Att offra barnen på rättfärdighetens altare

Mitt i hela den här uppskruvade debatten om barnpornografilagar och pedofiler, har många faktiskt glömt något väldigt viktigt. Barnen. Något som fullkomligt har försvunnit från kartan är nämligen det faktum att barn har en egen sexualitet, som mitt i denna oproportionerligt överdrivna skräck för pedofiler blir fullkomligt manglad och totalt orespekterad.

Allt som har med barn och sex i kombination att göra skapar uppenbarligen panik, nuförtiden. Om den enda respons många barn får från oss vuxna är projicerad skam, skräck och förnekelse (hur goda intentioner vi än har), så måste vi ställa oss frågan – hur friska blir dessa stackars barn i synen på sin egen sin sexualitet då, när de växer upp? Och vem har egentligen utsatt barnen för det värsta övergreppet?

Barn är också sexuella varelser. Barn tycker att det är härligt att springa runt nakna, att pilla på sitt kön, onanera, att kladda med färg på kroppen, att kramas, pussas, gosa, att utforska sina kroppar och allt skoj man kan göra med dem. Barn leker sexlekar med varandra. Det ser som regel inte ut som när vuxna leker sexlekar, men likheterna kan ibland vara slående. Skrämmande för somliga – de som helst vill se barn som totalt oskuldsfulla, asexuella varelser med sockervadd bakom öronen och änglavingar på ryggen. Små keruber utan synd.

Betänk bara det lilla språkliga faktum att vi fortfarande använder hopplöst föråldrade och värdeladdade begrepp som ”oskuld” om dem som ännu inte har vunnit erfarenheten att ha haft penetrativt sex. När du har haft sex är du inte längre oskuld. Du har då förlorat oskulden – och vad kommer sen – jo, skuld, förstås. Begreppet o-skuld antyder självklart sin motsats, i att alla som har haft sex, om än bara en enda gång, lever i skuld, i synd och skam. Allt detta för att indoktrinera oss till att sex är farligt, skamligt och dåligt – för att det gör oss alla lättare att styra, att ha makt över. Hur sekulariserade vi än har blivit, styrs vi alltjämt av gamla kristna, sexualneurotiska ideal. Borde det inte vara dags att lämna sådant skrot bakom oss?

När barnen kommer i puberteten, så ändrar sexlekarna som regel karaktär. Onanerandet tilltar, och ”riktigt” sex blir mer intressant. Många får sina första erfarenheter av sex med andra redan i tidiga tonåren – det knullas friskt i en del flick- och pojkrum. Allt detta är självklart, friskt och härligt på alla sätt och vis. Men med vår alltmer restriktiva lagstiftning kan alltså även de tonåringar som följer lagen för ”byxmyndighet” bli brottslingar, så fort de får för sig att dokumentera sina sexlekar.

Detta har redan blivit ett stort problem i USA, där tonåringar tar nakenbilder av sig själva med sina mobiltelefoner, och skickar till sina pojk- och flickvänner (så kallat ”sexting”) – och följaktligen har ett stort antal ungdomar blivit anklagade för distribution och innehav av barnpornografi, och de blir därmed stämplade för många, många år framåt som sexbrottslingar. Och detta på grund av bilder som de själva har gjort, av sig själva och varandra. Jag trodde verkligen inte att en svensk regering kunde få för sig att importera något så vansinnigt till Sverige – men med den kristna sexhatarlobbyorganisationen ECPAT som pådrivande faktor är uppenbarligen allt möjligt.

Barnporrbegreppet har därmed urvattnats, devalverats och betydelseförskjutits, till den grad att ungdomars sexliv demoniserats och skambelagts ytterligare, och ofta t.o.m. kriminaliserat (de ungdomar man påstått sig vilja beskydda). Och det spelar ingen roll att intentionen med lagarna inte är att skada ungdomarna. Det är lagens bokstav, och den kommer förstås att upprätthållas. Den absurda (men juridiskt korrekta) domen mot mangasamlaren är ett mycket tydligt exempel på detta.

Innan vi börjar skrika ”Barnporr! Förbjud allt!”, bör vi faktiskt noga definiera vad som är barnpornografi, hur den kan påverka betraktaren, vilken nytta ett förbud kan ha (annat än att moralisera över ”fel” slags sexualitet, som t.ex. väldigt unga människor som har sex med varandra). Det kan hända att vi faktiskt kastar ut barnet med badvattnet, bokstavligen, om vi låter skräck och moralpanik styra våra beslut.

Barnporr är ett extremt laddat begrepp, och tyvärr blir det ofta väldigt svårt att föra en sansad diskussion i ämnet just därför. Jag kan förvisso verkligen sympatisera med, och dela den starka känsla som många ger uttryck för, i sin iver att försvara de utsatta barnen. Jag har själv tre barn, som förvisso är rätt stora nu, men jag vet hur aggressiv jag kan känna mig bara vid tanken på att någon skulle göra något ondsint mot mina älsklingar.

Man jag kan bli lika ilsk över tanken på att mina tonåringar faktiskt själva skulle kunna bli anklagade för barnpornografibrott, om de leker med sina kameramobiler tillsammans med sina respektive pojk- och flickvänner, i sitt eventuella utforskande av sin egen sexualitet. Att vissa aspekter av ungdomars lekfullhet nu plötsligt är kriminaliserade är också ett oacceptabelt övergrepp mot våra barn – fast på ett sätt värre, eftersom det är samhället/staten som vill moralisera över deras sexualitet, och straffa dem för att leka med och ge uttryck för sin sexualitet på ”fel” sätt. Att det finns illvilliga, egoistiska och samvetslösa individer som vill njuta på andras bekostnad vet vi, och dem ska vi bekämpa – men när det är samhället som administrerar övergreppet blir det ett så mycket större svek. Vem ska man då lita på?

”Hade jag som barn blivit utsatt för sexuella övergrepp, och om detta blivit dokumenterat och spritt på internet och andra kanaler som en handelsvara, hade jag känt mig kränkt av att veta att polis och åklagare sitter och bläddrar i serietidningar istället för att jaga riktiga förövare och stödja riktiga offer.”
– Tim Davidssson, på Newsmill

Jag vill noga påpeka att jag självklart tycker att spridning av barnpornografiska bilder även fortsättningsvis skall vara strängt förbjudet – under förutsättning att definitionen på barnpornografi är mer specifik än nu. Att fotografiskt dokumenterade sexuella övergrepp mot prepubertala och minderåriga barn räknas dit torde vara självklart. Sen måste man ha en djupgående, faktabaserad beslutsprocess för hur hanteringen av alla gränsfall skall ske. Jag tror nämligen inte att den skärpta lagstiftningen som nu diskuteras är särskilt effektiv i kampen mot utnyttjande och övergrepp mot barn, av flera anledningar.

Istället för att fånga de verkliga brottslingarna, de som skapar barnpornografiska bilder genom att faktiskt dokumentera verkliga övergrepp mot barn, och istället för att effektivt arbeta för att stänga ned de hemsidor som sprider dessa bilder, lägger rättsväsendet ner resurser och tid på totalt irrelevanta ärenden – som t.ex. de som innehar tecknade bilder av barn, som eventuellt kan tolkas som erotiska. Redan rätt små barn lär sig att skilja på fantasi och verklighet, och det är förstås helt vansinnigt att bestraffa innehav av fantasibilder som inte ens har föregåtts av en kränkning av någon levande människa.

Man behöver inte vara särskilt liberal för att inse detta. Madeleine Leijonhufvud, professor emeritus i straffrätt, har inte gjort sig känd för att ha en särskilt sexliberal inställning generellt, men i just denna fråga instämmer hon faktiskt med mig och många andra debattörer, i det att tecknade bilder inte borde räknas som straffbar barnpornografi. Det är helt enkelt inte rätt. Och jag kan instämma i professor Leijonhufvuds tankegång kring att all faktisk förmedling av barnpornografiska bilder, d.v.s. de bilder som verkligen är dokumenterade övergrepp mot barn, bör fortsätta att vara förbjuden, på samma sätt som häleri är ett brott som följer på en stöld.

”Barnpornografilagen bör enbart omfatta dokumenterade övergrepp på barn. Jag delar Piratpartiets krav på att serieteckningar inte bör vara barnpornografibrott.”
– Madeleine Leijonhufvud

Vi måste se hela frågan i ett större perspektiv. Vi vill motverka övergrepp – så långt är väl alla helt överens. Men med en inskränkt informationsfrihet (Innehavsförbud för viss information), och en utökad definition av begreppet barnpornografi (till att gälla samtliga som är under 18, eller ser ut att vara under 18), motverkar vi inte längre övergrepp. Vi öppnar istället dörren för en annan form av övergrepp, där vem som helst (ja, du också!) kan få sitt hem stormat av poliser (rensade bokhyllor, beslagtagna mobiltelefoner, datorer och hårddiskar), där din 18-åriga dotter kan bli anmäld för barnpornografiinnehav, eftersom hon innehar bilder av sig själv och sin pojkvän, tagna innan hon själv fyllde 18 (och kanske några mangaböcker i bokhyllan). Vem blir då utsatt för ett övergrepp, egentligen, och av vem?

Ett stort problem med en inskränkt informationsfrihet är att rättsäkerheten blir lidande, och osäkerheten hos allmänheten blir större. I syfte att undvika ett litet, litet antal eventuella kränkningar, utsätter vi istället hela samhället för en potentiellt betydligt värre kränkning, långsiktigt sett. Och de som kommer att ta mest skada av detta är barnen. Naturligtvis måste man kunna diskutera eventuella gränser för vilken slags information som faktiskt kan vara olämplig att inneha, men det är inte alldeles säkert att just lagstiftning alltid är den allenarådande lösningen på alla problem.

En annan mycket allvarlig konsekvens av innehavsförbudet är att polisen inte längre kan få tillförlitliga tips. En mycket viktig informationskälla för polisen i allt deras arbete är just tips från allmänheten. Enskilda uppmärksamma och vakna personer kan bidra med mycket viktig information i lösandet av olika brott. Men om redan innehavet av en viss information är olaglig (eller ”kanske” olaglig), så vill ju ingen låta polisen veta ens att man har varit i kontakt med denna information. Då kan man ju själv råka illa ut. Är du alldeles säker på att allt ditt mjöl är rent? Vem bestämmer vilket mjöl som är rent? Det mjöl som var godkänt för något år sedan kanske plötsligt har blivit smutsigt, utan att du visste det.

Ingen blir faktiskt kränkt av en bilds existens (även om många påstår det), så länge ingen vet att den finns, så länge den inte sprids till andra, precis lika lite som någon blir kränkt av dina tankar – om dina tankar och fantasier stannar i din hjärna. Bilder av barn som blir utsatta för övergrepp skall naturligtvis inte figurera på nätet, eller någon annanstans där de kan bidra ytterligare till barns lidande, alldeles oavsett vilka övergrepp det än handlar om. Personligen tycker jag att det är minst lika illa att utsätta barn för bilder av grovt misshandlade eller döda barn, som andra former av övergrepp. Men vad du har i dina byrålådor kan faktiskt inte skada någon, så länge det stannar i byrålådan. Informationsfriheten bör alltså försvaras, så långt det är absolut möjligt. Och polisens resurser måste riktas mot de verkligt kriminella, de som faktiskt begår svåra övergrepp mot försvarslösa barn.

Detta är ett oerhört känsligt ämne att diskutera, eftersom det väcker så starka känslor. Men med tanke på den senaste tidens händelser kommer vi inte ifrån den här diskussionen, som vi nu faktiskt måste ta, hur besvärande den än är. Och vi måste hålla våra upprörda känslor i schack, och faktiskt bemöta den viktigaste frågan av alla – hur skyddar mest effektivt vi våra barn mot övergrepp (utan att bieffekten blir en annan slags övergrepp)? Hur ska vi på bästa sätt skapa en situation där barnen kan leva i en atmosfär av trygghet och kärlek?

Jag har inte alla svaren på alla frågor. Jag vet inte om jag har rätt i alla mina resonemang. Jag kan inte vara tvärsäker, särskilt inte i frågor som handlar om så allvarliga saker som våra barns liv, hälsa och välmående. Det finns inga absoluta sanningar. Men ingen, absolut ingen, allra minst barnen, tjänar på pajkastning, verbalt krig, smutskastning och upprörda gräl om rätt och fel, moral och synd. Vi måste diskutera, forska, komma fram till något som är så nära en sanning som man kan göra, utan att någon ska behöva komma i kläm. Och vi måste komma ihåg vilka det är vi faktiskt vill skydda.

Andra som bloggat om den idiotiska barnpornografilagen och dess tragiska konsekvenser:

Tim Davidsson på Newsmill, Anna Troberg på Newsmill, Simon Lundström, Oscar Swartz, Serietecknaren Tinet Elmgren, Serietecknaren Åsa Ekström, 之乎者也, 之乎者也, 之乎者也, 之乎者也, 之乎者也, 之乎者也, Marcus Fridholm, Göran Widham, Göran Widham, Göran Widham, Rick Falkvinge, Christian Engström, Johanna Sjödin, Johanna Sjödin, Johanna Sjödin, Henrik Alexandersson, Per Hagwall, Per Hagwall, Per Hagwall på Newsmill, Hans Egnell, Hans Egnell, Hans Egnell, gothbarbie, gothbarbie, gothbarbie, Anders Widén, Anders Widén, Anders Widén, Anders Widén, Deepedition och Deepedition, Erik Laakso, Mina Moderata Karameller, Caspian Rehbinder, Torbjörn Jerlerup, Åke Forsmark, Oh The Irony!, Per Pettersson, Avva, Juristens funderingar, Ravenna, Liberati, Fröjdh.se, Farmor Gun i Norrtälje, Piratpartisten Johan, Seriebibliotekarien, Emil Isberg, Jan Myrdal; Expressen, – Carl-Michael Edenborg; Aftonbladet Kultur, – Expressen Ledare, My Bergström; Expressen Debatt, DN Bok, Arbetarbladet, – P3 Nyheter, Nyheter 24, UNT, Piratpartiet

Att Piratpartiet kommer in i Riksdagen är faktiskt akut, och oerhört viktigt för att bevara demokrati, kunskap, kreativitet, rättssäkerhet, allmänmänskliga rättigheter och personlig integritet.

Att må dåligt av prostitution

På ögruppen Fiji pågår en intressant debatt, och den handlar om analsex och homosexuella handlingar mellan män. Analsex, liksom all slags bögsex är nämligen strängeligen förbjudet på Fiji, och kan leda till mångåriga fängelsestraff. Sexuella handlingar mellan kvinnor räknas inte, av någon anledning. På just Fiji lagfästes 1997 i konstitutionen att man inte kan döma folk för deras sexuella läggning, men detta var uppenbarligen en papperstiger, för fortfarande är det hårda straff på analsex och homosexuella handlingar mellan män. Nu har de haft ännu en militärkupp, så hur de blir med denna konstitutionella frihet är fortfarande ett frågetecken. Fiji är ett starkt religiöst (kristet) präglat land, och det är naturligtvis orsaken till den selektiva ”friheten”.

Eftersom analsex är så hårt stigmatiserat blir det förstås bara en liten marginaliserad grupp som ändå ägnar sig åt denna sexuella variation, och man kan väl utgå från att dessa stackare mår ganska dåligt, att de som blivit avslöjade som sodomiter är utstötta av samhället och förmodligen rätt så avvikande i fler avseenden än den sexuella preferensen. Följaktligen kan man framgångsrikt argumentera mot legalisering av analsex, med just det statistiskt bevisbara skälet att de som ägnar sig åt det faktiskt mår väldigt dåligt. Och det låter ju välmenande och förmodligen faktamässigt korrekt, givet de specifika omständigheterna. Men det är förstås ett cirkelargument som inte håller för granskning.

Analsex - farligt, syndigt och förbjudet!

Detsamma gäller argumenten mot prostitution, och för sexköpslagen, här i Sverige. Flera politiker vill skärpa sexköpslagstiftningen, trots att en folkmajoritet alldeles uppenbart tvärtom är för ett avskaffande av lagen – eftersom den är oförnuftig. Därtill har våra politiker beställt en ”utredning” beträffande lagen, men den utredningen är förstås inte ens värd papperet den är skriven på. Utredaren har fått strikta direktiv, att utredningen skall bekräfta lagens förträfflighet, och helst stödja en skärpning. Vad är det för mening med att göra en utredning, om resultatet är bestämt av beställaren redan innan den ens är gjord? Fnattigt och lömskt.

På inget annat område i samhället har vi lagar mot ekonomiska transaktioner gällande aktiviteter som i sig är lagliga. Det är inte förbjudet att laga mat. Följaktligen kan jag göra upp avtal om att laga mat åt andra mot betalning. Det är inte förbjudet att bygga hus. Följaktligen kan jag göra upp avtal om att bygga hus åt andra mot betalning. Och det är inte förbjudet att ha sex. Men, se den gubben gick inte…! Då slår backventilen till. Sånt får man inte sälja.

Det mest bisarra med denna juridiska konstruktion är att det inte finns något brottsoffer. Det är brottsligt att betala för sex. Men det är inte den som säljer som utsätts för brottet. Den prostituerade räknas inte som brottsoffer, och kan inte få skadestånd, och är bara relevant vid en rättegång i form av vittne. Så vem är brottsoffret? Det kan bara vara staten. Lagen som sådan är alltså offret, och den sexköpande brottslingen skall alltså stå till svars inför staten. Men om den prostituerade inte är ett brottsoffer – då kan ju inte sexköparen vara en verklig brottsling. Staten har härmed ogiltigförklarat sin egen lagstiftning. Begåvat.

En annan total brist på logik i sammanhanget är att samma människor som skriker sig hesa mot en avkriminalisering av prostitutionen, kan vara lika starka i sin retorik FÖR andra friheter som vi ska ha med våra kroppar. Abort, till exempel, som ju är en självklar rätt för kvinnor i ett jämställt samhälle. Dock får en abort på många sätt betydligt svårare konsekvenser än sexsäljande, eftersom en abort alltid handlar om att släcka ett liv, att hindra en människa från att födas. Att begära en femhundring för en schysst avsugning har betydligt lindrigare konsekvenser, men detta är alltså förbjudet. Inkonsekvent – javisst! Den största frågan är förstås varför vi får hävda vår suveräna frihet gällande den egna kroppen i vissa fall, men inte andra?

Jag är inte ”prostitutionsförespråkare”, ett retoriskt favoritepitet som förbudsivrarna hittat på för att solka oss som är mot förbud. Jag tycker inte att det är jättebra med prostitution, och jag tror inte på ”myten om den lyckliga horan”, lika lite som jag skulle tro på ”myten om den lyckliga sopåkaren / gruvarbetaren / börsmäklaren / städaren / banktjänstemannen / diskaren. Men jag köper inte heller klyschiga vulgärargument om ”kvinnor och barn som säljer sina kroppar” (typ galenpannan Zaida Catalan, Mp).

Sanningen finns som alltid någonstans i mitten, men utspritt över hela skalan. Självfallet finns det prostituerade män och kvinnor som hellre skulle vilja göra något annat, och som faktiskt lever under hemska förhållanden. Och det finns prostituerade som verkligen har valt sitt jobb, och som trivs med det. Men vi hjälper ingen att få det bättre genom att stöta ut och stigmatisera, förbjuda och straffa. Då gör vi bara livet värre för alla dem vi stämplar som syndare.

Varje människa borde få ha suverän äganderätt till sin kropp, att varje individ måste få bestämma själv vad han eller hon vill göra med sin egen kropp. Gör vad du vill, så länge du inte skadar någon annan, alltså. Det handlar om abort, det handlar om sexsäljande, och i förlängningen naturligtvis även drogbruk, valfrihet i användande av säkerhetsåtgärder som bara gäller min egen kropp (hjälmar, bilbälten etc.) och mycket annat.

Detta resonemang innebär också i sin fulla konsekvens att jag alltid måste få ta ansvar alldeles själv för mina val, om jag vill det. Och då kan man inte ha ett trygghetsnarkotiskt regelsystem i grunden, som i praktiken förbjuder mig att ta ansvar för min egen hälsa och välmående efter eget huvud.

Och så kommer jag alltid fram till samma fråga – vem äger dig? Staten, din familj, eller du själv? Vem tycker du ska ha den högsta bestämmanderätten över din egen kropp, ditt eget liv? Du själv eller någon annan? Tycker du att det är O.K. att vissa människor (som inte känner dig) anser att du inte är förståndig nog att ta hand om dig själv?

Jag tycker att det är dags att vi sätter stopp för dessa paternalistiska försök att styra människor över deras huvuden. Det är dags att ta bort idiotiska lagar som omyndigförklarar människor. Det är dags att vi slutar att hindra människor från att vara vuxna.

Läs mer om prostituerades situation i Sverige hos Isabella Lund.

Läs mer om homosexuellas situation på Fiji på Globalgayz.com.

Hemma-porren är den nya sexuella revolutionen

Denna artikel blev först publicerad på NEWSMILL, 090103

Det pågår en sexuell revolution. Ett sexualmoraliskt paradigmskifte som inte främst drivs fram av medelklassintellektuella akademiker. En frihetlig underström av nätdejting, webcam, sexbloggar, swingersklubbar och amatörporr. Detta återspeglas i mainstreamkulturen, med onaniredskap på apoteken, sexkurser för par och singlar, samt utförlig sexrådgivning i allehanda media. Framför allt har det bivit lättare att prata öppet om sex, utan skam och dömanden. I egenskap av sexualupplysare och därtill konstnär med inriktning på erotik tycker jag naturligtvis att det är en positiv utveckling som jag uppmuntrar, och även deltar i. Det blir dock allt mer uppenbart hur långt ifrån varandra det intellektuella etablissemanget och ”vanligt folk” är i sin syn på sex.

På 1960- och 1970-talet var det vänsterintellektuella och liberaler som var de mest sexpositiva och relationsradikala, men sedan dess har pendeln svängt ordentligt. Nu är det rörmokare, butiksbiträden, bibliotekarier, taxichaufförer och revisorer som leker glada sexlekar med varandra, medan de politiskt engagerade förståsigpåarna varnar för omoralen. Ett exempel på denna subkultur som blivit mer och mer mainstream är den ökande floran av amatörporr på nätet, i form av erotiska YouTube-kloner som RedTube och XTube. Detta har förstås genererat ett stort intresse från klåfingriga förståsigpåare som nu måste förklara detta märkliga fenomen, som ju fullkomligt strider mot den nypuritanistiska sexualsynen, i vilken porren bara handlar om exploatering och girigt utnyttjande. Vanliga människor visar upp sitt sexliv på Internet, fritt och skamlöst, utan ekonomisk vinst.

En allmänt spridd uppfattning, som lägger grunden för denna puritanism, är att så kallad ”sexualisering” alltid är av ondo. Så fort man använder sig av begreppet sexualisering, så är det alltid i negativ kontext. Det kan t.ex. handla om ”sexualiseringen av det offentliga rummet” en absurd teori, eftersom samhället sällan har varit så avsexualiserat som nu. Men varför är sexualisering så hemskt? Det måste ju betyda att sex i sig är dåligt och farligt. Och vilka fakta, vilka rön ligger bakom denna synvinkel? Historiskt sett är de mest sexualiserade kulturerna de mest fredliga och harmoniska, och i kontrast är de mest sexnegativa kulturerna också de mest krigiska, förtryckande och våldsamma. Så till vilken nytta håller vi liv i sexskräcken?

Alexa Wolf är en av de som totalt missbedömt läget, eftersom hon å ena sidan påstår att amatörporren kommer att slå ut den kommersiella porren, å andra sidan teoretiserar hon utifrån ett klassperspektiv och ifrågasätter frivilligheten i amatörporren ett nedlåtande von oben-perspektiv med vilket hon i praktiken dömer ut de lägre samhällsklasserna som oförmögna att fatta beslut om sina egna sexualvanor.

Straffrättsprofessorn Madeleine Leijonhufvud gör en motsatt analys, och anser att hemma-porren tvärtom stärker ”sexindustrin”. Dock är hon minst lika sexnegativ som Alexa Wolf. Leijonhufvud anser att all produktion av pornografi bör förbjudas, och svamlar okontrollerat om hallickar, ”feta porrfilmsdirektörer”, nödvändig inskränkning av yttrandefriheten, trafficking och människohandel i en (o)salig röra.

Att dylika förbud knappast skulle komma att efterlevas, utan snarare bara skapa en svart marknad och en än mer urholkad respekt för lagen, det kan professor Leijonhufvud uppenbarligen tillåta sig att strunta i. Och vad det kan leda vidare till, i form av förbud mot all publicering och spridning av pornografi, och slutligen förbud mot innehav, vill hon förstås inte fördjupa sig i. Riktigt krångligt blir det förstås när man ska definiera vad som är pornografi, och vad som inte är det. Vad ska tillåtas, och vad ska förbjudas? Zorn? Ingres? Anaïs Nin? Robert Mapplethorpe?

Arrogansen och dumheten hos vissa delar av den intellektuella eliten är uppenbarligen gränslös.

Vi kommer inte åt kvinnoförtrycket genom att förbjuda porr. Förtrycket finns först i det samhälle som porren skapas i. Så om vi vill ha mer jämställd porr, får vi helt enkelt ändra på vår attityd generellt, i samhället, i våra möten med andra människor. Vi ändrar inget genom att skjuta budbäraren.

Konsten speglar verkligheten, inte tvärtom. Och på samma sätt som kommunala musikskolan och amatörband i varje garage och källare har genererat en fantastisk mängd internationellt framgångsrika musiker, för att inte tala om alla skådespelare som har börjat i amatörteatergrupper, kommer amatörporren också på sikt generera högkvalitativ och engagerande porr, gjord av människor som verkligen gillar det de gör. Och i samma grad som amatörporren blir accepterad som en naturlig del av mainstream-kulturen, så kommer även den kommersiella porren blomstra med allt vad det innebär, i form av bättre kvalitet och bättre förhållanden för de som arbetar i produktionen.

Marknaden kommer att förvänta sig det, och producenterna kommer att tillhandahålla det som kunderna vill ha.

Bloggar som kommenterar: Trilog, Lerdell Investigations

Sexdebatt på Newsmill

Jag har blivit ombedd att yttra mig i form av en debattartikel på NEWSMILL, och ämnet för dagen är porr och sexualpolitik. Artikeln jag har skrivit heter Hemma-porren är den nya sexuella revolutionen och är en replik på artiklar av filmaren Alexa Wolf samt straffrättsprofessorn Madeleine Leijonhufvud. Jag tycker naturligtvis att de båda är ute och cyklar rejält, men det kan du själv se om du tar dig till NEWSMILL och läser artikeln!

Halal-tv – om sex

Halal-tv - en ytlig form av islamisering i TV

Halal betyder ”det som är rätt”. Haram betyder ”det som är fel”. Givetvis utifrån profeten, skrifterna (Qur’an och hadith) och de skriftlärdes utsagor (fatwa). Själv behöver jag förstås inte bry mig ett skit om allt det där, eftersom den ende sanne profeten i mitt liv är jag själv, och de enda skrifter jag behöver bry mig om är de jag själv tillmäter betydelse.

Enligt min personliga åsikt är islam en primitiv, imperialistisk skitreligion som skapar problem, våld och intolerans. Muhammed var en stråtrövare, en girig erövrare, en pedofil, en hallucinerande psykopat som skapade en politisk rörelse med religiös profil – en maktideologi med den uttalade ambitionen att nå världsherravälde. Rätt så osympatiskt, med andra ord. Det betyder förstås inte att jag inte kan bemöta människor som säger sig praktisera denna religion med respekt, även om jag totalt saknar respekt för själva religionen, enligt den gamla empatidoktrinen att hata missbruket, inte missbrukaren.

Hur det nu är med den saken, så blev jag för några månader sedan intervjuad hemma av tre unga, mer eller mindre ortodoxt muslimska damer, som då höll på att producera ett alldeles nytt TV-program – halal-tv – i den ny-chica politiska mediakorrekthetens tecken. Temat för intervjun var förstås den sexuella frigörelsen, och dess förmodat negativa konsekvenser. Och igår kväll (måndag) visades femte programmet i denna serie, som då innehöll detta tema.

Halal-tv - Calle förklarar sin ståndpunkt

Jag tyckte att jag gjorde hyfsat ifrån mig, och svarade så gott jag kunde utifrån mitt perspektiv. Och jag bemötte de unga damerna med vederbörlig respekt (jag krävde inte ens att skaka hand med dem alla, även om jag likt Carl Hamilton tycker att det är mycket märkligt att ha en antipati mot sådant), och en kopp te. Käpphästarna för dagen blev könssjukdomar, sexualundervisning och samtycke. Om du vill se programmet i efterhand, så kan du hitta det på denna sida. Det blev förstås extremt mycket kortare än det som kom fram i hela intervjun, men det var ändå bra grejer som fanns kvar.

En viktig sak glömde jag dock att nämna under intervjun, och det är en sak som alldeles för många glömmer att tala om. Det egna ansvaret. Verklig kärlek är att ta ansvar för alla sina relationer, och det innebär även så enkla saker som att använda preventivmedel, att kolla att man är frisk, så att man inte sprider könssjukdomar, och att man även är ansvarsfull på en emotionell nivå.

Detta ansvar glömmer vi ofta bort, av två anledningar – den individualistiska inställningen som vi har i vår tid, som tyvärr ibland går till överdrift på så sätt att den blir egoistisk, samt den inlärda hjälplösheten och ansvarslösheten som kommer av att “samhället” förväntas ta hand om alla kriser och utmaningar. Kombinerade blir dessa två fenomen ödesdigra för många människor, i det att den naturliga empatin, lyhördheten och solidariteten försvinner.

Halal-TV – shariaförespråkaren Cherin Awad

Halal-tjejerna var inne på båda dessa fenomen, dock utan att reflektera över de faktiska konsekvenserna av deras resonemang. En av tjejerna var inne på det individuella ansvaret, i sitt försiktigt, tveksamt granskande resonemang att ett ansvarslöst sexliv onekligen leder till större negativa konsekvenser – men hon tänkte inte tanken ut, i att se just det individuella ansvaret som nyckeln. Istället kunde i alla fall jag känna att hon på något otydligt sätt var inne på en mer kollektiv, moralistisk lösning, men att hon inte vågade vara konsekvent. Och då blev det förstås varken hackat eller malet, utan bara snömos och flum.

De var också inne och nosade på det kollektiva ansvaret, i och med att de besökte RFSU – men de gjorde samma misstag som så många andra, i det att de å ena sidan verkar betrakta RFSU som nån slags statlig institution (vilket RFSU ju inte är, och har aldrig varit), vilket då skulle ha den outtalade konsekvensen att RFSU i egenskap av ”myndighet” skulle ha som upgift att befria oss alla från individuellt sexuellt ansvar. RFSU är för det första en helt oberoende ideell förening, med ambitionen att informera om sex, inte ta ansvar för att medborgarna gör ”rätt”. Att beskylla RFSU för att ha misslyckats med sitt “uppdrag” (ja, de formulerade sig faktiskt så, som att RFSU var en myndighet med ett “uppdrag”) eftersom mängden registrerade aborter och könssjukdomar hos ungdomar har ökat de senare åren är förstås en grov miss. Halal-tjejerna har ju för det första ingen aning om hur det hade sett ut i samhället utan RFSU:s insatser, och dessutom hade man kunnat förvänta sig lite mer koll på läget, något som dessa slöjbeklädda flickor tyvärr verkar ha avskärmat sig från, betydligt mer än vad som lämpar sig för opinionsbildare i större media.

Till flickornas försvar måste nämnas att det trots allt i programmet kom fram i vaga antydningar att islam som ideologi i grunden faktiskt inte alls är lika sexualfientlig som kristendomen, något som de flesta nog inte är medvetna om. Men det massiva kvinnoförtrycket som öppet praktiseras inom islam har väl överskuggat denna lilla fördel, antar jag.

Halal-TV – muslimer i vårt vardagsrum

Det går inte förstås inte att lösa världens problem på en halvtimme, men det hade inte varit för mycket begärt med lite högre ambition att inspirera och informera än de ansvariga bakom halal-tv verkar ha. Det känns lite väl ytligt och underhållningsinriktat – vilket väl i och för sig gäller det mesta i TV nuförtiden, men det är förstås ett dåligt försvar. En sak som en av tjejerna säger är ”Sverige är bra, men allt i Sverige är inte bra!” – jaha. Och? Snacka om plattityd. Bara för att tjejerna bär sin religion utanpå kroppen, betyder ju inte det att deras åsikter och attityder på något sätt blir intressantare eller mer djupgående än hos vilken gymnasietjej som helst.

Riktigt intressant skulle det kunna bli om ledande och kreativa personer i media som TV och tidningar faktiskt plötsligt fick för sig att ta ett alldeles äkta ansvar för sin förmedling, och faktiskt ge plats för alldeles äkta tankar, funderingar och resonemang kring viktiga frågor – något som faktiskt sker i bloggosfären. Om man kunde komma bort från 3-minuterreportagens snuttifieringsambitioner, och faktiskt våga sig ut på osäker mark, ifrågasätta och utforska, med ödmjukhet och ihärdighet. Det skulle kunna bli riktigt, riktigt intressant. Men något sådant är väl knappast värt att drömma om – eller…?

På TV ikväll – SvT Debatt om den sexuella revolutionen

Ikväll ska jag vara med i TV igen – denna gång handlar det om den sexuella revolutionen. Jag har en artikel med på SvT Opinion, med rubriken Vi behöver mindre av kristen sexualmoral, och det är förstås detta som är samtalsämnet för kvällen. Min artikel kommer att bli ett blogginlägg här på TantraBlog också, förstås, men just nu får du gärna läsa den på SvT Opinons hemsida.

Titta gärna på debatten, och kommentera gärna både här och på SvT Opinon!

Bara bröst eller bara Bröst?

Nu börjar det kanske bli lite tjatigt, det här med bara bröst, men uppenbarligen är denna fråga större än man kan tro vid en första anblick. Det skrivs artiklar, det görs TV-reportage, det anordnas debatter – och vågorna går högre än man kanske väntat sig. Men jag vet varför. Sex och naket engagerar förstås alltid, eftersom det fortfarande är så tabubelagt och skräckstämplat, men framför allt visar denna symbolfråga på djupare strukturella problem – hur jämställda är vi egentligen, och hur står det till med objektifieringen av kvinnors kroppar?

RFSU inledde i tisdags kväll en samtalsserie, som de kallar ”Sex med RFSU”, på Kägelbanan på Södra teatern, Mosebacke torg i Stockholm, och där avhandlades just Bara Bröst-kampanjen. Jag var där förstås, tillsammans med min kära hustru Jennie. Klassiskt var att det egentligen fanns väldigt lite tid för samtal, men att det var ett litet fåtal utvalda nyckelpersoner som fick sitta i en panel i varsin fåtölj på ett podium, medan vi andra skulle sitta och lyssna. Ungefär som på TV. Det är ett lite tröttsamt format, som lämnar mycket tid till snömos från panelen, och alltför lite tid till intressanta kommentarer från auditoriet, vari jag såg många som förmodligen skulle ha minst lika intressanta saker att tillföra som personerna på scenen. Inte minst jag själv.

I samtalet deltog Ragnhild Karlsson från aktionsgruppen ”Bara bröst”, Andreas Ahlén, jurist från JämO, samt Beatrice Fredriksson från Muf, som tillsammans med Malin Petré startat bloggen ”antifeministiskt initiativ” och som menar att jämställdheten kan lösas på annat sätt än genom feminism. Moderator för hela kvällens samtal var Ulf B. Andersson från RFSU Stockholm. Med skulle egentligen även ha varit Nour El-Refai, som blottade sina bröst i humorprogrammet ”Raj-Raj” och blev fälld för ofredande, men hon fick förhinder i sista stund.

Det var dock bra att ha representanter för Bara Bröst och JämO på plats, för att på så sätt kunna få klarhet i vad som faktiskt har hänt i beslutsgången, när JämO avslog Bara Brösts anmälan av Fyrishovsbadet för könsdiskriminering. JämO avstod från rättsprocessen mot badet, eftersom de gjorde bedömningen att det inte skulle gå att vinna den striden. Det finns nämligen ett undantag i reglerna om könsdiskriminering, gällande ”privatliv och anständighet”. Vad denna anständighet består i är svårt att definiera, men det måste antagligen vara ”prydast sätter ribban” som gäller.

På flera badhus är det nu fritt fram för barbröstat badande för både män och kvinnor, ”så länge ingen tar anstöt”, och det låter ju bra – men hur stor seger är det egentligen? Det betyder ju i alla fall att räddhararna och moraltanterna bestämmer var skåpet ska stå. Ingen riktig seger för oss som kämpar mot objektifiering, och för verklig jämställdhet mellan könen.

Mitt motförslag är att anmäla dem som tar anstöt. Om någon öppet klagar på att någon har nakna bröst, med motivet att det är äckligt, omoraliskt, oanständigt, fult eller vilken motivering som helst, så tycker jag att det är högst motiverat att anmäla den personen för sexuella trakasserier eller ofredande. Det skulle kunna bli intressant att se vad som blev av det…

Många argument kom upp i samtalet, många synvinklar skärskådades, och den jag tycker uttryckte sig klokast var definitivt Ragnhild från Bara Bröst. Väldigt ung, sådär, men ändå väl genomtänkt, uppriktig och ärlig, med alla argumenten på plats. Advokaten från JämO var korrekt, avmätt och… tja, en advokat, helt enkelt. Beatrice med antifeministbloggen, stackarn, pladdrade på och kunde knappt svara på en enda fråga, eftersom de alla var ”så svåra”. Hon hade passat bättre i ett annat, lite mindre forum. Hon utgick från ett ultraliberalt, superindividualistiskt perspektiv, utan gruppidentitet, utan diskrimineringslagar, men med en naiv utopisk idé om personligt ansvar. Att tala om marknaden, att ägarna av badhusen måste få välja sina egna regler, och att man får välja mellan olika badhus om man inte gillar ett av dem, känns rätt unket, och framför allt hopplöst naivt. De allra flesta orter med badhus har bara ett badhus, inte fler att välja mellan.

Det gamla trötta argumentet att man måste också ha valfriheten att inte behöva se nakna bröst kom förstås upp (måste man inte då också ha valfriheten att slippa se tjocka magar, negrer, springande barn, eller vadhelst man nu kan välja att ta anstöt av?), och riktigt tröttsamt blir det med föräldrar som vill skydda sina barn från att se nakna bröst på badhuset. Ragnhild svarade mycket bra på detta, och påpekade att föräldrar kanske borde ta sitt ansvar i att berätta för barnen att folk är olika. Där är en mörkhyad, där är en handikappad, där är en lång, där är en gammal, där är en ung – och där är en kvinna, och där är en man. Det kan vara bra att lära barnen att det inte är fel med variationer.

Ett annat riktigt sunkigt argument är att man borde ta hänsyn till personer med olika religioner. Men med denna logik så blir det ju till slut burkha för alla. Intressant nog är det ju aldrig strikta kristna, hinduer eller muslimer som för fram denna önskan, utan bara välmenande svenssons, i sedvanlig kvasikolonialistisk arrogans. ”Stackars muslimer som ska stå ut med att se svenska flickors bröstvårtor!”

Självklart kommer även frågan om nakenhet upp, om det inte borde vara tillåtet att vara naken på badhusen. Men det är ju inte det diskussionen handlar om, hur god tanken än är. Diskussionen handlar om olika behandling av män och kvinnor. När vi har den jämlikheten kan vi ta diskussionen ett steg till, och diskutera en liberalare syn på kroppen över huvud taget. Självklart tycker jag som gammal nudist att det vore underbart om det var helt fritt att bada naken även på badhusen, precis som utomhus på somrarna. Men det får väl bli nästa strid, när kvinnorna åtminstone får välja själva om de vill täcka brösten eller ej.

Men värst av alla verkar vara badhuspersonalen. I utslag av spontan onaniskräck och ett fruktansvärt mansförakt, kan tanterna (för det handlar vanligen om tanter) bräka nedlåtande om ”gubbarna” som inte kan hantera nakna bröst, för då går de iväg och runkar, och tänker på de stackars tjejerna. Jaha. Och varifrån kommer den här idén att alla kvinnor är totalt osexiga (och därmed anständiga) i bikini eller baddräkt, men blir sexbomber som får männen att tappa kontrollen totalt så fort BH:n åker av? Vad finns det egentligen för en magisk kraft i kvinnors bröstvårtor, som får oss män att fullkomligt tappa koncepterna? Det skulle jag gärna vilja ha svar på.

Vad jag upplever som mest positivt med kvällens samtal var att det över huvud taget förs sådana samtal. Att det finns folk som bryr sig, som vill delta i det politiska livet, som vill påverka. Dock kan jag tycka att Ulf B. Andersson och RFSU-gänget verkar lite rädda för verkliga samtal, där alla deltagare kan vara med. Med RFSU Stockholms kafëkvällar i gott minne, ser jag just denna tendens som genomgående. Det ska bjudas in nyckelpersoner, men det blir väldigt lite tid över till att släppa samtalet mer fritt. Det vill jag gärna uppmuntra RFSU Stockholm att våga lite mer, i framtida samtalsarrangemang. Vi som kommer och lyssnar är ofta engagerade och pålästa, och har också intressanta saker att säga.

Jag blir så trött…

…på gamla dumskallar som Claes Borgström. Det är som att han inget hört, inget sett, inget lärt sig, på många år.
I en artikel i Svenska Dagbladet lanserar Claes Borgström den stendöda, sexualmoralistiska och idiotiska idén att straffen på sexköp borde höjas, så att sexköparna ska kunna dömas till fängelse. Och Beatrice Ask jamsar med.

Borgströms motiv till en sådan skärpt lag är att det ”är normbildande, och kommer att öka prioriteringen att utreda och lagföra brotten. De här kvinnorna är utnyttjade och befinner sig i en underordnad ställning, under totalt inflytande av den som köper sex.” Han säger vidare att ”prostitution är också en förutsättning för människohandel” – ja visst, på samma sätt som postverket är en förutsättning för brevbomber. Och så märker han inte själv hur han mässar på i samma gamla kvinnoförminskande förmyndarstil som patriarker har ägnat sig åt i alla tider. Kvinnor är alltid utnyttjade, och män är alltid de som utnyttjar. Kvinnorna kan inte själva välja – så fort det finns en man med pengar i närheten, så tappar kvinnorna all självbestämmanderätt. Och det ska man höra från en jämställdhetspolitiker.

Att det finns gott om män som prostituerar sig (i åldersgruppen under 20 år är männen i majoritet!) nämner Borgström inte med en stavelse. Varför det? Är det bara kvinnor som kan bli offer? Är det bara kvinnorna som än en gång ska räddas från det moraliska förfallet och de äckliga, utnyttjande männen? Givetvis kan de svaga små damerna inte välja själva, utan måste räddas av riddaren med den vita attache-portföljen, Borgström själv förstås.

När Bara Bröst-kampanjen med sina aktioner uppmärksammade en klockren könsdiskriminering gällande badhusens klädkoder (vilket det förstås är!), så avfärdade han det som ingenting, men propagerade gladeligen för att Svenska fotbollsspelare skulle leka moralpoliser i Västtyskland, eftersom tyskarna har en annan, av svenska moralfeminister ej godkänd syn på prostitution. Patetiskt.

Borgström & Bodström. Borgström är en gammal advokat, liksom sin parhäst och fascistpolare Thomas ”Stasi” Bodström, och likt en politikens Bill och Bull har de startat advokatfirma tillsammans. Roy och Roger har en mack ihop. Eller om Bodström möjligen är elake Måns, och så får Borgström agera både Bill och Bull – ”jämställdhet”, sa Bill, ”Ja, just det, gömstället!”, sa Bull. Med sådana vänner behöver feministerna inga fiender.

Vi talar alltså om en komplett misslyckad JämO, som nu ser ut att bli en katastrofal ”jämställdhetspolitisk talesman för socialdemokraterna”. Mer skam, hårdare straff, och en ännu tydligare offerroll för kvinnorna. Är det så vi vill ha det? Eller finns det andra sätt och tänka, andra former av feminism, som faktiskt tar kvinnorna på allvar, och litar på att kvinnor har egen kraft, egen vilja, egen förmåga att manifestera, utan hjälp av paragrafriddare som Borgström och Bodström?

Jag vill hellre lansera en annan sorts feminister. Ylva Franzén, Ylva Maria Thompson, Pia Struck, Betty Dodson, Gayle Rubin – och varför inte Kate Bush, Madonna, Shakira och andra kaxiga kvinnor som tar för sig och skapar sina liv och sin konst på egna villkor.
Och så min absoluta favorit – Petra Östergren, som passande nog samma dag som Borgströms egospya i SvD blir publicerad i Expressen med en riktigt tung drapa om vår tids sexualmoralister. Läs den!

Och ska man vara riktigt kontroversiell i dagens sexualidealistiska debattklimat så är det förstås helt rätt att också lansera Isabella Lund som en ny sorts feminist – en påläst, välformulerad, genomtänkt och skarp debattör i ämnet prostitution och feminism. Att hon har arbetat som eskort i flera år måste förstås ses som meriterande i sammanhanget – även om nu inte alla skulle hålla med om det.

Sexköpslagen har blivit en symbolfråga för moralistfeministerna, och inom den politiska världen verkar det vid en första anblick som att höger- och vänsterpolitiker har gått samman som ett enda monolitiskt block i denna infekterade fråga. Men det finns undantag. (s)-politikern Erik Laakso vågar propagera för ett avskaffande av sexköpslagen på sin blogg.

Det finns fler politiker som har liknande invändningar, men tyvärr är det fortfarande så att en kritisk hållning gentemot sexköpslagen alltjämt är att betrakta som ett politiskt självmord. Alltså fegar de ur och håller käft. Och så vinner Måns och Bill och Bull – igen.

I ledarbloggen på SvD ger man också Borgström hård kritik i ett inlägg man rubricerar Jämställ sexsäljaren och köparen – men det framgår inte om man tycker att både sexsäljaren och köparen skall vara kriminaliserade, eller om de ska vara tillåtna att bedriva sin handel, och det tycker jag är fegt. Har man sagt A får man säga B. Eller vågar SvD inte ta ställning?

Jag vet inte vad som krävs för att det ska vända i den här debatten på riktigt. När ska politiker i beslutande församling slänga prestigen och erkänna sitt misstag? När ska de se att en förkrossande folkmajoritet tycker att sexköpslagen slår fel, och bör avskaffas? Jag har för mig att samtliga ledamöter i Riksdagen skall ha fått ett exemplar av Petra Östergrens bok Porr, Horor och Feminister i samband med pocketsläppet helt nyligen – nu får vi bara hoppas att de läser den också.

Blogge Bloggelito har också skrivit om samma ämne – Normofilerna.

Den moraliska effekten av tantramassage

Dubbelmoralen triumferar, om vi ska tro Margareta Flygt. I en artikel i Sydsvenskan ifrågasätter artikelförfattaren det dubbla i att det å ena sidan ses som omoraliskt och hemskt att anlita prostituerade, å andra sidan är det helt O.K. att anlita tantramassören för en sinnlig massage av hela kroppen, inkluderande könet, kanske t.o.m. med en avslutande orgasm.

Nu gör Margareta det väldigt lätt för sig i sin artikel, eftersom de yttre omständigheterna har stor betydelse för sammanhanget. Att New Yorks guvernör Eliot Spitzer fick sparken var förstås inte bara för att han anlitat lyxprostituerade. Det hela komplicerades nämligen av att guvernör Spitzer var en hård förespråkare för moral, och en stark motståndare till prostitution. Officiellt. Det som alltså har varit mest upprörande är hans extremt dubbelmoraliska hållning. Så även om man skulle vara för legaliserad prostitution kan man knappast anse att det är ett dugg upprörande att han får sparken.

Att det skulle vara politiskt korrekt och allmänt accepterat med tantramassage är förstås också en sanning med modifikation. Den artikelförfattare i tidskriften Elle som beskriver sitt besök hos en tantramassör, har för det första inte fått denna behandling i Sverige, utan i Tyskland. Här skulle den med stor sannolikhet betraktas som olaglig. Det vill säga, det skulle vara olagligt att betala för en sådan tjänst. Vår prostitutions- och kopplerilagstiftning sätter käppar i hjulet för all behandling som på ett eller annat sätt kan vara sexuellt tillfredsställande.

Vid första anblicken kan Margareta Flygts artikel verka radikal och skärskådande, men det är den inte. I själva verket är Margareta Flygt en fegis, som inte vågar föra resonemanget hela vägen. Hon stannar i ett halvt fördömande av dubbelmoral, och vågar inte ta ställning alls i frågan om det borde vara O.K. att köpa sexuella tjänster eller ej, samt att de sexuella tjänsterna faktiskt kan se väldigt olika ut.

Vad som är riktigt intressant i den här frågeställningen är om den faktiskt kan belysa det faktum att vår nutida sexualmoral, med vidhängande lagstiftning, är komplett orealistisk och rejält hycklande. Vi tillåter människor att utföra en mängd olika tjänster mot betalning, varav flera handlar om fysisk njutning – allt från restaurangjobb till fotmassage. Men sexuella tjänster är inte godkända, för sex ska vara gratis – så säger vår moral. Men vad sägs då om alla de tjänster som ligger i gråzonen? Jag menar, jag kan ju råka bli kåt av en vanlig sinnlig massage – har jag då plötsligt brutit mot prostitutionslagstiftningen då, om jag blir kåt? Och varför är det tillåtet att massera hela kroppen utom just könet? Är det förresten tillåtet att ge könsmassage mot betalning, om syftet inte är att ge sexuell klimax i form av en orgasm? Och varför är det i sådana fall just orgasmen som gör det hela farligt? Var går gränserna egentligen? Och varför behövs dessa gränser över huvud taget? Varför betraktas just sex som så oerhört farligt? Varför uppstår det plötsligt en maktsituation, som betraktas som så farlig att den är i lag förbjuden, så fort sexualiteten berörs?

Det är verkligen dags att ta dessa frågor på allvar, och att vi kan ha en förutsättningslös och fördomsfri diskussion i ämnet. Det finns många frågor som aldrig kommer upp på bordet, eftersom de omgärdas av skam och juridik i ohelig allians. Vad är det egentligen som gäller i olika sammanhang? Vilka regler gäller för en personlig assistent, t.ex., eller en massageterapeut? Om jag jobbar inom vården, och kan hjälpa en patient att få sexuell tillfredsställelse, på ett eller annat sätt, och det sker med bådas samtycke, är det fel? Borde det finnas särskilda sexterapeuter på sjukhus och andra vårdinrättningar? Om jag masserar en person, och massagen frigör massor med sexuell energi, och klienten ifråga gärna tar en orgasm, med min hjälp – ska det vara förbjudet? Varför det?

Kuken och fittan är kroppsdelar som alla andra, och naturligtvis kan det ha mycket positiva hälsoeffekter att ge könen en omsorgsfull och positiv fysisk behandling, precis som det kan ha positiva hälsoeffekter att ge massage på fötter, ryggar eller huvuden. Och kom nu inte och säg ”det är faktiskt skillnad på en kuk och en fot”! Ja, visst är det skillnad – på samma sätt som det är skillnad på en hand och ett öra, eller mellan en fot och en nacke. De fyller olika funktioner i kroppen. Men kroppen är också en helhet, och jag vågar påstå att det kan ha negativa effekter om vi ständigt, konsekvent undviker vissa kroppsdelar, av en eller annan anledning.

På våra kärlekskurser, för såväl par som singlar, lär jag och min hustru Jennie ut hur man ger tantrisk massage, och det brukar vara oerhört populärt. De positiva effekterna av könsmassage är så påtagliga, att det verkligen vore en välgärning att kunna erbjuda en sådan tjänst även mot betalning, av rena hälsoskäl. Men det låter sig alltså inte göras för tillfället.

Det här är viktiga frågor som måste diskuteras, och vissa svar måste vi också producera, eftersom den lagstiftning som råder just nu beträffande sexuella tjänster är väldigt illa anpassad till verkligheten, och den bygger på moraliska ställningstaganden som rimmar mer och mer illa med den världsbild som de flesta av oss har.
Vi måste tillåta oss att släppa taget om filosofiska snuttefiltar, som den auktoritärfeministiska maktordningsanalysen, pengatabut inom sexrelaterade tjänster, samt förstås den neurotiska och kroppsfientliga sexualskräcken.
Man måste även klara av att undvika egocentrisk empati – ”det jag tycker är läskigt måste vara lika läskigt för alla andra också” – fenomenet att projicera sina egna rädslor på andra. Annars kan det inte bli en konstruktiv debatt.

Denna man verkar vara i stort behov av kukmassage…

Andra bloggare som skrivit om samma ämne:
Isabella Lund, Jag vecklar ut vingarna, Miss Evil, Kamferdroppar

Skitsnackaren Thomas ”Stasi” Bodström avslöjar sig…

Jan Guillou skrev i en av sina krönikor i Expressen, närmare bestämt i september 2007, att Thomas Bodström är farligare än Osama Bin Laden. Det låter som en typisk Guillou-överdrift, en dramatisering för att locka till sig läsare. Men Jan Guillou har rätt, på fler sätt än ett.

I sin vansinniga strävan att utplåna allt vad personlig integritet och yttrandefrihet heter, arbetar Thomas ”Stasi” Bodström idogt på att vi steg för steg ska få ett allt ofriare samhälle – och hittills har det fungerat alltför väl. Bodströms förslag har gällt och gäller allt från datalagringsdirektiv, buggning, mjukvarupatent, censur av Internet, superfängelser, preventiv avlyssning, hemliga husrannsakningar, utökade DNA-tester och mycket annat. En hel del skrämmande artiklar kan man finna på denna länksida – läs och begrunda.

Thomas ”Stasi” Bodström har nu än en gång avslöjat sig som en manipulativ lögnare, en obalanserad skitsnackare med en dold agenda. Och det är helt underbart. Jag brukar säga att ibland är det bäst att bara låta idioterna prata, för förr eller senare avslöjar de sig som just idioter. Och det senaste utspelet av Thomas ”Stasi” Bodström är verkligen helt fantastiskt. Han tillämpar ovetande Godwins lag, och jämför OS i Kina med OS i Berlin 1936! Smakfullt och finkänsligt, Bodström…

Men det stannar inte därvid. Nu börjar drevet gå, och sällan har det varit så välförtjänt. I en efterlängtad artikel i Expressen tar Johannes Forssberg bladet från munnen och ger den kristna organisationen ECPAT en riktig bredsida. Kritiken är skoningslös, och med tanke på att allas vår Thomas ”Stasi” Bodström är ordförande i svenska ECPAT, så får han rejält med stryk. Att ECPAT har en dold agenda borde länge ha varit uppenbart för alla som läser ett endaste litet mellan raderna ECPAT:s egen propaganda. Så mycket lögner och manipulation ägnar man sig inte åt om man har ett ärligt uppsåt. Men eftersom ECPAT utåt sett arbetar för ett gott syfte, låter vi dem hållas. Vägen till helvetet är kantad med goda avsikter…

Vad gäller just ECPAT, så tog GP den 22 februari 2008 in en extremt tendentiös och lögnaktig artikel av Thomas ”Stasi” Bodström, med rubriken Stoppa sexturismen, en ”rapport” från barerna i Bangkok, med allehanda skräckskildringar och propagandistiskt språkbruk. Denna artikel översattes och skickades till en organisation för prostituerade i Thailand, som blev högeligen upprörda över det lögnaktiga skitprat som Bodström vräkte ur sig, och så skrev de ett genmäle, som GP vägrade ta in. Så opartisk är svensk media.
Läs mer i detta ärende på bloggen Svensk Sexualpolitik Idag.

Jag lanserade öknamnet Thomas ”Stasi” Bodström i en kommentar till ett inlägg på Blogge Bloggelitos blogg nån gång i vintras, eftersom jag tycker att allt Thomas ”Stasi” Bodström gör verkar rikta in sig på en enda sak – mer kontroll av medborgarna. Mer register, mer avlyssning, mer buggning, hårdare lagar, brutala inskränkningar i yttrandefriheten – kort sagt, Thomas ”Stasi” Bodström är en tvättäkta fascist.

[Festligt nog har detta öknamn spritt sig, och jag har sett flera bloggare använda det. Ett av mina otaliga mediaexperiment som slog väl ut.]

Superdebattören Oscar Swartz har skrivit två böcker som heter ”Marschen mot Bodströmsamhället” och ”Alternativ till Bodströmsamhället”, och jag kan varmt rekommendera Oscars blogg om du är intresserad av att få reda på lite mer om hur ”omtänksamma och respektfulla” våra politiker är gentemot oss andra medborgare.

Slutligen – för den som vill uppdatera sig ytterligare gällande uppgifter om Thomas ”Stasi” Bodström, så kan man på denna sida läsa en synnerligen intressant uppräkning av integritetskränkande lagar och lagförslag som herr Thomas ”Stasi” Bodström har drivit, och driver alltjämt.