Posted tagged ‘Datalagringsdirektivet’

Kollektivt rövknull – för regeringsmaktens skull

21/03, 2012

Centerstjärtar

Jag tänkte skriva lite om sexuella fantasier. Jag tänker mig en hel grupp människor, låt oss säga för skojs skull en hel partigrupp i Sveriges Riksdag, som allihop drömmer om att bli kollektivt och offentligt bli utsatta för ”ofrivilligt” analsex under spelade protester. En slags dominans-underkastelselek, där de undergivna låter sig domineras totalt och förnedrande, oavbrutet, under en överenskommen fyraårsperiod. Allihop ställer de sig på knä, drar ner byxor, kjolar, trosor och kalsonger. Och alla har med sig eget glidmedel. Eller inte. De kanske hoppas på att deras våldtäktsmän är snälla, och spottar först. Eller så gör de inte det. Man vet aldrig.

Dessa små maktkåta lismare låter sig rövknullas, hårt och skoningslöst, och de njuter av det, för de vet att de får sitta vid maktens fotknölar några dagar till. De har ingen makt, men de kan få låtsas att de har makt. De är narrar vid kungens bord, som har fått ministerposter, SÄPO-skydd och limousiner, som en del i ett makabert spel, en sjuk komedi. Ett par år till, och sen byts de ut.

Tänk nu intensivt på bilden av hela Centerns riksdagsgrupp som blir kollektivt rövknullad av först Moderater, sen Folkpartister och sist Kristdemokrater (lite taffligt och ovant), ivrigt påhejade av Reinfeldt och hans närmaste kompisar. Och Centerns riksdagsledamöter står alla där och tar emot, villigt och glatt. De säger att de inte vill, men tar emot med ett illa dolt leende. Det gör ibland rejält ont, men de håller god min.

Det är dags att rösta om Datalagringsdirektivet i Riksdagen, och Centern, som tidigare har tagit en stark ställning mot implementeringen av detta dyra, integritetskränkande och ickefungerande övervakningssystem, kommer att rösta ja. Centern, som länge har framställt sig själva som försvararna av integritet och liberala värden, kommer att gå emot sin egen kongress och sina egna väljare, och rösta ja till detta usla dekret från EU.

Ja, Sverige är skyldigt att införa direktivet. Men jag ifrågasätter denna fenomenala lydighet, denna Bror Duktig-attityd, att vi tror att vi måste bocka och buga, tacka och ta emot, all skit som kommer från Bryssel. Det måste vi inte. Ibland kan man faktiskt säga nej. Sådant lär vi ut på våra relationskurser. Det är viktigt med integritet och gränsdragning. Och datalagringsdirektivet är så sjukt integritetskränkande att det är svårt att begripa att det över huvud taget finns NÅGON som vill ha det implementerat. Det är bara att säga nej.

Åsnor

Johan Linander, en av de värsta åsnorna i svensk politik, försvarar dåligt detta beslut i tidningen Hela Hälsingland, och förstärker bilden av Centerns totala maktlöshet och meningslöshet, och ger den korrumperade politiken ett ansikte. Det är som att Johan Linander och hans smutsiga anhang (i rena och välstrukna skjortor) lägger fram kuken på bordet, kapar av den självmant med machete, och säger ”vi kan inget göra”. Och då undrar man ju vad vi har en riksdag till, över huvud taget.

Har ingen talat om för dessa ärans män att DLD debatteras hårt i hela EU, och att flera länder har sagt nej? Har ingen talat om för dessa ärans män att implementeringen av DLD kommer att bli mycket dyrare än böter för att inte införa det? Har ingen påmint dessa ärans män om vad de som röstade på dem tycker, utifrån vad de själva lovat? Har ingen påmint dessa ärans män om att om de röstar för detta direktiv nu, så tappar de ALL trovärdighet, och går ännu ett steg närmare att faktiskt ramla ur riksdagen nästa val – med all rätt?

Eller för att citera en kommentar i en av alla de bloggar som nu vänder sitt fokus mot DLD:

”Centern måste nog kännetecknas som det mest misslyckade partiet i Svensk historia. Med de nästan obegränsade summor de slänger ut inför varje val ligger de ändå och pendlar nära gränsen att kastas ut ur riksdagen.

Och varför? För att de blåljuger sina egna väljare rakt upp i ansiktet. De inser inte ens hur illa det framstår. Man kan säga vad man vill om autokrater som Reinfelt eller Göran Persson, men de var åtminstonde fräcka nog att inte hymla med vad de skulle göra.

Anledningen till att de gör detta är för att de krampartat klamrar sig fast vid Alliansen. Lika ömkansvärt som minstingen på skolgården som snattar cigaretter åt de stora pojkarna så han får stå i utkanten av gänget på skolgården utan att åka på stryk.

Centern påminner idag om den arketypiske lismaren som limmar sig fast vid varje auktoritetsfigur för att kunna få framstå som relevant.

Jag trodde för inte så länge sedan att det största hyckleriet i svensk politik var ‘Folkpartiet Liberalerna’. Uppenbarligen hade jag fel.”

Scary Devil Monastery

Detta är så dåligt, så ogenomtänkt, så fegt, så uselt. En sak är dock alldeles, alldeles klar. Om en majoritet av Centerns riksdagsledamöter röstar för DLD så kommer jag att bryta ALLA kontakter med allt som har med Centern att göra, och vi kvarvarande liberaler får kämpa vidare med Liberaldemokraterna, i hopp om att se en liberal ljusning i politiken någon gång i framtiden.

Benjamin Franklin

tunn linje

Andra som skriver i ämnet:

Anna Troberg, Emma Marie Andersson, Jan Lindgren gästbloggar hos Anna Troberg, Henrik Alexandersson, Dexion, Christian Engström, Centerstudenterna, Jerlerup, svpol.se, Misantropi, Markus ”LAKE” Berglund, Centerpartister i UNT, futuriteter, Studio 1 i P1, Martin Moberg, Kulturbloggen

Liberaldemokraterna

Dekorrand

Konspirationsteorier – vad är sant, vad är falskt?

6/05, 2011

Kattkonspiration

Jag läser om konspirationsteorier i Johan Norbergs senaste Metrokrönika. Norberg filosoferar lite löst kring själva begreppet konspirationer och konspirationsteorier – inte alls så skarpt som han brukar, måste jag tillstå. Jag är en stor beundrare av Johan Norberg, men denna artikel var lite slapp och oengagerad. Dock är ämnet mycket intressant, och väl värt att vidareutveckla. Jag vill därmed inte låta påskina att det jag skriver skulle vara så mycket skarpare än Norbergs betraktelse, men jag vill gärna försöka gå djupare i problematiken.

Söker man på begreppet ”Conspiracy” på Wikipedia, så får man upp en mängd olika alternativa förklaringar, vilket förstås komplicerar ämnet – idag används begreppen konspiration, konspiratorisk och konspirationsteori väldigt slarvigt och sammanblandat, precis på samma sätt som andra modeuttryck ofta råkar ut för (tänk bara på begreppet ”feminism”).

Varför många tror på konspirationsteorier kan förstås förklaras på flera nivåer. För det första fungerar hjärnan som så att den drar slutsatser och knyter samman olika företeelser till begripliga sammanhang. Detta är en absolut nödvändig funktion för oss människor för att över huvud taget kunna klara av att hantera alla de intryck som vi får genom våra sinnen. Det betyder förstås inte att våra slutsatser alltid är korrekta, men om vi är en flock som har ett konsensus om en förklaringsmodell, så kommer det att stärka vår överlevnadspotential – därför överlever religioner, vidskepelse och andra vanföreställningar även in i vår rationellt vetenskapliga tidsålder. De förklaringsmodeller som har hållit oss vid liv i tusentals år borde väl funka även i vår tid?

En av de stora foliehattarna, David Icke, har som grundtes ”connecting the dots”, vilket är talande. Han gör det klassiska misstaget att låta sig luras av det han ser, och drar fantastiska slutsatser om ödlor, blodlinjer och dolda maktsträvanden – Illuminati, Tempelherreorden och Frimurarorden är perfekta måltavlor, i det att de är hemliga sammanslutningar med – för oss oinvigda – okända mål och syften. Amerikanska regeringen och den judiska konspirationen är andra populära mål för denna mytbildning. Klassiskt för konspirationsteoretiker av mer avancerat slag är att de kan vara oerhört välinformerade, och ta fram en hel mängd korrekt fakta – men de drar som regel fullkomligt felaktiga slutsatser. I Sverige representeras foliehattarna framför allt av hemsidan Vaken.se, ett märkligt mischmasch av fakta, mytologi, vilda fantasier och gamla sanningar.

Konspiration (av latinets conspirare: ‘andas tillsammans’), eller sammansvärjning, syftar på ett hemligt samarbete mellan en grupp individer med dunkelt, olagligt eller illasinnat syfte.”
Svenska Wikipedia

En orsak till att konspirationsteorier kan florera är att det i en kultur blir legio att inte lita på de styrande. Detta förstås alldeles oavsett om detta har faktiska orsaker, eller beror på missförstånd och okunskap. Man kan tycka att regeringen eller andra makthavare visar upp något som man tolkar som ett bedrägligt beteende, och så försöker man förklara detta beteende med allehanda teorier. Det kan alltså handla om något så enkelt som besvikelse och misstro. En ökande klyfta mellan de styrande och folket är förstås redan i sig ett demokratiskt problem, och det kommer ofrånkomligen att generera ett antal dåliga effekter, vari konspirationsteorierna bara är ett av flera symptom.

De som propagerar för allehanda konspirationsteorier är intressant nog ofta personer som inte bryr sig särskilt mycket om kritisk källforskning, personer som av en eller annan anledning känner sig utstötta och alienerade, och söker förklaringar utanför sig själva, och när det går riktigt långt leder detta naturligtvis till paranoida fantasier om att vara jagad av säkerhetspolisen och dylikt. Vissa konspirationsteoretiker är helt enkelt mer eller mindre knäppa i huvudet. Tyvärr leder detta till att många gärna tror att ALLA som presenterar teorier om konspirationer av olika slag är precis lika knäppa, vilket förstås är fel.

En konspirationsteori (av latinets conspirare: ”Andas tillsammans”) syftar på en teori om en komplott, sammansvärjning eller konspiration. Gemensamt för konspirationsteorier är att berättelsen kretsar kring en grupp mäktiga eller inflytelserika individer eller sällskap, med förgreningar högt upp i maktsfären. Dessa personer har oanade resurser till sitt förfogande och samarbetar i hemlighet. Typiskt är dock att det finns ett antal personer som genomskådat ränksmideriet. De ser det som sin uppgift att avslöja sanningen för den ovetande allmänheten, och upplever sig ständigt vara under hotet att bli nedtystade på grund av sin kunskap.
Svenska Wikipedia

Problemet är alltså inte att folk tror på konspirationsteorier. Problemet är att många tror på illa underbyggda konspirationsteorier. Och eftersom många illa underbyggda konspirationsteorier florerar, så drar många den felaktiga slutsatsen att konspirationer över huvud taget inte existerar. Detta är förstås mer än lovligt naivt. Självklart har det alltid funnits konspirationer – när politiska ledare mördas har det ibland varit ett verk av enskilda personer, men ofta finns det en konspiration bakom – detta är ett historiskt faktum. Dold lobbyverksamhet och annan form av korruption för ofta med sig olika fomer av konspirationer och intriger. När det finns två fraktioner som konkurrerar med varandra i en organisation, så kommer de sannolikt att konspirera mot varandra.

Människor som gillar makt kommer alltid att konspirera och intrigera – så ser världen ut. Oavsett om det är makten i den lokala föreningen eller över miljontals människor i en nation. Konspirationer och macchiavelliska intriger är vardag i toppolitiska sammanhang, en del av spelet. Den som tror att big business och ministerier drivs av sanningslängtan och öppenhet är dumnaiva bortom allt hopp. Finns det en uppenbar vinst i att intrigera och konspirera, och en lika uppenbar risk för stor förlust i att inte göra det, så är det självklart att de flesta kommer att välja denna väg. Allt annat vore faktiskt rätt korkat.

Conspiracy theories

Paradoxalt nog kan det bästa sättet att dölja en faktisk konspiration vara att sprida ut mer eller mindre bisarra konspirationsteorier som är lätta att avfärda. De som inte är försiktiga kan då bli en del av denna större konspiration, i att göra sig själva till bondeoffer, som ”foliehattar”. Det finns ett gammalt talesätt, att ”det bästa tricket djävulen gjorde, var att inbilla folk att han inte finns”. Nu tror jag förstås inte på djävulen som fenomen (är jag utsatt för djävulens smarta lurendrejeri jag också…?), men talesättet går också att använda på moderna (faktiskt existerande) konspirationer.

Om jag faktiskt skulle komma väldigt nära att avslöja en verklig konspiration, så skulle det förstås gå väldigt bra att avväpna mig genom att kalla mig ”konspirationsteoretiker”, vilket idag har kommit att bli ett skällsord, som något av det löjligaste man kan vara. För att citera en okänd humorist – ”att man är paranoid betyder inte att man inte är förföljd”. Det finns gott om skumraskaffärer som de inblandade inte vill ska komma i ljuset. Men som regel går det också att avslöja detta skumrask med fakta.

Sen måste man förstås ta med i beräkningen att det finns många sammanhang där det teoretiseras vidlyftigt om konspirationer, som t.ex. i världspolitiken och företagsvärlden, när det nog för det mesta egentligen handlar om slumpartade sammanträffanden, lättja, dumhet och opportunism, som utnyttjas av andra. Politiker kan vilja visa sig duktiga i kampen mot terrorism, och så ser ett privat företag en chans att parasitera på denna önskan och skickar skickliga lobbyister till dessa politiker för att sälja in en ”lösning” på problemet. EU-utredningen SAFEE om kameror och mikrofoner i flygstolar för att kunna avslöja terrorister är ett typexempel på dyr och komplicerad teknologi som vi vanliga medborgare får betala för med höjda flygpriser och inskränkt integritet. Jag har dock väldigt svårt att tro att detta skulle bero på en världsomspännande fascistisk konspiration, när det oftast helt enkelt handlar om girighet och dumhet i gott samarbete. Ockhams rakkniv funkar fortfarande.

Detta betyder inte att vi kan luta oss tillbaka och låta korkade politiker fortsätta att införa allehanda paranoida morallagar och övervakningslagar, som datalagringsdirektiv, ACTA, FRA-lagar, SWIFT-avtalet, mer övervakningskameror, mer befogenheter för polisen och mycket annat – de ska bekämpas, och det hårt! Men den här övervakningstrenden behöver faktiskt inte betyda att det finns en världsomspännande konspiration som vill härska över hela världen. Och det är viktigt – för tror vi på den där jättekonspirationen kan det leda till att vi tappar initiativet att ändra på felaktigheter. Det blir lönlöst. Men det ÄR inte lönlöst! Att Piratpartiet lyckades få in en parlamentariker i EU-parlamentet är ett bevis för att demokratiarbete fungerar. Och jag tror verkligen på att alla former av aktivt engagemang i verkliga företeelser är den enda vägen att ändra på saker och ting – genom politik, media, konst, hjälparbete – eller positivt kreativt arbete av helt annan art.

Action speaks louder than words.

Och jag säger som Siegmund Freud, när en bekant till honom skojade om att han sög på en fallos, eftersom han rökte en cigarr – ”ibland, min gode vän, är en cigarr bara en cigarr”. Vi övertolkar ständigt, läser in, drar mer eller mindre felaktiga slutsatser – så funkar våra intellekt. Ibland hamnar vi rätt, men alltför ofta hamnar vi fel. Ibland är en cigarr bara en cigarr, och ibland är ett märkligt sammanträffande just bara ett märkligt sammanträffande, utan att det finns några hemliga baktankar eller diaboliska planer bakom.

Den största faran med konspirationsteorier när de florerar som värst, är inte teorierna själva, De är ett symptom på något värre – en avsaknad av tillit. Om vi helt slutar att lita på människor, av den enda anledningen att de råkar befinna sig i en maktposition, så sågar vi också av grenen vi sitter på. Varför skulle vi ens försöka påverka politiken i vårt land, om den vi röstar på oundvikligen måste förvandlas till en korrumperad, manipulativ maktgalning, bara av det faktum att personen i fråga har hamnat i riksdags- eller regeringsposition? Paradoxen i detta är att konspirationsteoriernas existens också är ett resultat av demokrati och yttrandefrihet. Vi får väl helt enkelt lov att stå ut med att de finns, men vi behöver inte tro på allt som påstås.

Det är dags att ”avtrollifiera” begreppet konspiration, och använda det i de sammanhang där det faktiskt är relevant. Konspirationer existerar, och har alltid existerat. Därför ska vi fortsätta att kämpa för en transparens i regeringar och andra styrande organ, för att motverka intrigerande och konspiration. Det vore förstås önskvärt om vi alla bleve mer källkritiska, att vi kräver mer fakta innan vi drar slutsatser. Utbildning i kritiskt tänkande är alltså en god sak. Och så ska vi samtidigt försöka skapa ett samhälle där vi kan lita mer på varandra, så att vi slipper beskylla varandra för att vara konspiratörer, när det inte är relevant.

Komplicerat? Kanske det – men skam den som ger sig!

tunn linje

Läs även Torbjörn Jerlerups utmärkta artikel om konspirationsteoretiker!

Edit:
Läs gärna också en utmärkt artikel i Scientific American, om hur man skiljer äkta konspirationer från falska.

Liberaldemokraterna

Dekorrand

Calle Filibuster vid Expressens valstuga

7/09, 2010

Calle vid Expressens valstuga

I lördags talade jag vid Expressens valstuga på Sergels Torg, liksom en mängd politiskt engagerade har gjort och gör varje dag fram till valet. Partiledare och ministrar, förstås, men även mindre kända, och mer oprövade partipolitiskt engagerade personer (som jag). Expressen har tagit ett väldigt kul initiativ när de har ställt upp denna valstuga, där man kan hämta information om alla riksdagspartier (och seriösa utmanare, som F! och Piratpartiet). Dessutom har de en scen och mikrofoner, så att politiska talare kan nå ut till förbipasserande medborgare – flera stycken varje dag!

Som gammal teaterapa, rutinerad estradör och rampluder i största allmänhet, har jag inga problem att äntra en scen och prata på – och jag kan vara hyggligt underhållande när jag väl kommer igång. Detta är inte skryt, utan ren yrkesstolthet – det vore helt enkelt förskräckligt om jag med mina tre års teaterutbildning och flera decennier som föredragshållare och pedagog inte skulle kunna fånga en publik…

Calle vid Expressens valstuga

Då kan ni förstå min förtjusning när den ansvarige Expressenreportern (Anna Bäsén) glatt konstaterade att jag hade långpratarrekordet av alla som över huvud taget hade pratat från Expressens lilla Speaker’s Corner. En timme och tio minuter. Jag fick många frågor, och ingen stoppade mig. En alldeles tvättäkta filibuster, på min ära!

Som grädde på moset hade jag också en trogen publik, i min son Caspian, men också riksdagsledamoten Camilla Lindberg och hennes gode vän Hugo, samt min vapendragare och hovfotograf Jonathan Rieder Lundkvist (som för övrigt har tagit alla bilderna i denna bloggpost) – ett eget entourage är bra att ha med sig om man vill få folk att stanna och lyssna. Uppenbarligen lyckades jag hålla en hyfsat intressant och underhållande nivå på pratet, för det fanns en hel drös som stannade, och några få lyssnade nästan hela tiden.

Calle vid Expressens valstuga

Natten före samma lördag hade Svenska Dagbladet publicerat Camillas och min artikel om datalagringsdirektivet, och Camilla lovade att dyka upp vid Sergels Torg, när det var min tur att valtala. Camilla hade förstås lite bus i bakfickan, och utmanade mig att gå med i Folkpartiet istället. Och så friade hon. Ja, det gjorde hon faktiskt! Hon friade å Folkpartiets vägnar, till Piratpartiet. Stor humor. Nu måste jag erkänna att jag nog inte tror att hon har mandat för det, men det var onekligen spektakulärt. Men jag fann mig, svarade ja till Camilla (å mina egna vägnar), men nej till Folkpartiet (å Piratpartiets vägnar). Kul kul.

Camilla Lindberg och jag vid Sergels Torg

Det blir faktiskt fler tillfällen för prat vid Expressens valstuga. Nu på lördag klockan 15.00 ska jag prata igen, och så på söndag klockan 11.00. Kom gärna och ställ skitjobbiga frågor – utmana mig, var besvärlig. Det blir roligare så. 🙂

tunn linje

Att Piratpartiet kommer in i Riksdagen är faktiskt akut, och oerhört viktigt för att bevara demokrati, kunskap, kreativitet, rättssäkerhet, allmänmänskliga rättigheter och personlig integritet.

PIRATPARTIET BEHÖVS I RIKSDAGEN!

Piratpartiet - rösta pirat den 19 september!

Dekorrand

Våga vägra datalagringsdirektivet!

4/09, 2010

Våga vägra datalagringsdirektivet!

Tillsammans med Camilla Lindberg (Fp) har jag skrivit en artikel om något som alla partier utom Piratpartiet har valt att hålla knäpptyst om – datalagringsdirektivet Vi skickade först artikeln till DN, men de hade ”platsbrist”. Egentligen gillar de inte Piratpartiet. Men SvD tog in artikeln, och nu finns den att läsa på SvD.se.

Camilla är en av synnerligen få politiker i riksdagen med ryggrad (hon var som bekant den enda i hela Alliansen som röstade nej till FRA-lagen). Att inget av de etablerade partierna vill prata om detta fruktansvärt repressiva EU-direktiv är en stor skandal. Det ingrepp i medborgarnas integritet och privatliv som denna teledatalagring innebär är helt ofattbar i sin omfattning, och förvandlar Sverige till en polisstat, med allt mer kontroll över invånarna.

Och här kommer artikeln:

Våga Vägra Datalagringsdirektivet, i SvD

Datalagringsdirektivet är en del av en samhällsutveckling där staten i allt högre grad registrerar och övervaka oss medborgare. Även om intentionen kan vara god, är övervakning och kontroll kontraproduktiv. I ett samhälle där människor kan yttra sig, kommunicera och ta del av information utan att avlyssnas, censureras eller registreras kan de påverka det politiska livet och ta väl underbyggda beslut. Fungerar inte detta urholkas demokratin som system.

Datalagring innebär att information om alla dina telefonsamtal, sms, e-brev och internettrafik lagras i minst två år framåt. Det kommer att gå att ta reda på exakt var du befann dig vid varje ögonblick de senaste två åren, eftersom all information sparas.

Enligt Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, artikel åtta, anges att ”var och en har rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens”. Datalagringsdirektivet innebär ett kraftigt avsteg från denna princip, och tvingar fram fullkomligt orimliga kränkningar av varje enskild medborgares integritet och privatliv, inte minst med tanke på vad som kan hända när sådan information missbrukas. Vi får ett samhälle där mänskliga relationer och grundläggande demokratiska värderingar som yttrandefrihet och meddelarfrihet äventyras. Medierna måste kunna bedriva grävande och granskande journalistik utan att begränsas av digital övervakning.

I Sverige har vi haft brevhemlighet i flera hundra år. Det är ett brott att öppna andras brev utan deras tillåtelse. Ett brev som kommer hem i brevlådan är oläst, oöppnat och oregistrerat av myndigheter och postverk. Telefoner avlyssnas inte om det inte föreligger misstanke om brott. Medborgarna har en grundlagsskyddad rätt till att kunna kommunicera förtroligt med varandra, och de som gör så skall inte bli misstänkliggjorda eller avkrävas förklaring. Detta har länge ansetts som en fundamental och omistlig del av ett demokratiskt samhälle. Med FRA-lagen och datalagringsdirektivet överges denna tradition.

I Sverige har vi dröjt med beslutet, men nu skall datalagringsdirektivet införas – eftersom det är ett EU-direktiv. Det är dock inte nödvändigt. Den så kallade artikel 29-gruppen, som består av alla nationella datatillsynsmyndigheter i EU-medlemsstaterna, menar att trafikdatalagringen strider mot Europakonventionen. Det tyska parlamentets utredningstjänst och den europeiska datatillsynsmannen har kommit fram till samma slutsats. Flera tunga instanser kritiserar alltså detta direktiv.

Sverige ska inte låta sig skrämmas till lydnad av EU-kommissionen. Vi är inte ensamma om att fördröja detta ovanligt dyra och dåliga verktyg för att motverka brott, och det finns goda skäl till det.

Internet är en av de största landvinningarna i mänsklighetens historia, och har förändrat hela världens infrastruktur. Internet är det bästa verktyg för demokrati och jämlikhet som någonsin uppfunnits. Detta måste vi ta vara på. Sverige skulle åter kunna bli ett föregångsland, en blomstrande åker för företagande, inte minst inom IT-sektorn. Med Islands helt nya informationspolitik som spjutspets, och ett starkt nej till datalagringsdirektivet, skulle de skandinaviska länderna kunna bli en frihamn för yttrandefrihet, pionjärer in i en ny tid.

Socialdemokraterna drev igenom datalagringsdirektivet i EU, med Bodström som en av arkitekterna. Alliansens politiker har inte vågat sätta ner foten, utan har bara sopat problemet under mattan. Men det finns fortfarande modiga och visionära ledamöter i alliansen, som gärna samarbetar med Piratpartiet i riksdagen, för att stoppa datalagringsdirektivet och skapa en reell frihamn för yttrandefrihet.

Camilla Lindberg, riksdagsledamot (FP)
Carl Johan Rehbinder, riksdagskandidat (PP)

tunn linje

Camilla Lindberg är riksdagsledamot för Folkpartiet, och var den enda i Alliansen som röstade nej till FRA-lagen. Camilla anser att datalagringsdirektivet är ett minst lika grovt övergrepp mot den personliga integriteten som FRA.

Carl Johan Rehbinder är riksdagskandidat för Piratpartiet, som har delad kultur, fri kunskap och skyddad integritet som främsta frågor. Piratpartiet fick ett uppsving i och med protesterna mot FRA, och ser datalagringsdirektivet som en minst lika viktig fråga. Att få kommunicera fritt och okontrollerat måste vara en grundpelare i en demokrati.

tunn linje

Kommentarer till denna artikel, på andra bloggar:
Nej till datalagring.se, Henrik Alexandersson, Anders S. Lindbäck, Scaber Nestor, Full Mental Straightjacket, Liberati, Beelzebjörn, Calandrella, Free and thinking, Jesper, Markus ”Lake” Berglund, Satmaran

tunn linje

Mer om Datalagringsdirektivet:
SvD, Christian Engström (typ allt han har skrivit om datalagringsdirektivet), Floodis – Free The Mind, Aftonbladet, Aftonbladet, Olof Bjarnasson, Stopp datalagringsdirektivet (Norge)

tunn linje

Att Piratpartiet kommer in i Riksdagen är faktiskt akut, och oerhört viktigt för att bevara demokrati, kunskap, kreativitet, rättssäkerhet, allmänmänskliga rättigheter och personlig integritet.

PIRATPARTIET BEHÖVS I RIKSDAGEN!

Piratpartiet - rösta pirat den 19 september!

Dekorrand

Demonstrera mot ACTA – för frihet och privatliv!

24/04, 2010

Piratpartister med lila fanor

Idag lördag 24 april, 15.00, anordnar Piratpartiet än en gång en demonstration – nu mot det nu släppta konsolideringsförslaget till handelsavtalet ACTA, på Södermalm i Stockholm. Det är väldigt lätt att konstatera att vi är den nya tidens politiska aktivister och medborgarrättskämpar, och än så länge kämpar vi i motvind, men vi kryssar vackert, så vi ska nog komma i land i tid.

Officiell information:

Demonstrationen äger rum På Medborgarplatsen, vid trappan mot Medborgarhuset klockan 15:00 (funktionärssamling 14:30) och pågår till omkring 17:30.

Talarlistan är inte klar än men troligen kommer, men några förväntade talare är följande:

  • Rick Falkvinge, Partiledare, Piratpartiet
  • Robert Nyberg, Styrelsemedlem, Ung Pirat Stockholm
  • Anna Troberg – Författare och Vice partiledare för Piratpartiet
  • Carl Johan Rehbinder – Riksdagskandidat för Piratpartiet

(Listan är preliminär och kommer troligtvis förändras.)

Ansvariga för demonstrationen är:
Robert Nyberg; 08-551 718 20, och Ola Nyström; 073-423 27 46

tunn linje

Mer info om demonstrationen hittar du på Piratpartiets hemsida, Presscenter och på Facebook.
Läs gärna även Piratpartiets pressmeddelande om ACTA.

purple_jollyrogerflag

Att Piratpartiet kommer in i Riksdagen är faktiskt akut, och oerhört viktigt för att bevara demokrati, kunskap, kreativitet, rättssäkerhet, allmänmänskliga rättigheter och personlig integritet.

pirat_blogbanner

Dekorrand

Reinfeldt får smisk av Piratpartiet!

22/03, 2010

partipiska

Lyssna på blogginlägget! – Klicka på pilen!

Christian Engström skriver på sin blogg att Reinfeldt piskar fel, och att statsministern kanske borde gå en kurs hos mig i hur man smiskar, och hur man tar emot smisk.

Hela resonemanget kring smisk och partipiskor bygger från början på en mer eller mindre intern pirathumor, som fick en kulmen på förra årets EU-valvaka, som enligt Expressen ”spårade ur”, när jag gav Rick och Christian varsin lila piska i present. Christian fick smisk av Rick, inför en förbluffad presskår och en jublande publik av lyckliga pirater.

Men det där med Fredrik under piskan var faktiskt en väldigt underhållande bild, så pass att jag blev lite inspirerad – här har ni en underbar scen…

Very thin brown line

I Riksdagshusets egen dungeon:

(dask)
”Ah! Det där gjorde ont!”
”Andas djupare… släpp taget, släpp kontrollen…”
”Det är så svårt…!”
”Schhhh… andas….”
(dask)
”Aaajjj!”
”Andas djupare, släpp kontrollen, ge upp makten…”
(dask)
”Ah – ah – ah – ahhhhhh…”
(dask)
”Åååhhhh – hahah… aaahhhh…”
(dask)
”Aaahhh… hah… hahaha…”
”Känner du hur skönt det blir när du lägger makten i mina händer, Fredrik…?”
(dask)
”Ah… Jaa… mera… mera…”
(dask)
”Bara slappna av…”
(dask)
”Vila i smärtan…”
(dask)
”Är du en stygg pojke, Fredrik?”
(dask)
”Ah… Ja…”
(dask)
”Är du riktigt, riktigt stygg…?
(dask)
”Jaaaa, jag är stygg! Aajjj!”
(dask)
”Vill du bli en snäll pojke, Fredrik?”
(dask)
”Ah! Jaa!”
(dask)
”Riktigt snäll…?”
(dask)
”Jaaa…. Aaah! Jaaa…!”
(dask)
Stoppa FRA?
(dask)
(dask)
(dask)
”Aaaahhh – jaaaa, stoppa FRAAAA!”
(dask)
”Stoppa IPRED?”
(dask)
(dask)
(dask)
”Aaaahhh – jaaaa, stoppa IPRED!”
(dask)
”Stoppa Datalagringsdirektivet?”
(dask)
(dask)
(dask)

”Aaaahhh – jaaaa, jaaaa, jaaaaa – stoppa Datalagringsdirektivet!”
(dask)
(dask)
(dask)

”Så ja, lille vän, nu får du kram…”
”Mmmmmmm-m-m…..”
”Nu får du dra upp byxorna, och gå och öppna dörren åt din kompis Jan Björklund.”
”Ja, tack, tack, tack, det ska jag göra…”
”Vi ses nästa vecka – då ska vi ta itu med din kompis Beatrice och hennes barnkisslag…”
”Ja tack…”

Very thin brown line

Låter som en bra grej, tycker jag. Inte minst med tanke på den australiensiska undersökning som jag skrev om för drygt ett år sedan här på bloggen, som visar att människor som har ett avancerat sexliv är lyckligare än andra. Par som praktiserar till exempel SM-sex visade sig vara mer harmoniska än de som praktiserar ”vanligt” sex.

Hur det än blir, så kan vi garantera att de övriga partierna kommer att få mycket smisk av oss pirater, när vi väl kommer in. Och det kommer att svida.

tunn linje

Att Piratpartiet kommer in i Riksdagen är faktiskt akut, och oerhört viktigt för att bevara demokrati, kunskap, kreativitet, rättssäkerhet, allmänmänskliga rättigheter och personlig integritet.

pirat_blogbanner

tunn linje

Lyssna på blogginlägget! – Klicka på pilen!

TantraBlog Bloggradio

Dekorrand

Piratpartiet – det enda vettiga alternativet

4/04, 2009

Piratpartister med lila fanor

Frihet har alltid varit viktigt för mig. Jag är måhända en alldeles osedvanligt anti-auktoritär person, men jag har svårt att acceptera att bli styrd och kontrollerad av någon annan än mig själv. Det är inte så att jag aldrig kan acceptera någon auktoritet – jag kan gärna låta någon annan leda mig, råda mig, när jag väljer det själv. När jag väljer det själv. Detta är viktigt, och jag kommer att återkomma till det.

Jag anser att jag är en suverän individ, med full makt över mitt eget liv. Ingen har rätt att bestämma över mig och min kropp, mina tankar, mitt liv. Ingen har rätt att styra mig mot min vilja. Ingen har rätt att hindra mig från att göra vad jag vill med mina tankar, min själ, min kropp. Det enda tillfälet då någon har rätt att kränka denna suveränitet är när jag själv kränker, eller avser att kränka, någon annans suveränitet. Om jag vill utnyttja, lura, misshandla eller stjäla från någon annan lika suverän individ, har omgivningen rätt att hindra mig. Inte annars.

Det känns en smula begränsande att uttrycka en viss specifik politisk ideologi som ledstjärna, eftersom jag gärna lyssnar på alla, och låter mig inspireras av flera, men om jag måste välja så är jag definitivt liberal, och nog mest libertarian. Totalitära och auktoritära ideologier med stark hierarki har alltid känts djupt främmande för mig, och kränkande för hela mitt väsen, och även för hela mänsklighetens väsen. Därför har det fyllt mig med en enorm besvikelse att den politiska allians som jag var med om att rösta in i Riksdagen i det senaste valet visade sig arbeta i en minst lika vidrigt antiliberal socialfascistisk riktning som den regering de ersatte.

Den nuvarande regeringen har fortsatt att bygga Bodströmsamhället, i en farlig fart, och har på osannolikt kort tid introducerat en mängd integritetskränkande lagar och förordningar, som t.ex. FRA, IPRED, datalagringsdirektivet, ökade befogenheter för polisen, och mycket mer – allt i syfte att göra oss medborgare mer och mer transparenta för myndigheter och makthavare. Detta är enligt min mening inte acceptabelt. Det är våra folkvalda som skall vara transparenta, det är dem vi har givit förtroendet att administrera vårt samhälle som måste hålla sig vidöppna för granskning – det är vi som ska granska dem, inte tvärtom.

Med hjälp av utsökt usla svepskäl (kamp mot terrorism, barnporr, organiserad brottslighet, upphovsrättsbrott m.m.) introduceras ett censur- och kontrollsamhälle som hade givit Erich Honecker eller Lavrentij Beria multipla orgasmer. Givetvis bryr sig de verkliga makthavarna inte ett skit om barnporr eller svältande musiker, och terrorism är faktiskt inget vi svenskar behöver oroa oss för, så man behöver inte vara en paranoid konspirationsteoretiker och foliehatt för att fatta att det är något annat som är i blickfånget. Det är själva kontrollen man vill ha. Makt berusar och korrumperar, det är ett välkänt faktum, och ju mer man har, desto mer vill man ha.

bodstromsamhallet1

Det är därför vi har ett demokratiskt system i Sverige – för att kunna kontrollera och begränsa makten. Men även ett demokratiskt system kan gå åt helvete. Weimarrepubliken är ett bra exempel. Vi har förvisso en grundlag, men den är oerhört tandlös och svag, och man kan vifta bort den med några enkla penndrag. Därför borde vi i Sverige stärka demokratin genom att instifta en riktig konstitution, som inte är förhandlingsbar, som man har i USA. Vi borde kanske också ha tidsbegränsning på hur länge man får sitta som parlamentariker i Riksdagen. Två valperioder eller maximalt tre, vore en bra garant för att slippa broilers och rygghukande (när partipiskan viner) röstboskap.

Så vilka ska man rösta på då, om man inte vill rösta på något av de etablerade riksdagspartierna? Sverigedemokraterna kan man ju absout inte rösta på – bara imbecilla idioter utan vare sig hjärna eller omdöme kan rösta på ett sådant skitparti. Som Kristdemokraterna med en nynazistisk anstrykning, och ännu mindre intelligens. Att rösta på Sd borde egentligen vara ett säkert tecken på att man egentligen inte förtjänar att ha rösträtt (OBS – jag är ironisk nu – jag tycker att även Sverigedemokrater ska få rösta – litet meddelande till de eventuellt läskunniga Sverigedemokrater som av någon underlig anledning råkat hamna här). Fi? Nja, förutom att jag inte sympatiserar med Fi, är de tyvärr patetiska och helt körda, eftersom de gjorde ett stort misstag i att bli Schymans stödtrupp i att bilda parti istället för att skapa en effektiv lobbyorganisation. Junilistan är ännu mer körda – stendöda, faktiskt. Vet någon alls vad Junilistan stod för egentligen?

Kvar finns Piratpartiet – det snabbast expanderande partiet i Sverige, med fler medlemmar i partiet än V och Mp (är snart ikapp Fp), och Sveriges näst största politiska ungdomsförbund (större än SSU – bara MUF är större). Visst, det är imponerande – men sympatiserar jag verkligen med Piratpartiet? Gillar jag deras idéer? På ett plan spelar det mindre roll, eftersom det viktigaste för mig är att sparka på de sittande partierna, markera med min röst att jag är grymt missnöjd. Bara jag kan sympatisera någorlunda, så räcker det. Så resonerade jag förra året.

Men eftersom jag är en nyfiken och framfusig typ, lyckades jag nån gång förra året få till en lång och pratsam middag på en indisk restaurang med Piratpartiets partiledare Rick Falkvinge. Jag skulle minsann grilla honom rejält (inte för att äta upp honom – jag är vegetarian!), men det blev istället ett otroligt inspirerande och ögonöppnande samtal om upphovsrätt, medborgarrätt, patentlagar, frihet, kontrollsamhället, lagstiftning, politisk strategi och ekonomi. Jag tror att vi pratade en del om litteratur, film, mat, whisky och motorcyklar också. Han är ju en jävligt trevlig och intelligent karl, Falkvinge… 🙂

Demonstration

Jag insåg helt enkelt att jag inte sett hela bilden, och att jag liksom så många andra i min situation drogs med gamla föreställningar som mest byggde på bristande kunskap och visionärsskap. Vi hade mötts i FRA-frågan, träffat varandra på demonstrationerna, liksom en mängd andra från samtliga politiska ungdomsförbund, och jag såg att detta var frågor som överskred alla politiska gränser, rev barriärer mellan vänster och höger, för att identifiera en helt annan mur – mellan makten och folket, mellan dåtid och framtid, mellan protektionism och visionärskap, mellan teknikpositivitet och rädsla för det nya.

Jag insåg att det enda politiska parti som över huvud taget tog de medborgarrättsliga frågorna på allvar var Piratpartiet – rätten att tillägna sig och sprida information, rätten till anonymitet, rätten till förtroliga samtal utan att bli kontrollerad, rätten till brevhemlighet, rätten till personlig integritet, likhet inför lagen, rätten till privatlivets helgd, rätten att inte behöva oroa sig ständigt över om man blir kontrollerad och registrerad, rätten att skapa fritt utan att oroa sig för om någon redan har patent eller upphovsrätt till det jag skapar, rätten att inneha all information jag vill, rätten att leva som en fri och vuxen människa med full suverän kontroll över min kropp och mitt liv. Allt detta är viktigt för mig, och Piratpartiet är faktiskt hittills det absolut enda parti som svarar upp mot alla dessa mina rättigheter som jag kräver för mig själv.

Piratpartiet är ett frihetligt parti, med vad jag skulle kalla klart libertarianska principer i grunden. Men det går inte att trycka in Piratpartiet i en vänster-höger-skala. Det Piratpartiet står för är något helt annat, något helt nytt. På samma sätt som det inte gick att placera Miljöpartiet på denna skala, när de grundades 1981, och kom in i Riksdagen första gången 1988, eftersom de stod för en helt annan uppsättning värderingar (miljön i fokus), på samma sätt måste även Piratpartiet bedömas idag. Jag har träffat pirater från alla politiska håll, och det man kan säga är gemensamt är framför allt detta medborgarrättsliga frihetspatos. Men det finns både ”vänsterfolk” och ”högerfolk”, liksom även andra grupperingar representerade inom Piratpartiet, och det är faktiskt en del av partiets styrka.

pp_eukand

Därför tänker jag rösta på Piratpartiet i EU-valet, samt även i Riksdagsvalet nästa år. Och det skulle glädja mig om du, kära läsare, gör detsamma. Du behöver inte ens sympatisera med allt som Piratpartiet står för – det viktiga är att röra om i grytan, stoppa de mest fascistoida maktexpansionerna, ta tillbaka makten till folket, markera tydligt för sittande politiker att nu får det fan vara nog.

Gillar du frihet? Rösta på Piratpartiet. Gillar du att kunna skicka e-brev eller prata i telefon utan att vara orolig för att bli kontrollerad och avlyssnad? Rösta på Piratpartiet. Vill du fritt kunna ta del av kunskapssamhället och världens kultur, utan att behöva bryta mot lagar och riskera att förlora all din egendom? Rösta på Piratpartiet. Vill du sätta ner foten, och markera att de sittande partierna har förlorat ditt förtroende? Rösta på Piratpartiet. Vill du vara med om att skapa framtiden, snarare än att förskrämt hålla fast vid det gamla? Rösta på Piratpartiet.

tunn linje

Läs mer på Piratpartiets egen hemsida: www.piratpartiet.se

Dekorrand


%d bloggare gillar detta: