Apropå inkompetenta ministrar…

Piratpartiet behövs i Riksdagen!
Det är faktiskt akut, och extremt viktigt för att bevara demokrati, kultur, kunskap, kreativitet, rättssäkerhet, allmänmänskliga rättigheter och personlig integritet.

Sexköpslagen – en morallag med en omoralisk utvärdering

För en vecka sedan skrev jag, tillsammans med fyra andra frihetliga, politiskt engagerade bloggare från olika partier, en artikel om Anna Skarheds utredning av sexköpslagen till DN Debatt, som hade lovat plats för vår artikel. I går fick vi beskedet att den inte kommer in. Uppenbarligen tyckte DN att ämnet redan var uttömt av en mängd andra skribenter. Så kan det gå.
Så nu lägger vi ut den på våra bloggar i stället, samtidigt, och skapar en liten, liten bloggvägg.

Sexköpslagen är en ren morallag. Vi spelar – om än i knattedivisionen – därför i samma liga som länder som stenar otrogna kvinnor och hänger män som praktiserat homosexualitet. I ett avseende går denna lag längre än någon morallagstiftning från 1800-talet. Vare sig att sälja eller att köpa sexuella tjänster har tidigare varit kriminaliserat i Sverige. När sexlagen kom var den även unik i världen. Detta historiska och geografiska pionjärarbete väcker många frågor: Vilken effekt har lagen fått? Vilka konsekvenser?

I den utvärdering av sexköpslagen som nyss offentliggjordes får man inte svar på några frågor. Istället är utredningen en av årets största politiska skandaler. Där hittar man såväl vetenskapligt fusk och faktafel som ideologisk enögdhet. Trots att Europarådet och FN upprepade gånger har uppmanat Sverige att utföra en ”heltäckande och oberoende utvärdering” av lagen var slutsatserna givna redan i utredningsdirektiven. Lagen får inte ifrågasättas och utredaren ska ”överväga behov och lämpligheten av en skärpning av straffskalan”. Om det hade funnits ett genuint intresse för att utreda lagen skulle man ha valt en oberoende utredare och man skulle inte ha talat om vad utredningen ska mynna ut i innan den startade. Istället tillsatte man Anna Skarhed som ensamutredare, en entusiastisk och okritisk förespråkare för lagen. Allt detta på beställning av Beatrice Ask, som om inte annat gjorde sitt ställningstagande klart i mars i år, när hon föreslog en förnedrande särbehandling av misstänkta sexköpare.

På det följer att allt som kunde leda till andra slutsatser har avfärdats i denna bakbundna utvärdering. Forskare och debattörer som har uttryckt kritik mot sexköpslagen såsom Laura Agustín, Susanne Dodillet och Petra Östergren nonchaleras. Ett annat exempel är den nonchalans med vilken man avfärdar gatuprostituerades försämrades situation. Förändringen i kundunderlaget medför nämligen att det har blivit svårare att välja bort de potentiellt farliga kunderna – de som kanske är ute efter att slå och skada – eftersom de säkra kunderna nu istället köper sexuella tjänster via Internet. Detta menar Skarhed inte är en riktig förklaring, och påstår istället att den försämrade situationen skulle bero på att det finns mer heroin på marknaden.

I en intervju på CNN förklarar Beatrice Ask att det viktigaste i utredningen är jämförelsen med våra grannländer och de slutsatser man kan dra av den. Men de siffror man stöjder sig mot i jämförelsen med Danmark är grovt förfalskade. Organisationen Reden, en statligt finansierad hjälporganisation har inkluderat hemlösa, knarkare och andra hjälpsökande i statistiken. Dessutom har man dubbelregisterat besökare och lagt ihop flera års statistik som årlig. Dessa oegentligheter har varit kända ända sedan i fjol. Den här statistiken som enligt Ask är så central borde alltså aldrig ha tagits upp i utredningen.

Inte heller övrig statistik kan ses som tillförlitlig. Utredningen har exempelvis inte gjort en egen undersökning kring antalet sexarbetare i Sverige, utan förlitat sig på tidigare gjorda undersökningar. Snart sagt varje avsnitt innehåller en reservation i formen av ett påpekande om att det är svårt att få fram exakta siffror – ändå dras tvärsäkra slutsatser baserade på just dessa.

I utredningen hävdas också, trots ovan angivna om gatuprostituerades situation, att lagen inte påverkat sexsäljares situation negativt – men också att om så är fallet, så är det en bra konsekvens av lagen. Skarhed menar också att det är logiskt att de “offer för prostitution” som “tagit sig ur den” gillar lagen, medan de aktiva sexsäljarna inte tycker om den. Därmed diskvalificerar hon aktiva sexarbetares åsikter och erfarenheter. Skarhed var också tydlig med att vi i Sverige inte jobbar med skademinimering.

Sexköpslagens ändamål är att utrota sexhandeln utan hänsyn till vilka skador det kan medföra och utan hänsyn till att det är sexsäljarna som betalar priset för den strategin. Utvärderingen är även full av diskriminerande och ideologiska ställningstaganden. ”Det är skamligt och oacceptabelt att män kan ha tillfälliga sexuella relationer med kvinnor mot betalning” står det i den engelska sammanfattningen. Man beskriver också sexhandel som ”en form av manligt våld mot kvinnor” och som ett ”extremt uttryck för ojämlikhet”. Trots att manliga sexsäljare är en stor och växande grupp bortser man från dem i utredningen. De passar givetvis inte in i den här uppdelningen i kvinnliga offer och manliga förövare.

Ett av sexköpslagens främsta mål är att öka jämställdheten. Det anger man också i utredningen. Men när man väljer att göra den ena parten i en ömsesidig transaktion till förövare och den andra till offer beroende på kön är det könsdiskriminering. När man fråntar kvinnan omdöme, rationalitet, ansvar för sina handlingar och rätten kropp och till sin sexualitet är det könsdiskriminering.

Vi måste också våga fråga oss vad som händer med brottsbenägenheten och respekten för lag och rätt när skillnaden mellan samtyckessex mot betalning respektive våldtäkt, människorov och utnyttjande av minderåriga krymper. Är det verkligen rimligt att polisen ska sätta mer resurser på att spana på i övrigt laglydiga medborgare som köper sex av myndiga och införstådda säljare?

Vid presskonferensen säger Anna Skarhed att den kvarts miljard som satsats på att bekämpa prostitutionen ”inte precis har kastats i sjön”. Det är förstås trösterikt att höra, men har pengarna ens kastats i rätt riktning? Vi vet att våldtäktsanmälningarna skjuter i höjden och att traffickingen ökar. Ändå är det på sexköp man vill fördubbla påföljden, ändå är det sexköp utredaren vill att polisen skall prioritera högre.

Det enda den här utredningen bevisar är att även före detta justitieråd kan göra politiska beställningsjobb och att vår justitieminister är kapabel att göra sådana beställningar. ”Straffskalan för sexköp behöver skärpas för den hör hemma i en världsbild och en verklighet som inte stämmer överens med den som idag gäller” sade Anna Skarhed när hon presenterade utvärderingen.

Vårt samhälle har förändrats av sexköpslagen, men på vilket sätt? Försöket att lagstifta bort prostitutionen har bevisligen inte lyckats, jämställdheten har inte ökat och traffickingen har inte minskat. Istället är de tydligaste effekterna av sexköpslagen att vi har fått ett mer fördömande och moralistiskt samhälle med angiveri, dubbelmoral och riggade utvärderingar som naturliga och förväntade inslag.

Är det verkligen en sådan världsbild och verklighet vi vill ha i Sverige?

Artikeln författad och undertecknad av:
Per Hagwall, riksdagskandidat, Moderaterna i Stockholms stad
Helena von Schantz, riksdagskandidat, Folkpartiet i Östergötlands län,
Hanna Wagenius, riksdagskandidat, Centerpartiet i Jämtlands län
Carl Johan Rehbinder, riksdagskandidat, Piratpartiet
Erik Laakso, socialdemokratisk debattör

Se även denna artikel i Expressen, av Camilla Lindberg (fp) och Marianne Berg (v):
Skrota sexköpslagen för kvinnornas skull

Juridiska paradoxer – ett bra förslag, men från fel personer

Även en blind höna kan ibland hitta korn av sanning, eller av något annat. Regeringens allmänt förvirrade justitieminister Beatrice Ask har lagt ett förslag till ny kreditupplysningslag, som förstås har mött hård kritik, men efter en KU-granskning har propositionen nu godkänts av en borgerlig majoritet.

Naturligtvis är oppositionen mot förslaget – det är oppositionens självklara uppgift att vara mot regeringens förslag, och ingen överraskning. Jag blir betydligt mer oroad när en enig Riksdag klubbar genom ett förslag utan motstånd (så som skedde häromdagen med den nya, komplett vansinniga barnpornografilagen). Det är inte heller någon överraskning att pressen är kraftigt kritisk. Hur ska de nu kunna ägna sig åt sin seriösa granskande journalistik, som att publicera alla dessa listor med vilka kändisar som har högst inkomst i Nacka kommun (eller var nu folk bor)?

Jag vill inte läsa i dagstidningen vad min granne har i lön. Jag anser faktiskt att det är hans eller hennes ensak, och något jag faktiskt inte har med att göra. Jag tycker att det är ett skamlöst övergrepp, och oerhört integritetskränkande, att tjäna pengar på lösnummer genom att vifta offentligt med enskilda medborgares privata ekonomi. Det är usel (eller snarare obefintlig) journalistik, skvaller som inte borde räknas som nyheter med allmänintresse, mer än de där paparazzibilderna av troslösa popbimbosar som kliver ur bilar.

Naturligtvis hävdar medias representanter att de vill ha den här öppenheten för att kunna granska politiker, näringsliv och brottslingars handel och vandel. Men även media måste respektera enskilda medborgares privatliv, och det tycker jag är bra. Ingen har rätt att få veta vad jag tjänar, eller min granne – såvida jag inte vill berätta det självmant, förstås. Eller om det finns goda skäl att jag begått någon form av ekonomisk brottslighet. Och om det faktiskt sker oegentligheter så ska det vara en sak för polisen, inte en lynchmobb.

Jag tycker faktiskt att det är en väldigt bra idé att stoppa det här oskicket att vem som helst kan begära en kreditupplysning på vanliga medborgare. Det ÄR integritetskränkande, och borde ersättas med samma praxis som gäller för brottsregister. Om en arbetplats kräver utdrag ur brottsregistret så är det upp till mig att begära ut dessa uppgifter, och förmedla dem vidare, om jag anser att det är relevant. Detsamma borde gälla kreditupplysning. Då är det jag själv som avgör vilken personlig information som jag vill dela med mig av, ingen annan.

Jag upplever det som oerhört irriterande att få hem brev med besked om att ett företag har gjort en kreditupplysning på mig – efter att det redan har hänt. Någon har smygkikat på min privata ekonomi, någon jag inte vet vem det är, någon som anser sig ha rätt att ta del av den informationen utan att ens behöva be mig om lov. Det är INTE acceptabelt i min värld. Jag vill bli tillfrågad. ”Får jag titta i din plånbok?” Och jag vill alltid ha rätten att säga ”nej, det får du inte”. Eller ”ja, varsågod” – om jag nu gör den bedömningen att jag kan lita på den som frågar. Men myndigheter anser ju sig ofta ha rätt att kliva in utan att knacka, ta för sig utan att be om lov – det ligger i den korrumperade maktens natur att bete sig så.

Det sägs också att det blir väldigt komplicerat för företagare som säljer dyrare kapitalvaror, om de måste be om lov att få göra en kreditupplysning. Men det är ju inte kundens problem. Om det vore svårare för kommersiella företag att få kreditupplysning (alltså att de bara kan få göra en kreditupplysning om kunden går med på det), så kommer det att finnas en marknad för de lite mer risktagande affärsinnehavare som är redo att sälja till folk utan kreditupplysning, och det kan väl vara positivt för konkurrensen?

Däremot är det förstås inte trovärdigt när detta lagförslag kommer från den nuvarande regeringen, som jag inte litar på för fem öre – särskilt inte när det gäller integritetsfrågor. Jag anar många och stora ugglor i mossen. Jag fick omedelbart tanken att de politiker som står bakom detta förslag kanske gör det för att få en inverterad effekt – för att allmänheten ska tycka att det är en jättebra idé med kreditupplysningar. Transparens och offentlighetsprincip. Och så glömmer de att det framför allt är maktens representanter som ska vara transparenta – inte medborgarna.

Politikerna kan faktiskt vara precis så sluga. Det vore inte första gången någon erbjuder ett skamförslag, för att få en väntad kraftig motreaktion, och sedan presenterar de det förslag de egentligen vill få genom, som ett mycket snällare, omgjort förslag. Ren jävla taktik, alltså.

Eller så vill de bara helt enkelt inte bli granskade själva. Så jävla primitivt illa kan det ju också vara. Synd att en i grunden bra idé ska bli solkad av smutsiga intentioner.

Blogge skriver också om lagförslaget.

Att Piratpartiet kommer in i Riksdagen är faktiskt akut, och oerhört viktigt för att bevara demokrati, kunskap, kreativitet, rättssäkerhet, allmänmänskliga rättigheter och personlig integritet.

Reinfeldt får smisk av Piratpartiet!

Christian Engström skriver på sin blogg att Reinfeldt piskar fel, och att statsministern kanske borde gå en kurs hos mig i hur man smiskar, och hur man tar emot smisk.

Hela resonemanget kring smisk och partipiskor bygger från början på en mer eller mindre intern pirathumor, som fick en kulmen på förra årets EU-valvaka, som enligt Expressen ”spårade ur”, när jag gav Rick och Christian varsin lila piska i present. Christian fick smisk av Rick, inför en förbluffad presskår och en jublande publik av lyckliga pirater.

Men det där med Fredrik under piskan var faktiskt en väldigt underhållande bild, så pass att jag blev lite inspirerad – här har ni en underbar scen…

I Riksdagshusets egen dungeon:

(dask)
”Ah! Det där gjorde ont!”
”Andas djupare… släpp taget, släpp kontrollen…”
”Det är så svårt…!”
”Schhhh… andas….”
(dask)
”Aaajjj!”
”Andas djupare, släpp kontrollen, ge upp makten…”
(dask)
”Ah – ah – ah – ahhhhhh…”
(dask)
”Åååhhhh – hahah… aaahhhh…”
(dask)
”Aaahhh… hah… hahaha…”
”Känner du hur skönt det blir när du lägger makten i mina händer, Fredrik…?”
(dask)
”Ah… Jaa… mera… mera…”
(dask)
”Bara slappna av…”
(dask)
”Vila i smärtan…”
(dask)
”Är du en stygg pojke, Fredrik?”
(dask)
”Ah… Ja…”
(dask)
”Är du riktigt, riktigt stygg…?
(dask)
”Jaaaa, jag är stygg! Aajjj!”
(dask)
”Vill du bli en snäll pojke, Fredrik?”
(dask)
”Ah! Jaa!”
(dask)
”Riktigt snäll…?”
(dask)
”Jaaa…. Aaah! Jaaa…!”
(dask)
Stoppa FRA?
(dask)
(dask)
(dask)
”Aaaahhh – jaaaa, stoppa FRAAAA!”
(dask)
”Stoppa IPRED?”
(dask)
(dask)
(dask)
”Aaaahhh – jaaaa, stoppa IPRED!”
(dask)
”Stoppa Datalagringsdirektivet?”
(dask)
(dask)
(dask)
”Aaaahhh – jaaaa, jaaaa, jaaaaa – stoppa Datalagringsdirektivet!”
(dask)
(dask)
(dask)
”Så ja, lille vän, nu får du kram…”
”Mmmmmmm-m-m…..”
”Nu får du dra upp byxorna, och gå och öppna dörren åt din kompis Jan Björklund.”
”Ja, tack, tack, tack, det ska jag göra…”
”Vi ses nästa vecka – då ska vi ta itu med din kompis Beatrice och hennes barnkisslag…”
”Ja tack…”

Låter som en bra grej, tycker jag. Inte minst med tanke på den australiensiska undersökning som jag skrev om för drygt ett år sedan här på bloggen, som visar att människor som har ett avancerat sexliv är lyckligare än andra. Par som praktiserar till exempel SM-sex visade sig vara mer harmoniska än de som praktiserar ”vanligt” sex.

Hur det än blir, så kan vi garantera att de övriga partierna kommer att få mycket smisk av oss pirater, när vi väl kommer in. Och det kommer att svida.

Att Piratpartiet kommer in i Riksdagen är faktiskt akut, och oerhört viktigt för att bevara demokrati, kunskap, kreativitet, rättssäkerhet, allmänmänskliga rättigheter och personlig integritet.