Bokslut över ett händelserikt år…

Det är på något sätt typiskt att när jag har massor att skriva och berätta om, då har jag inte tid – och när jag har tid, har jag inte lika mycket att skriva om. Detta blir det tolfte inlägget på min blogg i år, vilket är den minsta årsproduktionen någonsin här på Tantrablog. Och då är ett av inläggen ett gästinlägg, och ett är en artikel som jag skrev till SvT Opinion, och sen bara klistrade in här på bloggen. TantraBlog har alltså fått väldigt lite uppmärksamhet av mig under 2014.

Men detta betyder alltså inte att det inte har hänt så mycket i år. Tvärtom. Detta har nog varit ett av de mest händelserika åren i mitt liv. Så jag tänkte avsluta detta sjunde år med TantraBlog med en kort resumé över ett urval av allt som jag har gjort under 2014.

Familjen

Det största i familjen under detta år var paradoxalt nog det minsta. Det började redan i oktober 2013, då Jennies och min lilla dotter Disa föddes. Under detta år har Disa förvandlats från en liten blobb som äter, sover, bajsar och… ja, det är väl det… till en snacksalig liten tjej som kryper runt och upptäcker världen. Hon har tredubblat sin vikt på ett år, pillar på allting, skrattar jämt, älskar våra fötter och biter oss ofta och gärna i tårna. Hon dansar, leker, kan äta själv – både med nappflaska i högsta hugg, och nu på sistone med bestick och mat i skål. Visserligen hamnar fortfarande det mesta på bordet och golvet, men det går åt rätt håll.

I år blev min äldsta dotter Indra myndig, så jag har alltså tre vuxna barn och en bebis – samtidigt. Det är en välsignelse på flera sätt. Disa har tre underbara storasyskon, som ställer upp för henne på allehanda sätt. Leonard har skrivit en fantastisk sång till henne, och introducerar henne nu i hur man bygger med LEGO, och Indra är jämte Jennies mor en av våra underbara barnvakter när vi arbetar med våra kurser. Indra följde också med till Frankrike när vi höll kurs, och var barnflicka under våra kurspass. Perfekt!

Kurser och festivaler

2014 har verkligen varit ett fantastiskt år för oss och våra kurser. Vår grundkurs, Gudomlig Njutning, har varit fullbokad hela året, och vi körde även en sommarkurs för att fira vårt tioårsjubileum för denna kurs. Vi har hållit denna kurs 67 gånger sedan starten, och vi har haft 800 deltagare (400 par). Men om man räknar samtliga kurser har vi kommit upp i över 240, så det är ingen överdrift att påstå att vi är rätt så rutinerade nu.

Under sommaren var vi med på två festivaler – Sexsibilityfestivalen, som i år hölls på Ängsbacka kursgård, och så den nya JoyRide Experience, som hölls i Malmö. På Sexsibility fick jag nöjet att hålla en mini-workshop med 80 deltagare, och Jennie höll en kvinnoworkshop med 60 deltagare. Dynamiskt och roligt.

Utöver detta har vi hållit våra sedvanliga fortsättningskurser, som vår härliga Kärleksretreat, nu för andra året, vår allra lyxigaste livsnjutarkurs Livets Goda – trettonde gången sedan starten 2007 – samt förstås Gudomlig Extas. Vi har även hållit våra mans- och kvinnokurser YONI – Fri att Njuta och Mandom, Mod & Morske Män, Jag har ånyo hållit TantraLila, och för andra gången har jag hållit kurs tillsammans med min vän Ruby May – Sweet Surrender. Många kurser – och fler kommer det att bli!

Teater!

Äntligen fick jag arslet ur vagnen, och körde en teaterimprovisationskurs i början av året – den fick heta Tranceformation Impro, och var i praktiken en reinkarnerad version av alla de improkurser jag höll på 1990-talet. Jag hade vansinnigt roligt hela helgen, och kom hem på kvällarna som ett tomtebloss av ren glädje. Jag försökte hålla en till i maj, men då fick jag inte tillräckligt med deltagare – det har jag däremot till kommande kurs i januari 2015, och det känns riktigt kul!

En annan teaterdröm som äntligen blev verklighet var att jag i september åkte till London för att delta på en improkurs med Keith Johnstone. Det var extremt inspirerande, och vansinnigt roligt. Det känns fantastiskt att efter att ha levat med insikterna från hans bok IMPRO i nästan 30 år, äntligen få träffa ”The Man”, och tillbringa sex dynamiska och kreativa dagar under hans briljanta ledning.

Politik

Mitt politiska engagemang har genomgått flera förändringar detta år. Från att som oberoende liberal debattör skriva artiklar och debattera i TV om sex och droger (mina favoritämnen), engagerade jag mig i EU-valkampanjen för Piratpartiets räkning. Det gick tyvärr dåligt för Piratpartiet i EU-valet, och ännu sämre i det strax efterföljande riksdagsvalet, där partiet bara fick 0,4 % – sämsta resultatet i partiets historia.

Efter detta restes många röster med en önskan om förnyelse och förändring, och flera personer nominerade mig till styrelsen inför kommande år. Efter mycket funderande accepterade jag nomineringen, och blev strax därefter invald i styrelsen. Officiellt börjar mitt uppdrag först i och med årsskiftet, men jag är redan med rent praktiskt.

Jag tänkte först att det skulle bli rätt lugnt, men så avgick hela ledningen med buller och bång, vilket förstås omedelbart satte partiet i en helt ny situation, utan ledning, och dessutom utlovades under några veckor ett nyval i vår, vilket förstås gör livet för en politiskt engagerad person än mer hektiskt. Lyckligtvis blev det inget nyval, så vi kan ta det lite lugnare framöver. Mitt mål med min styrelsepost är att göra partiet tydligare, och ett parti som fortfarande är värt min röst 2018. Vi får se hur det går.

Mina tyskar – en hippiebuss och en aristokrat

I påskas förverkligade jag en sedan länge omhuldad dröm. Jag köpte mig en gammal husbuss – den perfekta hippiebussen! En Opel Blitz skåp från 1968, ombyggd till husbil. Den fick förstås heta Blixten – både för att den heter Blitz, men också för att den är så långsam… Under sommaren har Blixten fått en hel del reparationer och tillbyggnader, och mer ska det bli. Jag blev så entusiastisk att jag startade en egen blogg om Blixten, och på den kan man följa både arbete och lek med min hippiebuss.

Intressant nog uppfylldes ännu en gammal affirmation gällande bilar redan i år. Min gamla Volvo 940 blev vandaliserad, och försäkringsbolaget löste hellre ut bilen än att betala skadorna – så jag lade till några tusenlappar till och köpte mig en Mercedes, just en sådan jag har tänkt att jag ville ha. Den är osannolikt skön att köra och att åka med, så jag är otroligt nöjd. Efter 20 år med Volvo har jag nu två tyskar. Så kan det gå.

Hippiesemester på Gotland

Om man nu har en hippiebuss måste man förstås ta en hippiesemester. Så en dag i augusti följde vi en impuls, och slängde in packning i bussen och drog till Gotland. Det blev den roligaste semester jag har haft på många år, med paradisisk fulcamping, härliga måltider, hoppa runt nakna i ett varmt spöregn och shoppa på obskyra loppmarknader. Hur kul som helst. En mycket mer detaljerad redogörelse för vår underbara semester går att finna på bloggen som jag skapat för Blixten, vår hippiebuss.

San Francisco

Det har blivit mycket resande i år, och årets flackande avslutades stilfullt med en dryg vecka i San Francisco. Vår vän, kollega, guru och mentor Barbara Carrellas vill att vi ska representera henne och hennes kurser i Europa, och därför var vi inbjudna att assistera på hennes avancerade kurs för personer med sexualitet som jobb – Urban Tantra Professional Training Program. Efter mycket om och men kom Jennie och jag fram till att det skulle bli alldeles för mycket krångel med att vi åker allihop, med en Disa, ett år i följet. Så det blev jag som åkte.

Jag blev förälskad i San Francisco. En härlig stad, med skön stämning och trevliga människor. Jag hann inte med särskilt mycket sightseeing, eftersom större delen av veckan upptogs av Barbaras kurs – men en del promenerande hann jag med, och jag fokuserade förstås på Haight-Ashbury district, den gamla hippiemetropolen, och det var verkligen helt rätt ställe för mig. Så kul. Jag hittade massor med störtsköna butiker – bl.a. Jammin’ On Haight, en stor klädbutik med BARA batik. Så underbar – jag shoppade loss där, både till mig, Disa och Jennie.

Kursen var helt fantastisk, bättre än när vi gick den 2010. Men det är inte så konstigt. Alla utvecklas vi – Barbara också – och hon har hållit denna kurs för proffs i några år nu. Mitt deltagande som assistent var omtumlande, och det har förändrat en del i min syn på en hel del. Det kommer också att bli väldigt mycket lättare nu att sälja in kursen till hugade deltagare i Europa.

Vi har i själva verket kommit igång, planerar en Urban Tantra Professional Training Program i Köpenhamn i maj, och har redan fått några deltagare. Så det som händer i år är frön som skall skördas nästa år…

Bröllop

1997 höll jag min första vigselceremoni, och sedan dess har det blivit ca 30 vigslar genom åren, på en mängd olika vackra platser runt om i Sverige. I år blev det fler ån något år tidigare – fyra ceremonier. Inte så många alltså, men det är en fin grej att kunna erbjuda till dem som inte vill ha en kristen vigsel, men något vackert i nordisk-hednisk ton.

Tyvärr kan det bli allt svårare att hinna med dessa ceremonier i framtiden, eftersom jag så ofta är upptagen på helger. Men jag har å andra sidan kunnat hänvisa till vänner som också gör vackra ceremonier, och som har lite mer tid än jag.
Läs gärna mer om mina ceremonier på hemsidan Grimners Runor!

Årets fotoprojekt – 100 clownnäsor

I december förra året påbörjade jag ett projekt som jag tyckte kändes lite extra kul. Jag tycker att det har gått inflation i det där med selfies, så jag tänkte att det kunde gå att utveckla temat lite. Så jag började göra selfies på vilka alla deltagare bär clownnäsor, och snart blev målet att få ihop selfies med 100 personer i clownnäsa under året. Jag har över 90 nu, och räknar med att få de sista fram till 100 på vår traditionella nyårsfest.

Det finns förstås en tanke bakom. Clownnäsan är världens minsta mask, och den gör att de flesta som får på sig en sådan omedelbart börjar bete sig annorlunda. Det går inte att ta sig själv på alltför stort allvar med en stor, rund, röd näsa mitt i ansiktet. Så jag har under året faktiskt fått ihop nästan 100 personer med clownnäsa (de sista tänkte jag samla in på vår årliga nyårsfest), och det känns väldigt roligt.

Jättemånga läsare…

Periodvis har jag haft ett enormt intresse för min blogg, och håller man bara på tillräckligt länge så kan det generera många besök – och i år blev besöksantalet faktiskt sjusiffrigt, eftersom jag nu passerat miljonen läsare, vilket förstås känns väldigt roligt. Vi får väl se om jag orkar fortsätta att blogga, och om läsarintresset fortsätter lika länge till – så att jag en dag når 2.000.000… Vem vet?

Detta var ett extremt kort sammandrag av vad som har hänt under 2014. Det har förstås hänt mycket, mycket mer än så. Men detta var i alla fall en del av de roligaste milstolparna under året. Jag ser fram emot ett minst lika dynamiskt och spännande 2015. Jag hoppas att vi ses nån gång!

Det finns anledning att bli upprörd

Snart är det dags för val till EU-parlamentet. Många har redan röstat, eftersom man kan förtidsrösta sedan några dagar tillbaka. Allmänna val är en viktig del av demokratin, att alla vuxna människor i ett land, ett län, en kommun, ska kunna påverka vilka som ska representera oss i de församlingar som administrerar de delar av samhällets funktioner som allmänt anses vara en uppgift för just dessa folkvalda församlingar, snarare än för civilsamhällets privata initiativ.

Vad som ska styras av riksdag, landsting, kommuner – och EU – är en ideologisk fråga, liksom hur och i vilken riktning. Det är därför vi har flera olika partier och politiska representanter som vi kan välja mellan, efter eget hjärta och hjärna, egna värderingar och mål. Så långt är allt väl.

I verkligheten kan det bli betydligt snaskigare. Den bristande kunskapen om, och ointresset för EU överlag, präglar såväl svensk politik som nyhetsmedia. Ingen verkar bry sig nämnvärt. Detta i sin tur gör förstås att svenskar generellt också har väldigt låg medvetenhet om vilken roll EU faktiskt spelar i våra liv, vilket lämnar fältet öppet för en hel del snuskig och antidemokratisk manipulation. Media och politiker kan enkelt samverka om att framhäva vissa aktörer, och gömma undan andra.

Ett av de mest flagranta övergreppen var förstås SvT:s partiledardebatt tre veckor före EU-valet, som officiellt skulle handla om inrikespolitik, varför endast partiledarna för riksdagspartierna bjöds in. Inte Anna Troberg från Piratpartiet – för detta skulle ju handla om svensk inrikespolitik, inte om EU. Ändå handlade större delen av debatten om just EU. Piratpartiet mobbades ut totalt genom den värsta formen av härskarteknik, nämligen osynliggörande. Och SvT ska som public service-kanal vara opartiskt och objektivt, något som i detta fall i det närmaste är ett riktigt dåligt skämt. Många protesterade, men det hjälptes alltså inte.

Detta osynliggörande fortsätter i andra debatter i radio, tidningar och för den delen skolor, där man ofta helt ignorerar EU-valet, struntar i att hålla skolval, och därmed helt undviker att ens bjuda in representanter för de politiska partierna. Och även om man anordnar debatter händer det extremt ofta att Piratpartiet inte ens blir inbjudna. Varför kan man enbart spekulera i, men ofta rör det sig antagligen om ren okunnighet och arrogans i kombination. Många har helt enkelt inte en aning om hur politik bedrivs i EU-parlamentet, eller vilka som gör jobbet, och så tar man den enklaste vägen ur problemet – man hoppar över det, ignorerar det, låtsas att det inte finns.

De politiska processerna går till på väldigt olika sätt i nationella parlament och EU-parlamentet. Politiska partier kan vara representerade i nationella parlament, men inte i EU – och tvärtom. Detta är också bortom mångas horisont. Att ett helt politiskt parti kanske bara representeras av en enda person i EU-parlamentet är ytterligare en sådan för många okänd sak. Att man därför arbetar i större partigrupper, där miljöpartier, vänsterpartier och andra partier kan samsas i samma grupp kan också vara ett okänt fenomen.

Just så är det i Gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen (G/EFA) i EU-parlementet, som samlar såväl miljöpartier och ett par vänstergrupper som inte vill vara med i den mer extrema GUE/NGL, samt Piratpartiets två ledamöter, Christian Engström och Amelia Andersdotter. Under de snart fem år som Piratpartiet varit representerat i EU-parlamentet har det hänt en hel del, och alldeles uppenbart har Christian och Amelia gjort skillnad.

I EU-parlamentet är det en fördel att vara specialiserad, att fokusera på ett fåtal skarpa frågor, eftersom man då har störst chans att faktiskt göra nytta. Isabella Lövin från Miljöpartiet är uppenbarligen endast intresserad av fiskerinäringen, och har fokuserat stenhårt på det – men så har hon också lyckats driva genom stora förändringar. Detsamma gäller Christian Engström och Amelia Andersdotter, som med sitt fokus på Internet, digitala rättigheter, respekt för privatliv och integritet, också har gjort stora skillnader.

Piratpartiet stoppade ACTA, ett handelsavtal som bl.a. gav tullmyndigheter extremt överdrivna rättigheter att snoka i privata datorer och mobiltelefoner, Piratpartiet har drivit frågan om dataskyddsförordningen för att försvara skyddet av dina personuppgifter, Piratpartiet har banat vägen för en upphovsrättsreform, genom att vända hela den Gröna Gruppen till Piratpartiets ståndpunkt i frågan, Piratpartiet stoppade ett förslag om att stänga av misstänkta fildelare från Internet – och Piratpartiet har även drivit fram en reglering av dyra roamingavgifter vid utlandsresor. Det låter kanske som perifera frågor, men de har större betydelse för väldigt många än man kanske kan ana vid en första anblick.

Piratpartiet vill under kommande mandatperiod påverka EU till att bli mer demokratiskt, skydda ditt privatliv ännu mer mot övervakning, inklusive dina personuppgifter, stärka mångfalden och den fria rörligheten, öka EU:s satsningar på forskning och teknisk innovation, samt stoppa smyglagstiftning genom handelsavtal.

Piratpartiet vill vara en vakthund för att skydda din integritet, och fem år i EU-parlamentet har bevisat att partiet har vassa tänder och starka käkar, och kan därmed fortsätta att göra sitt jobb, effektivt och målmedvetet.

Men på grund av en djupt antidemokratisk grundinställning hos svenska media, svenska politiker och andra instanser som t.ex. skolledningar, så har man i det närmaste totalt osynliggjort Piratpartiet, och framhävt andra, nya mediafavoriter som t.ex. F! (under riksdagsvalet 2010 var Sd mediafavoriterna) – och det är högst osannolikt att denna snedvridning inte kommer att skada Piratpartiet i valet. Hur det än går kommer det att behövas en hård kritisk granskning av hur valrörelsen har hanterats av alla inblandade.

Piratpartiet har nu två mandat i EU-parlamentet, av tjugo tillgängliga för Sverige. Piratpartiet fick en skrällseger i EU-valet 2009, med över 7 %, vilket alltså gav två platser i parlamentet – fler än hälften av riksdagspartierna, med andra ord. C har ett mandat, Kd har ett, V har ett, och Sd har inget alls. Men när EU ska debatteras, i media och i skolor, så händer det skandalöst ofta att Piratpartiet inte bjuds in alls. Med andra ord – det finns verkligen anledning att bli upprörd. Inte bara å Piratpartiets vägnar, men å demokratins vägnar, och mot de drygt 7 % av de svenska medborgare som röstade i EU-valet 2009.

Makt korrumperar. Det vet vi, och ändå glömmer vi bort det när vi borde vara som mest uppmärksamma på det. Om man är det minsta konspirationsteoretiskt lagd, skulle man kunna ana ugglor i mossen – att det har beslutats i ett slutet rum någonstans att man inte ska ge Piratpartiet en chans. Men som det så ofta är när man anar konspirationer, så är svaret ofta betydligt enklare än så. Det handlar som regel om lättja, inkompetens, egennytta – och ren dumhet. Och så kan det förstås finnas ett omedvetet konsensus, en allmän värdering att vissa grupper helt enkelt inte förtjänar uppmärksamhet, och så ”glömmer man bort” dessa grupper.

Det är inte acceptabelt att media och etablerade politiker samverkar för att på ett markant antidemokratiskt sätt stöta ut ett parti från den demokratiska spelplanen. Alla aktörer i ett spel måste givetvis sköta sina marker och spelpjäser, men det är inte rent spel när några går ihop för att hindra en av spelarna från att ens få tärningen. Politik innebär med all nödvändighet fulspel och intriger, men det ska inte döljas, än mindre uppmuntras av media – tvärtom borde media (särskilt ”opartisk public serice”-TV som SvT) arbeta för rent spel och objektivitet. Så har inte skett inför EU-valet, och det är djupt problematiskt.

Fler som skriver om detta:
Anna Troberg, Master Wheelchair, Arga GB-gubben

SvT Debatt nu igen – denna gång om dansk naken-TV

Jag har blivit stammis på SvT Debatt. Bara det senate året har jag varit med där tre gånger, och sammanlagt är det väl runt 7-8 gånger jag har varit med i programmet. Det är kul, förstås, eftersom jag gillar att vara med i hetluften och röra om i grytan – och det är förstås en intressant och utmanande arena för att debattera aktuella ämnen på ett tänkvärt sätt. Och många tittar på programmet, så man kan nå en bred publik.

Ämnena har växlat – från porr och den sexuella revolutionen till legalisering av cannabis, kontrollsamhället, yoga i skolan och självmord. Jag har av olika anledningar avböjt ett antal gånger också – jag hade med andra ord kunnat vara med i ännu fler program. Redaktionen för SvT Debatt verkar tycka att det blir kul TV om jag är med bland gästdebattörerna. Klassens clown lever fortfarande.

I torsdags var jag med igen (SvT Debatt 18 april), och då handlade den andra halvan av programmet om ett danskt TV-program (snacka om meta – att man har en TV-debatt om ett TV-program…) – Blachman – i vilket två män diskuterar en naken kvinnas kropp. Konceptet är att programledaren Thomas Blachman bjuder in en manlig gäst, och så sitter de i en soffa och diskuterar kvinnokroppar – olika kvinnor deltar genom att stå nakna framför de två männen och låta sig betraktas, bedömas och diskuteras. Kvinnan är tyst, och männen talar.

Detta låter förstås fullkomligt vansinnigt vid en första betraktelse – det känns verkligen extremt ofräscht att två medelålders män (påklädda) sitter i en soffa och diskuterar kvinnokroppen, medan en naken kvinna står där som objekt för deras blickar. Och hon får inte säga något. Man kan tycka att det räcker med objektifiering av kvinnor nu, att vi borde gå vidare och se alla som subjekt snarare än objekt. Inte minst med tanke på att kvinnor varit männens objekt i tusentals år – och då menar jag inte bara objekt som i ”den som blir betraktad”, utan också de facto som ett föremål, som en ägodel.

De gamla grekerna låste gärna in sina kvinnor i hemmen (och hade sex med unga gossar), och under tidig medeltid kunde man i katolska kyrkans ledning diskutera huruvida kvinnan över huvud taget hade en själ (och så hade de också sex med unga gossar). Och ända in på 1900-talet ansågs kvinnor vara betydligt mindre tillräkneliga än män, generellt, vilket innebar att de även i Sverige länge ansågs behöva en förmyndare. Och fram till 1965 var det inte ett brott för en man att våldta sin fru. Kvinnans idag mer jämställda position är alltså ett väldigt nytt fenomen. Med detta i bagaget verkar det ju i praktiken som ett offentligt självmord att skapa ett sådant TV-program som Blachman.

Men saker och ting är inte alltid som man kan tro. Formatet är förstås medvetet valt för att provocera, och om man faktiskt tar sig tid att se programmet, och lyssna på vad männen säger – eller för den delen att iaktta kvinnornas agerande – så inser man (förhoppningsvis) att programmet går mycket djupare än det verkar. Det visar sig snart att det är männen som verkligen är de mest avklädda, de som blottar sin sårbarhet, sin osäkerhet, sin klumpighet, sina föreställningar om vad det innebär att vara man.

Kvinnorna som deltar i programmet med sina nakna kroppar är intressant nog ofta de starkare, de som faktiskt äger rummet. En av kvinnorna kommenterar påtagligt tydligt samtalet, fastän inte med ord, utan med sin attityd, sina leenden, sitt kroppsspråk. Hon är så trygg och stark i sin nakenhet, medan männen liksom räddhågset sjunker ihop i sin sittande position, och kämpar med orden, för att inte säga fel saker (vilket de förstås ändå gör ibland).

Idén bakom programformen är att hitta ett utrymme mellan ytterligheterna – å ena sidan porren, som har fått monopol på skildrandet av kvinnokroppar, å andra sidan det politiskt korrekta, feministiska, puritanska, ofta nedvärderande mot män. Thomas Blachman vill skapa ett forum för diskussioner kring den nakna kroppen, kvinnans syn på mannens syn på kvinnan. Om han lyckats med det, eller om programmet blivit en flopp, det återstår att se, men nu är det i alla fall igång i dansk TV, och återkommer med jämna mellanrum, med nya kvinnor, nya manliga gäster i soffan. Och gästerna är konstnärer, författare, formgivare, sexologer m.m., män som förväntas ha en över genomsnittet utvecklad och genomtänkt syn på kvinnan, och förhoppningsvis också intressanta tankar att dela med sig av.

Thomas Blachman är en kontroversiell person, förstås, en dansk musiker som har vunnit flera danska grammys för sitt komponerande, men som framför allt blev känd som domare i program som Idol och X-Factor, där han fått bära rollen som den hårde, oförsonlige, men samtidigt respekterade jurymedlemmen – liksom förebilden Simon Cowell.

Visst kan man ha synpunkter på Blachman – att han är pretentiös, uppblåst, testosteronstinn, självupptagen, en tröttsam och irriterande manierad posör – och alla möjliga andra epitet. Och nog kan jag hålla med om att han känns rätt överdriven i sin narcissism, inte minst i det att han sätter sitt eget namn på det program som han skapat, snarare än en beskrivande titel (typ ”Manliga reflektioner”), som om han själv som person är viktigare än ämnet som avhandlas. Men det sägs samtidigt en hel del intressanta och månne överraskande saker som vi kan ha nytta av att förhålla oss till, och det finns onekligen något befriande och dödsföraktande modigt i denna kamikaze-liknande uppriktighet från Blachman och hans gäster.

Att tysta en sådan röst är inte en välgärning. Det är bättre att bli rejält upprörd då och då av idéer vi inte delar, framförda av personer som irriterar skiten ur oss, än att bara lyssna på behagliga och lättsmälta budskap med politiskt korrekta formuleringar, framförda av sympatiska och trevliga personer. Annars kanske vi aldrig riktigt får reda på vad vi faktiskt tycker, innerst inne.

I Sverige blev upprördheten mycket större över detta TV-program än i Danmark (förstås). Visst höjdes det arga och kritiska röster även i Danmark, men det verkar ibland som att svenskar generellt är mer intellektuellt inskränkta, pretentiösa och uppblåsta än danskar. Sannolikt är det svenskarnas kissnödiga konsensusknarkande som ständigt återkommer – det finns inte plats för flera åsikter samtidigt, och de som har ”fel” åsikt måste tystas.

Danskar är inte mindre jämställda än svenskar. De är bara mer avslappnade och toleranta, mindre puritanska, mindre renläriga, mindre moraliskt indignerade. Så verkar det i alla fall ibland. Jag gör iakttagelsen att Systembolaget nu i samma tid stoppat en dansk ölflaska, eftersom den har haft en bild av en storbystad, tecknad kvinnofigur på etiketten. Ibland är Sverige och svenskarna verkligen en parodi på sig själva.

I SvT Debatt fick moralpaniken representeras av journalisten Jens Liljestrand, som med halmgubbar och aggressiv vulgärretorik attackerade Blachman som ”antifeministisk” (vilket uppenbarligen måste vara det värsta man kan vara i Liljestrands värld). Blachman har vågat yttra de förbjudna teorierna att det moderna Danmark har blivit ”det pikløse samfund”, en plats för en kuklös mansroll, och det är förstås en bild man kan ha synpunkter på, och tolka lite som man vill – men det är onekligen en legitim ståndpunkt som han har rätt att uttrycka, utforska och försvara. Något mer genomtänkta argument mot programidén yttrades av frilansjournalisten Emerentia Leifdotter Lund (förutom hennes rätt töntiga kommentar om att Thomas Blachman inte hade knullrufs), och med henne hade man kanske kunnat föra ett vettigt samtal, men Liljestrand förstörde effektivt alla sådana eventuella ambitioner.

Den magsure Liljestrand ansträngde sig hårt för att framstå som den moderna svenska feminismens försvarare, men drog istället ner debatten till en väldigt låg, aggressiv och blajig nivå, bl.a. genom att föreslå att Blachman-programmet lika gärna kunde ha innehållit ”en naken pojke, en naken jude, en naken muslim, en naken svart person, en naken handikappad” och liknande bisarra förslag. Och han krävde att få veta varför kvinnorna i programmet inte fick tala, vilket förstås var en del av konceptet, men det var tydligen svårt att förstå. Uppenbarligen har Liljestrand inte läst konsthistoria (eller åtminstone väldigt knapphändigt), och har antagligen väldigt svårt att förstå mer abstrakta koncept – vilket för mig förefaller en smula märkligt, eftersom Liljestrand tydligen är ”biträdande kulturchef” på Expressen. Expressen ställer kanske inte så höga krav. Att låta männen prata utan kommentarer från kvinnorna gör förstås samtalet mellan männen mycket svårare, mycket naknare, men det är nog för komplicerat för den mer enkelspårige Liljestrand.

Min personliga ambition denna gång på SvT Debatt, och anledningen till att jag tackade ja till inbjudan denna gång, var att anta en personlig utmaning – att faktiskt försöka nyansera debatten i denna verbala gladiatorarena för intellektuell pajkastning, som ju SvT Debatt trots allt ofta är. Jag kan inte avgöra själv om jag lyckades med det, eftersom hård positionering och intensiva orddueller gärna tar över i programformatet. Kanske är nyansering i SvT Debatt ett hopplöst projekt. Men det var kul att pröva. Och jag har fått en hel del respons som tyder på att det jag sade åtminstone nådde fram till somliga, men det landade förstås inte hos den puritanska falangen, vilket jag inte heller hade förväntat mig. Synd bara att en ”kulturchef” ska vara så omogen, nyanslös och okultiverad.

Jag kan dock konstatera att vad som sannolikt hade varit en bättre programlösning för Blachman rent strategiskt vore att DR hade tyglat Thomas Blachmans ego-excesser en smula, och gjort ett systerprogram, med två kvinnor som betraktar en man – en utvecklad, seriös version av den kommentar till Blachman som Jenny Strömstedt gjorde i sitt program i TV4. Då hade det antagligen inte uppstått så mycket hysteri som det blivit kring detta program, eftersom det hade blivit mindre effektsökeri, mindre personfokus på just Blachman, och mer problematisering, mer helhet. Det hade blivit mindre fokus på just den manliga blicken, och man hade också släppt in den kvinnliga blicken. Det är ju inte så att det bara är män som betraktar kvinnor – kvinnor betraktar även män, och jag hade som man uppskattat att få ta del av den diskussionen. Och det intressanta som faktiskt sägs i programmet hade inte blivit dolt av all uppståndelse kring själva formen.

Men jag välkomnar det vågade initiativet.

Trekant – sex i norsk TV – och vi är med, förstås!

I augusti åkte vi till Oslo för att spela in ett TV-reportage för NRK. Vi var där för att hålla en minikurs med en ung tjej som är en av tre huvudpersoner i en norsk dokusåpa om sex. Programmet heter Trekant, och har just haft premiär i norsk TV – det började förra veckan, med oss i som en del av det första programmet. Första avsnittet sågs av en halv miljon tittare, vilket får sägas vara rätt mycket för lilla Norge.

Tre ungdomar – Pia, Thomas och Marie – har bott tillsammans under en tid, och under denna tid har de fått olika uppdrag (klassisk dokusåpa, m.a.o.). Det speciella med denna serie är att de tre ungdomarna får uppdrag som alltid relaterar till sex, på ett eller annat sätt. Onani, oralsex, samlagsställningar – och tantrasex, som då var vår avdelning. Och mer blir det förstås – bara två av åtta avsnitt har visats hittills.

Det är ju nationell TV – ingen skum kabelkanal, utan NRK, Norges motsvarighet till SvT – så sex ”på riktigt” blir det förstås inte i rutan, inte ens särskilt mycket naket. Men det är inte det som är grejen heller. Redan det att man har gjort ett program som på ett nyfiket, lekfullt och öppet sätt hanterar frågor och funderingar, teori och praktik kring det brännheta ämnet sex är förstås revolutionerande, inte minst i lilla Norge.

Trekant har förstås väckt starka reaktioner. Många är positiva, förstås, men så finns det alltid kristna puritaner som tycker att detta är skandal, eller ”hallickverksamhet”, för att inte tala om den stora, rädda, skamindoktrinerade massan som alltid tycker att ”det här är verkligen över gränsen” – vilket ju var meningen, eftersom gränsen sitter på fel ställe…

Vårt inslag skulle handla om tantra, och eftersom vi skulle hålla kurs för endast en person, så valde vi att fokusera på andningstekniker och energiorgasm. Så vi gick genom både lite teori och en del praktik, förklarade olika andningssätt, energiströmmar i kroppen, visualisering, PC-muskeln, bäckenbottenrörelser och lite till. Mycket att ta in, men omsatt i praktiken blev det inte så krångligt som man kan tro.

Jennie och jag gjorde som vi brukade, klassisk ”show-and-tell”, då vi visar, och sen får våra kursdeltagare pröva, under överinseende. Och det funkade uppenbarligen jättebra även med vår unga adept Marie. Först verkade det nog rätt så konstigt och främmande, och lite läskigt, men så fort hon fick pröva, så blev det roligt. Hon blev nöjd och glad, och tyckte att hon hade lärt sig något nytt och användbart. Och det blev nog bra TV också.

Inspelningen gjordes på en BDSM-klubb i centrala Oslo, en mycket vacker och stämningsfull lokal där vi har haft kurs vid ett par tillfällen tidigare. Vi kommer att återvända ett par gånger i vår för att hålla kurser där igen. För första gången kommer vi att hålla en kurs i Oslo som riktar sig till både singlar och par, lite i stil med vår kurs Kärlek, Liv & Lust, i påsk – och så kör vi en parkurs till, i juni. Det ska bli roligt!

• Se trailern på NRK:s hemsida!
• Se hela programmet som vi är med i, på NRK Webb-TV!
• Läs en av många debattrådar där tittare risar och rosar programmet.
• Vi omnämns även på tidskriften Cupidos blogg.
• Läs mer om våra kurser!

Mer kärlekstips från sexpedagogen…

Rampludret, linslusen och mediahoran i mig får sina doser med jämna mellanrum. För tre veckor sedan var jag återigen med i radio, då jag blev intervjuad av Evelina Attervall på P3 Nyheter, om kärlek, sex och relationer. Grundfrågan var gällande RFSU:s årliga undersökning Kådiskollen – om folks syn på sexualitet i de nordiska länderna. Och då fick jag förstås tillfälle att dela med mig av några av mina favorittips för ett bättre kärleksliv.

På Sveriges Radios hemsida kan man ta del av en väldigt kort videosnutt från intervjun – men i radioinslaget blev det förstås mycket mer sagt. Får man igång mig att prata om sex, så blir det desto svårare att få mig att sluta… 🙂

Från SR:s hemsida:

– Åh, du har ett vackert leende – och då ska du svara ”Ja, jag har ett vackert leende”.
Calle Rehbinder jobbar med att leda sexkurser, för folk som vill utveckla sig själva och sin sexualitet.
– Ja, jag har ett vackert leende.
– Du ser, det känns lite skönt att säga det och lite pirrigt och konstigt. Så turas vi om, och så ger du mig en komplimang…
Att lära sig att ta emot och ge komplimanger, och att andas rätt för att slappna av, är några delar som ingår i kurserna. Han är inte heller förvånad över att så många tycker att de har för dåligt med sex.
– Jag är snarare förvånad över att det är så många som inte uttrycker missnöje. Vi lever fortfarande i ett samhälle som har jättestora nojor kring sexualitet och kring kroppen. Det är också det som är hemligheten, om du gillar dig själv kommer du också njuta mer av livet.
Det viktigaste för att må bra är inte själva sexet enligt Calle Rehbinder utan det handlar om beröring och om närhet som man också kan få av kompisar.
– Smek, massage, dans, och kramar höjer dina oxytocinnivåer och din livskvalitet.
I RFSU:s årliga undersökning Kådiskollen, som görs i de nordiska länderna visar det sig att det är singlarna som är mest missnöjda med sitt sexliv eftersom de får ligga för lite, men för en dos tillfredsställelse räcker det med en person.
– Det rent sexuella kan man naturligtvis fixa själv till myckets stor del och på våra kurser uppmuntrar vi även folk som lever i relationer att utforska egensexet, onanin. Det är ett jättebra att äga sin sexualitet. Att man inte är beroende av någon annan för sin sexuella tillfredsställelse, säger Calle Rehbinder.

Under de senaste sex åren har vi hållit ca 75 kurser av olika slag, för både enskilda och folk som lever i relationer av olika slag. Våra grundkurser för par, Gudomlig Njutning, är de vi har haft mest av, under längst tid, och så sent som förra helgen höll vi vår 35:e i ordningen av just den kursen, på vilken vi då har haft över 400 deltagare genom åren. Så vi är aktiva, och mer blir det. Läs gärna mer om Gudomlig Njutning här.

Nästa kurs vi håller heter Kärlek, Liv & Lust. Den går av stapeln den 10-13 juni, på Skeppsuddens kursgård, på Vikbolandet strax utanför Norrköping. Kärlek, Liv & Lust är mer individorienterad, och inte en parkurs. Den vänder sig till såväl singlar som folk som lever i olika slags relationer. Det är en dynamisk, lekfull, rolig och potentiellt utmanande kurs för dig som vill växa i dig själv och i alla dina relationer, få en förbättrad självbild och en mer positiv attityd till livet.

Det blir nu tionde gången vi håller just denna kurs, sedan sommaren 2007, och det har förstås hänt en hel del sen dess. Vi prövar ständigt nya övningar, nya lekar, förändrad struktur och form, men även ett fördjupat innehåll.

Så – om du vill komma djupare i din egen personliga utveckling, bli bättre på kärlek, om du vill gå en dynamisk och flödande kärlekskurs med fokus på lek, njutning, livslust, Helig Magisk Sex, ceremonier och extas, om du vill bli mer närvarande i nuet, i din kropp och i möten med andra, uppleva livet med flera smaker, dofter och andra förnimmelser, och möta dig själv i njutning, kärlek och hängivenhet – då är detta en kurs för dig!

Du kan läsa mer om våra kurser här på bloggen, men betydligt mer och detaljerad information om kurserna får du på vår erotiska hemsida Cirkus Eros. Välkommen!

Piratpartiet – nu Level 2 på Gandhi-skalan

En tid före EU-valet 2009 fick Piratpartiet utstå en hel del illvilliga smutskastningsförsök i media, allt från kondomer på golvet i Rick Falkvinges lägenhet till att dissa Christian Engström utifrån idén att han skulle tjäna miljoner på att göra ingenting. Och mer därtill. Nu kom alla dessa försök på skam, vilket vi har fått ett synnerligen tydligt kvitto på. Vi fick fler röster i EU-valet än tre etablerade riksdagspartier, och nu har vi en hårt arbetande EU-parlamentariker i partiet. Snart en till.

När smutskastningen pågick som värst, påminde jag Rick Falkvinge om ett gammalt uttalande av Mohandas Karamchand Gandhi – ”First they ignore you, then they laugh at you, then they fight you, then you win”. Tanken bakom detta är att när du börjar sticka upp och utmana makten, så kommer motståndet mot dig som sticker upp att gå i fyra steg. Först försöker den du utmanar tiga ihjäl dig. Sen, när det inte går längre, då försöker din antagonist förminska dig, förlöjliga och nedvärdera dig. När det inte heller fungerar, så måste ni slåss på lika villkor. Och till slut – om du har ihärdat, och inte gett upp kampen – så vinner du.

Eftersom Piratpartiet är Piratpartiet, så lever vi mitt i en underbar kultur av att kopiera och remixa. Så när vi i Piratpartiets Riksdagsgrupp träffades nu i helgen som gick, och pratade om detta med medias nedvärderande av oss i Piratpartiet, så kontrade Christian Engström med att påpeka att det var ”level 2 på Gandhi-skalan”. ”G2”, om man ska vara riktigt kortfattad. Då slog det mig vad remixkulturen faktiskt skapar – man tar något bra, och så gör man om det till något ännu bättre, ännu slagkraftigare, ännu roligare.

Så om en och annan pirat blir orolig av smutskastning och elakheter mot Piratpartiet, så kan vi bara kallt konstatera att vi nu har passerat ”Level 1 på Gandhi-skalan” (tystnad och ignorerande), och nu är vi på ”G2”. Och så jobbar vi vidare, målmedvetet och ihärdigt. När pajkastningen till slut inte fungerar, så kommer vi att flyttas upp till ”G3” – Level 3 på Gandhiskalan. Och sen vinner vi. Level 4. Punkt slut.

Somliga tror att Piratpartiet är för litet, att vi inte kan ändra på något för att vi är för små och obetydliga. Detta är ett stort misstag. Jag dristar mig då till att återigen citera Gandhi:

”A small body of determined spirits fired by an unquenchable faith in their mission can alter the course of history.”

Vi pirater är inte jättemånga, men vi är tillräckligt många för att göra skillnad. Stor skillnad. Vi ska ändra på världen, och det kommer vi att göra – och det vet vi, för vi har redan börjat.

Det är en naturlag, att om du går mot ett mål, så kommer du förr eller senare att nå dit – såvida du inte stannar någonstans på vägen, eller avviker. Du kan inte misslyckas. Om du bara ihärdar, med övertygelse, hängivenhet och orubblighet. Om dina motståndare låtsas att du inte finns – tala med dem som ändå lyssnar. Om dina motståndare kastar pajer – ducka snyggt, skratta åt det löjliga i situationen, och ta dig en tugga när du blir hungrig. Om dina motståndare till slut utmanar dig i ärlig strid – ta kampen, ärligt, öppet och rakryggat. Då kommer du att vinna – på ett eller annat sätt.

Att Piratpartiet kommer in i Riksdagen är faktiskt akut, och oerhört viktigt för att bevara demokrati, kunskap, kreativitet, rättssäkerhet, allmänmänskliga rättigheter och personlig integritet.

Sex, porr och naket, med Calle i radio och TV!

Det har blivit en lavin av mediaframträdanden för mig på bara några dagar. Jag vet inte vad som händer just nu, men ett TV-framträdande på TV4 förra veckan, ett radioinslag i P1 från SR Uppsala på måndag förmiddag, och så ett TV-inslag till samma kväll, då med Robban Aschberg på TV8. Under samma dagar har jag också blivit kontaktad av en stadsdelstidning i Stockholm (liten lokalblaska, och det är kul!) som vill skriva om våra kurser.

Jennie dras också med i lavinen. Nästa vecka ska även hon vara med i Förkväll på TV4, och i helgen ger Jennie tips på ett bättre kärleksliv i Expressen söndag. Och vi vet att det är mer på gång. Det är dock en intensitet som jag måste erkänna att jag inte är riktigt van vid. Men det är kul, förstås!

Mitt kroppsmålande i TV4 i torsdags har jag redan skrivit om tidigare här på bloggen, men sedan dess har jag varit på SR i Uppsala för att prata i radio – om porr på nätet. Programmet heter kort och gott ”På nätet”, och handlar om sociala medier på Internet. I studion fanns programledaren Johan Thorstenson, psykologen Madeleine Gauffin och jag – och på länk från Göteborg även sexbloggaren Hanna Jörgensen (driver bloggen Sexdrömmen).

Debatten drogs tyvärr ner i ett äckelträsk nästan direkt av denna s.k. psykolog, något som tydligt visade sig i kommentarfältet på SR:s hemsida.

”Begåvade deltagare och bra programledare med ett undantag, Madeleine Gauffin” – ”förvåning över Madeleine Gauffins enormt märkliga människosyn” – ”Ett bra ämne som förstördes av psykologen som kom med de vanliga klyschorna kring porr” – ”Varenda gång hon uttalade sig framstod hon som en trist, sipp typ som uttrycker sig fördomsfullt och klyschigt” – ”Jörgensen och Rehbinder representerade däremot på ett befriande sätt den öppenhet man önskar mer av i världen”.

En fördel med att ha sådana motståndare som Madeleine Gauffin i en debatt är förstås att man själv framstår i bättre dager (med sådana fiender behöver man inga vänner…), men det är ju synd att ett så intressant och angeläget ämne ska slarvas bort på strunt, när programtiden är så kort.

Senare samma dag blev jag uppringd av Strix Television, som undrade om jag möjligen kunde tänka mig att delta i Aschberg på TV8, i en debatt om unga människors sexvanor, eftersom en arg kristen tant hade skrivit en upprörd artikel i den fundamentalistiska Livets Ord-tidskriften Världen Idag, om det nya vaccinet mot livmoderhalscancer, och i sin artikel propagerade hon förstås för avhållsamhet. En sådan trerätters lyxmiddag (kristna fundamentalister på tallriken!) kan jag naturligtvis inte tacka nej till, så självklart gick jag med på det.

Med i studion var, förutom jag själv och den kristmoralistiska artikelförfattaren Gitten B Öholm, Ebba Busch, 1:e vice ordförande i KDU, samt journalisten och bloggaren Hanna Fridén. Jag och Hanna mot Jesusmaffian, alltså. Festligt. Mitt i smeten satt (märkligt nog) även Sveriges mest kände dörrvakt, Fadde Darwich, eftersom han blivit intervjuad i ett tidigare inslag i programmet.

Min första intention var att slakta, krossa, mala – låta Mjölner dansa över de moralfascistiska, enfaldiga kristofilernas förvirrade huvuden, och avslöja dem som arroganta, människofientliga, dömande rövhål. Men väl på plats insåg jag att de gjorde ett rätt hyfsat jobb med det själva, ungefär som Madeleine Gauffin i förmiddagens radioprogram. Ge dem mer rep, så hänger de sig själva…
(Om jag ser alldeles särskilt skeptisk ut på bilden här nedanför, så förstår ni varför…)

De gick båda ut hårt i sin kritik mot RFSU, eftersom de ansåg att RFSU hade monopol på sexualundervisning, och för att RFSU (enligt Jesusmaffian) spred hemsk, sexualpositiv propaganda, uppmuntrande unga människor att bli promiskuösa (hemska tanke!). De fick många frågor de aldrig svarade på (eftersom de förstås inte har några svar). Hanna frågade flera gånger vad RFSU hade gjort för något hemskt, som gjorde att de förtjänade att sparkas ut från våra skolor. RFSU, som är den enda organisation som verkligen har gjort något för att förbättra sexualundervisningen i Sverige. Inget svar, förstås.

Det som var allra mest skrämmande med Gitten B Öholm (det var mycket som var skrämmande, men det MEST skrämmande) var dock att Gitten skilde på ”vanliga” vaccinationer för ”vanliga” sjukdomar och livmoderhalscancer, på så sätt att det senare är en ”livsstilsrelaterad” sjukdom. Ja, läs den raden en gång till. Livsstilsrelaterad sjukdom.

Samma dömande attityd som just kristna har haft gentemot de som drabbats av exempelvis AIDS. Den här sortens kristna vill gärna framstå som goda och kärleksfulla, men de är den värsta sortens människohatare. Enligt denna goda, kristna fru Öholm så får kvinnor alltså skylla sig själva om de får livmoderhalscancer, eftersom de förmodligen har fått den för att de har knullat. Med flera olika personer, och gärna vid unga år. Och så kan vi ju INTE ha det. Gå och dö i cancer, ni promiskuösa, lösaktiga kvinnor! Må ni brinna i den eviga elden!

Och som det inte var nog, så började fru Öholm mot slutet av programmet i det närmaste tala i tungor, gå upp i en fladdrig falsett och hylla sex kombinerat med kä-ä-ä-ä-ärleeeek, på ett sätt som bra nära fick mig att svara med att lovprisa det råa, knapplösa knullet. Mitt främsta problem med såna här galenpannor är ju att jag och Jennie ju faktiskt (på riktigt) lär ut sex och kärlek i kombination. Fru Öholm menar dock med sex förstås bara den slags sex som sker i ett stängt rum med släckta lampor, involverande ett gift heterosexuellt par, i missionärsställning, i syfte att avla barn. Detta är förstås den enda godkända sexualiteten – allt annat är synd, sodomi och otukt, och skall straffas med hemska sjukdomar, pest, kolera, gräshoppor och syndaflod. Och AIDS. Och livmoderhalscancer.

Jag blir så trött.

Det finns alltså en hel del att göra i framtiden, om vi vill se ett mer humanistiskt, empatiskt, kärleksfullt samhälle, ett mänskligt samhälle med respekt för individen och dennes eget fria val av livsstil.

Mer kärlek! På riktigt!

Fajaf har skrivit lite om mina mediaframträdanden denna dag.
Hanna Friden skriver också om vår debatt i Aschbergs program.

Edit:
Nu har även Ebba Busch skrivit om programmet. Betydligt mer nyanserat än hon kom fram i Aschbergs hönsgård, så det är läsvärt. Jag håller fortfarande inte med henne alls om att RFSU ska ut från klassrummen, och inte hennes grundåsikter i frågan, men på sin blogg argumenterar hon i alla fall sammanhängande och begripligt, så det går att bemöta. Gör gärna det. För det är fortfarande extremt dumt och destruktivt, och det blir inte bättre av att det är välformulerat.
Hanna Fridén sågar därefter Ebba Busch i ett uppföljande blogginlägg, med den äran.
Cissy har också skrivit om vår debatt hos Aschberg.

Edit II:
Elza Dunkels skriver i SvD om unga som lägger ut nakenbilder på sig själva på nätet.
Jennie kommenterar på YONI.

Kroppsmålning i TV4

Och så var det dags för TV igen. Det var ett tag sen sist, men det är alltid roligt att uppleva den surrealistiska miljön och intensiteten i en TV-studio. Denna gång blev jag inbjuden till det glättiga och superytliga tjejprogrammet Förkväll, som går på tidiga kvällen i TV4, varje dag, har jag förstått. Jag hade inte sett programmet någon endaste gång (jag har inte tittat på TV på flera år, så min allmänbildning på detta område är låg), så jag hade ingen aning om hur det skulle bli. Men har jag intentionen att ha det roligt, så blir det vanligen roligt. Vilket program det än är.

Min uppgift i programmet var kroppsmålning. Jag har ju sysslat med kroppsmålning sedan 1992, och har gjort en stor mängd kroppsmålaruppdrag genom åren. Det finns nog faktiskt ingen i Norden som har målat så mycket på nakna människor som jag (möjligen undantaget en och annan sminkare på teater, i de fall då någon skådespelare ska ha helkroppssmink, förstås – men som egen konstform är nog jag den som har jobbat mest i Sverige med detta).

Om man Googlar på kroppsmålning, body painting eller body art, så hittar man som regel min hemsida BodyArt Stockholm. Eller något inlägg här på TantraBlog. Det har ju blivit ett och annat uppdrag som har hamnat i bloggen, som inläggen om Sexsibilityfestivalen, SMASH i Vitabergsparken, Stockholm Body Painting Contest 2008 och Kroppsmålning i Expressen. Och sånt brukar synas på Google.

Men det var inte först och främst därför som redaktionen för Förkväll hörde av sig till mig. Torsdagskvällarnas tema är kärlek, och de hittade mig och Jennie när de Googlade på kärlek, relationer och sex – andra ämnen där vi förstås kommer väldigt högt i sökmotorerna. Och som jag tidigare konstaterat – så fort det behövs lite sex och naket, så kontaktar folk oss…

Hur som helst, genom detta hittade de även mitt kroppsmålande, något de gärna ville ha med i programmet. Det blir förstås gärna lite spektakulärt, och har alla förutsättningar för att bli bra TV. Och vi kommer att komma tillbaka med mer. Jennie ska vara med i Förkväll om ett par veckor, om allt går som det ska. Och då ska det minsann bli lite tantra! (snällt och påklätt, förstås…)

Vinkeln på målandet just denna gång var skoj, lek och bus, och hur det kan sätta lite fart på kärlekslivet att måla på varandra. Att leka med färger och verkligen kladda på varandra kan förstås vara ett mycket bra sätt att få en mer lekfull och skambefriad syn på sin egen kropp, och en breddad syn på sensualism, sex och lek. Och den behagliga, sinnliga beröringen med en pensel ger förstås en oxytocinkick som kan vara väldigt stimulerande.

Bisarrt nog krävde producenten att modellen måste ha trosor, och därtill tejp över bröstvårtorna. Det är ju eftermiddags-TV, och det måste vara anständigt – kön och bröst får man minsann inte visa i TV 4. Lite naket vill man minsann ha, men inte på riktigt. Naket är ju faaaaarligt. Det hjälpte inte att jag påpekade att man med trosor sexualiserar kroppen mycket mer än utan, och att ett litet fjuttigt plagg som en trosa paradoxalt nog drar mer uppmärksamhet till det man tror sig dölja. Men förnuftsargument gick inte in. Så vi fick köra censurerat. Men de visade i alla fall lite bilder av tidigare kroppsmålningar jag gjort (från hemsidan), så nåt slags hyfsad reklam blev det ju i alla fall.

Det är lätt att dissa program som Förkväll, som ytliga, töntiga och puttitnuttigt karamelltjejiga, men jag måste ändå ta genren lite i försvar, och påpeka att jag gärna uppmuntrar till fler program där alla är gulliga, snälla, glada, uppskattande, entusiastiska, positiva, lekfulla och kreativa – snarare än ”seriösa” (hårda, kritiska, dissande, nedlåtande, krigiska och elaka) debattprogram där deltagarna knappt kan vänta på att hugga varandra i strupen, debattera varandra till döds, eller ännu värre, förnedring och underkastelse…. Av någon anledning har de kritiska programmen mycket högre status än de glada och snälla. Men jag tror nog att vi behöver alla sorter, för en bredd. Att man sen skulle kunna önska sig ett visst djup (mer än en vattenpöl på parketten), det är en helt annan sak…

En sak jag har lärt mig genom åren, och alla märkliga mediasammanhang jag har figurerat i, är att seriositetsnivån på det media man deltar i faktiskt inte spelar så stor roll – så länge man själv håller sig över den låga nivån, och inte låter sig dras med av ytligt trams eller skitsnack. Jag resonerar som så att alla jag möter är faktiskt människor, med en levande själ, och de förtjänar min respekt – allihop. Och om jag är den ende som ger ett seriöst intryck i ett visst sammanhang, så är det ju desto bättre för mig. Kontrasten framhäver essensen. Mer kärlek, helt enkelt – överallt!

Jag lyckades inte länka in TV-inslaget här på bloggen, men om du klickar på denna länk så kommer du till TV4 Play, och kan se inslaget där.

@bloggitik-f7c4085f

Sexsibilityfestivalen – så här blev det!

Under den gångna veckan hände något alldeles nytt, något helt unikt för Sverige – en festival som var helt tillägnad kärlek, sexualitet, sensualism, relationer och personlig utveckling på alla nivåer. Sexsibilityfestivalen är en skapelse av Lorenzo Stiernqvist, mannen bakom den ett-och-ett-halvt-åriga Sexsibilitycoachutbildningen, och syftar till att låta människor få en trygg och lekfull tillvaro i vilken de kan känna sig mer levande, mer spontana, mer sexuella, mer andliga – mer mänskliga, helt enkelt.

Festivalen började på måndagen den 13 juli, och höll på t.o.m. söndagen den 19 juli. En hel vecka, alltså. Vi var inte med riktigt hela veckan, men kom ner på tisdag kväll, så vi hann uppleva nästan hela festivalen – både som kursledare och som deltagare, och det var verkligen roligt!

Utbudet av aktiviteter var stort, och man kunde välja mellan en mängd olika dynamiska workshops, ett och annat stillsamt föredrag eller kreativa skaparverkstäder – målande, skulpterande, gipsgjutning m.m. – och man kunde få lära sig dansa tango, eller stripteasedans. Eller så kunde man få en massage, fika på en filt i gröngräset, eller sola och bada och mysa vid stranden.

Höjdpunkterna för vår egen del (förutom våra egna aktiviteter förstås) var som alltid lek och bus med Johan Ekenberg, Tantrakurs med Lorenzo & Shanti, samt något vi inte har prövat förut – en workshop i BioEnergetics, ledd av Dhara Milehag. BioEnergetics är en kraftfull terapeutisk metod att lösa upp emotionella blockeringar i kroppen, med hjälp av kroppsrörelse och andning. Det blev en oerhört stark och hjärteöppnande workshop för både mig och Jennie, och effekten av den har vi med oss hem.

Vi höll en förstås mängd olika aktiviteter, som yonigjutning, kukmakeri, kroppsmålningsfest, högläsning ur min erotiska novellsamlingt, ett par kortversioner av vår kurs Kärlek, Liv & Lust – och ett bröllop. Många aktiviteter blev det alltså. Och som vanligt figurerade vi i media. I Expressen TV och i Aftonbladet, vad jag vet.

En fantastiskt rolig kväll hade vi redan på onsdagen, då jag höll i en lekfull kroppsmålningsworkshop. Alla fick möjlighet att måla på sig själva och varandra, och dansa till pulserande dansmusik. Se gärna en film om evenemanget på Expressen.tv. Fantasin flödade, och färgerna likaså. Alla blev fantastiskt fina, och det var underbart att medverka till och beskåda detta knasiga spektakel, och framför allt se hur glada alla var.

Vi höll även ett par kortversioner av vår kurs Kärlek, Liv & Lust, en kurs för både singlar och par som vi brukar hålla just på Skeppsuddens kursgård, och det var väldigt uppskattat. Vi hade aldrig färre än 40 deltagare på våra workshops – oftast fler – och det blev både omtumlande, roligt, kärleksfullt, nära, lekfullt och känslosamt.

Avslutningsvis vill jag bara tacka Lorenzo Stiernqvist och alla andra som medskapat till att denna fantastiska festival blev verklighet. Det har varit en stor ynnest, ett privilegium, att få vara delaktig i denna manifestation av gränslös kärlek, glädje och njutning. Nu håller vi alla tummarna för att det ska bli en minst lika fantastisk festival nästa år också.

NORDISKT HEDNISKT BRÖLLOP

Som en glittrande juvel i festivalhalsbandet hölls det även med bröllop. Jag fick i uppdrag att hålla ännu en nordisk-hednisk vigsel. Eller snarare en stämningsfullt förnyelse av relationen, eftersom det var Björn och Therése som ville manifestera sin kärlek på detta sätt – de har varit tillsammans i över 20 år, och gifta nästan lika länge. Dock var denna ceremoni i allt väsentligt exakt densamma som de bröllop jag brukar hålla.

Vackert blev det. Vi skapade en cirkel i gröngräset, alldeles intill majstången som stått där sedan midsommar, och solen lyste varmt under hela ceremonin, trots att väderlekstjänsten lovat dåligt väder. Men jag har uppenbarligen tumme med vädergudarna. De verkar gilla vad jag gör… 😉

Brudföljet samlas i cirkel på ceremoniplatsen, det heliga viet.

Ceremonimäster inleder vigseln.

Rituell tvagning i de fyra elementen – här i elementet eld.

Therése bjuder Björn att äta av Frejas äpple.

Det bjuds även heligt mjöd, ur Odins horn – för ruset, visdomen och nyfikenheten på det okända.

Det blev premiär för nakenbröllop! Under kärleksförklaringarna klädde Therése av sig för att ge sig själv i gåva till Björn, och då ville förstås Björn ge sig själv tillbaka – så här står båda i paradisdräkt. Fast nästa gång det blir nakenbröllop hoppas jag att ALLA, inklusive vigselförrättare, gäster och musikanter, är spritt språngande nakna! Det vore vackert…

Välsignande bröllopskväde läses, baserat på några runor ur futharken.

Kramkalas!

Lyckligt par – mer kära än någonsin, efter mer än 20 år tillsammans!

Kursledare som var med på festivalen:
Johan Ekenberg, Dhara Milehag, Lorenzo Stiernqvist, Shanti Limnell, Ramya Charlotte Eriksson & Anam, Calle & Jennie Rehbinder, Sofia Sjöblom, Alexander Rudenstam, Jessica Menzinsky, m.fl.

Artiklar om festivalen:
Aftonbladet, Norrköpings Tidningar, Aftonbladet igen, Expressen TV, TV 4 Norrköping, Sveriges Radio P4 Östergötland

Gå gärna med i Facebook-gruppen Sexsibilityfestivalen!

Läs mer om våra kurser här!

Bröllopsbilder av Jennie Rehbinder
Övriga bilder av Calle Rehbinder
(med undantag för klipp ur TV-reportage och dagstidningar)

Läs mer om mina ceremonier på Grimners Runor!

Besök även hemsidan för Skeppsuddens Kursgård!

Jag tittar inte på Melodifestivalen, men…

…i år övertalade min äldsta son mig att lyssna på ett bidrag i hans iPod – La Voix. Och jag gillade det. Skarpt. Jag har alltid varit förtjust i cross-overvarianter när det gäller musik, och kombinationen av opera och schlager funkade i det här fallet riktigt bra. Ingen har vågat sig på detta på många, många år, av förklarliga skäl, sedan Loa Falkmans ytterligt pinsamma ”Symfoni” (också i Melodifestivalen, 1990). Men La Voix var riktigt kul. Malena Ernman har egentligen aldrig varit en av mina favoriter, eftersom jag tycker att hon är lite för kall och vass för min smak – jag föredrar de mer varma, lyriska och dramatiska rösterna, som Cecilia Bartoli. Men i Melodifestivalen visade sig Malena passa alldeles förträffligt bra, och jag är vederbörligt imponerad (jag har svårt att sluta nynna på låten…).

Nu anklagas upphovsmannen bakom La Voix för plagiat, eftersom La Voix faktiskt lånar väldigt mycket från en gammal operaklassiker – Nessun Dorma, i operan Turandot, av Puccini. Fredrik Kempe som skrev låten La Voix gjorde också en låt 2002, som heter Vincero (vilket är slutordet i sången Nessun Dorma). Helt uppenbart är att Vincero är ett direkt plagiat av Nessun Dorma, fast i discoversion, och lyssnar man sen också på originalversionen av Nessun Dorma hör man tydligt likheterna även med La Voix. Man kan kalla det för en hyllning om man vill, men en hel del av låten är också kopierad rakt ur Puccinis partitur till operan Turandot. Detta är helt odiskutabelt.

Själv tycker jag inte att det gör något alls, jag är absolut för att låna/stjäla och göra till sitt eget. Men det förklarar också varför melodin omedelbart fastnade i huvudet på mig. Jag har lyssnat på Luciano Pavarottis version av Nessun Dorma många, många gånger, och älskar den melodin. Bättre än så blir det bara inte.

Det intressanta i sammanhanget är att direkt när jag hörde La Voix visste jag nånstans innerst inne att jag kände igen melodin, men jag kunde inte placera den. Så det är på så sätt mycket, mycket skickligt paketerat! Sen kan man diskutera moral och etik (borde inte Fredrik Kempe åtminstone nämna Puccini som en av upphovsmännen till låten?), och så vidare. Men stölden är så fräck, och så skickligt trixad med, att jag inte kopplade direkt varifrån melodin kom.

Helt klart är att Fredrik Kempe är en disco-schlager-snubbe som också älskar opera, och det är ju lite kul. Dock blir han direkt pinsam när han försöker undvika anklagelserna om plagiat –
”Nej, men det är lite samma stil. Jag är mycket influerad av 1910-talsmusik, så kallad verismomusik. Men annars tycker jag inte att melodierna är lika.”
Allvarligt talat, Fredrik Kempe – melodierna är inte bara lika. Det är exakt samma melodi, med lite omstuvade delar, bara. Så sorry, den gubben gick inte. Jag skulle känna mer respekt för dig om du gick ut öppet med att du plankat Puccini. När du påstår att det är din egen låt blir det faktiskt bara patetiskt.

Som exempel på vad Kempe själv kan prestera (utan hjälp av riktiga kompositörer), så kan jag nämna att han var med i Melodifestivalen 2004 med en egen låt (Finally), som var så ofattbart tråkig och ointressant att jag förstår varför Kempe måste låna av andra kompositörer för att få till det. Lägg därtill att han är något svajig och osäker som sångare, och komplett okarismatisk (inte så bra för en frontfigur/sångare).

Men Kempe är uppenbarligen en skicklig tjuv, och det kan vara nog så underhållande bara det! Så, Fredrik – stå hellre för att du är en Arséne Lupin, en elegant gentlemannatjuv, snarare än en unik kompositör! Då kan du få mer positivt erkännande för ditt arbete. En av hemligheterna bakom framgång är att inse både sina tillgångar och sina begränsningar, och satsa på det man är bäst på. Skip the rest.

En liten kul detalj i sammanhanget är den här filuren Paul Potts, som vann den engelska talangtävlingen “Britain’s got Talent” med just Nessun Dorma. Hans prestation är förstås oerhört imponerande i det specifika talangtävlingssammanhanget – men om man vill vara lite elak (fast rättvis) så ser man först på videon med Potts, och så tittar man sen direkt på klippet med Pavarotti, och då fattar man att Potts har långt, långt, långt kvar att nå till toppen, om han över huvud taget har den potentialen – vilket jag inte tror. Pavarotti har mer opera i sitt lillfinger än Potts i hela sin kropp. Men han är förstås oerhört modig, charmig, uppriktig och härlig som person, och visst sjunger han väldigt, väldigt fint. Men vill man höra opera på riktigt ska man lyssna på riktiga operasångare.

Av ren nyfikenhet surfade jag runt och lyssnade på lite olika versioner av Nessun Dorma, och hittad en hel del riktigt intressanta versioner. En grymt otippad, och samtidigt rätt konstig version med (hör och häpna!) Michael Bolton! Skumt, men bättre än väntat. Grymt otippat. En riktigt bisarr version av Nessun Dorma hittade jag med Aretha Franklin – crossover i alla ära, men detta var lite för mycket ostron med vaniljsås för min smak – Aretha ska nog hålla sig till soul, blues och jazz, tycker jag. Det funkar lite bättre i Lejonkungen, men det är fortfarande rätt konstigt. I genren av inte-operasångare hittar vi även italienaren Albano Carrisi, som gör en mycket annorlunda och stark version av Nessun Dorma.

Bland de ”riktiga” operasångarna hittar vi förstås Placido Domingo, som är en av de där klassiska tenorerna. Han är lite tutig, och berör mig inte alls, som Pavarotti gör. Men vackert och tekniskt fulländat är det förvisso. Då är Jose Carreras mjukare, mer lyrisk, mer gungande, mer emotionell, och det är härligt att lyssna på. Mario Del Monaco är en av de klassiska, starka tenorerna, med enorm bärighet och styrka, men det är mer styrka än känslighet, och han är snäppet för mycket mistlur för mig. Jag föredrar mer känslighet och innerlighet, och det får jag i stor dos, kombinerat med styrka och passion, av Franco Corelli. Svårslaget.

Vår egen Jussi Björling var inte dum på det där att sjunga. Han har volym över hela registret, vilket inte alla tenorer kan skryta med. Och vilken klang! Jussi drar ut på takterna som ingen annan, och i sluttonerna av denna radioinspelning från 1944 ryser jag över hela kroppen. Mästerligt! Och som kontrast till Jussis klara, rena, nordiska klang kan man få kraftfullt, glödande och italienskt passionerat med Mario Lanza, från den gamla Hollywoodfilmen Serenade (1956).

Men Pavarotti är ändå bäst. Lyssna bara på denna version av Nessun Dorma, Pavarottis absolut sista framträdande, vid invigningen av Vinter OS i Turin 2006. Det känns som att gamle Luciano vet om att det blir hans sista framträdande, och att han därför ger allt, en sista svanesång, värdig en verkligt stor stjärna, en ojämförlig operadiva. Fullkomligt oemotståndligt.

Hur som helst är det förstås väldigt roligt att se att operan som konstform ploppar upp här och där på de mest oväntade ställen, t.o.m. i talangtävlingar och schlagerfestivaler…