska vänner skulle komma dit. Hur kul som helst. Alla goda skäl.

Men det var ingen bra idé. Efter att ha jobbat nästan hela natten behövde jag sova. Och eftersom jag ska jobba på en kursgård i Halland hela helgen, och behöver förbereda mig, packa arbetsutrustning och skriva kursanteckningar, så borde det väl egentligen vara ett väldigt lätt val att avstå. Eller? Nej, det var det inte. Det kröp i hela kroppen på mig, jag ville verkligen åka till det där rapportsläppet, och det var inte förrän klockan var så mycket att det var omöjligt att hinna åka dit som jag kunde börja slappna av. Den känslan födde nya funderingar, och i förlängningen denna bloggpost.

Jag brukar ibland påstå att jag inte blir beroende. Jag saknar den genen. Jag har aldrig varit i närheten av att bli alkoholist, nikotinist eller någon annan slags ”-ist”. Inte för att jag har en så fantastisk karaktär, utan för att det helt enkelt aldrig har blivit så att jag fastnat i något. Jag älskar att dricka vin, men dricker aldrig för mycket. Jag tycker om att röka fina cigarrer och bra piptobak – men för det mesta glömmer jag helt att jag har Cohibas i frysen. Jag blir helt enkelt inte beroende. Men jag inser nu också att det inte är helt sant.

Som en av mina vänner väldigt träffsäkert uttryckte det, på ett sätt jag verkligen kan känna igen mig i – han är ”kemiskt beroende av intellektuell stimulans”. Just så kan jag ofta uppleva min tillvaro också. Det är för övrigt väldigt typiskt för personer med hög IQ – man blir snabbt uttråkad, och hjärnan behöver ständigt ny näring. Och jag omger mig helst med personer som har ett extremt intensivt intellekt – som t.ex. Rick Falkvinge, eller Alexander Bard. Då har man aldrig tråkigt. Och vi är alla politikknarkare. En vän har beskrivit mig som en person med ”åsikts-tourette”, och jag konstaterar lugnt att jag har varit med i SvT Debatt hela åtta gånger – tre gånger bara det senaste året, i olika ämnen – tydliga varningstecken på ett tungt beroende.

Det erbjuder fantastiska dopaminkickar att gnugga skuldror med inflytelserika personer, att fika med ministrar, skåla med riksdagsledamöter, luncha med partiledare och äta middag med EU-parlamentariker. För att inte tala om adrenalinruset i att debattera politik med dessa människor i offentliga media, som TV. Att kunna namedroppa allehanda politiska kändisar man har snackat med, läsa motioner, debattartiklar och politiska filosofiböcker (som man förstås refererar till vid lämpliga tillfällen), få hundratals ”Gilla-klick” på skarpa politiska inlägg på Facebook, få e-brev i drösar från folk som gillade det där TV-inslaget eller den där debattartikeln i SvD/DN/Expressen. Eller att ha sitt namn på en valsedel och få 500 personkryss i ett riksdagsval. Ooooh, myyysigt!

Därav den tvetydiga titeln på denna bloggpost. Det handlar alltså inte om missbruk av makt över andra, utan när politiken blir en drog, en kick. Jag har upplevt det tidigare, som tonåring och djupt politiskt engagerad. Det är förstås oerhört stimulerande att ständigt ägna sig åt ”jätteviktiga saker”, att röra sig i kretsar med personer som faktiskt har makt och inflytande, samt att umgås i en krets av superintelligenta och snabbtänkta människor, som alltid är öppna för nya diskussioner om intressanta ämnen, för att inte tala om de sällsynta tillfällen då man blir citerad av någon känd politisk person.

I politiken erbjuds ständig påfyllning av beroendeframkallande möten och diskussioner. Snabba dopaminkickar, som raffinerat socker – eller kokain. Man får känna sig viktig, inflytelserik, duktig, sedd, respekterad och cool. Även om man inte egentligen är det. Det räcker att det känns så.

En klassisk paradox i politiken är också att så länge du inte är särskilt inflytelserik så kan verkliga makthavare gärna bjussa på sig själva, få dig att känna dig viktig, för att du ska gilla dem – men om du faktiskt börjar bli inflytelserik på riktigt (och har en annan politisk ståndpunkt) så kan samma politiker vända och försöka få dig att känna dig betydelselös. Det politiska spelet är ett lömskt gladiatorspel, med många offer.

Det värsta stället av alla för en politikknarkare är förstås Visby under Almedalsveckan. Där har jag varit två somrar. Det är som att släppa lös en alkoholist på en gigantisk vin- och spritmässa, där allt är gratis. Fast drogerna är dopamin, adrenalin och lite andra sköna signalsubstanser och hormoner i hjärnan. Och man kan befinna sig i ett ständigt rus – inte bara av rosévin, alltså, utan den enorma kicken av att känna sig som att man befinner sig vid jordens mittpunkt – ett politiskt tivoli med oändliga attraktioner.

Så jag erkänner. Jag är politikknarkare. Så nu ska jag trappa ner, dosera mer sparsamt, och bara ägna mig åt de frågor där jag faktiskt kan göra någon skillnad, effektivt. Och i kväll ska jag INTE besöka Frihetsfrontens talarkväll för att höra Johan Hedin tala om hur det är att arbeta som riksdagsledamot. Det är oerhört frestande, förstås, för Johan är trevlig och underhållande, men jag måste verkligen disciplinera mig själv – välja de långsamma, kulturella kolhydraterna istället för de snabba, dopaminkickande.

Ikväll ska jag i stället umgås med min vackra och gravida hustru, besöka Fotografiska innan ett par fantastiska utställningar stängs, kanske gå och äta en bit på någon trevlig restaurang. Promenad i Gamla Stan, eller på Söder. Politiken får vänta (i alla fall till nästa vecka). Det finns viktigare saker att syssla med här i livet – och störst av allt är Kärleken.

SvT Debatt nu igen – denna gång om dansk naken-TV

Jag har blivit stammis på SvT Debatt. Bara det senate året har jag varit med där tre gånger, och sammanlagt är det väl runt 7-8 gånger jag har varit med i programmet. Det är kul, förstås, eftersom jag gillar att vara med i hetluften och röra om i grytan – och det är förstås en intressant och utmanande arena för att debattera aktuella ämnen på ett tänkvärt sätt. Och många tittar på programmet, så man kan nå en bred publik.

Ämnena har växlat – från porr och den sexuella revolutionen till legalisering av cannabis, kontrollsamhället, yoga i skolan och självmord. Jag har av olika anledningar avböjt ett antal gånger också – jag hade med andra ord kunnat vara med i ännu fler program. Redaktionen för SvT Debatt verkar tycka att det blir kul TV om jag är med bland gästdebattörerna. Klassens clown lever fortfarande.

I torsdags var jag med igen (SvT Debatt 18 april), och då handlade den andra halvan av programmet om ett danskt TV-program (snacka om meta – att man har en TV-debatt om ett TV-program…) – Blachman – i vilket två män diskuterar en naken kvinnas kropp. Konceptet är att programledaren Thomas Blachman bjuder in en manlig gäst, och så sitter de i en soffa och diskuterar kvinnokroppar – olika kvinnor deltar genom att stå nakna framför de två männen och låta sig betraktas, bedömas och diskuteras. Kvinnan är tyst, och männen talar.

Detta låter förstås fullkomligt vansinnigt vid en första betraktelse – det känns verkligen extremt ofräscht att två medelålders män (påklädda) sitter i en soffa och diskuterar kvinnokroppen, medan en naken kvinna står där som objekt för deras blickar. Och hon får inte säga något. Man kan tycka att det räcker med objektifiering av kvinnor nu, att vi borde gå vidare och se alla som subjekt snarare än objekt. Inte minst med tanke på att kvinnor varit männens objekt i tusentals år – och då menar jag inte bara objekt som i ”den som blir betraktad”, utan också de facto som ett föremål, som en ägodel.

De gamla grekerna låste gärna in sina kvinnor i hemmen (och hade sex med unga gossar), och under tidig medeltid kunde man i katolska kyrkans ledning diskutera huruvida kvinnan över huvud taget hade en själ (och så hade de också sex med unga gossar). Och ända in på 1900-talet ansågs kvinnor vara betydligt mindre tillräkneliga än män, generellt, vilket innebar att de även i Sverige länge ansågs behöva en förmyndare. Och fram till 1965 var det inte ett brott för en man att våldta sin fru. Kvinnans idag mer jämställda position är alltså ett väldigt nytt fenomen. Med detta i bagaget verkar det ju i praktiken som ett offentligt självmord att skapa ett sådant TV-program som Blachman.

Men saker och ting är inte alltid som man kan tro. Formatet är förstås medvetet valt för att provocera, och om man faktiskt tar sig tid att se programmet, och lyssna på vad männen säger – eller för den delen att iaktta kvinnornas agerande – så inser man (förhoppningsvis) att programmet går mycket djupare än det verkar. Det visar sig snart att det är männen som verkligen är de mest avklädda, de som blottar sin sårbarhet, sin osäkerhet, sin klumpighet, sina föreställningar om vad det innebär att vara man.

Kvinnorna som deltar i programmet med sina nakna kroppar är intressant nog ofta de starkare, de som faktiskt äger rummet. En av kvinnorna kommenterar påtagligt tydligt samtalet, fastän inte med ord, utan med sin attityd, sina leenden, sitt kroppsspråk. Hon är så trygg och stark i sin nakenhet, medan männen liksom räddhågset sjunker ihop i sin sittande position, och kämpar med orden, för att inte säga fel saker (vilket de förstås ändå gör ibland).

Idén bakom programformen är att hitta ett utrymme mellan ytterligheterna – å ena sidan porren, som har fått monopol på skildrandet av kvinnokroppar, å andra sidan det politiskt korrekta, feministiska, puritanska, ofta nedvärderande mot män. Thomas Blachman vill skapa ett forum för diskussioner kring den nakna kroppen, kvinnans syn på mannens syn på kvinnan. Om han lyckats med det, eller om programmet blivit en flopp, det återstår att se, men nu är det i alla fall igång i dansk TV, och återkommer med jämna mellanrum, med nya kvinnor, nya manliga gäster i soffan. Och gästerna är konstnärer, författare, formgivare, sexologer m.m., män som förväntas ha en över genomsnittet utvecklad och genomtänkt syn på kvinnan, och förhoppningsvis också intressanta tankar att dela med sig av.

Thomas Blachman är en kontroversiell person, förstås, en dansk musiker som har vunnit flera danska grammys för sitt komponerande, men som framför allt blev känd som domare i program som Idol och X-Factor, där han fått bära rollen som den hårde, oförsonlige, men samtidigt respekterade jurymedlemmen – liksom förebilden Simon Cowell.

Visst kan man ha synpunkter på Blachman – att han är pretentiös, uppblåst, testosteronstinn, självupptagen, en tröttsam och irriterande manierad posör – och alla möjliga andra epitet. Och nog kan jag hålla med om att han känns rätt överdriven i sin narcissism, inte minst i det att han sätter sitt eget namn på det program som han skapat, snarare än en beskrivande titel (typ ”Manliga reflektioner”), som om han själv som person är viktigare än ämnet som avhandlas. Men det sägs samtidigt en hel del intressanta och månne överraskande saker som vi kan ha nytta av att förhålla oss till, och det finns onekligen något befriande och dödsföraktande modigt i denna kamikaze-liknande uppriktighet från Blachman och hans gäster.

Att tysta en sådan röst är inte en välgärning. Det är bättre att bli rejält upprörd då och då av idéer vi inte delar, framförda av personer som irriterar skiten ur oss, än att bara lyssna på behagliga och lättsmälta budskap med politiskt korrekta formuleringar, framförda av sympatiska och trevliga personer. Annars kanske vi aldrig riktigt får reda på vad vi faktiskt tycker, innerst inne.

I Sverige blev upprördheten mycket större över detta TV-program än i Danmark (förstås). Visst höjdes det arga och kritiska röster även i Danmark, men det verkar ibland som att svenskar generellt är mer intellektuellt inskränkta, pretentiösa och uppblåsta än danskar. Sannolikt är det svenskarnas kissnödiga konsensusknarkande som ständigt återkommer – det finns inte plats för flera åsikter samtidigt, och de som har ”fel” åsikt måste tystas.

Danskar är inte mindre jämställda än svenskar. De är bara mer avslappnade och toleranta, mindre puritanska, mindre renläriga, mindre moraliskt indignerade. Så verkar det i alla fall ibland. Jag gör iakttagelsen att Systembolaget nu i samma tid stoppat en dansk ölflaska, eftersom den har haft en bild av en storbystad, tecknad kvinnofigur på etiketten. Ibland är Sverige och svenskarna verkligen en parodi på sig själva.

I SvT Debatt fick moralpaniken representeras av journalisten Jens Liljestrand, som med halmgubbar och aggressiv vulgärretorik attackerade Blachman som ”antifeministisk” (vilket uppenbarligen måste vara det värsta man kan vara i Liljestrands värld). Blachman har vågat yttra de förbjudna teorierna att det moderna Danmark har blivit ”det pikløse samfund”, en plats för en kuklös mansroll, och det är förstås en bild man kan ha synpunkter på, och tolka lite som man vill – men det är onekligen en legitim ståndpunkt som han har rätt att uttrycka, utforska och försvara. Något mer genomtänkta argument mot programidén yttrades av frilansjournalisten Emerentia Leifdotter Lund (förutom hennes rätt töntiga kommentar om att Thomas Blachman inte hade knullrufs), och med henne hade man kanske kunnat föra ett vettigt samtal, men Liljestrand förstörde effektivt alla sådana eventuella ambitioner.

Den magsure Liljestrand ansträngde sig hårt för att framstå som den moderna svenska feminismens försvarare, men drog istället ner debatten till en väldigt låg, aggressiv och blajig nivå, bl.a. genom att föreslå att Blachman-programmet lika gärna kunde ha innehållit ”en naken pojke, en naken jude, en naken muslim, en naken svart person, en naken handikappad” och liknande bisarra förslag. Och han krävde att få veta varför kvinnorna i programmet inte fick tala, vilket förstås var en del av konceptet, men det var tydligen svårt att förstå. Uppenbarligen har Liljestrand inte läst konsthistoria (eller åtminstone väldigt knapphändigt), och har antagligen väldigt svårt att förstå mer abstrakta koncept – vilket för mig förefaller en smula märkligt, eftersom Liljestrand tydligen är ”biträdande kulturchef” på Expressen. Expressen ställer kanske inte så höga krav. Att låta männen prata utan kommentarer från kvinnorna gör förstås samtalet mellan männen mycket svårare, mycket naknare, men det är nog för komplicerat för den mer enkelspårige Liljestrand.

Min personliga ambition denna gång på SvT Debatt, och anledningen till att jag tackade ja till inbjudan denna gång, var att anta en personlig utmaning – att faktiskt försöka nyansera debatten i denna verbala gladiatorarena för intellektuell pajkastning, som ju SvT Debatt trots allt ofta är. Jag kan inte avgöra själv om jag lyckades med det, eftersom hård positionering och intensiva orddueller gärna tar över i programformatet. Kanske är nyansering i SvT Debatt ett hopplöst projekt. Men det var kul att pröva. Och jag har fått en hel del respons som tyder på att det jag sade åtminstone nådde fram till somliga, men det landade förstås inte hos den puritanska falangen, vilket jag inte heller hade förväntat mig. Synd bara att en ”kulturchef” ska vara så omogen, nyanslös och okultiverad.

Jag kan dock konstatera att vad som sannolikt hade varit en bättre programlösning för Blachman rent strategiskt vore att DR hade tyglat Thomas Blachmans ego-excesser en smula, och gjort ett systerprogram, med två kvinnor som betraktar en man – en utvecklad, seriös version av den kommentar till Blachman som Jenny Strömstedt gjorde i sitt program i TV4. Då hade det antagligen inte uppstått så mycket hysteri som det blivit kring detta program, eftersom det hade blivit mindre effektsökeri, mindre personfokus på just Blachman, och mer problematisering, mer helhet. Det hade blivit mindre fokus på just den manliga blicken, och man hade också släppt in den kvinnliga blicken. Det är ju inte så att det bara är män som betraktar kvinnor – kvinnor betraktar även män, och jag hade som man uppskattat att få ta del av den diskussionen. Och det intressanta som faktiskt sägs i programmet hade inte blivit dolt av all uppståndelse kring själva formen.

Men jag välkomnar det vågade initiativet.

Den sexuella revolutionens positiva effekter

Detta blogginlägg är en artikel till SvT Opinion, som där fick rubriken Vi behöver mindre av kristen sexualmoral. Här publicerar jag den med min ursprungliga rubrik.
Artikeln publicerades i torsdags, med anledning av den debatt som hölls i SvT Debatt samma kväll. Jag var där förstås, och Charlotta Levay (kd), vars dumreaktionära artikel min artikel var ett svar på, var där också, förstås, och en drös andra illustra debattörer. Men det ska jag berätta mer om i ett kommande blogginlägg.

Nu till artikeln:

På Sidan 4: Debatt i Expressen den 4 april ondgör sig Charlotta Levay (kd) över den sexuella revolutionen. Hon hävdar att arvet från 1968 års sexuella revolution (som om allt hände just 1968…) har gjort oss alla till utbytbara ting, sexleksaker, som gör abort på löpande band och knullar oss okänsliga och kalla. Med andra ord – det var bättre förr.

Min första fråga är – hur långt bakåt i tiden ska vi gå för att hitta den optimala sexualmoralen? När var tillvaron som bäst, enligt Levay? Våldtäkt inom äktenskapet blev straffbart 1965 (vilket vi svenskar var först i världen med), så det måste väl bli tillåtet igen. Och går vi bara ytterligare lite längre bakåt i tiden så kan vi också göra preventivmedel och sexupplysning helt olagligt. Och varför inte dödsstraff på äktenskapsbrott och homosexualitet?

Min andra fråga är – hur lyckliga var vi före den sexuella revolutionen? Hur många kvinnor fick någonsin njuta det minsta av sexakten? Hur många kvinnor fick lida av skammen för att ha fött utomäktenskapliga barn, hur många illegala aborter har lett till såväl barns som mödrars död, hur många spädbarn har blivt lämnade till änglamakerskor eller utsatta i skogen? Hur många har blivit kastrerade och steriliserade för att de var ”dåligt genetiskt material”, eller bara ”översexuella”? Hur många barn har blivit brända med glödgade järn på ollon eller klitoris, för att de inte har velat sluta onanera? Hur många har smittats med syfilis och andra fruktansvärda sjukdomar, som de hade kunnat slippa med en god utbildning i sexualkunskap? Hur många har bränts på bål, stenats, korsfästs, blivit piskade, lemlästade och utstötta för att de har haft ett privatliv som brutit mot den kyrkliga moralen? Hur mycket har människor tvingats att lida alla helvetets kval för att de genom århundraden har låtit sig luras, blivit bestulna på sig själva, och tvingats att leva under kyrkligt förtryck med en repressiv sexualmoral som effektivt redskap?

Med andra ord – om det är något vi INTE behöver mer av, så är det kristen sexualmoral. Kyrkan har sedan 300-talet fördömt alla yttringar av sex som inte direkt syftar till fortplantning som sodomi, syndfulla handlingar, och detta har lett till en skamtyngd, skuldbelastad, smutsstämplad sexualsyn, som alltjämt ligger som en gammal, sliten, fuktig och illaluktande heltäckningsmatta över hela samhällsgolvet. Hur fint vi än möblerar.

Den sexuella revolutionen har inneburit enorma framsteg för alla som har tagit del av den. Det handlar framför allt om självbestämmande och egenvärde – att jag själv väljer vad jag vill göra med mitt liv, min kropp, min sexualitet. Att sexualiteten inte är en orsak till skräck och skam, men till glädje, kärlek, närhet, njutning och hälsa. Min kropp är min att bestämma över, och ingen annan ska tala om för mig vad som är rätt eller fel att göra med den.

Men vi är inte färdiga ännu. Revolutionen har bara börjat. Vi har fortfarande bara börjat skrapa på ytan av vad det innebär att återupptäcka sexualiteten, och tillfredsställelsen i ett friskt och harmoniskt sexliv. Steg för steg tar vi makten över våra egna liv igen, våra kroppar, våra känslor, våra drivkrafter och våra lustar. Vi frigör oss från ett repressivt, patriarkalt och förtryckande system i vilket vi är maktens ägodelar, med begränsad tillgång till det som ovillkorligen borde vara våra egna domäner att råda över – våra kroppar, våra själar och våra sinnen.

Detta är inte bara en utopi. Jag talar av egen och andras erfarenhet. Sedan några år tillbaka håller jag och min hustru Jennie kurser, med sex, kärlek och intimitet som fokus, och den respons vi får är fantastisk. Våra kursdeltagare vittnar om en helt ny styrka, integritet, lekfullhet, glädje, kraft och frihet – allt detta för att vi erbjuder metoder, tid, plats och rum att återerövra sexualiteten.

Sexualiteten är en av våra allra viktigaste drivkrafter, och kan vi släppa skammen och skulden, och återta makten över oss själva, så kan detta leda till fantastiska resultat.

Den sexuella revolutionen har bara börjat. Låt oss nu fortsätta.

På TV ikväll – SvT Debatt om den sexuella revolutionen

Ikväll ska jag vara med i TV igen – denna gång handlar det om den sexuella revolutionen. Jag har en artikel med på SvT Opinion, med rubriken Vi behöver mindre av kristen sexualmoral, och det är förstås detta som är samtalsämnet för kvällen. Min artikel kommer att bli ett blogginlägg här på TantraBlog också, förstås, men just nu får du gärna läsa den på SvT Opinons hemsida.

Titta gärna på debatten, och kommentera gärna både här och på SvT Opinon!