Senkommet reportage från Almedalen…

För första gången i mitt liv upplever jag detta galna vuxendagis, politikerkarnevalen Almedalsveckan, i Visby. Jag måste erkänna att jag har haft det vansinnigt roligt. Har man det minsta intresse för politik är detta paradiset. Jag har varit på en stor mängd olika seminarier, träffat mängder med intressanta människor, nätverkat, blivit intervjuad, ätit gotländska jordgubbar och gotländsk saffranspannkaka. Och var man än går eller står, så hittar man intressanta människor att prata politik med. På djupet, och påläst. Spännande!

Jag hade planerat att jag skulle blogga varje dag. Så bidde det inte. Den mångfacetterade politikfestivalen svepte mig med på en våg av möten, seminarier, politiska diskussioner, jippon och fester – så jag hann helt enkelt inte skriva ett endaste blogginlägg. Jag var alldeles för uppslukad av hela grejen. Jag brukar säga att det roligaste man kan göra med kläderna på är att regissera teater. Nu har jag funnit något som är minst lika kul.

Utbudet av aktiviteter var helt obegripligt stort. Varje dag fanns det över 200 aktiviteter att välja bland – i det officiella programmet. Det blev till att lusläsa, kan jag lova. Riktigt knepigt att välja blev det när tre-fyra jätteintressanta seminarier krockade med varandra – och det hände ständigt, varje dag…!

Jag och alla andra pirater på plats (ett fyrtiotal) fick dessutom snygga och personliga lila skjortor med tryck – Piratloggan, namn och titel – och det bidrog förstås till att sätta färg på tillvaron. Ordentligt. Vi syntes överallt! Strategin var att fara runt i Visby, på egen hand såväl som i grupp, och så försökte vi att sprida ut oss på så många intressanta evenemang som möjligt. Ibland var vi många pirater på samma plats, och det gav ju en spännande masseffekt. Förmodligen framstod det som att vi var många fler än vi faktiskt var…

Många intressanta seminarier blev det under veckan – bl.a. en paneldiskussion med medlemmar i Liberati, Svart Måndag, Piratpartiet och F! – Alexander Bard, Amanda Brihed, Mattias Bjärnemalm m.fl., samt även journalisten Isobel Hadley-Kamptz. Tanken var att samla olika frihetsinriktade organisationer för att skapa ett större frihetligt nätverk.

Fi avslöjade sig förstås genom sin representant som det repressivt marxistiska, dogmatiskt frihetsnegativa parti de är, och passade följaktligen inte så bra in i det frihetliga klustret, men det var ju förutsägbart. Mötet blev väldigt inspirerande ändå. Många nya kontakter knöts, och en del gamla bekräftades och stärktes, vilket ger hopp för framtiden. Samarbete med likasinnade och kompatibla grupper kan onekligen ge en enorm politisk tyngd.

Flera debatter om upphovsrätt och integritet på Internet anordnades av Netopia, Forum för digitala samhällsfrågor, på Borgen, en biograf i Visby. Jag bevistade ett par av dessa debatter. De var uppenbarligen av skiftande kvalitet, men just de jag besökte var onekligen intressanta, om än en av panelerna var väldigt partisk i sin sammansättning. Men det fanns förstås alltid pirater närvarande som kunde ställa knepiga frågor.

Roligast och mest inspirerande var nog ändå en morgondebatt mellan Johan Norberg och Maria Wetterstrand – temat var ”hur gröna är liberalerna, och hur liberala är de gröna?” Det hela utmynnade i ett fantastiskt stimulerande och roligt samtal mellan dessa båda skickliga debattörer – levande, genomtänkt, personligt, trevligt. Så skulle alla debatter se ut. Läs mer om debatten i Lisa Magnussons artikel i Aftonbladet – eller se hela debatten på Bambuser!

Ett annat högintressant seminarium handlade om sociala medier och vilka som faktiskt är bäst på det just nu, och varför. Det skedde i det stora tältet på H12 (Hästgatan 12), som för övrigt var det enda stället i hela Visby (förutom Pirathuset, förstås) som hade bra nätuppkoppling. Kända bloggare och andra aktiva opinionsbildare debatterade, modererade av Alexander Bard (igen!).

Tyvärr fanns det alltför många ”Halleluja-möten” i Almedalen, seminarier med förbestämda svar på alla frågor och en trogen publik. Om man hade motsatt åsikt på ett sådant möte var man inte välkommen. Eller så blev man utbuad och mobbad. T.o.m. om man satt i panelen (sånt hände). Camilla Lindberg (fp) blev t.ex. ordentligt åtgången i just ett seminarium kring sexköpslagen. Men jag lyckades som sagt undvika alla sådana enfaldiga seminarier.

Jag undvek dessutom konsekvent alla seminarier med tema sexköpslagen eller droglagstiftningen, eftersom jag nu var i Almedalen som representant för Piratpartiet (i lila skjorta med vitt tryck), och än så länge är dessa ämnen inte piratpolitik. Inte för att jag generellt undviker dessa ämnen annars, men i just Almedalen hade jag garanterat bara gjort folk sura och arga (eftersom de seminarier jag hittade verkade vara typiska halleluja-möten). Det finns bättre fora för dessa diskussioner – min egen blogg, till exempel…

Vi ordnade förstås några egna aktiviteter – bland annat höll Anna Troberg och jag en kulturpolitisk diskussion på torsdagkvällen, med Emma Opassande och författaren Unni Drougge som deltagare i panelen. Temat var just kulturarbetarnas ökade möjligheter att nå en publik, med den nya tekniken.

Större delen av publiken var pirater, eller sympatisörer, vilket jag personligen tycker är lite enahanda, eftersom det lätt blir just ett sådant ”halleluja-möte” som jag inte gillar. Det hade blivit mer fart om vi hade haft fler genomtänkta upphovsrättskramare i publiken. Men det blev i alla fall väldigt trevligt, och vi fick ytterligare ett tillfälle att markera vår närvaro i den politiska sfären.

Nere vid hamnen fanns pirattältet, ett infotält bland en massa andra tält, där besökare kunde köpa en riktigt läskig, lila Slush (eller vad det nu heter), få en lila heliumballong och annat kampanjmaterial. Tyvärr såg tältet snarast ut som en stökig studentlya, bebodd av datanördar, vilket väl kanske var passande på sätt och vis, men inte särskilt estetiskt tilltalande. Det har gjorts snyggare förr, och det hade definitivt sett finare ut om man bara hade lagt lila dukar över borden, och därmed åtminstone dolt alla risiga lådor och påsar som stod i tältet. Men det får vi väl styra upp till nästa gång, antar jag.

Som ett litet avbrott i all politik gick Jennie och jag med på en guidad tur runt i Visby. Men det var ingen vanlig turistrunda. Dick Wase, en annan pirat, tillika Gotlandshistoriker, håller hela somrarna olika slags historiska stadsvandringar i Visby, och den vi valde att gå med på fokuserade på sexualhistoria – temat var ”Sexualiteten i den medeltida staden”, något som vi tyckte passade oss.

Jag trodde att jag hade koll på sexualhistoria, ända till dess att jag läste Dick Wases bok ”Samlag eller Salighet” (min recension) för knappt ett par år sedan. Att gå med Dick runt i Visby är verkligen fascinerande – en sådan ocean av vetande är sällsynt, och synnerligen inspirerande att ta del av. Vad jag än frågade (och det kunde vara hyfsat insatta och svåra frågor), så hade han en hel historia att berätta, med fakta, datum, personer och mycket annat. Fantastiskt.

Och så har jag cyklat. Att ta med cykeln var nog ett av mina allra smartaste beslut inför Almedalsveckan. Det gjorde vi för övrigt båda två, Jennie och jag. Alla avstånd i Visby med omnejd förkortas i praktiken till ett ingenting med cykel. Visby är såpass litet, att man cyklar rakt igenom hela stan på ett par minuter. Har man dessutom en klase lila ballonger med Piratmärke på, så blir cykeln en effektiv rullande reklampelare också. 🙂

Piratpartiet anordnade också ett mingel, efter ett boksläpp, på Kapitelhusgården, en alldeles underbar liten medeltida gård mitt i Visby, som brukar vara synnerligen välbesökt under medeltidsveckan, men som liksom har medeltidsvecka hela sommaren. Vin och snacks och prat om veckans aktiviteter. Trevligt värre!

Vi avslutade vår kampanjvecka med att bjuda in folk till en grillfest på fredag kväll, och den festen blev väldigt välbesökt. Det var inte bara pirater där – det kom sympatisörer från andra partier. Dessutom hade vi ett gäng Miljöpartistiska studenter boende på övervåningen i det stora huset där vi bodde, så det kom en hel del gröningar också. Det blev ett jäkla drag på festen, men aldrig för vilt – förutom möjligen för den där trädgårdssoffan som drog sin sista suck med ett brak…

Min älskade Jennie hängde med till Gotland, men ägnade sig inte ett dugg åt politik. Vi bodde inte ens på samma ställe under veckan. Jennie bodde i ett hyrt rum på en gullig gård på södra Gotland och hade semester medan jag bodde i logement och kampanjade med alla dessa störtsköna pirater – och så träffades vi så mycket som vi hann, för att äta tillsammans och göra lite annat kul mellan varven, som att cykla runt i Visby, gå på museum och annat skoj. Perfekt kombination av politiskt arbete och semester, alltså.

På lördagen lämnade vi pirathuset, och efter en del städning, packning och sopsortering kunde Jennie och jag fara iväg för att göra en sista dags utflykt på Gotland, en dag som visade sig ha överraskande mycket att erbjuda.

Vi hamnade vid en sångsten och några skeppssättningar, vi besökte det välskötta, pittoreska och vackra Bungemuseet (våra kameror gick varma), vi gästade ett helt fantastiskt bröllop (med pirat-tema – och kamerorna gick varma, igen!), och så njöt vi av picknick, bad, älskog och solnedgång på Fårö (mer fotografering, förstås), och mitt i natten åkte vi hem med färjan mot Nynäshamn. Händelserikt värre! Men jag kanske berättar mer om allt det där vid ett annat tillfälle, om jag hinner…

P.S.
En kväll när Joshen och jag tog en pizza på stan, blev vi helt plötsligt och improviserat intervjuade av ett par journalister från DN. Check it out!

Samtliga foton av Calle & Jennie Rehbinder

Andra pirater som reflekterar över Almedalsveckan:
Anna Troberg, Borgmi, Hanna Dönsberg, Mattias Bjärnemalm, Dexion, Dexion igen, Joshen, Joshen, Joshen och återigen Joshen…

Att Piratpartiet kommer in i Riksdagen är faktiskt akut, och oerhört viktigt för att bevara demokrati, kunskap, kreativitet, rättssäkerhet, allmänmänskliga rättigheter och personlig integritet.

Några ord om IFPI

En av de tunga aktörerna i vår tids hårda strider kring upphovsrätt, och hur vinstdrivande verksamhet gällande musik skall bedrivas är organisationen IFPI. Jag googlade lite på IFPI, och hittade några intressanta klipp på Wikipedia.

The IFPI was formed as the phonographic industry, invited by ”Confederazione Generale Fascista dell’Industria Italiana”, held their first international congress in Rome, 10–14 November 1933 and registered its head office in Zurich, Switzerland. They would represent ”the interests of the recording industry worldwide in all fora” by promoting legislation and copyrights ”to protect the largely British-based recording industry” by promoting a global performance right in gramophone sound recordings.

Nu ska man väl inte dra alltför stora växlar på detta, och gå för långt i ”guilt by association-tänk”, men det är ändå en fascinerande koppling som jag inte kan låta bli att påtala. Det ser i alla fall inte bra ut för IFPI.

Det påstås ofta i debatten att upphovsrättslobbyn slåss för artisternas och kompositörernas skull, men detta är naturligtvis bara ljug. Alla som har haft det minsta med musikbranschen att göra vet att väldigt få skivbolagsdirektörer bryr sig ett skit om artisterna. Pengarna kommer i första rummet. Mer om IFPI:

The IFPI heavily lobbied at the Rome Convention for the Protection of Performers, Producers of Phonograms and Broadcasting Organisations of 1961, which established an international standard for the protection of sound recordings, live performances & broadcasts. This Convention was opposed by trade groups representing authors and composers, who were concerned that establishing such ”neighbouring rights” would undermine their own control over how their works were used and would result in prohibitively expensive licensing.

Författare och kompositörer motsatte sig alltså IFPIS monopolanspråk. Intressant…

Läs gärna en artikel i SvD, om att IFPI vill stänga av fildelare från Internet.

Edit: Copyriot har skrivit en mycket utförlig artikel om IFPI:s historia.

Att Piratpartiet kommer in i Riksdagen är faktiskt akut, och oerhört viktigt för att bevara demokrati, kunskap, kreativitet, rättssäkerhet, allmänmänskliga rättigheter och personlig integritet.

Sätt hela Sverige i fängelse när ni ändå håller på…

Politiken i vårt kära fosterland tycks gå ut på att kriminalisera varenda människa, utom möjligen de allra mest välartade och lydiga medborgarna. Dem kan man å andra sidan skuldsätta, och då har man dem under kontroll också. Att öka kontrollen av medborgarna, samtidigt som man omger dem med ett ogenomträngligt virrvarr av paragrafer, gör att ingen kan leva ett normalt liv utan att någon gång bryta mot någon lag.

Och när man blir ertappad med ett lagbrott (vilket många förr eller senare blir, fullkomligt godtyckligt), har man två val – antingen står man på sig, bråkar, överklagar, eller ger fan i det, låter det inte påverka en. Eller så står man ödmjukt med mössan i hand, skrapar med foten och ber om ursäkt, ivrigt och underdånigt intygande att man aldrig kommer att göra så igen. Och eftersom vi inte har likhet inför lagen i denna vår åsiktsdiktatur, så kommer den ångerfulle undan med en liten smäll på fingrarna, medan den upproriske straffas hårt.

De som öppet kritiserar ordningen kan granskas, och då hittar man snart något att slå ner på, vilket förvandlar kritikern till en kriminell. De som uppriktigt ångrar sig och ber om ursäkt är effektivt förslavade, och de som kör en vals, spelar ångerfull, förvandlas till lögnare. Till slut har vi skapat en nation bestående av slavar, lögnare och kriminella.

Lydnad är överordnat allt annat. Ordnung mußt sein. Därför är det nog bäst att sätta fotboja med GPS på varenda människa som bor i Sverige (nu finns det ju såna där fina chip som man kan operera in under huden!), ta DNA-prover på alla och spara dem i hemliga register (som är tillgängliga för alla myndigheter och privata bolag), och så kan vi öka på kameraövervakningen, övervakningen av Internet, teletrafik och e-post, och dessutom kan vi ersätta alla kontanter med plastkort med spårbara chip, så att varenda inköp registreras i en databas.

Inget av detta är science fiction. All teknik finns redan för att göra detta i stor skala. Och det har redan börjat. På ofattbart kort tid har regeringen och riksdagen släppt genom vansinneslagar, så tokiga att om man berättar för folk vad de innebär i praktiken, så är det få som tror att det är sant. FRA, IPRED, Datalagringsdirektivet, ACTA och mycket annat. Men politikerna som skapat dessa lagar följer förstås Goebbels fina princip – ska man ändå slå i folk en lögn, så ska man göra det storslaget, och ge dem en jättestor lögn när man ändå håller på.

Århundradets värsta aprilskämt är nu IPRED, som gick igång just idag. Väldigt få verkar ha fattat vad denna nya lag faktiskt innebär i praktiken, för vanliga, hyggliga människor. I debatten kring IPRED har det pratats mycket om omoraliska fildelare som bara vill konsumera kultur gratis, när debatten egentligen borde handla om de vittgående konsekvenserna för samhället i stort, rättssäkerheten och privata företags rätt att bedriva privat polisverksamhet. Privata bolag får större befogenheter än polisen i sin jakt på fildelare, den enskilde individens integritet och rättsäkerheten urholkas ännu mer.

Gratis är gott, säger fildelningskritikerna raljerande, och tycker att det är omoraliskt att vilja ha kultur gratis. Men vi kan alla ta del av enorma mängder kultur alldeles gratis varje dag – via TV, radio, tidningar (t.o.m. gratis tidningar, som Metro, QX, Nöjesguiden m.fl.), Internet, bibliotek, utomhuskonserter, väggmålningar, offentlig konst, arkitektur, vissa muséer och mycket annat. Det är i själva verket en högst begränsad del av den kultur som produceras som faktiskt kostar pengar, och så har det alltid varit. Och dessa gränser är flytande. Att dela ut gratisprover har alltid varit världens bästa reklam. Därför är det inte konstigt att många anser att det är en mänsklig rättighet att få ta del av den kultur vi lever i – annars är vi inte en del av den. Två miljoner svenskar fildelar redan, eftersom den nya tekniken gör det enkelt att göra just det. Och den samlade kommersiella kulturkonsumtionen har inte minskat de senaste åren – tvärtom. Så huvudargumentet mot fildelning håller inte för närmare granskning.

Upphovsrättsmaffian tjatar om att fildelning är stöld, fast det ju inte är det. Rent juridiskt är illegal fildelning definitionsmässigt ett upphovsrättsbrott, men inte stöld. I början av DVD-filmer tvingas man se en lögnaktig filmsnutt där fildelning jämförs med bilstöld och väskryckning, något som förstås är fullkomligt felaktigt. De stora mediabolagen ylar om att de förlorar pengar på olaglig fildelning, och precis som Facit, som gick i konkurs eftersom man inte ville anpassa sig till ny teknik, så kan de mediabolag som inte vill anpassa sig till teknikens utveckling också gå i konkurs. Och det kommer de att göra. Det är i längden ingen bra affärsidé för ett mediabolag att tjäna pengar på rättsprocesser mot just dem som konsumerar media.

Men även detta är irrelevant. Detta handlar till syvende och sidst inte om fildelning. Du kan vara en stark försvarare av upphovsrätt och lika stark motståndare till (illegal) fildelning, och ändå är IPRED en dum och farlig lag. Du kan hamna i kläm ändå. Rättssäkerheten är kraftigt hotad. I andra länder (som t.ex. FInland och Danmark), där liknande lagstiftning införts, har människor råkat ut för fruktansvärd utpressning, oskyldiga blir dömda, folk begår självmord, hela deras ekonomi krossas – fullkomligt felaktigt och oproportionerligt.

Ett scenario: Någon laddar ner ett antal filmer på ditt öppna nätverk, utan att du vet det. Det kan vara en granne, eller någon som sitter i en bil utanför ditt hus, som lånar ditt nätverk. Om du inte vet om du har lösenordsskyddat eller öppet nätverk, så ligger du illa till. Du kan bli föremål för en utredning, som du inte känner till, och plötsligt en dag kliver kronofogden in i ditt hem, tar alla dina datorer och hårddiskar, belägger ditt hus med kvarstad och lämnar en stämning. Eftersom detta är ett civilrättsligt mål har du inte rätt till advokathjälp, och du måste bevisa din oskuld, eller betala hundratusentals kronor i skadestånd. Detta kan hända vem som helst, godtyckligt, och det är inte en skräckvision. Vi har redan sett det hända, i Finland och Danmark.

IPRED-lagen har som konsekvens att misstänkta fildelare lämnas ut till företag som som anser sig fått sin upphovsrätt kränkt genom fildelning. Den misstänkte hålles ovetande om detta under en månads tid. Under denna tidsperiod kan upphovsrättsinnehavaren spärra den misstänktes bankkonto och förbereda en privat husrannsakan mot honom eller henne – även om personen är oskyldig. Ditt bankkonto kan alltså spärras utan din vetskap, bara på basis av en misstanke att du har fildelat. Du kan då inte betala dIna räkningar, som t.ex. hyra eller amorteringar, och kan följaktligen bli vräkt från din bostad – fortfarande på basis av en misstanke. Du behöver alltså inte vara fälld för något brott. Är detta rättssäkerhet? Jag bara undrar.

Det är alltså inte sant att ”den som har rent mjöl i påsen har intet att frukta”. Den som är oskyldig har i själva verket allt att frukta, eftersom den som anklagas måste bevisa sin oskuld, en process som kan kosta hundratusentals kronor bara det. Denna lag verkar i själva verket specialdesignad för att oskyldiga ska drabbas, och den enda orsaken jag kan tänka mig till detta är att det är avsikten. Folk ska skrämmas till tystnad och passivitet. Makthavarna ser att Internet är farligt för deras maktmonopol, och därför vill man begränsa Internet, kontrollera Internet, och helst av allt utplåna Internet helt och hållet.

Att denna lag godkändes måste bero på en av några få saker:

1. Politikerna är okunniga idioter, som röstar enligt partipiskan, utan att fundera på konsekvenserna
2. Politikerna är komplett galna
3. Politikerna är del i en konspiration som syftar till att förvandla Sverige till en fascistisk diktatur.

Välj själv vilket som verkar värst… Kanske är det en kombination av alltihop, vem vet.

Det är verkligen dags att sätta stopp för denna klåfingrighet. Det är inte medborgarna som ska granskas, det är makthavarna. Sätt de dolda kamerorna, internetbevakningen, brevspionaget och hårdgranskningen på våra politiker istället, så får de se hur kul det är.

Andra som skriver om samma sak:
Emma Opassande i Aftonbladet, Henrik Alexandersson på Second Opinion och i Expressen, Christian Engström (här också, och här), CUF-ordföranden på politikerbloggen, Anna Troberg på Newsmill, SvD, Blogge Bloggelito, Harald Åberg, Soundness in a soundless world, MinaModerataKarameller

Cirkus © Copyright – rättegången mot Pirate Bay har börjat

Så – nu har cirkusen börjat. Idag började rättegången mot Pirate Bay. Det är förmodligen den internationellt mest uppmärksammade rättegången i modern svensk historia, eftersom det handlar om betydligt större saker än bara ”lilla” Pirate Bay. Det rör grundläggande frågor om äganderätt, upphovsrätt, public domain och vad vi ska ha för regler i framtiden egentligen – i Sverige, och i världen.

Jag är inte specifikt intresserad av Pirate Bay. Jag har aldrig ens besökt Pirate Bays hemsida, och jag har aldrig fildelat (vilket gör mig sällsynt som en marsvarelse i piratkretsar, skojigt nog…). Så varför gick jag till den här demonstrationen? Först och främst just för att den här rättegången som sagt rör mycket större frågor, om hur vi vill att vårt samhälle ska se ut och fungera. Och så var det förstås ett supertillfälle att mingla med en massa sköna pirater, förstås… 🙂

Vad ska vara tillåtet? Vad ska vara förbjudet? Vad ska vara enskild egendom, och vad ska vara tillgängligt för alla – Public Domain? Det är inte alltid alldeles enkla frågor att svara på, eftersom all lagstiftning alltid är någon slags kompromisser, mer eller mindre. Det finns alltid en mängd olika parametrar att ta hänsyn till, beroende på vad man har för grundsyn i det samhälle vi lever i.

Vi har olika regler i olika samhällen. I USA kan du köpa stora landområden, inhägna dem och sätta upp skyltar på vilka det står ”Trespassers will be shot”. I vissa fall kan man t.o.m. se skyltar med det ”skämtsamma” tillägget ”survivors will be shot – again”. Detta visar en brutal verklighet, i vilken individuella rättigheter för ett fåtal rika personer är högre värderade än rättigheterna för allmänheten.

Detta skulle vi aldrig acceptera i Sverige. Inte under några omständigheter. Det skulle vara olagligt att ens sätta upp sådana stängsel, med sådana skyltar. Vi har vår allemansrätt, som av hävd försäkrar oss rätten att få plocka bär och svamp, och t.o.m. övernatta i tält en natt, på privatägd mark. Detta är förstås en inskränkning i den enskilde markägarens rättigheter, till glädje och nytta för den större allmänheten. Och kanske är det just därför som Pirate Bay finns i Sverige. Det hänger ihop, rent filosofiskt.

Olika former av ”allemansrätt” exister på många områden i samhället. Biblioteken är ett bra exempel. Rent tekniskt skulle man kunna påstå att biblioteken är ett urgammalt slags Pirate Bay, dit man kan gå och låna böcker och CD-skivor kostnadsfritt. Svenska författare får förvisso en viss biblioteksersättning, som dock kräver att det görs rätt många utlån för respektive författare för att det över huvud taget skall betalas ut någon ersättning. Och utländska författare får ingenting.

Med andra ord kan jag kostnadsfritt låna och läsa alla Stephen Kings romaner, eller alla Harry Potter-böcker, och varken King eller J. K. Rowling får ett enda öre i ersättning. Om detta kan man förstås tycka vad man vill, och faktum är att en gång i tiden hävdade förlagsindustrin ungefär samma saker som film- och musikindustrin idag, och ville förbjuda biblioteken, men staten gjorde den bedömningen att det allmännas bästa var viktigare än de enskilda förlagens ekonomiska vinning. Och detsamma skulle man förstås kunna besluta i vår tid, om fildelningen.

För dagens ungdom är fildelning som att plocka svamp i skogen. Eller som att låna böcker på biblioteket. Det finns där (musik, film och annan kultur och information på Internet), och då kan man plocka det. Konstigare än så är det inte. Det blir väldigt konstigt att isolera specifikt musik och film som något man inte får dela med sig av – särskilt med tanke på att fildelningen inte påverkar t.ex. filmbranschen negativt alls – snarare tvärtom. SF hade sin bästa säsong någonsin i filmhistorien sommaren 2008. Den amerikanska filmindustrin blomstrar mer än någonsin. Tänk om fildelningen har haft en positiv inverkan på marknaden, inte en negativ? Värt att fundera på.

Somliga uttrycker sig tvärsäkert, och påstår att fildelning är stöld – men rent definitionsmässigt är detta förstås en lögn, en missuppfattning, eller bara en ren förvanskning av fakta. Fildelning är INTE stöld (vilket etablerades rättsligt redan på 1980-talet i USA). Däremot kan man förstås påstå att det är ett brott. Men det är en annan sak. Och sen kan man diskutera om man tycker att det ska vara ett brott. För det är verkligen inte självklart.

Vi står mitt i ett paradigmskifte. För 30 år sedan fanns det inga videobutiker. Om tio år kommer det återigen inte att finnas några videobutiker. Ett och annat DVD-antikvariat som säljer gamla filmer till de som fortfarande har DVD-spelare, men inte mycket mer än så. Tekniken ger, tekniken tar. Och så är det hela tiden. Ny teknik kommer, startar en helt ny marknad, och sen kommer en ännu nyare teknik och slår ut den gamla. Jag kan ge några exempel; Facit, med sina analoga räknemaskiner på 1970-talet, sättning, montage och repro, på 1990-talet – och om några år kommer även CD-skivor och DVD-filmer att försvinna, till förmån för andra format. Allt som går att digitalisera komer att digitaliseras, och många ting som vi tar för givet idag kommer att vara helt försvunnet i morgon.

Detta är alltså en stor filosofisk fråga, inte bara en liten rättegång om lagligheten i ett isolerat företags verksamhet. Det rör sig om ett generationsskifte, en nygammal attityd gentemot vad som skall vara allmän egendom. Nygammal, eftersom den upphovsrättslagstiftning vi har idag är ett rent 1900-talsfenomen, som bygger på reproduktionsteknik.

Jag kommer att få många tillfällen att återkomma till dessa frågor. Jag kan dock lätt konstatera att det politiska etablissemanget generellt är hopplöst obildat, och långt efter i de här frågorna (med undantag av ett fåtal enskilda politiker). Det enda parti (än så länge) som ligger i framkanten, och har koll på de aktuella frågorna, är Piratpartiet. Vi får hoppas en av två saker – antingen att Piratpartiet kommer in i såväl EU som Sveriges Riksdag, och därmed rör om i grytorna, eller att de etablerade partierna radikaliseras ordentligt (släpp in fler representanter från ungdomsorganisationerna – de har hajat!) – eller kanske bäst av allt; både och. Det ena behöver inte utesluta det andra. Ibland kan det ena behövas för att det andra skall ske.

Andra som bloggar om samma ämne:
SvD.se-bloggen, Deepedition, Piratpartiet LIVE!, Rick Falkvinge, Henrik Alexandersson, Christian Engström, projO, Calandrella, Oscar Swartz, Mia is a Geek m.fl.

Karl Sigfrid skriver också bra om upphovsrätt i SvD

Litet tillägg – Ingen skriver bättre om det här just nu än Oscar Swartz, i sin bloggpost ”The Pirate Bay och kriget mot MÄNNISKAN”. Och Copyriot skriver om att EU-parlamentet föreslår att Stockholms tingsrätt ska döma The Pirate Bay – innan rättegången ens har börjat! Är det verkligen anständigt att EU-parlamentet går in och försöker punktstyra juridiska processer utifrån? Är det verkligen i linje med rättssäkerhet och likhet inför lagen? Snuskigt, säger jag bara.